Tvångsäktenskap och barnäktenskap — en analys av det svenska rättsläget

 

 

Av jur. dr. MOSA SAYED1

Nya regler har införts för att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Även om de nya lagstiftningarna innefattar en rad åtgärder på de straffrättsliga, civilrättsliga och internationellt privaträttsliga områdena innebär de ingen dramatisk förändring av det tidigare gällande rättsläget. Lagarna kan emellertid ha ett stort symboliskt värde genom att de är en markör till potentiella förövare och offer om lagstiftarens hållning i frågor som rör hedersrelaterat våld och förtryck.

 


Inledning
Den 27 maj 2014 sa riksdagens överväldigande majoritet ja till ett antal lagändringar som syftar till att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Lagändringarna började gälla den 1 juli 2014.2 Lagstiftningen kom några månader före 2014 års riksdagsval och presenterades av den dåvarande justitieministern Beatrice Ask, vid en minneshögtid för Fadime Shahindal.3 Syftet med denna artikel är att beskriva den nya lagstiftningen samt analysera vilket skydd den i praktiken ger mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Jag kommer också lyfta några problem som jag identifierar med de nya reformerna. Artikeln är disponerad enligt följande. Inledningsvis presenteras bakgrundsinformation, däribland de syften som legat bakom lagstiftningsåtgärderna och även tidigare åtgärder som har genomförts för att bekämpa barnäktenskap och tvångsäktenskap. Därefter presenteras de straffrättsliga, civilrättsliga, internationellt privaträttsliga och offentligrättsliga åtgärder (rörande vigseltillstånd för trossamfund) som introducerats genom lagändringarna. Artikeln avslutas med en sammanfattning av mina slutsatser.

 

 

1 Jag vill rikta ett tack till Fredrik Brusi, vid Stockholms universitet och Nämnden för statligt stöd till trossamfund för värdefulla synpunkter på artikeln. 2 Lagändringarna beträffande verkan av utländska fullmaktsäktenskap trädde i kraft den 1 januari 2015. Endast vänsterpartiets ledamöter röstade nej till förslaget. De ansåg att förslaget lämnade alldeles för stora ”kryphål” genom att man i synnerliga fall fortsättningsvis även kunde komma att erkänna barnäktenskap som ingåtts i utlandet. 3 Fadime Shahindal är kanske det mest kända offret för så kallad ”hedersvåld och hederskultur”. Hon talade offentligt om detta i bland annat riksdagen den 20 november år 2001, där hon i detalj beskrev de svårigheter som hon levde och hade levt under. Fadime blev mördad av sin far den 21 januari år 2002.

480 Mosa Sayed SvJT 2015 Bakgrund
Den lagstiftning som tillkommit för att bekämpa tvångsäktenskap och barnäktenskap rör i mycket frågor nära förbundna med sexualitet och samlevnad, något som i verkligheten är en bland de mest elementära delarna i gruppers och individers identiteter. Åtgärder som vidtas för att begränsa vissa relationer som utifrån lagstiftarens håll betraktas som klandervärda kan därför upplevas som ”extra känsliga” eftersom de kan ge upphov till spänningar. I betänkandet som presenterade de aktuella reformerna uttrycktes en viss ängslan över att en sådan lagstiftning kunde ha stigmatiserande effekt på minoritetsgrupper och deras traditioner. Trots dessa farhågor gick man vidare med lagstiftningen. Med hänsyn till offrens behov av hjälp och stöd var det, enligt den statliga utredningen, viktigt att även vidta ”åtgärder som ryggmärgen säger nej till”.4 Orsakerna bakom de nya lagarna började uppmärksammas redan i början av 2000-talet, då det vidtogs lagstiftningsåtgärder i syfte att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap.5 Vid denna tid riktades uppmärksamhet mot situationen där ungdomar levde under kulturer som ledde till en vardag av ofrihet, tvång, hot och våld. Mordet på den ovannämnda kvinnan, Fadime Shahindal, 2002 blev på ett konkret plan ett exempel på vad så kallade hedersnormer och hederskulturer kunde resultera i. Mordet skakade om det svenska rättssamhället och accelererade arbetet med att ta fram lagar som kunde motverka förtryck i hederns namn. Det regeringen pekade på då var att en del människor i Sverige, i synnerhet unga kvinnor men också en del män, utsattes för extrem kontroll från sina anhöriga.6 Man lyfte fall där en del lovats bort i arrangerade äktenskap redan som barn eller till giftemål. Andra exempel var fall där personer utsatts för hot och tvång när de försökt leva som ”andra ungdomar”. Ibland var det fråga om att föräldrarna ville styra över familjebildningen och i andra fall var det fråga om att de ville förhindra den unge från att göra något som att exempelvis leva enligt sin sexuella läggning.7 Vid denna tid uppmärksammades även fall där flickor och unga kvinnor förts bort för tvångsäktenskap utomlands. För att minska utrymmet för barnäktenskap samt förhindra tvångsäktenskap gjordes ändringar i såväl äktenskapsbalken som i lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap (IÄL). I denna lagstiftningsprocess vidtog man emellertid inga straffrättsliga åtgärder riktade särskilt mot tvångsäktenskap. I äktenskapsbalken skärptes möjligheterna för personer under 18 år att ingå äktenskap. Efter lagändringen kunde dispens för äktenskap lämnas den som var under 18 år endast om det

 

4 SOU 2012:35 s. 22. 5 Se särskilt prop. 2003/04:48 om åtgärder mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. 6 Prop. 2003/04:48 s. 12. 7 Prop. 2003/04:48 s. 12.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 481 fanns särskilda skäl. I syfte att förhindra ett kringgående av tvingade svenska äktenskapsregler av personer med anknytning till Sverige infördes också en ny bestämmelse i 1 kap 8 a § IÄL. Denna bestämmelse kom att medföra att ett äktenskap som ingåtts enligt utländsk lag inte erkändes i Sverige om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående förelåg hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna antingen var svensk medborgare eller hade sitt hemvist i Sverige. Därutöver skulle ett enligt utländsk rätt giltigt äktenskap inte erkännas i Sverige om det var sannolikt att det hade ingåtts under tvång. De reformer som gjordes år 2004 kom i viss utsträckning även att skärpa de regler som genom lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom andra trossamfund än Svenska kyrkan gällde för religiösa samfund med vigseltillstånd.
    De lagstiftningsåtgärder som vidtogs år 2014 föranleddes primärt av det faktum att de tidigare vidtagna åtgärderna ansågs lämna alldeles för stora luckor för att man effektivt skulle kunna bekämpa tvångsäktenskap och barnäktenskap. Hur problematiken kring tvångsäktenskap och förtryck i hederns namn kunde ta sig uttryck synes inte ha förändrats nämnvärt. I samband med de senare lagstiftningsändringarna redovisades emellertid statistik som pekade på att problem kring hederskultur, tvångsäktenskap och barnäktenskap kanske var större än befarat.8

Straffrättsliga åtgärder mot tvångsäktenskap och barnäktenskap
Nya bestämmelser har införts i 4 kap. 4 c och d §§ brottsbalken som straffbelägger brotten äktenskapstvång respektive vilseledande till tvångsäktenskapsresa. Äktenskapstvång är enligt 4 kap. 4 c § fall där någon genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap. I andra stycket straffbeläggs även den som på samma sätt förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse. Det är endast påtvingade äktenskapslika förbindelser som ingås ”enligt regler som gäller inom en grupp” och som innebär att parterna betraktas som makar som klassas som äktenskapsliknande förbindelse enligt den aktuella bestämmelsen. Äktenskapstvång kan ge fängelse i fyra år. Brottet om vilseledande till tvångsäktenskapsresa täcker fall där någon vilseleder en person att resa till en annan stat än den där han eller hon bor, i syfte att förmå personen att ingå ett

 

8 I SOU 2012:35, kapitel 6, redovisas statistik från primärt den dåvarande myndigheten Ungdomsstyrelsen (numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) som antyder om att ungefär 70 000 unga människor i Sverige har begränsningar i förhållande till äktenskap eller av familjen uppställda villkor för val av partner. Enligt uppgifterna är det ungefär 8500 unga som är oroliga över att inte själva välja vem de ska gifta sig med. Under år 2008 kände myndigheten till omkring 300 personer som var utsatta för eller riskerade att utsättas för äktenskap mot den egna viljan och 16 personer hölls under år 2011 kvar i utlandet för att bli bortgifta mot sin vilja. Därutöver fanns under år 2011 i Sverige totalt 13 personer mellan åldrarna 15–17 år som var registrerade som gifta.

482 Mosa Sayed SvJT 2015 tvångsäktenskap på det sätt som beskrivs i tvångsäktenskapsbestämmelsen. Straffet för detta brott är fängelse i högst två år.
    Äktenskapstvång är alltså handlingar som antingen inkluderar olaga tvång eller utnyttjande av en persons utsatta belägenhet. Redan innan lagändringen var det enligt bestämmelsen om olaga tvång naturligtvis straffbart att tvinga någon att gifta sig. Här är det med andra ord fråga om överlappande strafflagstiftning. Därför medför inte den nya regleringen någon dramatisk förändring av det gällande straffrättsliga läget. I fall där tvånget avser ett äktenskap kommer det att bedömas mot bakgrund av det kvalificerade brottet om tvångsäktenskap som följaktligen har ett snävare tillämpningsområde. Är det exempelvis tvång till förbindelser som inte kvalificerar sig som civilrättsligt giltiga äktenskap i något land dit parterna har stark anknytning kommer det istället att bedömas som olaga tvång.9 Bestämmelsen om tvångsäktenskapsbrott har enligt förarbetena till lagen emellertid betydelse som markör och budskap till potentiella förövare och offer. Brottslighetens allvar uttrycks genom särkriminaliseringen som har en strängare straffskala än den som gäller för olaga tvång som inte är grovt. Man hoppas också att straffbestämmelsen kan stärka familjer som behöver hjälp att stå emot externa eller interna påtryckningar om att gifta bort en familjemedlem.10

Tvångsäktenskap genom utnyttjande av utsatt belägenhet
Ett syfte med de nya straffrättsbestämmelserna är att komma åt även mildare påtryckningar som används för att förmå någon att gifta sig, utan att påtryckningarna kvalificeras sig som tvång i den mening som åsyftas i brottsbalkens tvångsbestämmelse. Därför har brottet äktenskapstvång även ansetts kunna bestå i att gärningsmannen genom utnyttjande av en persons utsatta belägenhet förmår personen att ingå ett äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse. Uttrycket utnyttjande av någons utsatta belägenhet är hämtat från bestämmelsen om människohandel i 4 kap. 1 a § i brottsbalken.11 Meningen är att rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet ska ha samma betydelse i bestämmelsen om äktenskapstvång som det har i människohandelsbestämmelsen.12 Ett utnyttjande av någons utsatta belägenhet innebär i regel att gärningsmannen utnyttjar att offret befinner sig i beroendeställning

 

9 Prop. 2013/14:208 s. 51. 10 Prop. 2013/14:208 s. 51. 11 Människohandelsbestämmelsens innebörd av utnyttjande av någons utsatta belägenhet kan omfatta fall där någon utnyttjar en situation där offret befinner sig i ett ekonomiskt skuldförhållande eller i ett tjänste- eller anställningsförhållande till gärningsmannen och denna situation utnyttjas. Också utnyttjande av situationer där offret är narkoman eller beroende av att gärningsmannen tillhandahåller honom eller henne narkotika, där en person lever under svåra ekonomiska förhållanden, i flyktingskap eller lider av förståndshandikapp eller sjukdom torde kunna omfattas av begreppet, se SOU 2008:41 s. 66. 12 Prop. 2013/14:208 s. 53.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 483 till honom eller henne. Att offret är i beroendeställning betyder att offret inte har ett verkligt eller godtagbart alternativ. Det kan avse allt från situationer där någon utnyttjar offrets nedsatta kognitiva förmåga för att få till ett äktenskap till fall där gärningsmannen utnyttjar att personen befinner sig i utlandet och har svårigheter att söka hjälp.13 Är offret ett barn anses det i förhållande till närstående vuxna befinna sig i en sådan beroendeställning som innebär en utsatt belägenhet. Om vuxna som barnet är beroende av utsätter honom eller henne för press att gifta sig mot egen vilja, eller arrangerar ett äktenskap utan hänsyn till barnets egen vilja, bör det enligt förarbetena anses ha skett ett sådant utnyttjande av barnets utsatta belägenhet som medför straff enligt den aktuella lagen.14 När det kommer till barn krävs med andra ord lindrigare form av påtryckningar för att man ska anse att det föreligger ett äktenskapstvång. Att en förälder hotar att ta livet av sig om barnet inte går med på att gifta sig utgör, enligt regeringen, ett exempel på ett beteende som skulle kunna innebära ett utnyttjande av barnets utsatta belägenhet.15 Eftersom barn inte längre kan ingå äktenskap i Sverige, kommer bestämmelsen om tvångsäktenskap i praktiken att aktualiseras i fall där barnet tvingats in i ett äktenskap i utlandet eller, enligt nedan följande redogörelse, på samma sätt förmås ingå en äktenskapsliknande förbindelse.

 

Straffbara äktenskapsliknande förbindelser
Den aktuella lagstiftningens effektivitet förutsatte enligt regeringen att man i tvångsäktenskapsbestämmelsen även inkluderade vissa typer av äktenskapsliknande förbindelser som hade ingåtts under tvång eller där någon utnyttjat en persons utsatta belägenhet. Om kriminaliseringen skulle begränsas till att enbart avse rättsligt giltiga äktenskap, skulle det enligt resonemanget bli mycket lätt att kringgå den nya lagstiftningen genom att låta ”äktenskapet” ingås under sådana former att det inte blir juridiskt giltigt.16 Det ansågs beklämmande då exempelvis ett informellt äktenskap kunde upplevas som minst lika bindande eller förpliktigande som ett äktenskap i laglig mening. Detta medför enligt propositionen att den som tvingas till en äktenskapsliknande förbindelse kunde drabbas lika hårt som den som tvingas till ett juridiskt giltigt äktenskap, vilket i sin tur har till följd att det är ”svårt att säga att det ena fallet skulle vara mindre straffvärt än det andra”.17 Man ville emellertid inte omfatta alla typer av äktenskapslika förbindelser som hade ingåtts under tvång i den nya bestämmelsen om äktenskapstvång i 4 kap 4 c § brottsbalken. Bestämmelsen kom att straffbelägga endast påtvingade äktenskapslika förbindelser som, en-

 

13 Prop. 2013/14:208 s. 53. 14 Prop. 2013/14:208 s. 54. 15 Prop. 2013/14:208 s. 54. 16 Prop. 2013/14:208 s. 55. 17 Prop. 2013/14:208 s. 55.

484 Mosa Sayed SvJT 2015 ligt lagtexten, ”ingås enligt regler som gäller inom en grupp” och som innebär att ”parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra”. Reglerna inom den aktuella gruppen ska enligt lagtexten också innefatta ”frågan om upplösning av förbindelsen”. Att parterna betraktas som knutna till varandra med rättigheter och förpliktelser som i huvudsak motsvarar vad som gäller för ett äktenskap samt att de benämns som hustru och man är enligt förarbetena förhållanden som kan upplevas som lika ingripande för parterna som ett äktenskap i juridisk mening.18 Andra tvångsvis ingångna äktenskapslika förbindelser än de som anges i 4 kap 4 c § brottsbalken kommer att straffas enligt den allmänna regeln om olaga tvång och inte enligt bestämmelsen om äktenskapstvång. Från regelns tillämpningsområde har man avgränsat bort fall där någon, utan anknytning till det som i lagen kallas för ”regler som gäller inom en grupp”, tvingar en annan till en äktenskapslik förbindelse. I praktiken betyder detta att det bara är personer inom vissa minoritetsgrupper som kan straffas enligt den aktuella bestämmelsen. Den som enligt sina ”egna värderingar” — utan koppling till ”regler som gäller inom en grupp” — tvingar in någon i en relation kommer inte att straffas enligt den nya lagen. Tankegången synes vila på idén om att det är försvårande att tvingas in i en relation till följd av regler som gäller inom den egna gruppen, eftersom den omedelbara omgivningen av familj och släkt på olika sätt kommer att befrämja den aktuella relationen (i annat fall kanske kravet på regler som gäller inom en grupp inte anses vara uppfyllt). En äktenskapslik förbindelse som innefattar tvång och som ingåtts enligt regler som gäller inom en grupp kommer, för att överhuvudtaget kunna definieras som sådan, i de absolut flesta fall ha föranletts av det normerande regelverket i offrets omedelbara omgivning.

 

Vilka påtvingade relationer är straffbelagda tvångsäktenskap?
Lagen drevs genom av regeringen trots att Lagrådet riktade en mängd invändningar mot regeln som straffbelägger tvångsvis ingångna äktenskapslika relationer. Eftersom det i bestämmelsen används flera rekvisit som är mycket obestämda ansåg Lagrådet att den föranledde allvarliga betänkligheter och att den därför kunde ifrågasättas från rättssäkerhetssynpunkt.19 I synnerhet ansågs uttrycket regler, som gäller inom en grupp, vara svårtolkat och leda till svårigheter i rättstillämpningen. Även om förarbetena talar om att regler i dessa fall i praktiken handlar om olika religiösa eller traditionella äktenskap, kommer enligt Lagrådet, sådana religiöst grundade sedvänjor och traditioner förändras över tid och kan dessutom utformas på olika sätt i olika länder och inom grupper som tillhör samma religion eller tillämpar samma tradition. Även uttrycket grupp, i uttrycket att

 

18 Prop. 2013/14:208 s. 57. 19 Prop. 2013/14:208, bilaga 12 s. 224 f.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 485 parterna ska betraktas som makar inom en grupp enligt de regler som gäller inom den aktuella gruppen, leder enligt Lagrådet till så stora oklarheter att det blir omöjligt att på ett förutsägbart sätt avgränsa de förbindelser som kan träffas av bestämmelsen. När det kommer till definitionen av rekvisitet grupp förklaras i propositionen att det inte kan anges hur den är avgränsad eller sammansatt. Men att det kan röra sig om mycket stora grupper. Gruppen måste dock kunna knytas till ett väldefinierat regelverk och detta är enligt regeringen en tillräckligt tydlig avgränsning av gruppen.20 Lagrådet fann det problematiskt att avgränsingen gjordes beroende av uppfattningar i en vagt avgränsad grupp.
    Jag delar den kritik som Lagrådet riktar i dessa delar. Bortsett från det faktum att det straffbara handlandet inte är beskrivet på ett tillräckligt tydligt sätt i den aktuella regleringen så väcker den också andra betänkligheter. Inte minst beträffande definitionen av regler, som gäller inom en grupp, och begreppet grupp. Jag kan exemplifiera mina tankegångar mot bakgrund av den forskning som jag själv har bedrivit inom aktuellt område. En stor del av denna forskning rör religiösa regelverk som grundar sig i ”uppenbarade” texter eller andra gudomligt inspirerade auktoriteter. Dessa religiösa regelverk är ofta föremål för dispyter när det kommer till tolkningen av deras innebörd och praktiska tillämpning. Därutöver finns också ofta en diskrepans mellan å ena sidan den religiösa traditionen på det textuella planet (i den mån det finns texter), och som sagts ofta är föremål för dispyt och oenigheter, och, å andra sidan, hur det religiösa regelverket tolkas och appliceras av individer i deras dagliga liv.
    När det kommer till informella regelverk, såsom religiösa regelverk bland minoritetsgrupper i sekulariserade rättsordningar som Sveriges, kommer deras tolkning och tillämpning att variera i varje enskilt fall där en person känner en anknytning till den aktuella religiösa traditionen. Det finns med andra ord inte något offentligt organ som med bindande verkan kan definiera det ena eller det andra som en del av det egna regelverket, lika lite som det finns organ som kan definiera personer som hemmahörande inom den ena eller den andra religiösa eller kulturella gruppen. Hur religiösa äktenskapsrättsliga traditioner är utformade i kristna, muslimska, judiska eller andra religiösa inriktningar kommer med andra ord att vara beroende av vem som tillfrågas. Två personer från samma ursprungsland, religion, etnisk grupp och till och familj kan mycket väl olika förklaringar till innebörden av vissa religiösa, kulturella eller traditionella ”regler”. Likväl kan två personer hysa samma värderingar trots att de tillhör olika grupper. På det äktenskapsrättsliga fältet är praktiskt taget alla regler föremål för någon form av tvist.
    Ett annat problem, som delvis berörts ovan, hänför sig till rekvisitet utnyttjande av utsatt belägenhet i fall där en äktenskapslik relation in-

 

20 Prop. 2013/14:208 s. 58.

486 Mosa Sayed SvJT 2015 volverar minderåriga. Det är inte ovanligt att relationer som involverar minderåriga religiöst välsignas av befattningshavare vid religiösa samfund (mer om detta i avsnittet nedan om vigseltillstånd för religiösa samfund). Om barnets vårdnadshavare, eller andra närstående vuxna som barnet står i beroendeställning till, arrangerat relationen och dess religiösa välsignelse utan hänsyn till barnets egen vilja, kan det bli fråga om ett sådant utnyttjande av barnets utsatta belägenhet som medför straff enligt bestämmelsen om tvångsäktenskap. Detta förutsätter dock, såsom framhållits i flera sammanhang, att relationen ansetts ha ingåtts enligt ett väldefinierat regelverk som gäller inom en grupp.

 

Civilrättsliga åtgärder
En av de principiellt viktiga förändringar som skett inom den svenska äktenskapsrätten i samband med de lagar som antagits för att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap är slopandet av möjligheten för personer under 18 år att få tillstånd att gifta sig. Genom lagändringen har dispensmöjligheten avskaffas. Motivet för 18 årsgränsen är att den som är under 18 år inte har uppnått den mognad som krävs för att självständigt ta ställning i de personliga och ekonomiska frågor som uppkommer i ett äktenskap. Personer yngre än 18 år som velat gifta sig har dock haft möjlighet att få dispens från ålderskravet av länsstyrelsen om det förelegat särskilda skäl.
    Syftet med slopandet av dispensmöjligheten som trädde i kraft i juli 2014 är att förhindra att barn utsätts för påtryckningar av andra att gifta sig innan de uppnått myndig ålder. Utgångspunkten för regleringen har varit att så länge svensk lagstiftning ger en möjlighet — hur liten den än må vara — att tillåta barn att ingå äktenskap, finns det en risk för att det fortsätter att utövas påtryckningar på barn att ansöka om dispens och att vidta åtgärder som ökar chanserna att få dispens. Lagstiftaren har också antagit att när det blir tydligt för barnets familj och omgivning att det inte finns möjlighet att få dispens, kan det leda till att krav och förväntningar på barnet minskar och förändras. Förhoppningen är att lagen blir handlingsdirigerande och förmår förändra vissa attityder som rör barnäktenskap.
    I den offentliga utredning som föregick aktuell lagstiftning redovisas statistik som rör dispensansökan om äktenskap för minderåriga. Kartläggningen rör alla dispensärenden avseende treårsperioden 2008–2010.21 Under den aktuella perioden ansökte 68 barn om att få gifta sig. Av dessa fick sex personer dispens och samtliga var 17 år gamla. I utredningen redovisas inte hur dessa dispenser har meddelats över tid. Men om man delar antalet dispenser med tidsperioden som det avser resulterar det i två dispenser per år, vilket följaktligen totalt skulle motsvara ett barnäktenskap om året. Med hänsyn till antalet dispenser som meddelas varje år medför slopandet

 

21 SOU 2012:35 s. 202 ff.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 487 av dispensmöjligheterna inga större förändringar av antalet barnäktenskap som ingås i Sverige efter dispens.

 

Äktenskap i internationella förhållanden
Allmänt
Sedan länge har huvudregeln inom den internationella privaträtten varit att ett utländskt äktenskap är giltigt i Sverige om det är giltigt i den stat där det har ingåtts. Under de senaste tio åren har det i Sverige dock gjorts successiva undantag från denna princip. Efter 2004 års lagändringar kunde inte en part med hemvist i Sverige eller svenskt medborgarskap längre ingå ett i utlandet giltigt äktenskap som stred mot svensk rätt (1 kap. 8 a § IÄL). Det var ett sätt att förhindra att parter med anknytning till Sverige kringgick de tvingande svenska äktenskapsbestämmelserna genom att ingå äktenskapet i utlandet enligt där gällande regler. I samma bestämmelse infördes regeln som medför att det, oberoende av parternas anknytning till Sverige, inte är möjligt att erkänna utländska äktenskap som sannolikt har ingåtts under tvång.22 Från dessa regler gjordes undantag bara om det fanns särskilda skäl. Det ansågs finnas ett behov av en säkerhetsventil om det i det enskilda fallet skulle framstå som orimligt att inte erkänna ett barnäktenskap eller ett tvångsäktenskap. En sådan situation ansågs vara för handen när lång tid förflutit sedan vigseln eller att anknytningen till Sverige är mindre stark vid tiden för det utländska äktenskapet.23 Men också hänsyn till att det finns barn i äktenskapet liksom att det skulle ha funnits möjlighet till dispens från äktenskapshindret enligt svensk rätt anförs i propositionen vara skäl för undantag från erkännandeförbudet enligt den tidigare gällande ordningen.
    De lagändringar som antogs 2014 har ytterligare skärpt erkännandekraven i 1 kap. 8 a § IÄL. Även i fortsättningen är erkännandeförbudet emellertid beroende av att åtminstone en av parterna genom hemvist eller medborgarskap han en stark anknytning till Sverige. En regel utan denna avgränsning skulle enligt regeringen föra för långt eftersom en regel om obegränsat erkännandeförbud skulle träffa äktenskap som ingåtts i enlighet med andra normer än svenska, vid en tidpunkt då det inte fanns skäl för parterna att ta de svenska normer-

 

22 Att ett äktenskap erkänns i Sverige innebär att det tillerkänns giltighet som ett äktenskap med alla de rättsverkningar som följer av ett sådant. Ett utländskt tvångsäktenskap, eller äktenskap som brister på andra sätt som beskrivs i 1 kap. 8 a § IÄL kommer att underkännas, medan samma brister avseende svenska äktenskap inte föranleder ogiltighet. Det svenska äktenskapet som exempelvis ingåtts under tvång behöver upplösas genom skilsmässa. Följaktligen kommer det att ha äktenskapsrättslig verkan fram till det att en dom om skilsmässa meddelas av en svensk domstol. En diskussion om huruvida det finns skäl att på detta sätt göra skillnad på i Sverige och i utlandet ingångna tvångsäktenskap ligger utanför syftet med denna uppsats. För kritik av denna ordning se Bogdan, Internationell privat- och processrätt, åttonde upplagan, avsnitt 10.3. 23 Prop. 2013/14:208 s. 26.

488 Mosa Sayed SvJT 2015 na i beräkning.24 När det gäller utländska äktenskap som sannolikt har ingåtts under tvång ska det dock fortsättningsvis nekas erkännande oberoende av parternas anknytning till Sverige. För att undantagsvis erkänna utländska äktenskap som strider mot 1 kap. 8 a § IÄL förutsätts numera att det finns synnerliga skäl för att erkänna det utländska äktenskapet. Som utgångspunkt innebär den nya bestämmelsen enligt förarbetena att det i praktiken inte bör finnas något utrymme att erkänna ett barnäktenskap eller ett äktenskap som ingåtts under tvång när någon av parterna har hemvist i Sverige eller svenskt medborgarskap.25 Även om exempel inte lyfts som illustrerar kraven på synnerliga skäl framförs det i förarbetena att det ska krävas tydliga och mycket starka skäl. Att paret skulle ha barn tillsammans är i dessa fall exempelvis inte ensamt ett skäl till att erkänna ett utländskt äktenskap, något som synes ha varit fallet enligt den tidigare regleringen.26 Om däremot ett nekat erkännande av äktenskapet skulle medföra allvarliga konsekvenser för paret och deras barn finns det möjlighet att erkänna äktenskapet. Det har lämnats till rättstillämpningen att med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det finns sådana skäl.

 

Fullmaktsäktenskap
I princip innebär de nya lagändringarna att utländska äktenskap som ingåtts genom fullmakt inte kommer att erkännas i Sverige när de ingås av part som, genom hemvist eller medborgarskap, har anknytning till Sverige (1 kap. 8 a § 3 p. IÄL). Med fullmaktsäktenskap avses äktenskap där ingen eller enbart en av parterna varit närvarande vid vigseln. Fullmaktsäktenskap är accepterat i en mängd rättsordningar i Syd- och Mellanamerika, USA, Afrika och Mellanöstern. Det är med andra ord ett fenomen som sträcker sig över många länder och som inte är bundet till någon specifik kultur eller religion. Före de nya lagändringarna bedömdes verkan av ett fullmaktsäktenskap mot bakgrund av den allmänna formregeln i 1 kap. 7 § IÄL vilken medförde att äktenskap som ingåtts i utlandet enligt främmande lag var giltigt till formen om det var giltigt i den stat där det ingicks. I Sverige blev således ett fullmaktsäktenskap fullt giltigt om det var giltigt i det land där det hade ingåtts.27 Utredningen för stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap ansåg inte att det skulle införas en regel som begränsade möjligheterna att erkänna fullmaktsäktenskap. Det var med anledning av vissa remissinstansers gensvar på frågan om fullmaktsäktenskap som regeringen valde att ta upp frågan på nytt. I remissbehandlingen av betänkandet riktades stark kritik mot att reformerna saknade regler

 

24 Prop 2013/14:208 s. 28. 25 Prop. 2013/14:208 s. 28. 26 Prop. 2013/14:208 s. 28. 27 Se exempelvis RH 2005:66 som bland annat gällde ett äktenskap som ingåtts i Iran genom fullmakt.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 489 som begränsade fullmaktsäktenskap.28 Enligt flera remissinstanser är fullmaktsäktenskap ett vanligt sätt på vilket ett tvångsäktenskap genomförs.29 Med anledning av detta ändrades 1 kap. 8 a § IÄL genom att bestämmelsen fick en ytterligare punkt (3) som föreskriver att ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag inte erkänns i Sverige om det har ingåtts utan att parterna varit närvarande samtidigt vid vigseln och minst en av parterna var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige.
    Begränsningen av fullmaktsäktenskap skedde med hänvisning till att äktenskapsformen innebar risk för att någon ingår äktenskap mot sin vilja.30 Enligt resonemanget är det lättare att dölja tvångsäktenskap när äktenskapet ingås genom fullmakt och att det i praktiken är svårt att upptäcka om ett fullmaktsäktenskap har ingåtts med tvång (eftersom registreringen av utländska äktenskap sker summariskt). Givetvis är det lättare att gifta bort någon utan dennes vetskap genom ett fullmaktsäktenskap. Men att tvångshandlingar skulle vara svårare att upptäcka för svenska myndigheter som handskas med erkännandefrågor vid fullmaktsäktenskap är inte riktigt då registreringen av ett utländskt äktenskap alltid sker på samma summariska sätt, oberoende av om det är ett fullmaktsäktenskap eller inte. Den logiska slutsatsen av regeringens resonemang borde i själva verket vara att utländska äktenskap som huvudregel överhuvudtaget inte borde erkännas i Sverige, eftersom det alltid torde vara lättare att dölja tvång när äktenskap ingås i utlandet och att de internationellt privaträttsliga erkännandereglerna följaktligen alltid innebär en risk för att någon ingår äktenskap mot sin vilja. Därutöver, om fullmaktsäktenskap inte erkänns med hänvisning till riskerna för tvångsäktenskap, borde inte fullmaktsäktenskap i sådana fall få samma rättsverkningar som tvångsäktenskap? Regeln som rör fullmaktsäktenskap träffar bara parter som genom medborgarskap eller hemvist har anknytning till Sverige medan tvångsbestämmelsen ogiltigförklarar alla i utlandet tvångsvis ingångna äktenskap, oavsett deras anknytning till Sverige.
    I verkligheten är det, som det också konstateras i betänkandet, starkt problematiskt att presumera att ett äktenskap är ett tvångsäktenskap enbart på grund av att det har ingåtts under former som inte godtas här.31 Det är i själva verket alldeles givet att de allra flesta fullmaktsäktenskap inte är tvångsäktenskap.32 Och redan nu är det förbjudet med tvångsäktenskap, vilket innebär att ett fullmaktsäktenskap inte ska erkännas om det sannolikt har ingåtts under tvång. I det stora hela kan jag inte tolka situationen på annat sätt än att kärnan i pro-

 

28 Invändningarna kom från, bland flera andra, remissinstanserna Varken hora eller kuvad, Nätverket Män mot Hedersförtryck och Somaya kvinno- och Tjejjourers riksförbund. 29 Promemoria, Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap s. 5. 30 Promemoria, Erkännande av utländska fullmaktsäktenskap s. 9. 31 SOU 2012:35 s. 247. 32 SOU 2012:35 s. 246.

490 Mosa Sayed SvJT 2015 blematiken ligger på värderingsplanet, i de tveksamheter som lagstiftaren anser inrymmas i själva äktenskapsformen.

 

Vigseltillstånd för religiösa samfund och ansvaret för vigselförrättare
Den nya lagstiftningen har också ökat kraven på trossamfunden och vigselförrättare som verkar inom de religiösa samfunden.33 Enligt 1 § i lagen (1993:305) om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund ska ett trossamfund numera inte ges vigseltillstånd om det på goda grunder kan antas att befattningshavare inom samfundet kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till sådana äktenskapsliknande förbindelser som avses i 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken i fall där någon är under 18 år eller inte samtycker till att ingå förbindelsen. Enligt 2 § i lagen om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund ska inte heller något förordnade för en präst eller någon annan befattningshavare ges om det på goda grunder kan antas att personen kommer att genomföra ceremonier som ger upphov till sådana äktenskapsliknande förbindelser.
    Vad de nu nämnda reglerna innebär är att det numera inte ges vigseltillstånd till samfund eller vigselbehörighet till befattningshavare om det finns anledning att anta befattningshavare inom trossamfundet kommer att genomföra ritualer som ger upphov till så kallade informella tvångsäktenskap eller informella barnäktenskap såsom de beskrivs i brottsbalken. Religiösa samfund med vigseltillstånd eller behöriga vigselförrättare som medverkar till informella religiösa äktenskap som omfattar barn kommer också att förlora sitt vigseltillstånd respektive sitt förordnande att viga (3 §). För att en förbindelse ska kvalificera sig som en enligt brottsbalken straffbar förbindelse ska den, såsom har beskrivits ovan, ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som innebär att parterna betraktas som makar (med inbördes rättigheter och skyldigheter) och innefattar frågan om upplösning av förbindelsen.
    Därutöver har Kammarkollegiet getts större möjligheter att utöva tillsyn inom aktuellt område. Bland annat har möjligheterna till informationsutbyte mellan domstolar och Kammarkollegiet förbättrats och även Skatteverket har ålagts en skyldighet att underrätta Kammarkollegiet om fall där verket får kännedom om trossamfund som genomfört en vigselliknande ceremoni som inte är tillåten eller om fall där Skatteverket beslutar att inte registrera en vigsel från ett trossamfund som meddelats vigseltillstånd.
    Under hösten 2014 ansvarade jag för en vidareutbildning för vigselförrättare och blivande vigselförrättare med anledning av de lagändringar som tillkommit för att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap. Det skedde på uppdrag av Nämnden för statligt stöd

 

33 I denna redogörelse bortses från de allmänna straffrättsliga bestämmelserna som kan tillämpas på myndighetspersoner. Dessa allmänna regler gäller förstås även vigselförrättare i deras egenskap av myndighetspersoner.

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 491 till trossamfund (SST) som fick ett regeringsuppdrag att genomföra vidareutbildningen och i övrigt föra en dialog med trossamfunden om hur tvångsäktenskap och barnäktenskap kunde förhindras. Kurstillfällena gav mig möjlighet att träffa och samtala med flera hundra vigselförrättare från trossamfund runt om i landet.34 Därigenom fick jag också inblick i hur vigselverksamheten organiserades i olika trossamfund och vad som gjordes för att säkerställa att den egna verksamheten uppfyllde de krav som följde av bestämmelserna i bland annat äktenskapsbalken. Min bedömning är att varken tvångsäktenskap eller barnäktenskap är reella problem hos trossamfunden med vigseltillstånd. De har emellertid ett mycket stort kontaktnät som ibland inkluderar personkretsar i periferin av samfundens verksamhet med värderingar om äktenskap och relationer som inte alltid är i linje med de nu gällande reglerna om exempelvis barnäktenskap. I just dessa situationer tror jag att trossamfunden är viktiga genom att de kan föra en dialog, även med personer i utkanten av trossamfundens omedelbara verksamhetsområde. I dessa delar kan de nya lagstiftningarna vara indirekt handlingsdirigerande genom att samfunden får regler, som vilar på klara värderingar, att hänvisa till i dialogen med det omgivande samhället. De religiösa samfunden bör utifrån detta resonemang ses som en positiv kraft snarare än problemens upphov.
    Min analys i denna del stöds också av betänkandet Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap där Kammarkollegiet redovisade statistik som rörde återkallelser av vigseltillstånd på grund av misskötsamhet.35 Under en period som sträcker sig från år 2000 till år 2011 återkallades vigseltillståndet för totalt nio samfund. I sju av dessa fall var skälet att trossamfundet inte längre hade en sådan organisation att det på goda grunder kunde antas att äktenskapsbalkens bestämmelser om vigsel kunde iakttas. För två trossamfund återkallades vigseltillståndet på samfundets egen begäran. Under den aktuella perioden har Kammarkollegiet dock återkallat behörigheten för 36 vigselförrättare på grund av misskötsamhet. I 32 av dessa fall handlade misskötsamheten om att vigselförrättaren hade förrättat en vigsel utan ett giltigt intyg om hindersprövning. Enligt samtal som jag genomfört med handläggare vid Kammarkollegiet verkar dessa återkallelser i huvudsak varit fråga om fall där ett förefintligt hindersprövningsintyg förfal-

 

34 Totalt gick över 300 vigselförrättare eller blivande vigselförrättare, från över 40 trossamfund, ifrågavarande vidareutbildning. Här är det fråga om vigselförrättare från andra trossamfund än Svenska kyrkan. Det finns omkring 100 registrerade religiösa samfund i Sverige. Men endast 42 stycken är statsbidragsberättigade. I princip alla dessa 42 samfund var representerade vid utbildningsdagarna och därutöver en handfull trosförsamlingar som inte är statsbidragsberättigade, det vill säga inte var SST-samfund. Många av vigselförrättarna hade inte fått sin utbildning i Sverige. Jag vill rikta ett tack till Fredrik Brusi vid SST som tillhandhållit dessa uppgifter. 35 Genomgången av Kammarkollegiets ärenden rörande återkallelser av tillstånd skedde på begäran av Ungdomsstyrelsen (numera Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor) och finns redovisad i SOU 2012:35 s. 258 f.

492 Mosa Sayed SvJT 2015 lit. En hindersprövning är tidsbegränsad och gäller endast i fyra månader. I tre av återkallelsefallen var det fråga om att vigselförrättaren hade utfärdat ett intyg om en religiös ceremoni som hade kunnat misstas för att vara ett intyg om en juridiskt giltig vigsel. Av de 36 ärendena avgjordes 24 under det sista året som statistiken avser. Enligt Kammarkollegiet är den troliga förklaringen att kollegiet från denna tid även kom att förordna Svenska kyrkans vigselförrättare, som förrättar ett stort antal vigslar. De flesta återkallelser synes därför ha skett efter beskriven misskötsamhet av vigselförrättare vid Svenska kyrkan. Misskötsamheten verkar därutöver inte ha skett för att kringgå de regler som finns om hindersprövning. Kammarkollegiet har inte fått kännedom om något fall då en juridiskt giltig vigsel har förrättats trots att någon av parterna var underårig. Inte heller om något fall som handlat om äktenskap som ingåtts under tvång.

 

Informella äktenskap som involverar barn
Ett i praktiken större problem kopplat till vissa trossamfunds vigselverksamhet är så kallade informella äktenskap, som i praktiken är äktenskapslika relationer som formaliseras genom en religiös ceremoni av befattningshavare vid något samfund. Enligt uppgifter som jag erhållit från vigselförrättare är det inte ovanligt att två personer vänder sig till en religiös församling för att erhålla en religiös formalisering av parternas samlevnad. Många gånger behöver en sådan formalisering inte åtföljas en civilrättsligt giltig vigsel. Sådana välsignelser har, enligt uppgifterna, omfattat relationer där parterna varit såväl vuxna som barn. När det kommer till relationer mellan två vuxna personer som av någon anledning inte vill gifta sig men ändå vill ha sin samlevnad religiöst formaliserad finns inget i lagstiftning som hindrar en vigselförrättare från att tillmötesgå deras önskemål. Det är dock viktigt att det sker enligt rutiner som inte leder till förvirring om verkan av relationen, dess natur som någonting annat än ett äktenskap samt dess rättsverkningar.
    Religiösa välsignelser av relationer som inkluderar minderåriga ger emellertid upphov till rättsliga problem. När det sker inom ett trossamfund med vigseltillstånd eller av en av Kammarkollegiet förordnad vigselförrättare finns risk för att en välsignelse av en relation som involverar minderåriga leder till förlust av tillstånd eller förordnande. Givetvis förutsätter en återkallelse av tillstånd att relationen uppfyller de krav som finns i 4 kap. 4 c § andra stycket brottsbalken, vilket i och för sig kan tänkas vara svårt att uppfylla enligt det som sagts ovan vid redogörelsen av den straffrättsliga regleringen. Även om en sådan välsignelse i strikt juridisk mening inte uppfyller kraven på en äktenskapslik förbindelse som ingås enligt regler som gäller inom en grupp, kan sådana välsignelser på ett principiellt plan anses gå stick i stäv med lagstiftningens bakomliggande syften. När den nya regleringen kanaliseras till samfunden med vigseltillstånd kommer de san-

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 493 nolikt att sätta stopp för välsignelser av relationer som rör minderåriga, i den mån som de genomför sådana, eftersom det allmänna budskapet som lämnas dem är att de riskerar en återkallelse av vigseltillståndet om de medverkar till religiösa välsignelser av relationer som involverar barn. Det leder nog till att färre barn ingår äktenskapslika relationer som välsignas religiöst.
    Detta är förstås ingen garanti för att informella barnäktenskap helt upphör. När det gäller religiösa sammanslutningar som inte omfattas av tillståndssystemet synes det vara fritt fram för dem att fortsättningsvis sanktionera äktenskapslika relationer som omfattar minderåriga, så länge sådana relationer inte anses uppfylla förutsättningarna för äktenskapstvång enligt resonemanget i följande stycke. Lagens utformning lämnar i detta hänseende en problematisk lucka eftersom äktenskapslika relationer som omfattar barn fortsättningsvis kan ingås utan sanktioner inom religiösa verksamheter som inte meddelats vigseltillstånd. Det rör sig således om religiösa sammanslutningar eller befattningshavare som inte är del av det statligt kontrollerade religiösa samfundslivet som delegerats myndighetsutövning genom vigselrätt. De följdproblem som den nya regleringen kan medföra i dessa situationer skulle delvis kunna motverkas genom att från statligt håll aktivt arbeta för att inkludera den mer informella, ”källarbetonade”, religiösa sektorn i det mer formella samfundslivet som kontinuerligt för en dialog med staten. På så sätt skulle även de mer informella eller inofficiella religiösa sammanslutningarna ta del av det informations-, utbildnings- och fortbildningssystem som staten erbjuder de bidragsberättigade religiösa samfunden. I verkligheten är detta kanske den viktigaste vägen att gå för att förebygga och motverka såväl informella barnäktenskap som tvångsäktenskap. I detta område ska man inte ha en övertro på straffrättsliga åtgärders genomslagskraft.
    Om den informella relationen är en så kallad arrangerad relation som sker på initiativ av barnets nära anhöriga, kan brottsbalkens bestämmelse om äktenskapstvång komma att aktualiseras direkt i relation till de personer som initierar ”äktenskapet” och eventuellt befattningshavare vid det aktuella samfundet i den mån som de uppfylller kraven på medhjälpsbrott. En sådan relation skulle kunna vara straffbar på basis av att de nära anhöriga utnyttjar barnets utsatta belägenhet för att genomföra den aktuella relationen. Det straffrättsliga ansvaret skulle inträda om barnets vårdnadshavare, eller andra närstående vuxna som barnet står i beroendeställning till, arrangerat relationen och dess religiösa välsignelse utan hänsyn till barnets egen vilja, eftersom det då kan bli fråga om ett sådant utnyttjande av barnets utsatta belägenhet som medför straff enligt bestämmelsen om tvångsäktenskap. Detta förutsätter dock, såsom framhållits ovan, att relationen ansetts ha ingåtts enligt ett väldefinierat regelverk som gäller inom en grupp.

494 Mosa Sayed SvJT 2015 Här kan också tilläggas att en av de saker som kritiserades mest med de nya lagarna av många befattningshavare vid trossamfund som jag talat med var att de ansågs negativt särbehandla religiösa personer och att lagen på så sätt brast i neutralitet. Kritiken bottnade enligt befattningshavarna i det faktum att två 17-åringar som inte är religiösa har alla möjligheter att utan statens inblandning involveras i parrelationer medan samma sak inte får ske om de inblandade parterna skulle kräva en religiös välsignelse av relationen.

 

Sammanfattande slutsatser
De reformer som tillkommit i syfte att stärka skyddet mot tvångsäktenskap och barnäktenskap innebär inte någon dramatisk förändring av det tidigare rättsläget. Det gäller åtgärderna på det straffrättsliga, civilrättsliga och internationellt privaträttsliga planet. Den nya lagstiftningen ligger, först och främst, på det symboliska planet genom att den klart ger uttryck för lagstiftarens hållning i frågor som rör tvångsäktenskap och barnäktenskap. Även om de nya straffbestämmelserna kommer att vara svåra att tillämpa ger de ett tydligt budskap till potentiella förövare och brottsoffer om var samhället står i dessa frågor. På så sätt kan lagstiftningen ha psykologiska effekter för offer och förövare.
    Den absoluta 18-årsgränsen kommer att fungera på samma sätt, genom att svensk rätt inte längre uppvisar någon ambivalens i fråga om äktenskapsålder. Utgångspunkten är att den som är under 18 år inte har uppnått den mognad som krävs för att självständigt ta ställning i de personliga och ekonomiska frågor som uppkommer i ett äktenskap. Syftet med reformerna har också varit att ge uttryck för samma syn beträffande äktenskapsliknande förbindelser eftersom en sådan relation kunde upplevas som minst lika bindande eller förpliktigande som ett äktenskap i laglig mening. I praktiken är äktenskapslika förbindelser som involverar barn och som välsignas enligt religiösa eller traditionella seder betydligt vanligare än civilrättsligt giltiga svenska barnäktenskap. Med hänsyn till detta har man också på olika sätt försökt stävja så kallade informella äktenskap. Dessa regler är emellertid förknippade med problem dels på grund av deras språkliga utformning, det är nämligen enbart äktenskapslika relationer som ingås enligt regler som gäller inom en grupp, m.m., som enligt lagen betraktas som klandervärda relationer, dels därför att reglerna i praktiken bara kan appliceras på religiösa samfund som meddelats vigseltillstånd och behöriga vigselförrättare. Det sista sammanhänger med att konsekvenserna för den som medverkar till uppkomsten av äktenskapslika förbindelser som involverar barn inte är annat än en återkallelse av tillstånd och behörighet att viga. Jag tror att samfund med vigseltillstånd sannolikt kommer att avhålla sig från ceremonier som involverar barn, oberoende av om en religiös välsignelse i juridisk teknisk mening ger upphov till en äktenskapslik relation. Med det är gi-

SvJT 2015 Tvångsäktenskap och barnäktenskap 495 vetvis mycket vunnet. När det däremot kommer till religiösa organisationer som saknar vigselrätt kommer de inte att träffas av denna reglering, såframt den äktenskapslika relationen inte uppfyller förutsättningarna för ett tvångsäktenskap. Regleringen missar därför de informella barnäktenskap som befaras äga rum i religiösa sammanhang som inte är del i den statligt kontrollerade vigselverksamheten.
    Avslutningsvis väcker den nu behandlade lagstiftningen också frågan om de vidtagna åtgärderna har en stigmatiserande effekt på minoritetsgrupper och deras kultur. Jag tror att det är oerhört viktigt att vara tydlig med att tvångsäktenskap, våld, psykiskt och fysiskt förtryck aldrig någonsin kan tillåtas med hänvisning till individers eller gruppers rätt till religion eller kultur. Från detta får man överhuvudtaget inte göra undantag. Det är viktigt att samhället förebygger och motverkar sådana sedvänjor. Skärpt lagstiftning kan ha en plats i detta, även om samverkan och dialog är viktigare när det kommer till att förändra människors attityder i frågor av detta slag.
    Jag vill samtidigt erkänna att det är mycket svårt att lagstifta i dessa frågor eftersom det finns risk för att lagen uppfattas som stigmatiserande för att den negativt särbehandlar vissa grupper. När lagen kolliderar eller begränsar något som individer betraktar som en del av den egna religionen, kulturen, etniciteten eller liknande, och upplevs på så sätt göra åtskillnad mellan olika samhällsmedborgare, kommer det alltid finnas risk för att individer upplever stigma, som i sin tur är en grogrund för samhällsspänningar. Från statens sida är det därför viktigt att som utgångspunkt inte betrakta religiösa individer från ”det annorlunda” som offer för sin religion eller kultur. En sammanhängande fråga är att även kvinnor och ungdomar kan vara aktiva bärare och utövare av religion och kultur. När det kommer till samlevnadsfrågor och sexualitet lever vi alla under den ena eller den andra kulturen, oberoende av om den grundar sig i religiösa eller sekulära världsuppfattningar, en västerländsk, österländsk eller en ungdomskultur, för att ta några exempel. Med detta resonemang vill jag bara poängtera att vi alltid kommer att hamna i ett svårlöst problem när vi försöker hantera konflikter som kan knytas till det mångreligiösa och mångkulturella samhället. Det rör bland annat frågan om vi på allvar kan förstå andras livsval, när de inte överensstämmer med de mest grundläggande delarna i våra värderingar. Här finns risken för att vi blir etnocentriska eftersom vi som människor har svårt att slita oss från den ”förförståelse” eller det naturliga tolkningsmönster som vi har socialiserats in i.