En skräddarsydd rättegång i stora brottmål

 

 

Av hovrättsrådet, tillika vice ordföranden, NIKLAS WÅGNERT

Det blir allt vanligare med stora och komplicerade brottmål. Handläggningen av dessa mål ställer särskilda krav. Artikelförfattaren leder Svea hovrätts arbete med att förbättra handläggningen av sådana mål. Projektet involverar domare, åklagare och advokater — och enligt hovrättspresidenten Fredrik Wersäll visar arbetet att det går att nå en samsyn i olika frågeställningar utan att ge avkall på det ansvar som ligger i respektive aktörs roll. Artikeln behandlar några angelägna frågor som rör handläggningen av stora brottmål och bygger på rapporten En skräddarsydd rättegång — och vägen dit.1


1 Inledning
En effektiv och rättssäker handläggning av ett stort och komplicerat brottmål ställer stora krav på såväl tingsrätts- och hovrättsdomare som åklagare och advokater. Rättegången bör skräddarsys på så sätt att handläggningen, både i tingsrätt och i hovrätt, anpassas efter målets beskaffenhet. Fokus ska ligga på vad parterna är oense om.
    För att uppnå detta bör rätten på ett tidigt stadium reda ut parternas positioner och mer aktivt förbereda målet, t.ex. vid planeringsmöten, och i detalj reda ut i vilka avseenden åklagaren och försvaret har delade meningar. Rätten ska även ta en aktiv roll för att se till att inget onödigt dras in i målet och att bevisningen läggs fram på ett ändamålsenligt sätt. Stora krav ska ställas på att gärningsbeskrivningen och bevisuppgifterna är tydliga. Ordföranden ska ha kommandot i rättssalen och skapa en bra atmosfär.

 

2 Fokus på tvistiga frågor
2.1 Gärningsbeskrivningen
Åklagarens gärningsbeskrivning är den ram som anger vad som ska prövas i brottmålet och den är av avgörande betydelse för att försvararen ska kunna bedöma vilka invändningar som ska riktas mot åtalet. En välskriven gärningsbeskrivning underlättar för domstolen att genomföra en strukturerad rättegång.
    Gärningsbeskrivningen ska innehålla de omständigheter som karaktäriserar gärningen som brottslig. Samtidigt ska den vara utformad på ett sådant sätt att det är möjligt att urskilja den åtalade gärningen

 

1 Fullständigt namn: En skräddarsydd rättegång — och vägen dit, Svea hovrätts projekt om handläggningen av stora och komplicerade brottmål (2015). Rapporten finns tillgänglig på http://svea.se/Om-Svea-hovratt/Dokument-av-allmantintresse/Dokument/.

24 Niklas Wågnert SvJT 2017 från andra gärningar. Gärningsbeskrivningen bör med andra ord vara precis och samtidigt individualiserad. Det finns ett gemensamt intresse av att den är utformad på detta sätt och att sådant som inte behövs i gärningsbeskrivningen skalas bort. En gärningsbeskrivning som är utformad på det sättet är vidare en förutsättning för en tydlig bevisuppgift.
    Det ligger på rätten att reda ut oklarheter i gärningsbeskrivningen. Så sker inte alltid och det finns därför anledning för rätten att vara mer aktiv. Rätten måste förstå vad som görs gällande och försöka försäkra sig om att parterna förstår varandra.
    Åklagaren bör överväga att utveckla och belysa åtalet när åtal väcks. Detta kan vid behov göras i stämningsansökan, men utanför gärningsbeskrivningen. I stora och komplicerade brottmål kan det ofta finnas ett behov av att göra detta. Det finns anledning att förorda en ökad användning av denna möjlighet.

 

2.2 Rätten ska reda ut vad parterna är oense om
Det brukar sägas att förberedelsen av ett brottmål generellt sett inte är av så stor betydelse som i tvistemål eftersom målet normalt sett blir tillräckligt förberett genom förundersökningen. Så är inte alltid fallet i fråga om stora och komplicerade brottmål. I dessa mål kan man med fördel hämta inspiration från tvistemålshandläggningen.
    För en effektiv hantering av sådana mål som det här är fråga om måste rätten anstränga sig för att fullgöra sin skyldighet att se till att målet förbereds på ett sådant sätt att huvudförhandlingen kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt. I detta ligger bl.a. att ta reda på vad parterna egentligen är oense om. Det är på de tvistiga omständigheterna rättegången ska ha sitt fokus. Den tilltalade har ett starkt intresse av att så snart som möjligt få veta exakt vad åklagaren gör gällande och vad rätten ska pröva. Ett sådant tydliggörande gagnar rättens prövning av åtalet, men syftar också till att skapa en bra stämning under rättegången eftersom överraskningar undviks. Det ska framhållas att åklagaren i princip har bevisbördan för samtliga de omständigheter som ligger till grund för åtalet. Även om parterna alltså inte förfogar över ansvarsfrågan finns det inte något hinder mot att domstolen, utan mer ingående prövning, låter vitsordade omständigheter ligga till grund för bedömningen (jfr bestämmelsen i 35 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken om verkan av en parts erkännande i brottmål, och se Åklagarmyndighetens idéskrift Effektivare hantering av stora och komplicerade brottmål, 2006). Om rätten av någon anledning inte är beredd att godta ett vitsordande bör rätten ge uttryck för det under rättegången. Det nämnda synsättet förekommer redan i dag i rätt stor utsträckning, men bör få ett betydligt större genomslag.
    Även om den misstänkte kan vitsorda omständigheter under hela förundersökningen är det förmodligen realistiskt att anta att han eller

SvJT 2017 En skräddarsydd rättegång i stora brottmål 25 hon är beredd att ange sin inställning i enskildheter först i samband med ett sammanträde enligt 23 kap. 18 § tredje stycket rättegångsbalken. Ett sådant sammanträde syftar för övrigt just till att behandla den misstänktes invändningar och att se till att onödig bevisning undviks. Innan åtal väckts bör dock inte krävas av försvararen att han eller hon ger besked om den tilltalades inställning i enskildheter.
    Ett utmärkt — men alltför sällan använt — verktyg är att förelägga den tilltalade att skriftligen redovisa sin inställning till åtalet (45 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken). Detta är den ordning som förordas i stora och komplicerade brottmål. I den här typen av mål är det ofta nödvändigt att gå in i detalj och reda ut på vilka punkter åklagaren och den tilltalade har olika uppfattning. Försvararen bör t.ex. tillfrågas vilka moment i gärningsbeskrivningen som den tilltalade motsätter sig.
    Därefter kan klarlägganden av parternas positioner ske genom rättens försorg vid ett planeringsmöte inför huvudförhandling sedan åtal väckts. Frågan kan givetvis även aktualiseras sedan huvudförhandlingen inletts. Ett effektivt sätt är att först förelägga enligt vad som nämnts ovan och sedan ta upp utestående frågor vid ett möte.
    Målsättningen bör alltså vara att den tilltalades inställning så långt det är möjligt är klarlagd innan huvudförhandlingen inleds. Det minskar också risken för att åklagaren lägger fram bevisning ”för säkerhets skull”.
    För hovrättens del är det viktigt att den som överklagar redan i överklagandet gör fullständigt klart i vilka avseenden han eller hon är missnöjd med tingsrättens bedömningar. Om den saken är oklar bör rätten — i linje med vad som nämnts om att reda ut parternas positioner och rättegångens fokus — så snart som möjligt reda ut frågan.

 

2.3 Rätten ska hålla planeringsmöte i substans
Rätten ska hålla ett planeringsmöte med parterna så snart det behövs för att främja en ändamålsenlig handläggning av målet (45 kap. 13 § och 51 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken). Ett sådant behov finns regelmässigt i de mål som det här är fråga om.
    Om tingsrätten överväger att avstå från att hålla ett sådant möte kan den enligt motiven låta parterna yttra sig över behovet av ett möte. Behovet av planeringsmöte i hovrätten gör sig också starkt gällande, även om behovet att dryfta vissa frågor är mindre om dessa redan avhandlats i tingsrätten. Om tingsrätten håller ett planeringsmöte förlängs för övrigt fristen för påbörjande av huvudförhandlingen med en vecka i mål med häktade. Även för hovrättens del har förberedande åtgärder betydelse för när huvudförhandlingen måste inledas. Förberedelsen är till för att bl.a. reda ut i vilka hänseenden parterna har olika ståndpunkter. Genom materiell processledning kan rätten avhjälpa otydligheter och ofullständigheter t.ex. i parternas yrkanden, inställningar och bevisuppgifter. Även frågor som rör gär-

26 Niklas Wågnert SvJT 2017 ningsbeskrivningens utformning behandlas lämpligen vid särskilda planeringsmöten. När huvudförhandlingen sedan påbörjas kan denna koncentreras till de delar där parterna är oense. För hovrättens del bör en programpunkt regelmässigt vara i vilken utsträckning bevisning kan tas upp genom hänvisning till skriftlig och muntlig bevisning (se också avsnitt 3). Hänvisning har visat sig vara en kvalificerad metod för att lägga fram bevisning, vilken bör komma till användning i större utsträckning.
    I protokollet från planeringsmötet bör anges i vilka avseenden som parterna vitsordar sakomständigheter, detta för dokumentationens skull men också i förtroendeskapande syfte.
    Ett väl genomfört planeringsmöte ger alltså bättre förutsättningar för en ändamålsenlig handläggning där parterna redan innan huvudförhandlingen så långt som möjligt är införstådda med varandras positioner. Det bidrar vidare till mindre spänningar under förhandlingen och en bättre stämning i rättssalen.
    Frågan om det finns behov av planingsmöte bör hållas vid liv även sedan huvudförhandlingen inletts. Enligt vad som kommit fram inom ramen för hovrättens brottmålsprojekt är erfarenheterna av planeringsmöten i tingsrätt och hovrätten alltigenom positiva.

 

2.4 Ingen onödig utredning ska tynga rättegången
Rätten ska aktivt se till att inget onödigt dras in i rättegången. Varken åklagaren, försvararen eller rätten är betjänt av att utredning som inte tillför saken något tynger rättegången. Ett koncentrerat underlag ger för övrigt bättre förutsättningar att döma rätt.
    En noggrann genomgång av den tilltalades inställning till varje enskilt moment i gärningsbeskrivningen, enligt vad som förordas i det föregående, leder regelmässigt till att åklagaren kan begränsa sin bevisning. Gärningsbeskrivningen och korrekt utformade bevisuppgifter är till god hjälp för rätten att se till att utredningen begränsas till vad som behövs för att pröva åtalet.
    För varje vittne ska ett klart och tydligt förhörs- och bevistema anges. Syftet med det är att motparten — och rätten — ska förstå vad bevisningen tar sikte på, och för rättens del vidare om den ska tillåtas eller inte. Ett annat syfte är att motparten ska få möjlighet att vitsorda sådant som är ostridigt.
    Det finns anledning att betona att med bevistema avses de faktiska omständigheter som ska styrkas med beviset och som är relevanta för åtalet. Bevisteman i stil med ”till styrkande av gärningen” uppfyller inte precisionskravet och det finns inte anledning att godta ett sådant tema. Rätten bör i det avseendet vara betydligt mer observant. Detta gäller även i hovrätten för det fall att ett otydligt bevistema skulle ha gått obemärkt förbi tingsrättens handläggning.
    Rätten kan visserligen avvisa bevisning, men för det krävs i realiteten att det står fullständigt klart att den kommer att bli utan värde

SvJT 2017 En skräddarsydd rättegång i stora brottmål 27 om den läggs fram. Detta är vanskligt att avgöra. Det är därför viktigt att åklagaren och försvararen tar sitt ansvar och tänker igenom vilken bevisning som behövs. En uppgift från åklagaren om att all bevisning har betydelse för samtliga åtalspunkter ska inte utan vidare godtas. Rätten bör alltså mer aktivt ifrågasätta bevisning så snart det inte är glasklart att den, med ledning av bevistemat, är relevant för prövningen av åtalet. En sådan ordning kan leda till att beviset återkallas, eller att sakförhållandet vitsordas (och bevisningen blir obehövlig). Det kan också leda till — vilket är nog så viktigt — att den åberopande parten mer tydligt förklarar varför beviset är relevant.
    För hovrättens del innebär ett korrekt utformat bevistema en möjlighet för rätten att, i ljuset av hur tingsrätten tagit upp och bedömt beviset, ta upp frågan med parterna om beviset verkligen behövs. Parterna, i praktiken oftast åklagaren, bör för övrigt noga fundera igenom sin bevisuppgift i syfte att begränsa bevisningen till vad som behövs för hovrättens prövning. Det händer alltför ofta att åklagaren av slentrian åberopar samma bevisning som i tingsrätten, trots att vissa bevis — i belysning av hur tingsrätten bedömt dessa — knappast behövs i hovrätten.
    När rätten tar upp frågan om viss bevisning verkligen behövs, finns det knappast anledning för den part som åberopat beviset att vara ängslig för att prövningen av åtalet skulle utfalla på ett sådant sätt att parten ”känner sig lurad” efter att ha avstått beviset. Detta gäller särskilt i hovrätten där det med hjälp av tingsrättens dom är lättare att överblicka betydelsen av den bevisning som lades fram i tingsrätten.
    Den tilltalade är inte skyldig att stå fast vid den inställning han eller hon en gång angett. Det händer därför att åklagaren garderar sig med den ytterligare bevisning som behövs för det fall den tilltalade skulle ändra ståndpunkt. Det är bättre om åklagaren i ett fall där den tilltalade ändrar sig i stället anpassar bevisningen till den nya situationen. I de fall det finns anledning för åklagaren att anta att ett visst sakförhållande möjligen vitsordas kan en kontakt tas med försvararen för att höra efter hur det är med den saken. Ett annat sätt är att ange i bevisuppgiften att bevisningen åberopas bara om det förhållande som ska visas inte kan vitsordas.

 

3 Hänvisning till skriftlig och muntlig bevisning
Rätten ansvarar för att bevisningen läggs fram på ett ändamålsenligt sätt. Bevisning får läggas fram genom hänvisning till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet (46 kap. 6 § fjärde stycket och 51 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken). För en ändamålsenlig handläggning av ett stort brottmål finns det som regel anledning att se till att hänvisningsmetoden används. En förutsättning för hänvisning till skriftlig bevisning och fotografier är att rätten på det sättet ska kunna tillgodogöra sig innehållet. För att rätten ska kunna bedöma den saken är det viktigt att parterna

28 Niklas Wågnert SvJT 2017 anger tydliga bevisuppgifter och preciserade bevisteman. Det är också viktigt att parterna ger rätten läsanvisningar, förklarar vad som är särskilt relevant och varför, och vid behov sätter bevisningen i ett sammanhang. Åklagarmyndighetens och Ekobrottsmyndighetens RättsPM 2008:10 ger god vägledning i dessa frågor. Redan i dag sker i relativt stor utsträckning hänvisning till skriftlig bevisning och fotografier och det finns därför inte anledning att här ytterligare behandla frågan om hänvisning till sådant material.
    Möjligheten att hänvisa till referat i en tingsrättsdom begränsas av de s.k. tilltrosreglerna i 51 kap. 23 § rättegångsbalken som i det här sammanhanget innebär att uppgifterna måste läggas fram genom ljud- och bildupptagning, om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till bevisningen i fråga. Om ett referat innehåller det som en part anser relevant till stöd för sin ståndpunkt i målet, och tilltrosreglerna inte sätter stopp för det, finns det knappast någon anledning för parten att motsätta sig att förhöret läggs fram genom hänvisning till referatet. En annan möjlighet är att förhöret endast i en viss del spelas upp. Det finns därför anledning att betona vikten av strukturerade — och i ljud- och bildfilen indexerade — förhör i tingsrätten.
    Parternas synpunkter i frågan om hur bevisningen ska läggas fram bör tillmätas stor betydelse. Men det är som sagt rätten som bestämmer hur bevisningen ska läggas fram. Rätten bör inte godta ett besked som går ut på att parten anser att det är bättre att förhöret spelas upp under huvudförhandlingen, att man vill se förhöret tillsammans med rätten, eller att försvararen eller målsägandebiträdet säger att huvudmannen önskar det (vilket förekommer ganska ofta). I stället bör man kräva mer sakligt underbyggda argument för att godta partens ståndpunkt. Om rätten anser att skälen för hänvisning till ett visst förhör väger tyngre än skälen mot det bör beslut tas om att hänvisningsmetoden ska användas. En särskild fråga är om hänvisning lämpar sig lika väl för alla typer av förhörspersoner. Det förefaller naturligt att vara återhållsam när det gäller förhör med de tilltalade. Detsamma gäller ofta förhör med målsägande. Däremot bör utgångspunkten beträffande övriga förhörspersoner vara att hänvisning mycket väl kan komma i fråga. Men rätten bör ha en viss förståelse för att parterna tillsammans med domstolen vill ta del av förhör med personer, vars uppgifter är av central betydelse för prövningen av åtalet.
    Det är ofta en bra idé att rätten först bildar sig en uppfattning om vilka förhör som lämpar sig för hänvisning och därefter ger ett förslag till parterna. Ledning i den frågan finns i förhörs- och bevistema och i hur tingsrätten återgett och bedömt utsagan i sin dom. Om bevistemat inte är tillräckligt tydligt utformat bör rätten fråga vad beviset egentligen syftar till att visa. Därefter får parterna ge sin syn på saken. Detta sker lämpligen i dialog med parterna, t.ex. vid ett planeringssammanträde, snarare än genom skriftväxling.

SvJT 2017 En skräddarsydd rättegång i stora brottmål 29 I stora brottmål finns det mycket att vinna på att använda hänvisningsmetoden i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag. På så sätt ökar förutsättningarna för en ändamålsenlig och koncentrerad huvudförhandling i hovrätten. Genom att använda hänvisning förenklas planering och utsättning av huvudförhandlingen och antalet huvudförhandlingsdagar minskar. Andra fördelar är att rättens ledamöter i omedelbart samband med att förhöret spelas upp får en möjlighet att diskutera vad som kommit fram, att ledamöterna enklare kan spela upp en sekvens på nytt och att de kan fokusera helt på uppspelningen.
    Hänvisningsmetoden har använts i flertalet av de stora brottmål som hovrätten handlagt under senare år och erfarenheten av den är genomgående mycket god. Den goda erfarenheten och hänvisningsmetodens fördelar till trots förekommer det att åklagare och advokater har en rätt skeptisk inställning till den. Vidare händer det att rätten inte med någon större kraft försöker få till stånd hänvisning. Det finns därför skäl att förorda att rätten mer aktivt arbetar för att använda metoden och att parterna på egen hand överväger den möjligheten. Genom att rätten pedagogiskt förklarar för parterna fördelarna med denna metod ökar acceptansen för att använda den, och rätten behöver inte fatta beslut om hänvisning mot parternas vilja.
    Ett sätt att marknadsföra hänvisningsmetoden är att rätten vid ett planeringsmöte förklarar fördelarna med metoden och hur den är tänkt att tillämpas. Frågan om hänvisning bör dessutom hållas levande under hela rättegången och tas upp på nytt så snart det finns skäl för det. Rätten bör tala om när man tänkt ta del av förhören, t.ex. genom att ange det i huvudförhandlingsplanen, och ge parterna möjlighet att dessförinnan berätta vad rätten särskilt bör uppmärksamma när man tittar på förhören. De parter som så önskar får beställa en kopia av ljudupptagningarna. Rätten bör hålla parterna underrättade om när man tagit del av förhören, vilket också skapar förtroende.

 

4 Ordföranden ska ha kommandot i rättssalen
Ordföranden ska se till att rättegången präglas av ordning och reda, att det är en bra stämning i rättssalen och att parterna visar respekt för varandras yrkesroller och för rättssystemet. En bra stämning för med sig att parterna är mer avspända, gör ett bättre jobb och att rätten får ett bättre underlag för att döma rätt. Ordförandens engagemang har vidare ett egenvärde eftersom den tilltalade sägs ha lättare att acceptera en fällande dom efter en rättegång som genomförts på sådant sätt.
    Rätten med ordföranden i spetsen har ett ansvar för att vid behov styra upp förhör och ska vaka över att förhör håller sig till förhörstemat, att förhörspersonen inte pressas otillbörligt och att otillåtna ledande frågor inte förekommer. Ett noggrant angivet förhörstema är

30 Niklas Wågnert SvJT 2017 ett bra redskap för att se till att exempelvis ett vittne inte tillåts sväva ut i sin berättelse.
    Domare verkar sedan en tid generellt sett ha intagit en mer tillbakalutad roll i rättegången och gett parterna alltmer — och ibland för stort — utrymme. Detta gäller rättens nyssnämnda skyldigheter i mer formellt hänseende, men också när det kommer till materiell processledning. Ordföranden bör i stället ta ett steg fram och visa vem som bestämmer i rättssalen. Gjort på rätt sätt skapar det trygghet, förutsebarhet och ett bättre förhandlingsklimat.

 

5 Vägen fram
Det finns ett uppenbart intresse och behov av diskussion och erfarenhetsutbyte mellan domare, åklagare och advokater när det gäller handläggningen av stora brottmål. Svea hovrätts brottmålsprojekt tillhandahåller ett forum för en sådan dialog och gör det möjligt för de olika aktörerna att föra fram sina synpunkter på hur handläggningen från deras respektive perspektiv kan förbättras. Brottmålsprojektets fokus ligger på att utbyta erfarenheter och att identifiera mer effektiva arbetsmetoder för stora och komplicerade brottmål samt att se till att handläggningen av sådana mål tas upp i kompetensutvecklingen av domare, åklagare och advokater. Målet är också att genomföra de arbetsmetoder som behandlas i rapporten En skräddarsydd rättegång — och vägen dit.
    Den nuvarande lagstiftningen ger goda möjligheter att tillhandahålla en ändamålsenlig rättegång på de sätt som förordas i rapporten. Det handlar om att i betydligt större utsträckning än vad som sker i dag, och med mer kraft, använda de möjligheter som finns. Det handlar vidare om att tidigarelägga vissa arbetsuppgifter. Arbetsmetoderna kan med fördel användas även i det lilla vardagliga brottmålet, vilket i sin tur leder till en ökad acceptans av metoderna hos åklagare och advokater i de större och mer komplicerade målen.
    Enligt hovrättspresidenten Fredrik Wersäll visar arbetet att det går att nå en samsyn i olika frågeställningar utan att ge avkall på det ansvar som ligger i respektive aktörs roll. Dialogen ökar vidare förståelsen för de olika roller som domare, åklagare och advokater har i brottmålsprocessen, vilket i sig gagnar en effektiv och rättssäker brottmålshantering, och i förlängningen även allmänhetens förtroende för rättssystemet.