Litteratur

 

 

Gerhard Ring & Line Olsen-Ring, Einführung in das skandinavische Recht, 2 uppl., Verlag C.H.Beck, 2014. 282 s.

 

Det rubricerade verkets första upplaga kom ut 1998 och den senare rättsutvecklingen i Norden har gjort det i högsta grad motiverat att publicera en aktualiserad version därav. Författarparet, bestående av den tyske professorn Gerhard Ring (Freiberg) och den danskutbildade honorarprofessorn Line Olsen-Ring (Leipzig) har tack vare sina goda förutsättningar i fråga om såväl rättskunskaper som språk lyckats med sin ambition att inom ett rimligt antal sidor ge läsarna en god orientering om de nordiska ländernas (Danmarks, Finlands, Islands, Norges och Sveriges) rätt. Bokens geografiska ambition går alltså utöver dess titel, som vid bokstavlig tolkning utesluter Finland och Island.
    Boken består av tio kapitel samt ett sakregister. Det inledande första kapitlet, som handlar om de nordiska rättssystemens allmänna drag (först och främst deras rättskällelära), följs av kapitel tillägnade i tur och ordning den offentliga rätten, civilrätten, handels- och associationsrätten, marknads- och immaterialrätten, arbetsrätten, sakrätten, civilprocessrätten, den internationella privaträtten samt den europeiska rättens plats i Norden. Dispositionen avviker något från den normala svenska (men även tyska) terminologin, såsom när sakrätten placeras utanför civilrätten medan exempelvis förvärv och förlust av medborgarskap behandlas bland civilrättsliga frågor (s. 148– 151).
    Med hänsyn till bokens avsiktligt begränsade omfång var det naturligtvis omöjligt för författarna att undvika vissa förenklingar. En del rättsområden (t.ex. straffrätten) och frågeställningar behandlas inte alls eller har fått en mycket summarisk behandling. Litteraturhänvisningar begränsar sig av lättbegripliga skäl med vissa undantag till material på tyska och engelska, delvis redan föråldrat. I en så omfattande mängd information som trängs på bokens sidor är det också svårt att undvika smärre felaktigheter, såsom när man på s. 14 anger att Tidsskrift for Rettsvitenskap utkommer i Sverige. Några mera allvarliga fel har jag inte upptäckt, men jag måste gardera mig genom att påpeka att jag inte är expert på alla i boken behandlade rättsområden, i synnerhet när det gäller annan än svensk rätt.
    Alla nordiska länder behandlas inte med samma detaljgrad. Författarna anger redan i förordet att svensk rätt får en mera framträdande plats. Den kan sägas utgöra textens utgångspunkt, medan framställningen om de övriga nordiska länderna på många punkter har en mera kompletterande karaktär. Det finns dock även frågeställningar

där den — särskilt såvitt gäller Danmark och Norge — i fråga om detaljgrad inte skiljer sig från framställningen avseende svensk rätt.
    Av boken framgår att författarna har en i princip positiv — kanske t.o.m. lite idealiserande — inställning till den nordiska, och i synnerhet svenska, rättskulturen, såsom när de på s. 12 beskriver den som karakteriserad av konfliktförebyggande, hänsynsfullhet, artighet och anpassningsbarhet. De påtalar samtidigt denna kulturs bakgrund, präglad av traditionellt bondesamhälle, hög social kontroll och egalitära drag, vilka har utnyttjats, snarare än skapats, under det långa socialdemokratiska maktinnehavet.
    Av intresse är också författarnas uppfattning på s. 4 att nordiska rättsordningar på grund av sina särdrag inte tillhör de kontinentaleuropeiska rättssystemen utan bildar en egen, självständig rättsfamilj (Rechtskreis), på samma nivå som den kontinentaleuropeiska rätten och common law. I den komparativrättsliga litteraturen, såväl inom som utom Norden, råder det delade meningar på denna punkt. Enligt min uppfattning kan frågan inte besvaras entydigt med ja eller nej, utan svaret bör vara anhängigt av indelningens syfte. I den mån indelningen i rättsfamiljer används som ett pedagogiskt instrument avsett för undervisningsbehov torde placeringen av de nordiska rättsordningarna i den kontinentaleuropeiska gruppen passa bra för nybörjarkurser, medan andra syften kan kräva en mera detaljerad indelning.
    Boken kan med fördel användas av såväl utländska tyskspråkiga läsare som av nordiska jurister vilka behöver hjälp med den tyska terminologin när de skall kommunicera med utländska kollegor. Den kan faktiskt vara till nytta även för nordiska jurister vilka vill få en snabb och kort introducerande information om rättsläget och rättslivet i ett annat nordiskt land. En för denne recensent hittills okänd sympatisk isländsk kutym är exempelvis att domarna i Islands högsta domstol dagligen skakar hand med varandra, för att därigenom dra ett streck över gårdagens meningsskiljaktigheter (s. 58).

 

 

 

 

 

Michael Bogdan