Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada?

En jämförelse mellan finsk och svensk rätt

 

 


Av professor BJÖRN SANDVIK

Den svenska skadeståndslagen ger en definition av ren förmögenhetsskada som utesluter allmän förmögenhetsskada, dvs. sådan förmögenhetsskada som tillfogats som följd av någon annans person- eller sakskada (tredjemansskada). Av den finska skadeståndslagen följer att ren förmögenhetsskada är en ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada”. Denna skrivning är tolkningsbar. I doktrinen har å ena sidan ansetts — ofta med hänvisning till svensk rätt — att allmän förmögenhetsskada utesluts. Ingen ska ha lidit person- eller sakskada. Å andra sidan har ansetts att också allmän förmögenhetsskada omfattas. Här hävdas för finsk del att en tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada som utesluter allmän förmögenhetsskada är svagt grundad. De närmare konsekvenserna av tolkningsalternativen lyfts fram genom konkreta exempel och jämförelser med även svensk rätt. Därigenom erbjuds samtidigt ett tilläggsperspektiv för förståelsen av lösningen också i Sverige.

 


1 Inledning
I den svenska skadeståndslagen (1972:207, SvSkL) 1:2 ges en definition av ren förmögenhetsskada. Enligt denna definition är ren förmögenhetsskada en ”sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada”.1 Ingen ska med andra ord ha lidit person- eller sakskada.2 I finsk lagstiftning används över huvud taget inte termen ren förmögenhetsskada. I den finska skadeståndslagen (412/1974, FiSkL) 5:1 talas endast om ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada”. Samma skrivning finns i skadeståndsrättslig speciallagstiftning. I doktrinen och rättspraxis3 brukar dock en sådan skada kallas ren förmögenhetsskada, om än terminologin inte är helt enhetlig.4 Förutsättningarna för ersättande av ren förmögenhetsskada är som bekant begränsade i utomkontraktuella förhållanden. För finsk rätts

 

1 Se även prop. 1972:5 s. 451 f. 2 Se även t.ex. Bertil Bengtsson & Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar m.m., 2014 s. 48 f. 3 Se från rättspraxis av den finska högsta domstolen t.ex. FiHD 1991:32, FiHD 1991:71, FiHD 1992:44, FiHD 1998:34, FiHD 2005:66, FiHD 2005:105, FiHD 2009:24, samt senast FiHD 1242/2011 (ej årsboksfall). 4 T.ex. Lena Sisula-Tulokas har stannat för termen ren ekonomisk skada som enligt henne är mera tidsenligt; se bl.a. Ren ekonomisk skada, 2012, passim., där Sisula-Tulokas även redogör för andra termer.

626 Björn Sandvik SvJT 2015 del krävs att ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 uppfylls, eller att skadan uppfångas av någon särreglering som medger ersättning. Enligt FiSkL 5:1 ersätts ren förmögenhetsskada endast ”om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning eller om det i andra fall finns synnerligen vägande skäl”. SvSkL är i sak snarlik, frånsett att det där inte särskilt hänvisas till ”synnerligen vägande skäl”. Tolkningen av dessa ersättningsförutsättningar — särskilt de synnerligen vägande skälen — har varit ett populärt och ständigt återkommande tema. Däremot har i finsk rätt själva begreppet ren förmögenhetsskada tilldragit sig mindre uppmärksamhet.
    Vid första anblick kan tolkningen tyckas vara klar. Det är dock inte helt ostridigt hur man ska uppfatta en ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada”. I doktrinen har uttrycket tolkats på två huvudsakliga sätt. Enligt vad som här må kallas en restriktiv tolkning är ren förmögenhetsskada endast en sådan ekonomisk skada som inte står i samband med någon person- eller sakskada. Denna tolkning är influerad av SvSkL 1:2. Men enligt en extensivare tolkning kan i Finland ren förmögenhetsskada avse också en sådan ekonomisk skada som har tillfogats som en indirekt konsekvens av gon annans person- eller sakskada (tredjemansskada). I svensk rätt kallas däremot en sådan skada ”allmän förmögenhetsskada”. Finsk rättspraxis ger ingen klar bild av om ren förmögenhetsskada kan förstås extensivt. Inte heller förarbetena till FiSkL ger något entydigt besked.
    Rättsläget i Finland är således oklart. Samtidigt är det klart att skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada inte saknar betydelse. Det är till och med möjligt att skillnaden idag på flera områden, t.ex. inom miljöskadeansvaret, kan ha större betydelse än vad man kunde förutse vid tillkomsten av både FiSkL och SvSkL. Redan av denna orsak är problematiken värd att uppmärksammas. I denna uppsats vill jag visa att en restriktiv tolkning av ren förmögenhetsskada är svagt grundad i finsk rätt.5 Samtidigt vill jag lyfta fram de närmare konsekvenserna av tolkningsalternativen genom konkreta exempel och jämförelser med svensk rätt. Därigenom erbjuds även ett tilläggsperspektiv för förståelsen av också lösningen i SvSkL 1:2.

 

2 Närläsning av finsk doktrin
Inledningsvis kan nämnas att Hemmo har tagit ställning till begreppet ren förmögenhetsskada i bland annat en utredning till det finska justitieministeriet om ersättningsbarheten av ren förmögenhetsskada. I denna utredning från år 2002 gör Hemmo en åtskillnad mellan fyra olika typer av förmögenhetsskador:6

 

5 Se även Björn Sandvik, Puhdas varallisuusvahinko — mikä se on? Puhtaan varallisuusvahingon kahdesta käsitetulkinnasta, Defensor Legis 2010 s. 25 ff. 6 Mika Hemmo, Selvitys puhdasta varallisuusvahinkoa koskevan sääntelyn uudistamistarpeesta, Oikeusministeriön lainvalmisteluosaston julkaisu (OLJ) 2002:64 s. 4.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 627 1. förmögenhetsskada som står i samband med en person- eller sakskada; 2. ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1; 3. förmögenhetsskada till följd av någon annans person- eller sakskada; 4. förmögenhetsskada till följd av någon annans förmögenhetsskada.

 

Hemmo företräder med andra ord en restriktiv tolkning av ren förmögenhetsskada. Hemmo anför även att ”man talat om ren förmögenhetsskada då skadan inte står i samband med någon person- eller sakskada”.7 Av detta borde dock logiskt följa att också en i punkt 4 avsedd skada är ren förmögenhetsskada helt oberoende av hur man ser på relationen mellan punkt 2 och 3.8 Beträffande punkt 3 samt nyss anförda citat är det dessutom skäl att betona, att FiSkL 5:1 över huvud taget inte använder ordet ”någon”. I det avseendet har Hemmos begreppsbestämning mera gemensamt med definitionen i SvSkL 1:2 än med utformningen av FiSkL 5:1. I en lärobok om skadeståndsrätt har Hemmo därefter nöjt sig med att tala om ren förmögenhetsskada i termer av ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada.9 Det är dock oklart om Hemmo härigenom ändrat sin uppfattning och efter övervägande avstått från att tala om ”någon” person- eller sakskada.
    Tidigare har även Pöyhönen (numera Karhu) & Korhonen i en uppsats från 1996 stannat för att skilja mellan ovan i punkt 3 avsedd tredjemansskada och ren förmögenhetsskada.10 Samma tolkning har nyligen också företrätts av Tiilikka med uttrycklig hänvisning till SvSkL 1:2:11

Förutom doktrinen talar även skadeståndslagens inre systematik för [... en restriktiv begreppstolkning]. Detta stöds även av i lagberedningsmaterial nämnda fall där ren förmögenhetsskada har ansetts ersättningsgill innan skadeståndslagen, samt de fall som i lagberedningsmaterialet användes som exempel på situationer där ansvar för ren förmögenhetsskada skulle uppkomma enligt skadeståndslagen. Samtliga situationer var sådana där sakskada inte uppkommit för någon. Denna tolkning är även kongruent med den under samma tid beredda svenska skadeståndslagen 1:2.12

 

7 OLJ 2002:64 s. 4 (övers. samt kurs. B.S.). Se även t.ex. Mika Hemmo, Sopimus ja delikti, 1998 s. 89. 8 Se även t.ex. Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 26. 9 Mika Hemmo, Vahingonkorvausoikeuden oppikirja, 2005 s. 150; jfr t.ex. s. 154. 10 Se Juha Pöyhönen & Petteri Korhonen, Kolmannelle aiheutuneiden vahinkojen korvaaminen osana vahingonkorvausoikeuden yleisiä oppeja. Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996 s. 217 f.; jfr även t.ex. s. 273. 11 Se Päivi Tiilikka, Julkaistun verkkoviestin sisällöstä aiheutuneen taloudellisen vahingon korvaaminen, Defensor Legis 2009 s. 608 f. (övers. B.S.) 12 Bland lagberedningsmaterialet hänvisar Tiilikka till lagberedningens publikation 1970:3 s. 7, laggranskningsrådets utlåtande 1971:3 s. 7 f., samt propositionen till FiSkL, dvs. RP 1973:187 s. 3, 23.

628 Björn Sandvik SvJT 2015 Tiilikkas argumentation är öppen för kritik av flera olika orsaker.13 Här nöjer jag mig med att påpeka, att finsk doktrin inte ger så starkt stöd för en restriktiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada som Tiilikka låter förstå. Anmärkningsvärt nog förefaller samtliga restriktiva tolkningar direkt eller indirekt åtminstone delvis kunna härledas till svensk rätt och definitionen i SvSkL 1:2. Och en närläsning av källmaterialet i övrigt visar att de flesta källor — inklusive de som åberopas av Hemmo,14 Pöyhönen & Korhonen15 samt Tiilikka16 — antingen inte alls berör FiSkL 5:1 eller begreppet ren förmögenhetsskada, eller att de i vart fall inte entydigt stöder en restriktiv begreppstolkning.
    Exempelvis Saxén har i bland annat klassikern Skadeståndsrätt uttryckligen knutit ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1 också till så-

 

13 Se även nedan vid fotnot 40, 66–68 om det vanskliga i att tolka bl.a. motivuttalanden e contrario. 14 Hemmo anför över huvud taget inget källstöd för sin restriktiva tolkning i OLJ 2002:26. Hemmo, Sopimus ja delikti stöder sig på Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996, samt på Jarmo Tuomistos verk Tyyppipakosta aikaprioriteettiin. Näkökohtia esineoikeudellisen sivullissuojan perusteista, 1993 s. 35 ff. Dessutom hänvisar Hemmo till FiHD 1994:94. Tuomisto och FiHD 1994:94 berör emellertid närmast frågan om vem som har rätt till ersättning för sakskada och tredjemans ställning utanför tillämpningen av FiSkL med dess 5:1. Nämnas kan dock att Tuomisto s. 37 (se även s. 38 ff.) finner att ”utformningen av FiSkL 5:1 inte begränsar sfären av de förmögenhetsrättigheter, vars innehavare kan kräva ersättning [...] för ren förmögenhetsskada” (övers. B.S.). Om FiHD 1994:94 konstaterar Hemmo själv att fallet ”inte på något vis är relevant för tolkningen av FiSkL 5:1”. Fallet gäller nämligen det strikta ansvaret för sakskador enligt 1923 års luftfartslag 6 § (se närmare nedan vid fotnot 50, 52, 54 och 62). Vidare hänvisar Hemmo för svensk del till Jan Kleinemans Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 s. 180 ff. 15 Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996 s. 217 hänvisar till Hans Saxén, Finlands skadeståndslag jämförd med Sveriges, SvJT 1977 s. 148 ff. Vid behandlingen av FiSkL 5:1 konstaterar Saxén (s. 152) att den finska och svenska lagen skiljer sig från varandra genom att SvSkL inte hänvisar till ”synnerligen vägande skäl” som grund för ersättande av ren förmögenhetsskada. På basis av detta hävdar Pöyhönen & Korhonen att Saxén ”alltså inte finner att det mellan våra länder skulle finnas någon skillnad i definitionen av ren förmögenhetsskada” (övers. B.S.). Saxén tar dock i denna översiktliga framställning inte alls ställning till begreppet ren förmögenhetsskada. Som Pyhönen & Korhonen själva noterar i en fotnot (s. 218 not 12) har dock Saxén i övrigt uttryckligen förordat en extensiv tolkning av begreppet. Se närmare nedan vid fotnot 17. I övrigt stöder sig Pöyhönen & Korhonen i allt väsentligt på svensk rätt. 16 Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 609 stöder sig bl.a. på Matti Ylöstalos kända uppsats Vahingonkorvauslain 5 luvun 1 §:n tulkintaa, Lakimies 1975 s. 238 ff. Men (inte heller) denna källa gäller tolkningen av själva begreppet ren förmögenhetsskada. I uppsatsen redogör Ylöstalo för de omständigheter som medförde att spärregeln i FiSkL 5:1 under riksdagsbehandlingen av lagen kompletterades med ”synnerligen vägande skäl”. Dessutom ringar Ylöstalo in vilka omständigheter som åtminstone kan konstituera synnerligen vägande skäl. Tiilikka (s. 609) tar dock närmast fasta på att Ylöstalo (s. 242) talar om i FiSkL 5:1 avsedd ren förmögenhetsskada i termer av sådan skada ”som inte är ett följdfenomen av person- eller sakskada”. Som även Pöyhönen & Korhonen, Oikeustiede — Jurisprudentia XXIX 1996 s. 218 påpekar kan man dock inte av detta sluta sig till om Ylöstalo förutsätter att ren förmögenhetsskada kan vara en följd av att ett sakrättsligt skyddat intresse har kränkts.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 629 dan ekonomisk skada som tillfogas tredjeman.17 Saxén företräder med andra ord utan tvekan en extensiv begreppstolkning. Vidare märks standardverket Suomen vahingonkorvausoikeus, vars senaste upplaga från år 2013 har uppdaterats av Ståhlberg & Karhu (tidigare Pöyhönen).18 Verket har nyligen översatts till svenska med titeln Finsk skadeståndsrätt. Där anförs bland annat följande:19

Bland förmögenhetsskadorna går det att urskilja en egen grupp av sådana förmögenhetsskador som inte har något samband med person- eller sakskador, dvs. så kallade rena förmögenhetsskador.

 

Detta uttalande — som Tiilikka åberopar till stöd för en restriktiv tolkning av ren förmögenhetsskada20 — är i sig tolkningsbart. Som jag uppfattar saken är det emellertid ett uttryck för kausalitetsaspekter snarare än ett stöd för en restriktiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada.21 Det närmare resonemanget i Finsk skadeståndsrätt är dock något kryptiskt. Det sägs i och för sig att syftet med bestämmelsen om ren förmögenhetsskada i FiSkL 5:1 ”inte [...] varit att reglera ersättningen för indirekta skador”.22 Detta kunde kanske tolkas som en restriktiv syn på vad som utgör ren förmögenhetsskada. Men sett i sitt sammanhang torde uttalandet vara att förstå så, att FiSkL 5:1 inte reglerar sambandet — eller avsaknaden av sambandet — med person eller sakskador. Syftet med FiSkL 5:1 har enbart varit att klargöra, att skadestånd för ren förmögenhetsskada utanför avtalsförhållanden endast betalas då någon av de förutsättningar som nämns i stadgandet uppfylls.23 Det märks även att en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada klart stöds av ett uttalande i anslutning till HD 1994:94, låt vara att uttalandet inte återkommer i anslutning till HD 2003:124 där det hade varit särskilt intressant.24

 

17 Hans Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 s. 62 f.; jfr även t.ex. s. 77. Se även till detta t.ex. Hans Saxén, Skadestånd vid avtalsbrott. HD praxis i Finland, 1995 s. 284 ff. 18 Den första upplagan av verket författades av Eero Routamo & Esko Hoppu och utkom år 1977. 19 Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Finsk skadeståndsrätt, 2014 s. 290. 20 Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 608 f. med hänvisning till motsvarande uttalande i en tidigare finskspråkig upplaga: ”Varallisuusvahingoista voidaankin erottaa omaksi rymäkseen sellaiset varallisuusvahingot, jotka eivät ole missään yhteydessä henkilö- tai esinevahinkoon, eli niin sanotut puhtaaat varallisuusvahingot.” Se Eero Routamo, Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus 2006 s. 276; jfr även Pauli Ståhlberg & Juha Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus 2013 s. 291. 21 I Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 321 anförs även om FiSkL 5:1 att det ”är vanligt att också använda termen allmän förmögenhetsskada eller, som här termen ren förmögenhetsskada eller ren ekonomisk skada, som torde vara vedertagna uttryck.” Här omfattas med andra ord rent terminologiskt en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1. I moderna finska framställningar talas dock i regel inte om allmän förmögenhetsskada och i den finskspråkiga originaltexten används termen ”förmögenhetsskada” (varallisuusvahinko). Se Ståhlberg & Karhu, Suomen vahingonkorvausoikeus, 2013 s. 321 22 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 329. 23 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 329. 24 Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 319 f. Se närmare om fallen nedan 3.2. Se även särskilt fotnot 63 om Ståhlbergs & Karhus uttalande i anslutning till

 

630 Björn Sandvik SvJT 2015 I sin doktorsavhandling om atomskadeansvar stöder i varje fall Ståhlberg tveklöst en extensiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada.25 Hollo & Vihervuori är entydigt av samma uppfattning i deras bok om miljöskadelagen.26 Även Saarnilehto torde vara av samma uppfattning då han skriver att ren förmögenhetsskada ”inte har direkt samband med sak- eller personskada”.27 Wetterstein har för sin del anfört följande:28

It seems a bit unsatisfactory that compensation is awarded for economic loss unconnected with personal injury or property damage (pure economic loss) in accordance with the Tort Act Chap. 5, while loss affecting a person as a result of primary damage to another person are as a general rule not compensated. Such a distinction seems too formal and non-flexible. Also in the latter cases courts ought to have some freedom to take into account special circumstances, e.g. the aim and purpose of the relevant tort rule, the behavior and the acts of the person liable, and the need for awarding compensation.

 

Detta har uppfattats som om Wetterstein skulle omfatta en restriktiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1, samtidigt som han emellertid de lege ferenda skulle ifrågasätta denna tolkning.29 Det citerade uttalandet är kanske inte kristallklart men det bör i all händelse läsas mot dess bakgrund och i dess sammanhang. Wettersteins syfte torde endast vara att relatera FiSkL 5:1 till behandlingen av tredjemansskador i övrigt. Och av de exempel som ges framgår klart att Wetterstein utan tvekan omfattar en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada.30 Senare har Wetterstein i Redarens miljöskadeansvar från år 2004 uttryckligen konstaterat att FiSkL 5:1 även omfattar tredje man tillfogad ekonomisk skada med avvikelse från den snäva definitionen av ren förmögenhetsskada i SvSkL 1:2.31 Jag har själv varit av samma uppfattning i min doktorsavhandling Miljöskadeansvar från år 2002.32 Också därefter har jag betonat skillnaden mellan FiSkL 5:1 och SvSkL 1:2 på följande sätt:33

 

HD 1994:94 och avsaknaden av motsvarande uttalande i anslutning till HD 2003:124 . 25 Se Pauli Ståhlberg, Ydinvastuusta. Vahingonkorvausoikeudellinen tutkimus erityisesti ydinvoimalaonnettomuudesta aiheutuvien vahinkojen kannalta, 1993 s. 371. 26 Se Erkki J. Hollo & Pekka Vihervuori, Ympäristövahinkolaki, 1995 s. 170 f. 27 Se Ari Saarnilehto, Vahingonkorvauslaki. Käytännön kommentaari, 2007 s. 117 (övers. och kurs. B.S.). 28 Peter Wetterstein, Compensation for Pure Economic Loss in Finnish Tort Law, Scandinavian Studies in Law 2001 s. 568. 29 Se särskilt Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 609. 30 Se Peter Wetterstein, Scandinavian Studies in Law 2001 s. 567 f., 575 ff. 31 Se Peter Wetterstein, Redarens miljöskadeansvar, 2004 s. 130. Se f.ö. även t.ex. Hollo & Vihervuori, Ympäristövahinkolaki s. 171. 32 Se Björn Sandvik, Miljöskadeansvar. En skadeståndsrättslig studie med särskild hänsyn till ansvarsmotiv, miljöskadebegreppet och ersättning för skada på miljön, 2002 s. 233 ff., särskilt s. 235 f. 33 Björn Sandvik, Tredjemansskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada. Några kommentarer med anledning av HD 2003:124, JFT 2004 s. 85 f.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 631 För svensk rätts del definierar [...] SvSkL 1 kap. 2 § en ren förmögenhetsskada som ”sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon (kurs. här) lider person- eller sakskada”. Hos oss talar SkL 5 kap. 1 § däremot om ”sådan ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada”. Den springande punkten blir hos oss därför frågan om när avståndet mellan en ekonomisk skada och en person- eller sakskada skall anses vara så avlägset att dessa inte längre står i samband med varandra. Enligt detta synsätt kan m.a.o. hos oss ren förmögenhetsskada inkludera också sådan ekonomisk skada som någon lider genom att annan har lidit person- eller sakskada (tredjemansskada). För svensk del antas däremot att man fortsättningsvis kan bruka det i äldre rätt nyttjade uttrycket ”allmän förmögenhetsskada” som avgränsning till ren förmögenhetsskada enligt den snäva legaldefinitionen i SvSkL 1 kap. 2 §.

 

Nyligen har även Sisula-Tulokas entydigt omfattat detta synsätt,34 om än hon tidigare också har uttryckt sig mera försiktigt.35 Redan på basis av utredningen ovan vågar jag påstå att finsk doktrin övervägande ger stöd för en extensiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1.

 

Det förefaller för övrigt även motsvara bland annat europeiska strömningar och utvecklingstendenser. I vissa rättsordningar (t.ex. Frankrike) finns det visserligen över huvud taget inte någon direkt motsvarighet till begreppet ren förmögenhetsskada.36 I exempelvis Principles of European Tort Law ges dock följande definition: Pure Economic Loss is a financial loss which does not result from physical injury to the plaintiff’s own person or property.37

I själva verket förefaller i finsk rätt uttalat stöd för en restriktiv tolkning ha saknats innan Pöyhönen & Korhonen — på som jag ser det svaga grunder — omfattade denna tolkning år 1996. Inte heller därefter har jag funnit något klart uttalat stöd för en restriktiv tolkning hos andra än Hemmo och Tiilikka.38

 

34 Se Lena Sisula-Tulokas, Ren ekonomisk skada, 2012 s. 42 ff., särskilt konklusionen s. 51. 35 Se Lena Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan, i verket Heikki Halila, Mika Hemmo & Lena Sisula-Tulokas (toim.), Juhlajulkaisu Esko Hoppu 1935 – 15/1 – 2005, 2005 s. 363. Sisula-Tulokas konstaterar där att utformningen av FiSkL 5:1 skiljer sig från SvSkL 1:2 och att den närmare tolkningen av FiSkL 5:1 är oklar. Vidare konstaterar Sisula-Tulokas att den snäva svenska definitionen inte är ”en logisk nödvändighet” med särskild hänvisning till engelsk rätt och ”pure economic loss”. 36 Se närmare t.ex. Sandvik, Miljöskadeansvar s. 234. 37 European Group on Tort Law, Principles of European Tort Law, Text and Commentary, 2005 s. 32 (kurs. B.S.). Notera att begreppet ren förmögenhetsskada över huvud taget inte används i Draft Common Frame of Reference, Book VI, som systematiskt bygger på att knyta skadeståndet till olika ”torts”. 38 Möjligen är dock även Pertti Virtanen, Vahingonkorvaus. Laki ja käytäntö, 2011 s. 470 ff. inne på samma linje med hänvisning till den indelning i fyra grupper av förmögenhetsskador som gjorts av Hemmo i OLJ 2002 s. 4 (ovan vid fotnot 6). Det närmare resonemanget av Virtanen är dock inte särskilt klargörande. I litteraturen i övrigt har man ofta undvikit att ta närmare ställning till själva begreppet ren förmögenhetsskada. Som exempel kan nämnas Suvianna Hakalehto-Wainio, Valta ja vahinko. Julkisen vallan käyttäjän vahingonkorvausvastuu vahingonkorvauslaissa,

 

632 Björn Sandvik SvJT 2015 3 Begreppsbildningen i belysning av exempel
3.1 Allmänna anmärkningar
Vid en restriktiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada kan, såsom i Sverige, en ekonomisk skada som tillfogats till följd av någon annans person- eller sakskada kallas allmän förmögenhetsskada.39 Om en allmän förmögenhetsskada står i samband med en sådan person- eller sakskada ersätts den enligt samma förutsättningar som gäller för person- och sakskada. Om en allmän förmögenhetsskada däremot inte står i samband med en person- eller sakskada är det fråga om en sådan tredjemansskada som inte ersätts enligt den s.k. tredjemansregeln.
    Tolkas begreppet ren förmögenhetsskada däremot extensivt blir ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 — liksom specialstadganden som medger ersättning för ren förmögenhetsskada — undantag till huvudregeln om att tredjemansskada inte ersätts. En sådan tolkning utesluts i vart fall inte av motiven till FiSkL.40 Ansvaret för dessa tredjemansskador begränsas då inte av de principer som följer av behandlingen av tredjemansskador utan av adekvanshänsyn. Då fråga är om svårförutsebara och omfattande skadeföljder bör adekvansen medge en mera vidsträckt gräns för skadeståndet än den gräns som följer av principerna för behandlingen av tredjemansskador.41 Den praktiska skillnaden behöver dock inte nödvändigtvis bli stor.
    Skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada — och samtidigt tolkningssvårigheterna liksom det oklara rättsläget för finsk del — kan illustreras med praktiska typsituationer. Jag väljer här att fokusera på två exempel. Det första exemplet avser numera klassiska fall där eltillförseln avbrutits genom brott på elektriska kablar. Det andra exemplet är nyare och hämtat från det särreglerade miljöskadeansvaret.

 

2008 s. 188. Där sägs endast att rena förmögenhetsskador är ”av person- eller sakskador oberoende ekonomiska skador” (övers. B.S.). 39 Se även om SvSkL prop. 1972:5 s. 452 och t.ex. Kleineman, Ren förmögenhetsskada s. 134. Se även för finsk rätts del med avseende på tiden innan FiSkL t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 175 ff. 40 I RP 1973:187 s. 23 anförs endast i korthet att lagförslaget medför att tredjemansskada ”i allmänhet” blir utanför de ersättningsgilla skadorna. Detta utesluter inte en tolkning av ren förmögenhetsskada som inkluderar tredjemansskada (allmän förmögenhetsskada), eftersom utgångspunkten i FiSkL 5:1 är att ren förmögenhetsskada inte ersätts. Sådan skada ersätts endast på de grunder som anges i 5:1. Samtidigt är det klart att ju fler specialstadganden som medger ersättning för ren förmögenhetsskada som tillkommer, desto mindre blir det i praktiken kvar av huvudregeln om att tredjemansskada inte ersätts. 41 Se även Sandvik, JFT 2004 s. 83 med hänvisning till JustR Soleruds tillägg i NJA 1988 s. 62 på s. 77, samt mera detaljerat t.ex. Hans Saxén, Adekvans och skada, 1962 s. 175 ff. Mårten Schultz, Adekvansläran 2010 s. 60 ff. frågar sig varför det ska finnas en inskränkning av ersättningsskyldigheten i tredjemansskadefallen. Schultz ser en förklaring i att den traditionella adekvansläran inte fungerar tillräckligt begränsande i vissa situationer. — Medaljens baksida är naturligtvis att de traditionella principerna för behandlingen av tredjemansskador med fog ofta har anklagats för att vara alltför begränsande, åtminstone i vissa situationer.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 633 3.2 Elkabelfall
I både nordisk och utomnordisk praxis finns det talrika exempel på fall där tredjeman drabbats av förluster då eldistributionen avbrutits till följd av brott på elektriska kablar.42 NJA 1988 s. 62 är det första och alltjämt det enda fallet i vilket SvHD haft att ta ställning till en sådan situation med tillämpning av SvSkL:

 

En grävmaskinist anställd av A skadade genom vårdslöshet en elkabel som ägdes av staten, varvid strömtillförseln till X:s fabrik bröts. Till följd av detta drabbades X av skada dels i form av förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrott, dels i form av att material i viss utsträckning förstördes och måste kasseras. Det förstörda materialet ersattes som adekvat sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet ersattes däremot inte. Denna skada stod inte i samband med X:s sakskada. X ägde dessutom inte den skadade elkabeln och hade inte heller något annat ”konkret och närliggande intresse” i kabeln. X:s förmögenhetsförlust skulle därför inte ersättas av A.

 

I NJA 1988 s. 62 var X:s förmögenhetsförlust på grund av produktionsavbrottet inte en ren förmögenhetsskada enligt den snäva definitionen i SvSkL 1:2. I detta fall hade ju både staten och X drabbats av sakskada. Förmögenhetsförlusten på grund av produktionsavbrottet var en allmän förmögenhetsskada till följd av sakskada. Och eftersom förmögenhetsförlusten inte ansågs stå i samband med vare sig statens sakskada eller den sakskada X själv lidit, kunde förlusten inte ersättas enligt reglerna för sakskada.43 Förmögenhetsförlusten var med andra ord en icke-ersättningsgill tredjemansskada.44 Om man däremot utgår från en extensiv begreppstolkning av ren förmögenhetsskada skulle X:s förmögenhetsförlust utan tvekan utgöra ren förmögenhetsskada. För finsk del skulle skadan då få bedömas enligt ersättningsförutsättningarna i FiSkL 5:1 och — om någon av dessa förutsättningar uppfylls — utifrån inte minst adekvanshänsyn. I NJA 1988 s. 62 ersattes sakskadan såsom adekvat orsakad. Avgörande torde ha varit att elkabeln skadats på endast några få hundra meters avstånd från X:s fabrik och att elkabeln försåg endast X med ström.45 Jag ser inget bärande skäl för att adekvansläran borde ha lett till en annan bedömning med avseende på X:s förmögenhetsförlust.46

 

42 Se även från komparativ synpunkt t.ex. Francesco Parisi, Vernon Valentine Palmer & Mauro Bussani, The comparative law and economics of pure economic loss, 27 International Review of Law and Economics 2007 s. 29 ff., med ett sammanfattande schema över bl.a. “cable cases” s. 39. 43 Se även närmare om fallet t.ex. Håkan Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten, 1997 s. 200 ff. 44 Bertil Bengtsson, Skadestånd utom kontraktsförhållanden, SvJT 1990 s. 70 f. menar att rättstekniska hänsyn bör ta över de ändamålssynpunkter som möjligen kan åberopas för en mera nyanserad bedömning. T.ex. Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten s. 194 förefaller dock ställa sig mera kritiskt med anknytning till även motsvarande tyska rättspraxis. 45 Se till detta även t.ex. Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt, 2014 s. 339 f. 46 Se även Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 31.

634 Björn Sandvik SvJT 2015 Men som en konsekvens av SvSkL 1:2 blev till denna del i stället de snävare principerna för behandlingen av tredjemansskador styrande.
    Ett flertal liknande fall finns som framgått i bland annat tidigare nordisk rätt.47 För finsk del märks de äldre FiHD 1948 I 4,48 FiHD 1960 II 12749 samt FiHD 1994:94.50 FiHD 2003:124 är emellertid det första och hittills enda prejudikat där FiSkL var tillämplig. Här hade högsta domstolen haft ett gyllene tillfälle att klargöra innebörden av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1. Men som ska framgå gled tillfället ur händerna på domstolen:51

A hade uppsåtligen skjutit sönder ett tjogotal isoleringsflänsar på en kraftledning som ingick i stamnätet. För denna gärning hade A dömts till straff för grov skadegörelse. Skadan på kraftledningen medförde en plötslig spänningsreduktion. Detta utlöste vissa säkerhetssystem hos bolagen X, Y och Z — som alla använde ström från kraftledningen — varvid strömmen bröts hos dessa. Till följd av detta drabbades de alla av produktionsavbrott och förmögenhetsförluster på grund av inkomstbortfall. Y drabbades dessutom av skador på dess anläggningar då produktionslinjerna plötsligt stannade från full effekt.

 

FiHD tog fasta på regeln om sakskada i FiSkL 5:5. Tolkningen förefaller dock ha vållat problem. Först anknöts till allmänna adekvanshänsyn och därefter ogillades skadeståndstalan enligt FiSkL 5:5, eftersom skadorna var att anse som icke ersättningsgilla tredjemansskador.

 

FiHD uttalade att utgångspunkten är att en i FiSkL 5:5 avsedd ekonomisk skada ersätts som sakskada endast om den drabbat den skadade egendomens ägare. Med ägaren har jämställts den som har begränsad sakrätt i egendomen. Men med hänvisning till det tidigare FiHD 1994:94 konstaterades att skadestånd enligt reglerna för sakskada i begränsad utsträckning kan medges även i andra situationer.52 Detta närmast om den skadade ledningen med avseende på dess pla-

 

47 Se från Sverige NJA 1966 s. 210 och NJA 1972 s. 598, där dock förmögenhetsförlusterna ansågs ha tillräckligt samband med inträffade sakskador. Från Norge kan hänvisas till Rt. 1973 s. 1268 (se närmare nedan vid fotnot 60 och 84) och Rt. 1955 s. 872. För dansk del märks UfR 1976 s. 82 (Højesteret), UfR 1962 s. 190 (Vestre Landsret) och UfR 1959 s. 708 (Vestre Landsret). Se även om bland annat dessa fall t.ex. Sandvik, JFT 2004 s. 80 f., samt s. 81 ff. om liknande fall också i engelsk och tysk rätt. 48 Ägaren av ett flygplan förpliktades att enligt 1923 års luftfartslag 6 § ersätta ett bolags förlust då flygplanet under flygning skadat bolagets elkablar så att strömmen till dess fabriker avbröts och produktionen avstannade. 49 En person som med bil törnat mot en elstolpe som ägdes av en stad förpliktades att ersätta förlust av att strömmen till två fabriker vid gatan avbrutits så att produktionen avstannade. — Fallet avser tiden före trafikförsäkringen. 50 Fyra bolag förorsakades produktionsbortfall och extra igångsättningskostnader då en helikopter törnat mot en kraftledning — som ägdes gemensamt av en stad och ett annat bolag — varvid ledningen gick av och produktionen vid de fyra bolagens fabriker stannade. Dessa förmögenhetsförluster ersattes inte enligt 1923 års luftfartslag § 6. — Se även om fallet nedan vid fotnot 52, 54, 60 och 62. 51 Fallet har kommenterats utförligt av Sandvik, JFT 2004 s. 75 ff. 52 I FiHD 1994:94 hänvisades för övrigt i denna del till svensk rätt och NJA 1960 II 127.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 635 cering och syfte så nära ansluter sig till de genom elavbrottet skadelidande produktionsanläggningarna, att produktionsanläggningarna kan jämställas med innehavare av nyttjanderätt. Dessa förutsättningar uppfylldes inte. Enligt FiHD var det inte heller fråga om en situation där det särskilt stadgats om tredjemans rätt till skadestånd. Med dessa skäl hade X, Y och Z inte rätt till skadestånd av A.   Jag har tidigare kritiserat argumentationen i FiHD 2003:124 på följande sätt:53

HD:s generella motivering att ersättning uteslöts av tredjemansregeln är enligt min mening svagt grundad. Fallet kan såsom jag ser det beskrivas som ett extremt exempel på lagtolkning genom förbehållslös förlitan på tidigare rättspraxis, kombinerat med argument e silento och utan visat intresse för principdiskussion.

 

Jag ser ingen anledning att revidera min uppfattning. Det ska visserligen inte förnekas att FiHD 2003:124 berör frågor som kan vålla stora svårigheter också för jurister med åtskillig erfarenhet av skadeståndsrätt. FiSkL är här knappast heller lättolkad. FiHD:s tolkning kan väl även ses som den enklaste metoden att komma till rätta med svåra avgränsningsproblem. Dessa skäl kan dock inte tillräckligt motivera det slag av argumentation som förekommer i fallet. För det första bör betonas att FiHD 1994:94 — som gavs väsentlig betydelse i 2003 års fall — endast gäller förmögenhetsförluster på grund av produktionsavbrott. Men i FiHD 2003:124 hade Y dessutom drabbats av skador på dess anläggningar. Denna skillnad beaktades inte av högsta domstolen. Utan att gå in på detaljer kan dock hävdas att Y drabbades av sakskada (skadorna på anläggningarna) jämte en förmögenhetsskada (produktionsavbrottet) som inte är en ekonomisk följdskada av sakskadan. Och om någon lider sakskada (eller personskada) som en indirekt konsekvens av en annan skadehändelse (här skadandet av kraftledningen) borde det avgörande för rätten till ersättning vara — inte tredjemansregeln som domstolen utgick från — utan om skadan är adekvat orsakad. I svensk och finsk doktrin har tidigt exempelvis både Bengtsson och Saxén företrätt denna metod.54 Även de som ställt sig mera kritiskt till metoden förnekar inte att den numera har klart stöd i den skadetypsorienterade begreppsbildning som ska-

 

53 Sandvik, JFT 2004 s. 88; se även Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 32. 54 Se Bertil Bengtsson, Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1972–1975, SvJT 1978 s. 516 med anledning av NJA 1972 s. 598, samt Saxén, Skadeståndsrätt s. 62 f., 77 ff. Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen s. 49 anför: ”Över huvud taget lär den nämnda grundsatsen om tredjemansskada inte gälla när tredje man skadats till person eller egendom; då kan han kräva ersättning för denna skada, förutsatt att orsakssambandet är adekvat.” Andersson, Trepartsrelationer i skadeståndsrätten s. 17 ff. gör en distinktion mellan egentliga tredjemansskador — där tredje man drabbats av en förmögenhetsskada till följd av någon annans person- eller sakskada — och oegentliga tredjemansskador, där tredje man själv drabbats av person- eller sakskada som en indirekt konsekvens av någon annans skada. Se även t.ex. Sandvik, JFT 2004 s. 82 f.

636 Björn Sandvik SvJT 2015 deståndslagstiftningen bygger på.55 Bengtssons tolkning har för övrigt även influerat utgången i det ovan anförda NJA 1988 s. 62.56 Jfr även från t.ex. engelsk rättspraxis det berömda fallet Spartan Steel & Alloys Ltd. v. Martin & Co.57 En direktströmförbindelse mellan ett elverk och kärandens fabrik hade skadats genom vårdslöshet. Skadegöraren ålades att utge ersättning för det materiel som skadats på grund av elavbrottet samt för den vinst käranden kunde ha gjort vid försäljningen av materielen. Denna uteblivna vinst ansågs med andra ord utgöra en ekonomisk följdskada till följd av sakskadan på materielen. Däremot utgick inte ersättning för förlust enbart på grund av att elavbrottet medförde driftstopp. Förutsättningarna för ersättande av denna ”pure economic loss” uppfylldes inte.
    Även situationen i t.ex. ett välkänt tyskt rättsfall kan nämnas. Där hade ett stort antal ägg i kärandens äggkläckningsmaskin skadats på grund av elavbrottet. Denna skada skulle ersättas. Bundesgerichtshof uttalade att i detta fall produktionen inte bara hade avstannat utan att även kärandens egendom hade skadats.58 Principerna för adekvansbedömningen är som känt i högsta grad elastiska och ger stort prövningsutrymme. Som jämförelse kan nämnas att det knappast ger upphov till betänkligheter att kravet på adekvans ansågs vara uppfyllt med avseende på sakskadan i t.ex. det ovan anförda NJA 1988 s. 62. Detta eftersom elkabeln hade skadats endast några hundra meter från kärandens fabriksområde till vilket kabeln ledde direkt och försåg enbart kärande med ström.59 På motsvarande vis förefaller det vara rimligt att bland annat adekvanshänsyn i Rt. 1973 s. 1268 anfördes som skäl för att skadeståndstalan ogillades:

 

I detta fall hade ett militärt flygplan genom vårdslöshet brutit en kraftledning, varvid ett stort antal abonnenter blev utan ström. En fiskodlare krävde skadestånd av staten för skada på dennes anläggning till följd av att en elektrisk pump hade stannat. Skadeståndstalan ogillades, då den nödvändiga närheten i orsaksförhållandet inte ansågs föreligga. Skadan bedömdes vara avlägsen och indirekt, varför fiskodlaren ansågs ligga närmare till att bära risken för skadan. — Verkningarna av ledningsbrottet utsträckte sig i detta fall till ett helt distrikt inom vilket närmare 4 000 abonnenter blev utan ström upp till 50 kilometer från skadeplatsen.60

Häremellan ryms dock ett brett spektrum av olika situationer där adekvansen kan tänkas ge upphov till nog så svåra avgränsningsproblem.61 Hur bedömningen hade utfallit i FiHD 2003:124 med tanke på

 

55 Se även t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, bl.a. s. 186 f., 192 ff. 56 I domskälen hänvisas till Bengtsson kritik i SvJT 1978 s. 516 med anledning av det tidigare fallet NJA 1972 s. 598. 57 [1973] 1 QB 27. 58 41 BGHZ 123 (1964). 59 Jfr även t.ex. ovan vid fotnot 57 om det engelska Spartan Steel-fallet. 60 Se även om fallet nedan vid fotnot 84. Jfr från nyare rättspraxis nedan vid fotnot 82–83 om Rt. 2006 s. 690 där förmögenhetsförlusterna skulle ersättas. 61 Se för övrigt även nedan vid fotnot 82–83 om Rt. 2006 s. 690.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 637 de skador som uppkommit på Y:s anläggningar får vi aldrig veta även om vi borde ha fått veta det. För det andra bör understrykas att det tidigare FiHD 1994:94 gäller strikt ansvar enligt 6 § i den numera upphävda luftfartslagen 139/1923 (luftfartslagen 595/1964 hade varit tillämplig i fallet).62 Enligt 6 § utgår skadestånd för person- och sakskada.63 I FiHD 2003:124 var emellertid skadeståndslagen tillämplig. Enligt FiSkL 5:1 kan också ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — dvs. ren förmögenhetsskada — ersättas bland annat om skadan orsakats genom en straffbar handling. Men i FiHD 2003:124 bedömdes de förmögenhetsförluster X, Y och Z lidit i form av inkomstbortfall på grund av produktionsbrott inte alls utifrån lösningen i FiSkL 5:1.
    Vid en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada är det dock klart att inkomstförlusterna på grund av produktionsavbrotten omfattas av FiSkL 5:1. Klart är även att i FiHD 2003:124 skadegöraren A hade gjort sig skyldig till en straffbar handling, vilket ju enligt 5:1 utlöser ansvar för också ren förmögenhetsskada. Då borde även till denna del adekvansläran ha varit avgörande — i motsats till Sverige där tredjemansregeln blir avgörande som resultat av att definitionen av ren förmögenhetsskada i SvSkL 1:2 inte omfattar allmän förmögenhetsskada. Och som framgått bör adekvansen medge en mera vidsträckt gräns för skadeståndet än den som följer av principerna för behandlingen av tredjemansskador.64 Samtidigt är det emellertid också möjligt att olika adekvanshänsyn kan leda till ett mindre omfattande ansvar för ren förmögenhetsskada än för sakskada (och personskada).65 I FiHD 2003:124 fästes dock ingen som helst uppmärksamhet vid FiSkL 5:1. Man kan av fallet därför inte heller dra någon som helst slutsats om tolkningen av stadgandet. Som jag ser det måste emellertid prejudikatverkan av FiHD 2003:124 bli högst diskutabel. Samtidigt får konstateras att utgången i fallet inte nödvändigtvis hade behövt bli en annan om i stället för tredjemansregeln adekvanshänsyn hade lagts till grund för avgränsningen av skadeståndet.

 

3.3 Miljöskadefall
Trots att högsta domstolen i fallet FiHD 2003:124 inte tog tillvara på tillfället att en gång för alla klargöra begreppet ren förmögenhetsskada bör konstateras, att det i finsk rätt finns normativt stöd för en

 

62 Se numera luftfartslag 281/1995. 63 Även t.ex. Ståhlberg & Karhu, Finsk skadeståndsrätt s. 319 betonar att utgången i HD 1994:94 ”torde ha påverkats av att det var fråga om talan som förts enligt luftfartslagen och att det strikta ansvaret enligt lagen i fråga begränsas till ersättning för person och egendomsskador”. På s. 320 återanknyts dock inte till detta uttalande i anslutning till HD 2003:124. 64 Se ovan vid fotnot 41. 65 Jfr även t.ex. Lena Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan s. 367.

638 Björn Sandvik SvJT 2015 extensiv tolkning av begreppet. I doktrinen har i och för sig en restriktiv tolkning motiverats med åberopande av förarbetena till FiSkL. Samtliga där nämnda exempel på rena förmögenhetsskador är sådana där ingen tillfogats person- eller sakskada. På basis av detta har e contrario ansetts att ren förmögenhetsskada inte ska tolkas extensivt.66 Det ställs emellertid helt orimliga krav på lagberedningen om det krävs att förarbeten bör ge uttryckliga svar på varje tänkbar tolkningsfråga. Motiven till FiSkL är dessutom synnerligen bristfälliga. Olika tolkningsalternativ konfronteras inte mot varandra då det gäller tolkningen av t.ex. FiSkL 5:1. Vidare märks att FiSkL är en ramlag och som sådan borde den i princip inte läggas till grund för slutsatser e contrario.67 Och de finska motiven utesluter i vart fall inte en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiSkL 5:1.68 Jag har i ett annat sammanhang även betonat att FiSkL 5:1 inte borde tolkas isolerat i förhållande till specialreglering som medger skadestånd för ren förmögenhetsskada.69 Intresset riktas i detta sammanhang mot det särreglerade miljöskadeansvaret. Som inledningsvis indikerats är det möjligt att skillnaden mellan en restriktiv och en extensiv tolkning av begreppet ren förmögenhetsskada numera kan få särskilt stor praktisk betydelse med tanke på bland annat miljöskador.
    Enligt den finska lagen om ersättning för miljöskador (737/1994, FiMskL) § 5.1 ska ersättning utgå för en ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — jfr skrivningen i FiSkL 5:1 — om skadan inte är ringa. Skador som har orsakats genom brott ska dock alltid ersättas. Motiven till FiMskL och dess stadgande om ren förmögenhetsskada är kortfattade. Men det framgår att FiMskL § 5.1 omfattar situationer då en störning ”visar sig i en näringsidkares verksamhet t.ex. så att det på grund av störningen blir nödvändigt att hindra kunder från att komma till hans affärsställe eller så att verksamheten avbryts på annat sätt”.70 Som Hollo & Vihervuori anför är typiska störningar enligt FiMskL § 1 ”förorening av vatten, luft eller mark, vilket ofta innebär sakskada för någon”. Och propositionen till FiMskL ”utgår från att störningen visat sig utanför näringsidkarens eget område”.71 Även lagutskottet fann att skadestånd kan utgå enligt FiMskL § 5.1 exempelvis om ett ”vattenområde förorenas (= någons sakskada) och båttrafik som riktar sig till turister måste läggas ner” (= annans rena förmögenhetsskada).72

 

66 Se särskilt Tiilikka, Defensor Legis 2009 s. 608. Se även ovan vid fotnot 12–13. 67 Se även från senare praxis FiHD 2009:92 och FiHD 2012:81, samt t.ex. Saxén, Skadeståndsrätt s. 4 och Björn Sandvik, Ekonomisk eller icke ekonomisk skada? Allmänna principer i kritisk granskning, JFT 2007 s. 454. Se även för svensk rätts del uttryckliga uttalanden i prop. 1972:5, bl.a. s. 12, 446, 449 och 568. 68 Se även ovan vid fotnot 40 samt t.ex. Sisula-Tulokas, Den rena och den kanske inte helt rena förmögenhetsskadan s. 363. 69 Se Björn Sandvik, Skada orsakad av otillbörligt förfarande i näringsverksamhet — HD:s praxis pekar på behovet av en särreglering, JFT 2006 s. 524 ff., 535 f. 70 RP 1992:165 s. 3. 71 Hollo & Vihervuori, Ympäristövahinkolaki s. 173 f. (övers. B.S.). 72 Se Lagutskottets betänkande 1994:10 s. 3.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 639 Motiven till FiMskL § 5.1 ger enligt min uppfattning förhållandevis starkt stöd för en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada. Och det vore onekligen inkonsekvent om en och samma skrivning — ”ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada” — skulle tolkas extensivt enligt FiMskL § 5.1 men restriktivt enligt FiSkL 5:1.
    Dessutom märks att en extensiv tolkning av ren förmögenhetsskada enligt FiMskL § 5.1 rimmar med exempelvis det konventionsbaserade oljeskadeansvaret enligt sjölagen (674/1994, FiSjöL) kap. 10 och 10a.73 I regeringens proposition 1995:26 om FiSjöL kap. 10 anförs att konventionsregleringen74 även ”tar ställning till ersättningen av s.k. rena förmögenhetsskador”.75 Det avses då att ”förlust av inkomst” till följd av ”försämring av miljön” är ersättningsgill oljeskada.76 Det är ostridigt att oljeskadeansvaret i väletablerad internationell praxis har omfattat också vidsträckta inkomstförluster orsakade som en indirekt konsekvens av någon annans sakskada.77 I linje med detta konstateras följande i motiven till FiSjöL kap. 10:78

Ansvarighets- och ersättningssystemet för oljeskador täcker således sakskador och förmögenhetsskador såsom förlust av inkomst [...]79 T.ex. yrkesfiskarnas inkomst kan minska till följd av att fiskevattnen förorenas vid en oljeolycka. Även t.ex. hotell- och restauranginnehavare kan förlora en del av sina inkomster när det gäller sådana turistmål från vilka turisterna uteblivit till följd av en oljeskada.

 

Ansvaret begränsas genom adekvansliknande hänsyn.80 I Sverige skulle emellertid dylika inkomstförluster klassificeras som allmän förmögenhetsskada som en konsekvens av SvSkL 1:2 med dess snäva definition av ren förmögenhetsskada. Med denna utgångspunkt anför exempelvis Hellner & Radetzki att ”[d]essa indirekta skador får alltså räknas som en särskild typ av miljöskada, som inte medför rätt till ersätt-

 

73 Här kunde även hänvisas till annat konventionsbaserat miljöskadeansvar såsom atomskadeansvaret och ansvaret vid transporter av farligt gods. 74 International Convention on Civil Liability for Oil Pollution Damage 1969 (CLC) med ändringsprotokoll 1992, samt International Convention on the Establishment of an International Fund for Compensation for Oil Pollution Damage 1971 (FC) med ändringsprotokoll 1992 och tilläggsprotokoll 2003. Se numera även International Convention on Civil Liability for Bunker Oil Pollution Damage 2001. 75 RP 1995:26 s. 12. 76 Se CLC art. I.6 såsom reviderats genom 1992 års ändringsprotokoll, FiSjöL 10:1 punkt 3. 77 Se bland den omfattande litteraturen t.ex. Colin M. de la Rue & Charles B. Anderson, Shipping and the Environment: Law and Practice 1998, särskilt s. 464 ff., Baris Soyer & Andrew Tettenborn, Pollution at Sea. Law and Liability 2012, passim., Wetterstein, Redarens miljöskadeansvar s. 129 ff., särskilt s. 135 ff. 78 RP 1995:26 s. 12. 79 På finska uttalas i propositionen (HE 1995:26 s. 12) ännu tydligare att oljeskadeansvaret täcker ”sakskador och därav orsakade förmögenhetsskador” (”esinevahingot ja niistä johtuvat varallisuusvahingot”). 80 Se t.ex. ovan i fotnot 77 anförda arbeten.

640 Björn Sandvik SvJT 2015 ning” utanför det konventionsbaserade oljeskadeansvaret.81 Då är det tredjemansregeln som sätter stopp för ansvaret. Åtminstone för en utomstående förefaller detta leda till en del komplikationer och inkonsekvenser som kunde undvikas genom en extensivare syn på vad som utgör ren förmögenhetsskada.
    Däremot förefaller exempelvis det norska avgörandet Rt. 2006 s. 690 klinga bättre med bland annat ovan avsedda finska och internationella miljöskadeansvar:82

Två godståg hade kolliderat i Lillestrøm. Det ena tåget var lastat med propan som antändes. På grund av explosionsfaran var det under flera dagar risk för en storolycka och hela Lillestøm centrum evakuerades. Bland annat ett antal näringsidkare krävde ersättning för förlorade inkomster ur det statliga järnvägsbolagets (NSB) ansvarsförsäkring. Høyesterett fann att den inträffade skadan berodde på en varaktig, typisk och extraordinär risk, varför NSB var ansvarig oberoende av vårdslöshet. Evakueringen ansågs så nära anknyta till den risk som föreligger vid transport av farligt gods, att det förelåg ett tillräckligt nära orsakssamband mellan förmögenhetsförlusterna och skadan på godset. Efter en tolkning av försäkringsavtalet ansågs att förmögenhetsförlusterna omfattades av NSB:s ansvarsförsäkring.

 

Förmögenhetsförlusterna i Rt. 2006 s. 690 var utan tvekan tredjemansskador. Det var dock inte avgörande. Det väsentliga för förmögenhetsförlusternas ersättningsbarhet var uttryckligen om de stod i adekvat orsakssamband med skadan på godset83 (och om förlusterna omfattades av ansvarsförsäkringen). Jfr det ovan anförda Rt. 1973 s. 1268, där adekvanskravet dock inte ansågs vara uppfyllt.84 Det bör i sammanhanget understrykas att norsk rätt (eller t.ex. dansk rätt) över huvud taget inte såsom FiSkL och SvSkL uppställer någon utgångspunkt om icke-ersättning för ren förmögenhetsskada, vare sig man uppfattar begreppet extensivt eller restriktivt.85

 

81 Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 317 f. Författarna menar visserligen att det inte är uteslutet att ”tillämpa samma princip vid andra miljöskador än oljeskador”. Jfr även t.ex. Bertil Bengtsson, Skadestånd för miljöskada, 2011 s. 56. Med den klara definitionen i SvSkL 1:2 borde i så fall principerna för behandlingen av tredjemansskador tänjas till oigenkännlighet. 82 Se närmare om fallet t.ex. Bjørn Engstrøm, Erstatningsansvar for formuestap — Lillestrøm-dommen i Rt. 2006 s. 690, Tidsskrift for Erstatningsrett 2008 s. 201 ff. I finsk rätt uppmärksammades fallet snabbt av Sisula-Tulokas, Rena ekonomiska skador i skuggan av sakskador, JFT 2007 s. 426 f. Se även t.ex. Sandvik, Defensor Legis 2010 s. 34 f. 83 Se särskilt punkt 45–46 i domskälen med hänvisning till Peter Lødrup, L rebok i erstatningsrett, 1999 s. 53. Se även till detta t.ex. Bjarte Thorson, Erstatningsrettslig vern for rene formuestap, 2011 s. 60 f. 84 Se ovan vid fotnot 60. Som t.ex. Asbjørn Kjønstad, Erstatningsretten i utvikling, 2003 s. 526 anför lades i detta fall även avgörande vikt vid förhållandena på skadelidarsidan. Även i Rt. 2006 s. 690 uppmärksammades förhållandena på skadelidarsidan — särskilt försäkringsmöjligheterna — dock utan att ges avgörande vikt. 85 Se sammanfattande och komparativt Thorson, Erstatningsrettslig vern for rene formuestap s. 321 ff. Tidigare knöts i både norsk och dansk rätt ansvaret för ren förmögenhetsskada till den objektiva rättstridighetsläran. Se översiktligt Kleineman, Ren förmögenhetsskada s. 38 ff. För norsk rätts del blev det emellertid senast genom Rt. 1973 s. 1268 klart att denna lära inte längre är avgörande.

SvJT 2015 Ren förmögenhetsskada eller allmän förmögenhetsskada? 641 4 Konklusion
Sammanfattningsvis kan som konklusion till undersökningen ovan konstateras att det här finns en inte helt lättobserverbar men som jag ser det ändå klar skillnad mellan svensk och finsk rätt. Definitionen av ren förmögenhetsskada i SvSkL 1:2 utesluter entydigt allmän förmögenhetsskada, dvs. ekonomisk skada som har tillfogats som en indirekt konsekvens av någon annans person- eller sakskada. Rätten till ersättning för allmän förmögenhetsskada begränsas av de principer som följer av behandlingen av tredjemansskador. Av FiSkL 5:1 bör däremot följa att ren förmögenhetsskada inkluderar också allmän förmögenhetsskada. I finsk rätt blir då adekvanshänsyn styrande för rätten till ersättning för allmän förmögenhetsskada. Och adekvansen medger en mera vidsträckt gräns för skadeståndet än den gräns som följer av principerna för behandlingen av tredjemansskador.
    Den praktiska betydelsen av skillnaden reduceras dock av att utgångspunkten i både SvSkL och FiSkL är att ren förmögenhetsskada inte ersätts. Ren förmögenhetsskada kan ju enligt våra s.k. spärregler ersättas endast under vissa förutsättningar. Men om dessa förutsättningar uppfylls kan skillnaden i enskilda fall bli avgörande. Inom specialreglerade områden där utgångspunkten är att också ren förmögenhetsskada ska ersättas kan skillnaden dessutom bli av mera generell betydelse, vilket ovan illustrerats med miljöskadeansvaret.