HD ger vägledning om skakvåld

 

 

Av f.d. justitierådet DAG VICTOR

Högsta domstolen har i ett som vägledande betecknat avgörande den 16 oktober 2014 frikänt från ett åtal för ”skakvåld”. I artikeln diskuteras vilken vägledning som kan hämtas från avgörandet.

 

Skakvåld
Begreppet ”Shaken baby syndrom” (SBS), som på svenska vanligtvis betecknas som ”skakvåld”, introducerades ursprungligen på 1940-talet och vann mer allmän uppmärksamhet under 1970-talet. Vad som avsågs var en viss skadebild som ansågs kunna läggas till grund för slutsatsen att skadorna uppkommit genom att barnet skakats mycket kraftigt. Begreppet har inte använts endast inom den medicinska världen utan har också som underlag för åtal och fällande domar inte bara i andra delar av världen utan också i Sverige. Den ”triad” av skador, blödning under hårda hjärnhinnan, blödningar i ögonbottnarna och svullnad i hjärnan, som ansetts ingå i syndromet har då använts som bevis för att barnet utsatts för skakvåld.
    Frågan i vilken utsträckning den särskilda skadebilden verkligen tillåter slutsatsen att skadorna uppkommit genom skakvåld har under senare år satts i fråga inom den medicinska världen. Detta har naturligt nog också haft direkta effekter för de rättsliga bedömningarna när det gäller åtal för skakvåld. Som exempel kan nämnas att Court of Appeals i Storbritannien år 2005 behandlade fyra överklaganden av fällande domar som byggde på SBS. Utgången blev frikännande i ett av fallen, ett sänkt straff i ett annat och fastställanden i de två återstående. Enligt domstolen utgjorde skadebilden i sig visserligen en stark indikation på skadorna orsakats av kraftiga skakningar men någon automatisk och nödvändig slutsats var inte möjlig, utan alla omständigheter, inklusive de kliniska förhållandena, måste beaktas vid bedömningen.
    Debatten om den diagnostiska tillförlitligheten av de i syndromet ingående skadorna har också satt spår i svensk rättspraxis. Bl.a. har kritiska synpunkter på det bevisvärde som skadebilden har ansetts ha åberopats som grund för resningsansökningar. I ett beslut den 8 januari 2013 beviljade också HD resning i ett sådant mål med hänvisning till två nya sakkunnigutlåtanden och ett yttrande av Socialstyrelsens rättsliga råd (den 9 oktober 2012) som anslöt sig till ett läkarintyg som rådet inhämtat. Enligt det yttrandet kunde sannolikheten för ett icke våldsrelaterat uppkomstsätt inte anses vara helt obetydlig. Nämnas kan att en grund för den bedömning som rådet anslöt sig till

var brister i de grundläggande undersökningarna. Bl.a. hade ögonbottnarna inte undersökts och några blödningar på näthinnorna inte konstaterats.

 

HD:s avgörande
HD har nu återkommit till frågan om skakvåld i en dom den 16 oktober 2014 i mål B 3438-12. HD frikände en i underrätterna dömd pappa från åtal för misshandel, alternativt vållande till kroppsskada, av en knappt tre månader gammal son. Avgörandet har mött åtskillig uppmärksamhet i pressen och har där i princip genomgående beskrivits som en friande dom för ”skakvåld” eller, som det står i åklagarens gärningsbeskrivning, för att ha orsakat ”bl.a. blödningar under den hårda hjärnhinnan och blödningar i båda ögonbottnarna” genom att skaka sonen kraftigt.
    Målet blev i HD i princip ett rent bevismål1 och den åberopade bevisningen är omfattande. I tingsrättens dom sträcker sig redovisningen av bevisningen över 20 sidor och bevisvärderingen över 11 sidor. I allmänhet lämpar sig bevismål av detta slag mindre väl för prejudikatbildning. En av orsakerna till detta är att det, även med mycket välskrivna domar, i allmänhet är omöjligt att enbart utifrån vad som redovisas i en dom bilda sig någon grundad uppfattning om bevisningens styrka. Inte minst när det gäller olika former av teknisk bevisning kan det emellertid finnas anledning att pröva också bevismål i syfte att ge vägledning för den framtida rättstillämpningen.2 Att HD:s ambition varit att ge vägledning framgår också av att domen, med rubrik, publicerats på HD:s hemsida under rubriken Vägledande domar och beslut (prejudikat) vilket innebär att den är avsedd att publiceras i NJA med samma rubrik. Frågan är då vilken vägledning som avgörandet kan ge för lägre domstolar som får anledning att ta ställning till åtal för skakvåld.

 

 

1 Anmärkas bör dock att tingsrätten och hovrätten, som bägge fann skakvåld bevisat, hamnade i olika bedömningar när det gäller den subjektiva täckningen. Enligt tingsrätten var det ställt bortom rimligt tvivel att pappan vållat skadorna genom att skaka sonen kraftigt men däremot inte visat att pappan vid gärningen insett risken för skadorna. Tingsrätten dömde för oaktsamt brott. Hovrätten ansåg däremot inte endast att pappan varit medvetet oaktsam utan också att ett förverkligande av de skador som sonen drabbats av ”inte utgjort ett relevant skäl” för pappan att avstå från de kraftiga skakningarna. Det finns åtskilligt som talar för att det i själva verket var hovrättens tillämpning av det s.k. likgiltighetsuppsåtet som var avgörande för att HD meddelade prövningstillstånd i målet. 2 Det är inte ovanligt att samma behov av sakkunnigbedömning finns i en rad olika mål. Det är då inte alltid nödvändigt att fullständig bevisning tas upp i varje mål utan domstolen kan till stor del luta sig mot bedömningar som gjorts i tidigare avgöranden om inte dessa bedömningar sätts i fråga i det nya målet. Ett exempel är ”farlighetsbedömningar” av olika former av narkotiska preparat. Endast i undantagsfall tas särskild bevisning upp i denna fråga utan domstolarna utgår från hur den bedömts tidigare i rättspraxis. Se angående detta punkt 30 i HD:s dom i NJA 2011 s. 357.

Målet vänder i HD
Tingsrätten, och hovrätten, fann, med stöd av den i dessa domstolar förebringade bevisningen, att det var bevisat att sonens skador hade orsakats av skakvåld. I Högsta domstolen fick den bedömningen också stöd i ett yttrande av Socialstyrelsens rättsliga råd (den 5 november 2013) som riksåklagaren hämtat in efter det att Högsta domstolen meddelat prövningstillstånd i målet. Anledningen till att riksåklagaren hämtade in detta yttrande var bl.a. att hen ville veta om den utredning som låg till grund för rådets yttrande i det nyss nämnda resningsärendet gav underlag för någon annan bedömning i det nu aktuella målet av frågan om skadornas uppkomst än den som gjorts av tingsrätten och hovrätten. Rådet svarade genom att i sitt nya yttrande ansluta sig till ett yttrande av en läkare enligt vilket det inte hade ”kommit fram något underlag för en annan bedömning när det gäller skadornas uppkomst än den som i målet har gjorts av tingsrätten och hovrätten”.
     I Högsta domstolen åberopade emellertid pappan ett yttrande av ett nytt sakkunnigt vittne som dessutom hördes i målet. Enligt det vittnet finns det ”inom forskarvärlden två olika läger” när det gäller skakvåld. Vad som skiljer lägren är inte frågan om det är skadligt att skaka ett barn våldsamt utan med vilken vetenskaplig säkerhet som man kan fastställa hur olika skador som upptäcks hos ett barn har uppkommit. Enligt vittnet kunde det i den delen sammanfattningsvis sägas att ”det vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld är osäkert”.
    I Högsta domstolen hördes dessutom den läkare som skrivit det yttrande som Socialstyrelsens rättsliga råd anslutit sig till. Vid förhöret redogjorde den läkaren för den ”diagnosmodell” som legat till grund för yttrandet. Han uppgav emellertid nu att det riktats kritik mot modellen som det inte gick att bortse från och att det därför inte ”idag” gick att säga att förekomst av de symtom som diagnosmodellen bygger på ”innebär att skakvåld är bevisat”. Han förklarade därför att han inte längre stod fast vid sitt yttrande till rättsliga rådet utan i stället höll med om vad det nya sakkunniga vittnet sagt i sitt yttrande till HD.

 

Avgörandets rättsgrundsats
Det framstår som tämligen självklart att HD i detta läge inte skulle kunna anse att det enbart med stöd av skadebilden var ställt utom rimligt tvivel att skadorna uppkommit till följd av skakvåld. Förmodligen är det också detta som HD syftar till när man i punkt 19 (och i rubriken) säger: ”För att det av endast det förhållandet, att vissa kroppsskador föreligger, ska kunna vara ställt utom rimligt tvivel att dessa har orsakats av någon på ett visst angivet brottsligt sätt, måste krävas att slutsatsen vilar på en vetenskaplig ståndpunkt som det finns mycket starka belägg för.” Läst efter orden verkar detta innebära att HD menar det i vissa fall, om än inte beträffande skakvåld, skulle vara möjligt att utifrån skade-

bilden sluta sig till hur skadorna uppkommit. Det framstår därför som något förvirrande när HD omedelbart efter den citerade meningen tillfogar att: ”Samtidigt måste det vara i praktiken uteslutet att det finns någon annan tänkbar förklaring till skadorna”. Om det finns någon annan sådan tänkbar förklaring kan det ju knappast anses vara ställt utom rimligt tvivel att skadorna uppkommit på ett visst angivet sätt (och är det verkligen ställt utom rimligt tvivel att skadorna uppkommit på visst sätt innebär väl detta att det i praktiken är uteslutet att det finns någon annan tänkbar förklaring till skadorna).

 

Alternativa förklaringar
Det kan emellertid antas att anledningen till att HD särskilt tar upp frågan om alternativa förklaringar är att det är just den frågan som är avgörande för tillförlitligheten av diagnosen skakvåld vid en viss skadebild. Det kan från den utgångspunkten framstå som förvånande att HD ägnar ett så pass förstrött intresse åt frågan om alternativa förklaringar.3 När det gäller den frågan kan det finnas anledning att först beröra att målet i viss mån förändrades i HD genom att riksåklagaren justerade gärningsbeskrivningen. I tingsrätten och hovrätten påstods endast att pappan hade skakat sonen kraftigt medan gärningsbeskrivningen i HD utökades till att ”skaka honom kraftigt eller rikta slag mot hans huvud, dunka huvudet mot något eller bruka annat våld mot huvudet”. Det kan i den delen anmärkas att det i det också i HD:s domskäl citerade rättsintyget utan reservationer anges att sonens skador orsakats av trubbigt våld medan det när det gäller typen av våld sägs att skadebilden ”talar starkt för att [skadorna] har uppkommit genom skakvåld av en vuxen person”. Det skulle mot den bakgrunden ha kunnat förväntas att HD mer uttryckligt skulle ha berört varför man utesluter annat våld än skakvåld som orsak till skadorna (att skadorna uppstått genom någon olyckshändelse utesluter HD i punkt 17). Nu sägs i domskälen (punkt 21) inte mer än att det ”inte kommit fram förhållanden i just det här fallet” som gör att det trots det osäkra vetenskapliga stödet för diagnosen skakvåld skulle gå att slå fast att sonens skador orsakats av skakvåld ”eller annat våld” från pappans sida.
    En orsak till att alternativvåldshypotesen inte berörs närmare kan vara att även annat våld än kraftiga skakningar i vart fall i vissa sammanhang anses kunna ingå i skakvåldsdiagnosen. Det har på sådana grunder föreslagits att beteckningen Shaken baby syndrom (SBS) ska bytas ut mot Non Accidental Head Injury (NAHI) eller Abusive Head
Trauma. Men om detta nu är orsaken till att HD i praktiken inte gjort

 

3 Det bör kanske framhållas att domskälen i princip endast berör frågan om hur skadorna uppkommit. Även om det skulle anses bevisat att de uppkommit genom skakvåld återstår naturligtvis frågan om vem som i så fall svarat för detta. Av betydelse för bedömningen om det finns alternativa gärningspersoner är bl.a. hur exakt som uppkomsten av skadorna kan tidsbestämmas.

någon skillnad mellan skakvåld i form av kraftiga skakningar och annat våld mot huvudet så kan det ändå tyckas att HD borde ha berört frågan mer uttryckligt.
    De alternativa förklaringar till sonens skador som gör att HD anser att det inte kan anses ställt utom rimligt tvivel att de uppkommit genom skakvåld är alltså inte någon form av olyckshändelse eller någon annan form av våld riktat mot sonens huvud. HD går inte närmare in på vilka dessa andra förklaringar skulle kunna vara men uppenbart är att det är fråga om förklaringar som inte innefattar någon form av ”trubbigt våld”. Såvitt man kan förstå är redan själva utrymmet för sådana förklaringar tillräcklig för att domen ska bli friande. HD anger visserligen att vissa omständigheter, infektion av RS-virus och en äldre blödning under hårda hjärnhinnan, skulle tala för en annan förklaring än våld men detta sker först efter det att det slagits fast att det inte kommit fram något som gör att det trots diagnosens allmänna osäkerhet går att slå fast att skadorna orsakats av ”skakvåld eller annat våld”.4

Positiv och negativ bevisning
En förklaring till HD:s tystlåtenhet också i denna del torde vara vad som sägs i punkt 18 i domskälen. HD säger där att ”mycket stor försiktighet” måste iakttas vid bedömningen av den ”typ av bevisning som det här är fråga om” som ”innebär att säkra slutsatser beträffande ett påstått handlande ska kunna dras enbart av att vissa effekter uppstått”. Enligt vad HD säger skulle detta i viss mån kunna jämföras med ett uttalande av HD i NJA 1991 s. 56 om att det ”endast i undantagsfall” skulle kunna komma i fråga att grunda en fällande dom på ”enbart den negativa omständigheten att utredningen inte synes ge utrymme för någon alternativ gärningsman”.
    Uttalandet i 1991 års fall synes bygga på att en skillnad görs mellan bevisning som ger stöd för ett visst gärningspåstående och bevisning som riktar sig emot en alternativ förklaring (eliminationsbevisning).5 Skälet för att göra en sådan skillnad skulle väl vara att alternativa gärningsmän (förklaringar) i princip aldrig kan uteslutas helt varför särskild försiktighet måste iakttas med att döma någon enbart med stöd

 

4 Enligt tingsrättens dom är skakvåld ”en komplex diagnos som fordrar en relevant skadebild i förening med uteslutning av fynd som talar mot skadebilden (negativa fynd) samt andra möjliga förklaringar till skadornas uppkomst”. Bland de andra möjliga förklaringar till skadornas uppkomst som tingsrätten prövar (och avvisar) ingår såväl den infektion av RS-virus som den äldre blödning under hårda hjärnhinnan som enligt HD talar för en annan förklaring än skakvåld. 5 Se angående detta Ekelöf, Edelstam och Heuman, Rättegång IV, 7 uppl. 2009 s. 151 f. (med Heuman som författare) och s. 207 ff. (med Edelstam som författare), Fitger, Sörbom, Eriksson, Hall, Palmkvist och Renfors, Rättegångsbalken, (maj 2014 Zeteo) kommentaren till 35 kap. 1 § under rubriken Allmänt om bevisvärdering samt Nordh, Praktisk process VII, Bevisrätt B, Bevisbörda och beviskrav, 2011 s. 39 ff.

av eliminationsbevisning.6 En sådan tolkning vinner också visst stöd av att HD i den domen fortsätter med att säga att det som regel därutöver måste ”krävas åtminstone stödjande bevisning som klargör de väsentliga delarna av händelseförloppet och positivt knyter just den tilltalade vid brottet”.
    Det kan diskuteras hur övertygande detta resonemang är.7 I motsats till i skakvåldsmålet synes HD i 1991 års fall inte ha tvekat om att någon begått de åtalade brotten. Frågan var endast vem som gjort detta. För att avgöra den frågan hjälper ett ytterligare klargörande av händelseförloppet inte i sig.8 Däremot kan naturligtvis sådana detaljer vara av betydelse för möjligheten att genom vittnesuppgifter, tekniska spår eller på annat sätt ”knyta” den tilltalade vid brottet. En sådan ”positiv” bevisning är ju dock i allmänhet samtidigt ”negativ” i det att den begränsar utrymmet för alternativa gärningsmän. Men om nu det utrymmet för alternativa gärningsmän som återstår är detsamma är det svårt att förstå varför det skulle vara att bedöma på olika sätt beroende på om den bevisning som begränsar det utrymmet är ”positiv” eller ”negativ”.
    I praktiken torde det också vara ovanligt att det inte finns någon form av ”positiv” bevisning, som exempelvis närvaro vid brottsplatsen vid tidpunkten för brottet, som ”knyter” en påstådd gärningsman till

 

6 En orsak till den skillnad som HD gör mellan positiv och negativ bevisning kan vara den i litteraturen mycket omdebatterade men i praxis sparsamt berörda frågan om i vilken mån bevisning i brottmål bör ske med stöd av den s.k. bevisvärdemetoden (vilken tar sikte på sannolikheten för att bevistemat orsakat bevisningen; vilket innebär att inget kan sägas om sannolikheten för att temat inte föreligger) eller bevistemametoden (som tar sikte på sannolikheten för temat; vilket innebär att bedömningen också innebär ett mått på sannolikheten att temat inte föreligger). De olika metoderna, som inte kan behandlas närmare här, innefattar bl.a. olika synsätt på betydelsen av s.k. ursprungssannolikhet (ex ante och ex post) och allmänna erfarenhetssatser. För den här aktuella frågan kan det kanske vara tillräckligt att konstatera att den i skakvåldsmålet aktuella frågan om det statistiska sambandet mellan en särskild skadebild och skadornas uppkomst inte på ett enkelt sätt låter sig inordnas under en bevisvärdemetod. Även om bevisvärdemetoden synes vara den som vunnit störst anslutning i svensk processrättslig litteratur torde det dock också vara allmänt accepterat att det i vissa fall är nödvändigt att förlita sig till andra metoder (se t.ex. Fitger, Sörbom, Eriksson, Hall, Palmkvist och Renfors, Rättegångsbalken, (maj 2014) kommentaren till 35 kap. Inledningen i.f.). 7 Domen har, på andra grunder än som redovisas här, kritiserats främst av Lindell i Deklaratoriska och demonstrativa prejudikat i Festskrift till Per Olof Bolding, Stockholm 1992 s. 289 avsnitt VI. 8 Vad som krävs för att det ska vara bevisat att ett brott begåtts är att det är ställt utom rimligt tvivel att någon har gjort sig skyldig till en i en stämningsansökan individualiserad gärning som faller under en viss straffbestämmelse. Vilka krav som kan ställas när det gäller individualisering är svårt att ge något generellt svar på. Jag har något berört frågan i ”Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar” i 35 års utredande. En vänbok till Erland Aspelin, Malmö 1996, under rubriken Hur preciserad bör gärningsbeskrivningen vara? på s. 238. Jag säger där att ”underpreciseringsproblem” i praktiken synes vara sällsynta medan ”överpreciseringsproblem” är betydligt vanligare. En särskild problematik, som i hög grad synes ha varit av betydelse i 1991 års fall, är när åklagaren, utan att detta direkt återspeglas i själva gärningsbeskrivningen, bygger sin talan på, som HD uttrycker det, ”hypoteser för vilkas riktighet tillräckligt stöd saknas i den tekniska utredningen”. Jfr a.a. s. 227.

ett brott. Bevisning som enbart är negativ i den mening som HD synes avse torde vara mycket sällsynt. Vad man möjligen kan tänka på är DNA-bevisning. I NJA 2003 s. 591 fann HD att en DNA-analys av blodspår på en rånplats var ”tillräcklig för att beviskravet att det ska vara ställt utom rimligt tvivel att det är aktuell person som är gärningsmannen skall anses vara uppfyllt”.9 Men sån bevisning kan ju i egentligen lika hög grad ses som ”positiv” bevisning. Men oavsett hur man nu ser på olika former av bevisning så borde det avgörande när det gäller frågan om gärningsmannaskap rimligtvis i samtliga fall vara i vilken utsträckning möjligheten till alternativa gärningsmän ska anses utgöra hinder för en fällande dom. Bevistemat för eliminationsbevisning i brottmål är inte det slutliga bevistemat utan värdet av sådan bevisning ligger i dess påverkan på sannolikheten för att den påstådde gärningsmannen har begått brottet.
    Att HD i skakvåldsmålet verkligen avser att göra en sådan skillnad mellan ”positiv” och ”negativ” bevisning som kommit till uttryck i 1991 års avgörande styrks också av att man i punkt 20, omedelbart efter det i rubriken citerade uttalandet i punkt 19, säger att det ”självfallet” är en helt annan situation om kunskaper inom den rättsmedicinska vetenskapen används som bevis i fall där det också finns annan bevisning. Det synes svårt att förstå detta på annat sätt än att rättsmedicinska utsagor, som naturligtvis liksom andra utsagor, alltid lämnar visst utrymme för att alternativa förklaringar kan finnas, ska värderas olika i olika sammanhang. Som exempel där de stränga kraven i punkt 19 tydligen inte gäller anges bl.a. att bedöma tidpunkten för när en skada uppstod. Men uppgifter i detta hänseende kan ju lika väl som uppgifter om en skadas uppkomstsätt vara avgörande för om visst påstått brott kan styrkas. Och också i det fallet kan utrymme finnas för alternativa förklaringar. Det är då svårt att förstå varför det bevismässigt ”självfallet” skulle vara fråga om ”en helt annan situation”.

 

Vägledningen
För egen del ställer jag mig alltså tveksam till den systematiska skillnad som HD synes vilja göra mellan ”positiv” bevisning och eliminationsbevisning. Rimligtvis borde det avgörande vara vilket utrymme som finns för alternativa förklaringar oavsett form av bevisning. Vare sig i 1991 års fall eller i skakvåldsfallet utesluts heller eliminationsbevisning som grund för fällande dom. I det förra fallet håller HD öppet för sådan ”i undantagsfall” och skakvåldsmålet krävs endast att andra tänkbara förklaringar är uteslutna ”i praktiken”.

 

9 I avgörandet diskuterar HD inte bara kring den allmänna tillförlitligheten av DNA-analyser utan också om risken för felaktigheter vid hanteringen. I den delen säger HD att risken för felaktigheter av SKL allmänt bedömts som mycket liten och att man (domstolen) måste kunna utgå från att undersökningen skett på ett korrekt sätt då det inte framkommit någon omständighet som tyder på att fel begåtts. För att beviskravet ska vara uppfyllt uppställer HD dessutom det ytterligare kravet att slutsatsen av DNA-analysen ska framstå som rimlig (inte finns andra omständigheter som talar mot att aktuell person är gärningsmannen).

Det framstår också som olyckligt, om än kanske förståeligt med tanke på processens utveckling i HD, att domen inte innehåller något om vad skadebildens bevisvärde skulle vara om det i målet funnits exempelvis vittnesuppgifter som gett ett positivt stöd för att skakvåld förekommit, liksom inte heller något om vilka krav det i sådana fall kan ställas på elimination av alternativa förklaringar.
    Sammanfattningsvis framstår kanske skakvåldsdomen mest som en erinran om att mycket stor försiktighet måste iakttas med att utan annan stödjande bevisning, som rimligtvis också bör omfatta utrymmet för alternativa medicinska förklaringar i det enskilda fallet (de kliniska förhållandena), lägga en skadebild till grund för en fällande dom för skakvåld. Enligt vad den läkare som svarade för det yttrande som rättsliga rådet anslöt sig uppgav vid förhöret i HD befinner sig den medicinska vetenskapen för närvarande ”på ett gungfly” när det gäller frågan i vad mån triadens delkomponenter är specifika för skakvåld. Detta inverkar naturligtvis också på de juridiska bedömningarna.
    Av domskälen framgår vidare att Statens beredning för medicinsk utvärdering (SBU) startat ett projekt om skakvåld mot barn som kommer att pågå under två år och bestå av en systematisk litteraturstudie som syftar till att belysa vilka vetenskapliga belägg det finns för träffsäkerheten hos olika metoder som används för att ställa diagnosen skakvåld. Förhoppningsvis kommer detta projekt att ge väsentligt bättre förutsättningar också för säkrare rättsliga bedömningar av påståenden om skakvåld. Men är det verkligen rimligt att intill dess vara helt passiv i förhållande till alla misstankar om framkallande av allvarliga skador genom skakvåld?