Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling

 

 

Av professor emeritus OVE BRING

I maj 1990, efter det kalla krigets slut, kom dåvarande Tjeckoslovakiens president, Václav Havel, på statsbesök till Sverige. Man väntade sig allmänt att han skulle passa på att återkräva ett krigsbyte från trettioåriga kriget: Silverbibeln. På UD:s rättsavdelning upprättades en promemoria som utredde det folkrättsliga läget beträffande krigsbyten i en historisk kontext. Internationellt har på senare tid frågan om s.k. repatriering av rövade kulturföremål aktualiserats som en tvistefråga mellan museer i väst och framför allt länder i syd. Men krigsbyten skyddas av en princip om ickeretroaktivitet. Det som var lagligt tidigare kan inte retroaktivt drabbas av en ny rättsuppfattning. Folkrätten har förändrats över tid och uppsatsen vill ge svar på frågan när ett nytt rättsläge uppstod. Avslutningsvis berörs det hot mot kulturminnen som Islamiska staten står för.1


Inledning
Den blivande svenska stormakten skaffade sig krigsbyten (från Ryssland) redan under Johan III:s tid, men en genomtänkt praxis i frågan fanns inte då. En sådan skulle emellertid utvecklas inom ramen för Gustav II Adolfs krigsartiklar för den svenska hären av den 11 juni 1621. Krigsartiklarna var progressiva för sin tid. De föreskrev stränga straff för våld mot civilbefolkningen, plundring och mordbrand. En huvudregel var att en handling som utgjorde ett brott i hemlandet också var en brottslig handling i fiendeland om inte högsta militärledningen föreskrivit annat. Detta undantag utnyttjades för tagande av krigsbyten. Militära krigsbyten, som vapen, hästar, krigskassor, kokvagnar m.m. var självklart tillåtna som en följd av krigets logik, medan tagande av kulturföremål och religiös egendom behövde motiveras genom fullmakter till befälhavarna. Gustav II Adolf satte sådana fullmakter i system. Vid intagandet av Mainz 1631 utgick en order om att ”alle die Bibliotechen und privat Büchern, so im Schlosse, undt in den verlauffenen Collegijs, Schulen, Clostern, under sonst in den verlauffenen Hääusern zu Mäintz gefundenen werden Undsert wegen und zu Chron Schweden besten […] arrestieren”.2 När kungen därefter lät sina trupper forsla bort stadens stiftsbibliotek kallad han in en

 

1 Uppsatsen grundar sig på ett föredrag, ”Stormaktstidens krigsbyten — i ljuset av internationell rätt och moral”, hållet i Riddarhuset, Stockholm, den 21 februari 2017. Texten är en juridisk vidareutveckling av olika avsnitt i min bok Parthenonsyndromet, Kampen om kulturskatterna, Stockholm 2015. 2 Citerat efter Livrustkammarens utställningskatalog Krigsbyte/War-Booty, Stockholm 2007, s. 28.

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 275 juridisk expert för att bekräfta lagligheten i denna handling. Juristen skrev sitt utlåtande och bekräftade i arton teser att kungen hade rätt till böckerna.3 Redan under Gustav Adolfs erövring av Livland hösten 1621 inleddes ett planmässigt övertagande av katolsk egendom, främst jesuitiska klosterbibliotek. Böcker och handskrifter skickades till Sverige och överlämnades till Uppsala universitetsbibliotek eller till Riksarkivet på slottet Tre kronor. Alf Henrikson skriver att det 1621 rörde sig om de första av ”de bokgåvor som 1600-talets svenska fältherrar systematiskt lade vantarna på för att höja bildningen i sitt underutvecklade hemland”.4 Först tömdes jesuitkollegiet i Riga, därefter den livländska riddarordens arkiv i Mitau (nuvarande Jelgava). Under fälttåget i Ostpreussen sommaren 1626 gjorde kungen ett antal boksamlingar till byten. Jesuitkollegiet i Braunsberg (nuvarande Braniewo i Polen) plundrades. Kort därefter intogs stiftsstaden Frauenburg (Frombork) där domkapitlets bibliotek, det berömda Bibliotheca Varmiensis, gjordes till byte.5 Som part i trettioåriga kriget tog Sverige nya krigsbyten. I oktober 1631 plundrades slottet Marienberg utanför Würzburg. Bytet innefattade, förutom en boksamling på 800 volymer, vapen, hästar och guld, däribland en relikskål i förgylld agat som innehållit karlevor av ett katolskt helgon: Elisabeth av Thüringen. Skålen finns idag på Historiska museet i Stockholm.
    I maj 1632 ryckte svenska trupper in i München. Ärkefienden, kurfursten Maximilian, ledare för den katolska ligan, berövades sin konstsamling med verk av Hans Holbein den äldre, Lucas Cranach, Abraham Schöpfer och Albrecht Altdorfer. Skatterna fördes till slottet i Stockholm. Målningarna finns idag på Nationalmuseum.
    I trettioåriga krigets absoluta slutskede, natten till den 16 juli 1648, lyckades de svenska trupperna, i skydd av mörkret, klättra över muren till den inre delen av Prag. Nästa morgon är den gamla kungaborgen Hradschin och därmed den avlidne kejsar Rudolfs skattkammare i svenska händer. Drottning Kristinas direktiv till fältmarskalken Hans Christoph von Königsmarck är klara och ofta citerade: ”Glöm ej att skicka mig biblioteket och de rariteter som finns i Prag, detta är det enda som jag bryr mig riktigt om.” De svenska soldaterna har bråttom. De westfaliska fredsförhandlingarna är på gång, och lagligheten av krigsbyten förutsätter att krig pågår och fred inte slutits. Äganderätten till bytet är dessutom säkrad först när föremålen i fråga förts över till segrarens territorium.

 

3 Lars Munkhammar, ”Våra äldre bokliga krigsbyten”, inlägg på seminarium i Uppsala den 10 mars 2005, arkiverat hos författaren. 4 Alf Henrikson, Svensk historia 1, Stockholm 1966, s. 417. 5 Se Emma Hagström Molin, Krigsbytets biografi. Byten i Riksarkivet, Uppsala universitetsbibliotek och Skokloster slott under 1600-talet, Göteborg/Stockholm 2015, s. 40 och 60 f.

276 Ove Bring SvJT 2017 Det svenska Pragbytet blev omfattande. De mest kända klenoderna är Silverbibeln (numera förvarad på Universitetsbiblioteket i Uppsala) och Djävulsbibeln (på Kungliga biblioteket i Stockholm). Allt som allt överfördes 780 föremål till Sverige, däribland olika betydande konstverk som i dag ingår i Nationalmuseums samlingar. Där finns således Adriaen de Vries bronsskulptur Psyke buren av amoriner, från 1590-talet, som tagit från Rudolf II:s skattkammare. Lagligheten i allt detta erkändes indirekt genom Westfaliska freden, som hösten 1648 strök ett streck över vad som förstörts och tagits under själva kriget.

 

Den klassiska folkrättsdoktrinen
De naturrättsliga författare under tidigmodern tid som skrev med inriktning på krigsförhållanden och militär disciplin var del av Machiavellis realpolitiska tidsanda. De förutsatte lagligheten i krigsbytesrätten och tänkte sig inte några inskränkningar i denna. Det gäller verk av italienarna Pierino Belli (1563) och Alberico Gentili (1598). Gentili, en religiös flykting som undervisade i Oxford, lade emellertid grunden till det som skulle bli den humanitära rätten i väpnade konflikter. Hans verk De Jure Belli i tre volymer kom ut i ny upplaga i Hannover 1612 och var därmed tillgängligt i Europa vid trettioåriga krigets början. Verket inspirerade antagligen Gustav II Adolf till kungörandet av de disciplinära krigsartiklarna, 150 stycken, sommaren 1621.
    År 1625 utkommer Hugo Grotius med De Jure Belli ac Pacis Libri Tres (Om krigets och fredens rätt i tre böcker). De tre volymerna trycks i Paris och visas på bokmässan i Frankfurt senare samma år. Verket får en enorm genomslagskraft i en tid när folkrätten till mycket liten del består av traktater utan framför allt av naturrättsliga uttolkningar i doktrinen. De Jure Belli ac Pacis kommer ut i nya upplagor och översättningar 1626, 1631, 1632, 1642, 1646 (den sista upplagan som Grotius själv stod för)6 och därefter med jämna mellanrum fram till 1783. Grotius följer i Gentilis fotspår och förespråkar de lege ferenda en återhållsamhet i all krigföring, temperamenta belli, till skydd för fångar, civilbefolkning och civil egendom. Ändå har det sagts att Grotius låg kvar på den traditionella linjen att ”allt kunde tagas ifrån det fientliga landets medborgare, fast och löst, offentligt och enskildt, äfven det fredligaste och mest privata gods, till och med hemmens och välgörenhetsinrättningarnas tillhörigheter”.7 Men samtidigt gällde Grotius teser att krigsbyte måste tas innan fredsavtal har ingåtts, att fredsavtal kan begränsa eller utvidga rätten till krigsbyte, att bytet måste ha anlänt till den tagande statens territo-

 

6 Grotius avled 1645. Trehundra år efter den första upplagan, i Oxford 1925, utgavs De Jure Bellli ac Pacis i engelsk översättning av Francis W. Kelsey i serien Classics of International Law, redigerad av J. Brown Scott. 7 Rikard Kleen, Krigets lagar (Kodificierad handbok i krigets lagar till lands och till sjös enligt aftal och vedertagen sedvänja bland hyfsade folkslag), Stockholm 1906, s. 477.

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 277 rium för att vara säkrat eller, som alternativ till sistnämnda krav, att bytet varit i den tagande statens besittning i minst tjugofyra timmar.
    Dessa regler, som i själva verket var en produkt av tidsandan, bekräftades av Grotius i den tredje ”boken” av De Jure Belli ac Pacis, den som handlade om krigets lagar. Här förmedlades den rättsuppfattning som möjliggjorde för fältmarskalken Carl Gustaf Wrangel att under Karl X Gustavs polska krig förse sig ordentligt med kulturella krigsbyten. Efter Warszawas fall 1655 förde han diverse föremål till Skokloster slott, bland annat ett svärd som tillhört den polske kronprinsen Vladislav och en vävd tapet som tillhört biskopen d´Olexow Gniewosz. Hos Livrustkammaren på Stockholms slott hamnade slutligen den så kallade Polska rullen, en 15 meter lång bildsvit i gouache som visade kung Sigismunds intåg i Krakow 1605. Ett annat byte i Warszawa var tsar Ivan den förskräckliges stålhjälm med dekor i guld som erövrats av polackerna under ”den stora oredan” i Ryssland 1611–1612. I dag återfinns hjälmen hos Livrustkammaren.
    Först under senare delen av 1700-talet skulle en folkrättslig utveckling inledas som tenderade att inskränka krigsbytesrätten. En schweizare i sachsisk tjänst skulle hävda ett förbud i krig mot åtgärder som inte var militärt nödvändiga. Det var Emmerich de Vattel som, i sin bok Le Droit des Gens (1758), på detta sätt argumenterade för ett skydd av egendom som inte fyllde ett militärt syfte. Han kom då obönhörligen till slutsatsen att monument och konstverk som ”hedrade mänskligheten” skulle skonas i krig. Detta gällde ”tempel, gravar, offentliga byggnader och alla uttryck för märkvärdig skönhet” så länge de inte bidrog till att stärka fiendens militära position. Och han preciserade:

 

Den avsiktliga förstörelsen av offentliga monument, tempel, gravar, statyer, tavlor etc., är därför absolut fördömd, även av den folkrätt som ligger utanför naturrätten, som något som under inga omständigheter kan främja krigets legitima syften.8

Även om tonvikten här låg på ett förbud mot förstörelse, fick denna norm konsekvenser i fråga om krigsbyten. Vattel laborerade med olika kategorier av egendom som var skyddade i krig. Legitima krigsbyten var de som berövade fienden dennes militära kapacitet och här inkluderades samlande symboler. Självklart kunde man beslagta vapen, fartyg, hästar, standar och fanor. Tagande av troféer var således ett legitimt inslag i krigföringen. När man tog en fana från ett regemente kunde detta inte längre ledas i strid. Till de legitima troféerna hörde även arméernas musikinstrument och intagna städers stadsnycklar.
    Vattel menade att konstföremål och religiösa artefakter skulle vara skyddad egendom, till skillnad från mynt, handelsvaror och annan egendom som var av värde för den krigförande fiendestaten. Vattel

 

8 Här citerat efter Wayne Sandholtz, Prohibiting Plunder: How Norms Change, Oxford 2007, s. 44.

278 Ove Bring SvJT 2017 skulle visa sig bli en mycket inflytelserik folkrättslig inspiratör. Hans emfas på distinktioner mellan olika objekt medförde att den traditionella krigsbytesrätten tappade i legitimitet.
    Upplysningen var på gång och tesen om skydd för kulturell egendom låg rätt i tiden. Johann Joachim Winkelmann kom 1764 ut med den första volymen av tre om den antika konstens historia. En ström av lärda resenärer började bege sig till Attika, Sicilien och Rom. Andra reste längre bort till Egypten och Främre orienten för att stifta bekantskap med civilisationens vagga.
    Vattels bok, som täckte en stor del av den dåtida folkrätten, kom ut i Neuchâtel och den skulle därefter tryckas i Leiden, Amsterdam, Basel, London, Dublin, Paris, New York och på andra ställen. Den gjorde succé i Europa och framför allt i USA, där den nya statens utrikesförvaltning använde den dagligen. Men den ledde inte till någon formell revidering av krigets lagar. När det gällde synen på skydd av kulturföremål må Vattel haft stöd av upplysningens intellektuella elit, men han förmådde inte påverka den internationella diplomatin som helhet. Att sammankalla internationella konferenser för att främja rättsutveckling låg inte i tiden.
    Ändå skulle den nya tidsandan och Jean-Jacques Rousseau, genom sin skrift Du Contrat social (1762), revolutionera synen på kriget. Rousseau påpekade att det var staterna som förde krig, inte medborgarna. Soldater i uniform företrädde staten, medan civilbefolkningen måste erkännas stå utanför striderna. Rousseau introducerade därmed, mer kategoriskt än någonsin tidigare, distinktionen mellan militärt och civilt. Denna distinktion möjliggjorde en mer radikal norm om skydd för civilbefolkningen och krav på återhållsamhet i krigföringen, vad Grotius hade kallat temperamenta belli. I förlängningen uppstod en princip om skydd av kulturell egendom. Vattels tankar om militär nödvändighet (det var sällan militärt nödvändigt att förstöra eller bortföra kulturell egendom) samverkade här med Rousseaus tankar om distinktionen stat/medborgare som möjliggjorde humanitet. Effekten blev en rättsuppfattning i upplysningens tecken som innebar att såväl civila som civil och kulturell egendom skulle skyddas i krig.
    När de franska revolutionsarméerna 1793 började marschera kors och tvärs i Europa skulle de inte leva upp till den nya rättsuppfattningens ideal. Napoleons trupper skulle anamma den traditionella krigföringens praxis och ta troféer i form av konstverk i de områden de besatte. Detta var en medveten politik som speglade en paneuropeisk tanke. Frankrike var Romarrikets arvtagare och Paris var den europeiska civilisationens nya huvudstad. Här skulle det bästa av den europeiska konsten samlas. Louvren döptes om till Musée Napoléon. Men reaktionen i Europa skulle bli stark. Kritik framfördes även från franskt håll.
    År 1796 publicerade konsthistorikern Antoine Quatremère de Quincy ett antal öppna brev till generalen Miranda om bortförandet

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 279 av monument i Italien. Konstens och vetenskapens frukter, hette det, hörde till hela världen och inte till någon enstaka nation. Den franska konstplundringen var en kränkning av det universella. I den civiliserade världen måste allt som hör till de sköna konsterna stå ovanför krigsmål och erövring.9 En kommande folkrättsnorm var formulerad.

 

Wienkongressen
Vid tiden för Napoleons nederlag vid Waterloo såg flera av de segrande makterna Frankrikes bortförande av konst som olagliga handlingar. Fransk trupp hade fört bort skulpturer som Apollo di Belvedere och Laokoongruppen från Vatikanen, de fyra bronshästarna från S:t Markuskyrkan i Venedig, liksom fyrspannsgruppen från triumfbågen på Brandenburger Tor i Berlin. Italien, Tyskland, Österrike, Nederländerna och Spanien hade drabbats av rekvisitioner och ren plundring, inte sällan ”legitimerad” genom påtvingade fredsavtal.
    Fredskongressen i Wien 1814–1815 utgjorde ett lämpligt tillfälle för ett ställningstagande i krigsbytesfrågan. Lord Castlereagh, den brittiske utrikesministern, skrev i ett brev till Preussens, Österrikes och Rysslands delegater att beslagtagandet av konst stod i strid med krigets moderna lagar.10 Delegaterna föreföll eniga om att underkänna Napoleons rekvisitioner och den ”legitimitet” dessa fått genom olika fredsavtal. Men Ryssland ställde sig utanför när de övriga allierade beslutade om en repatriering av konstskatter till berörda länder. Som en följd av denna undflyende konsensus blev det inte möjligt att registrera beslutet om repatriering, eller en korresponderande principförklaring, i någon av kongressens traktattexter. En norm med juridisk giltighet för framtiden kom därmed inte till stånd när kongressen avslutades den 19 juni 1815.
    Det hindrade inte allierade trupper, som tågade in i Paris månaden därpå, från att kräva sina nationella konstskatter åter. Preussiska soldater tog med våld vad man kom över. De mötte dock hårt motstånd från befolkningen. I Frankrike rådde allmänt den uppfattningen att kulturskatterna var legitima erövringar som man hade anledning att vara stolt över.
    Trots det spontana motståndet på gator och torg kunde ett omfattande återbördande av kulturföremål komma till stånd. Det var en självtäkt som speglade en rättsövertygelse. Bronshästarna från Venedig togs ned av österrikiska och engelska ingenjörer från en triumfbåge vid Tuilerierna i oktober 1815. Österrikiska soldater höll vakt gentemot civilbefolkningen. När bronshästarna återkom till St.

 

9 Ett utdrag ur Quatremère de Quincys Lettres à Miranda sur le déplacement des monuments de l’art de l’Italie är publicerat av Lyndel Prott (utg.) i UNESCO-volymen Witnesses to History, Documents and Writings on the Return of Cultural Objects, Paris 2009, s. 19 ff. 10 Se Roger O’Keefe, The Protection of Cultural Property in Armed Conflict, Cambridge/New York 2006, s. 16.

280 Ove Bring SvJT 2017 Markuskyrkan i Venedig två månader senare firades detta med en offentlig ceremoni och en stor folkfest.
    Men de allierade krävde inte att samtliga rövade kulturföremål skulle återbördas. Man var mån om att hålla den restaurerade franska monarkin under armarna. Det gällde att inte alltför mycket utmana den franska opinionen och därmed undergräva den nya regimens ställning.

 

Den folkrättsliga vändpunkten — Haag 1899
Inspirerade av Röda korsets grundande 1863 och den första Genèvekonventionen till skydd av krigets offer året därpå började ryska diplomater överväga en konferens om utveckling av krigets lagar. En sådan konferens skulle också komma till stånd, men den kom inte att hållas i St. Petersburg utan i det för den internationella diplomatin mer centrala Bryssel.
    Delegater från femton länder samlades i juli 1874 i den belgiska huvudstaden och studerade utkastet till en humanitärrättslig konvention som ryska experter förberett. Texten antogs med mindre ändringar av delegaterna, men den kom aldrig att träda i kraft. Regeringarna kände sig då inte mogna att släppa fram en traktat om återhållsamhet i krig, utöver vad som följde av 1864 års Genèvekonvention. Texten skulle emellertid komma att spela en stor roll för den kommande rättsbildningen, och den har gått till eftervärlden som Brysseldeklarationen 1874.
    Deklarationens artiklar 8 och 39 förbjöd förstörelse, plundring och bortförande av kulturegendom. Begreppet kulturegendom förekom inte men markerades genom ett antal exempel.
    Brysseldeklarationen inspirerade till ytterligare försök att kodifiera krigets lagar. Sex år senare skulle liknande regler antas av det privata Institut de Droit International på ett möte i Oxford. Resultatet har kallats Oxfordmanualen, eftersom regelsamlingen var tänkt som en handbok för befälhavare och soldater i fält. Reglerna om skydd för kulturegendom var närmast identiska med dem som antagits i Bryssel. Men inte heller nu rörde det sig om juridiskt bindande regler. En rättsutveckling låg emellertid i luften.
    Återigen på ryskt initiativ sammankallades en diplomatkonferens, numera känd som den första fredskonferensen i Haag. I maj 1899 samlades delegater från 26 länder, tillsammans med journalister och fredsaktivister, i den nederländska huvudstaden. Överenskommelse skulle nås om ett antal numrerade konventioner om krigets lagar och skiljedom. I detta sammanhang tjänade Brysseldeklarationen som förlaga. Den baltisk-ryske folkrättsprofessorn Fjodor de Martens ledde förhandlingarna om hur Brysseltexten kunde användas. Resultatet blev Haagkonvention nr 2 om landkriget. Eftersom dess fåtaliga bestämmelser var av formaljuridisk karaktär fogades till konventionen

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 281 ett annex, det så kallade Landkrigsreglementet, med ett femtiotal artiklar som reglerade staters krigföring.
    Landkrigsreglementets artikel 23 införde ett förbud att under själva fientligheterna ”förstöra eller tillgripa fientlig egendom, utom de fall i hvilka förstörandet eller tillgripandet oafvisligt bjudes av krigets nödvändighet”.
    Sedan ett område besatts eller ockuperats förbjöd artikel 46 konfiskering av enskild egendom och artikel 47 förbjöd uttryckligen plundring. Vidare förbjöd artikel 56 varje ”tillgripande eller förstöring” av historiska monument, konstverk och vetenskapliga föremål.11 Plundringsförbudet var beträffande kulturföremål mer explicit sedan ett område väl besatts, men det stod klart att det internationella samfundet för första gången begränsat krigsbytesrätten. Kulturella och religiösa krigsbyten var förbjudna. Däremot påverkades inte den självklara och sedvanerättsligt förankrade rätten att beslagta fiendens militära resurser i form av vapen och annan materiel.
    När den andra Haagkonventionen av 1899 inom några år ratificerats av 46 stater uppstod en juridiskt bindande kod för dessa stater.12 Konventionen skulle emellertid vidareutvecklas och dra till sig ytterligare parter. Haagkonferensens slutdokument föreskrev en uppföljning, en ny konferens skulle hållas ”inom en snar framtid” för att lösa några utestående frågor.
    Det skulle dröja till år 1907, innan den andra fredskonferensen i Haag sammankallades. Då samlades representanter från 44 stater, som bekräftade och vidareutvecklade de regler som antagits åtta år tidigare. Antalet konventioner utökades från tre till tretton. Den andra Haagkonventionen om landkriget hade nu blivit den fjärde konventionen. Till denna fogades ett nytt Landkrigsreglemente, som bekräftade skyddet för kulturell egendom.
    Under fientligheterna gällde (och gäller alltjämt) enligt artikel 23 g) förbudet ”att förstöra eller beslagtaga fiendens tillhörigheter, såvida icke sådant förstörande eller beslagtagande till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt”.13 Beträffande ockuperat område

 

11 En svensk översättning av 1899 års Landkrigsreglemente återfinns i Rikard Kleens Krigets lagar (1906), s. 989 ff. Även Brysseldeklarationen och Oxfordmanualen är hos Kleen bilagda i svenska versioner. 12 Två år före den folkrättsliga vändpunkten, i februari 1897, invaderade den brittiska kolonialmakten kungadömet Benin i Nigeria. En stor mängd krigsbyten, bland annat skulpturer i brons och smycken i elfenben, togs från det kungliga palatset och fördes till London. De numera världsberömda ”Benin bronzes” hamnade på British Museum där deras skönhet kan beskådas i the Sainsbury African Galleries. Staten Nigeria har efter sin självständighet 1960 vid ett antal tillfällen sökt restitution på politiska/moraliska grunder. Staffan Lundéns avhandling i arkeologi, Displaying Loot, The Benin Objects and the British Museum, Göteborg 2016, analyserar i detalj museets självrättfärdigande presentation av den nigerianska samlingen. 13 Texten är här återgiven i den svenska version som intagits i den av Totalförsvarets folkrättsråd utgivna Krigets lagar, Folkrättsliga konventioner gällande under krig, neutralitet och ockupation, Stockholm 1996. För den ursprungliga språkversionen se Kleen, a.a. s. 1015.

282 Ove Bring SvJT 2017 gäller enligt artikel 46 att enskild egendom inte får beslagtas och enligt artikel 47 att plundring ”är uttryckligen förbjuden”. Vidare bekräftade artikel 56 förbudet att tillgripa eller avsiktligt förstöra eller skada historiska minnesmärken, konstverk eller vetenskapliga föremål. Dessa regler gäller alltså sedan dess, och de innefattar ett förbud att ta kulturella krigsbyten. Individer som bryter mot förbuden bör, enligt artikel 56, ställas inför rätta eller underställas disciplinärt förfarande.
    Haagreglerna kodifierade således för första gången i historien juridiskt bindande normer för skyddet av kulturell egendom (”cultural property”), dock utan att använda detta begrepp. Genom det förnyade antagandet 1907 och den rättsuppfattning som då kom till uttryck har reglerna fått sedvanerättslig förankring. Den andra fredskonferensen producerade med andra ord allmän folkrätt.
    1907 är därmed ett viktigt årtal, men den folkrättsliga vändpunkten hade inträffat redan tidigare. I dag skulle det kunna hävdas att alla krigsbyten av kulturellt slag som tagits efter den första Haagkonferensens avslutande den 29 juli 1899 är olagliga och måste återlämnas. Man kan våga påståendet att skyddet av kulturell egendom utgjorde allmän folkrätt redan vid denna tidpunkt eftersom det föregåtts av en rättsuppfattning som kom till synes redan i Wien 1815 och som bekräftades av stater i Bryssel 1874 och av ett professionellt institut i Oxford 1880.

 

Det nya rättsläget i praktiken
Många av Haagreglerna, exempelvis om behandlingen av krigsfångar, fungerade relativt väl under första världskriget. Något bortrövande av kulturföremål ägde knappast rum. Däremot utmärktes den tyska arméns uppträdande i Belgien av vissa avsiktliga attacker mot kulturbyggnader. De invaderande tyska trupperna hävdade i augusti 1914 att de möttes av olagligt civilt motstånd och att de därför hade rätt att vidta repressalier mot det civila samhället. Universitetsbiblioteket i Louvain (Leuven), byggt i gotisk stil och invigt 1636, sattes i brand. Oskattbara boksamlingar förstördes. Under de hårda striderna kring Ypres totalförstördes den medeltida klädeshallen, vävarnas hall, också den i gotisk stil. Omvärlden uppfattade att detta skett med avsikt från tysk sida.
    Efter krigsslutet stod det klart att fredsförhandlarna måste hantera frågan om Belgiens kulturförluster. Artikel 247 i Versaillesfördraget 1919 ägnades åt denna sak. Där stadgades att Tyskland skulle kompensera universitetet i Louvain genom att förse det med handskrifter, inkunabler, och gamla böcker och samlarobjekt till ett värde som korresponderade till bibliotekets förluster. Tyskland tvingades alltså brandskatta sina egna kulturskatter för att kompensera Belgien för i princip oersättliga förluster.

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 283 Den relativt nya rättsuppfattningen om det orättfärdiga i krigsbyten kan indirekt ha påverkat en transaktion mellan Österrike och Sverige efter krigsslutet. Svenska Röda korset hade under kriget bedrivit humanitär hjälpverksamhet gentemot Österrike och efter 1918 tagit emot österrikiska krigsbarn. Regeringen i Wien valde 1920 att uttrycka sin tacksamhet på ett ovanligt sätt. Sverige fick som gåva det älghudskyller som Gustav II Adolf bar då han stupade vid Lützen 1632. Kyllret (en kort rock som bars som pansar) hade tagits från kroppen efter slaget och förts till den kejserliga skattkammaren i Wien som krigstrofé. Det rörde sig inte om en typ av krigsbyte som var legitim i modern krigföring. Det återlämnades inte som uttryck för en upplevd rättslig förpliktelse (någon sådan fanns ju inte heller), utan som en gest av god vilja. Kyllret togs om hand av Livrustkammaren och ställdes först ut på Nordiska muséet och sedan på Stockholms slott. År 2007 lånades det ut till en utställning i Lützen.
    Under andra världskriget inrättade Hitler Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR) för att tömma härtagna länder på konstskatter. Chefsideologen Alfred Rosenberg gavs mandat att samarbeta med Wermacht i detta syfte. Samtidigt skaffade sig riksmarskalken Hermann Göring en privat konstsamling, mycket bestående av krigsbyten från det ockuperade Frankrike.
    Under krigsförbrytarrättegången i Nürnberg 1945–1946 sammanställdes en mängd dokumentation om nazisternas kulturstölder och kulturförstörelse. U.S. Control Commission for Germany hade en särskild enhet med konstexperter, som undersökte vad som hänt och sökte spåra det som gömts. Det avslöjades i Nürnberg att 38 000 judiska hem blev berövade sin inredning bara i Frankrike. Fram till sommaren 1944 konfiskerade tyskarna 21 000 konstverk som noga fördes upp på listor, däribland mer än 5 000 målningar, 2 400 antika möbler och 500 textilier. Rosenbergs stab lyckades skicka iväg tusentals järnvägsvagnar till Tyskland med rövade konstobjekt, däribland 4 174 lådor med tavlor och etsningar.
    Hermann Göring och Alfred Rosenberg hörde till dem som av Nürnbergdomstolen i oktober 1945 dömdes till döden genom hängning. De fälldes till ansvar bland annat för brott mot Haagreglerna, närmast krigsförbrytelser i form av plundring.
    Under andra världskrigets slutskede hade Stalin inrättat en så kallad trofébrigad som fick i uppdrag att (1) söka reda på konstobjekt som tyskarna fört bort från Sovjetunionen, och (2) inleda en organiserad motplundring av tysk konst. Det senare var tänkt som en form av påtvingat krigsskadestånd. Den sovjetiska konstplundringen blev omfattande och största delen av bytet har aldrig återlämnats. Det finns i Ryssland en uppfattning att detta agerande är legitimt mot bakgrund av nazisternas folkrättsbrott.
    Från folkrättslig synpunkt kan inte ens de grövsta nazistiska förbrytelserna legitimera annat än ett återtagande av egna kulturföremål.

284 Ove Bring SvJT 2017 Haagkonventionernas förbud mot plundring och tagande av kulturella krigsbyten gäller generellt och kan inte upphävas till följd av motsidans förbrytelser. Men om viss kulturegendom medvetet förstörts, och alltså inte kan restitueras, skulle ett fredsavtal kunna stadga att den skyldiga staten tvingas kompensera den drabbade staten genom att avstå från vissa egna kulturskatter av motsvarande värde. Som vi sett återfanns ett sådant stadgande i fredstraktaten från Versailles. Under det kalla kriget återlämnade Sovjetunionen till det allierade Östtyskland (DDR) vissa kulturföremål. Främst bland dessa var Pergamonaltaret som grävts fram i Turkiet under 1880-talet och förts till Berlin där det 1945 föll i den sovjetiska trofébrigadens händer.
     Under 1970-talet fick Regeringskansliet i Stockholm en signal från Warszawa att de polsk-svenska förbindelserna skulle gynnas av ett svenskt återlämnande av den Polska rullen, tagen som krigsbyte 1655. Regeringskansliet hade inte utan vidare beslutanderätt i frågan, men man övertalade Riksarkivet och Livrustkammaren att gemensamt föreslå ett överlämnande av konstverket som gåva. Regeringen biföll därefter denna framställan.
    Allmänt gäller att om kulturföremål köpts in med skattemedel behövs i regel ett riksdagsbeslut om föremålen ska restitueras till annat land. Det anses viktigt att kategorisera ett eventuellt återbördande som en ”gåva”. Därigenom undviks en tolkning att en juridisk förpliktelse föreligger i sammanhanget.
    När statsminister Palme i april 1974 avlade ett officiellt besök i Polen överlämnade han den Polska rullen som en gåva från det svenska folket. Detta uppskattades mycket i Warszawa, där man just restaurerat det gamla kungliga slottet och kunde låta bildsviten ingå i slottets samlingar.
    Inför den tjeckoslovakiske presidenten Václav Havels statsbesök i Stockholm i maj 1990 utbröt en upphetsad krigsbytesdebatt i svensk dagspress och i svenska riksdagen. Man förväntade sig allmänt att Havel skulle återkräva Silverbibeln. Miljöpartisten Kaj Nilsson föreslog i en motion att Pragbytet från 1648 skulle återlämnas, repatrieras till Böhmen. Promemorior utarbetades på departement och på museihåll, och det konstaterades att någon juridisk repatrieringsskyldighet inte förelåg. UD lät meddela att frågan, om den skulle uppkomma, fick lösas ”i vänskaplig ordning”. Kulturministern var ”av principiella skäl mycket tveksam”.
    Någon framställan från president Havel kom aldrig. Det kan ha berott på att Silverbibeln, Codex argenteus, inte var tjeckisk eller böhmisk utan östgotisk. Den präntades på gotiska i norra Italien i början av 500-talet, antagligen i Ravenna, då östgoternas huvudstad.
    Under de senaste decennierna har det blivit allt mer frekvent med repatrieringskrav från Medelhavsländer och tidigare kolonier gentemot västerländska innehavare av kulturföremål. Det existerar numera en trend i den internationella museivärlden att inte kategoriskt avvisa

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 285 krav på återbördande, utan undersöka varje fall för sig. Kulturella krigsbyten tagna efter 1899 ska restitueras. Men när den internationella rätten inte ger klart besked, har den internationella moralen fått spela in ad hoc. Vad gäller konstverk som under nazisttiden berövats sina ursprungliga ägare, råder det enighet om att sådana bör återbördas till de efterlevande, när den ursprungliga äganderätten och det senare berövandet kan dokumenteras. På en konferens i Washington senhösten 1998 antog representanter från 44 länder, däribland Sverige, ett antal icke-juridiskt bindande principer om hur staterna skulle hantera av nazisterna konfiskerad konst.
    Moderna museet i Stockholm slöt i september 2009 ett avtal med ättlingar till den judiske affärsmannen Otto Nathan Deutsch om återlämnande av den tyske expressionisten Emil Noldes tavla Blumengarten, dock med förbehållet att den skulle få behållas som lån i fem år. Det finns ytterligare exempel på repatriering från Sverige, men vad gäller just krigsbyten finns det enbart ett exempel: den Polska rullen. Däremot finns exempel på långlån till utlandet eller deponering av kulturföremål utomlands i relationen Sverige Danmark. Kung Fredriks bordshimmel, erövrad av Carl Gustaf Wrangel 1658, har lånats ut till Kronborgs slott på obestämd tid. De kungliga biblioteken i Stockholm och Köpenhamn har deponerat hos varandra exemplar av medeltida landskapslagar, men det är knappast här fråga om krigsbyten.
    Militära krigsbyten är förenliga med krigets lagar (jus in bello) så länge striderna pågår, men efter krigsslutet kan fråga uppkomma om beslutet att tillgripa våld var förenligt med reglerna om rätten att gå till krig (jus ad bellum). Laglighet förutsätter självförsvar eller ett kapitel VII-mandat från FN:s säkerhetsråd som legitimerar stridshandlingar. I andra fall bör det militära krigsbytet restitueras efter det att fredstillstånd inträtt.
    Inför och under Irakkriget 2003 förekom en diskussion om säkerhetsrådets resolution 1441 (2002) kunde rättfärdiga den amerikanskbrittiska insatsen. Svaret som gavs av en majoritet i säkerhetsrådet var nej.14 Den pistol som Saddam Hussein bar när han togs till fånga i december 2003 befinner sig i dag i USA och skulle enligt traditionell folkrätt betraktas som en laglig trofé. Pistolen monterades upp på en skiva och gavs i present till president George W. Bush. Själva Irakkrigets olaglighet gör emellertid att en irakisk regering, om den så önskar, kan begära tillbaks pistolen för att kanske ställa ut den på ett museum i Bagdad. I nuläget befinner sig vapnet på the George W. Bush Library and Museum i Dallas.15

 

14 Se Ove Bring & Said Mahmoudi, Internationell våldsanvändning och folkrätt, Stockholm 2006, s. 92 ff. 15 Staffan Lundén, Displaying Loot, The Benin Objects and the British Museum, Göteborg 2016, s. 418.

286 Ove Bring SvJT 2017 Den nya dimensionen: kulturvandalism
Under första världskriget förstördes medvetet det unika 1600talsbiblioteket i Louvain, men sådana fall av brott mot krigets lagar var sällsynta. Vid ett annat tillfälle utsatte tyskarna katedralen i Reims för beskjutning. Reaktionen och upprördheten i Västeuropa blev enorm. Påven fördömde attacken mot en helig plats dit människor sökte sig för stunder av andakt. Det talades om barbarism och att Tyskland som kulturnation borde veta bättre. Det tyska kommandot hävdade emellertid att man agerat i enlighet med krigets lagar. Katedraltornet i Reims sades ha utnyttjats som militär observationspost och skulle därmed vara ett legitimt mål. Men tyskarna förlorade i stort sett propagandakriget.
    I dagens värld har Islamiska Staten (IS) framträtt som förstörare av kulturskatter och detta på ett medvetet och konsistent sätt. Som en form av propaganda för det efterlängtade nya kalifatet vill man demonstrera beslutsamhet och styrka i eliminerandet av objekt som står för ”avgudadyrkan”. Ortsnamn som Mosul, Nimrud och Palmyra påminner oss om sådana fall av kulturvandalisering.
    Västafrikanska Mali drabbades i mars 2012 av en militärkupp där den al-Qaida-inspirerade gruppen Ansar-al-Din (”Trons försvarare”) tog över kommandot. Man erövrade det mytomspunna Timbuktu och attackerade där sufismens unika helgongravar och mausoleer i soltorkad lera från 1500-talet. Den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) lyckade få till stånd ett åtal mot jihadisten Ahmad Al Mahdi, ledaren av förstörelseoperationen. Denne erkände gärningarna och dömdes i september 2016 till nio års fängelse.16 Han kunde ha fått 30 år, men domstolen såg hans ånger och ursäkten till det egna folket som en förmildrande omständighet. Det var första gången i modern tid som någon dömts för krigsförbrytelser mot kulturobjekt och inte mot människor.
    IS förstör enbart de kulturskatter som inte kan flyttas. I övrigt har man satt i system att ta kulturella krigsbyten, nämligen objekt som kan transporteras och säljas på den internationella konstmarknaden. Denna krigsbytesförsäljning spelar en stor roll för IS finansiering. FN:s säkerhetsråd har i en resolution 2015 de facto förbjudit handel med stulen konst17 och International Council of Museums (ICOM) sprider röda listor med varningar om föremål som illegalt förekommer på marknaden. Redan 2003 antog säkerhetsrådet en resolution som krävde att FN:s medlemsstater skulle verka för återförande till Irak av kulturföremål som stulits och förts ut ur landet under längre

 

16 Judgement of 27 September, 2017, of Trial Chamber VII of the International Criminal Cort (ICC) in the case of The Prosecutor v. Ahmad al Faqi Al Mahdi. 17 Security Council Resolution 2199 (2015). Resolutionen, som antogs den12 februari 2015, uppmanar staterna i juridiskt bindande form (under FN-stadgans kapitel VII), att vidta lämpliga åtgärder för att stoppa den illegala handeln med konstverk från Irak och Syrien.

SvJT 2017 Kulturella krigsbyten och folkrättslig utveckling 287 tid.18 Resolutionen 2199 från 2015 utökar denna förpliktelse till att omfatta kulturföremål från Syrien.
    Skyddet av kulturföremål är en global angelägenhet. År 1954 antogs på en diplomatkonferens i Haag genom UNESCO en konvention om sådant skydd i väpnade konflikter. Begreppet väpnad konflikt täcker mellanstatliga krig, inbördeskrig och ockupation. I konventionens preambel heter det att de fördragsslutande parterna är ”övertygade om att skada på ett folks kulturegendom, oavsett vilket land den tillhör, är liktydigt med skada på hela mänsklighetens kulturarv, ty varje folkslag bidrar till hela världens kultur”. Därefter sägs att ”bevarandet av kulturarvet är av stor betydelse för hela jordens befolkning och att det är viktigt att detta arv blir föremål för internationellt skydd”.19 Enligt denna Haagkonvention kan parterna redan i fredstid utmärka sådan fast kulturegendom som anses särskilt skyddsvärd. Detta sker genom att byggnader eller monument förses med ett emblem i blått och vitt med en spets nedåt. Till konventionen fogades redan vid antagandet 1954 ett särskilt protokoll som föreskriver att kulturegendom som förts bort från ett ockuperat territorium ska återföras. På en diplomatkonferens 1999 antogs ett andra protokoll till konventionen som utökade kulturskyddet till inbördeskrig.
    I slutet av 1970 antogs i Paris en konvention i UNESCO:s regi om åtgärder mot olaglig handel med kulturföremål. Bakgrunden var en politisk utveckling under det sena 1960-talet då många tidigare koloniserade länder krävde tillbaka kulturföremål från västerländska museer. Konventionen försöker uppnå ett minimum av gemensamma skyddsåtgärder mot olaglig handel med kulturföremål. Den har nu fått förnyad aktualitet i en ny världspolitisk kontext av fundamentalism och terrorism.
    FN:s säkerhetsråd har genom sina bindande beslut under FNstadgans kapitel VII kompletterat den folkrättsliga bakgrunden (Haag- och UNESCO-konventioner) genom sina resolutioner.20 Två punkter ur resolution 2199 (2015) ska här återges som anger det internationella samfundets färdriktning i det läge som gäller. Säkerhetsrådet sammanfattar som följer:

 

16. Notes with concern that ISIL, ANF and other individuals, groups, undertakings and entities associated with Al-Qaida, are generating income from engaging directly or indirectly in the looting and smuggling of cultural heritage items from archaeological sites, museums, libraries, archives, and other sites in Iraq and Syria, which is being used to support their recruitment efforts and strengthen their operational capability to organize and carry out terrorist attacks;

 

18 Security Council Resolution 1483 (2003). 19 Krigets lagar, Folkrättsliga konventioner, Stockholm 1996, s. 327. 20 Se Vincent Negri, ”Crimes Against Cultural Heritage of Humanity”, i Kurt Almqvist & Louise Belfrage (Eds.), Cultural Heritage at Risk, The Role of Museums in
War and Conflict, Stockholm 2016, s. 107 ff.

288 Ove Bring SvJT 2017 17. Reaffirms its decision in paragraph 7 of resolution 1483 (2003) and decides that all Member States shall take appropriate steps to prevent the trade in Iraqi and Syrian cultural property and other items of archaeological, historical, cultural, rare scientific, and religious importance illegally removed from Iraq . . . and from Syria, including by prohibiting cross border trade in such items, thereby allowing for their eventual safe return to the Iraqi and Syrian people and calls upon the United Nations Educational, Scientific, and Cultural Organization [UNESCO], Interpol and other international organizations, as appropriate, to assist in the implementation of this paragraph.

 

Avslutningsvis kan nämnas att säkerhetsrådet den 24 mars 2017 antog en ny resolution i frågan, resolution 2347, som i tjugotvå operativa paragrafer söker öka skyddet för kulturarvet och stärka åtgärderna mot olaga handel med kulturobjekt, bland annat genom att kräva att staterna intensifierar sitt samarbete med UNESCO och INTERPOL.