Litteratur
PETTER ASP, Truman and the Fat Man, Bokförlaget Thales 2017. 135 s.
Straffrättsforskaren Petter Asp vill i Truman and the Fat Man (Bokförlaget Thales, 2017) kritiskt granska doktrinen om dubbel effekt (härefter DDE), delvis med utgångspunkt i just straffrätten. En stor anledning till Asps intresse för DDE, skriver han i bokens början, är att den ofta åberopas i straffrättsliga resonemang kring smärtlindring i livets slutskede (s. 7). Redan innan arbetet med boken påbörjades hade han den intuitiva uppfattningen att DDE presenterar fel sorts skäl för varför något är moraliskt tillåtet respektive otillåtet även i de fall principen verkar ge rätt resultat, och i boken försöker han anföra resonemang till stöd för denna uppfattning.
Asps själva utgångspunkt är alltså att något är fel med DDE. Boken har också fackgranskats av Torbjörn Tännsjö, starkt övertygad utilitarist, och alltså även starkt övertygad om att deontologiska principer som DDE är felaktiga. Jag tror boken skulle ha vunnit på om någon till DDE mer vänligt inställd själ också hade haft något inflytande på skrivandet. Även om Asp presenterar en del fall där DDE verkar ge, så att säga, rätt utslag (DDE kan exempelvis motivera varför terrorbombning av civila är otillåtet i krig medan bombning av strategiska militära mål är tillåtet även om några civila stryker med på köpet, en distinktion de flesta finner rimlig), och dessa fall kan sägas utgöra argument för DDE, så blir det samlade intrycket ändå relativt ensidigt.
Hela texten och upplägget ger samtidigt ett ganska spretigt intryck. Först presenteras vi för några situationer där människor ofta åberopar DDE, och vilka implikationer DDE har. Sedan får vi höra syftet med texten: Att undersöka giltigheten hos DDE som moralfilosofisk princip, och ta hjälp i resonemangen av straffrättsliga principer. Asp tänker använda sig av vad han kallar för ”relationistisk metod”, vilket verkar vara exakt detsamma som den inom moralfilosofin väl etablerade metoden ”reflektivt ekvilibrium”. Metoden går ut på att väga sina intuitioner om enskilda fall mot intuitioner om mer generella principer, modifiera där motsägelser uppstår, och så småningom nå fram till en intuitivt rimlig och internt konsekvent samlad uppfattning. Varför Asp använder en egen term här i stället för den gängse vet jag inte.
Det är bra att tidigt presentera bokens syfte, men det kunde ha gjorts tydligare och mer koncist. Nu flyter programförklaringen ut över fyra och en halv sida. Sedan går Asp vidare och beskriver DDE och vad principen innebär, vad otillåtlighet och ansvar innebär inom såväl straffrätt som moralfilosofi, hur straffrätten relaterar till DDE, motargument mot DDE (även om det i denna del av boken också kommer in ytterligare resonemang om hur DDE och framför allt distinktionen mellan avsikt och insikt ska förstås), fler jämförelser mellan DDE och straffrätt, en diskussion om distinktionen mellan mål och medel, och till sist förslag på alternativa moralfilosofiska principer som man skulle kunna luta sig emot i stället för DDE.
Ett alternativt upplägg skulle kunna vara följande: Börja med en kort inledning där bokens projekt motiveras. Förklara vad DDE är i grova drag. Presentera sedan argument för DDE — främst i form av exempel på scenarion där DDE verkar ge rätt resultat. Hit förs även exempel på lagstiftning där lagarna verkar rimliga och samtidigt verkar behöva DDE för sin motivering. Sedan kommer tänkbara exempel mot DDE. Ställ därefter frågan om dessa motexempel kan avfärdas genom små justeringar av DDE; kanske finns en allra bästa version av DDE, som erbjuder goda förklaringar av en hel del fall och som inte är sårbar för typiska motexempel? Nästa steg blir då att argumentera för att även den bästa möjliga versionen av DDE dras med vissa problem. Det gör det attraktivt att hitta ett eller flera alternativ till DDE, principer som erbjuder alternativa förklaringar i de situationer DDE verkar ge rätt resultat, men som inte är sårbara för de motexempel som man kan anföra mot DDE. Till sist, mot slutet av boken, skulle Asp då kunna vända sig till straffrätten och de resonemang som uttrycks i och ligger till grund för lagstiftningen i sitt sökande efter sådana alternativa förklaringar. Med ett sådant upplägg skulle boken ha en tydligare röd tråd.
När man försöker hitta den rimligaste och mest plausibla versionen av DDE kunde man också ha diskuterat mindre absoluta versioner. Trots allt är mer nyanserade versioner av DDE ganska populära inom modern moralfilosofi. Warren Quinn (1989, ”Actions, Intentions and Consequences: The Doctrine of Double Effect” Philosophy and Public Affairs 18: 334—51) föreslår exempelvis följande: ”All other things equal, a stronger case is needed to justify harmful direct agency than to justify equally harmful indirect agency.” Eftersom denna och liknande versioner av DDE som sagt är ganska populära idag, så hade boken tjänat på att diskutera dem. Kan denna typ av DDE-princip avfärdas med samma motargument som mer hårdragna versioner? Det hade varit en intressant diskussion.
Asp skriver på s. 30 att DDE bara är begriplig mot en bakgrund av absoluta förbud. Detta påstående motiveras inte, och jag har svårt att se att det stämmer. Han skriver vidare att DDE bara handlar om att döda människor (vilket kan ifrågasättas; kan inte en djurrättsförespråkare, som anser att det i grunden är fel att döda djur, också omfatta någon form av DDE?) samt att förespråkare ”brukar” inkludera foster (vilket återigen skulle kunna diskuteras; även om DDE har sitt ursprung i katolsk filosofi är den som sagt relativt populär även bland sekulära filosofer, som i regel inte är några abortmotståndare).
Över huvud taget är det lite oklart varför abortfrågan får ta så stor plats i boken som den gör. Det hade kunnat motiveras bättre. Som Asp själv påpekar så bygger Sveriges (och många andra länders) abortlagstiftning på antagandet att foster i början av graviditeten inte har någon rätt till liv. Om man anser att foster har rätt till liv och att abort normalt sett är att likställa med mord, men ändå anser det intuitivt rimligt att abort kan motiveras under vissa extrema omständigheter, och DDE utifrån denna moraliska bakgrund verkar ge ”rätt” svar, så skulle detta kunna utgöra ett argument för DDE. Men för en genomsnittlig svensk som inte anser att abort är mord till att börja med så blir hela abortdiskussionen inte särskilt intressant.
Till sist ges vi egentligen inte något övertygande alternativ till DDE i slutet av boken. Det kan man kanske inte lasta Asp för, eftersom det uttalade syftet med det sista kapitlet bara är att peka ut en färdriktning,
snarare än att ge en uppsättning helt färdiga svar. Tabellen som Asp presenterar på s. 111 ger dock ett lite missvisande intryck — den verkar utge sig för att erbjuda alternativa förklaringar till ett antal viktiga moraliska bedömningar där man traditionellt sett lutat sig mot DDE, utan att egentligen göra det på alla punkter. I tabellen skriver Asp exempelvis: ”Det kan vara tillåtet att bomba en vapenfabrik trots att man inser att det kommer att leda till att också civila dödas, eftersom anfallet inte riktas mot dem och eftersom (också civila) liv värderas delvis annorlunda i krigssituationer.” ”Eftersom anfallet inte riktas mot dem” är ju i princip en hänvisning till DDE, snarare än ett alternativ till DDE. Han skriver också ”Det kan vara tillåtet för läkaren att ge smärtlindring i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet också om det kommer att påskynda patientens död, eftersom den döende patientens liv i sig, givet omständigheterna, tillmäts ett lägre värde än liv i allmänhet”. Här finns ingen förklaring alls till varför det görs en åtskillnad mellan detta förfarande och aktiv dödshjälp med avsikt att döda — att den döende patientens liv tillmäts ett lägre värde kunde lika gärna använts för att rättfärdiga det sistnämnda också. För allt vad Asp säger i sin tabell, verkar vi fortfarande behöva DDE om vi vill motivera den distinktion som finns i svensk lagstiftning gällande smärtlindring och dödshjälp. I den tidigare texten (s. 104) har dock Asp åberopat pragmatiska och konsekventialistiska överväganden för att rättfärdiga denna distinktion, som att förtroendet för sjukvården kan skadas om det inte finns ett absolut förbud mot aktiv dödshjälp. Precis som Asp har intuitionen att DDE ibland ger rätt utslag av fel anledning, har dock många andra intuitionen att den här typen av konsekventialistiska överväganden ofta ger rätt utslag av fel anledning. Att konsekventialismen ofta ger rätt utslag av fel skäl är en klassisk kritik mot denna lära.
Efter all denna hårda kritik ska jag dock också berömma vad som berömmas bör. Resonemangen om rättslig nöd (ex. s. 106—107) är intressanta och kan kanske användas för att formulera moraliska principer som fungerar som goda alternativ till DDE i åtminstone vissa typer av situationer. Över huvud taget så är de straffrättsliga diskussionerna, för mig som filosof, intressanta och allmänbildande. Diskussionen om hur man drar gränsen mellan insikt och avsikt, där Asp så småningom kommer fram till att det handlar om en gradskillnad snarare än en artskillnad, är både intressant och skarp.
Det finns alltså lovande bitar i boken, även om helheten är spretig och dras med många problem. Om Asp hade kunnat prioritera arbetet med boken i högre grad och ägna sig mer helhjärtat åt den, något han i inledningen beklagar att han inte kunnat, kanske ett litet mästerverk till slut utkristalliserat sig. Tyvärr var det inte det som blev slutresultatet.
Sofia Jeppsson