Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?

 

 

Av justitierådet KERSTIN CALISSENDORFF

I artikeln kommenterar författaren frågan om prejudikatvärdet av ett avgörande från Högsta domstolen påverkas av förekomsten av skiljaktigheter samt om avgöranden av Högsta domstolen i plenum har ett större prejudikatvärde än domstolens övriga refererade avgöranden. Vidare diskuteras frågan om skiljaktigheter påverkar förtroendet för Högsta domstolen. Den övergripande frågan som ställs i artikeln är: plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för? Svaret lämnas i viss mån med ett inifrånperspektiv.

 

1 Inledning
Vad syftar ett uttalande om prejudikatvärdet av ett HD-avgörande på? Rimligen borde med uttalandet avses den normativa effekt prejudikatet har kommit, eller kan förväntas komma, att få. Jag syftar då på den rättsgrundsats eller lagtolkning som lagts fast i avgörandet, dvs. en norm (rättsregel) eller normutfyllnad. Med den normativa effekten menar jag i huvudsak avgörandets styrande effekt på tilltänkta handlingar eller på sanktioner avseende redan genomförda handlingar samt graden av rättstillämparnas användning av avgörandet i relevanta situationer. Den normativa effekten torde vara avhängig av flera faktorer, främst hur generellt och precist rättsgrundsatsen är utformad, vilket rättsområde den berör samt berördas kännedom om avgörandet. Man skulle lite slarvigt kunna uttrycka den normativa effekten som graden av prejudikatets genomslag i rättstillämpningen.
    I denna artikel diskuteras ett par av de ståndpunkter som Christina Ramberg för fram i den inledande artikeln, närmare bestämt att pleniavgöranden inte har större tyngd eller prejudikatvärde än andra HD-avgöranden, att det finns anledning att överväga att avskaffa plenum och att skiljaktigheter inte annat än undantagsvis påverkar ett avgörandes prejudikatvärde. Jag börjar med frågan om skiljaktigheterna.

 

2 Påverkar skiljaktigheter avgörandets prejudikatvärde?
Det sägs (och skrivs1) ibland att skiljaktiga meningar i en dom minskar tyngden av majoritetens domskäl och att avgörandets prejudikatvärde (dvs. med mitt synsätt dess normativa effekt) då blir lägre. Man

 

1 Se t.ex. Ulf Bernitz m.fl., Finna rätt, 11 uppl., s. 155, Alexander Peczenik, Rätten och förnuftet, 2 uppl., s. 308 och Stig Strömholm, En svensk prejudikatlära, SvJT 1984 s. 923 på s. 938.

kan fundera på vilka överväganden uttalandet grundar sig på, och om slutsatsen är övertygande och relevant.
    Argumentet rörande tyngden ter sig som ett utflöde av ett gammalt uttalande av första lagutskottet i samband med en granskning av JO:s ämbetsberättelse. Utskottet angav att man såsom en allmän princip borde hålla fast vid uppfattningen att endast tyngden av de skäl som av Högsta domstolen åberopades till motivering av domsluten borde vara avgörande för domstolens inflytande på rättstillämpningen i lägre instanser.2 Rättegångsutredningens kommentar till den syn som riksdagen gav uttryck för, var att med den uppfattningen kan i princip vilken domstol som helst svara för prejudikatbildningen.3 Det står klart att tingsrätter och hovrätter inte är formellt bundna av rättsgrundsatser eller lagtolkningar som Högsta domstolen har slagit fast i sina prejudikat. En skiljaktighet skulle därför kunna utgöra ett incitament eller stöd för en domare att avvika från rättsgrundsatsen eller tolkningen. Skälet för avvikelsen skulle då i regel behöva vara att argumenten i skiljaktigheten visar på ett behov av en rättsutveckling eller av att precisera räckvidden av prejudikatet. Annars vore ju en avvikelse enbart en spekulation i att Högsta domstolen i ny sammansättning skulle komma att anse att rättstillämpningen i prejudikatet var så pass störande att målet skulle hänskjutas till plenum (eller i att förlorande part inte kommer att överklaga). Eftersom det i praktiken är ytterst sällan förekommande att en domstol medvetet avviker eller bortser från en av Högsta domstolen antagen rättsgrundsats eller tolkning av en lagbestämmelse — med eller utan skiljaktighet — ter sig detta argument (att skiljaktigheten utgör ett incitament till att avvika från prejudikatet) för att prejudikatvärdet generellt blir lägre ganska svagt.
    Oavsett hur man ser på frågan om andra domstolar bör vara bundna av rättsgrundsatser eller lagtolkningar som lagts fast i Högsta domstolens prejudikat, så uppfattar sig Högsta domstolen bunden av dem som en följd av regleringen om plenum i 3 kap. 6 § rättegångsbalken. Domstolens ledamöter anser att den bundenheten inte påverkas av enskilda justitieråds skiljaktiga meningar eller skiljaktiga motiveringar. En annan sak är att man ibland kan instämma i dem.
    Den normativa effekten av en rättsgrundsats eller lagtolkning, i vart fall i avgörandets kärnområde, uppfattas således av domstolen själv i regel som absolut, men det kan stundom finnas ett behov, när utrymme finns, för att begränsa eller avgränsa normen i ett senare avgörande. En skiljaktighet kan då tänkas få en inverkan såtillvida att den utgör ett incitament att, som ett led i rättsutvecklingen, resonera närmare kring det som har lagts fast i prejudikatet. Men i praktiken är det sällan som en skiljaktighet får en sådan betydelse. I det avseendet spelar nog överklaganden som kommer in till Högsta domstolen rö-

 

2 1LU 1947: 1. 3 SOU 1986:1 s. 48.

rande likartade eller närliggande rättsfrågor där Högsta domstolen får se hur andra domstolar har tillämpat prejudikatet en betydligt större roll. Stundtals gäller detsamma även beträffande kritiska uttalanden från rättsvetenskapen.
    Påståendet att tyngden av ett avgörande minskas genom förekomsten av skiljaktigheter är enligt min uppfattning alltså missvisande. Rent faktiskt går det förmodligen inte att se att sådana har någon påtaglig betydelse för genomslaget i rättstillämpningen i den delen skiljaktigheten avser kärnområdet i avgörandet. Ibland kan dock en skiljaktighet beröra andra aspekter som kan få betydelse i ett senare avgörande i en närliggande fråga.
    Jag delar således bl.a. Christina Rambergs uppfattning att förekomsten av skiljaktigheter i allmänhet inte påverkar prejudikatvärdet av ett avgörande.

 

3 Vad ska en skiljaktighet vara bra för?
Den enskilde ledamot som skriver sig skiljaktig har i allmänhet brottats med frågan om det ”är värt det”. Skiljaktigheten kan av kolleger och andra komma att uppfattas som en onödighet. Skiljaktigheter väcker någon gång en, i mitt tycke, opåkallad uppmärksamhet genom vitsiga rubriker i Dagens Juridik om stor oenighet och djupa sprickor i Högsta domstolen och de utsätts inte för samma kvalitetsgranskning av meddomarna som majoritetens domskäl. I realiteten anses — eller utgör — skiljaktigheten måhända en överloppsgärning. Och ibland kan det te sig behagligare för alla om den dömande avdelningen är enig.
    Om det, som jag menar, dessutom formellt och reellt för Högsta domstolens del inte finns någon skillnad i prejudikatverkan eftersom en ändring av en i ett prejudikat fastlagd norm fordrar plenum: Vad ska då skiljaktiga meningar (och skiljaktiga motiveringar) vara bra för? Ett skäl, som ofta har framförts, för skiljaktiga meningar och motiveringar är att de kan fördjupa förståelsen för den rättsgrundsats eller lagtolkning som majoriteten har kommit fram till. Den kan också leda till en mer omsorgsfull behandling av rättsfrågan och av argumenten för och emot den valda lösningen. Det är onekligen på det sättet. Det tidigare justitierådet Torgny Håstad kunde ibland hänvisa till det när den dömande avdelningen var enig, och föreslå att domstolen ändå borde utse någon att skriva en skiljaktig mening för att på så sätt pröva argumenten i botten och öka pregnansen i skrivningarna.
    För den enskilde ledamoten utgör möjligheten att vara skiljaktig en uppskattad ventil när denne anser att majoritetens uppfattning inte är övertygande. Ledamoten vill då inte av mer principiella skäl att det ska se ut som att hon eller han står bakom majoritetens skrivning. Detta motiv för att vara skiljaktig kan vara olika starkt känt, men i regel är det en fråga om den enskildes uttryck för värnet av sin profess-

ionella heder. Man kan konstatera att ledamöterna är olika benägna att vara skiljaktiga (en tidigare ledamot förde under en period statistik som gav stöd för det, och så är det fortfarande). Vad gäller styrkan i motivet kan jag erinra mig en tidigare ledamot som någon gång sa: i början var jag ofta skiljaktig, men numera enbart om jag inte kan leva med majoritetens skrivningar. Benägenheten att vara skiljaktig kan alltså också variera över tid, även om de flesta inte går riktigt så långt i sina överväganden som den ledamoten då gav uttryck för.
    Ett ytterligare skäl som talar för att tillåta skiljaktigheter i Högsta domstolen är att dessa gör det lättare att behålla goda relationer mellan ledamöterna, något som i sig befrämjar det kollegiala dömandet.4 I andra länder med en annan rättstradition och i gemenskapsrättens reglering av EU-domstolen tillåts emellertid inte skiljaktiga meningar. Det anses då att sådana förringar auktoriteten hos den rättskipande instansen. Kanske är det detta argument som ligger bakom påståendet att skiljaktiga meningar i ett avgörande från Högsta domstolen försvagar ett prejudikat. Dvs. det är i så fall inte frågan huruvida skiljaktigheter påverkar respekten för eller bundenheten av ett enskilt avgörande, utan synen på domstolens auktoritet på ett mer allmänt plan som avses. En följd av det synsättet är att Högsta domstolen kraftfullt borde sträva efter att undvika skiljaktigheter (jag bortser nu från möjligheten att göra ändringar i den lagstiftning som gäller verksamheten i den högsta instansen). Men innan ställning tas till argumenten för och emot att domstolen internt ska motverka skiljaktigheter bör den grundläggande frågan besvaras, dvs. om det verkligen är så att förtroendet för Högsta domstolens auktoritet och respekten för dess avgöranden påverkas av förekomsten av skiljaktigheter.
    Vid ett ytligt betraktande ter det sig förmodligen tryggt och klokt om alla kunde utgå från att en tvistig eller omdebatterad rättsfråga hade endast ett korrekt svar, och att Högsta domstolen är den som lämnar det. Men eftersom det ofta är en illusion så lär det knappast hindra kritik mot avgörandet, vilket naturligtvis utgör en pil mot domstolens auktoritet. För övrigt så är det inte så att allmänheten, eller för den del de allmänna nyhetsmedierna, brukar uppmärksamma om ett avgörande har varit enigt eller inte. Högsta domstolen brukar inte heller nämna det i sina nyhetsmeddelanden. Lite krasst kan jag ibland tänka att det snarare är ledamöternas förehavanden i andra sammanhang än dömandet som avspeglar sig i de fåtaliga förtroendeyttringar som domstolen tar emot från allmänheten eller som kommer fram i andra sammanhang.
    Slutligen så lär det inte vara lättare att övertyga rättsvetenskapen om skälen för en rättsgrundsats skulle fördunklas och argumenten mot den valda lösningen skulle döljas bakom kompromisskrivningar

 

4 Se mer om detta och andra aspekter på skiljaktigheter Torgny Håstad, Om skiljaktiga meningar, i Festskrift till Per Henrik Lindblom, 2004 s. 303 ff.

av skilda slag, något som i allmänhet skulle bli fallet om alla ledamöterna ska bli ense. Det är inte heller troligt att en enskild rättstillämpare, som söker ledning i avgörandet, inte genom egen eller andras tankemöda kan komma fram till att argumenten för utgången i avgörandet inte var övertygande.
    Med mitt synsätt är det den av lagstiftaren och rättssamhället givna rollen som sista instans och prejudikatinstans, och vetskapen om att det ställs höga krav på ledamöterna och på kvalitén i arbetet, som skapar allmänhetens och rättssamhällets respekt för Högsta domstolens auktoritet. Av de skäl jag har lämnat så är det inte troligt att förekomsten av skiljaktigheter påverkar förtroendet för Högsta domstolen som normbildare, även om jag ibland har kunnat notera tecken på att sådana har föranlett irritation eller raljans. Min slutsats är således att det i allmänhet inte finns skäl att i domstolen motverka skiljaktigheter av auktoritetsskäl.

 

4 Allmänt om plenum som en del i Högsta domstolens dömande verksamhet
Under åren 1972–1991 hölls det sex stycken plenum och under den nästkommande tjugoårsperioden (t.o.m. 2011) 13 stycken. Om man däremot ser till de senaste sex åren, 2012 t.o.m. 2017, är det sju stycken (jag räknar då med det plenimål som för närvarande är under behandling och vid tiden för publicering av denna artikel förhoppningsvis är avgjort). Frekvensen har således ökat både om man ser antalet avgörande i förhållande till antalet år och — än mer — om man ser i förhållande till det totala antalet refererade avgöranden per tidsperiod (under den första perioden publicerades i genomsnitt ca 150 referat per år, men under den senaste sexårsperioden lite drygt 100 per år). Det har alltså blivit vanligare med pleniavgöranden, men frekvensen är fortfarande så låg att företeelsen är nästintill meningslös att analysera ur något systematiskt perspektiv.
    Dömande plenum utgör således inte någon del av domstolens vardag, även om sådana har blivit något vanligare under den senaste tioårsperioden. Plenum innebär en betoning på skriftliga förslag och synpunkter; förutsättningarna för en konstruktiv muntlig diskussion är begränsade. Förfarandet blir ibland tidsödande och förrycker den vanliga veckoplaneringen. Det kan också uppstå ett större behov av att ”mjuka upp” eller korta ned skrivningar i domskälen. Skälen riskerar därför att, ehuru noggrant penetrerade och granskade av samtliga ledamöter, bli något utslätade. Vad som nu sagts medför sannolikt att många ledamöter har en avvaktande hållning mot plenum vilket leder till en, önskvärd eller inte, tröghet mot att verka för en förändring av en av domstolen tidigare antagen rättsgrundsats eller lagtolkning.

 

5 När ska eller kan det vara plenum?
En given utgångspunkt för en diskussion om avgöranden som fattats i plenum är nu gällande reglering. 3 kap. 6 § rättegångsbalken anger som bekant två olika fall då en dömande avdelning av Högsta domstolen får hänskjuta ett mål eller en viss fråga i målet till plenum. Det första fallet är att den rådande meningen vid överläggningen visar sig avvika från en rättsgrundsats eller lagtolkning som tidigare har antagits av Högsta domstolen (nedan kallat ändringsplenum). Det andra är att det är av särskild betydelse att målet eller en viss fråga avgörs av domstolen i dess helhet (nedan kallat betydelseplenum). Som enda exempel på det senare nämns i förarbetena att målet rör en kontroversiell fråga, som visat sig ofta komma upp i praktiken, där det kan befaras att samma fråga snart kommer upp på en annan avdelning och att uppfattningen där skulle bli en annan. Dvs. när det finns en risk att plenum ändå snart skulle behöva hållas.5 Det exempel som nämns i förarbetena på när ett betydelseplenum skulle kunna hållas ter sig för min del något främmande. Såvitt jag vet så har det, förutom i två fall under 1970-talet, inte heller hänskjutits något mål till plenum av ett sådant skäl som anges i exemplet sedan möjligheten infördes år 1972.6 Vidare är jag osäker på om något mål eller viss fråga alls har hänskjutits med hänvisning till att det skulle vara av särskild betydelse att den avgörs av Högsta domstolen i sin helhet på grund av frågans vikt i sig. Tvärtom synes en hel del plenum ha behandlat frågor som knappast kan sägas ha varit av ingripande betydelse för rättskipningen eller för rättssystemets enhetlighet, se t.ex. NJA 1980 s. 320 som gällde frågan om en frist för klander av bodelning kunde återställas och NJA 1988 s. 329 som gällde resekostnadsersättning till rättsläkare som vittnat i tjänsten. Den normativa effekten av domstolens avgöranden förefaller emellertid vara större när det gäller de senaste årens plenimål.
    Det finns fall där ett betydelseplenum möjligen kunde ha övervägts på grund av frågans vikt (t.ex. när det gällde frågan huruvida resning, vid sidan av rättegångsbalkens regler, skulle kunna beviljas när någon hade dömts för skattetillägg och i annat förfarande hade påförts skattetillägg avseende samma oriktiga uppgift samt frågan om staten kunde bli ersättningsskyldig för ideell skada vid en överträdelse av förbudet i 2 kap. 7 § regeringsformen7). Möjligheten borde främst övervägas vid sådana typer av avgöranden där det kan komma att sättas i fråga om Högsta domstolen utövar sin dömande makt utöver vad som är lämpligt, men även andra typfall kan tänkas (se t.ex. NJA 2011 s. 444). Men en förklaring (förutom att ledamöterna inte tidigare har varit med om ett sådant plenum) är förmodligen att tanken på att hänskjuta frågan drabbar den dömande avdelningen, om alls, först

 

5 NJA II 1972 s. 798. 6 NJA 1975 s. 193 och NJA 1979 s. 107. 7 NJA 2013 s. 931 och NJA 2014 s. 323.

när behandlingen av målet har kommit så långt att det ter sig olämpligt. Dessutom spelar det nog in att tanken på plenum i sig knappast lockar, i vart fall inte när det rör sig om en fråga som uppfattas som kontroversiell.
    Regeln om plenum är fakultativ (”får rätten besluta att målet… ska avgöras av Högsta domstolen i dess helhet”). Inom Högsta domstolen anses det dock att en ändring av en entydig rättsgrundsats eller lagtolkning som antagits av domstolen i ett tidigare avgörande fordrar plenum.8 Men det gäller inte helt utan undantag. Ett sådant är NJA 2003 s. 555. Högsta domstolen ändrade då vad som slagits fast i en varumärkesrättslig fråga i NJA 1990 s. 469 med hänvisning till att Sverige efter inträdet i EU hade att beakta ett EU-direktiv på varumärkesområdet samt till EU-domstolens praxis — som gick i en annan riktning än Högsta domstolens tidigare avgörande. Det hade då varit en överloppsgärning att hänskjuta målet till plenum. Ett annat exempel är NJA 2009 s. 586, som rörde värdegränsen mellan stöld och snatteri, dvs. en lagtolkning, där domstolen använde samma utgångspunkt som i det tidigare fallet NJA 1990 s. 743 när domstolen höjde värdegränsen med hänvisning till penningvärdeförändringen. Formellt kan man se det senare fallet som en ändrad lagtolkning, men i realiteten var det inte fråga om något ändrat synsätt. På motsvarande sätt förhöll det sig i rättsfallet NJA 2003 s. 339. Fallet gällde Rohypnol och frågan var om det förelåg sådan ny kunskap om farligheten av den aktiva substansen att det motiverade att gränsen, vid ett rent mängdresonemang, mellan narkotikabrott och grovt narkotikabrott (fallet rörde varusmuggling av narkotika) ändrades. Högsta domstolen ansåg det visat att Rohypnol var betydligt farligare än vad som funnits anledning att anta vid tiden för domstolens avgörande i NJA 1998 s. 24.
    Ett utrymme för praxisändring utan ändringsplenum av nu angivna typer av skäl är knappast kontroversiellt och måste naturligtvis finnas. Och att Högsta domstolen i ett nytt avgörande preciserar räckvidden av en tidigare antagen rättsgrundsats är enligt min uppfattning inte ett fall som fordrar plenum. Däremot ställer jag mig, av skäl som framgått ovan, något frågande till en förbehållslös uppfattning att Högsta domstolen utan plenum kan avvika från en tidigare antagen rättsgrundsats eller en preciserad lagtolkning.9 Det förekommer emellertid avgöranden som i praktiken saknar en fastlagd rättsgrundsats eller angiven lagtolkning. Fallen har då ofta mer karaktären av en vägledning om en metod för att angripa ett rättsligt problem (se t.ex. NJA 2017 s. 318 I och II som rör bevisvärdering i mål om sexualbrott). Både i sådana fall och i fall då den dömande avdelningen i ett tidigare

 

8 Se bl.a. Torkel Gregow, Några synpunkter på frågan om prejudikats bindande verkan, i Festskrift till Gösta Walin, 2002, s. 105 på s. 117 f. samt Lars Welamson och Johan Munck, Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Rättegång VI, 5 uppl. 2016, s. 166. 9 Christina Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, 2017, s. 208.

avgörande har haft ett rättsligt resonemang som utgångspunkt för en rättsgrundsats eller lagtolkning, är domstolens ledamöter i allmänhet angelägna om att inte utan vidare avvika från vad domstolen tidigare har anfört eftersom det kan skada domstolens auktoritet. I dessa fall kan det dock inte sägas vara fel att utan plenum företa förändringar; någon formell eller informell prejudikatbundenhet finns då inte.
    Slutsatsen är att det måste — som regleringen i 3 kap. 6 § också indikerar — finnas ett visst utrymme för ändring av en tidigare antagen rättsgrundsats eller gjord lagtolkning utan att kalla till ändringsplenum fastän domstolens ledamöter principiellt anser att en sådan ändring fordrar plenum. Utrymmet begränsas av att det måste föreligga särskilda skäl av det slag som exemplifierats ovan. Att lämplighetsfrågan huruvida målet eller en viss fråga ska avgöras i ett betydelseplenum måste vara fakultativ säger sig självt.

 

6 Påverkas prejudikatvärdet av att avgörandet är beslutat i plenum?
Det har ibland hävdats att Högsta domstolens avgöranden beslutade i plenum har särskilt hög auktoritet eller prejudikatvärde.10 Till förstone kan det tyckas bestickande eftersom samtliga domstolens ledamöter har deltagit i avgörandet.
    När det gäller ett avgörande som har beslutats i ett ändringsplenum är det dock inte så givet att det skulle ha ett större prejudikatvärde än andra avgöranden. Att målet eller frågan hänsköts till plenum har då betingats av den bland berörda ledamöter rådande uppfattningen att den dömande avdelningen inte på egen hand förfogar över möjligheten att ändra antagna rättsgrundsatser och lagtolkningar. Den normativa effekten av det nya avgörandet styrs därför av innehållet i det, inte av antalet ledamöter som deltog i beslutsfattandet.
    Om det däremot vore fråga om ett avgörande fattat i betydelseplenum skulle svaret kunna te sig annorlunda. Men kanske är det enbart fråga om att den bestående effekten blev större såtillvida att det skulle ta emot för lagstiftaren och senare ledamöter av Högsta domstolen att verka för en ändring av en rättsgrundsats som lagts fast i avgörandet. I det avseendet torde det dock ha betydelse om domstolen varit enig eller om det funnits ett flertal ledamöter med en skiljaktig mening i den aktuella frågan. Motståndet skulle i det senare fallet kunna tänkas vara mindre. I formell mening är det emellertid naturligtvis ingen skillnad. En auktoritetsfråga med andra ord? Min slutsats är således att när ett avgörande som hänskjutits till ändringsplenum väl är meddelat, så är det inte mycket som talar för att det har en större normativ effekt än andra prejudikat. Det gäller i vart fall om resultatet av prövningen blev en ändring. Det ter sig för min del tveksamt att en rättstillämpare, som visserligen kan förväntas notera att avgörandet är fattat av domstolen i plenum, då skulle anse

 

10 Se t.ex. Bert Lehrberg, Juridisk metod, 9 uppl. s. 199 och Alexander Peczenik, Juridikens metodproblem, s. 123 och Rätten och förnuftet, 2 uppl., s. 308.

sig mer övertygad av skälen, mer benägen att tillämpa avgörandet eller anse att avgörandets räckvidd är större än vad som hade varit fallet om det inte hade varit avgjort i plenum. Däremot skulle kanske både frågan om normativ effekt och beständighet över tid påverkas om det hade varit fråga om ett avgörande beslutat i ett betydelseplenum eller om den tidigare antagna rättsgrundsatsen eller lagtolkningen lämnades orörd.

 

7 Vad ska plenum vara bra för?
Med min uppfattning att avgöranden som fattats i plenum knappast kan sägas ha ett större prejudikatvärde än sådana som beslutats i vanlig ordning inställer sig frågan vad plenum ska vara bra för när de tar mer resurser i anspråk och kanske inte ens i normalfallet leder till bättre utformade avgöranden.
    Skäl som av andra har anförts för att överväga att avskaffa plenum är bl.a. att de rättsgrundsatser eller den lagtolkning som slås fast i dem i praktiken spelar en mycket begränsad roll, att svårigheterna med plenum motverkar öppna och tydliga skrivningar i skälen, att prejudikatverkan av pleniavgöranden inte är större än andra avgöranden och att reglerna för plenum är tillkomna för ett ändamål som nu är överspelat.11 Ett ytterligare skäl som skulle kunna anföras är att kravet på ändringsplenum medför en tröghet som motverkar behövliga förändringar av föråldrade normer. Men det är främst en uppgift för lagstiftaren, snarare än för Högsta domstolen, att vidta de förändringar i normsystemet som påkallas av samhällsutvecklingen. Det är härutöver svårt att ha någon uppfattning av styrkan av argumentet på ett generellt plan.
    Ett argument som med betydande styrka talar för den nuvarande ordningen med plenum är att om en tidigare antagen rättsgrundsats eller lagtolkning när som helst och utan åthävor skulle kunna ändras av fem ledamöter (eller ett mindre antal vid skiljaktig mening) skulle förtroendet för Högsta domstolens prejudikatbildande funktion erodera. Graden av förutsebarhet och stabilitet i rättskipningen skulle minska och behöva mötas av mer detaljerad lagstiftning, Såväl auktoritets-, rättssäkerhets- och rationalitetsskäl talar klart emot ett avskaffande. Jag ser inte skäl att utveckla min argumentation mer när det gäller ändringsplenum.
    Förvisso kan man tycka att betydelseplenum kan avskaffas med hänvisning till att möjligheten inte används. Ett avskaffande av regleringen i den delen skulle inte få de negativa konsekvenser som gäller avskaffande av ändringsplenum. Men vem vet vilka behov som kan uppstå i framtiden. I en annan artikel i SvJT har ordförandena i de

 

11 Se Christina Ramberg, Prejudikat som rättskälla i förmögenhetsrätten, 2017 s. 246 med hänvisning till Dag Victor, Högsta domstolen och prejudikaten — särskilt på straffrättens område i Festskrift till Nils Jareborg, 2002.

högsta domstolarna, Stefan Lindskog och Mats Melin, resonerat kring behovet att kunna låta en av domstolarna, bestående av ledamöter från båda domstolarna, i utökad sammansättning ta ställning till frågor som berör båda domstolsslagen.12 Det ter sig bl.a. i ljuset av det som onödigt att göra sig av med möjligheten till betydelseplenum.
    Mitt svar på den i rubriken ställda frågan kan sammanfattas i en motfråga. Vad skulle ett avskaffande av plenum vara bra för?

 

8 Slutord
Mitt resonemang om skiljaktigheter och plenums betydelse för prejudikatvärdet av ett Högsta domstolens avgörande grundas på vad som skulle kunna betecknas som formalitets-, realitets- och auktoritetsöverväganden. Och då blir slutsatsen att företeelserna oftast saknar betydelse. Därmed inte sagt att det är lämpligt att Högsta domstolen helt bortser från att det kan finnas en uppfattning om att företeelserna har en betydelse.

 

12 SvJT 2017 s. 345.