Att känna rätt

En tvärvetenskaplig studie om emotionell påverkan vid bevisvärdering

 

 


Av jur. kand. MIKAEL  SCHANTLI och jur. kand. EMILIA  STRÖMBERG1

Bevisvärdering är en typ av juridiskt beslutsfattande2 som förekommer i större eller mindre utsträckning i varje rättegångsförfarande. Denna verksamhet är ofta avgörande för utgången av straffprocessen och ska genomföras på ett objektivt och rättssäkert sätt. Rättens ledamöter ställs emellertid ofta inför känslomässigt svåra situationer, såsom att ta del av bevisning innehållande obehagliga detaljer eller bevittna emotionella brottsoffer. Detta kan förväntas ge de juridiska bedömarna åtskilliga anledningar och tillfällen att bli känslomässigt påverkade, något som uppenbarligen skulle kunna riskera bedömarnas objektivitet. En tvärvetenskaplig studie företagen av denna artikels författare har visat att det föreligger en stor skillnad i juridiska bedömares bevisvärdering beroende på om bedömarna exponerats för bevisning som kan uppfattas som obehaglig eller inte. Slutsatserna som har dragits är entydiga. Juridiska bedömares känslor påverkar deras bevisvärdering, trots att de själva tror sig vara objektiva i sin bedömning. Detta är något som riskerar att äventyra rättssäkerheten i straffprocessen.

 


1 Bakgrund
De brott, konflikter och tvister som ligger till grund för en domstolsförhandling är ofta förenade med starka känslor. Även den bevisning som presenteras i rätten, vilken ibland kan innehålla mycket obehagliga detaljer, kan ge upphov till stark emotionell påverkan. Att dessa känslor påverkar de som är parter i förhandlingen råder det troligen ingen större tvekan om. Huruvida känslouttryck samt obehaglig bevisning påverkar den juridiske bedömaren,3 som i sitt dagliga arbete exponeras för sådant material och sådana uttryck, tycks däremot inte vara lika självklart. Domaren ska inta ett objektivt förhållningssätt och

 

1 Författarna är verksamma vid Södertörns tingsrätt respektive Kilpatrick Townsend Advokatbyrå. Studien företogs hösten 2014 inom ramen för författarnas examensarbete vid Stockholms universitets juristprogram. Den intresserade kan därför erhålla en mer utförlig behandling av ämnet för denna artikel genom att ta del av detta examensarbete, se Schantli, Mikael & Strömberg, Emilia, Att känna rätt — Om emotionell påverkan vid bevisvärdering, 2015 [Schantli, M. & Strömberg, E., 2015]. Arbetet går att finna på webbadressen http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:801335/FULLTEXT01.pdf 2 Med beslutsfattande avses inte enbart rättsliga beslut (beslut som får överklagas särskilt och övriga beslut) utan termen tar sikte på hela rättsprocessen, till exempel domstolsledamöternas överväganden i samband med bevisvärderingsförfarandet. 3 Med juridiska bedömare avses i denna artikel lagfarna domare och nämndemän.

 det ställs inom rättsväsendet krav på att bevisvärderingen ska ske på ett objektivt och rättssäkert sätt. Ett sätt som inte styrs av känslor. Detta oavsett vilken typ av bevisning domaren konfronteras med.
    Bevisvärderingen utgör en stor del av rättegången och är ofta avgörande för utgången och kvaliteten av rättsliga beslut och avgöranden.4 Det kan därför hävdas att bevisvärderingen, och kvaliteten av denna, har stor betydelse för att säkerställa att straffprocessens funktion upprätthålls.5 Enligt principen om fri bevisvärdering (RB 35:1) ska rätten pröva ”allt” som förekommit i målet. Lagrummet har beskrivits som en generalklausul6 och ger inte något närmare materiellt innehåll för hur en sådan bedömning faktiskt ska gå till. Något man emellertid kan utläsa av förarbetena är att denna bedömning ska göras på ett objektivt sätt.7 Att så sker kan av allmänheten enbart kontrolleras genom att studera domskälen. Det krävs dock ingen djupare eftertanke för att förstå att det förmodligen är ytterst svårt, för att inte säga omöjligt, för ledamöterna att i domskälen beskriva de känslor och kognitiva mekanismer som spelat in vid bedömningen av bevisen. Detta särskilt om man beaktar att dessa mekanismer många gånger är omedvetna.8 Bedömare av bevisning använder sig av tidigare kunskap och livserfarenhet då de ska fatta beslut.9 Denna kunskap och livserfarenhet kan i sin tur antas forma bedömarens uppfattningar, föreställningar och attityder, vilket torde innebära att psykologi har stort inflytande på bevisvärderingen.10 Juridiskt beslutsfattande är internationellt sett ett omfattande forskningsområde med kopplingar till kognitionspsykologi, där syftet är att studera hur bevisöverväganden görs och vilka faktorer som kan påverka den juridiska bedömaren vid dennes beslutsfattande. Man har på senare tid, främst i USA, gått mot en utveckling där juridisk bevisvärdering samt juridiskt beslutsfattande studeras med en beteendevetenskaplig ansats.11 Detta torde ligga väl i linje med den påverkan som psykologin, enligt vad ovan beskrivits, kan antas ha på bevisvärderingen. I Sverige anses emellertid detta forskningsområde vara anmärkningsvärt eftersatt.12 Detta är problematiskt eftersom det är svårt att översätta resultat från internationella studier, där man använder sig av en metod utformad efter en annan rättsordning än den

 

4 Lainpelto, Katrin, Några reflektioner kring ämnet bevisrätt, I: Festskrift till Christian Diesen, s. 451–465, Norstedts Juridik, Stockholm, 2014, s. 462 f. 5 Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure Förlag, Stockholm, 2012, s. 12. 6 Lindell, Bengt, Sakfrågor och rättsfrågor, Iustus Förlag, Uppsala, 1987, s. 96 ff. 7 NJA II 1943, s. 444. 8 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, kap. 4. 9 För en närmare redogörelse kring erfarenhetssatser och deras innebörd i förhållande till människors individuella tolkning av information, se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 7.1.3. 10 Granhag, Pär Anders, Ask, Karl, Psykologiska perspektiv på bevisvärdering, I: Handbok i rättspsykologi, s. 407–422 [Granhag, P.A. & Christianson, S.Å. red.], Liber 1 u., Stockholm, 2008, s. 407. 11 Ibid. 12 Ibid.

 svenska, till svenska förhållanden. Bristen på svensk forskning med utgångspunkt i svenskt rättssystem och dess processrättsliga förutsättningar har väckt ett starkt intresse hos författarna till denna artikel.13 Den känslomässiga aspekten av att som bedömare ta del av bevisning och känslouttryck i en domstolsförhandling samt att efter exponering för sådant material kunna genomföra en objektiv bevisvärdering tycks inte ha uppmärksammats i någon större omfattning inom den svenska forskningen. Detta faktum ligger till grund för den empiriska studie som denna artikel baseras på.
    Inledningsvis kommer i artikelns avsnitt 2 att redogöras för den metod, det syfte och den hypotes som studien baserats på. Därefter kommer det resultat studien gav upphov till att presenteras i avsnitt 3. I avsnitt 4 företas sedan en analys av studiens resultat samt andra närliggande frågor som ämnet ger upphov till. Slutligen kommer artikeln i avsnitt 5 att sammanfattas och några avslutande synpunkter att framföras.

 

2 Utformning och tillvägagångssätt
2.1 Metod, syfte och hypotes
Den studie som genomförts av författarna är experimentell och begagnar sig av kvalitativ forskningsstrategi. Metoden som använts för undersökningen är traditionell samhällsvetenskaplig metod. Denna är deskriptiv, varvid studien har syftat till att undersöka hur bevisvärderingen går till i praktiken. Det har således inte varit fråga om hur människor bör eller kan antas handla, utan om hur verkligheten faktiskt ter sig. Studien består av en enkätundersökning där syftet varit att undersöka hur olika bevistyper kan påverka olika kognitiva mekanismer hos bedömaren samt huruvida bedömare av bevisning, mer eller mindre medvetet, låter emotionell påverkan spela in vid bevisvärderingen. Att låta känslor få inflytande vid en sådan bedömning är ett slags subjektiv påverkan och kan därför anses strida mot gällande rätt, nämligen mot objektivitetsprincipen.
    Eftersom bevisvärdering i praktiken inte aktualiseras nämnvärt i traditionella rättskällor14 har det varit nödvändigt att företa en empirisk studie för att kunna utröna hur bevisvärderingen går till i verkligheten. Frågan när det kan vara av särskilt behov att använda empiriskt material inom rättsvetenskapen är kontroversiell.15 Det har dock hävdats att rättsvetenskapens relevans och förmåga att åstadkomma ett kunskapstillskott skulle öka om empiriskt material användes i större utsträckning och på så sätt kompletterade den traditionella juridiska

 

13 Jfr Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 3.1.
14 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, kap. 2. Se särskilt avsnitt 2.1–2.4.
15 Se till exempel Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap (del II), JT 1995/96, s. 1035–1059 [Sandgren, C., JT 1995/96 (del II)], s. 1050 samt Sandgren, Claes, Om empiri och rättsvetenskap (del I), JT 1995/96, s. 726–748 [Sandgren, C., JT 1995/96 (del I)] s. 729 ff.

 Att analysera effekterna av en viss lagstiftning eller rättsprincip torde vidare vara en av de mer viktiga uppgifter som rättsvetenskapen har att företa. Ett exempel på detta är just att undersöka vilka effekter — eller genomslag — en lagregel har i rättstillämpningen. Detta har i själva verket ansetts vara den kanske viktigaste formen av ”juridisk effektanalys”.17 Den grundläggande hypotesen för enkätstudien var att bedömare som exponeras för bevisning innehållande bilder med obehagliga detaljer torde bli emotionellt påverkade i större utsträckning än bedömare som enbart tar del av motsvarande bevisning beskriven i text. Studien utformades med anledning av detta på två olika sätt, vilket resulterade i två olika versioner. I version 1 presenterades bevisningen i form av fotografier,18 medan version 2 innehöll samma bevisning beskriven i textavsnitt.19 Hälften av studiens deltagare fick ta del av version 1 och den andra hälften fick ta del av version 2. Vidare var hypotesen att alla deltagare, oavsett vilken version av studien de tog del av, skulle bedöma sig själva som objektiva i sina svar. Detta skulle i så fall tyda på en lägre insikt om den eventuella emotionella påverkan som bevis innehållande obehagliga detaljer kunde tänkas ha på deltagarna.
    Studien genomfördes på fyra olika målgrupper: lagfarna domare, nämndemän, juriststudenter samt lekmän. Målgruppen lagfarna domare bestod av ordinarie domare och fiskaler. Målgruppen lekmän bestod av deltagare utan någon form av juridisk skolning. Varje målgrupp delades därefter upp i två undergrupper för att på så sätt ta del av en av de två olika versionerna av studien vardera. Anledningen till detta var att möjliggöra en jämförelse och analys av svarsresultaten inom en och samma yrkeskategori och inte enbart mellan de olika målgrupperna.
    Syftet med att använda flera olika målgrupper var att i den empiriska analysen kunna diskutera eventuella skillnader mellan olika yrkeskategoriers bedömningar. Avsikten var att undersöka dels huruvida det var någon skillnad mellan i vilken utsträckning man låter sig påverkas subjektivt beroende på om man är juridiskt utbildad eller inte, dels huruvida det var någon skillnad mellan juriststudenter och de jurister som är praktiskt verksamma i domstol som lagfarna domare. Ytterligare en intressant aspekt var härvid att utreda om det föreligger någon skillnad mellan olika typer av juridiska bedömare; både nämndemän och lagfarna domare agerar i den dömande verksamheten i domstol, varvid de senare har en utbildning att stödja sig på medan de förra enbart har sin erfarenhet att förlita sig på.

 

 

16 Sandgren, C., JT 1995/96 (del I), s. 728 samt Sandgren, C., JT 1995/96 (del II), s. 1049. 17 Sandgren, C., JT 1995/96 (del I), s. 743. 18 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, bilaga 1. 19 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, bilaga 2.

2.2 Närmare om enkätstudiens utformning
Enkätstudien baserades på ett fiktivt mordfall inspirerat av ett flertal verkliga rättsfall. Båda versionerna innehöll inledningsvis en identisk bakgrundstext där deltagarna fick ta del av en kort sammanfattning av vad som hänt i fallet.20 Därefter bestod studien av ett avsnitt innehållande delar av den bevisning som förekom i målet. Detta avsnitt var utformat som ett utdrag ur ett förundersökningsprotokoll upprättat av en polismyndighet. Version 1 innehöll härvid bevisning i form av tre fotografier föreställande mordoffret ur olika vinklar, medan version 2 innehöll samma bevisning beskriven i tre textavsnitt. Det bör härvid påpekas att fotografierna var iscensatta och tagna med en mobilkamera av författarna själva. Texten som i version 2 beskrev bildbevisningen var utformad på ett neutralt men konkret sätt där värdeladdade ord medvetet undveks. I de fall värdeladdade ord krävdes för att på ett korrekt och detaljerat sätt beskriva vad bilderna föreställde användes dock erforderliga termer. Det ska således påpekas att trots att deltagarna tog del av olika versioner av studien fick de sammantaget ta del av exakt samma information. Den enda skillnaden var att bevisningen i förundersökningsprotokollet presenterades i olika format.
    Efter att ha tagit del av bakgrundsinformation samt bevisläget i fallet ombads deltagarna besvara sex stycken skattningsfrågor. Deltagarna uppskattade härvid nedanstående frågor på en skala från 1–10, där 1 motsvarade ”inte alls/svagt” och 10 ”väldigt mycket/starkt”:

 

Fråga 1: Hur sannolikt anser du det vara att personen X är skyldig till mordet?

Fråga 2: Hur trovärdig anser du X:s förklaring vara?

Fråga 3: Vilket bevisvärde anser du att silvertejpen som man fann i X:s bostad bör tillmätas?

Fråga 4: Hur stort obehag känner du inför det här brottet?

Fråga 5: Hur stort obehag känner du inför personen X?

Fråga 6: Hur objektiv anser du din bedömning av ovanstående frågor vara?

 

Fråga tre i ordningen ovan hade som främsta syfte att utreda huruvida det inom bevisvärderingsförfarandet kan anses föreligga en risk för en ”smittoeffekt”. Hypotesen var härvid att de deltagare som fick ta del av den version av studien som innehöll bildbevisning torde, i och med deras förväntade högre känslopåslag, låta denna känslopåverkan inverka även på annan bevisning, det vill säga sådan bevisning som inte nödvändigtvis hade med de fotografier man tagit del av att göra. Deltagarna fick således inte se något fotografi av den silvertejp som hittats i den misstänktes hem. Den begränsade information som presenterades angående tejpen som hittats i X:s hem återfanns i den bakgrundinformation, enbart bestående av text, som båda grupperna erhöll exakt samma version av. Således borde bedömarna i de olika

 

20 För mer detaljerad information, se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, bilaga 1, s. 2 samt bilaga 2, s. 2.

grupperna ha tillmätt detta bevis samma värde och det borde därmed inte ha haft någon inverkan på bedömningen att hälften av deltagarna fått ta del av fotografier på offret, som haft tejpade hand- och fotleder.21 Den sista frågan som ställdes rörde objektivitet. Syftet med frågan var att söka utreda i vilken grad deltagarna kunde sägas ha självinsikt om sin egen eventuella känslopåverkan samt om denna insikt skiljde sig åt beroende på om man tog del av bildbevisning eller enbart av beskrivande textavsnitt.
    Frågornas upplägg skulle enligt hypotesen resultera i högre värden avseende svaren i version 1 jämfört med version 2 vad gäller frågorna 1, 3, 4 och 5 medan fråga 2 tvärtom förmodades rendera högre värden avseende svaren i version 2. Svaren på fråga 6 förväntades inte skilja sig mycket åt beroende på version, men antogs ligga på ett generellt högt värde. Dessa hypoteser avsåg samtliga målgrupper.
    Enkätundersökningen varwebbaserad och skickades ut via länk i email till ett antal tingsrätter runtom i Sverige22 för att erhålla svar från ordinarie domare, fiskaler och i viss utsträckning även från nämndemän. Då flertalet av de domstolar studien skickades till inte hade möjlighet att förmedla kontaktuppgifter till de nämndemän som var verksamma vid dessa kontaktades även Stockholms och Göteborgs nämndemannaföreningar. Föreningarna hjälpte till att förmedla enkäten till ytterligare nämndemän för att på så sätt tillgängliggöra tillräckligt många svar för att genomföra studien. Den tredje gruppen som genomförde studien var juriststudenter, varvid samtliga som besvarade enkäten studerade vid Stockholms universitet. Studenterna gick termin fem och studerade vid studiens besvarande sista veckan av kursen processrätt. Det var angeläget att välja studenter som nyligen genomfört denna kurs, då det ansågs önskvärt att de besatt den processrättsliga kunskap som juristprogrammet tillhandahåller och att de samtidigt hade denna kunskap färskt i minnet. Med anledning av detta kontaktades undervisande lärare på kursen processrätt, vilka möjliggjorde ett deltagande vid seminarier på kursen för att på plats låta studenterna delta i studien. I stället för att besvara studien i webbformat fick studenterna alltså genomföra denna i pappersform. Här bör kort nämnas att kvaliteten på de fotografier som förekom i version 1 försämrades märkbart vid utskrift, varför de inte såg fullt så verklighetstrogna ut som i webbformat. Studien utfördes vid två skilda seminarier där olika klasser deltog, för att låta de två klasserna besvara en version av studien vardera. På så sätt kunde en sammanblandning av svaren för de olika versionerna undvikas. Vidare kunde tillses att studenterna inte heller fick vetskap om att det existerade två olika vers-

 

21 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, bilaga 1, s. 3 f. 22 SurveyMonkey (https://sv.surveymonkey.com) användes som program för att utforma och distribuera enkäten. Enkäten skickades till Stockholms tingsrätt, Nacka tingsrätt, Solna tingsrätt, Attunda tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Nyköpings tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Örebro tingsrätt och Norrtälje tingsrätt.

ioner av studien och eventuellt drog vissa slutsatser av detta, något som i sin tur hade kunnat påverka studiens pålitlighet och relevans. Slutligen genomfördes studien också pålekmän. För denna målgrupp tillfrågades huvudsakligen studenter vid Stockholms universitet. Deltagarna valdes ut slumpvis, varför personer från många olika utbildningsprogram och kurser är inkluderade i undersökningen. Detta för att erhålla ett för lekmän så representativt resultat som möjligt och för att inte endast en viss typ av lekmän, vilka kunde antas ha en mer gemensam referensram, skulle delta i studien.
    Avslutningsvis bör påpekas att studien inte gör anspråk på generalitet, utan syftar till att ge en inblick i hur bevisvärderingen faktiskt går till inom rättsväsendet. Ett ytterligare syfte med undersökningen är att inspirera till framtida studier på området.

 

3 Resultat
I detta avsnitt avses att redogöra för de mest relevanta och betydelsefulla resultaten av studien. De värden som kommer att behandlas nedan är medelvärdet för varje målgrupps svar på respektive fråga samt den statistiska signifikansen (p-värdet) för skillnaden mellan de olika medelvärdena inom varje målgrupp.23 Det kommer härvid göras en åtskillnad mellan de två undergrupper som varje målgrupp delats in i, en för bildversionen och en för textversionen, för att på så sätt kunna redogöra för jämförelsen mellan dessa båda gruppers svarsresultat. Några definitioner ska därför först klargöras. Varje målgrupp har av pedagogiska skäl benämnts med en siffra. Målgruppen ”lagfarna domare” har således tilldelats nummer 1 (”M1”), målgruppen “nämndemän” har givits nummer 2 (”M2”), målgruppen “juriststudenter” har fått nummer 3 (”M3”) och slutligen har “lekmän” tilldelats nummer 4 (”M4”). Vidare har även de två versioner som studien är uppbyggd av, bildversionen samt textversionen, tilldelats varsitt nummer, där 1 (”V1”) står för bildversion och 2 (”V2”) står för textversion. För att särskilja dessa två olika underkategorier i varje målgrupp kommer efter beteckningen för den aktuella målgruppen beteckningen för versionen att anges. För att till exempel beskriva den grupp av nämndemän som tagit del av studiens bildversion kommer således beteckningen M2:V1 att användas, där M2 står för målgrupp 2 och V1 står för version 1. Enkäten besvarades av totalt 166 personer, fördelade i enlighet med tabell 1 nedan.

 

 

23 För en närmare förklaring bakom begreppet ”statistisk signifikans” (p-värde), se nedan i detta avsnitt.

Tabell 1 – Deltagare och fördelning

 

Målgrupp                Antal      Version 1    Version 2
Lagfarna domare 32 st.      12 st.          20 st.
Nämndemän          55 st.      34 st.          21 st.
Juriststudenter     40 st.      21 st.          19 st.
Lekmän                    39 st.      20 st.          19 st
Totalt                        166 st.    87 st.          79 st.

 
 
   
   


I tabell 2 nedan redovisas medelvärdet för varje målgrupps svar på respektive fråga i de två olika versionerna. Av tabellen framgår även statistisk signifikans för studiens olika resultatvärden.

 

Tabell 2 — Medelvärde och statistisk signifikans (p-värde <0,05)

 

  Fråga 1 Fråga 2 Fråga 3 Fråga 4 Fråga 5 Fråga 6  
Målgrupp & Version Medelvärde P-värde Medelvärde P-värde Medelvärde P-värde Medelvärde P-värde Medelvärde P-värde Medelvärde P-värde  
M1:V1 5,58 0,0120 5,50 0,0359 3,17 0,9174 7,00 0,1945 2,33 0,8733 7,5 0,6127  
M1:V2 4,05 7,05 3,10 5,45 2,25 8  
M2:V1 4,74 0,9700 5,32 0,7014 4,00 0,1360 7,71 0,7332 3,65 0,8611 7,32 0,6909  
M2:V2 4,71 5,10 3,14 7,95 3,76 7,57  
M3:V1 5,90 208 5,86 0,0411 4,76 0,0150 8,38 0,6440 5,71 0,3810 6,38 0,8964  
M3:V2 4,58 6,79 3,16 8,11 5,05 6,47  
M4:V1 5,35 0,5732 5,95 0,9251 3,70 0,1309 9,30 0,0876 5,40 0,5843 4,90 0,0078  
M4:V2 5,68 5,89 4,68 8,26 5,84 7,21  
                           


Den för studiens syfte viktigaste observationen får sägas vara den eventuella skillnaden mellan de olika versionerna (V1 och V2) inom respektive fråga och inom respektive målgrupp. Även om det är av intresse att också jämföra dessa resultat mellan de olika målgrupperna, får huvudsakligt fokus anses ligga på att jämföra medelvärdena inom varje enskild målgrupp.

 

 

Först och främst kan konstateras att det föreligger en skillnad mellan svaren tillhörande V1 och svaren tillhörande V2 vad gäller samtliga frågor i samtliga målgrupper. Vidare kan utläsas att det i en majoritet av svaren (13 av 20 resultat avseende fråga 1–5) finns skillnader mellan V1 och V2 som motsvarar den för studien uppställda hypotesen.24 Vad gäller fråga 6 har en sådan skillnad inte kunnat observeras i nämnvärd utsträckning. Detta är inte förvånande utan i enlighet med den uppställda hypotesen för frågan, som alltså skiljer sig från de övriga; det antogs som ovan anförts att alla målgrupper oavsett vilken version av studien de tagit del av skulle ge ett relativt högt svar på denna fråga. Det förväntades således snarare föreligga en likhet mellan svaren i V1 och svaren i V2. Anledningarna, vilka sannolikt är många, till varför 7 av de 20 resultaten inte visat på den förväntade skillnaden samt varför de övriga 13 faktiskt gjort det, diskuteras mer utförligt nedan i avsnitt 4.
    För att kunna dra slutsatser om resultatets generalitet, det vill säga om de erhållna värdena är representativa för befolkningen i allmänhet, krävs en undersökning av resultatens statistiska signifikans. Man talar om möjligheten att generalisera från ett urval till populationen.25 Mer konkret undersöks sannolikheten för att ett observerat samband eller en observerad skillnad har uppkommit slumpmässigt.26 Det bör dock påpekas att det, då majoriteten av målgrupperna verkar inom ramen för svenskt rättsväsende, får anses svårt att anta att ett statistisk signifikant resultat skulle gälla för hela den svenska populationen. I stället är det troligen mer rimligt att anta att detta gäller alla personer inom populationen som tillhör samma yrkeskategori. Detta eftersom lagfarna domare, nämndemän och juriststudenter, på grund av sin utbildning och erfarenhet, kan förmodas göra bedömningar som skiljer sig från personer utan någon yrkesbaserad kontakt med rättsväsendet. För att ett observerat värde ska betraktas som statistiskt signifikant erfordras ett så kallat ”p-värde” som understiger 0,05. P-värdet anger den exakta sannolikheten för att slumpen genererat den uppmätta skillnaden eller sambandet. Ett p-värde får alltså som mest vara lika med, men bör helst understiga, 0,05 för att sambandet ska anses statistiskt signifikant på den så kallade femprocentnivån.27 Den statistiska signifikansen för studiens olika resultatvärden, uppställd i p-värden, redovisas som ovan nämnts i tabell 2. Vid en närmare granskning av de olika p-värdena i tabellen kan konstateras att sex av dessa understiger 0,05 och uppnår därmed statistisk signifikans. Dessa har markerats i fetstil med grå överstrykning.

 

 

24 Se ovan i avsnitt 2.1. 25 Djurfeldt, Göran, Larsson, Rolf, Stjärnhagen, Ola, Statistisk verktygslåda – samhällsvetenskaplig orsaksanalys med kvantitativa metoder, Författarna och Studentlitteratur 2 u., 2010 [Djurfeldt, G., Larsson, R. & Stjärnhagen, O., 2010] s. 194. 26 A.a., s. 183. 27 A.a., s. 186.

4 Analys av studiens resultat
4.1 Inledning
Den studie som genomförts består av dels flera olika undersökningsfrågor, dels flera olika målgrupper, vilka dessutom är indelade i två underkategorier. Detta resulterar i ett relativt stort antal svar, vilka möjliggör att ett stort antal slutsatser kan dras. I detta avsnitt kommer en analys av det resultat som studien gett upphov till att företas.28 Inledningsvis kan åter konstateras att det endast är sex av de totalt 24 jämförelser som gjorts mellan svaren i V1 och V2 som uppnår kravet för statistisk signifikans. Dessa redovisas alltså i tabell 2 ovan. Vad statistisk signifikans är samt varför en sådan undersökning av svar genomförs inom forskning har beskrivits ovan. Mot bakgrund av denna förklaring kan vid en första åsyn studiens resultat tyckas föga användbara. Man kan lätt få intrycket av att detta skulle innebära att 18 av de 24 jämförelserna av medelvärdena var ”osanna”, eller att man i vart fall inte kan förlita sig på dem i någon större utsträckning. Riktigt så enkelt förhåller det sig emellertid inte och ett par påpekanden för att förstå den fortsatta analysen är härvid på sin plats. Syftet med studien är, såsom ovan beskrivits, inte att göra anspråk på generalitet. Resultatet avser alltså inte att säga något om hur samtliga Sveriges lagfarna domare eller nämndemän ser på en viss typ av fråga. Med tanke på att antalet personer som deltagit i studien är relativt litet, är det svårt att se deras svar som representativa för befolkningen i helhet. Det är därför till exempel inte rimligt att anta att man med hjälp av svaren från de lekmän (39 stycken) som besvarat studien skulle kunna förutsäga hur hela Sveriges befolkning, som ju är betydligt större till antalet, skulle bedöma dessa frågor. Vidare ska sägas att det faktum att ett forskningsresultat inte anses vara signifikant inte nödvändigtvis betyder att man inte kan dra några slutsatser av den skillnad som en jämförelse mellan två medelvärden visar. Anledningen till att många av de värden som jämförts i denna studie inte erhållit status som statistiskt signifikanta är att spridningen av svaren inom undergrupperna ibland varit mycket stor. Något som är brukligt inom forskning är att räkna bort de ”extremvärden” som finns bland de erhållna svaren. Man kan på så sätt exempelvis bortse från de fem procent högsta svaren (om deltagarna såsom i denna studie svarar på en numerisk skala) samt de fem procent lägsta. Därmed erhålls ett jämnare resultat och man ser inte de eventuellt ”spretiga ändarna” av svarsmassan. Detta medför att chansen för att en studies resultat ska anses statistisk signifikant kan öka drastiskt. I detta fall har emellertid någon bortsortering av extremvärden inte gjorts, utan alla insamlade svar finns representerade i resultatet. Detta innebär att bristen på statistisk signifikans i vissa av de svar som erhållits kan förklaras utifrån denna spridning,

 

28 För en djupare analys av studiens resultat, som även beaktar rättspsykologiska, populärkulturella och rättsvetenskapliga aspekter, se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, kap. 7.

 till exempel då någon deltagare svarat högst på skalan (10), medan någon annan svarat lägst på skalan (1) avseende en och samma fråga. Även om de allra flesta deltagarna i undergruppen har svarat ungefär lika högt på skalan uppnår resultatet i dessa fall alltså inte status som statistiskt signifikant. Detta betyder emellertid att det fortfarande är av intresse att studera de skillnader som kan utläsas mellan svaren för de olika versionerna V1 och V2. Skillnaderna som kan påvisas får dock snarare tolkas som exempel på vilka bedömningar som förekommer inom de olika yrkeskategorierna än som definitiva sanningar om hur hela befolkningen skulle bedöma frågorna. Att vissa resultat (sex stycken) ändå kunnat konstateras vara statistiskt signifikanta får därför ses som en ”bonus”, varvid man faktiskt kan säga att dessa resultat med största sannolikhet är representativa för hela Sveriges befolkning (inom aktuell yrkeskategori). I det följande kommer en analys av samtliga skillnader mellan medelvärdena i respektive målgrupp att företas, varvid varje undersökningsfråga kommer att analyseras för sig.

 

4.2 Fråga 1
I den första frågan har deltagarna fått uppskatta hur sannolikt de anser det vara att den misstänkte personen är skyldig till det inträffade mordet. Resultaten från denna fråga visar att i tre av de fyra målgrupperna ansåg den undergrupp som tagit del av versionen innehållande bilder det vara mer sannolikt att den misstänkte var skyldig än de som tagit del av textversionen. Allra störst skillnad återfanns i målgruppen lagfarna domare. De lagfarna domare som i sin enkätstudie delvis fått bevisningen presenterad i bilder ansåg det alltså vara betydligt mer sannolikt att personen X genomfört det aktuella mordet än de lagfarna domare som endast fått ta del av samma bevisning i textavsnitt. Detta trots att de båda undergrupperna innehållsmässigt fått ta del av exakt samma information. Det kan därför påstås att de bilder domarna i V1 exponerades för påverkade dem känslomässigt, vilket ledde till att de var mer benägna att se den misstänkte som skyldig än domarna i V2. En nästan lika stor skillnad kunde påvisas i målgruppen juriststudenter. Även här ser man tydligt att de juriststudenter som fått se bilder med obehagliga detaljer anser det vara mer sannolikt att den misstänkte är skyldig till mordet än de som inte fått ta del av bevisningen i bildform. Bland nämndemännen kunde också påvisas en skillnad som pekar åt samma håll, om än inte alls lika stor skillnad. I målgruppen lekmän kunde dock ingen skillnad återfinnas. Tvärtom tycks de lekmän som tagit del av V2 vara aningen mer benägna att se personen X som skyldig än de lekmän som tagit del av V1. Exakt vad detta beror på är svårt att säga, men det kan konstateras att svaren i denna målgrupp varit spridda och att resultatet därför inte heller anses statistiskt signifikant. Troligen skulle det krävas ett större antal lekmän för att kunna utläsa en tydligare tendens. Det är emellertid, trots lekmännens svar i denna fråga, anmärkningsvärt att man i de öv-

riga målgrupperna kunnat påvisa ett resultat i enlighet med den för studien uppställda hypotesen. Särskilt uppseendeväckande får anses vara att den största skillnaden återfanns i målgruppen lagfarna domare, men även en nästan lika stor skillnad hos de personer som så småningom kommer att få rättsväsendet som arbetsplats, nämligen juriststudenterna. Observeras bör även att dessa två målgruppers skillnader i medelvärden dessutom har ansetts vara statistiskt signifikanta.29 Detta innebär att man med 95 procents säkerhet kan påstå att resultatet även är representativt för den övriga populationen (avseende lagfarna domare och juriststudenter).30 Noteras kan att p-värdet för båda dessa gruppers jämförelsevärden dessutom ligger en bra bit under vad som krävs, det vill säga under ett p-värde på 0,05. Detta medför att resultatet anses i ännu högre grad representera populationen i övrigt.31

4.3 Fråga 2
Som tidigare presenterats avsåg enkätundersökningens andra fråga hur pass trovärdig deltagarna ansåg den misstänktes förklaring vara. Härvid förväntades ett högre värde på svaren i V2 jämfört med svaren i V1. Mot bakgrund av tabell 2 ovan kan konstateras att så var fallet i två av fyra målgrupper, nämligen målgruppen lagfarna domare och målgruppen juriststudenter. Med andra ord; juridiskt skolade människor. Detta är anmärkningsvärt, i synnerhet mot bakgrund av att svaren från lagfarna domare och juriststudenter uppmätts vara statistiskt signifikanta.32 Detta innebär alltså att man med 95 procents säkerhet kan påstå att resultatet är representativt för den övriga populationen (avseende lagfarna domare och juriststudenter). Skillnaden i resultat mellan deltagarna i version 1 och 2 i målgruppen lagfarna domare får anses stor. Skillnaden i målgruppen juriststudenter är emellertid inte lika stor, men trots allt märkbar. Detta innebär att, vad avser deras trovärdighetsbedömning av den misstänktes förklaring, en tydlig, statistiskt signifikant skillnad kan konstateras mellan lagfarna domare som tagit del av bevisning med obehagliga detaljer i bild och lagfarna domare som tagit del av samma bevisning i text. Samma konstaterande, måhända inte med lika stor skillnad, kan göras ifråga om juriststudenter.
    Resultatet från fråga 2 är vidare intressant eftersom målgrupperna nämndemän och lekmän, det vill säga icke juridiskt skolade personer, inte uppvisat den på förhand förväntade svarstendensen. Tvärtom ansåg de deltagare som tagit del av V1, bildversionen, den misstänktes förklaring som mer trovärdig jämfört med de deltagare som tagit del av V2, textversionen. Vad detta beror på kan endast spekuleras i. Visserligen torde, eftersom extrema, utmärkande värden som sagt inte

 

29 Se tabell 2 ovan. 30 Djurfeldt, G., Larsson, R. & Stjärnhagen, O., 2010, s. 183 ff. 31 A.a., s. 186. 32 Se tabell 2 ovan.

sållats bort från resultatet, detta främst bero på en större spridning av svaren. Talande för detta resonemang är bristen på statistisk signifikans. Vidare kan man spekulera i huruvida icke juridiskt skolade personer definierar, och förklarar, “trovärdighet” i samma termer som juridiskt skolade människor.

 

4.4 Fråga 3
Studiens tredje fråga avsåg vilket bevisvärde deltagarna fäste vid den silvertejp som påfanns i den misstänktes lägenhet. Det antogs härvid alltså att de deltagare som fått ta del av den version av studien som innehöll bildbevisning, i och med deras förväntade högre känslopåslag, torde låta denna känslopåverkan inverka även på övrig bevisning, det vill säga sådan bevisning som inte nödvändigtvis hade med de fotografier man tagit del av att göra.33Syftet var alltså att undersöka huruvida det kan anses finnas risk för en smittoeffekt inom bevisvärderingsförfarandet.
    Här har störst skillnad i resultat mellan de olika versionerna erhållits i målgruppen juriststudenter. De juriststudenter som tog del av V1, det vill säga bildversionen, tillmätte i likhet med hypotesen silvertejpen ett betydligt högre bevisvärde jämfört med de juriststudenter som tog del av V2, det vill säga textversionen. Intressant är att detta resultat uppmätts vara statistiskt signifikant.34 Det kan dessutom noteras att p-värdet för denna målgrupps jämförelsevärden ligger en bra bit under vad som krävs för statistisk signifikans. Resultatet är således i hög grad att anse som representativt för den aktuella populationen, det vill säga juriststudenter, i allmänhet.
    Vidare tillmätte målgrupperna lagfarna domare och nämndemän, i likhet med hypotesen, silvertejpen ett (om än marginellt, åtminstone vad gäller lagfarna domare) högre bevisvärde för det fall man tog del av fotografierna i V1 jämfört med om man tagit del av textavsnitten i V2. Dessa resultat är emellertid inte statistiskt signifikanta. Dock betyder detta såsom ovan anförts inte nödvändigtvis att man inte kan dra några slutsatser av den uppvisade skillnaden mellan undergruppernas resultat. Bristen på statistisk signifikans kan alltså snarare tyda på att spridningen av svaren inom en undergrupp varit mycket stor. De erhållna resultaten får i stället tolkas som exempel på vilka bedömningar som förekommer inom de olika målgrupperna. Det kan onekligen konstateras att de lagfarna domare och nämndemän som deltog i studien tenderade att tillmäta silvertejpen, det vill säga annan bevisning som inte nödvändigtvis har med den presenterade bevisningen att göra, ett högre bevisvärde för det fall man tagit del av V1 jämfört med om man tagit del av V2. Således uppvisades den på förhand antagna smittoeffekten inom båda dessa målgrupper.

 

33 Detta eftersom människor tolkar ny inkommande information i ljuset av det känslotillstånd de för närvarande befinner sig i, se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 4.2.3. 34 Se tabell 2 ovan.

 I sammanhanget är det av visst intresse att resultatet för målgruppen lekmän motsade hypotesen. Inom denna målgrupp tillmätte man silvertejpen ett högre bevisvärde för det fall man tagit del av V2, och inte V1 som hypotesen förutspådde. Vad detta beror på är givetvis svårt att svara på. Att spridningen på svaren varit stor tycks vara en bidragande faktor, vilket även stöds av bristen på statistisk signifikans. Det torde även vara befogat att spekulera i om lekmän förstår, definierar och förklarar termen ”bevisvärde” på samma, eller ens liknande, sätt som lagfarna domare, nämndemän och juriststudenter gör. Härvid kan det självklart konstateras att de senare målgrupperna troligtvis kommit i kontakt med termen, och verksamheten, bevisvärdering betydligt oftare än lekmän. Dessa bör således göra en annorlunda avvägning jämfört med lekmän.

 

4.5 Fråga 4
Enkätundersökningens fjärde fråga avsåg vilket obehag deltagarna kände inför det aktuella brottet. Härvid förväntades ett högre värde på svaren i V1 jämfört med svaren i V2. Det kan konstateras att så var fallet i tre av fyra målgrupper; lagfarna domare, juriststudenter och lekmän. Även om inga jämförelsevärden är av statistisk signifikans kan vissa viktiga observationer göras. Den överlägset största skillnaden i resultat mellan de olika versionerna uppmättes i målgruppen lagfarna domare. Deltagarna i denna målgrupp kände generellt ett betydligt större obehag inför det aktuella brottet då de tog del av V1 jämfört med om de tog del av V2. En inte riktigt lika stor, men trots allt markant, skillnad mellan undergrupperna observerades i svaren från målgruppen lekmän. Juriststudenter uppvisade en viss, marginell, tendens till att anse det aktuella brottet som mer obehagligt om de tog del av V1 än om de tog del av V2. Slutligen kan sägas att resultatet från målgruppen nämndemän bröt den för frågan annars tydliga trenden. Nämndemännen ansåg brottet ifråga vara mer obehagligt då de tog del av V2 än då de tog del av V1, vilket kan tyckas besynnerligt. Det kan konstateras att samtliga värden, alltså oavsett undergrupp, för samtliga målgrupper är höga. Detta tyder på att samtliga deltagare ansett det aktuella brottet som obehagligt generellt, vilket kan antas bero på ett känslomässigt påslag. Mest obehag upplevde lekmän som tagit del av V1. Den för frågan mest intressanta omständigheten är onekligen att den största skillnaden i resultat mellan V1 och V2 observerades i målgruppen lagfarna domare. En målgrupp som alltså bestod av vidareutbildade jurister som i sitt yrke konfronteras med brott av många olika slag vardagligen. Detta torde innebära att dessa människor ständigt exponeras för bevis i både bild- och textform, något som borde ha föranlett en liten skillnad i resultat, eller i vart fall en mindre skillnad än den nu observerade. Detta måste anses vara av vikt trots att någon statistisk signifikans inte kunde fastställas.

 

4.6 Fråga 5
I den femte enkätundersökningsfrågan ombads deltagarna att uppskatta hur stort obehag de kände för personen X, det vill säga personen som var misstänkt i målet. Det har härvid varit en stor spridning på svaren till denna fråga, något som resulterat i att ingen av de fyra jämförelserna mellan målgruppernas två medelvärden har ansetts vara statistiskt signifikant. Vissa tendenser kan emellertid uttydas av svaren. Till att börja med kan det påvisas en liten skillnad i målgruppen lagfarna domare, där de deltagare som tagit del av V1 har upplevt ett lite större obehag för personen X än de deltagare som genomfört V2. Detta resultat har även påfunnits i målgruppen juriststudenter och där har skillnaden mellan de två medelvärdena varit större. För nämndemännen samt lekmännen har mönstret snarare varit det motsatta. I båda dessa målgrupper kände de undergrupper som besvarat V2 ett större obehag för den misstänkte än de som genomfört V1. Detta är aningen märkligt. Man kan spekulera i huruvida dessa två målgrupper har tolkat frågan så att den avser utröna om deltagarna känner rädsla inför personen X i stället för ett obehag som grundar sig i att denna person kan misstänkas vara kapabel till oerhört hemska gärningar. Skulle så vara fallet är det inte alltför avlägset att tänka sig att detta gett upphov till det ifrågavarande resultatet; för många är det antagligen svårt att känna sig rädda för någon man inte vet vem det är och som man troligen aldrig heller kommer att träffa. Detta skulle i så fall även kunna förklara varför det är betydligt högre svarsvärden på enkätens fråga 4, som i stället avser vilket obehag man känner inför brottet. Troligen är detta mer påtagligt obehagligt; man vet att brottet har begåtts och även om man inte vet vem som är gärningsmannen så är det otvivelaktigt en avskyvärd handling. Man kan också tänka sig att de deltagare som tagit del av V2, och därmed fått all bevisning beskriven för sig i text, också fått större utrymme för att använda sig av sin fantasi. De har förmodligen utformat sina egna mentala bilder av det beskrivna händelseförloppet, vilka teoretiskt kan vara ännu grövre eller mer obehagliga än de bilder som deltagarna i V1 fick ta del av. Det kan härvid återigen påpekas att de fotografier som förekom i V1 fotats av författarna (vilka inte besitter någon särskild kompetens för detta) och således inte utgörs av ett verkligt mordoffer utsatt för en verklig attack. På grund av dessa faktorer är det svårt att hävda att personerna som tagit del av V2 blivit känslomässigt påverkade i mindre utsträckning. Det är en knepig uppgift (om det ens är görbart) att utforma frågor som inte ska kunna tolkas på olika sätt så att man kan vara helt säker på att resultatet endast speglar en skillnad i det hänseende som avsetts i hypotesen för frågan. De två målgrupper i vilka utslaget ändå överensstämt med studiens hypotes avser emellertid personer som arbetar med, eller studerar och så småningom kommer att arbeta med, juridik och torde därmed vara mer vana att läsa fall och beskrivningar av liknande slag som enkätmaterialet. Det är därför särskilt intressant

 att det är just dessa två grupper som tycks uppvisa en emotionell påverkan som resulterar i ett större upplevt obehag hos de personer som tagit del av V1. Dessa personer torde vara i ännu större utsträckning förtrogna med hur viktigt det är att agera objektivt vid sina bedömningar än nämndemän, vilka generellt deltar i domstol relativt sällan, och lekmän. Trots detta tycks alltså båda dessa målgrupper, lagfarna domare och juriststudenter, ha låtit sin emotionella påverkan styra deras skattning av obehag.

 

4.7 Fråga 6
Den sjätte frågan i studien, vilken alltså är enkätundersökningens sista, avsåg hur deltagarna själva uppfattade sin egen objektivitet vid besvarandet av frågorna 1–5. Det antogs härvid att en sådan självinsikt är väldigt begränsad hos samtliga deltagare, det vill säga i alla målgrupper, och att svaren således skulle ligga på höga värden generellt. Det antogs vidare att det inte borde föreligga någon nämnvärd skillnad mellan svaren oavsett vilken av de två versionerna som deltagarna genomfört, vilket i så fall skulle indikera en lägre insikt om den eventuella känslomässiga påverkan som V1 kan tros ha på deltagarna.
    Vad som först kan konstateras vid ett betraktande av tabell 2 ovan är att de allra flesta av medelvärdena är relativt höga, i enlighet med hypotesen. Det är vidare enbart i en av målgrupperna, den avseende lekmän, som skillnaderna mellan de olika versionernas medelvärden skiljer sig åt markant. I de övriga målgrupperna skiljer det oftast bara några tiondelar. Det är även i målgruppen lekmän som statistisk signifikans kunnat uppmätas. Den statistiska signifikansen för denna skillnad var dessutom studiens starkaste, med ett p-värde inte långt ifrån nollpunkten. Detta innebär alltså att lekmän i allmänhet, det vill säga hela populationen lekmän, kan förväntas svara i enlighet med studiens resultat. Att så är fallet medför att lekmän generellt betraktar sig som mer objektiva vid besvarandet av frågorna 1–5 i studien efter att ha tagit del av V2 jämfört med om de tagit del av V1. Anledningen till detta torde vara deltagarnas, medvetna eller omedvetna, känsloreaktion på de fotografier som förevisats i V1. Att lekmän generellt anser sig ha svårare att förhålla sig objektiva vid besvarande av frågorna 1–5 i studien när de presenterats obehaglig, brottsrelaterad information i fotografier jämfört med i text är därmed klarlagt. Kort kan poängteras att resultatet avseende övriga målgrupper följt samma trend, dock alltså med märkbart mindre skillnad mellan de respektive undergrupperna. Detta stämmer överens med hypotesen, men visar emellertid på att majoriteten av de deltagare som fått ta del av V1, och således exponerats för bildbevisning, misstänkt att bilderna skulle kunna ha haft en viss (negativ) inverkan på deras objektivitet vid bedömningen.
    Det bör nämnas att den målgrupp som, måhända något anmärkningsvärt, ansåg sin bedömning vid besvarandet av frågorna 1–5 vara

mest objektiv överlag var lagfarna domare. Dessa följdes relativt tätt av målgruppen nämndemän. Således uppvisade juridiska bedömare den högsta övertygelsen om att de förhållit sig objektiva vid besvarandet av studiens frågor.
    Att värdena var höga generellt visar alltså på att oavsett målgrupp och oavsett version så anser sig deltagarna vara relativt, eller mycket, objektiva vid sina besvaranden av frågorna 1–5 i studien. Detta ligger onekligen i linje med den på förhand uppställda hypotesen.

 

5 Avslutande synpunkter
Studien som denna artikel bygger på har avsett utreda huruvida det kan vara någon skillnad i vilken utsträckning bedömarna blir emotionellt påverkade då de tar del av obehaglig bevisning presenterad i bilder jämfört med bevisning beskriven i text. Studien, som såvitt författarna känner till är den första svenska i sitt slag, har varit ägnad att belysa att den problematik som redan studerats internationellt är aktuell även i svenskt rättssystem.35 Detta har även varit viktigt för att upplysa om behovet av ytterligare svensk forskning på området, anpassad till svenska förhållanden.
    I studiens resultat har kunnat påvisas en skillnad innebärande att de deltagare som tagit del av bildbevisning blivit känslomässigt påverkade i högre grad, något som de även omedvetet låtit påverka bevisvärderingen. Känslopåslaget innebar att de deltagare som exponerades för bildbevisning fick svårigheter att tillerkänna bevisningen ”rätt” värde och de tillmätte således bevisningen högre värde än de deltagare som i stället tog del av bevisningen i text. Den emotionella påverkan har även visat sig smitta annan bevisning, vilken alltså ålades ett högre värde trots att denna bevisning inte var källan till känslopåslaget. En så kallad smittoeffekt kunde härvid urskiljas, där de deltagare som tagit del av bildbevisning med obehagliga detaljer därefter tillerkände annan, till bilderna orelaterad, bevisning ett markant högre värde än de deltagare som inte fått se bildbevisning utan i stället fått bevisningen beskriven i text. Det tycks alltså förhålla sig så att när en juridisk bedömare36 blir emotionellt påverkad av obehaglig bevisning så att denne upplever negativa känslor — som till exempel ilska, avsky eller obehag — så blir den bevisning som bedömaren därefter tar del av också (omedvetet) ”filtrerad” genom denna, redan befintliga, känsla. Även den tilltalade tycks på ett liknande sätt betraktas genom detta filter och bedöms således vara ännu mer obehaglig.37 Studiens resultat har vidare visat att samtliga målgrupper ansåg sin bedömning av enkätfrågorna vara i hög grad objektiv, trots att så uppenbarligen inte var fallet. I sammanhanget bör vissa av de resultat

 

35 Jfr Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, kap. 3 angående tidigare forskning på området. 36 De målgrupper som vid studien uppvisade en smittoeffekt var lagfarna domare, nämndemän samt juriststudenter, jfr avsnitt 4.4 ovan. 37 Jfr resultaten till studiens fråga 3 samt 5.

som erhölls i studien poängteras, särskilt resultaten avseende fråga 1 och 4 i målgruppen lagfarna domare. Resultaten visade att domarna kände ett betydligt större obehag inför det aktuella brottet och var markant mer benägna att se den tilltalade som skyldig då de tog del av bildbevisning jämfört med om de tog del av bevisning i text. Intressant är att de lagfarna domare som tog del av bildbevisning dock generellt ansåg sin bedömning vara mycket objektiv (7,5–8 på en skala 1–10). Det är således tydligt att bedömningen, oavsett domarens egen uppfattning, har tydliga subjektiva inslag.
    Subjektiva inslag, vilka i stor utsträckning får anses beröras högst översiktligt i doktrinen, tenderar att förbli obehandlade inom den bevisrättsliga vetenskapen, åtminstone på en tillräckligt noggrann och detaljerad nivå. Konsekvenserna av detta får inte försummas. Att svensk beteendevetenskaplig forskning på bevisrättens område är knapphändig, särskilt i jämförelse med exempelvis den amerikanska forskningen som är omfattande, får ses som en indikation på att fokus åtminstone delvis är felaktigt i dagsläget. Eftersom studier om exempelvis känslors påverkan på bevisvärderingen på senare år vunnit stor mark i det angloamerikanska rättssystemet torde detta, trots skillnaderna jämfört med det svenska rättssystemet, signalera ett behov av att (delvis) byta fokus i den svenska rättsvetenskapen på bevisrättens område.38 Det kan konstateras att studien som denna artikel baseras på aktualiserar en rad aspekter, både juridiska och beteendevetenskapliga. Såväl beteendeorienterad forskning som kognitionspsykologi spelar en avgörande roll vid begrundandet av vilka konsekvenser en bevisvärdering företagen av en känslopåverkad bedömare kan tänkas få i juridiska sammanhang, samt vad denna påverkan i grund och botten beror på. Slutsatserna som dragits av studiens resultat är entydiga: juridiska bedömares känslor påverkar deras bevisvärdering (i åtminstone någon omfattning), trots att de tror sig vara objektiva i sin bedömning. Detta riskerar att äventyra rättssäkerheten i straffprocessen.
    Det förekommer emellertid vissa åtgärder vilka kan vidtas för att förbättra möjligheterna till en objektiv bevisvärdering. Dessa består i grunden av en integration av psykologisk kunskap inom rättsväsendet.39 Vad som torde krävas är en ökad insikt i och kunskap om oss själva såsom ”mänskliga”, subjektiva, bedömare och de risker detta medför i bevisrättsliga sammanhang. Eftersom bevisvärderingen i det svenska rättssystemet är fri torde detta ställa höga krav på bedömaren, speciellt vad avser kunskap om bevisvärderingens felkällor. Ju större kunskap man besitter om dessa potentiella felsteg, desto större möjlighet har man som bedömare att identifiera och undvika dem. Bris-

 

38 Jfr Sandgren, C., JT 1995/96 (del II), s. 1049 där Sandgren poängterar vikten av empiri. Sandgren anför även att ett sätt att vidga den rättsvetenskapliga analysen är att gå utanför den juridiska metoden genom att bruka empiriskt material, se Sandgren, C., JT 1995/96 (del I), s. 728. 39 Se vidare om detta i Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 8.3.2.

ten på en sådan medvetenhet medför däremot, vilket studiens resultat avseende fråga 6 har visat, att bedömaren kan uppleva objektivitet i sina beslut, trots att denna egenskap i själva verket saknas. Eftersom all den inkommande information vi människor tar in och bearbetar påverkas av våra tidigare erfarenheter, våra värderingar och uppfattningar samt av det känslotillstånd vi för stunden befinner oss i40 kan det hävdas att ingen människa tolkar information på exakt samma sätt som någon annan.41 I det svenska rättssystemet har emellertid rättens ledamöter som arbetsuppgift att företa en rättssäker bevisvärdering och ska vid denna enbart beakta det sakliga innehållet. Det krävs ingen längre eftertanke för att inse att det härvid kan vara svårt att skilja det ena från det andra. Hur vet man med säkerhet vilken del av bedömningen som hänför sig till det sakliga innehållet respektive till vår egen subjektiva tolkning av informationen? Med hänsyn till att forskning visar att bedömares känslotillstånd till stor del kan upphöra att påverka deras beslutsfattande redan genom att de uppmärksammas på sina egna känslor,42 är det lätt att förstå vikten av att bedömare medvetandegörs om bevisvärderingens felkällor.
    Som ett steg i rätt riktning har vi mer konkret föreslagit att dagordningen för det straffprocessuella rättegångsförfarandet borde utökas med en punkt.43 Vi har härvid föreslagit att rättens ledamöter, efter bevisupptagningen men innan överläggningen, ges tillfälle att tillsammans sitta ner och utvärdera de känslor och tankar som aktiverats av den bevisning de exponerats för. Detta för att möjliggöra en bearbetning, och därmed ett åsidosättande, av känslorna vid den efterföljande bevisvärderingen. Först och främst måste emellertid den skepsis mot psykologin som får sägas råda inom det svenska rättssystemet och den svenska juristutbildningen44 ersättas med en mer liberal inställning. Rättsvetenskapen på bevisrättens område kan inte (längre) blunda för det behov av psykologisk kunskap som onekligen föreligger.

 

40 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, kap. 4, särskilt avsnitt 4.4. 41 Se mer om hur yttre information samspelar med inre strukturer i Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 4.2.2. 42 Schwarz, Norbert, Clore, Gerrald L., Mood, missattribution and judgements of well-being: Informative and directive functions of affective states, I: Journal of Personality and Social Psychology, 45, 1983, s. 513–523. 43 Se Schantli, M. & Strömberg, E., 2015, avsnitt 8.2.2. 44 A.a., avsnitt 8.3.1. Se emellertid Granhag, Pär-Anders, Nyväckt intresse för psykologi från rättsväsendet, I: Advokaten, 81:2, 2015, s. 14–16 där Granhag anför att en viss tendens till minskad skepsis kan skymtas.