Ledde den nya polisorganisationen till en bättre verksamhet?

 

 

Av f.d. rikspolischefen BENGT SVENSON

Den fråga som ställs i rubriken har säkert flera svar och det skulle vara förmätet av mig att försöka svara. Det sägs förvisso att de bästa matcherna görs från läktaren men frågan besvaras naturligtvis bäst av de som är verksamma inom Polisen i dag. En annan fråga som kan ställas är vad som förstås med en bra polisverksamhet. Den frågan är mer generell och jag ska nedan peka på några förutsättningar som jag av erfarenhet tror skulle vara av betydelse för en positiv utveckling av verksamheten.

 

Polisens uppdrag m.m.
Polisens arbete ska enligt 1 § polislagen (1984:387) syfta till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i övrigt tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp, detta som ett led i att främja rättvisa och trygghet i samhället. Polisens uppgifter framgår av 2 § polislagen. Polisen ska bl.a. arbeta brottsförebyggande och svara för ordning och säkerhet och ingripa när störningar av ordningen eller brott inträffat, vidare ska Polisen utreda och beivra brott. Polisen ska därutöver fullgöra annan verksamhet som ankommer på Polisen enligt lag.
    För att Polisen bättre ska kunna lösa sina arbetsuppgifter fick den från och med den 1 januari 2015 en ny organisation. Polisen skulle vara organiserad i en myndighet i stället för som tidigare Rikspolisstyrelsen och 21 polismyndigheter. Beslutet att ombilda Polisen till en myndighet fattades av en enig riksdag i december 2012. Till grund för beslutet låg betänkandet, En sammanhållen svensk polis (SOU 2012:13). De flesta inom och utom Polisen var och är övertygade om att det var både rätt och nödvändigt att Polisen blev en myndighet. En myndighet ger bättre förutsättningar för en tydligare ledningsstruktur och enhetligare verksamhet. En annan grundläggande tanke var att när Polisen blev en skulle verksamheten bli effektivare och bedrivas närmare medborgarna.
    Det har sagts många gånger förut att det inte är organisationen som utför arbetet utan det är de som verkar i den som svarar för resultaten. En sanning som tål att upprepas och den leder till den viktigaste frågan; behövs det mer än en ny organisation för att Polisen ska ha en möjlighet att nå ett ännu bättre resultat? Det ska sägas att vi redan nu har en bra Polis men att det finns brister, särskilt när det gäller utredningsverksamheten. Inom vissa områden är den svenska poli-

sen bland de absolut bästa, det gäller särskilt att hantera demonstrationer och andra stora folksamlingar.
    Alltför många trodde att bristerna i polisverksamheten skulle åtgärdas bara genom att Polisen gavs en ny organisation. Jag förordade starkt att Polisen skulle organiseras i en myndighet men framhöll också att det inte räcker för att verksamheten ska lyfta. Polisens uppdrag är alltför omfattande och är bl.a. härigenom delvis otydligt. Detta beror så väl på att Polisen tillförts många uppgifter, som att Polisen själv till delar utvecklat verksamheter som svårligen kan anses som prioriterade i förhållandet till syftet med verksamheten enligt 1 § polislagen. Omorganisationen borde ha föregåtts av en rejäl översyn av vilka uppgifter Polisen ska ha. Det är inte svårt att förstå att det hade skapat bättre förutsättningar för att organisera polisen så att organisationen hade blivit ett tydligare stöd för verksamheten. Det var flera som insåg detta, men det var viktigt att visa på handlingskraft. En annan orsak var att Polisens organisation närmast betraktades som dysfunktionell när den diskuterades både inom och utom Polisen. Så var naturligtvis inte fallet, i allt väsentligt var det en fungerande organisation.
    Den översyn som borde gjorts före organisationens ikraftträdande kan likväl göras nu och är minst lika viktig i dag. Några områden kommer att tydliggöras nedan. Det är viktigt att poängtera att vad som tas upp är delar av vad som bör ingå i en större översyn av Polisens uppdrag.

 

Kan Polisen leva upp till medborgarnas förväntningar?
Polisens arbetsuppgifter är mångfacetterade och inte alltid lätta att förstå med beaktande av syftet med dess verksamhet. Polisen består i dag av ca 30 000 medarbetare varav 20 000 poliser. Det är den största myndigheten i landet sett till antalet anställda. Den fråga som med berättigande kan ställas är om det är rimligt att leda en så stor verksamhet med så många olika arbetsuppgifter och uppnå effektivitet inom alla områden. Ena stunden ska ett mord utredas andra stunden ska Polisen hantera en bortsprungen hund. Dessa ytterligheter i verksamheten kan tydliggöras med många olika exempel. Det är dock viktigt att klargöra att de uppgifter Polisen fullgör i allt väsentligt ryms inom tillämpningen av 2 § polislagen och således har beslutats av riksdag och regering.
    I detta sammanhang måste dock särskilt nämnas den omfattande ärendehantering, s.k. polismyndighetsärenden, som Polisen bedriver. Vissa frågor skulle absolut enklare kunna hanteras av andra aktörer. Andra uppgifter är sådana som Polisen helt saknar kompetens för, t.ex. att besiktiga och godkänna tivolianordningar. Den invändning som ofta hörs är att det inte är poliser som utför många av de ifrågasatta arbetsuppgifterna. Det är i allt väsentligt riktigt även om det är

 

många poliser som går att hitta i dessa verksamheter. Det finns många olika skäl till att poliser utför verksamheter som inte kräver polisiär kompetens. Till en del är det verksamhetsmässiga orsaker vilka ofta kan relateras till individens förmåga sett till de polisiära uppgifterna, andra gånger enbart till den enskildes intresseinriktning. Alla poliser är helt enkelt inte lämpliga att utföra uppgifter som kräver polisiär kompetens. Men ibland är det rent bemanningsmässiga skäl; poliser är de enda som finns att tillgå. Det senare problemet är naturligtvis ett rent resursproblem.
    Det har gjorts några utredningar som belyst och föreslagit att vissa verksamheter som i dag utförs av polisen ska utföras av andra aktörer. I början av 2000-talet fick dåvarande överdirektören vid Rikspolisstyrelsen Ann-Marie Begler uppdraget att leda en översyn av Polisens arbetsuppgifter, Polisverksamhetsutredningen (Ju 2000:17). Utredningen kom fram till att det fanns en rad uppgifter för Polisen, som bör ha en annan huvudman. Det handlade exempelvis om passhantering, hittegods, felparkeringar och ett antal tillståndsärenden. Det kan konstateras att idag, snart 20 år senare, ser det i allt väsentligt likadant ut vad avser Polisens uppgifter.
    Förslagen har alltså egentligen inte lett till några verksamhetsövergångar. Den främsta orsaken har varit att det har varit svårt att hitta någon annan som ska utföra arbetsuppgifterna. Ett annat skäl är att det inom Polisen finns de som likt trädkramare värnat denna diversehandel. De argument som härvid framhållits är mer subjektiva men har försökt kläs i verksamhetsmässiga termer och motiverats med att en viss polisiär nytta inte kan uteslutas. Den diversehandel som i dag bedrivs är klart hämmande för den verksamhet som är syftet med Polisens uppdrag. Visserligen kan invändas att Polisen fått resurser för den verksamhet som ska bedrivas och det är till viss del riktigt. Polisen har ju även utlovats stora resurstillskott för framtiden, men problemet är inte enbart eller ens till största delen en resursfråga. Problemet kan mer bestämt uttryckas som ett fokus- eller koncentrationsproblem. När en så stor mängd verksamheter ska utföras av Polisen uppstår onödiga intressekonflikter som leder till prioriteringsproblem. Prioriteringar har aldrig varit en polisiär ”paradgren”. Mot bakgrund av Polisens fragmenterade uppdrag behöver prioriteringar handla om att välja bort. Det är svårt i en lag- och normstyrd organisation. Prioriteringar inom polisen medför därför oftast att något får större utrymme än något annat, utan att det för den skull samtidigt aktivt beslutas att helt eller delvis avstå från något annat. Så måste det också hanteras. Polisen kan naturligtvis inte välja bort att göra det som framgår av författning, men det innebär också att om det ska till en förändring av uppgifterna måste det till politisk beslutskraft.

 

Det är nu hög tid för en ny utredning med syfte att utreda förslag till en renodling av polisverksamheten eller, ännu bättre, ett genomförande av de förslag som redan finns. En sådan eventuell utredning måste ha som utgångspunkt vilka uppgifter som är förenliga med polisverksamhetens syfte. Förslagen måste följas av beslutskraft när det gäller vilka andra aktörer som ska utföra uppgifterna. Det är helt enkelt inte försvarbart att Polisen med dess för samhället så viktiga uppgifter ska belastas med arbetsuppgifter som inte är förenliga med verksamhetens syfte. Dessvärre har det inte kunnat noteras att det pågår någon ansats till en sådan renodling av uppdraget. Snarare framförs idéer om att överlåta på privata aktörer, ordningsvakter och väktare, att ta ett allt större ansvar för ordningshållande uppdrag som hitintills varit förbehållet Polisen, en verksamhet som tydligt faller under syftet med Polisens uppdrag.

 

Utredningsverksamheten
Den verksamhet som ifrågasatts mest under de senaste åren är Polisens brottsutredande verksamhet. Frågan är om ombildningen till en myndighet haft tillräckligt starkt fokus på ett förbättrat utredningsresultat. Genomförandet har bedrivits med tydlig tyngdpunkt på visionen närmare medborgarna. Ibland kan det uppfattas som att det finns de som anser att det skulle finnas en automatik mellan den polisiära närvaron i lokalsamhället och ett väsentligt förbättrat utredningsresultat. Dessvärre är den kopplingen tämligen svag, dvs. det behövs andra åtgärder som komplement till detta.
    Polisens resultat på området brukar relateras till uppklarningsprocenten, dvs. antalet uppklarade brott under ett år delat med antalet anmälda brott samma år. Måttet är absolut inte invändningsfritt. Ett bättre sätt är kanske att räkna den faktiska produktionen dvs. antalet ärenden som klarats upp per år. Uppklarningsprocenten säger inte mycket om Polisens effektivitet eftersom ett ökat antal anmälda brott, allt annat lika, försämrar uppklarningsprocenten. Oavsett hur resultaten redovisas är det ställt utom all tvivel att utredningsverksamheten har försämrats avsevärt under senare år när det gäller antalet brott som klaras upp. Det gäller särskilt mängdbrotten. Den nya organisationen har ännu inte vänt denna utveckling utan nedgången har i allt väsentligt fortsatt. Att mäta produktionen/prestationer inom Polisen är inget som uppskattas, vilket brukar beskrivas som att det är svårt att etablera en sund resultatkultur inom Polisen trots återkommande försök. Det har varit särskilt svårt inom utredningsverksamheten, kanske på grund av att det inom den är lättast att mäta, vilket också lett till att verksamheten mäts såväl på längden som på tvären. Måtten är inte alltid samordnade och har av initierade kunnat användas för att visa att verksamheten trots en negativ utveckling nått positiva resultat. Ett exempel är antalet ärenden redovisade till åklagare som är ett kvantitativt

mått och inte säger något om kvaliteten, nämligen andelen lagförda ärenden.
    Det kan t.o.m. vara så att mängden av mått har försvårat införandet av reformer och förbättrade rutiner inom Polisen. Detta var särskilt tydligt tidigare med 21 myndigheter. Utöver en viss jantelag som existerade, var det så att mängden mått ledde till en otydlighet om vad reformer och förbättrade rutiner gav för effekt. Ett sådant exempel är möjligheten att i stället för att bedriva brottsutredning använda s.k. förenklad brottsutredning. Vissa myndigheter utnyttjade möjligheten fullt ut medan andra inte alls gjorde det. Båda tillvägagångssätten motiverades till viss del utifrån olika mätetal. I rättvisans namn ska sägas att vissa myndigheter, åtminstone till att börja med, mötte visst motstånd från vissa åklagarkammare. Ett annat exempel är projektet Polisens nationella utredningskoncept som togs fram av Rikspolisstyrelsen 2005 på uppdrag av Stefan Strömberg. Det genomfördes aldrig fullt ut av alla polismyndigheter. Hårdraget och lite vårdslöst kan sägas att beslut av Rikspolisstyrelsen efterkoms i den del det passade respektive polismyndighet. De skäl som åberopades för att inte hörsamma beslut var varierande, men inte sällan under hänvisning till organisationen; vi är en så liten eller vi är en så stor myndighet så det passar inte för vår verksamhet.
    I den nuvarande organisationen torde det vara lättare att implementera nyheter enhetligt och samtidigt i hela organisationen. Införandet av nyheter underlättas givetvis därutöver om det finns adekvata uppföljningsmått.
    Om/när Stefan Strömbergs förslag till Snabbare hantering av mängdbrott (Ds 2017:36) införs i hela landet blir det något av en första prövning för Polismyndigheten att tillägna sig reformen enhetligt i alla regioner. Genomförandet bör underlättas av att det finns adekvata resultatmått för tillämpningen t.ex. tid, mängd och lagföringsandel. Dessa mått finns dessutom att tillgå genom Polisens verksamhetsstöd, vilket är näst intill en nödvändig förutsättning för ett lyckat genomförande. Stefans förslag kräver en förändrad hantering vid alla myndigheter inom rättskedjan. Min erfarenhet säger mig att det inte bara är inom Polisen som det finns en viss tröghet att ta till sig ett förändrat arbetssätt.

 

Pinnjaktsdebattens inverkan på utredningsresultatet
Under så gott som hela 2000-talet har debatten såväl inom som utom Polisen ägnats åt att diskutera om Polisen, och då särskilt Rikspolis- styrelsen, ägnade sig åt pinnjakt. Vad som egentligen menas med pinnjakt är inte helt lätt att redogöra för och är inte entydigt. De flesta förstår det nog som att Polisen ägnar sig åt att hantera enkla brott (s.k. initiativbrott) som i det närmaste är uppklarade i samband

 

 

med ingripandet, t.ex. ringa narkotika brott (eget bruk), rattfylleri och trafikbrott. Dessa brott leder till att många ärenden levereras till åklagare och resulterar i en hög uppklarningsprocent. Kritikerna har menat att Polisen i stället borde ägna den allvarligare brottsligheten mer tid. Den uppfattningen är lätt att förstå och måste anses som riktig. Det kan dock sättas i fråga om dessa verksamheter kan ställas mot varandra. Initiativbrotten hanteras i allt väsentligt av yttre personal och de allvarligare brotten av utredare. Pinnjaktsdebatten blev närmast förödande för resultaten inom Polisen. Den togs till intäkt för att prestationer inte skulle mätas och framförallt skulle inga kvantitativa mått få förekomma. Genom att inte acceptera måtten för det de stod för, miste ledningen viktiga verktyg för styrningen av verksamheten. Misslyckandet, som det nog är korrekt att beskriva det som, berodde till stor del på synen på uppföljning av verksamheten. Uppföljning i form av staplar och diagram har ett begränsat värde om ledarskapet på olika nivåer misslyckas med att kommunicera att uppföljningen ska användas som stöd för ett intellektuellt beslutfattande. Då var det lättare att avfärda dåliga resultat med att ”det är bara pinnjakt som räknas”.
    Hur gick det då med initiativbrotten kontra den ”allvarligare brottsligheten”? Ja, oavsett vilka mått som används så blev resultaten sämre för båda brottstyperna. Nu ska naturligtvis inte de försämrade resultaten enbart skyllas på pinnjaktsdebatten. En viktig fråga att besvara är, bedrevs det någon pinnjakt? Det rätta och enkla svaret är nej. Men det saknar egentligen betydelse, pinnjakten var en myt som blev till en sanning som omhuldades såväl av politiker, massmedia som internt inom Polisen på alla nivåer.
    Verkligheten är inte så nattsvart som jag kanske ger sken av. Förståelsen för att resultaten måste mätas såväl utifrån kvantitet som kvalitet har ökat markant på senare år. Det är viktigt att denna utveckling fortsätter och det särskilt eftersom pinnjaktsdebatten fortfarande är stark på sina håll och inte minst hörs från/inom den nuvarande Polismyndigheten.
    Det är absolut nödvändigt att följa upp utredningsverksamheten såväl kvantitativt som kvalitativt. Prestationer måste mätas, Polisen kan inte vara något undantag. Uppföljningen måste alltid hålla hög kvalitet och måtten måste vara adekvata. Måtten blir då också tydliga argument för införandet av reformer och förbättrade arbetsrutiner och, framförallt, hur resurserna inom utredningsverksamheten ska fördelas.

 

Brottsförebyggande- och trygghetsskapande verksamhet
Ytterligare en minst lika viktig uppgift att tydliggöra är vilken brottsförebyggande verksamhet som Polisen ska utföra. Med brottsförebyggande arbete förstås i dag i princip all verksamhet inom polisen som

 

inte är utredningsverksamhet. All yttre polisverksamhet som inte leder till utredning eller lagföring är att betrakta som brottsförebyggande verksamhet. Det sagda innebär således att utredning och lagföring av brott, som många gånger är det effektivaste verktyget för att förhindra brott, inte är brottsförebyggande verksamhet per definition. Under 2014 togs det inom RPS fram ett förslag till hur den brottsförebyggande verksamheten skulle definieras och enligt uppgift pågår ett sådant arbete alltjämt. Det kan ifrågasättas hur viktigt det är att hitta en precis definition för en specifik verksamhet. Definitioner är sällan till hjälp för att få svar på vilken verksamhet som har bedrivits eller ska bedrivas. Enligt regleringsbrevet för 2017 ska Polisens verksamhet leda till att tryggheten ökar. Vilka polisiära åtgärder leder till ökad trygghet och är det samma uppgifter som är att bedöma som brottsförebyggande åtgärder? Trygghetsskapande åtgärder måste anses som vidare än brottsförebyggande åtgärder och omfattar definitivt även utredning och lagföring av brott. Utan att förvirra mig in i olika definitionslabyrinter och innan Polisen gör det, borde kanske all verksamhet definieras som brottsbekämpande, enkelt och tydligt. Mer om definitionsproblematikens påverkan på det arbete som ska utföras återfinns nedan.
    Vilka uppgifter ska då Polisen utföra då den arbetar brottsförebyggande? Det finns naturligtvis uppgifter utifrån evidens och beprövad erfarenhet som visat sig vara effektiva i dessa sammanhang. De ska givetvis användas. Det är inte alltid lika självklart att det är Polisen som ska utföra dessa. Vägledande måste vara att bara de uppgifter som är polisiärt relevanta med hänsyn till Polisens kompetens och uppdrag ska utföras av Polisen. Det har under årens lopp utförts, och utförs fortfarande, arbetsuppgifter som svårligen kan bedömas ha polisiär relevans. Det kan vara allt från att lära nyanlända åka skridskor till att leda deckarklubbar för barn. Sådana sysselsättningar förekommer och motiveras med att de skapar god kontakt med medborgarna och bör ses som en motvikt till polisens repressiva uppdrag.
     Ett område där Polisens verksamhet enligt min uppfattning har eskalerat utöver gränsen för det rimliga är inom skolan. Självklart ska Polisen arbeta i skolan men även här måste utgångspunkten vara att det ska ske utifrån Polisens uppgifter och inte som en del av skolans uppdrag. Min uppfattning är att Polisen många gånger övertagit delar av skolans uppgifter såväl när det gäller ordningen i skolan som att bibringa elever kunskap om samhället. Polisens verksamhet i skolan skulle sannolikt nå ett bättre resultat om den till mindre del utgjordes av planerad verksamhet till förmån för en mer situationell verksamhet, utifrån vad som är polisiärt relevant.
    Det brottspreventiva arbetet måste bedrivas lokalt och utgå från den lokala problembilden. Detta ska särskilt understrykas eftersom det finns få nationella verksamheter som generellt kan bidra till

minskad brottlighet och ökad trygghet. För många är det svårt att acceptera och såväl inom som utom Polisen är det de som ägnar stor del av sin tid för att bevisa motsatsen. En helt annan sak är att de lokala problemen ofta kan angripas med metoder som använts tidigare och som visat sig haft effekt.
    Den uppfattning som många gånger framförs, att Polisen rent generellt måste arbeta mer socialt och kontaktskapande, kan nog ses som kraftigt överdriven. Polisen har sedan en lång tid ett högt förtroende bland andra samhällsaktörer och hos medborgarna. Enligt Statskontorets utvärdering av Polismyndigheten, delrapport 2 (2017:10) framgår i kap. 5 att samverkan i stort fungerar bra mellan kommunerna och Polismyndigheten. Det är dock svårt att av utvärderingen förstå vad den goda samverkan lett till. Självklart ska Polisen verka för goda kontakter med medborgarna men det ska ske utifrån vad som är Polisens uppgifter. Det ökade kravet på att Polisen ska öka samverkan med andra aktörer i samhället har i vissa fall lett till att Polisen tappat i fokus på vilka uppgifter som primärt är Polisens. Statskontoret konstaterar på sid 65 att ”även om den övergripande samverkan har förbättrats, riskerar det brottsförebyggande arbetet att inte få genomslag”. Statskontoret anser att det finns flera skäl till det, ett är att definitionen av det brottsförebyggande arbetet är för bred och att det därför är svårt att freda resurserna för denna verksamhet. Det är väl gott och väl att kontakterna är goda men det viktigaste är att samverkan leder till verkstad. Vad värre är att det uppfattas som att definitionen av det brottsförebyggande arbetet skulle vara ett hinder för arbetet. Det kan möjligen uppfattas som ett svepskäl för den egentliga orsaken, det saknas helt enkelt planering för vad som ska göras. Samverkan i sig kan aldrig vara ett självändamål. Målet måste vara att genom att en eller flera samverkar löses ett gemensamt ansvar bättre än var för sig. Samma resonemang leder till att målet att polisarbetet ska bedrivas närmare medborgarna måste vara att Polisen härigenom löser sin uppgift på ett bättre sätt. Det är då det känns tveksamt att många poliser enligt Statskontoret uppger att de definierar målet, närmare medborgarna, som att det räcker med att vara synliga.
    Jag är övertygad om att Polisen får mer av allmänhetens acceptans och förståelse när den upprätthåller ordning och säkerhet och utreder och beivrar brott. Polisen ska självklart bidra med sin kompetens till andra myndigheters uppgifter men inte överta dessa. Beträffande begreppet synlighet kan sägas att Polisen i sitt arbete alltid ska välja metoder som innebär ökad synlighet allt annat lika, men enbart synlighet kan aldrig vara ett mål.

 

Ökad trygghet
Uppdraget att öka människors trygghet kan angripas utifrån olika aspekter. Det är utom all tvivel så att mycket av Polisens verksamhet

bidrar till människors trygghet. Det är dock inte bara genom Polisens existens som trygghet skapas. Jag bor på en sådan plats där jag skulle bli orolig om jag skulle se poliser med återkommande frekvens, allra helst om jag inte visste orsaken till närvaron. Människors upplevda trygghet beror på många olika aktörers verksamhet, såsom statliga myndigheter, kommuner, ideella organisationer m.fl. I polisdebatten hörs det ofta att fler poliser ger en ökad trygghet. Det är säkert så de flesta gångerna, men skulle målet vara att generellt skapa ökad trygghet för medborgarna kan säkert andra prioriteringar vara bättre. Hellre en öppen sjukstuga och en ambulans i glesbygden än två poliser. Det som saknas i detta arbete är en tydlig samordning och utveckling av detta område, möjligen skulle det kunna vara en uppgift för Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB.
    Enligt regleringsbrevet för 2017 ska polisverksamheten, utöver ökad trygghet, leda till minskad brottslighet. Uppdraget måste tydas som att det är den faktiska brottsligheten som ska minska. Den faktiska brottsligheten är svår att mäta. Det är en helt annan sak än den anmälda brottsligheten, vilket är allmänt känt. Polisens verksamhet kan i vissa fall vara kontraproduktiv i detta sammanhang. Ökade insatser av Polisen kan leda till att fler brott anmäls utan att det för den skull medför att allmänheten blir mer otrygg. En ökad upplevd utsatthet för brott medför däremot sannolikt en ökad otrygghet. Den bästa måttstocken är sannolikt människors självdeklarerade uppfattning om utsatthet för brott i Brottsförebyggande rådets årliga trygghetmätningar, Nationella Trygghetsutredningar NTU.
    Det framstår som uppenbart att inte alla medborgare kommer att vara nöjda med Polisens brottsutredande verksamhet vid varje tillfälle så länge det inte kan garanteras att ens eget ärende utreds. Det är även tveksamt om utredningsverksamheten i stort kommer att uppnå godkänt i alla delar. Under mina drygt 30 år inom Polisen har det ständigt ställts krav på att utredningsverksamheten måste bli effektivare. En brist har hela tiden varit att det inte tydligt har preciserats vad som är rimliga krav på Polisen i detta avseende. Det har heller aldrig utretts vilken förmåga Polisen ska ha. När vare sig krav eller förmåga har tydliggjorts kan det naturligtvis alltid vara legitimt att kräva mer. Denna otydlighet kan vara en grogrund för människors känsla av bristande trygghet.
    När det gäller de brottsförebyggande- och trygghetsskapande verksamheterna borde den nya organisationen underlätta Polisens arbete. Det torde vara lättare att skapa en gemensam uppfattning om vad som är Polisens uppgift inom dessa områden, än som tidigare när 22 myndigheter delvis gjorde egna tolkningar. Detta utesluter inte behovet av en gedigen utredning av vad som är Polisens uppdrag. Det har visserligen tidigare delvis gjorts en sådan utredning, Allas vårt ansvar (Ds 1996:59). Utredningen har många år på nacken och vi har idag ett delvis annat samhälle. En sådan ny utredning skulle ha till uppgift att

tydliggöra Polisens uppdrag och vilken förmåga Polisen ska ha på området.

 

Vad behöver göras?
Polisens uppgifter kommer i en framtid i allt väsentligt att vara desamma som idag så som syftet med verksamheten anges i 1 § polislagen. Det jag har velat framhålla med denna artikel är att det som i förstone framstår som enkelt och tydligt inte alltid är så självklart. Om det ska kunna ställas rimliga krav på Polisen och dessa ska kunna uppfyllas måste Polisens uppdrag renodlas och tydliggöras. Avsaknaden av en sådan tydlighet innebär att Polisen troligen alltid kommer framstå som en myndighet med stora brister eller i vart fall alltid borde göra mera.
    Utöver ett tydliggörande av uppdraget måste rekryteringen till Polisen breddas. Polisyrket är lika varierande som uppdraget. I dag rekryteras poliser för de olika uppdragen internt och samtliga poliser har en gemensam polisutbildning i grunden. Det räcker inte för att möta de krav som ställs på Polisen. Polisen måste kunna rekrytera personer som har en specifik utbildning för uppgiften. Det kan t.ex. vara psykologer, beteendevetare, biologer eller ekonomer. Dessa personer behöver sedan få en anpassad polisutbildning för uppdraget. Det är viktigt att de ska vara poliser och ha alla de befogenheter som tillkommer en polis. Det bör även vara möjligt att utbilda poliser som redan från början har en inriktning att vara utredare. Det skulle bredda kretsen av sökande till Polisen och sannolikt öka effektiviteten inom kåren.
    Politiker har hittills sett problemen inom Polisen i första hand som ett resursproblem. Lösningen har varit fler poliser och mer pengar i en aldrig sinande takt och rekryteringen har främst varit en diskussion om eventuell akademisering av utbildningen. Den pågående polisdebatten för tankarna till en slagauktion. Det utlovas inte bara mer pengar och fler poliser, de flesta partierna har även tagit med lönebildningen i budgivningen. Politikerna borde i stället diskutera Polisens uppdrag och hur det ska begränsas och tydliggöras och vilka poliser vi ska ha i framtiden. Det är svårt men nödvändigt.
    Vi medborgare tycker om vår Polis och vill alltid ha mer än vad den kan leverera och poliser försöker att motsvara förväntningarna vilket medför att verksamheten många gånger uppfattas som ostrukturerad. Detta kanske särskilt nu eftersom den kommitté som utredde Polisens nya organisation lovade extra allt.

 

Förtydligande
Tankarna som framförts ovan är mina egna. Jag har knyckt en del från idéer som Stefan Strömberg har redovisat i olika sammanhang. Jag känner mig helt bekväm med denna stöld, dels därför att jag delar

uppfattningarna och dels därför att jag har haft förmånen att ha Stefan som chef och många gånger diskuterat frågor av detta slag.