Ska svensk domstol utreda innehållet i utländsk rätt?

 

 

Av doktoranderna ERIK SINANDER och GUSTAV LINDKVIST

I denna artikel argumenteras för att svenska domstolar har en skyldighet att säkerställa att innehållet i utländsk rätt blir adekvat utrett mot bakgrund av principerna om beslutsharmoni och lojal tillämpning av utländsk rätt.
Det hävdas i artikeln att utredning av utländsk rätt är en bevisfråga enligt rättegångsbalkens regler men att det är domstolen som har ansvaret för utredningen.1

1 Inledning
Tillämpning av utländsk rätt är en grundförutsättning för den internationella privaträtten. Hur utländsk rätt ska tillämpas är därför en principiellt viktig fråga från ett internationellt privaträttsligt perspektiv. Trots att de flesta viktiga lagvalsregler i Sverige idag grundar sig på EU-förordningar eller konventioner är frågan om hur den utländska rätten ska tillämpas i princip nationell.2 Frågan är så att säga en del av den nationella processrätten, vilken typiskt sett inte omfattas av en tilllämplig lag i en internationellt privaträttslig tvist. En svensk domstol tillämpar alltså svensk processrätt men materiell utländsk rätt i sådana fall där lagvalsreglerna utpekar utländsk rätt som tillämplig. I denna artikel görs försök att dra upp riktlinjer för hur säker en svensk domstol bör vara på att den utländska rätten tillämpas på ett riktigt sätt när den har anvisats som tillämplig av en lagvalsregel.3

2 Hur ska utländsk rätt tillämpas?
I svensk rätt förstås rättstillämpning som en subsumtion av konkreta rättsfakta under rättsregler.4 Parterna behöver normalt inte bevisa innehållet i rättsregler eftersom domstolen ska känna till dessa. Denna princip är känd som jura novit curia och regleras i 35 kap. 2 § rätte-

 

1 Ämnet för denna artikel var föremål för ett s.k. högre seminarium i internationell privaträtt vid Stockholms universitet den 27 januari 2015. Vi är mycket tacksamma för alla de synpunkter som framfördes av de kollegor från Stockholms och Uppsala universitet som deltog. 2 När Rom II-förordningen togs fram aktualiserades dock detta problem av Europaparlamentet som förordade en särskild artikel om hur utländsk rätt skulle tilllämpas i domstolarna, se vidare Hellner, Rom II-förordningen, 2014, s. 286 ff. 3 Det är alltså de internationellt privaträttsliga tvisterna som är fokus för denna artikel. Frågor om hur utländsk rätt behandlas inom t.ex. straffrätten när det fordras krav på dubbel straffbarhet faller således utanför ramarna för denna artikel. Den fortsatta framställningen inriktar sig på hur processen ska hanteras i allmän domstol. I vilken utsträckning motsvarande argumentation är tillämplig i skiljeförfaranden behandlas inte. 4 Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning. En lärobok i allmän rättslära, 1996, s. 401.

gångsbalken (RB). Av den andra meningen i samma paragraf följer ett undantag från principen om jura novit curia för sådana fall då utländsk rätt ska tillämpas. Om domstolen inte känner till innehållet i tillämplig utländsk rätt ”äge dock rätten anmana parterna att förebringa bevisning”. Klart är med andra ord att svensk och utländsk rätt inte behandlas på samma sätt enligt RB:s regler. Till skillnad från vad som gäller för svensk rätt, antas en svensk domstol inte känna till utländsk rätt. Att innehållet i utländsk rätt kan bevisas enligt RB får anses innebära att det är en bevisfråga. Något förenklat kan rättstilllämpning med stöd av lagvalsregler förklaras genom följande fyrstegsmodell5:

 

1. Finns det en tillämplig lagvalsregel för problemet i fråga (rättsfråga)?6 2. Vilken lag utpekar lagvalsregeln (rättsfråga)? 3. Vad är innehållet i den utländska rätten (bevisfråga)?7 4. Subsumtion av de konkreta rättsfakta i målet under den norm som fastställts i steg 3, dvs. den utländska rätten (rättsfråga).

 

3 Vad är det som ska bevisas när utländsk rätt ska tillämpas?
Utredning av utländsk rätt måste ses mot bakgrund av varför utländsk rätt tillämpas.8 Man måste med andra ord se till vilket värde varje lagvalsregel tillsätter den utpekade utländska rätten. En rimlig utgångspunkt för alla lagvalsregler är att utländsk rätt ska tillämpas ursprungstroget och inte endast vara förklädd tillämpning av domstolslandets egen lag.9 Detta brukar i svensk rätt kallas för den lojala tilllämpningens princip. Centralt för bedömningen av vad som ska bevisas är med andra ord vilka metodöverväganden som görs i ursprungslandet och vilka rättskällor som är relevanta vid fastställandet av gällande rätt i ursprungslandet. Principiellt kan alltså ett generellt bevistema vid tillämpning av utländsk rätt formuleras som ”den utländska rätten som den skulle ha tillämpats i ursprungslandet”. Det generella bevis-

 

5 För visst bekräftande av fyrstegsmodellen, se Jänterä-Jareborg, Svensk domstol och utländsk rätt, 1997 (cit: Jänterä-Jareborg, 1997), s. 191, fotnot 182, i vilken hon anför att frågan om vad som är innehållet i utländsk rätt aktualiseras först sedan tillämplig lag anvisats. 6 I steg 1 aktualiseras kvalifikationsproblematiken och frågan om i vilken utsträckning utländsk rätt ska tillämpas ex officio. Dessa frågor behandlas inte i denna artikel. 7 Det är frågan i steg 3 som behandlas i artikeln. 8 Det finns många teorier om varför utländsk rätt tillämpas. För en översikt av frågeställningen och de olika teorierna, se t.ex. Jänterä-Jareborg, 1997, s. 49 ff. med vidare hänvisningar. 9 Jänterä-Jareborg, 1997, s. 122 f., Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 2014, (cit. Bogdan, 2014) s. 42 och Bogdan, Private International Law as Component of the Law of the Forum, 2012, (cit. Bogdan, 2012) s. 112 och 113. Vikten av att beakta metodöverväganden kan illustreras i följande exempel: Antag t.ex. att lagarna och domsluten i det fiktiva landet Ruritanien alltid skrivs på ”tvärtom-språket”, dvs. det som står i lagar och domslut ska alltid tolkas tvärtemot ordalydelsen. För att rätteligen kunna beakta lagen i ett sådant land måste den svenska domstolen vara medveten om att lagar och domslut ska läsas motsatsvis. Se mer om detta i avsnitt 6 nedan.

temat omfattar naturligtvis inte hela den utländska rättsordningen i varje mål där den utländska rätten anvisats som tillämplig. Bevistemat måste i stället vara inriktat på de normer som är relevanta för den slutliga subsumtionen som sker i steg 4.
    I sådana fall där rättsläget i ursprungslandet inte är klart måste den svenska domstolen som har att tillämpa utländsk rätt förhålla sig till hur ursprungslandets eventuellt dynamiska rättstillämpning, t.ex. rättsutveckling genom praxis, ska hanteras. Å ena sidan har det gjorts gällande att den utländska rätten ska tillämpas i ett förstenat tillstånd,10 å andra sidan måste det vara möjligt att utländsk rätt kan vidareutvecklas i domstolslandet på samma sätt som den skulle ha vidareutvecklats i ursprungslandets domstolar.11 Den tidpunkt vid vilken innehållet i den gällande rätten ska fastslås bör som utgångspunkt vara tidpunkten för prövningstillfället. Om det i ursprungslandet emellertid tillämpas en annan princip för fastställandet bör den följas.

 

4 Hur säker ska domstolen vara på innehållet i den utländska rätten?
Det finns inga uttryckliga regler för hur säker en svensk domstol ska vara på att den tillämpar utländsk rätt på ett ursprungstroget sätt.12 Beroende på i vilket syfte en lagvalsregel föreskriver tillämpning av utländsk rätt påverkas omfattningen av och säkerheten i de slutsatser som kan dras av utredningen av den utländska rätten. De i svensk rätt gällande lagvalsreglerna kan grovt indelas i två kategorier. Det finns dels (1) sådana lagvalsregler som är ingångna genom något slags mellanstatligt samarbete, dels (2) lagvalsregler som är helt svenska och som traditionellt har kallats ”autonoma”, dvs. oberoende av mellanstatligt samarbete.
    Ett vanligt förekommande syfte med (1) mellanstatliga samarbeten på den internationella privaträttens område är att eftersträva beslutsharmoni. Beslutsharmoni innebär att en tvist inte ska bli beroende av i vilket lands domstolar den tas upp.13 Genom den internationella privaträtten uppnår man detta resultat genom harmoniserade lagvalsregler. I svensk rätt finns harmoniserade lagvalsregler i framförallt EU:s lagvalsförordningar men det finns också lagvalsregler som är baserade på internationella konventioner. Med harmoniserade lagvalsregler

 

10 Jänterä-Jareborg, Foreign Law in National Courts, 2004, s. 232 med där angivna hänvisningar. 11 Se t.ex. Bogdan, 2014, s. 43: ”Detta avvisande av s.k. petrifikation (’förstening’) är ganska naturligt. Kollisionsreglernas syfte är att underkasta rättsförhållandet den rättsordning till vilken det har den starkaste och mest relevanta anknytningen, inte att få det prövat enligt rättsregler vilka inte längre äger giltighet.” och Bogdan, 2012, s. 116-117. 12 Maunsbach, i The application of foreign law in civil matters in the EU member states and its perspectives for the future (Rapport om artikel 28 i Rom IIförordningen) 2011, s. 498. 13 Se t.ex. skäl 6 till Rom I-förordningen. Detta var också en av de mest utmärkande idéer som von Savigny hade angående internationell privaträtt. Han förespråkade därför enhetliga lagvalsregler, se von Savigny, System des häutigen Römischen Rechts, Band 8, 1849, s. 114 f.

tillgodoses parternas berättigade intresse av förutsebarhet. För att beakta förutsebarheten och beslutsharmonin är det viktigt att den utländska rätten tillämpas på samma sätt som i ursprungslandet. Detta talar för en adekvat utredning eftersom domstolslandets domstol bör vara säker på att den tillämpar rätten på samma sätt som ursprungslandet hade gjort. Om utredningen för tillämpning av utländsk rätt är bristfällig, riskerar det att leda till forum shopping. Forum shopping innebär att käranden kan välja den domstol som han eller hon finner mest lämplig för den ifrågavarande tvisten. En inadekvat utredning riskerar att leda till att domen bygger på det innehåll som den främmande lagen förmodas ha.14 Den osäkerheten kan inte anses vara förenlig med beslutsharmoni. Det får därför anses vara en ofrånkomlig följd av internationell beslutsharmoni att utländsk rätt ska tillämpas likadant var den än kommer upp till prövning. Utredningen angående tillämpning av utländsk rätt — efter det att den utpekats som tillämplig av de lagvalsregler som är ett resultat av något slags mellanstatligt samarbete — bör därför som principiell utgångspunkt vara adekvat och tillämpas likadant i alla länder som tillämpar de harmoniserade lagvalsreglerna.15 För lagvalsregler som (2) inte är harmoniserade kan beslutsharmonin inte sägas vara ett lika starkt argument. Däremot måste också vid tillämpningen av sådana svenska lagvalsregler grundsyftet vara att utländsk rätt ska tillämpas på ett ursprungstroget sätt, låt vara att detta ändamål då grundar sig på den lojala tillämpningens princip. De få svenska rättsfall och de förarbetsuttalanden som adresserar frågan om krav på utredning av utländsk rätt relaterar i huvudsak till sådana svenska lagvalsregler och gör inte skillnad på utredningen beroende på vilken lagvalsregel som utpekat den utländska rätten som tillämplig. Förarbetsuttalandena förespråkar enhetligt ett relativt lågt krav på utredningen av innehållet i utländsk rätt.16 Också i svensk praxis får krav på utredning av utländsk rätt anses vara lågt ställda. I t.ex. NJA 1987 s. 885 ansågs utdrag av spanskspråkig panamansk lagtext och översättning av densamma till engelska vara tillräckligt trots att det var

 

14 Jänterä-Jareborg, Bristande utredning om utländsk rätt i Festskrift till Stig Strömholm, 1997, s. 461. 15 Se t.ex. Jänterä-Jareborg, En harmoniserad familjerätt för Europa? i TfR 3/2009, s. 79. 16 Se t.ex. SOU 1987:18 s. 324 där bl.a. följande uttalas: ”Utredningar om innehållet i främmande lag kvarlämnar inte sällan en tvekan om de är korrekta eller fullständiga. Detta lär vara ofrånkomligt och till en viss grad måste man bortse från osäkerheten och så gott det går tillämpa den utländska lagen i det skick som den har presenterats. Det kan även inträffa att utredningen enligt domstolens uppfattning inte har godtagbar kvalitet, trots att ansträngningar har gjorts för att vinna klarhet, eller att någon utredning om innehållet i den tillämpliga lagen inte har presenterats.” Och i prop. 1973:158 s. 108 uttalas följande: ”Man får, som kommittén framhåller, inte ställa alltför stora krav på utredningen om innehållet i främmande lag. Utredningar om innehållet i utländsk rätt kvarlämnar ofta tvekan, om de verkligen är alldeles korrekta eller fullständiga. Till en viss grad måste man bortse därifrån. F. ö. kan meningarna vara delade i den främmande staten om vad som gäller där.”

tvistigt hur denna skulle tolkas (se mer nedan i avsnitt 6 om bevisvärdering). Högsta domstolen (HD) tycks i detta fall ha nöjt sig med parternas utredningar och tillämpat ett slags överviktsprincip utan något tydligt krav på utredningen. Inte heller i NJA 1988 s. 440 uppställde HD något tydligt krav på utredningen om utländsk rätt. Det målet rörde ett transportavtal för vilket italiensk rätt skulle tillämpas. I detta fall förefaller det som om den italienska rättens innehåll inte ansetts behöva vara föremål för någon utredning över huvud taget. I stället presumerades italiensk rätt stämma överens med svensk rätt eftersom inte annat bevisades.17 HD:s domskäl i detta fall kan även tolkas som att det är den part som påstår att den utländska rätten avviker från den svenska rätten som är skyldig att bevisa det.
    Det finns anledning att omvärdera det låga krav på utredning av innehållet i utländsk rätt som fortfarande kan sägas vara svensk gällande rätt om den utländska rätten utpekats med stöd av en svensk lagvalsregel som inte är resultat av ett mellanstatligt samarbete. En utgångspunkt med en adekvat utredning är att det bättre skulle tillgodose den grundläggande idén om tillämpning av utländsk rätt.
    Utöver lagvalsreglernas syfte bör domstolen bedöma kravet på utredningens omfattning med hänsyn till vilken rättsfråga det är som ska avgöras. För mål som är indispositiva enligt den utpekade rätten eller för frågor som har starkt tredjemansintresse bör kraven på utredning av utländsk rätt ställas högt. Om det däremot kan konstateras att 1) målet i princip bara kommer att beröra parterna, 2) målet är dispositivt enligt den tillämpliga utländska rätten och 3) parterna är överens om innehållet i den utländska rätten finns det ingen anledning att upprätthålla något särskilt krav på utredningen. I dessa fall räcker det att domstolen ser till att utreda den utländska rätten på sådant sätt att den kan säkerställa att frågan är dispositiv och att ett avgörande inte kan antas ha särskild betydelse för tredje man. Det är därigenom utrett att parterna kan förfoga över sitt eget rättsförhållande. Domstolen kan då lägga parternas gemensamma uppfattning om innehållet i den utländska rätten till grund för domen. En vidare utredning skulle med andra ord inte motiveras av beslutsharmoni eller lojal tillämpning av utländsk rätt. Om någon av de tre nyss

 

17 HD uttalade: ”Av konossementen framgår att italiensk rätt är tillämplig på den aktuella transporten. I målet har inte förekommit någonting som föranleder till antagande [vår kursivering], att den italienska rätten skulle avvika från den svenska i något hänseende som nu är av betydelse.” Liknande presumtion för den utländska rättens överensstämmande med svensk rätt framgår av RÅ 1970 ref. 31 när utredning om avvikelser saknats. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade: ”Upplysning saknas om den jugoslaviska rättens ståndpunkt i fråga om vårdnaden, när domstol icke meddelat förordnande därom. Den jugoslaviska domstolen synes [våra kursiveringar] emellertid ha grundat sitt avgörande på den även med svensk rätt överensstämmande ordningen, att vårdnaden före skillnad tillkommer makarna gemensamt, och något annat har ej heller gjorts gällande från mannens sida. I avsaknad av här i riket giltigt förordnande om vårdnaden får man därför vid prövningen av förutsättningarna för tillämpning av 21 kap. 7 § föräldrabalken utgå från att såväl mannen som hustrun är att anse som vårdnadshavare.”

nämnda förutsättningarna inte är uppfyllda måste domstolen dock utreda den utländska rätten med beaktande av beslutsharmoni eller lojal tillämpning av utländsk rätt.
    För att uppfylla krav på en adekvat utredning är det rimligt att beakta ett s.k. robusthetsresonemang.18 Robusthet brukar definieras så att en utredning är robust om det, såvitt det går att utreda, inte finns ytterligare utredning som kan påverka bevisvärdet av utredningen.19 Enligt vår mening förefaller det rimligt — åtminstone om domstolen ska vara någorlunda säker på innehållet i den utländska rätten — att det bör krävas att utredningen innehåller flera rättskällor och den utländska rättens eventuella tolkningsmetoder i den aktuella situationen. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att en viss regel i en gällande lag har satts ur spel av ett avgörande i högsta instans. Att enbart förlita sig på en översatt lagtext och undersökning om att lagen är i kraft skulle alltså kunna medföra en felaktig slutsats om innehållet i den utländska rätten. I ett internationellt privaträttsligt sammanhang bör robusthetsresonemanget också relateras till beslutsharmonin, på så sätt att den tillämpliga rätten inte rimligen skulle tillämpas annorlunda i ursprungslandet eller andra möjliga domstolsländer.
    Det vi rent praktiskt ser framför oss är att domstolen, om det är nödvändigt med beaktande av den bevisning parterna eventuellt företett, gör en rimlig ansträngning för att åstadkomma ett robust beslutsunderlag. Givet den robusta utredningen fattar domstolen det beslut som framstår som mest rimligt.

 

5 Vem ska ansvara för utredningen?
Ansvaret för att lagvalsreglerna tillämpas som de ska kan aldrig överlåtas från domstolen. Det är därför de svenska domstolarnas ansvar att se till att den tillämpliga utländska rätten blir tillräckligt utredd i de fall då den utpekats av en harmoniserad lagvalsregel och när rättsfrågorna är indispositiva eller av särskild betydelse för tredje man. Det finns visserligen enligt 35 kap. 2 § RB en möjlighet för domstolen att anmana parterna att ta fram bevisning om innehållet i tillämplig utländsk rätt. Om man betraktar utländsk rätt som ett rättsfaktum och tolkar ”anmaning” i 35 kap. 2 § RB som ett föreläggande som part har att följa skulle man i princip kunna tänka sig att avvisa en talan om efterkommande av en ”anmaning” inte sker. Europadomstolen har

 

18Se t.ex. Bertil Bengtssons skiljaktiga mening i NJA 1987 s. 885 där han kritiserade utredningen för att inte vara tillräckligt omfattande. Hans uttalande skulle kunna tolkas som att robustheten står i förhållande till hur komplicerade rättsfrågorna är. Han uttalade: ”Utredningen i målet om panamansk rätt består endast av lagtexten till vissa §:r i Codigo Civil och till Codigo de Trabajo i engelsk översättning; den spanska originaltexten är tillgänglig bara i fråga om de förra reglerna. Ett sådant material kan naturligtvis många gånger anses tillräckligt vid tillämpning av en utländsk rättsordning. Frågan blir emellertid vilka slutsatser man har rätt att dra av detta vid bedömningen av de ganska komplicerade rättsfrågor som aktualiseras i detta mål.” 19 Se t.ex. Ekelöf & Edelstam & Heuman, Rättegång. Fjärde häftet, 2009, s. 187 med vidare hänvisningar.

dock kommit fram till att artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna innebär att ett mål ska prövas i sak, även om det är svårt att utreda innehållet i utländsk rätt.20 Vidare har vi, enligt vad som redovisas ovan, bedömt utredning av utländsk rätt som bevisning och inte som rättsfaktum. Såvitt vi känner till saknas stöd i RB för att avvisa en talan därför att bevisningen är otillräcklig.21 Eftersom domstolen ska döma i målet måste eventuell ovisshet om innehållet i utländsk rätt lösas genom antingen bevisbörderegler eller genom domstolsutredning. Eftersom man inte kan tvinga någon part att föra bevisning för sin sak, medför bevisbörderegler inte någon garanti för att den utländska rätten tillämpas på ett ursprungstroget sätt. Om ena eller båda parter underlåter att inkomma med bevis eller inkommer med bristfällig bevisning om innehållet i den utländska rätten kan domstolen tvingas att döma i sak trots okunskap om innehållet i den utländska rätten. Om utredningen av innehållet i den utländska rätten efter en eventuell anmaning enligt 35 kap. 2 § RB inte är adekvat krävs därför att domstolen självmant utreder detta.22 I dispositiva tvistemål skulle en sådan domstolsutredning dock strida mot ordalydelsen i 35 kap. 6 § RB. I brottmål och i indispositiva tvistemål är domstolen dock inte förhindrad enligt den bestämmelsen att självmant inhämta utredning. Såväl beslutsharmoni som lojal tillämpning av utländsk rätt talar för att detta bör gälla även i mål där utländsk rätt ska tillämpas; dessa principer bör alltså väga tyngre än 35 kap. 6 § RB.
    I praktiken tänker vi oss att domstolen i första hand anmanar parterna att inkomma med utredning om den utländska rätten. Om så inte sker eller om utredningen är bristfällig ankommer det på domstolen att göra en rimlig ansträngning för att åstadkomma en robust utredning.23 Givet den robusta utredningen fattar domstolen det beslut som framstår som mest rimligt.

 

6 Hur ska domstolen bedöma om utredningen är adekvat?
Eftersom den svenska domstolen tillämpar RB, måste bevisföringen och bevisvärderingen i princip vara fri (35 kap. 1 § RB).24Att fastställa hur den utländska rätten skulle ha tillämpats i sitt ursprungsland innebär därför att den svenska domstolen kan förlita sig på alla slags

 

20 Se application no. 75116/01, Karalyos och Huber mot Ungern och Grekland, dom den 6 april 2004. 21 Se dock Svea hovrätts beslut den 19 december 2013, mål nr Ö 8343-12 i vilket talan avvisades eftersom syrisk rätt inte kunde utredas p.g.a. där rådande krig. 22 Se Nordh, Praktisk process VI. Bevisrätt A. Allmänna bevisfrågor, om ansvaret för bevisning, vittne, syn, sakkunnig m.m., 2009 s. 24 för en likartad uppfattning. Jfr dock RH 2014:34 i vilket ett skadeståndsanspråk ogillades till följd av att rwandisk rätt inte utreddes av parterna. 23 I linje med att vi förordar en utredningsskyldighet för domstolen angående innehållet i utländsk rätt bör framhållas att det inte kan anses vara någon avgörande skillnad mellan detta och principen om jura novit curia. Gränsen mellan rättsfråga och bevisfråga suddas i detta hänseende ut. 24 Se t.ex. Bogdan, 2014, s. 46.

tänkbara bevis, t.ex. lagtext, domstolsavgöranden, litteratur m.m. I praktiken har domstolen alltså att företa något som närmast skulle kunna beskrivas som en rättsdogmatisk utredning av utländsk rätt. Av betydelse för bevisvärderingen blir följaktligen de rättskällor som anses vara relevanta i ursprungslandet.25 De olika rättskällorna får, med utgångspunkten att innehållet i den utländska rätten är en bevisfråga, anses utgöra bevisfakta. Eventuella metod- eller rättskälleövervägandena samt tolkningsmetoder i urspungslandet kan nog i regel betraktas som hjälpfakta eller ”erfarenhetssatser” i förhållande till bevistemat om innehållet i den utländska rätten.26 Ett exempel på en bevisvärdering av innehållet i utländsk rätt är justitierådet Bengtssons skiljaktiga mening till NJA 1987 s. 885 i vilken han menade att det inte var troligt att panamansk arbetsrätt innehöll en tolkningsmetod som innebar att rätten konsekvent skulle tolkas till nackdel för arbetstagarna. Till grund för denna slutsats måste ligga en erfarenhetssats som går ut på att det skulle vara osannolikt att panamansk arbetsrätt skulle innehålla en tolkningsmetod som innebär att arbetsrätten konsekvent ska tolkas till nackdel för arbetstagaren.

 

7 Vad gör domstolen om utredningen inte är adekvat?
I princip kan det sällan vara särskilt svårt att utreda innehållet i utländsk rätt. Att söka information om ett utländskt rättssystem är aldrig längre än några knapptryck eller ett telefonsamtal bort. Därutöver finns den konventionsgrundade möjligheten att begära utredning om utländsk rätt enligt förordning (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt. Inom EU finns dessutom projekt som ska möjliggöra informationssökning om samtliga medlemsstaters lagstiftning.27 Man måste skilja på om det (1) inte går att utreda utländsk rätt eller om det (2) är utrett att den utländska rätten är oklar på så sätt att

 

25 Utredning angående innehållet i utländsk rätt återfinns i förordningen (1981:366) om rätt att i vissa fall begära upplysningar om innehållet i utländsk rätt. Det förfarandet gäller i de fall som den tillämpliga lagen är lagen i någon av de stater som är anslutna till den europeiska konventionen (SÖ 1969:36 och 2000:40) den 7 juni 1968 angående upplysningar om innehållet i utländsk rätt. Även ickeeuropeiska stater är anslutna till konventionen, t.ex. Mexiko och Costa Rica. För fullständig förteckning över anslutna stater, se regeringens tillkännagivande 2010:1027 av andra staters anslutning till vissa konventioner om civilrättsligt samarbete. 26 Vi har satt termen erfarenhetssats inom citationstecken för att understryka att det kan te sig egendomligt att angående frågor om innehållet i gällande rätt prata om erfarenhetssatser. I den mån en expert skulle behöva anlitas för att uttala sig om ”erfarenhetssatser” angående utländsk rätt bör dock reglerna om sakkunnigbevisning i 40 kap. RB kunna aktualiseras, se Edelstam, Sakkunnigbeviset. En studie rörande experter i rättsväsendet, 1991 (ak. avh.), s. 136 och 137. Det förefaller vara relativt ovanligt att en expert på utländsk rätt hörs som sakkunnig. Se dock Svea hovrätts dom i mål nr T 2803-10 där sakkunnigvittne uttalade sig om iransk lag och islamisk rättstradition. 27 Projekten heter European Legislation Identifier (ELI) och European Case Law Identifier (ECLI).

det t.ex. finns en lucka i den utländska rätten.28 Om det trots domstolens rimliga ansträngning som vi förordar i avsnitt 5 föreligger osäkerhet angående innehållet i den utländska rätten förordar vi följande.
    Sådana situationer när det (1) faktiskt inte går att utreda utländsk rätt är om det t.ex. råder krig eller laglöshet i det land vars rätt har utpekats som tillämplig.29 I beslutsharmonins namn är det då rimligt att den norm som ska reglera rättsförhållandet mellan två parter fastställs med utgångspunkt från vad parterna rimligen hade kunnat förvänta sig. En domstol bör vid denna bedömning kunna beakta hur gällande rätt såg ut innan oroligheterna bröt ut eller hur motsvarande normer i ett närliggande rättssystem tillämpas. Oklarhet (2) i den gällande rätten får, liksom angående svensk rätt, antas förekomma även i andra länder. Om det finns en lucka i den utländska rätten bör domstolen ändå försöka att avgöra målet som det skulle ha avgjorts i ursprungslandet, dvs. troligen pröva målet i sak och fylla ut luckan i lagen.30 Om den utländska rätten är oklar kan rimligen inte krävas att den svenska domstolen ska vara mer säker på innehållet i den utländska rätten än vad ursprungslandets domstol hade varit. Att i sådana fall i stället tillämpa domstolslandets egen lag, skulle kullkasta principen om beslutsharmoni.31 Om beslutsharmoni ska beaktas enligt en lagvalsregel bör domstolen i stället fastställa den utländska rätten till det alternativ som förefaller mest rimligt givet den (robusta) utredning som förekommer i målet.

 

8 Avslutande synpunkter
I artikeln har vi argumenterat för att en adekvat utredning bör ligga till grund för avgörandet i sådana situationer då den tillämpliga lagen är utpekad med stöd av en lagvalsregel vars syfte är att tillgodose internationell beslutsharmoni. Även i andra fall bör som utgångspunkt en adekvat utredning tillämpas för att undvika att domstolarna tilllämpar förmodad utländsk rätt.32 Vi har förordat att domstolen bör ha det yttersta ansvaret för att utredningen tillåter säkra slutsatser angående innehållet i den utländska rätten. Om osäkerhet föreligger, trots domstolens rimliga ansträngning att utreda innehållet i den utländska

 

28 I alla andra fall än de två beskrivna kan det enligt oss inte föreligga några praktiska hinder för att domstolen inte ska lyckas utreda utländsk rätt. Domstolen måste alltså göra en rimlig ansträngning. 29 Se t.ex. det norska avgörandet i Rt. 2009 s. 1537 i vilken afghansk rätt inte ansågs möjlig att utreda. 30 Man skulle visserligen kunna tänka sig rättsordningar där någon prövning i sak inte ska ske om innehållet i gällande rätt är oklart. Om detta i praktiken över huvud taget förekommer tror vi att det är ytterst ovanligt. 31 Bogdan har anfört att högt ställda krav på utredning av utländsk rätt kan vara en undanflykt för att få tillämpa den egna lagen i stället, Bogdan, 2012, s. 118. 32 Det är inte bara ett högt krav på utredningen som krävs för att tillgodose internationell beslutsharmoni. Utländsk rätt måste rimligen också tillämpas ex officio. Jfr dock NJA 2013 s. 659 (se särskilt s. 682) i vilket svensk rätt tillämpas eftersom ”[p]arterna har fört sin talan med utgångspunkt från att svensk rätt är tillämplig”.

rätten, förordar vi att domstolen fastställer den utländska rätten till det som förefaller rimligt. Med denna lösning kan därför knappast upprätthållas någon egentlig distinktion mellan rätts- och bevisfråga eftersom domstolen även enligt jura novit curia har en skyldighet att utreda rättsfrågor. I rättssäkerhetens namn måste tillämplig rätt utredas så att den kan tillämpas som den skulle ha tillämpats i ursprungslandet oavsett var ett mål tas upp till prövning. Det finns annars en risk för att käranden planerar processen och väljer ett forum i vilket den utländska rätten kan utredas på ett önskvärt sätt.