Om ungdomsmål: Några reflektioner i anledning av en pågående översyn

 

 

Av f.d. hovrättslagmannen KRISTER THELIN

Det bör övervägas att ge åklagare och allmän domstol behörighet att meddela beslut enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), vilket skulle utjämna skillnaden i reaktion vad avser ungdomsbrottslingar över och under straffmyndighetsåldern: De särskilda ungdomspåföljderna enligt brottsbalken, ungdomsvård och sluten ungdomsvård, är också de som kan beslutas enligt LVU. Med en sådan utvidgad behörighet, som lämnar förvaltningsrättens behörighet oförändrad, och införande av ”jourdomstol” har i praktiken en ungdomsdomstol införts. Den sittande utredningen om en snabbare lagföring i bl.a. ungdomsmål har i uppdrag att överväga frågan om jourdomstol men inte frågan om behörighet enligt LVU.
Denna fråga bör därför beaktas i den fortsatta beredningen.

 

LUL och LVU
En följetong i straffprocessen är hur mål med ungdomar ska handläggas på bästa sätt. På det politiska slagordsplanet är saken enkel: ”snabbt och effektivt” är receptet. Och det är också utgångspunkten i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL), vari vissa frister och andra villkor finns angivna. Som ung anses i detta sammanhang den som är under 21 år. Liksom i brottsbalken omfattas alltså den som inte är barn i barnkonventionens mening, dvs. den som är över 18 år, likväl av särskilda förmildrande bestämmelser. Skälet till detta är att vid de sänkningar som gjordes av myndighetsåldern i Sverige från 21 år via 20 år till nuvarande 18 år (bl.a. i syfte att utvidga rösträtten) skyggade lagstiftaren för fullt genomslag — med fortsatta restriktioner för inköp av alkohol och ”barnrabatt” vid påföljdsbestämning för den som är myndig; det skulle kunna hävdas, att tiden nu är mogen att ta bort denna ologiska eftersläpning och låta myndighetsåldern på 18 år fullt styra vem som är barn och inte. Nuvarande straffmyndighetsålder på 15 år är också av och till ifrågasatt. Motioner förekommer med krav på sänkning till exempelvis tolv år (vilket motsvarar den gräns då sakerförklaring/bevistalan enligt 31 § andra stycket LUL normalt kan ske). De lagstadgade fristerna i LUL efterlevs sällan.1 Dock har en viss förbättring skett under senare år. Mellan 2009 och 2013 kortades utredningstiden för samtliga brottsmisstankar, från 68 till 61 dagar i mediantid. Särskilt för misshandel har utredningstiden minskat kontinuerligt under perioden, från 83 till 57 dagar. Utvecklingen skiljer

 

1 Se bl.a. Brå-rapport 2012:5.

sig dock mellan olika brottstyper och i olika delar av landet. Från 2010 till 2013 har mediantiden för handläggningen mellan åtal och tingsrättsdom, den så kallade tingsrättstiden, ökat med 7 dagar (från 65 till 72). Ökningen gäller såväl för alla brottsmisstankar sammantaget som för vissa utvalda brottstyper, med undantag för stöld. Längst tingsrättstid har misshandel, 71–81 dagar, medan rån har den kortaste, 25–30 dagar.2 Medan ungdomsbrottmål på talan av åklagare avgörs av allmän domstol finns i förvaltningsdomstol en måltyp som har anknytning till dessa, nämligen administrativa frihetsberövanden enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Efter ansökan av socialnämnd kan förvaltningsrätt besluta om tvångsvård av den som är under 18 (i vissa fall 20), om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 §). Sådant beslut kan också fattas avseende den som dömts till sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § brottsbalken vid verkställighetens slut, om denne bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan angiven risk. Vården innefattar placering i hem (undantagsvis i den unges eget hem), inklusive ”särskilda ungdomshem” under Statens institutionsstyrelse, om den unge behöver stå under ”särskilt noggrann tillsyn” (12 §). Påföljd för ungdomsbrottslingar och vård enligt LVU sammanfaller alltså i inte så få fall. Överlämnande till ungdomsvård, sluten ungdomsvård och ungdomstjänst har dock olika utgångspunkter också i påföljdshänseende vilket framgår av hur reformerna utvecklats under senare år.3 Socialtjänstens roll är likaså gemensam. Polis och åklagare förutsätts arbeta i samverkan med den vid handläggning av ungdomsmål, medan dess roll är avgörande vid ansökan om tvångsvård enligt LVU. Socialtjänstens uppgifter är emellertid primärt inte straffrättsligt inriktade utan enbart ”vårdgivande”. LUL anger att åklagare i vissa fall av åtalsunderlåtelse kan meddela straffvarning, varvid förskrivs att beslut med varning ska meddelas den unge vid ett personligt besök hos åklagaren (18 § ). Härigenom har lagstiftaren uppenbarligen velat understryka att ett skriftligt beslut inte har samma verkan som en personlig inställelse hos åklagarmyndigheten. Det är oklart om det för den unge är någon egentlig skillnad mellan en kontakt med socialtjänsten på socialkontoret eller ett personligt besök hos en åklagare på dennes tjänsterum.

 

 

2 Brå-rapport 2015:11 www.bra.se/bra/nytt-fran-bra/arkiv/press/2015-03-16-brottutreds-snabbare.html. 3 Se Borgeke och Månsson i SvJT 2007 s. 181.

Ungdomspåföljder enligt Brottsbalken
Den som är under 21 år och som har begått brott döms enligt 32 kap. 1 § BrB till ungdomsvård, om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller LVU och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Det framgår av lagens ordalydelse att vården eller åtgärderna ska syfta till att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Påföljden infördes 2007 och ersatte påföljden överlämnande till särskild vård på vilken den är grundad.
    Genom 1999 års påföljdsreform infördes ungdomstjänst i syfte att stärka domstolarnas möjlighet att ta hänsyn till proportionalitetsprincipen när påföljden för unga lagöverträdare skulle bestämmas till överlämnande till vård inom socialtjänsten. Genom 2007 års påföljdsreform kom ungdomstjänst att införas som en fristående påföljd (32 kap. 2 § BrB) såväl som tilläggspåföljd till ungdomsvård. Den som döms till ungdomstjänst ska åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst tjugo och högst etthundrafemtio timmar. Den som är över arton år får dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det.
    I förarbetena uttalade regeringen, att den övre gränsen för när ungdomstjänst bör kunna väljas utgörs av ett straffvärde som bl.a. med beaktande av 29 kap. 3 § BrB motsvarar ett års fängelse.4 Sluten ungdomsvård enligt 32 kap. 5 § andra stycket BrB infördes likaså 1999 och innebär placering på särskilda ungdomshem under tillsyn av Statens institutionsstyrelse. (Jfr LVU.) Tiden är lägst 14 dagar och högst fyra år.
    Vid sidan av de tre särskilda ungdomspåföljderna kan straffen böter och fängelse ådömas unga, det senare förutsätter dock att det enligt 30 kap. 5 § BrB, för brott som något begått före 18 år, föreligger synnerliga skäl, och för den som begått brott mellan 18 och 21 år krävs det särskilda skäl. Sluten ungdomsvård är alternativet till fängelse i normalfallen.
    Likaså kan påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn dömas ut. Avseende unga lagöverträdare får skyddstillsyn förenas med fängelse endast om synnerliga skäl föreligger. (30 kap. 9 § andra stycket resp. 30 kap. 11 § BrB.) Sådana synnerliga skäl kan vara för handen om påföljdskombinationen är lämpligare än andra ungdomspåföljder såsom ungdomsvård. Vidare krävs det också att det finnas särskilda skäl mot att inte istället bestämma påföljden för den unge lagöverträdaren till sluten ungdomsvård.

    Årligen döms ca 1 400 personer till ungdomsvård resp. ungdomstjänst (inklusive en kombination därav). Fängelse förekommer, liksom skyddstillsyn i förening med fängelse, mycket sällan för unga i ål-

 

4 Prop 2005/06 s. 165.

dersgruppen 15–17 år. Antalet LVU-mål i förvaltningsrätterna uppgår årligen till ca 4 400.5

Ungdomsdomstol och jourdomstol: några internationella jämförelser
Vid sidan av LUL och LVU saknar vi i Sverige bestämmelser om ”ungdomsdomstolar”. Sådana finns vanligtvis utomlands. Norden utgör här närmast ett undantag. 6 Kraven på särskilda hänsyn till de unga, insikter och erfarenhet hos domarna och skyndsamhet i handläggning är dock gemensamma kännetecken. Nya Zeeland brukar framhållas som ett föredöme när det gäller medling som ett element i lagföringen av ungdomsbrott.7 Straffmyndighetsålder varierar också mycket. I delar av Storbritannien (England, Nordirland och Wales) är den 10 år, medan den i Belgien är 17 år, Grekland bara 13 år och Malta så låg som 9 år.
    USA, som tillsammans med Somalia är ensamt om att inte ha ratificerat FN:s barnkonvention, har en mycket låg straffbarhetsålder jämfört med de europeiska länderna. I många stater är gränsen 7 år men i North Carolina är den så låg som 6 år. (USA får också regelmässigt kritik för att det är möjligt, att döma unga brottslingar till livstidsstraff utan möjlighet till benådning. Dödsstraff för underåriga var möjligt fram till 1 mars 2005, då USAs Högsta Domstol i Roper vs Simmons förklarade detta oförenligt med konstitutionen.) ”Jourdomstolar” har kommit att bli synonymt med en ordning, där en domstol finns tillhands för att pröva frågor omgående, även på udda tider. För närvarade finns i Sverige beredskap (”jourdomare”) endast för att pröva häktningsfrågor inom den lagstadgade tiden enligt 24 kap RB.
    För dem som förespråkar ”jourdomstol” framstår måhända en amerikansk ”night court” som modell. Sådan finns bl.a. på Manhattan i New York City och har blivit en turistattraktion.8 På löpande band uppträder i en rättssal,som surrar av folk (åklagare, försvarare, domstolspersonal, inklusive rättsbetjänter), poliser som gripit allehanda misstänkta för första inställelse (”initital arraignment”). Den ensamme domare beslutar i ett mycket högt tempo om borgen, fortsatta inställelser eller straff (där den inställde erkänt och avstått från sin grundlagsenliga rätt till juryrättegång). Verksamheten är ett rättsligt

 

5 Statistik från BRÅ resp. Domstolsverket. 6 För en översikt se Zimring, Langen och Tanenhaus, Juvenile Justice in Global Perspective, NYU (2015) 7 I Sverige används insatsen sedan 2002 utifrån medlingslagen (lag 2002:445 om medling med anledning av brott). Lagen är en ramlag och reglerar inte insatsen i detalj men framhåller att deltagandet ska vara frivilligt och ske i båda parters intresse, att gärningen ska vara polisanmäld och erkänd av gärningspersonen, samt att medlaren ska vara kompetent och opartisk. Lagen utesluter inga brottstyper från medling, men påpekar att insatsen måste framstå som lämplig efter att alla omständigheter har beaktats. Insatsen ska ses och användas som komplement till rättssystemet. 8 Se denna artikel http://nypost.com/2014/03/18/citys-night-court-becoming-atourist-attraction/.

löpande band, och det går inte att klaga på att tiden mellan gärning och reaktion är för lång. Dock är ”night court” inte primärt inriktad att handlägga ungdomsmål. För dessa finns Juvenile Court (där dock omedelbarheten likaså är stor och ledtiderna korta).
    Önskemål om att inrätta jourdomstolar med en bredare uppgift, inte minst vad avser ungdomsmål har ofta framförts i Sverige, inte minst från borgerligt håll. Under den moderata justitieministern 1991–1994 gjordes försök att tillmötesgå önskemålen. Entusiasmen bland tjänstemännen på departementet var — för att utrycka det milt — behärskad. Rådande ordning för förundersöknings bedrivande med delgivning och rättssäkerhetsgarantier i övrigt (inklusive rätten till offentlig försvarare) ansågs lägga hinder i vägen. Och under alla förhållanden kunde inte kostnaderna för inrättande av jourdomstol motivera de eventuella gynnsamma effekterna, hävdades det. Tvärtom gick ju utvecklingen då mot att avlasta det straffprocessuella systemet handläggningen av mindre allvarliga brott, dvs. en ökad användning av åtalsunderlåtelse och strafföreläggande. Försöket till reform under perioden på detta område blev därför uppenbart otjänligt.

 

Behov av förändring: Pågående utredning
Bekämpande av ungdomsbrottslighet har fått ökad aktualitet senare år, inte minst genom återkommande rapporter om brottsligheten i s.k. utsatta förortsområden. Polisen har identifierat 53 sådana områden, varav 15 bedömts som särskilt utsatta.9 Vid sidan av organiserad eller gängrelaterad brottslighet, varvid inte minst skjutvapen i ökad utsträckning kommit till användning, förekommer inte sällan skadegörelse, våld mot tjänsteman och allmänt upplopp i samband med utryckning från räddningstjänst eller polis. Gärningsmännen är oftast unga, inte sällan under straffmyndighetsåldern, eftersom en anpassning har skett, varvid de under 15 år anlitas av äldre just för att de uppfattas som straffimmuna. Polisen ställs ofta inför problem, där det egna skyddet ibland måste prioriteras. Gripanden, exempelvis vid situationer som urartat till våldsamma upplopp, är sällsynta. En avvägning mellan våldsanvändning (med eller utan tjänstevapen) och en avvaktande attityd måste göras. Polisens dilemma är att den, hur den än gör, riskerar att ”göra fel”. Används våld för att gripa en misstänkt, får polisen inte sällan kritik för ”övervåld”. Förhåller sig polisen däremot passiv (i linje med en väl utvecklad ”dialogmodell”) kritiseras den för eftergivenhet eller handfallenhet. Polisens inledande insatser är avgörande för efterföljande lagföring. Grips ingen, sker inget vidare. För de unga som däremot grips och anhålls blir LUL och RB (undantagsvis polislagen) tillämplig. De tidsgränser som finns däri för frihetsberövanden är med avsikt utformade så, att unga inte ska

 

9 Se Polismyndighetens rapport Utsatta områden — sociala risker, kollektiv förmåga och oönskade händelser, https://polisen.se/Aktuellt/Rapporter-och-publikationer/ Ovriga-rapporter/Publicerat-ovriga-rapporter/Utsatta-omraden/.

frihetsberövas i onödan och, om det likväl sker, de så snart som möjligt efter förhör överlämnas till föräldrar, annan vårdnadshavare eller socialtjänst. Vad som därefter vidtar är en skriftlig, inte sällan månadslång utdragen process. När väl ett beslut om åtal, strafföreläggande eller straffvarning sedermera meddelas har för den unge inte sällan sambandet mellan gärningen och beslutet gått förlorad. För dem som redan är föremål för socialtjänstens omvårdnad blir beslutet måhända fortsatt vård, vilket för den unge framstår som en icke-reaktion. För dem under 15 år är det inte sällan fallet.
    Den svenska förortsverkligheten tränger sig nu på, och regeringen har nyligen anförtrott åt en utredare uppdraget att utreda och föreslå åtgärder som med bibehållen rättssäkerhet och kvalitet leder till en snabbare lagföring av brott. Uppdraget ska särskilt fokusera på unga som begår brott och personer som återkommande begår nya brott. I sammanfattningen anges vidare: 10

I uppdraget ingår bl.a. att • överväga om åtgärder hos eller mellan polis, åklagare och domstol kan leda till en snabbare lagföring inom ramen för det befintliga brottmålsförfarandet, • överväga förändringar i det regelverk som styr polisens, åklagarnas och domstolarnas verksamheter, exempelvis genom införandet av särskilda snabbförfaranden för brottsutredning och prövning i domstol, och • föreslå hur en ordning med jourdomstolar kan utformas och överväga om en sådan bör inrättas.

 

Utredaren ska också identifiera åtgärder för en snabbare lagföring som kan genomföras omedelbart och ska i en delredovisning av uppdraget den 1 augusti 2017 lämna förslag på utformningen av ett försöksprojekt och hur detta ska genomföras. I övrigt ska uppdraget redovisas senast den 15 april 2018.

 

Direktiven redovisar också de åtgärder som i närtid redan har vidtagits för att påskynda lagföringen, inte minst de effekter som de får på förundersökning och samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst vad avser ungdomsmål.
    Däremot innehåller direktiven ingenting om den nuvarande skillnaden mellan brottmål och administrativa frihetsberövande vad avser unga som begår brott, dvs. mellan LUL och LVU. I det följande ska därför lyftas fram vad direktiven hade kunnat innehålla i denna del med en skiss till lösning.

 

Utvidgad behörighet för allmänt domstol vad avser LVU: En skiss
Den svenska uppdelningen i allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar är väl känd. Ännu har inga försök gjorts att smälta samman de olika delarna, även om röster för detta av och till har

 

10 Se Regeringskansliets uppdragsbeskrivning i dnr Ju2017/00537/LP.

höjts.11 Dock har gemensam administration/chefskap över tingsrätt och förvaltningsrätt inrättats i samband med att mindre tingsrätter sammanförts till större regionala domstolar där förvaltningsrätt finns. Tankar har också väckts på att fusionera Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen.12 När det gäller brott begångna av unga får straffmyndighetsåldern avgörande betydelse. Är den unge 15 år eller över är allmän domstol ensam behörig. (Här bortses från de sällsynta fall, då sakerförklaring/bevistalan av den som fyllt tolv, eller undantagsvis ännu yngre, men inte 15 kan göras enligt 31–38 §§ LUL). För dem som är under 15 år och ägnar sig åt brottslig verksamhet är, å andra sidan, endast allmän förvaltningsdomstol enligt LVU behörig. Samtidigt är de åtgärder som kan komma ifråga för såväl den som är under som över 15 år i stor utsträckning desamma. Påföljderna ungdomsvård och sluten ungdomsvård är till sitt innehåll motsvarande vad socialnämnd och förvaltningsrätt kan besluta enligt LVU för unga som ägnar sig åt ”brottslig verksamhet”, oavsett om den unge är straffmyndig eller ej. För den som är under 15 år står dock inte ungdomstjänst till buds, eftersom det enbart är en straffrättslig påföljd.
    Såväl LUL som LVU innefattar reaktioner på brott mot unga, med beaktande av de hänsyn som just deras ungdom kräver. Skillnaden i behörighet mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol leder emellertid till att den unges ålder får en oproportionerligt stor betydelse. En brottslig gärning som begås av en 14-åring behandlas i formellt hänseende annorlunda än om den begåtts av någon som fyllt 15 år, trots att reaktionerna i allvarliga fall alltså i stort är desamma: ungdomsvård eller sluten ungdomsvård. De olika handläggningsformerna, straffrättsligt resp. omhändertagande inom ramen för socialtjänsten, har dock i sig skild utgångspunkt och är inte utan betydelse som ett led i en reaktion på ett oönskat destruktiv beteende. Redan den omständigheten att en anpassning skett bland de unga brottslingarna visar betydelsen. Rekrytering till gängen sker bland de straffomyndiga i förlitan på att de, om de påträffas, är ”straffimmuna” och endast blir föremål för socialtjänstens, såsom mildare betraktade, omsorger. Detta är ett slags kvitto på att de unga är mer oroliga för lagföring med åklagare och domare än möte med socialtjänsten och förvaltningsrätten. Redan i LUL har muntlighet i lagföringssammanhang getts en självständig betydelse genom föreskriften, att åklagare kan besluta om straffvarning vid ett personligt besök av den unge hos åklagaren.
    Önskemålet om jourdomstolar, vilket alltså nu utreds, bärs också upp av föreställningen att en muntlig förhandling i sig är ett viktigt element i lagföringen. Den som grips och anhålls ska enligt 24 kap. 12 § RB begäras häktad senast inom tre dygn. Den som är under 18 år

 

11 Tre unga assessorers förslag kan tjäna som illustrativt eko. SvJT 1986 s. 182. 12 Se Wersäll i SvJT 2017 s. 1.

får enligt 24 kap. 4 § andra stycket RB jämförd med 23 § LUL häktas endast om den föreligger särskilda skäl. Om den unge inte anhålls, får denne enligt 14 § LUL hållas kvar av polis endast under viss begränsad tid. Den som är föremål för åtgärd enligt LVU kan enligt 6 § omedelbart omhändertas, också interimistiskt, i avvaktan på försäkringsrättens prövning. Polislagen (13 och 16 §§) medger att någon kortare tid omhändertas för bl.a. ordningsstörande beteende, dock längst sex timmar efter avslutat förhör. Omhändertagande av den som är under 18 år sker i syfte att denne ska överlämnas till förälder, annan vårdnadshavare eller socialtjänsten.
    I en ordning med jourdomstol kan en frihetsberövad ungdom, om frigivning inte beslutas av polis eller åklagare, inställas inför domstolen för beslut om vidare åtgärd. Dock innebär begränsningarna i RB och LUL att fortsatt frihetsberövande genom häktning endast i undantagsfall får förekomma. Däremot har förvaltningsrätt en vidare möjlighet att låta ett omhändertagande för ungdomsvård eller sluten ungdomsvård fortgå obrutet och övergå till exempelvis i sluten ungdomsvård. Utredningsåtgärder av såväl polis som socialtjänst och åklagare krävs alltfort i en påskyndad lagföring med initial förhandling vid jourdomstol och måste utformas med hänsyn till vad rättssäkerheten kräver. Motsvarande gäller den unges rätt till offentlig försvarare, liksom medverkan av föräldrar eller andra vårdnadshavare. Dessa frågor har nu utredaren att söka svar på. Möjligen är klimatet nu ett annat än för drygt 20 år sedan och lösningarna mera lättfunna.
    Om nu handläggningen av mål mot unga brottslingar stramas upp i syfte att låta reaktioner genom bl.a. domstolsinställelse komma in tidigare i lagföringen, kvarstår de skillnader som den unges ålder ger upphov till. Det är olyckligt och befäster en föreställning att brott begångna av icke straffmyndiga lämnas obeivrade av åklagare och domstol. Ett sätt att till del undanröja ”straffimmuniteten” för dem under 15 (utan att behöva sänka straffmyndighetsåldern) är att utvidga behörigheten för allmän domstol till att omfatta också de fall som nu avser unga som är behov av ungdomsvård eller sluten ungdomsvård på grund av brottslig verksamhet. Tingsrätten får alltså samma domsrätt i de fallen som förvaltningsrätt nu har enligt LVU. En åklagare bör därför efter hörande av socialtjänsten hos allmän domstol kunna ansöka om de åtgärder som nu anges i LVU, dvs. ungdomsvård och sluten ungdomsvård. Av särskild betydelse bör detta vara om lagföring avser en grupp ungdomar där vissa är över och andra under 15 år, men de brott de begått har skett gemensamt och i samråd, exempelvis våldsamt upplopp, våld eller hot mot tjänsteman eller skadegörelse. Alla medgärningsmän kommer att likformigt behandlas av åklagare och allmän domstol och i huvudsaklig omfattning omfattas av samma reaktioner; bötesstraff liksom den lindrigare ungdomspåföljden ungdomstjänst kommer dock alltjämt enbart att avse dem som fyllt 15 är (liksom undantagsvis fängelsestraff eller skyddstillsyn med eller utan

fängelse). Men såväl 13-åringen som 17-åringen kan för samma slag av brott av visst allvarligt slag ges exempelvis sluten ungdomsvård, vilket således motsvarar fängelsestraff för vuxna. En fördel är också att reglerna i LVU om omhändertagande blir tillämpliga (och inte de mer inskränkande häktningsbestämmelserna enligt RB) och ett obrutet frihetsberövande ske för verkställande av ett beslut om sluten ungdomsvård.
    En behörighet för allmän domstol att på talan av åklagare handlägga mål enligt LVU bör inte begränsas vad avser ålder. Behov kan föreligga att, exempelvis vid upprepad brottslighet, undantagsvis handlägga saken enligt LVU även i de fall den unge fyllt 15 år. En fördel kan vara att den unge då inte behöver underkastas de mera rigorösa reglerna om frihetsberövande som följer av RB utan kan omhändertas med stöd av LVU.
    Lagtekniskt bör en sådan utvidgad behörighet för åklagare och tingsrätt, vilken inte påverkar förvaltningsrättens behörighet, kunna ske genom att ett nytt andra stycke förs in i nuvarande 4 § LVU av följande lydelse:

 

Beslut om vård på grund av förhållande som avses i 3 § får också meddelas av tingsrätt på ansökan av åklagare efter hörande av socialnämnd.

 

I LUL införs samtidigt i 1 § ett nytt tredje stycke av följande lydelse:

 

Av 4 § andra stycket lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga framgår att åklagare och domstol är behöriga att besluta i fall där någon utsätter sig för risk på grund av bl.a. brottslig verksamhet.

 

Bestämmelserna i övrigt i såväl LUL som LVU torde kunna lämnas oförändrade. Dock bör övervägas att i samband med en sådan ändring i såväl Brottsbalken som LUL och LVU mönstra ut alla hänvisningar till den som är äldre än 18 år, dvs. nuvarande 20- och 21årsgränser. Fortsättningsvis bör alla som fyllt 18 år utan undantag behandlas som vuxna i såväl straffrättsliga som sociala vårdsammanhang.
    En utvidgad behörighet för åklagare och allmän domstol i angivet hänseende, i kombination med en jourdomstol vad avser mål enligt LUL och LVU, innebär i praktiken att en ungdomsdomstol inrättas utan att mera omfattande institutionella eller strukturella kostsamma förändringar behöver göras. Innehållet i påföljderna för ungdomar faller utanför ramen för denna artikel men även här finns behov av nytänkande. Låt mig avslutningsvis peka på några möjliga förändringar:

 

1. Beslut bör kunna meddelas om elektronisk fotboja i samband med beslut om husarrest eller begränsad geografisk rörlighet för ungdomar.

2. Skyldigheten att utföra oavlönat arbete eller reparera skador orsakade av brottet (se 32 kap. 1–2 §§ BrB) bör kunna utvidgas till att omfatta nyttigt arbete utanför den invanda storstadsmiljön, exempelvis inom jord- och skogsbruk i nordliga landsändar. 3. Innehållet i den slutna ungdomsvården bör i vissa fall kunna utformas med förebild av de ”boot camps” som förekommer i bl.a. USA, Storbritannien och Australien med varierande resultat.13

Diskussionen om ungdomsmål lär fortgå, oavsett omfattningen av nu pågående översyn. Utredningens angivna slutdatum, medio april 2018, borgar nämligen för att saken inte blir bortglömd till valrörelsen nästa år.

 

13 Se kritisk rapport från Australien http://theconversation.com/boot-camps-apoor-fit-for-juvenile-justice-9208.