CLEMENS JABLONER, THOMAS OLECHOWSKI och KLAUS ZELENY (red.), Das internationale Wirken Hans Kelsens [Hans Kelsens internationella verksamhet]. Schriftenreihe des Hans Kelsen-Instituts Band 38, MANZ’sche Verlags- und Universitätsbuchhandlung (Wien 2016), 203 s.

Band 38 tillkom inom ramen för projektet ”Kelsens Leben in Amerika und die weltweite Verbreitung seiner Rechtslehre” [Kelsens liv i Amerika och den globala spridningen av hans rättslära] (FWF-projekt P 23747-G 16), genomfört vid den Österrikiska Vetenskapsakademin i samarbete med Hans Kelsen-Institutet i Wien. Det övergripande syftet med publikationen var att närmare undersöka Kelsens internationella kontakter och deras resultat i form av expertutlåtanden och memoranda. Boken innehåller tio bidrag, författade på tyska respektive engelska av forskare från Österrike, Liechtenstein, Italien, Brasilien, Sverige, Tjeckien och Cypern. Författarna är väl förtrogna med såväl Kelsens rättsteori som den tidsperiod som deras respektive bidrag avser.
    Band 38 riktar sig till tre adressatgrupper: För det första, till alla jurister som hyser ett genuint intresse för Kelsen och hans rättsteori; för det andra, till de jurister och rättsvetare som, utan att vara entusiastiska Kelsen-anhängare, kan uppskatta en publikation som dokumenterar Kelsens kunnande och mångsidighet och samtidigt belyser den internationella resonans som dessa kvaliteter under flera decennier har givit upphov till; slutligen, och för det tredje, torde Band 38 också tilltala rättshistoriker med 1900-talet som specialområde.
    De tio bidragen presenteras i kronologisk ordning och har en i huvudsak likartad struktur. Efter en Inledning avseende den historiska kontexten i vilken Kelsens respektive skrift tillkom följer författarens bedömning av denna skrift, en rikhaltig litteraturförteckning och slutligen, i förekommande fall, Kelsens originaltext som bihang (av utrymmesskäl behandlas bidragen utan bihang — nr 2, 5, 6 och 9 — mer summariskt).

Nr 1 Österrike-Ungern — Två memoranda från 1917 respektive 1918
Det första bidraget1 i Band 38 för läsaren tillbaka till krigsåren 1917– 1918 och det prekära politiska läget i vilket den habsburgska dubbelmonarkin då befann sig. Christoph Schmetterer (Wien) behandlar två hittills opublicerade memoranda där Kelsen visar hur det multinationella statsbygget Österrike-Ungern, via en författningsreform, skulle kunna omvandlas till en Nationalitäten-Bundesstaat, dvs. en federation bestående av ett flertal nationaliteter. De två memoranda (Mem. I och Mem. II) tillkom vid en tid då Kelsen var personlig juridisk rådgivare till ÖsterrikeUngerns siste krigsminister, Rudolf Stöger-Steiner von Steinstetten.
    Kelsens reformförslag gick ut på att de olika nationaliteterna skulle bilda politiska enheter och, som Gliedstaaten [delstater], sluta sig samman till en Bundesstaat [federation]. Till skillnad från arméledningen, som förespråkade en reformering av monarkin i tysk-centralistisk riktning, företrädde Kelsen en territoriell variant av den etnisk-nationella inriktningen.2 Det skulle skapas nya territoriella enheter vars befolkning, om möjligt, tillhörde en enda nationalitet. Även enligt den nya indel-

1 Christoph Schmetterer, Hans Kelsens Überlegungen zur Reform der ÖsterreichischUngarischen Monarchie [Hans Kelsens tankar kring en reformering av den österrikisk-ungerska monarkin], s. 1–24. Förf. är advokat och historiker. 2 Inom den etnisk-nationella inriktningen förekom två varianter: dels en indelning i primärt territoriella enheter, dels en indelning i enlighet med nationell identitet (oberoende av, var i monarkin man var bosatt).

ningen skulle det finnas kringströdda nationella minoriteter, men dessa skulle åtnjuta ”största rättstekniskt över huvud taget möjliga skydd” [Mem. I s. 14; Mem. II s. 19 f.; anm:s övers.].
    Det kan tyckas märkligt att kompensationstanken intar en så framträdande plats i Kelsens resonemang. Vissa delstater skulle kompenseras för eventuella territoriella förluster i samband med nyorganisationen. De delar av Böhmen till exempel som hade en i huvudsak tysktalande befolkning skulle brytas ut och slås samman med de andra tysk-österrikiska områdena till en delstat. Eftersom det var att förutse att tjeckerna skulle protestera mot en dylik sammanslagning, föreslog Kelsen att de skulle ”kompenseras” med de slovakiskt befolkade områdena av Ungern — något som skulle vara möjligt endast om Ungern å sin sida kompenserades. Det var av största vikt för Kelsen att skapa ”en rättvis och objektiv Ausgleich mellan nationerna, en kompromiss mellan deras motstridiga intressen” [Mem. I s. 13; anm:s övers.).
    Problemet vid en reformering av dubbelmonarkin var enligt förf. inte att presentera en perfekt skrivbordslösning (som Kelsen hade åstadkommit), utan snarare att genomdriva den rent politiskt. Kelsen var fåordig på den punkten: hans förslag skulle vara användbar i olika politiska lägen, inte minst inför de stundande fredsförhandlingarna. Märkligt nog genomsyras de två memoranda av en optimistisk anda, vilket kan tyda på att Kelsen såg regeringens uppgift trots allt inte som helt ogenomförbar.
    Eftersom dubbelmonarkin aldrig transformerades till en Nationalitäten-Bundesstaat3 har Kelsens reformförslag inte testats i praktiken. Att projicera hans ”skrivbordslösningar” från 1917-1918 på en politisk karta över dubbelmonarkins efterföljarstater torde dock vara en tankeväckande upplevelse.

Nr 2 Fristaten Fiume — Författningsutkast 1921/1922 [förkommet]
Bidrag nr 2,4 författat av historikern Stefan Wedrac (Wien), gäller ett författningsutkast avseende en av Österrike-Ungerns efterföljarstater, Fristaten Fiume (nuv. Rijeka i Kroatien).
    Efter Habsburgmonarkins sammanbrott hösten 1918 och grundandet av Republiken Deutsch-Österreich arbetade Kelsen som rådgivare till den (tysk-)österrikiske statskanslern Karl Renner, som gav honom i uppdrag att utarbeta den nya republikens författning. Kelsen insatser härvidlag ledde slutligen till den (fortfarande gällande) Bundes-Verfassungsgesetz från 1920. Nyheten om Kelsens roll i samband med författningsarbetet spred sig snabbt: redan under 1920-talet skulle han bli ombedd av två europeiska mikrostater att skapa respektive tolka deras författningar. En av dessa mikrostater var Fristaten Fiume.5 Såsom framgår av bidragets titel handlar det här om avancerat detektivarbete. Tack vare enträgen arkivforskning kunde förf. fastställa, för det första, att Kelsen i oktober 1921 kontaktades av ett anonymt sändebud

3 Kejsar Karls Völkermanifest den 16 oktober 1918 var det sista reformförsöket. Kejsaren ämnade transformera den österrikiska rikshalvan till en förbundsstat och var beredd att bevilja de olika delarna autonomi. Detta var dock ett alltför sent försök att federalisera det habsburgska riket. 4 Stefan Wedrac, Hans Kelsens Arbeiten an der Verfassung des Freistaats Fiume (Rijeka): eine Spurensuche [Hans Kelsens arbete med en författning för Fristaten Fiume (Rijeka): ett sökande efter spår], s. 25–41. Förf. är verksam vid Institut für
Neuzeit- und Zeitgeschichtsforschung. 5 Den andra mikrostaten var Liechtenstein (se bidrag nr 3).

från Fiume som begärde en författning av honom; för det andra, att Kelsens uppdragsgivare var ingen mindre än Riccardo Zanella [1875-1959], den dåvarande presidenten i Fiumes provisoriska regering; och, för det tredje, att det mysteriösa sändebudet var advokaten Giulio Szegö. Däremot lyckades förf. inte att hitta själva dokumentet.6 Ett faktum värt att lägga på minnet är i alla fall att Kelsen redan hösten 1921 var så pass känd som ”författningsskapare” att en främmande stat gav honom i uppdrag att utarbeta dess författning.

Nr 3 Liechtenstein — Utlåtande daterat 10 september 1929
Bidrag nr 3,7 författat av Peter Bußjäger (Bendern), gäller ett utlåtande i samband med den så kallade liechtensteinska författningsstriden. Kelsens uppdragsgivare var den här gången ett politiskt parti, Volkspartei.
Frågan var om det 1928 nyvalda liechtensteinska parlamentet, Lantdag, skulle anses fortsätta den 1926 påbörjade fyraåriga mandatperioden (och upphöra 1930), eller om nyvalet skulle förstås som början på en ny fyraårig mandatperiod för Lantdagen (och sträcka sig till 1932). Lantdag var sammansatt av femton ledamöter, varav nio tillhörde Volkspartei och sex Bürgerpartei. De fyra regeringsmedlemmarna tillhörde också Volkspartei. Den direkta orsaken till författningsstriden var den beryktade Sparkassa-Skandalen 1928, där skulden för bankens dubiösa affärer lades på det med absolut majoritet regerande Volkspartei. Eftersom Bürgerpartei krävde nyval, upplöste furste Johann II. [1858–1929] Lantdagen i enlighet med Art. 48 st. 1 Grundlagen. I de därpå följande nyvalen segrade Bürgerpartei, som i det följande tillsatte vissa tjänster vid statliga myndigheter — bland annat vid Förvaltningsdomstolen — med sina egna partimedlemmar. Enligt Art. 97 Grundlagen sammanföll mandatperioden för domstolens ledamöter med den för Lantdags-ledamöterna (fyra år).
    Nytillsättningen av Förvaltningsdomstolen var utslagsgivande för Volkspartei-anhängarnas ståndpunkt att nyvalet 1928 inte var början på en ny mandatperiod utan endast gällde återstoden av den ursprungliga mandatperioden, alltså fram till 1930. Partiet vände sig då till Kelsen med en anhållan om utlåtande angående följande: Hur långt sträckte sig en nyvald (extraordinarie) Lantdags mandatperiod? Och hur långt sträckte sig de vid Förvaltningsdomstolen nytillsatta domarnas mandatperiod? Enligt Kelsen var det uppenbart att den liechtensteinska Grundlagen utgick ifrån (den icke uttalade) föreställningen att Lantdagen valdes på fyra år och att den, som sådan, förblev identisk under dessa fyra år — oavsett om några av ledamöterna byttes ut genom fyllnadsval eller om samtliga ledamöter byttes ut genom nyval. Grundlagens centrala Art. 47 [Die Mandatsdauer zum Landtage beträgt vier Jahre] åsyftade följaktligen inte de enskilda ledamöternas mandatperiod (som ju kan variera), utan Lantdagens lagstiftningsperiod. Enbart den tolkningen av Art. 47 gav enligt Kelsen en mening som överensstämde med Grundlagens övriga bestämmelser.

6 Författningsutkastet befann sig möjligtvis bland regeringen Zanellas papper som förstördes vid den fascistiska kuppen den 3 mars 1922. 7 Peter Bußjäger, Hans Kelsen und der Verfassungsstreit in Liechtenstein [Hans Kelsen och författningsstriden i Liechtenstein], s. 43–64. Förf. är professor vid Institut für Öffentliches Recht, Staats- und Verwaltungslehre vid Innsbrucks universitet.

Kelsens slutsats var att ett nyval, som hade ägt rum på grund av Lantdagens upplösning, inte satte igång en ny, fyraårig mandatperiod, utan att den nyvalda Lantdagens mandatperiod endast omfattade ”den inte förbrukade återstoden av den upplösta Lantdagens lagstiftningsperiod” [s. 46; anm:s övers.).
    Den 1928 nyvalda Lantdagen hade alltså inkallats enbart för tiden fram till 1930. Nytillsättningen av domartjänsterna med Bürgerparteimedlemmar var således författningsvidrig.

Nr 4 och 5 Brasilien — Utlåtande daterat 14 oktober 1933
Bidragen nr 48 och 59 har författats av Mario G. Losano (Milano) respektive Gustavo Silveira Siqueira (Rio de Janeiro). Båda behandlar Kelsens utlåtande 1933 angående Brasiliens konstituerande Nationalförsamling och dess kompetens.10 Kelsen hade ombetts av två jurister (och tillika tidskriftsredaktörer) från Rio de Janeiro, Flávio da Silva och Roman Poznanski, att avge ett utlåtande angående den konstituerande Nationalförsamlingen, som hade valts i maj 1932. Juristerna ställde fem konkreta frågor till Kelsen som kretsade kring den rättsliga status av Förordning nr 22.621, utfärdad av den Provisoriska Regeringen i april 1933.11 På basis av denna Förordning hade den Provisoriska Regeringen utarbetat den konstituerande Nationalförsamlingens arbetsordning, och just detta var den springande punkten: utgjorde denna arbetsordning en kränkning av Nationalförsamlingens ”suveränitet”? Kelsens utlåtande är speciell, såväl till den yttre formen12 som till innehållet. Som Losano framhäver [s. 70], är dokumentet en praktisk tilllämpning, på en konkret lagtext, av två centrala principer hos Kelsen, nämligen rättspositivismens princip och principen att den nationella rätten är underordnad folkrätten.
    Kelsen valde att tydligt markera sin position i ett kort Förord, där han förklarade att de till honom ställda frågorna skulle besvaras ”inte utifrån en politisk eller naturrättslig, utan uteslutande utifrån en positivrättslig ståndpunkt” [s. 73; anm:s övers.]. Den mest intrikata frågan som ställdes till honom var, om en provisorisk regering, som har tillkommit på revolutionär väg och inte haft som mål att upprätta en permanent diktatorisk regim, inte just genom att inkalla en provisorisk Nationalförsamling överlåtit sin kompetens på den senare? Kelsens svar var tydligt. En revolutionär regerings kompetens kan inte bestämmas positivrättsligt på basis av de politiska mål som den revolutionära rörelsen ursprungligen må ha haft. En regering såsom Brasiliens som har tillkommit på revolutionär väg har den auktoritet som den själv gör anspråk på [s. 76] — under förutsättning att den kan förskaffa sig åt-

8 Mario G. Losano, Kelsens Gutachten von 1933 über die konstituierende Nationalversammlung Brasiliens [Kelsens utlåtande 1933 angående Brasiliens konstituerande nationalförsamling], s. 65–76. Förf. var 1969–2004 professor i Allmän rättsteori vid universitetet i Milano och 2002–2009 professor i rättsfilosofi vid universitetet Piemonte Orientale i Alessandria. 9 Gustavo Silveira Siqueira, Kelsen’s article about the Brazilian Constituent of 19331934, s. 77–87. Förf. är rättshistoriker och rättssociolog. 10 Silveira Siqueiras artikel innehåller dessutom en jämförelse mellan Kelsens och en samtida brasiliansk rättsvetares, Eusébio de Queiroz Limas, åsikter. 11 Sedan oktober 1930 var Getúlio Vargas [1883–1954] provisorisk president med diktatoriska fullmakter. 12 Utlåtandet består av fem frågor, omedelbart åtföljda av Kelsens svar.

lydnad, dvs. är effektiv. Enligt Kelsens teori legitimerar alltså folkrätten en framgångsrik revolution som en rättsskapande process. För en på revolutionär väg tillkommen regering gäller den folkrättsliga effektivitetsprincipen som den positiva rättens princip [ibid.].
    Kelsens utlåtande publicerades inte förrän januari 1934 i tidskriften Política13 (med da Silva och Poznanski som redaktörer), men dess innehåll fick en enorm spridning i juristkretsar redan innan publiceringen.

Nr 6 Sverige och Finland
Bidrag nr 6,14 författat av Uta Bindreiter (Lund), handlar om Kelsens första personliga kontakter med den skandinaviska rättskulturen. Förf. skisserar den bredare historiska kontexten i vilken Kelsen företog sina första resor till Skandinavien och belyser det mottagande han fick i 1930talets Sverige respektive 1950-talets Finland. Förutom representanter för vad som kom att kallas den skandinaviska rättsrealismen, träffade Kelsen också en rad välkända statsvetare och filosofer.
    Särskild uppmärksamhet förtjänar Kelsens vistelse i Lund i slutet av mars 1933. Hans föreläsningar där var baserade på manuskriptet till hans huvudverk, Reine Rechtslehre,15 och detta (tyska) manuskript översattes till svenska och publicerades redan samma år i Statsvetenskaplig Tidskrift.16 Kelsens resa till Finland 1953 företogs under helt andra, gynnsammare förtecken än Sverigeresan tjugo år tidigare. Inte heller i 1950-talets Finland var Hans Kelsen ett okänt namn: hans rätts- och statslära hade introducerats redan på 1930-talet genom en rad artiklar i den välrenommerade tidskriften Lakimies. Kelsens vistelse i Helsingfors 1953 var i kortaste laget, men han hann ändå träffa några av de mest framstående representanterna för den finska rättsvetenskapen och dessutom filosofen Georg Henrik von Wright [1916–2003].
    Kelsens besök i Helsingfors får betraktas dels som en personlig succé, dels som en bekräftelse på att han trots alla svårigheter i exilen17 hade lyckats med att bygga upp ett vetenskapligt kontaktnät i Europa.

Nr 7 Tjeckoslovakien — Memorandum, odaterat [antagligen från augusti
1939]
Bidrag nr 7,18 författat av Jan Kuklik (Prag) och Jan Němeček (Prag), belyser Kelsens försök att aktivera Nationernas Förbund [NF] efter händelserna i Tjeckoslovakien den 14-16 mars 1939. Hans memorandum avser

13 Política: revista de direito público, legislacao social e economia [Politik: Tidskrift för offentlig rätt, sociallagstiftning och ekonomi]. Kelsens utlåtande publicerades på både tyska och portugisiska i tidskriftens första (och enda) häfte. 14 Uta Bindreiter, Hans Kelsens Vortragsreisen nach Schweden (1933) und Finnland (1953) [Hans Kelsens föreläsningsresor till Sverige (1933) och Finland (1953)], s. 89–106. Förf. är docent och universitetslektor i Allmän rättslära vid Lunds universitet. 15 Hans Kelsen, Reine Rechtslehre. Einleitung in die rechtswissenschaftliche Problematik, 1:a uppl. (Leipzig: Franz Deuticke, 1934). 16 Hans Kelsen, Den rena rättsläran. Dess metod och grundbegrepp, i Statsvetenskaplig Tidskrift 36 (1933), s. 193–244. 17 Kelsen hade 1940 emigrerat till USA. 18 Jan Kuklik and Jan Němeček, Memorandum by Hans Kelsen on the Breaking up of Czecho-Slovakia, s. 107–119. Jan Kuklik är professor vid den juridiska fakulteten vid Karls-Universitetet i Prag, och Jan Němeček är docent vid Historiska institutionen vid den Tjeckiska Vetenskapsakademin i Prag.

att påvisa Republiken Tjeckoslovakiens obrutna kontinuitet och att visa att Berlinfördraget den 15 mars 1939 var ogiltigt.
    Genom Münchenöverenskommelsen i september 1938 hade Tjeckoslovakien, under press från Hitler och sudettyskarna, tvingats avträda Sudetenland till Tyska riket, och genom Skiljedomen från Wien i november samma år också stora områden till Polen och Ungern. Som ”motprestation” för stormakternas eftergifter garanterades i München Tjeckoslovakiens existens och säkerhet — en garanti som inte skulle uppfyllas. Den 15 mars 1939 slöts nämligen det så kallade Berlinfördraget mellan Tyska riket och Republiken Tjeckoslovakien.19 Statsmakten i Tjeckoslovakien överläts i sin helhet på en främmande makts statsöverhuvud: ”Tjeckoslovakiens president [...] lägger det tjeckiska folkets och landets öden förtroendefullt i Tyska rikets Führers händer” [s. 117; anm:s övers.]. Härmed försvann Republiken Tjeckoslovakien från den politiska kartan och blev en provins inom en autokratiskt styrd stat.
    Under tiden försåg den f.d. tjeckiske statspresidenten Edvard Beneš [1884–1948] från sin exil i USA den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen i utlandet med ett politiskt program, som framhävde den Första Tjeckoslovakiska Republikens rättsliga och politiska kontinuitet. Beneš hade dock ingen framgång med sina protestskrifter till stormakterna. Då tog Kelsen initiativet: han vände sig självmant till Jaromir Kopecký [1899– 1977], den tjeckoslovakiske delegaten vid NF, och erbjöd sig att författa ett memorandum angående Tysklands tillvägagångssätt 14–16 mars 1939, att framläggas vid NF:s septembersession.
    Kelsens memorandum är metodiskt, koncist och övertygande. Fokus ligger dels på Art. 10 NF-fördraget, enligt vilken NF:s medlemmar är skyldiga att värna varje medlems självständighet och territoriella integritet vid externa angrepp, dels på innehållet i Berlinfördraget. Kelsen visade att Berlinfördraget var ogiltigt av tre skäl: det hade tillkommit under hot om våld, det stred mot ett tidigare fördrag (Münchenöverenskommelsen), och det stred också mot den tjeckoslovakiska författningen.20 Kelsens insats var emellertid förgäves. Nationernas Förbund var varken kapabel att hejda Tysklands framfart eller att ta hand om de eskalerande internationella spänningarna. Rådets planerade septembersession i Genève kom inte till stånd, ty den 1 september 1939 marscherade de tyska trupperna in i Polen.

Nr 8 Österrike och Tyskland — Utlåtande daterat den 1 juni 1944
Bidrag nr 821 leder oss fram till juni 1944. Rättshistorikern Thomas
Olechowski (Wien) bekantar oss här med Kelsens verksamhet i sin exil i USA under de sista krigsåren. Kelsen brukade anlitas av olika regeringsdepartement som vetenskaplig rådgivare, och det aktuella utlåtandet torde vara ett uppdragsarbete för F.E.A. (Foreign Economic Administration). Med avstamp i Österrikes dåvarande (1944) rättsliga status under-

19 Natten till den 15 mars hade tyska trupper börjat ockupera tjeckiskt område. President Hácha tvingades under hot att underteckna Berlinfördraget. 20 Enligt § 64 Författningen får presidenten inte sluta ett fördrag genom vilket republiken upphör att existera (vilket hade skett). 21 Thomas Olechowski, Hans Kelsens Gutachten zur Neugestaltung Österreichs und Deutschlands nach dem Zweiten Weltkrieg [Hans Kelsens utlåtande angående Österrikes och Tysklands återupprättande efter andra världskriget], s. 121–140. Förf. är professor i österrikisk och europeisk rättshistoria vid Wiens universitet och sedan 2011 föreståndare för Hans Kelsen-Institutet.

sökte Kelsen olika möjligheter att, efter krigsslutet, uppnå målet att ”reestablish an independent Austria in a legally incontestable way” [s. 137]. Han krävde för både Tyskland och Österrike en tydlig juridisk separation från såväl NS-regimen som Austrofascismen.
    Förutsatt Tysklands ovillkorliga kapitulation, fanns det enligt Kelsen i princip två typer av rättslig status som kom i fråga för Tyskland (inklusive Österrike): antingen militär ockupation (som dock inte var idealisk med avseende på Österrike) eller den folkrättsliga status som condominium under stormakterna USA, Storbritannien och UdSSR. Ett condominium skulle innebära att territoriet ifråga ”is placed under the joint tenancy of two or more States which exercise their sovereignty conjointly over it and its inhabitants.”22 Kelsen såg flera fördelar med ett condominium för Tyskland och Österrike: det skulle effektivt förhindra bildandet av en exilregering,23 och framför allt: “there would be no legal continuity between Nazi Germany and the new democratic Germany, nor between fascistic Austria of 1938 and the democratic Austria” [s. 138]. Beträffande Österrikes återupprättande var det enligt Kelsen av största vikt att det skedde enligt principen om självbestämmanderätt, alltså på basis av en folkomröstning.
    Någon folkomröstning blev det inte, men den 27 april 1945 bildades en provisorisk regering (med Karl Renner som statskansler) som skulle proklamera Österrikes oavhängighet. Proklamationens Art. 1 hade följande lydelse: ”Den demokratiska Republiken Österrike har återupprättats och skall organiseras i enlighet med 1920 års författning.” Den provisoriska regeringen beslöt alltså att återgå till den nästsista giltiga författningen, den österrikiska Bundes-Verfassungsgesetz från 1920; allså — som förf. skyndar sig att påpeka — till ”en demokratisk (och till stora delar av Hans Kelsen skapad) författning”. Proklamationen var ”en brytning med NS-regimen, en revolution i den Rena rättslärans anda — varmed ett av Kelsens grundläggande krav hade uppfyllts”.24

Nr 9 Sovjetunionen
Bidrag nr 9,25 författat av Miriam Gassner (Wien), belyser mottagandet av Kelsens rättsteori i Sovjetunionen. Eftersom det inte var förrän år 1987 som den Rena rättsläran översattes till ryska språket,26 är det bara naturligt att anta att Kelsens verk dessförinnan måste ha fullständigt ignorerats — ja, kanske till och med varit i Sovjeutunionen förbjuden litteratur. Men så är inte fallet: Kelsens arbeten har aldrig varit förbjudna.
     Gassners väl rechercherade bidrag förmedlar inte bara intressanta inblickar i Kelsens kontakter med ryska revolutionärer i Wien under

22 S. 137. Ett condominium var inget nytt. Som exempel härför nämner Kelsen Storbritanniens och Ägyptens condominum över Sudan 1898 och Österrike-Ungerns condominium över Bosnien och Hercegovina 1908–1918. 23 Kelsens utlåtande bör också ses i ljuset av hans mål att omintetgöra eventuella planer på att upprätta en österrikisk exilregering, som skulle kunna härleda sin legitimitet från Schuschnigg-regimen [s. 125]. 24 S. 128 resp. 127; anm:s övers. 25 Miriam Gassner, Hans Kelsen und die sowjetische Rechtslehre [Hans Kelsen och den sovjetiska rättsteorin], s. 141–167. Förf. har varit verksam som jurist i både Österrike och Ryssland. 26 Översättning och publikation skedde i anslutning till en av IVR [International Association for Philosophy of Law and Social Philosophy] organiserad världskongress.

1900-talets första decennium, utan förf. presenterar dessutom en noggrann undersökning av såväl bakgrunden till Kelsens skrifter om den marxistisk-leninistiska rättsteorin som av den reaktion som Kelsens kritik av Marx och Engels har framkallat bland de sovjetiska rättslärda.
     Den återkommande sovjetiska kritiken av Kelsen gällde fyra problemområden: Dikotomin mellan Varat och Börat (som de sovjetiska recensenterna brukade betrakta som ett fenomen som var typiskt för det borgerliga samhället); föreställningen om rätten som tvångsordning; läran om Grundnormen, och Kelsens kritik av idén om statens utdöende.
     Under 1960- och 1970-talet skulle Kelsen i Sovjetunionen allt oftare avfärdas som ”dekadent, borgerlig västerländsk rättsteoretiker” [s. 160; anm:s övers.]. Men helt bortglömd blev han aldrig.

Nr 10 Cypern — Utlåtande daterat 12 maj 1959
Anmälaren konstaterar med tillfredsställelse att Band 38 slutar med ett harmoniskt ackord: bidrag nr 10,27 författat av Aristoteles Constantinides (Nicosia), handlar om ett utlåtande som fortfarande har aktualitet — ja, som i själva verket har blivit en del av doktrinen vad gäller vetenskapliga publikationer angående den (fortfarande olösta) Cypernfrågan.28 Utlåtandet skrevs på uppdrag av Förenta Nationerna och gällde Cyperns status som suverän stat och dess valbarhet till FN. I Zürich-London Fördraget den 19 februari 1959 enades Storbritannien, Grekland, Turkiet och företrädarna för Cypern om landets oavhängighet, och samma dag undertecknades också det så kallade Garantifördraget, avsett att utgöra en del av den framtida statsförfattningen. I centrum för förf:s undersökning står den kontroversiella Art. 3.29 Art. 3 st. 1 och 2 hade följande lydelse:

In the event of a breach of the provisions of the present Treaty, Greece, the U.K. and Turkey undertake to consult together with a view to making representations, or taking the necessary steps to ensure observance of those provisions [anm:s kursivering]. In so far as common or concerted action may prove impossible, each of the three guaranteeing Powers reserves the right to take action with the sole aim of reestablishing the state of affairs established by the present Treaty [anm:s kursivering].

”This provision” — som förf. konstaterar något torrt — “has haunted Cyprus since then”.30

Kelsens utlåtande adresserar dels giltigheten av Art. 3, dels tolkningen av de där förekommande uttrycken ”taking the necessary steps” och ”the right to take action”.
    Frågan avseende giltigheten av Art. 3 besvaras av Kelsen med all önskvärd tydlighet: så som folkrätten har utvecklats, kan Art. 3 ”[not] validly

27 Aristoteles Constantinides, Hans Kelsen’s Opinion on the Eligibility of the future Republic of Cyprus as a Member of the United Nations, s. 169–199. Förf. är Assistant Professor i International Law och Human Rights Law vid juridiska fakulteten, University of Cyprus. 28 Se not 32. 29 Tvetydigheterna i Garantifördraget skulle det göra lättare för Turkiet att rättfärdiga sitt bruk av våld vis-à-vis Cypern år 1974: Turkiet ockuperade då den norra delen av Cypern, vilket skulle leda till en delning av ön. 30 S. 171. Medan Turkcyprioterna insisterar på att behålla Garantifördraget från 1960, anser Grekcyprioterna att fördraget är anakronistiskt och utgör en otillbörlig inskränkning av Cyperns suveränitet.

be interpreted as granting the guarantors an unqualified right to intervene by use of armed force in the event of a breach of the provisions of the Treaty”. En dylik våldsanvändning skulle kunna rättfärdigas endast ”on grounds of self-defence, or under the authority of the U.N., or on the invitation of the State of Cyprus at the relevant time” [s. 199].
    Vad sedan beträffar tolkningen av Art. 3, argumenterar Kelsen inte för hur Art. 3 bör tolkas, utan han hänvisar till FN-stadgan och presenterar olika alternativ, av vilka han sedan drar sina slutsatser. Efter en redogörelse för doktrinen hänvisar Kelsen också till praxis på området och refererar till ett känt rättsfall från 1949, där ICJ förklarade att den förmenta rätten till intervention var att anse som en manifestation ”of a policy of force”31 som inte hade någon plats i folkrätten. Kelsen går på samma linje. En rätt till beväpnad intervention uppstår inte automatiskt ur Garantifördragets bestämmelser, och även om man skulle förfäkta en sådan extrem ståndpunkt skulle rätten begränsas ”by the need, first, for recourse to the means of pacific settlement” [s. 199].
    Även om Cypernfrågan fortfarande är olöst, kan man ändå hävda att Kelsens utlåtande är aktuellt även i dag, i den meningen att det diskuteras och kommenteras i fackkretsar.32 Förf. har således all rätt att framhäva “the enduring relevance of [Kelsen’s] Opinion and the issue of security and guarantees discussed therein” [s. 171].

*****

Att belysa Kelsens internationella verksamhet genom att publicera en del av hans mindre kända skrifter var en lyckad idé: läsaren får en inblick i Kelsens allmänt uppskattade arbete som juridisk expert, rådgivare och granskare och får samtidigt en gedigen överblick över Europas politiska historia från första världskriget fram till 1960-talet.
    Vi får göra Kelsen sällskap i hans odyssé genom ett antal större och mindre europeiska stater, under en tidsperiod av drygt fyra decennier. Regeringschefer, partier, tidskriftsredaktörer, enskilda jurister, ja till och med Förenta Nationerna vände sig till honom med en anhållan om ett rättsutlåtande, och han fullgjorde alla dessa uppdrag sine ira et studio. Han konfronterades i sitt arbete med olika typer av rättssystem (konstitutionella monarkier, republiker och diktaturer), men en dylik ”omväxling” var inget problem för honom: den Rena rättsläran skulle kunna tillämpas på alla typer av rättsordningar, även orättvisa och odemokratiska sådana.33 Det bär emot att framföra kritiska synpunkter på en publikation som man uppskattar, men följande desideratum är också det enda. De tio bidragen är på hög nivå och bra rechercherade, men icke desto mindre skulle man önska att de hade getts mer utrymme: 15–20 trycksidor räcker inte för att presentera både en heltäckande bakgrund till, och en djupgående bedömning av, Kelsens produktion på internationell nivå. Många läsare skulle nog önska ”ännu mer”.

31 Corfu Channel Case, Judgement of April 9th, 1949 [s. 199 pt. 24]. 32 Nitton renommerade folkrättsexperter publicerade 2000 ett utlåtande med titeln ”The Treaty of Guarantee and the Legality of the Use of Force in Cyprus”, där Kelsens åsikter i frågan bekräftades [s. 188]. 33 ”Den rena rättsläran är en teori om den positiva rätten: om den positiva rätten i allmänhet, inte med avseende på en särskild rättsordning” (Hans Kelsen, Reine
Rechtslehre [not 15] s. 1; anm:s övers.).

Das internationale Wirken Hans Kelsens är ett högst välkommet tillskott till den redan existerande Kelsen-litteraturen, och Kelsen-Institutet kan bara lyckönskas till Band 38!

Uta Bindreiter