Litteratur

 

 

KENTKÄLLSTRÖM,Om testamentsförordnande. Norstedts Juridik 2015. 126 s.

 

Inledning
Hur skriver man en avhandling? Den som önskar ett svar på den frågan bör läsa professor Kent Källströms bok Om testamentsförordnande. För den läsare som är intresserad av testamentsrätten innehåller framställningen mängder av intressant information trots det lilla formatet, men det är framförallt som modell för hur en avhandling kan skrivas som boken har sitt allra största värde. Den traditionella bilden av en juridisk avhandling är inte sällan en framställning i tegelstensformat (ett format som för övrigt även präglat de svenska förarbetena) med långa partier av text som ger intryck av att författarens syfte har varit att själv arbeta sig in i ämnet eller att visa hur mycket han eller hon har läst. Vad Källström visar med sin bok är att det går att nå betydligt längre i den juridiska diskussionen med hjälp av det lilla formatet eftersom författaren på ett helt annat sätt tvingas renodla de i avhandlingen behandlade frågeställningarna. Formatet påminner mycket om den klassiska franska avhandlingen. Jag ska i den här recensionen diskutera konsten att skriva en avhandling, snarare än det materiella innehållet i boken. Recensionen har således en sorts metakaraktär.

 

Om frågeställningen och dispositionen
En författare av skönlitteratur sätter inte sällan redan i den inledande meningen stämningen i boken.1 På samma sätt måste en forskare i inledningen av en avhandling tydligt formulera den juridiska frågeställning som ska behandlas och därigenom ange avhandlingens grundtema. Källström gör detta redan i den första meningen i inledningskapitlet när han säger att ”testamentsrättens grundproblem är konflikten mellan arvingarnas anspråk på arv på grund av biologiskt släktskap och arvlåtarens önskan att i kraft av äganderätten bestämma över sin kvarlåtenskap genom ett testamente”. Problemet är välvalt. Frågeställningen är visserligen materiellt sett begränsad, men den illustrerar samtidigt de grundläggande principer som ligger bakom hela testamentsrätten. Dessutom är frågeställningen klassisk i så måtto att den bygger på konflikten mellan två olika intressen. De civilrättsliga reglerna utgör i grunden alltid en form av juridisk avvägning mellan enskilda parters olika intressen på ett visst område.
    Det faktum att två motstående intressen ställs mot varandra i avhandlingen formar också på ett naturligt sätt dispositionen av den vidare framställningen. I det som Källström benämner avhandling I (kapitel 5) diskuteras testamentsförordnandet som ett formaliserat ut-

 

1 I fråga om skönlitteratur kan August Strindberg här tjäna som exempel: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.” Redan genom den första meningen i August Strindbergs Hemsöborna lär läsaren känna Carlssons karaktär. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas markeras den kvalmiga atmosfären och instängdheten redan i inledningen genom orden: ”Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj.”

tryck för testators vilja. Därefter behandlar Källström i det som han benämner avhandling II (kapitel 6) arvingarnas möjligheter att klandra testamentet och därigenom genomdriva att arvet skiftas i enlighet med den legala arvsordningen. I det avslutande kapitlet 7 ställer sedan slutligen Källström de två successionsrättsliga principerna arv och testamente mot varandra. Beroende på hur bestämmelserna om testamentsförordnandet respektive klandertalan utformas och tolkas kommer detta att påverka testators möjligheter att förordna om egendomen genom testamente respektive den legala arvsordningens räckvidd och genomslagskraft. Dispositionen blir därmed till en självbärande konstruktion där varje klart avgränsad del kan läsas för sig, men där kapitlen ändå hänger samman i en logisk ordning vilken slutligen bildar en helhet.

 

Om metoden
Forskningsansatsen i avhandlingen är huvudsakligen av rättsdogmatisk karaktär. Den centrala frågan i avhandlingen är vad gällande rätt är i fråga om testamentsförordnande även om Källström också uppehåller sig vid det framtida reformbehovet. Redan en sådan ansats förutsätter emellertid en ingående kännedom om bestämmelsernas tillkomst, den övergripande juridiska systematiken samt samhällsförhållandena på området. Rättsdogmatiken kan vid första anblicken ge intryck av att vara ett slutet system med vissa på förhand givna källor som fått status som rättskällor. Vid närmare eftertanke framstår emellertid rättsdogmatiken som i hög grad öppen även för andra argument än de rent auktoritativa. I själva verket måste såväl förarbetena som rättspraxis ständigt kritiskt granskas och omprövas. I hög grad är det den juridiska doktrinens uppgift att föra in sådana sakargument i den juridiska diskussionen. Vad som är gällande rätt är därmed föränderligt över tiden även om lagstiftningen i sig inte ändras. Av den anledningen belyser Källström i det inledande kapitlet även den svenska rättsutvecklingen på området, delvis i kontrast till utvecklingen i övriga Norden samt på kontinenten. Bland annat lyfts den grundläggande tanken fram att det i Norden har ansetts att reglerna avseende testamente ska vara enkla och naturliga att tillämpa och att testamentet i hög grad utgör en privat angelägenhet till skillnad mot på kontinenten. Den bakgrundskunskapen framstår som viktig för förståelsen, men även för tolkningen av de bestämmelser som sedan analyseras i bokens kärna, det vill säga kapitel 5 och 6.
    Källström sätter sedan i två kortare kapitel in testamentsrätten i ett större civilrättsligt sammanhang. I kapitel 2 behandlar Källström det civilrättsliga regelsystemets uppdelning i distributiva och kommutativa normer. Arvsordningen anses representera de distributiva normerna eftersom funktionen hos denna är att ge ett visst rättssubjekt en rättsligt tryggad position snarare än att reglera relationen till andra rättssubjekt, det vill säga transaktioner mellan olika parter. Källström menar att de distributiva normerna, till skillnad mot de kommutativa, saknar avvägningsmarkörer och att de inte ger några riktlinjer till domstolarna att väga parternas intressen mot varandra. Som ett exempel på detta framhålls att vid tolkningen av ett testamente ska testators vilja ensam vara styrande för tolkningen av detta och i förlängningen hur kvarlåtenskapen ska överföras till den kommande generationen. Sett till de enskilda bestämmelserna stämmer detta. Ställs

emellertid normerna i form av bestämmelserna om testamentsförordnande respektive klandertalan och de intressen som ligger bakom dessa mot varandra framträder emellertid, precis som Källström senare visar i sin bok, en annan bild där regelsystemet sett som en helhet utgör en avvägning mellan olika samhällsintressen.2 I kapitel 3 diskuteras testamentsrättens allmänna läror. Även det kapitlet bildar en fond för den kommande materiella diskussionen av reglerna om testamentsförordnande respektive klandertalan. Enligt Källström utgörs de allmänna lärorna av begrepp och principer som skapas genom den juridiska diskussionen på ett visst rättsområde. Det kan vara fråga om begrepp av vetenskaplig karaktär men också om historiskt förankrade begrepp. Ofta är det fråga om principer av mer abstrakt slag. Som exempel på allmänna testamentsrättsliga grundprinciper anges testationsfriheten, testamentet som exklusivt instrument att förfoga över kvarlåtenskapen samt den fria återkallelserätten. Källström diskuterar även ogiltighetsreglerna, proportionalitetsprincipen, delegationsförbudet samt likhetsprincipen. Det intressanta med de allmänna lärorna är deras hermeneutiska funktion på ett visst rättsområde. Samtidigt som de kan härledas ur rättsreglerna är de styrande för tolkningen av dessa.
    En fråga som Källström inte berör närmare är emellertid när ett begrepp eller en princip får status av allmän lära. Som exempel nämns endast det faktum att begreppet eller principen har artikulerats många gånger i vanliga rättsregler genom lagstiftning eller genom precisering i domstolsavgöranden. Det finns emellertid talrika exempel på att rättsprinciper och rättsliga begrepp blivit en del av den juridiska diskussionen genom ett enda rättsfall eller genom en enda rättsvetenskapsmans arbete.3 Kanske går det inte att exakt ange när ett begrepp eller en princip erhåller status av allmän lära på annat sätt än att det sker när begreppet eller principen av juristerna allmänt uppfattas som en sådan.4 Även kapitel 4 fyller funktionen av att placera in reglerna om testamentsförordnande i sitt sammanhang. Källström diskuterar här distinktionen mellan livsrättshandlingar och dödsrättshandlingar. Diskussionen faller tillbaka på den i kapitel 3 behandlade principen om testamentet som det exklusiva instrumentet för att förfoga över kvarlåtenskapen. Källström pekar här på att gränsdragningen mellan livs- och dödsrättshandlingar i fråga om gåvor många gånger är diffus.

 

Om den juridiska analysen
I avhandling I (kapitel 5) analyserar Källström de regler som berör testamentsförordnandet och formkravet. Framställningen tar bland annat sikte på frågor om vilken egendom som kan omfattas av ett förordnande, förordnandets innehåll, formkravet och vittneskravet. Det är här fråga om de grundläggande krav som ställs för att testamentet

 

2 På samma sätt kan äganderätten avvägas mot expropriationsbestämmelserna avseende fast egendom. I praktiken vägs här den enskildes intresse över att förfoga över fastigheten mot det allmännas intresse av att förfoga över denna. 3 På arbetsrättens område kan nämnas den så kallade bastubadarprincipen vilken etablerades genom rättsfallet AD 1978 nr 89 respektive begreppet semidispositivitet som myntades av professor Tore Sigeman. 4 I så måtto påminner detta om kyrkofadern Augustinus uttalande om tid: ”Om ingen frågar mig så vet jag det, men om jag vill förklara för någon som frågar mig, så vet jag helt enkelt inte.

ska kunna göras gällande. I avhandling II (kapitel 6) analyseras framförallt klandergrunderna. I såväl avhandling I som II berörs frågor om nödtestamente och återkallelse av testamente. Även processuella frågor om exempelvis bevisbördans fördelning vid klander tas upp till diskussion. Källström återkommer i analysen till bestämmelsernas distributiva karaktär. Som utgångspunkt gäller den legala arvsordningen, vilken ger arvingarna en viss position. Testamentstagaren har sedan att styrka testamentets existens samt att detta är upprättat på det sätt ärvdabalken föreskriver. Lyckas testamentstagaren göra detta förändras positionen till dennes fördel. Arvingarna måste då bevisa att det förelåg sådana omständigheter som gjorde att testator saknade rätt att förordna om egendomen eller att testator stått under inflytande av otillbörlig påverkan. På detta sätt, menar Källström, skapas en arena där arvingar och testamentstagare kan göra upp om kvarlåtenskapen och där det finns utrymme för olika typer av uppgörelser. Analysen är skickligt genomförd. Källström visar tydligt hur de materiella bestämmelserna i testamentsrätten samverkar för att skapa denna arena samt hur utformningen av bevisbördan understödjer detta.

 

Om slutsatsen
I det avslutande kapitlet ställs, som ovan nämnts, testamentet mot den legala arvsordningen. På det sättet sammanfogas avhandlingens olika delar avseende de grundläggande kraven på testamensförordnandet respektive klandergrunderna i en sammanfattande diskussion. Här återkommer Källström till de grundläggande syften som ligger bakom den legala arvsordningen respektive testationsfriheten. Den legala arvsordningen kan sägas representera en för de flesta individer önskvärd standardlösning samtidigt som den bidrar till familjesammanhållningen över generationer, men även till ett skydd av särkullbarns intressen av att få ta del av kvarlåtenskapen efter en förälder. Genom testationsfriheten betonas i stället individens rätt att fritt disponera över sin egendom i kraft av äganderätten, något som han eller hon kan göra redan under livstiden. På flera ställen i framställningen antyder Källström att testamentsrätten ytterst berör frågor av djupt moralisk karaktär: Vilken rätt har vi som individer att forma våra egna liv genom att bland annat disponera över vår egendom och vilket ansvar har vi för kommande generationer? Frågorna gör sig gällande inte minst med tanke på de förändringar som samhället har genomgått på familjebildningens område sedan 1920-talet då de ursprungliga förarbetena till bestämmelserna om testamente i ärvdabalken utformades. Samhället har sekulariserats och i sociologiska undersökningar framstår Sverige som ett av de mest individualistiska samhällena i världen.5 Genom den ökade invandringen har nya grupper av människor kommit in i det svenska samhället, grupper med bakgrund i andra kulturer där synen på religion och familjebildning är annorlunda. Källström antyder också att ett pluralistiskt samhälle kräver ett flexibelt system vad avser arvsrätten. Diskussionen i det avslutande kapitlet hade möjligen kunnat fördjupas genom en mer ingående analys av betydelsen av dessa förändringar. Det gäller särskilt som behovet av reformer berörs i det avslutande kapitlet (avsnitt 7.12). En forskare ska naturligtvis akta sig för att dra alltför stora växlar på den företagna

 

5 Se Berggren, H. & Trägårdh, L., Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, Stockholm 2009.

undersökningen, men slutsatserna framstår här som något mer blygsamma än vad avhandlingen förtjänar. Samtidigt får jag dock intrycket av att Källström anser att lagberedningens förslag till lag om testamente var mycket modernt för sin tid och att detta utgör förklaringen till att bestämmelserna om testamente ändå har stått sig över tiden.

 

Avslutning
Som konstaterades i inledningen till recensionen framstår Källströms bok som värdefull för den jurist som intresserar sig för familjerätt, men det är som exempel på hur en avhandling kan skrivas som den har sitt allra största värde. För den som tänker sig att i en uppsats eller bok behandla ett juridiskt problem tjänar den som ett skolexempel på hur en avhandling kan byggas upp och hur en författare med ytterst små men välvalda medel kan kasta ljus över ett helt rättsområde. Att författa en sådan avhandling utgör en betydligt mer krävande uppgift än att i form av en juridisk tegelsten till största delen reproducera de redan befintliga rättskällorna. Förmodligen hade Goethe rätt när han uttalade att det är först i begränsningen som mästaren visar sig.

 

 

 

 

 

Johan Schelin