Extern adjunktion i överrätt — en replik

 

 

Av professorCLAES SANDGREN

I SvJT 2015 s. 1 har presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, gjort några reflektioner med anledning av en artikel av min hand om jäv mot extern adjungerad ledamot m.m. (SvJT 2014 s. 864 ff.). Redaktionen för tidskriften har varit vänlig nog att erbjuda mig utrymme för en replik. Jag kan fatta mig kort, eftersom jag i huvudsak är enig med Wersäll.
    Fredrik Wersäll pekar inledningsvis på att jävsreglerna i rättegångsbalken traditionellt sett getts en restriktiv tolkning och lägger till: ”Vi har, i enlighet med vår förvaltningstradition, ansett oss kunna skilja på olika roller som vi kan ha intagit.” Detta skulle också kunna uttryckas så att vår förvaltningstradition varit minst sagt fördomsfri och att vi ansett oss kunna sitta på oförenliga stolar. Ett belysande exempel är rättegången mot Fritjof Enbom som på 1950-talet dömdes till livstids straffarbete för spioneri för Sovjetunionens räkning. En av nämndemännen var Dagens Nyheters politiske chefredaktör Leif Kihlberg, en annan det kommunistiska partiets ordförande Hilding Hagberg. Under rättegången skrev Kihlberg om målet i sin tidning och Hagberg skrev artiklar till försvar för Enbom i Norrskensflamman.1 Detta — måhända något udda — exempel påminner om hur annorlunda vi dessbättre ser på dessa frågor numera. Wersäll pekar för sin del med rätta på Europakonventionens och Europadomstolens betydelse för bedömningen av domarjäv. Men det bör observeras att samhällsutvecklingen i stort innebär att förtroendet för det allmännas institutioner är satt under press och att dess ämbetsmäns integritet granskas hårdhänt. I spåren av samhällets juridifiering och domstolarnas centralare roll i samhället ställs allt striktare krav på domarnas oväld. Den ändrade syn på domarjäv som kommer till uttryck i HFD:s och HD:s domar skulle ha haft gott fog för sig oberoende av europarättens inflytande på rättsbildningen.
    Wersäll gör en pessimistisk bedömning av konsekvenserna av HD:s beslut (NJA 2014 s. 482) för systemet med extern adjunktion: ”Frågan är om det finns något större utrymme kvar för sådan tjänstgöring.” Skälet är att de adjungerade ledamöternas fördjupade kunskaper inte kommer domstolen till godo om de inte får döma inom sina specialområden. Han framhåller dock inledningsvis adjungeringens syfte att

 

1 K. A. Abrahamsson, Låt mig få städa klart!, Hjalmarsson & Högberg, Stockholm 2014 s. 69.

SvJT 2015 Extern adjunktion i överrätt — en replik 93 bredda basen för rekryteringen av domare och påpekar i samma anda att ”[…] extern adjunktion har visat sig vara ett bra sätt för att meritera sig för en domartjänst.” Det är därför inte helt lätt att förstå hans pessimistiska bedömning. Huvudsyftet för extern adjunktion över en längre tid brukar anses vara att bredda rekryteringsbasen, vartill kommer syftet att tillföra domstolen erfarenheter från andra yrkesområden.2Det anses av bl.a. kammarrätterna att en adjungerad ledamots lämplighet för domaryrket kan bedömas, fastän ledamoten inte dömer inom sitt specialområde, och att denne kan meritera sig för en domartjänst genom en sådan adjunktion. Detta synsätt anses tydligen inte relevant av Svea hovrätt; det kan möjligen förstås så att hovrätten fäster större vikt vid adjunktens förmåga att fullt ut ta ansvar för domstolens kvalitetsgranskning av den lägre instansens avgöranden.
    Wersälls reflektioner avser adjunktion i överrätt i allmänhet men han tycks särskilt ha åklagares medverkan i brottmål i åtanke. Det är begripligt redan därför att HD:s beslut gällde ett brottmål men ger en slagsida åt framställningen som en följd av att åklagarnas andel av adjunkterna inte uppgick till mer än 28 procent under den senaste femårsperioden, varför den här gruppen inte nödvändigtvis är representativ för alla adjungerade ledamöter.
    Såvitt gäller åklagares adjunktion bör för övrigt hållas i minnet att åklagarna numera håller hög kvalitet, vida högre än för ett par decennier sedan, och inte sällan är specialiserade på mål med exempelvis förmögenhets- eller familjerättslig anknytning. Svea hovrätt har likväl funnit att ”[…] det efter HD:s beslut inte är meningsfullt att ta in åklagare som externa adjunkter.” Deras medverkan i tvistemål skulle tydligen inte vara ett sätt att bedöma deras skriv- eller analysförmåga — till gagn för ett bättre referensunderlag för de åklagare som söker domartjänst — och tydligen skulle inte heller deras yrkeserfarenhet vara till nytta i tvistemål. Kammarrätterna resonerar — mutatis mutandis — på ett annat vis.3 Wersäll invänder mot tanken att adjunktion i underrätt skulle kunna vara en väg framåt. Han menar att jävsprövningen där måste utfalla ”på precis samma sätt” som i överrätt. Detta påstående beaktar emellertid inte att Europadomstolen gör en skillnad mellan prövningen av jäv i första instans och i högre instans som en följd av att ett jäv i första instans kan läkas av den senare.

 

2 Exempelvis presidenten för Hovrätten över Skåne och Blekinge anlägger detta synsätt i sitt yttrande till HD i målet NJA 2014 s. 482: ”Ordningen med adjungerade ledamöter från andra yrkesområden under längre tid än bara för något enstaka mål är bl.a. ett led i ansträngningarna att bredda basen för anställning av ordinarie domare. […] Samtidigt tillförs domstolen erfarenheter från de andra yrkesområdena.” Tf. kammarrättspresidenten M. Andersson menar att det är ett andrahandssyfte att adjunkterna ska föra in kunskaper; Advokaten nr 6 2014 s. 17. 3 M. Andersson ser det inte som något problem att de adjungerade ledamöterna inte får döma inom sina specialområden: ”[…] eftersom syftet är att se om de kommer att vara bra domare, är det viktigt för oss att de är tillräckligt juridiskt skickliga […]” (a.st.).

94 Claes Sandgren SvJT 2015 Wersäll erinrar också om att domare i tingsrätt normalt sett dömer ensamma. Han nämner dock inte tvistemålen, inte heller att särskilda medel anvisas för extern adjunktion varför två domare skulle kunna sitta i vissa brottmål, särskilt som, enligt Wersäll, medel som hittills avsatts för extern adjunktion nu inte kommer till användning.