Notiser

 

 

Till minne av Magnus Graner
F.d. statssekreteraren Magnus Graner avled den 18 oktober 2014. Magnus sörjs närmast av sin fru Susanne och två söner samt övrig familj och en stor vänkrets. Magnus var statssekreterare hos justitieministern under åren 2006– 2014. Dessförinnan var Magnus verksam som advokat, senast som delägare på Lindahls advokatbyrå. Magnus var även kommunpolitiker i Uppsala och ordförande i Uppsala Konsert och Kongress. Magnus var en kämpe. För över tio år sedan fick Magnus beskedet att han hade en hjärntumör. Men han lät sig inte hindras vare sig privat eller yrkesmässigt av detta. Ända in i april i år tjänstgjorde Magnus på heltid som statssekreterare. Men till slut förlorade dessvärre Magnus striden mot cancern.
    Vi är många som saknar och sörjer Magnus. Magnus var en vänfast person, lojal och duktig kollega som även i allvaret med glimten i ögat kunde se något positivt eller humoristiskt. Att ha Magnus som sin närmsta kollega var aldrig tråkigt eller besvärligt.
    Som statssekreterare på Justitiedepartementet under åtta år var Magnus en stor tillgång både för politiken och juridiken. Han hittade eleganta lösningar på politiska strävanden utan att dessa störde den juridiska systematiken. Ett särskilt stort intresse och fallenhet hade och behöll Magnus för affärsjuridiken. Han var en garant för att värna vår fria syn på avtals ingående. Trots ett väldigt stort ansvarsområde var Magnus sällan stressad.
    Jag saknar Magnus men känner stor tacksamhet över att ha fått ha Magnus som kollega och vän. Martin Valfridsson

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det 40:e nordiska juristmötet i Oslo den 21 och 22 augusti 2014
Det 40:e nordiska juristmötet ägde rum i Oslo den 21 och 22 augusti 2014. Mötet samlade uppemot 1 000 jurister från de olika nordiska länderna vilket måste anses vara en hög siffra i tider av ökat utbud av konferenser av allehanda slag och en restriktiv syn hos många arbetsgivare till att bekosta deltagande i aktiviteter som inte har en tydlig specialistprägel. Noterbart är att 2014 års möte var det första nordiska juristmötet där fler kvinnor än män deltog.
    Mötet inleddes traditionsenligt med en högtidlig öppningsceremoni, som denna gång hölls i Oslos Opera- och baletthus. Där tillkännagavs mottagaren av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelses pris för rättsvetenskapliga insatser (”det Nordiska juristpriset”) som Institutet för Rättsvetenskaplig Forskning sedan 1981 delar ut i samband med varje nordiskt juristmöte. I år var det professor emeritus och tidigare rektorn vid Uppsala universitet Stig Strömholm som fick kliva upp på podiet för att välförtjänt motta priset ur den norske konungens hand. Med sedvanlig elegans och humor tackade han där för det pris som han en gång i tiden varit en av initiativtagarna till. Det var för övrigt den tredje gången som en svensk mottar priset. Bertil Bengtsson och Torgny Håstad finns bland tidigare pristagare.
    Att mötet hölls i Oslo detta år märktes i programmet på flera sätt. Mötet sammanföll med 200-årsjubileet av den norska grundlagen, vilket gjorde det naturligt att låta konstitutionella frågor sätta sin prägel på programmet. Detta märktes redan vid öppningsceremonin där den norske professorn Fredrik Sejersted höll ett såväl underhållande som tänkvärt anförande om grundlagens funktion i de nordiska länderna. Med glimten i ögat ställde han sig frågan om norrmännen verkligen hade anledning att vara så stolta över att ha världens näst äldsta konstitution eller om det i själva verket kunde vara så att Norge hade missat något som de flesta andra länder hade förstått när det gäller hur konstitutioner bör se ut. Även den svenska grundlagen fick sig några lättsamma gliringar i Sejersteds lärda och roliga exposé. Efter en genomgång av särdragen i de olika nordiska grundlagarna kunde han konstatera att det i själva verket endast är den finska konstitutionen som möjligen kan ha något exportvärde som förebild för andra länder.
    Det fanns även flera andra programpunkter med konstitutionellt tema, varav exempelvis seminariet om hur man kontrollerar regeringar och håller dem ansvariga väckte stort intresse. Justitierådet Thomas Bull, som inledde diskussionen, ansåg att ett stärkande av ansvarsutkrävandet kanske inte är nödvändigt för att rätta till några fel som våra regeringar begår eller kan tänkas begå i framtiden men att det för att motverka politikerförakt och fallande tilltro till gemensamma institutioner kan finnas skäl att tillgripa också ganska symboliska åtgärder för ansvarsutkrävande. I den efterföljande diskussionen ifrågasattes från vissa håll om den typen av skäl bör få vara styrande för hur systemen för kontroll och ansvarsutkrävande utformas. Flera var av uppfattningen att de granskningsinstitut som i dag finns i de olika nordiska länderna i huvudsak fungerar väl och att eventuella förändringar bör göras inom ramen för dessa snarare än att det införs nya system.
    En annan fråga som de norska arrangörerna naturligt nog valde att uppmärksamma var öppenhet och trygghet i samhället med erfarenheterna från terrorhandlingar. Här var det förstås av stort intresse att få höra mer om den diskussion som följde i Norge på händelserna den 22

juli 2011 och om det juridiska efterspelet till händelserna. I en avslutande paneldebatt med deltagare från samtliga nordiska länder belystes de svåra avvägningar som aktualiseras när intresset av att bekämpa terrorhandlingar ställs mot värdet av att bevara öppenheten i våra nordiska samhällen. Det stod klart att flera av de frågor som vi diskuterar här i Sverige, t.ex. övervakning av datatrafik och kriminalisering av resor till krigsområden, också tar stor plats i den politiska debatten i våra grannländer. Ett centralt budskap i anförandet från Benedicte Bjørnland, chef för den norska polisens säkerhetstjänst, var att samhället som helhet måste engagera sig mer i arbetet med att förebygga terrorhandlingar. Hon framhöll att bekämpande av terrorism i ett samhälle inte endast är en polisiär uppgift utan att det handlar väl så mycket om andra aktörers arbete med att tidigt förebygga eller avbryta radikaliseringsprocesser.
    För många av de domstolsjurister som deltog i mötet var seminariet om hantering av komplicerade brottmål i domstolarna högintressant. Referenten Knut H. Kallerud, domare i den norska Høyesterett, tog upp ett antal tänkbara åtgärder för att komma till rätta med problemen med de alltför långdragna och resursslukande s.k. långmålen. Han ansåg t.ex. att det borde läggas ett större ansvar på parterna att precisera bevisteman och att motivera nödvändigheten av åberopad bevisning. Vidare tog han upp frågan om huruvida det borde krävas mer av domstolarna i den förberedande processledningen och ifrågasatte i det sammanhanget om det på sikt är möjligt att upprätthålla den restriktiva syn som vi har i bl.a. Sverige på att domare i förväg tar del av uppgifter ur förundersökningen.
    En annan högaktuell fråga som behandlades var den för oss svenskar numera mycket välbekanta problematiken kring ne bis in idem. Här fick vi genom den norske referenten professor Jon Petter Ruis inledning många intressanta perspektiv på frågan. Rui var kritisk till de s.k. Engelkriterierna som den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) har slagit fast och som innebär att bedömningen av huruvida nationella sanktioner (t.ex. skattetillägg) har en straffrättslig karaktär ska göras utifrån den rättsliga kvalificeringen av överträdelsen i nationell rätt, överträdelsens art samt arten av och strängheten i den sanktion som den berörde kan åläggas. Enligt Rui leder en tillämpning av dessa kriterier till en alltför stor harmoniserande effekt och griper för mycket in i nationella myndigheters rättstillämpning. Rui belyste också problematiken ur ett EU-rättsligt perspektiv och förutsåg att när EUdomstolen framöver kommer att behöva ta ställning till problematiken i en EU-rättslig kontext så kommer det vida straffbegrepp som följer av Engelkriterierna att omprövas av domstolen.
    Frågan om samspelet mellan Europadomstolen och de nationella domstolarna belystes närmare i ett annat seminarium. Förvaltningsrådet och tidigare domaren i Europadomstolen Matti Pellonpää framförde där uppfattningen att nationella domstolar i kanske högre utsträckning än i dag måste våga ifrågasätta Europadomstolens avgöranden. Hans uppfattning var att domstolarna i de nordiska länderna i detta hänseende är försiktigare än vissa andra domstolar, särskilt författningsdomstolar, som har en större benägenhet att betrakta sig som likvärdiga diskussionspartners till Europadomstolen.
    På civilrättens område var det ett tecken i tiden att flera programpunkter ägnades åt s.k. CSR-frågor (corporate social responsibility). En av dessa handlade om CSR-normers betydelse i avtalsförhållanden och

tog sitt avstamp i professor Christina Rambergs reflektioner kring en medhavd kudde. Om man som etiskt medveten konsument i efterhand får veta att den i och för sig sköna och högkvalitativa kudde som man sover på är stoppad med dun som har plockats från levande fåglar, är det då fel på den kudden i köprättslig mening och hur ska det felet i så fall klassificeras? Den efterföljande diskussionen handlade bl.a. om huruvida det i nordisk rätt är relevant att tala om ”känslofel” eller om frågeställningar av ovan berört slag kan hanteras inom ramen för vedertagna köprättsliga begrepp och systematiseringar. En framtidsprofetia som den danske korreferenten direktören Jonas Christoffersen avslutningsvis gjorde var att när vi om ett antal år ser tillbaka på diskussionen om CSRfrågor vid 2014 års nordiska juristmöte så kommer vi konstatera att vi då inte på långa vägar insåg vidden av dessa frågor och den betydelse som de skulle komma att få inom bl.a. civilrätten. ”The best games ever” förväntas ordföranden i den olympiska kommittén säga när ett olympiskt spel förklaras avslutat. På motsvarande sätt förklarade professor Mads Bryde Andersen, ordförande i den danska styrelsen för de nordiska juristmötena, i sitt tacktal på avslutningsbanketten att 2014 års möte var det bästa nordiska juristmöte som han hade deltagit i. Även om vi som var delaktiga i arrangemanget av Stockholmsmötet 2011 tvekar något inför att skriva under på det påståendet råder det ingen tvekan om att Oslo-mötet levde upp till de högt ställda förväntningar som alltid finns på ett nordiskt juristmöte. Genom ett proffsigt genomfört arrangemang förenat med festliga sociala aktiviteter satte norrmännen ribban högt för våra finska vänner som har uppgiften att arrangera nästa möte i Helsingfors den 24 och 25 augusti 2017. Även den gången kommer för övrigt mötet att sammanfalla med ett stort nationellt jubileum, eftersom Finlands självständighetsförklaring firar 100 år 2017. Det kommer säkerligen att sätta sin prägel på det arrangemanget på ett liknande sätt som Eidsvollförfattningen gjorde det på 2014 års möte.
    Den som vill ta del av mer av innehållet från 2014 års nordiska juristmöte kan hitta referat på http://nordiskjurist.org/oslo-2014/.

Johan Danelius

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Experter i skiljeförfaranden — Swedish Arbitration Association days
SAA anordnade en välbesökt tvådagarskonferens i Stockholm den 4–5 september 2014 med många talare från hela världen. Konferensens tema var experter i skiljenämnder. Jag gjorde följande anteckningar.

 

Timing
Många talare betonade vikten av timing. Vid vilken tidpunkt är det lämpligt att engagera expertvittnen? Det är inte ovanligt att skiljenämnden ställer nya frågor till experterna i samband med huvudförhandlingen. Då har experten svårt att ge underbyggda svar. Skiljenämnden måste förbereda sig för troliga motsättningar så att de inte identifieras för sent under processen.
    Flera betonade hur värdefullt det är att tidigt etablera kontakt mellan ombud och expert. I ett inledande skede hjälper experten ofta till att strukturera tvisten. Det är emellertid viktigt att kontrollera rollfördelningen så att experten inte blir mer ombud än expert.
    Marianne Ramey varnade för alltför tidiga utlåtanden. De bör inte lämnas i första kärandeskriften.

 

Trovärdighet
Ett alltför ”trimmat” expertvittne framstår inte som trovärdigt. Överdrifter drar ner trovärdigheten. Kaj Hobér sa: ”Skiljenämnder blir inte imponerade av adjektiv.” Isabelle Hautot ser en trend mot färre oberoende experter och fler partsexperter (in house experts). Orsaken menar hon är att många frågor är så komplicerade och ligger så i frontlinjen att endast parterna själva har den nödvändiga expertisen. Expertvittnet kan vara övertygande och presentera slutsatser som skiljenämnden tar intryck av även om experten inte är oberoende från parten.
    Flera betonade att expertens uppgift är att övertyga skiljenämnden, men att experten tyvärr ofta är mer inriktad på att övertyga motpartens expert.
    Det är viktigt att experten tror på det hen själv säger. Annars urholkas trovärdigheten. Flera experter intygade att de aldrig fått i uppdrag att mörka sanningen eller att skriva något de inte själva tror på. Men det är vanligt med ”disinstructions”, dvs. att uppdragsgivaren begränsar uppdraget så att experten inte uttalar sig om frågor där slutsatsen avviker från vad uppdragsgivaren vill höra.
    Kaj Hobér gav råd till experter för att öka trovärdigheten och undvika problem vid motförhör:

 

1. Källorna (vilka? varifrån? varför inte andra? varför dessa?) 2. Metoden (vilken? varför? varför inte en annan?) 3. Förutsättningarna som slutsatsen bygger på 4. Förklara hela tankegången och slutsatskedjan enkelt

Johan Sidklev kompletterade:

 

1. Experten bör ifrågasätta information om sakomständigheterna som experten får från ombudet. 2. Experten bör inte vara argumentativ. 3. Experten bör inte lämna långa ”disclaimers”, vilket tyvärr är vanligt i finansiella utlåtanden. Det slår tillbaka vid motförhöret då experten konfronteras med frågan: ”Står du inte för vad du påstår?!”

4. Det räcker inte med perfekta siffror. Ett slarvigt språk drar ofta ner trovärdigheten. 5. Det är viktigt med kommunikationsfärdighet (communication skills). Experten måste kunna möta skiljemännen på deras ”level of sophistication”. 6. Experten ska tänka på vad hen skrivit i tidigare utlåtanden. I ett fall skrev en gödselexpert att ”detta var det värsta fallet av kontamination han någonsin sett”. Expertens trovärdighet sjönk betydligt när det visade sig att han använt samma uttryckssätt i tre tidigare utlåtanden.

 

Peter Maggs gav — med glimten i ögat — rådet att experten ska vara uttömmande och kortfattad! Det är viktigt att ombudet sätter expertutlåtandet i sitt juridiska sammanhang eftersom skiljenämnden löser juridiska frågor. Detta kräver ett nära samarbete mellan ombud och expert.

 

Utseende av expertvittnen
Det verkar ovanligt att skiljenämnden utser expertvittnen. Det flesta är negativa till det och påpekade att det kan leda till att experten blir en fjärde skiljeman. Det föreföll råda enighet om att skiljenämnden inte bör utse experter utan parternas godkännande.
    Någon uttalade att förlikningsförhandlingar kan underlättas när skiljenämnden utser experten.

 

Professionella expertvittnen
Nicholas Good förklarade att det växer fram ett skrå av professionella skiljeförfarandeexperter. Det beror på att ombuden ofta vill ha personer som är bra på både redovisning och har erfarenhet av skiljeförfaranden. Många gånger anser hans uppdragsgivare att erfarenhet som expertvittne i skiljeförfaranden väger tyngre än djupa specialistkunskaper.

 

Formerna för expertvittnen
Allmänt uttrycktes tveksamhet till gemensamt utsedda experter eftersom det ofta medför problem med vilka frågor en sådan expert ska få, vilket i sin tur medför tidsförluster och tvist-i-tvisten-problematik.
    Skiljenämnder bör inte avvisa expertvittnen eftersom det innebär risk för klander eller verkställighetsproblem (not a fair trial).
    Det är vanligt att partsutsedda experter ”leker på olika lekplatser”. Ofta blir experterna som skepp som passerar varandra i natten (ships passing in the night). För att skapa gemensamma lekplatser måste skiljenämnden och ombuden tillsammans hitta ändamålsenliga former. Det kan t.ex. ske genom utkast till expertutlåtanden. Eller genom att skiljenämnden läser utlåtandena genast när de lämnats in för att säkerställa att ”skeppen möts” (dvs. skiljemännen bör inte läsa utlåtandena två dagar före slutförhandlingen). Vittneskonferenser är också ett sätt att skapa en gemensam lekplats. Ytterligare en lösning (ovanlig) kan vara att ombuden tillåter varandra att på förhand ställa frågor till motpartsexperten.
    Ett annat sätt att få skeppen att mötas är att experterna lämnar ett gemensamt utlåtande (joint report). Det kan gå till så att experterna först gör individuella utkast, därefter har ett personligt möte och sedan skriver utlåtandet tillsammans. Domitille Baizeau hänvisade till CIArb Protocoll IBA Rules. Hon anser att gemensamma utlåtanden är mycket bra eftersom de tydligt identifierar experternas olika åsikter, inte skapar onödigt bråk och underlättar förlikningsförhandlingar. Hon ser vissa

nackdelar; att slutförhandlingen blir mindre spännande, att det kan ta lång tid och att frågelistan kan bli prematur. Sammantaget menar hon att fördelarna överväger nackdelarna.
    Även Marianne Ramey har goda erfarenheter av gemensamma utlåtanden. Hon anser att det optimala är att arbetet med ett gemensamt utlåtande påbörjas efter första svarandeskriften.
    Ett annat sätt att undvika ”ships passing in the night” är expertkonferenser (hot tubing), dvs. att experterna hörs parallellt. Flera påpekade att om en expert är mycket karismatisk så kan en sådan konferens bli obalanserad.
    Johan Sidklev förklarade att ”ships passing in the night” inte alltid är ett problem, utan tvärtom kan vara en avsedd effekt som en del i ombudets strategi.

 

Experters tystnadsplikt och ”konkurrenshinder”
Utgångspunkten är att experter inte har tystnadsplikt. Vill man säkerställa tystnad, krävs ett Non-Disclosure-Agreement (NDA). Experter är som utgångspunkt fria att åta sig uppdrag från motparten, även om experten skrivit på ett NDA.
    Det är svårt att förmå en expert att skriva på ett NDA eller ett noncompete-åtagande innan experten fått ett uppdrag. En deltagare menade att enda lösningen är att betala experten först och därefter ordna med NDA och non-compete.

 

Juridiskt sakkunniga
Kaj Hobér förklarade att han i sin egenskap av skiljeman sällan låter sig påverkas av juridiska sakkunnigutlåtanden. Han menar att det ofta räcker att ombuden redogör för rättskällorna. Som skiljeman vill han själv dra de juridiska slutsatserna. Robin Oldenstam anser att det inte behövs juridiskt sakkunniga om någon av skiljemännen har kunskap om den tilllämpliga lagen. Han föredrar att ha juristexperter i bakgrunden som en medlem i ombudsteamet. Peter Maggs anser att det inte behövs juridiskt sakkunniga om skiljenämndens ordförande är en framstående expert på den tillämpliga lagen.
    Carita Wallgren Lindholm anser att det behövs juridiska sakkunniga om en av skiljemännen saknar kunskap om den tillämpliga lagen. Det beror på att principen om jura novit curia inte gäller i internationella skiljeförfaranden.
    Den juridiskt sakkunnigas trovärdighet försvinner totalt när den sakkunniga tillämpar juridiken på den aktuella tvisten. Juridiska experter bör t.ex. avstå från att beräkna skadeståndets storlek och istället endast redogöra för principerna för skadeståndsberäkningen.

 

Motförhör av experter
Roland Zladé gav råd till den som ska motförhöra en expert:

 

1. Lär känna experten. 2. Leta efter motstridigheter i andra utlåtanden av samma expert. 3. Vad är syftet med motförhöret? 4. Var inte aggressiv mot experten. 5. Tag hjälp av din egen expert för att hitta fel i motexpertens utlåtande. 6. Fokusera på vad experten inte gjort. 7. Huvudregeln är: Inga frågor! ”Most cross examinations are more suicidal than homicidal.”

Regler för experter
Somliga anser att det finns behov av guidelines för expertvittnen, t.ex. med avseende på hur ombud får kommunicera med experter (Eric Schwartz). Andra (Johan Sidklev) är emot sådana guidelines. Domitille Baizeau varnade för att förhållandet mellan ombud och expert inte är en klient-advokat-relation och därför inte omfattas av advokatsekretessen (legal privilige). Därför kan kommunikationen mellan ombudet och experten alltså bli föremål för edition (discovery). Ombudet bör alltså alltid fråga sig: Tål detta e-mail till experten skiljemännens ögon?

 

Expertbedömningar enligt avtal
Ibland är det oklart om experter är experter eller skiljemän, det gäller särskilt när avtalet reglerar expertbedömningar. Sébastien Besson betonade att expertbedömningar inte är en rättslig process och menar att skiljedomsregler inte ska tillämpas analogt på expertbedömningar. Han pekade på att det råder osäkerhet om flera frågor, t.ex. hur experten ska utses, om experten har behörighet att pröva sin egen behörighet, vad som händer om parterna inte kan enas om en expert (ogiltighet?), om expertens beslut är verkställbart och hur expertens slutsats förhåller sig till skiljemännens. All denna osäkerhet gör att klausuler om expertbedömningar måste vara omfattande. Besson anser att det kan vara lämpligt att utarbeta en modellag om expertbedömningar.
    Lars Edlund förklarade att expertbedömningar inte är verkställbara på samma sätt som en skiljedom. Han påpekade vikten av att klargöra i avtalet vad expertbedömningen egentligen har för karaktär: Ska den motsvara en skiljedom? Eller är den endast en ”vanlig” avtalsförpliktelse mellan parterna? Eller ska bedömningen vara ett exklusivt bevismedel? Edlund hänvisade till sin ingående SvJT-artikel om denna fråga.

 

Experter som skiljemän
Det framfördes olika åsikter om fördelar och nackdelar med icke-jurister som skiljemän.
    Nael Bunni — som är positiv till icke-jurister som skiljemän — citerade en kollega som sagt att jurister ofta tycker att tekniska saker är tråkiga och tenderar att somna när det blir dags för teknisk bevisning. Kollegan har också sagt att risken är stor att juristen är rädd för att avslöjas som okunnig och därför underlåter att ställa relevanta frågor.
    Louise Barrington påminde om att det är vanligt med icke-jurister som skiljemän i England och att skiljedomsförfaranden ursprungligen var s.k. look-and-sniff-arbitration. Men hon är negativt inställd till att personer utan juridisk erfarenhet agerar som skiljemän. Skiljedomen ska vara rättsligt grundad (om det inte finns en instruktion från parterna om ex aequo et bono). Hon pekade på faran att specificera skiljemannens kompetens i kontraktet och svårigheten att vid tiden då skiljeklausulen utformas förutse vad en eventuell tvist kommer att handla om, dvs. om någon, och i så vall vilken, expertis som kommer att behövas. Amir Ghaffari är positiv till icke-jurister som skiljemän. Han ställde den retoriska frågan varför inga skiljedomsinstitut ställer krav på att skiljemännen är jurister. Under debatten framkom att det finns krav i vissa jurisdiktioner att skiljemän är juridiskt bevandrade (t.ex. i Tyskland, Danmark och Peru). Annette Magnusson förklarade att Stockholms

Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC) inte har krav på juridisk kompetens i sina regler men att SCC i praktiken endast utser jurister som skiljemän (om inte annat framgår av skiljeklausulen). Det beror på att en tvist som inledningsvis handlar om tekniska frågor senare ofta utvecklas till att handla om andra saker och då är det bra med en skiljeman som har bredare kompetens. Ulrike Gautenberg menar att det viktigare att skiljemän har erfarenhet av skiljeförfaranden, än att de formellt är jurister. Behovet av att få en verkställbar skiljedom gör att det oftast är bäst med jurister som skiljemän och att experter istället agerar vid sidan av skiljenämnden. Hon har gjort reflektionen att Civil Law-länder har en tendens att fästa stor vikt vid formell utbildning (teoretiska kunskaper) i juridik under det att Common Law-länder prioriterar erfarenhet (skills, learning by doing). Slutligen menar hon att om experter är skiljemän så bör båda de partsutsedda skiljemännen vara experter för att få balans i nämnden, alternativt bör hela nämnden utses gemensamt.

Christina Ramberg

 

 

 

 

 

 

 

Personalnotiser

 

 

 

Ny president i Kammarrätten i Göteborg
Regeringen har den 9 oktober 2014 utnämnt lagmannen Dag Stegeland att vara kammarrättspresident i Kammarrätten i Göteborg. Dag Stegeland är sedan 2012 lagman i Förvaltningsrätten i Göteborg. Dessförinnan var han chefsrådman i samma domstol i drygt sex år. Han har även flera års erfarenhet av arbete som kammarrättsråd i Kammarrätten i Göteborg och som rådman i Länsrätten i Vänersborg. Därtill har han bland annat tjänstgjort som utredningssekreterare i ett flertal statliga utredningar. Foto: Johan Wingborg

 

 

Regeringskansliet
Regeringen har anställt Lars Westbratt att vara statssekreterare i Regeringskansliet (2014-10-07) och Ann Linde att vara statssekreterare i Regeringskansliet (2014-10-09).

 

Hovrätterna
Regeringen har utnämnt rådmannen Fredrik Johnsson att vara hovrättsråd i Hovrätten för Nedre Norrland (2014-09-25) och hovrättslagmannen Katarina Påhlsson att vara hovrättslagman i Svea hovrätt (2014-10-16). Svea hovrätt har förordnat hovrättsfiskalen Malin Eriksdotter till hovrättsassessor (2014-09-07), hovrättsfiskalen Tove Bodegård till hovrättsassessor (2014-09-13) och hovrättsfiskalen Caroline Hellström till hovrättsassessor (2014-09-17).

 

Kammarrätterna
Regeringen har utnämnt chefsjuristen Anders Odmark att vara kammarrättsråd i Kammarrätten i Sundsvall (2014-09-25), chefsrådmannen Marie Jönsson att vara kammarrättslagman i Kammarrätten i Stockholm (2014-10-02) och rådmannen Peter Lif att vara kammarrättsråd tillika vice ordförande på avdelning i Kammarrätten i Sundsvall (2014-10-09). Kammarrätten i Jönköping har förordnat kammarrättsfiskalen Johan Nordström och till kammarrättsassessor (2014-10-01) och kammarrättsfiskalen Frida Nordholm till kammarrättsassessor (2014-1001).

 

 

 

Tingsrätterna
Regeringen har utnämnt forskningsingenjören Annika Billstein Andersson att vara tekniskt råd i tingsrätterna (2014-09-25), stadsarkitekten Kent Svensson att vara tekniskt råd i tingsrätterna (2014-09-25), rådmannen Jens Lindborg, tf. rådmannen Titti Heina och tf. rådmannen Annica Borgerud Kjellsson att vara rådmän i Örebro tingsrätt (2014-09-25), chefsrådmännen Catarina Barketorp och Erika Hemtke, rådmännen Per
Backström och Marie-Louise Ollén, enhetschefen Fanny Gleiss Wilborg samt administrativa direktören Katarina Grén att vara chefsrådmän i Södertörns tingsrätt (2014-10-02), chefsrådmannen Cecilia Klerbro att vara lagman i Nacka tingsrätt (201410-09), rättssakkunnige föredraganden Per Christensen att vara rådman i Kalmar tingsrätt (2014-10-09), rådmannen Fredrik Bohlin att vara rådman i Ystads tingsrätt (2014-1009, chefsrådmannen Bengt Olsson att vara lagman i Hässleholms tingsrätt (2014-10-16) och verksjuristen Vendela Enmarker att vara rådman i Sundsvalls tingsrätt (2014-10-16).

 

Förvaltningsrätterna
Regeringen har utnämnt tf. rådmannen Ulf Jonare och utredningssekreteraren Magnus Isgren att vara rådmän i Förvaltningsrätten i Linköping (2014-09-25) och rådmannen Catharina Laestadius att vara rådman i Förvaltningsrätten i Falun (2014-10-09).

 

Hyres- och arrendenämnderna
Regeringen har anställt hyresrådet Susanne Björkman Ragnarson på en tidsbegränsad anställning som hyresråd tillika chef för Hyres- och arrendenämnden i Malmö (2014-10-02).

 

Sveriges Advokatsamfund
Till nya ledamöter har antagits Anna-Karin Abdon, Advokatfirman Fylgia KB, Stockholm, Sofia Ahlqvist,
Hellström Advokatbyrå KB, Stockholm, Ylva Otterbeck Aversten, Advokatfirman MarLaw AB, Stockholm, Gudmund Lokrantz Bernitz, Holman Fenwick Willan LLP, London, Lisa Swanson Carlström, Lewis & Partners Advokatbyrå AB, Stockholm, Magdalena Dinevska, Advokatfirman Ahlstedt HB, Göteborg, Erik Esaiasson, Advokatbyrån Gulliksson AB, Lund, Rasmus Fahlén, Mannheimer Swartling Advokatbyrå AB, Stockholm, Eva
Folkow, Advokatfirman Delphi i Göteborg KB, Göteborg, Kristina Geers,
Advokatfirman Hammar KB, Trollhättan, Sofia Gunnarsson, Baker & McKenzie Advokatbyrå KB, Stockholm, Cecilia Gunne, Lindskog Malmström Advokatbyrå KB, Stockholm, Carl-Fredrik Hedengren, Magnusson Advokatbyrå, Stockholm, Gill Hermansson, Advokatfirman Edip Samuelsson AB, Göteborg, Sandra Hjortén, Advokatfirman Lindahl KB, Stockholm, Ida Häggström, Synch Advokat AB, Stockholm, Rickard Isacson, Ad-

vokatfirman Delphi KB, Stockholm, Martina Jonryd, Skarp Stockholm Advokatbyrå AB, Stockholm, Hendrik Kangasmuukko, Wistrand Advokatbyrå, Göteborg, Björn Karlsonius, Advokatfirman Allians H Nilsson AB, Karlstad, Ammar Khan, Advokatfirma DLA Nordic KB, Stockholm, Per
Erik Kristiansson, Bird & Bird Advokat KB, Stockholm, Ola Ragnar Liljemark, Bird & Bird Advokat KB, Stockholm, Robert Lindholm, Advokatfirman Schumacher & Co KB, Helsingborg, Erik Lindtorp, Skarp Stockholm Advokatbyrå AB, Stockholm, Marcus Lodin, Hannes Snellman Advokatbyrå AB, Stockholm, Michael Morsing, Juridisk byrå Michael Morsing, Malmö, Robert Nyström, AE Nyströms Advokatbyrå AB, Stockholm, Matthias Pannier, Advokatfirman Vinge KB, Stockholm, Mikael Pihl,
Jurist Mikael Pihl AB, Dalby, Ninmar Poli, Advokatbyrån Omnia AB, Södertälje, Livet Prause, Advokatfirman Cederquist KB, Stockholm, Patrik
Rindstål, Advokatfirman Lindahl KB, Uppsala, Agneta Roos, Advokat Per Schånberg AB, Lund, Cecilia Rossing, MAQS Advokatbyrå Göteborg AB, Göteborg, Ingrid Sandstedt, Advokatfirman Delphi KB, Stockholm, Karin
Sanfridsson, Advokatfirman Sandberg & Partners KB, Linköping, Emilie
Steen, Wistrand Advokatbyrå, Göteborg, Lisa Ström, Advokatfirman Törngren Magnell KB, Stockholm, Viktor Svartz, Advokatbyrån Martin Cullberg AB, Stockholm, Oskar Söderberg, Advokatfirman Per Nyberg AB, Umeå, Frank Torstensson, Advokatfirman Wilensky & Partners HB, Malmö, och Malin Wigsten, AE Nyströms Advokatbyrå AB, Stockholm (2014-10-03).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I detta häfte (s. 791–894) har medverkat bl.a.
Ann-Sophie Sallander, lektor
Magnus Schmauch, universitetslektor
Mosa Sayed, jur. dr
Niklas Dahlgren, jur. kand.
Mattias Carlquist, verksjurist
Claes Sandgren, professor
Martin Mörk, enhetschef
Magnus Hermansson, kansliråd
Magnus Schmauch, universitetslektor
Martin Valfridsson, f.d. statssekreterare
Johan Danelius, departementsråd
Christina Ramberg, professor