Lösöreköp och registerpant

 

 

Av justitierådet DAG MATTSSON och ämnesrådet HENRIK MATZ

I sitt betänkande Lösöreköp och registerpant (SOU 2015:18), som nyligen har överlämnats till Justitiedepartementet, föreslår Lösöreköpskommittén en generell övergång från traditionsprincipen till avtalsprincipen vid köp av lösöre. Utredningsuppdraget och frågor som aktualiseras med anledning av det uppmärksammades i ett antal artiklar i Svensk Juristtidning när arbetet inleddes (häfte 10/2013). I denna artikel ges ett sammandrag av kommitténs förslag. Författarna har varit ordförande och sekreterare i kommittén.

 


Inledning
Den som köper en vara får som bekant skydd mot säljarens borgenärer först när varan har överlämnats enligt den s.k. traditionsprincipen. Ett alternativ är att låta registrera köpet hos Kronofogdemyndigheten enligt lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva. Köpeavtalet är inte i sig tillräckligt för att hindra att säljarens borgenärer tillgodogör sig varan vid konkurs eller utmätning.
    Lösöreköplagen innehåller relativt utförliga regler om vad som krävs för att få sakrättsligt skydd. Avtalet ska tas upp i en skriftlig handling där det köpta godset förtecknas. Handlingen ska vara bevittnad. Köpet ska inom en vecka därefter kungöras i en ortstidning på säljarens bostadsort. I kungörelsen ska det finnas uppgift om säljarens och köparens namn och yrken, dagen då köpeavtalet blivit uppgjort samt köpeskillingens belopp. Den skriftliga handlingen och bevis om kungörelsen ska inom åtta dagar från den dag då kungörelsen skedde ges in för registrering till Kronofogdemyndigheten. År 2013 registrerades 145 lösöreköp, år 2014 var antalet 98.
    Under de senaste decennierna har det i den rättspolitiska diskussionen ifrågasatts om traditionsprincipen försvarar sin centrala plats eller om den borde överges till förmån för en avtalsprincip, dvs. en ordning där köparen får skydd redan genom köpeavtalet. I en rad vägledande rättsfall har det också skett en uppmjukning av kravet på besittningsövergång. År 2002 tog lagstiftaren steget över till avtalsprincipen när det gäller konsumentköp, en reform som av allt att döma har fallit väl ut. Några år senare förordades från Högsta domstolen — i ett särskilt yttrande av justitierådet Torgny Håstad — en generell övergång till avtalsprincipen (se NJA 2008 s. 684). Också organisationer inom näringslivet har länge förespråkat detta, särskilt verkstadsindustrin.

336 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 Uppdraget
År 2013 tillsatte regeringen en kommitté med uppdrag att ta ställning till om det finns långsiktiga och påtagliga samhällsekonomiska fördelar med en övergång till avtalsprincipen vid köp av lösöre. I uppdraget låg att se över frågor om individualisering av den sålda varan, beviskrav vid utmätning och konkurs samt rätt till återvinning av en utförd individualiseringsåtgärd. Kommittén fick också i uppdrag att överväga om det är lämpligt att förbättra möjligheten att ställa säkerhet i form av varor genom registrering och i så fall föreslå ett ändamålsenligt system för detta, dvs. någon form av registerpant som kan ersätta 1845 års lag.1 Kommitténs första uppgift har enligt direktiven varit att bedöma vilka samhällsekonomiska effekter som skulle uppnås om köparen fick skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. Det är i och för sig ganska givet att en så pass grundläggande förändring av sakrätten som denna kräver att de samhällsekonomiska effekterna utreds närmare. Det samhällsekonomiska perspektivet har i utredningen dock fått en särskild tyngd genom de tydliga uttalanden som riksdagen återkommande gjort, bl.a. i det lagstiftningsärende där avtalsprincipen infördes på konsumentområdet. Enligt riksdagen bör det sålunda krävas att påtagliga samhällsekonomiska fördelar står att vinna för att en övergång till avtalsprincipen ska genomföras generellt (se t.ex. bet. 2001/02:LU33).
    Kommittén har med anledning av det sagda varit förstärkt med en sakkunnig samhällsekonom, och även kommitténs övriga sakkunniga och experter har kunnat bidra med värdefulla synpunkter i denna grundläggande fråga. Därutöver har kommittén för att belysa de mer vetenskapliga aspekterna av den samhällsekonomiska analysen låtit ta in en rapport av jur. dr Per Henriksson.

 

Kommittén föreslår en övergång till avtalsprincipen
Traditionsprincipen har funnits i svensk rätt under lång tid. Lösöreköplagen är över 150 år gammal, och flera av de grundläggande rättsfallen om traditionsprincipen bara lite yngre. Det säger sig självt att en ordning som har gällt så länge inte bör avskaffas utan att det föreligger starka skäl för detta. Den historiska utvecklingen har därmed sin givna plats i en analys av om en övergång bör ske.
    I äldre tid gällde avtalsprincipen som oskriven rätt. 1734 års lag innehöll inget stadgande om saken men avtalsprincipen ansågs likväl gällande, även om inflytandet från tysk-romersk rätt också innebar att det fanns förespråkare för ett krav på tradition. Frågan om att lagfästa avtalsprincipen uppkom så småningom och var långt framskriden när

 

1 Kommittén har bestått av tre ledamöter, justitieråden Dag Mattsson, Agneta Bäcklund och Lars Edlund. Fem sakkunniga och nio experter har varit knutna till kommittén. Till betänkandet har fogats två särskilda yttranden av sakkunnige Torgny Håstad och experten Odd Swarting.

SvJT 2015 Lösöreköp och registerpant 337 ett annat och mer praktiskt betonat problem visade sig. Som Ulf Göranson beskriver i sin avhandling Traditionsprincipen fanns det i början av 1800-talet, när bankväsendet ännu var outvecklat, stora kapitalbehov på den nu konkurrensutsatta landsbygden men mycket ringa möjligheter att där ställa adekvat säkerhet. Fastigheter kunde intecknas, men långt ifrån alla ägde fast egendom — i själva verket relativt sett allt färre i och med folkökning och ägoskiften som gynnade större enheter. I övrigt fanns endast handpanträtt att tillgå, men nästan allt lösöre som fanns var nödvändigt att använda i jordbruket (kreatur, redskap osv.). Samtidigt innebar den nya ekonomiska utvecklingen att det fanns betydande samlat kapital som behövde investeras. Det som saknades var en möjlighet till hypotekarisk säkerhet, dvs. säkerhet i sådant som, med avvikelse från det gängse traditionskravet vid pantsättning, lämnas kvar i kredittagarens besittning. Ett tillvägagångssätt blev då att småbönder i behov av kapital, med tillämpning av avtalsprincipen, sålde lösöre till finansiärer men behöll besittningen av lösöret och fortsatte använda det i jordbruket. På det sättet räknade köparen med att vara skyddad. Transaktionen var i själva verket belåning av lösöre, en s.k. säkerhetsöverlåtelse. När utmätning aktualiserades kom invändningen att det lösöre som fanns hos gäldenären redan var sålt, och utmätningen kunde i dessa situationer ofta inte fullföljas. Vid den tiden gällde inte heller någon presumtionsregel vid utmätning, utan det ålåg i princip sökanden att styrka att gäldenären ägde den egendom som fanns i hans besittning.
    Lagstiftaren betraktade dock dessa transaktioner som kringgåenden av lagen — svekfulla tillställningar som det heter i ingressen till den första lösöreköpsregleringen år 1835 — och föreskrev därför att sådana försäljningar skulle registreras. Ur lösöreköplagen tolkades sedan ett allmänt traditionskrav, som ansågs gälla inte bara säkerhetsöverlåtelser, vilket ju var naturligt med hänsyn till lagens syfte, utan även rena omsättningsköp, där det låg i köparens intresse att lämna kvar det köpta godset i säljarens besittning en tid. Traditionsprincipen kom sedermera till uttryck genom 1936 års skuldebrevslag.
    Just effektiviteten i exekutionsväsendet är än i dag det övergripande syfte som brukar anföras till stöd för traditionsprincipen, låt vara att ändamålet numera uppfattas inte bara som ett sätt att stävja diverse skentransaktioner utan också som ett instrument för att främja en ändamålsenlig utmätnings- och konkurshantering. Detta gäller kanske framför allt för konkursförvaltningen, där det under kommittéarbetet har framhållits att det är en företags- och samhällsekonomisk fördel att i konkursen kunna sälja all egendom i gäldenärens bo — även såld men inte överlämnad sådan — samlat och inte styckevis. Även vissa andra konkursrättsliga aspekter har betonats i sammanhanget. För Kronofogdemyndighetens del har det på motsvarande sätt sagts att traditionsprincipen underlättar verksamheten såtillvida

338 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 att myndigheten slipper pröva påståenden från tredje man om att lösöre i gäldenärens besittning har förvärvats. Sådana anspråk från tredje man kan utan vidare avfärdas med hänvisning till traditionsprincipen.
    Kommittén har ställt traditionsprincipen och dess nuvarande funktioner i relation till vad som kan förväntas vara vinsterna med en övergång till avtalsprincipen. Det visar sig vid den kartläggning som kommittén har gjort att de skäl som kan anföras till stöd för avtalsprincipen är av ganska vitt skilda slag. Om de problem som ledde fram till traditionsprincipen främst var av exekutionsrättslig karaktär, så är svårigheterna med den nuvarande ordningen, omvittnade av framför allt tillverkningsföretagen och dess branschföreträdare, av mer handelsmässig art. Så snart det finns praktiska eller kommersiella skäl att lämna kvar det köpta lösöret för en tid hos säljaren, måste köparen — om han nu inte vill ta risken att förlora lösöret och eventuell betalning — vända sig till Kronofogdemyndigheten, vilket upplevs som krångligt och tidsödande. Över huvud taget framstår traditionskravet inte som anpassat för den handel som sker inom ramen för mer storskalig produktion; den nuvarande ordningen tillkom i brytningen mellan ett traditionellt jordbrukssamhälle och en framväxande ekonomiskt inriktad industrialism. Kommittén har gjort bedömningen att traditionskravet leder till onödiga transaktionskostnader, behov av kommersiellt omotiverade avtalslösningar, rättslig osäkerhet och risk för tvister.
    Även exporten av lösöre påverkas negativt. Svenska exportföretag möter förvåning och bristande förståelse för det svenska, i ett internationellt perspektiv svaga, sakrättsliga skyddet. Många andra länder, inte minst just de länder till vilka det går svensk export, är mer eller mindre obekanta med traditionskravet och har i stället en avtalsprincip till grund för regleringen av köparens skydd. I t.ex. Finland, vars rättshistoria på detta område är gemensam med vår (1734 års lag), har hela tiden avtalsprincipen gällt. I Danmark gäller också en avtalsprincip och i praktiken också i Norge. Även på kontinenten är avtalsprincipen utbredd, och denna princip kan sägas även ha varit utgångspunkten för det gemensamma europeiska akademiska civillagsprojektet Draft Common Frame of Reference (DCFR). I kommitténs arbete har framhållits att den nuvarande ordningen utgör en konkurrensnackdel i kontakter med företag i andra länder, som kan ha benägenhet att välja leverantörer från länder med avtalsprincipen. Det är generellt sett enligt kommitténs uppfattning en fördel att på ett område som detta ha en likartad reglering som andra länder, i synnerhet länder med vilka det förekommer ett omfattande handelsutbyte.
    Men också skäl av en annan art gör sig gällande för en övergång. I dag finns utvecklade möjligheter att ställa säkerhet i form av bl.a. företagshypotek. Exekutionsrätten är numera väsentligt effektivare, med

SvJT 2015 Lösöreköp och registerpant 339 särskilda bevisregler som underlättar utmätning. Behovet av publicitet kring köp och försäljningar av lösöre är inte längre lika stort. Vidare är de krav som den nuvarande ordningen ställer dåligt kända bland gemene man. Man utgår ifrån att avtalet ger nödvändigt skydd i händelse av utmätning eller konkurs. När lagstiftaren övergav traditionsprincipen i konsumentförhållanden, åberopades att traditionsprincipen var lite känd bland allmänheten. Det upplevs som märkligt att man kan gå miste om en sak som man har köpt och kanske också betalat bara för att den har lämnats kvar hos säljaren. Hänsyn av detta slag måste få spela en viktig roll när det gäller så grundläggande regler som reglerna om köparens sakrättsliga skydd. Själva avtalet är den naturliga utgångspunkten också för skyddet mot säljarens borgenärer.
    En fråga är om otillbörliga undandraganden skulle komma att öka, om en gäldenär med betalningssvårigheter efter en övergång till avtalsprincipen kan sälja lösöre och slippa besittningsövergång men likväl göra lösöret oåtkomligt för borgenärerna. Vad som har inhämtats från det praktiska rättslivet ger vid handen att skentransaktioner och liknande i och för sig förekommer, om än i ganska ringa utsträckning och främst i de mer komplicerade fallen. Den egendom som anses ligga i riskzonen är främst värdepapper, bilar och fastigheter. En avhållande faktor är numera att betalningar regelmässigt görs elektroniskt, där det finns goda förutsättningar att spåra dem. Ett påstående om betalning av större belopp som inte har lämnat några elektroniska spår kan framstå som mindre trovärdigt. Såvitt känt har övergången till avtalsprincipen på konsumentområdet inte inneburit någon ökad förekomst av undandraganden. Kommittén har inte heller kunnat hitta några belägg för slutsatsen att en generell övergång till avtalsprincipen skulle riskera att leda till detta. Erfarenheter från andra nordiska länder talar i samma riktning.
    Det blir därmed svårt att motivera varför varje enskild affär ska belastas av ett krav på besittningsövergång bara för att motverka risken för att vissa — i själva verket ett ytterst fåtal — säljare är benägna att undandra sina borgenärer egendom. Traditionskravet står annorlunda uttryckt inte i proportion till de syften som det avses fylla.
    Inte heller har kommittén kunnat finna att ett avskaffande av traditionskravet skulle medföra att det blir svårare för kreditgivare och andra finansiärer att göra en tillförlitlig uppskattning av gäldenärens kreditvärdighet. Kreditprövningen baseras numera i allmänhet inte på det lösöre som kredittagaren har i sin besittning, utan i dag är annan typ av egendom viktigare för kreditvärdigheten. Och när det gäller eventuella risker för att företagshypoteket urholkas är bedömningen på motsvarande sätt att några sådana risker inte föreligger. Företagshypoteket som säkerhetsform bygger på att underlaget ska variera. Därtill kommer att även köpare ofta har upplåtit företagshypotek i sin rörelse, och köpt lösöre kommer då snabbare än i dag att ingå i det hypoteksunderlaget.

340 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 Vilka effekter skulle då en övergång till avtalsprincipen ha på samhällsekonomin? Det konstateras i betänkandet att de samhällsekonomiska fördelarna främst hänför sig till exporten av lösöre men även gäller den inhemska handeln. En övergång bedöms kunna leda till en förstärkning av den svenska exportindustrins konkurrenskraft. Värdet av de positiva samhällsekonomiska effekterna av en övergång till avtalsprincipen låter sig naturligtvis inte mätas i pengar, något som inte heller tillgänglig forskning på området förutsätter. Kommittén har därför i stället försökt att sätta in de påtalade effekterna av en övergång i ett större perspektiv. Det konstateras då att den svenska industriproduktionen avser till väsentlig del just lösa saker (t.ex. råvaror, maskiner, elektronik, kemiska produkter, läkemedelsprodukter). Exporten av varor står värdemässigt för en tredjedel av Sveriges hela bruttonationalprodukt. Svensk tillverkningsindustris årliga försäljning uppgår till 1 800 miljarder kronor. En reform skulle dessutom ha betydelse inte bara för nytillverkat lösöre utan också för andrahandsmarknaden; några siffror på värdet av denna marknad finns inte tillgängliga.
    Norge, Tyskland, Storbritannien och Finland är våra fyra största exportländer. Samtliga länder har ett starkare skydd för köpare av lösören än vad Sverige har. Exempelvis uppgick värdet av den svenska exporten av varor till Norge år 2013 till 117 miljarder kronor. Även Danmark, vars lagstiftning vilar på avtalsprincipen, är ett viktigt exportland för Sverige.
    Det är alltså tydligt att synnerligen stora värden omsätts inom handeln med lösöre. Det är samtidigt naturligt att vara försiktig när man drar slutsatser om de samhällsekonomiska konsekvenserna. Med hänsyn till handelns betydelse för den totala ekonomin står det enligt kommitténs uppfattning ändå klart att en övergång till avtalsprincipen får en påtagligt positiv effekt på samhällsekonomin. Fördelarna bör också betraktas i ett längre tidsperspektiv. Det är på längre sikt som en reform får genomslag.2 För utsökningens del bedöms avtalsprincipen få till följd ett något minskat antal sakutmätningar, vilket ju får betraktas som en given följd av en övergång. För konkursförvaltningens del bedöms effekten bli likartad, dvs. ett något fler antal fall där tredje man med framgång kan hävda separationsrätt i köpt lösöre. Det blir fler bevisprövningar, där Kronofogdemyndigheten eller en konkursförvaltare måste ta ställning till tredje mans anspråk. Detta är dock ingen principiell nyhet. Så fungerar det redan i dag vid bl.a. konsumentköp. En reform kan visserligen få till konsekvens att ett konkursbo i förekommande fall inte kan säljas samlat, vilket kan leda till ökade konkurskostnader

 

2 I ett särskilt yttrande anför experten Odd Swarting bl.a. att en övergång till avtalsprincipen kan befaras medföra samhällsekonomiska nackdelar och negativa effekter för gäldenärerna och borgenärerna samt att traditionsprincipen medför stora ekonomiska fördelar i effektivitet i konkursförfarandet.

SvJT 2015 Lösöreköp och registerpant 341 och kanske ibland ett sämre samlat utfall när det är fråga om omfattande separationsanspråk. Det ska dock erinras om att betalningen ju ingår i konkursboet, eller en fordran på betalning för det fall det rör sig om en kreditförsäljning.
    En samhällsekonomisk analys rymmer inte bara positiva och negativa effekter för företagen och samhället i övrigt. Även eventuella statsfinansiella konsekvenser måste tas med i bilden. De statsfinansiella effekterna bedöms dock som mycket begränsade, och det framstår inte som att det finns något behov av ytterligare anslag till exempelvis Kronofogdemyndigheten eller Sveriges Domstolar. Inte heller för konkursförvaltningens del bedöms en reform leda till några beaktansvärda kostnadsökningar.

 

En lag om rätt till köpt lösöre
En övergång till avtalsprincipen kräver lagstiftning. Kommittén har övervägt om en ny reglering bör tas in i köplagen, likt den nuvarande 49 § konsumentköplagen, eller om den bör ske någon annanstans, t.ex. i handelsbalken. Kommittén har stannat för att saken lämpligast regleras i en egen lag och har därför föreslagit en lag om rätt till köpt lösöre.
    I lagen finns huvudregeln om att en köpare av lösöre får skydd mot säljarens borgenärer i och med avtalet. Förutsättningen är att lösöret är individuellt bestämt i avtalet. Innebörden av att köparen är skyddad mot säljarens borgenärer är att lösöret inte kan tas i anspråk för betalning av säljarens skulder vid utmätning och konkurs. Däremot innebär skyddet inte att köparen också har rätt att omedelbart få ut lösöret från säljaren. För detta krävs att köparen på vanligt sätt fullgör sina förpliktelser enligt köpeavtalet, t.ex. betalar för lösöret när det inte rör sig om ett kreditköp.
    En fråga är om även den som köper lösöre som inte är bestämt i avtalet, t.ex. en viss mängd spannmål (fungibel egendom), bör kunna få sakrättsligt skydd. Så är fallet enligt konsumentköplagen, om en åtgärd har vidtagits genom avskiljande eller märkning av varan, anteckning om varan i en bokföringshandling eller på något annat sätt så att det framgår att varan är avsedd för köparen. Kommittén föreslår att motsvarande ordning ska gälla i den nya lagen men uttryckas i något mer generella termer. Köp av lösöre som inte är bestämt i avtalet blir följaktligen — i linje med allmänna sakrättsliga grundsatser — gällande mot säljarens borgenärer först när lösöret för köparens räkning har märkts, avskilts eller genom annan åtgärd bestämts. Individualiseringen är inte underkastad något formkrav och behöver som princip inte heller komma till köparens kännedom. Principiellt sett rör det sig om en ensidig rättshandling som företas till förmån för köparen.
    Kommittén har i det sammanhanget tagit upp frågan om det bör krävas att individualiseringsåtgärden är bruklig, ordinär eller lik-

342 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 nande. Det har i nordisk doktrin diskuterats om en individualisering för att vara verksam måste kunna betraktas som bruklig eller, som det också uttryckts, ett naturligt led i en normal handelsavslutning. Kommittén konstaterar dock att ett sådant villkor i praktiken skulle rikta sig mot ett ytterst litet antal fall, vilket talar emot tanken på ett ordinaritetskrav. Inte sällan skulle det också bli svårt att avgöra huruvida en åtgärd verkligen är bruklig. Osäkerheten skulle riskera att bli för stor, särskilt om det gäller en åtgärd som ligger långt tillbaka i tiden. En grundläggande regel av detta slag bör vara så klar och tydlig som möjligt, och slutsatsen är därför att ett krav på ordinaritet inte bör införas i lagen.3 Däremot finner kommittén att det, såsom också omtalas i direktiven, bör införas en särskild möjlighet att återvinna en redan genomförd individualiseringsåtgärd, se vidare nedan.
    Lagen gäller som sagt endast lösöre. Denna avgränsning kan anses följa redan av direktiven, som är inriktade på varor, dvs. lösöre. Enligt kommitténs bedömning innebär det inte heller några svårigheter att tillämpningsområdet för lagen begränsas till lösöre och att annan lös egendom får följa andra regler. Det sagda innebär att nuvarande krav på besittningsövergång respektive denuntiation i exempelvis skuldebrevslagen består.
    Kommitténs överväganden omfattar inte heller andra krav för sakrättsligt skydd, t.ex. registrering enligt sjölagen eller lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg. Dessa slag av lösöre omfattas inte av lagen.
    När det däremot gäller andel i lösören har kommittén kommit fram till att sådan egendom, som i strikt bemärkelse inte är lösöre, ändå bör omfattas av lagen med hänsyn till dess nära samband med lösöre.4 Ifall det köpta lösöret finns hos tredje man, ska det inte längre krävas en underrättelse till denne. Köparen får skydd mot säljarens borgenärer redan i och med avtalet. Tidigare rättspraxis på området förlorar därmed sin roll.
    Kommitténs uppdrag har inte omfattat kravet på besittningsövergång vid pantsättning av lösöre. En viktig fråga som reser sig, när man har olika krav i sakrättsligt hänseende för köp och pantsättning, är den närmare gränsdragningen mellan dessa olika avtalsslag. Saken aktualiseras framför allt vid säkerhetsöverlåtelser. Med den nya lagen kommer vissa transaktioner i gränslandet att tydligare behöva hänföras till endera kategorin. I lagen erinras om att lagen inte är tillämplig när lösöret ska utgöra säkerhet för en fordran. Vissa riktlinjer för bedömningen av om en transaktion är ett köp eller en pantsättning finns i författningskommentaren.

 

3 I ett särskilt yttrande av sakkunnige Torgny Håstad förordas, vid sidan av en återvinningsbestämmelse, en bestämmelse som anger att en individualiseringsåtgärd saknar verkan om åtgärden innebär ett otillbörligt gynnande av köparen. 4 Sakkunnige Torgny Håstad förordar i sitt särskilda yttrande en annan reglering av det sakrättsliga skyddet vid halvgeneriska köp.

SvJT 2015 Lösöreköp och registerpant 343 Med anledning av den nya lagen om rätt till köpt lösöre föreslås att lösöreköplagen och 49 § konsumentköplagen upphävs, liksom även de speciallagar som reglerar köparens separationsrätt vid köp av virke och förmånsrätt vid båtbyggnadsförskott.
    Av stor vikt är givetvis hur rättsregler som bygger på en avtalsprincip kommer att tillämpas i praktiken. Det är i utsöknings- och konkursrättsliga sammanhang som köpares sakrättsliga skydd i förhållande till säljarens borgenärer ställs på sin spets. Som nämns ovan har i kommitténs uppdrag ingått att överväga vilka beviskrav som bör gälla vid utmätning och konkurs. Kommittén har inte ansett att det behövs några ändringar i utsökningsbalkens bestämmelser om utmätning. Nuvarande presumtionsregler i utsökningsbalken kan tillämpas vid utmätning även när rätten till köpt lösöre bygger på en avtalsprincip och får då också en större betydelse. Tillämpningssituationen är inte heller ny. Kronofogdemyndigheten kan mötas av anspråk om att lösöret är uthyrt eller utlånat, och i konsumentförhållanden gäller redan avtalsprincipen. Även i sådana fall måste Kronofogdemyndigheten göra en bevisvärdering av detta slag.
    Det sagda gäller väsentligen även för konkurshanteringen. Kommittén har inte funnit anledning till ändring av några bestämmelser om konkursförfarandet i konkurslagen eller av bestämmelserna i lagen om företagsrekonstruktion.
    Som redan har påpekats gör kommittén dock bedömningen att det är motiverat att komplettera lagstiftningen i ett avseende, nämligen när det gäller reglerna om återvinning. Enligt gällande rätt kan betalning av en skuld återvinnas under vissa förutsättningar. På väsentligen motsvarande villkor bör enligt kommitténs bedömning återvinning kunna ske av en sakrättsligt verksam individualisering, t.ex. en märkning. Det innebär alltså att sådant lösöre som en gäldenär nära inpå konkursutbrottet individualiserar för köparens räkning kan återföras till boet, t.ex. om individualiseringen har skett i förtid.
    Det kan i sammanhanget nämnas att kommittén har övervägt frågan om borgenärernas intresse motiverar förstärkta möjligheter att återföra sålt lösöre även till en utmätningsgäldenär, dvs. en möjlighet till återvinning vid utmätning. Lagberedningen föreslog på 1970-talet i samband med utarbetandet av den nya utsökningsbalken att det skulle införas generella regler om återvinning vid utmätning. Förslaget genomfördes aldrig. Det är framför allt en bestämmelse motsvarande den som nu föreslås i konkurslagen för individualiseringsåtgärder som har diskuterats i kommittén. Kommittén drar emellertid den slutsatsen att det skulle bli alltför mycket kostnads- och tidsmässig osäkerhet kring en sådan återvinningstalan för att den skulle vara attraktiv. Kommittén förordar därför inte någon särskild återvinningsmöjlighet vid utmätning utan framhåller att frågan i stället får tas upp i ett bredare sammanhang.

 

344 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 En lag om panträtt i lösöre genom registrering
Lösöreköplagen används i praktiken i mycket liten utsträckning för rena omsättningsköp. Det helt övervägande antalet registrerade lösöreköp ingår i stället som en del av ett större avtalsupplägg som syftar till att det köpta lösöret ska utgöra säkerhet för en fordran, dvs. säkerhetsöverlåtelser.
    Dessa transaktioner ger alltså kreditgivaren säkerhet i det aktuella lösöret, som ändå kan finnas kvar och användas i rörelsen. En fördel med förfaringssättet är att värdet på säkerheten går att beräkna och att allmänt sett möjligheterna till finansiering ökar. Annars finns ju företagshypoteket som tjänar just syftet att utgöra säkerhet i egendom som inte lämnas över till kreditgivaren (jfr också återtagandeförbehåll). Att bara avskaffa lösöreköplagen utan att sätta något i dess ställe skulle därmed innebära en försämring för kreditgivningen.
    Enligt uppdraget skulle kommittén överväga om det är lämpligt att skapa någon form av registerpant som ersättning för dagens lösöreköp. I denna del gör sig delvis andra intressen gällande än när avtalsprincipen övervägs. Här handlar det inte om det begränsade antalet fall där det finns en reell risk för att gäldenären undandrar egendom från borgenärerna. Säkerhetsrätter syftar just till att vara verksamma när kredittagaren blir insolvent, och särskilda hänsyn måste tas till befintliga säkerhetshavare liksom till konkursförvaltningens effektivitet när förändringar föreslås. Kommittén har gjort bedömningen att det – som direktiven är inne på – bör finnas en möjlighet att vid sidan av företagshypoteket kunna använda enskilda ekonomiskt värdefulla lösören, t.ex. maskiner, som säkerhet och samtidigt kunna fortsätta att använda egendomen i verksamheten. Däremot bör en sådan säkerhetsform inte ta sikte på lösöre som är avsedd för vidareförsäljning. Kommittén har funnit att en registerpant av detta slag inte skulle innebära någon fara för företagshypotekets ställning, en slutsats som styrks av hur företrädare för bankerna och finansbolagen uppfattar saken. En möjlighet att kunna pantsätta lösöre genom registrering är till fördel för kreditgivningen och näringslivet i stort. Den kan öka konkurrensen på kreditmarknaden och öppna upp för ett mera rationellt utnyttjande av egendom.
    Det är, som nämns ovan, enligt kommitténs mening samtidigt angeläget att en möjlighet till registerpant inte inverkar negativt på insolvenshanteringen. Någon generell risk för mer komplicerade utredningar, ökade konkurskostnader och sämre värdeutfall vid försäljning har kommittén inte kunnat finna, men i enstaka fall skulle den typen av effekter kunna uppstå.5 I vissa situationer, men knappast generellt, lär även företagsrekonstruktion kunna försvåras. Men de invändningar som sålunda kan riktas mot en registerpant är enligt

 

5 I Odd Swartings särskilda yttrande framhålls att företagshypoteket urholkas av en registerpant, som torde får stor spridning, och att försäljningsprocessen i konkurs riskerar att dra ut på tiden om gäldenärens egendom är belastad med registerpant.

SvJT 2015 Lösöreköp och registerpant 345 kommitténs bedömning inte av den omfattningen att de bör förhindra en reform.
    Kommittén har övervägt olika former för en registerpant och kommit fram till i huvudsak följande reglering, som tas in i en lag om panträtt i lösöre genom registrering. Möjligheten att pantsätta lösöre genom registrering ska gälla för näringsidkare, däremot inte för privatpersoner. Lagen är till sitt tillämpningsområde inte begränsad på annat sätt än att skepp, skeppsbygge och luftfartyg faller utanför. Andelar i lösöre ska också kunna bli föremål för panträtt genom registrering.
    När registrering har skett ska registreringsmyndigheten ombesörja att kungörelse sker i Post- och Inrikes Tidningar, som publiceras på Bolagsverkets webbplats och därmed är lätt tillgänglig för var och en. Där finns olika sökmöjligheter, och på webbplatsen ska kungörelsen ligga kvar till dess avregistrering av panträtten sker. Därmed tillgodoses på ett enkelt sätt intresset av publicitet kring pantsättningarna.
    Efter tre veckor från kungörelsen får panthavaren skydd mot pantsättarens borgenärer. Skyddet innebär att panthavaren får en panträtt som i förmånsrättshänseende jämställs med handpanträtt. Kommittén har övervägt om en sådan lösning möjligen riskerar att få negativa effekter i konkurshänseende, eftersom en handpanthavare har rätt att själv ombesörja pantrealisationen på auktion. Från konkursförvaltarhåll har förespråkats att registrerad panträtt i stället får samma läge som företagshypoteket, vilket skulle innebära större möjligheter att sälja även pantsatt egendom gemensamt med övrig egendom i konkursboet. Vidare skulle då vissa konkurskostnader kunna tas ur värdet av lösöret. Kommittén har dock kommit fram till att det inte finns tillräckligt starka skäl att avvika från grundläggande principer om panträtt bara för att panten inte traderas utan endast registreras. En särskild fråga som kommittén har fått anledning att överväga är vad som bör gälla om gäldenären, som ju innehar det pantsatta lösöret, skulle sälja det till tredje man. Ska panträtten då i alla situationer gälla även i förvärvarens hand? Kommittén har i sin bedömning stannat för att det skulle drabba omsättningen och föra alltför långt att låta panträtten bestå även när tredje man är helt ovetande om belastningen. Det kan inte heller krävas av köpare i allmänhet att en kontroll görs i Post- och Inrikes Tidningar. Av främst dessa skäl föreslås därför en godtrosregel av innebörd att den registrerade panträtten gäller mot en förvärvare av lösöret endast om denne kände till eller borde ha känt till panträtten.
    Kommittén föreslår att regeringen bestämmer vilken myndighet som ska vara registreringsmyndighet. Lagen är neutralt utformad i denna fråga. Hanteringen av lösöreköpen hos Kronofogdemyndigheten fungerar i dag väl. Det ligger dock nära till hands att Bolagsverket övertar uppgiften att vara registreringsmyndighet för registerpant, något som kommittén också förordar.

346 Dag Mattsson och Henrik Matz SvJT 2015 Avslutning
I betänkandets konsekvensavsnitt sägs att ett stärkt skydd för köpare av lösöre bedöms underlätta handeln och därmed skapa förutsättningar för stärkt tillväxt. En reform bedöms ha påtagliga och långsiktiga samhällsekonomiska fördelar. Ett moderniserat och förenklat system för panträtt i lösöre genom registrering underlättar kreditgivningen och kan ha positiva effekter på samhällsekonomin. Effekterna på utmätnings- och konkurshanteringen bedöms bli begränsade. De statsfinansiella effekterna blir små och ryms inom befintliga ramar.
    De nya lagarna om rätt till köpt lösöre samt panträtt i lösöre genom registrering föreslås träda i kraft den 1 januari 2018. Vid samma tidpunkt upphävs bl.a. lösöreköplagen. Lagen om rätt till köpt lösöre är avsedd att tillämpas på köpeavtal som ingås efter ikraftträdandet.
    Kommitténs uppdrag har inte omfattat säljarens sakrättsliga skydd i förhållande till köparens borgenärer. Frågorna går dock på olika sätt in i varandra, särskilt när det gäller registerpanten. Under arbetet har framkommit kritik av den nuvarande ordningen för återtagandeförbehåll. Kommittén förordar att förutsättningarna för ett giltigt återtagandeförbehåll blir föremål för en allmän översyn.
    Enligt uppgift från Justitiedepartementet har betänkandet nyligen skickats ut på remiss.