EU:s arvsförordning

Rättspraxis

 

Inledning
EU:s arvsförordning (650/2012) trädde i kraft 2015-08-17. Samma dag trädde även den svenska kompletterande lagen (2015:417) om arv i internationella situationer (IAL) i kraft.
    Det har nu börjat komma en del rättspraxis avseende arvsförordningen från EU-domstolen. De tre fall C-218/16 (Kubicka), C-558/16 (Mahnkopf) och C-20/17 (Oberle), som hittills avdömts, refereras och kommenteras nedan.1 Ytterligare två fall, ligger i EU-domstolen för avgörande C-658/17 (WB) och C-102/18 (Brisch). Då dessa fall ännu (1 juli 2018) inte avgjorts, kommenteras de inte i denna artikel.

 

Mål C-218/16; Kubicka. Dom 2017-10-12

 

Målets konsekvenser för Sverige:
I Sverige kan lagfart utfärdas och medel på bankkonto överföras, trots att arvet grundas på ett institut som inte finns i svensk rätt (vindikationslegat).

 

Sakomständigheter
Aleksandra Kubicka är polsk medborgare men bosatt i Frankfurt an der Oder i Tyskland. Hon är gift med en tysk medborgare. De har tillsammans två minderåriga barn. Makarna äger hälften var av en fastighet i Frankfurt an der Oder. Fastigheten utgör familjens bostad.
    Aleksandra Kubicka vände sig till en polsk notarius publicus för att upprätta ett testamente. I testamentet ville hon först göra ett lagval till polsk rätt jämlikt artikel 22 i EU:s arvsförordning. Vidare ville hon i testamentet förordna om ett s.k. vindikationslegat (möjligt enligt polsk arvsrätt) avseende hennes halva andel av fastigheten i Frankfurt an der Oder till förmån för sin make. Den övriga kvarlåtenskapen ville hon skulle delas enligt den lagstadgade polska arvsordningen. Det innebar att den övriga kvarlåtenskapen skulle delas lika mellan maken och barnen. Aleksandra Kubicka ville uttryckligen undvika ett s.k. damnationslegat. Ett vindikationslegat enligt polsk rätt innebär att legatarien omedelbart och direkt vid testators dödsfall förvärvar legatet. Ett damnationslegat innebär att legatet måste överföras till

 

1 Framställningen är begränsad till avgöranden från EU-domstolen med avseende på den nya arvsförordningen. Det innebär att andra avgöranden från EUdomstolen som avser äldre förordningar liksom förordningar inom angränsande områden har utelämnats. För närmare information om sådan praxis hänvisas i stället till kommentaren till arvsförordningen (Bergquist, Damascelli, Frimston, Lagarde, Reinhartz; EU Regulation on Succession and Wills, Commentary; Verlag Dr. Otto Schmidt, Köln, 2015). Vidare har avgöranden från nationella domstolar utelämnats.

legatarien av de legala arvingarna (motsvarande utgivande av legat enligt svensk rätt; ÄB 22:1).
    Den polske notarius publicus vägrade dock att upprätta ett testamente med ett sådant vindikationslegat som Aleksandra Kubicka önskade. Orsaken var enligt notarius publicus att institutet vindikationslegat strider mot tysk lagstiftning och rättspraxis rörande sakrätt och registrering i det tyska fastighetsregistret. Utländska (t.ex. polska) vindikationslegat betraktas som damnationslegat i Tyskland genom s.k. anpassning jämlikt artikel 31 i EU:s arvsförordning. Denna tolkning framgår av förarbetena till den tyska kompletteringslagen till EU:s arvsförordning.
    Aleksandra Kubicka klagade över notarius publicus beslut till den regionala polska domstolen. Hon ansåg att bestämmelserna i EU:s arvsförordning skulle ges en självständig tolkning och att det inte finns någon bestämmelse i arvsförordningen som motiverar att successionsrätten inskränks på sådant sätt att de sakrättsliga verkningarna vindikationslegat inte erkänns. Den polska domstolen noterade att i arvsförordningens artikel 1.2 regleras följande.

 

2. Denna förordning är inte tillämplig på: k) frågor som rör karaktären hos sakrätter, och l) registrering i ett register av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering, och verkningarna av en registrering eller utebliven registrering av sådana rättigheter i ett register.

 

Mot denna bakgrund beslöt den polska domstolen att ställa följande tolkningsfråga till EU-domstolen: Ska artikel 1.2. k och l samt artikel 31 i arvsförordningen tolkas, så att de gör det möjligt att vägra att erkänna de sakrättsliga verkningarna av ett vindikationslegat, som förordnats enligt den lag som är tillämplig på arvet, när legatet avser äganderätt av en fastighet som är belägen i en medlemsstat, vars lagstiftning inte innehåller några bestämmelser om legat som har direkta sakrättsliga verkningar?

 

EU-domstolens dom
Domstolen tog först ställning till frågan om målet kunde upptas överhuvudtaget, eftersom frågan av tyska regeringen ansågs hypotetisk då testator ännu inte avlidit. Domstolen fann enligt arvsförordningens preamble nr 7 att förordningen syftar till att underlätta för medborgarna att utforma sina arvsrättsliga förhållanden i förväg. Enbart det förhållandet att testator ännu inte avlidit kan därför inte medföra att den ställda frågan anses vara hypotetisk.

 

Domstolen övergick därefter till att behandla målet i sak och konstaterade först att arvsförordningen i artikel 23.1 slår fast principen, att den lag som är tillämplig på arvet ska styra arvet i dess helhet. Syftet är enligt preamble nr 37 att undvika att arvet splittras. Ett vindikationslegat enligt polsk rätt liksom ett damnationslegat enligt tysk rätt utgör enligt domstolen olika metoder att överföra äganderätten till egendom. Äganderätt är en sakrätt som erkänns i både polsk och tysk rätt. Den direkta överföringen av äganderätt genom ett vindikationslegat rör endast metoden för överföring av denna sakrätt, vilket enligt preamble nr 15 är precis vad arvsförordningen syftar till att möjliggöra i enlighet med den lag som är tillämplig på arvet. Domstolen fastslog därför att en sådan metod för överföring av en sakrätt inte omfattas av undantaget i artikel 1.2. k från arvsförordningens tillämpningsområde. Tyska domstolar /myndigheter kan således inte vägra att erkänna de sakrättsliga verkningarna (överföring av äganderätten till fastigheten) av ett vindikationslegat enligt polsk rätt.
    Domstolen konstaterade vidare, att artikel 1.2. l i arvsförordningen endast avser registrering av rättigheter i fast eller lös egendom, inbegripet de rättsliga krav som ställs vid en sådan registrering och verkningarna av en registrering. Således ingår inte de omständigheter (vindikationslegat), enligt vilka äganderätten till fast egendom förvärvats, bland de frågor som jämlikt artikel 1.2. l är undantagna från arvsförordningens tillämpningsområde.
    Om artikel 1.2. l skulle göra det möjligt att från arvsförordningens tillämpningsområde undanta förvärv av äganderätt till egendom genom ett vindikationslegat, skulle detta innebära en splittring av arvet som inte är förenlig med artikel 23.1 och preamble nr 37.
    Slutligen konstaterade domstolen att eftersom den sakrätt som överförs genom vindikationslegatet är en äganderätt som erkänns även i tysk rätt, saknas det anledning att vidta någon anpassning enligt artikel 31 i arvsförordningen.
    I domslutet fastslår EU-domstolen att artikel 1.2. k och l inte ger en medlemsstats myndigheter rätt att vägra erkänna de sakrättsliga verkningarna av ett vindikationslegat, även om institutet vindikationslegat saknas i den egna lagstiftningen.

 

Min kommentar
EU-domstolen har mycket tydligt tagit ställning för arvsförordningens syfte att underlätta arv som berör flera medlemsstater. Detta avser även att i förväg utforma de arvsrättsliga förhållandena.
    Domstolen har också värnat den autonoma europeiska tolkningen av arvsförordningen och inte låtit sig styras av nationell kompletterande lagstiftning.

 

Avgörande för domstolen var att själva sakrätten ansågs vara äganderätten. Metoden för överföring av äganderätten ansågs inte vara en fråga som rörde karaktären av sakrätten. Frågan låg därför inte utanför arvsförordningens tillämpningsområde.
    Avgörandet innebär t.ex. att en polsk arvinge kan, med stöd av ett europeiskt arvsintyg utfärdat av polsk domstol, begära att han/hon ska noteras som ägare i det svenska lagfartsregistret, trots att han/hon förvärvat den svenska fastigheten med stöd av ett institut som inte finns i Sverige (vindikationslegat). Detsamma gäller för lös egendom, t.ex. medel på ett bankkonto i en svensk bank.

 

Mål C-558/16; Mahnkopf. Dom 2018-03-01.

 

Målets konsekvenser för Sverige:
Om svensk bodelningsrätt och tysk arvsrätt ska tillämpas, kan en efterlevande make/maka tilldelas ”dubbel bodelningsandel”.

 

Sakomständigheter
Lutz Mahnkopf avled 2015-08-29. Han var gift med Doris Mahnkopf. Båda makarna var tyska medborgare. De hade sitt hemvist i Berlin. Lutz Mahnkopf hade inte upprättat något testamente. Enda arvingar var makan och en gemensam son.
     Makarna levde enligt den i Tyskland lagstadgade förmögenhetsordningen med tillökningsgemenskap (Zugewinngemeinschaft). Makarna hade inget äktenskapsförord.
    Zugewinngemeinschaft är en motsvarighet till den svenska förmögenhetsordningen giftorätt, men har ett antal viktiga avvikelser från våra regler om giftorätt. Den tillgångsmassa som ska beaktas vid delning enligt reglerna om Zugewinngemeinschaft omfattar inte vad makarna ägde innan de gifte sig och inte heller vad de under äktenskapet ärvt eller erhållit som förskott på arv (BGB § 1374). Vid bodelning sker en beräkning av ingångsvärdet (när de gifte sig) respektive utgångsvärdet (när äktenskapet upphörde) på respektive makes tillgångsmassa. Om värdet på den ene makens tillgångar ökat mer än den andres, så har den ”fattigare” maken en fordringsrätt på den ”rikare” maken motsvarande hälften av vad den ”rikare” makens tillgångar ökat mer än den ”fattigare” makens tillgångar (BGB § 1378 punkt 1).

 

Exempel 1
Make A äger, när makarna gifter sig, tillgångar värda 100 000 EUR. Make B äger då inga tillgångar alls. När äktenskapet upphör har värdet på make A:s tillgångar ökat till 600 000 EUR. Make B:s tillgångar uppgår nu till 100 000 EUR. Värdet på make B:s tillgångar har under äktenskapet ökat med 500 000 EUR, medan make B:s tillgångar ”bara” ökat med 100 000 EUR. Skillnaden i värdeökningen för

makarnas tillgångar blir 400 000 EUR. Make B har i bodelningen ett fordringsanspråk på 200 000 EUR, dvs. hälften av skillnaden i värdeökningen mellan makarnas tillgångar.
    Den avlidnes kvarlåtenskap i fallet Mahnkopf omfattade utöver tillgångar i Tyskland också hälften av en fastighet i Sverige.
    Den tyska arvsregeln för efterlevande make är att hon (när den avlidne hade barn) ärver en fjärdedel av den avlidnes samlade tillgångar (BGB § 1931 punkt 1). Dessutom har hon i stället för bodelning rätt till ytterligare en fjärdedel av den avlidnes samlade tillgångar – även det han hade när de gifte sig och fått i arv/förskott under äktenskapet (BGB § 1931 punkt 3 och § 1371 punkt 1). Hon får därvid behålla alla sina egna tillgångar. Denna schablonregel saknar motsvarighet i svensk rätt.
    Knäckfrågan i målet var om denna schablonregel ska betraktas som en arvsregel och därmed följa EU:s arvsförordning eller en regel om makarnas förmögenhetsfördelning och i så fall följa bodelningsregler.
    På begäran av Doris Mahnkopf utfärdade Amtsgericht Schöneberg (motsvarande tingsrätt) ett tyskt arvsintyg (Erbschein) vari framgick att efterlevande makan hade rätt till hälften av kvarlåtenskapen efter Lutz Mahnkopf (en fjärdedel plus en ytterligare fjärdedel) enligt de tyska reglerna i BGB § 1931 punkt 1 och § 1371 punkt 1). Den andra hälften av kvarlåtenskapen tillföll sonen.
    Doris Mahnkopf ansökte också om ett europeiskt arvsintyg (EU:s arvsförordning kap. VI) för att ändra lagfarten på fastigheten i Sverige. Amtsgericht Schöneberg avslog ansökan om europeiskt arvsintyg på den grunden att makans anspråk delvis grundades på BGB § 1371 stycke 1, som enligt domstolen inte är en arvsrättslig regel och därvid inte omfattas av arvsförordningens tillämpningsområde.
    Doris Mahnkopf överklagade avslagsbeslutet till Kammergericht Berlin (motsvarande hovrätt). Kammergericht förklarade att det i tysk doktrin råder delade meningar om huruvida regeln i BGB § 1371 punkt 1 är en arvsrättslig bestämmelse eller en bestämmelse som rör makars förmögenhetsförhållande. Kammergericht ansåg för sin del att BGB § 1371 punkt 1, med beaktande av dess syfte, inte var en arvregel.
    Mot denna bakgrund beslutade Kammergericht att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen: Ska artikel 1.1 i arvsförordningen tolkas så att förordningens tillämpningsområde (arv efter avliden) också omfattar en bestämmelse som reglerar förmögenhetsrättsliga frågor efter en makes död?

 

EU-domstolens dom
EU-domstolen hänvisar inledningsvis i sin dom till fast praxis att ordalydelsen i en unionsbestämmelse i regel ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela EU (C-135/15 Nikiforidis) med beaktande av inte bara ordalydelsen, utan även det sammanhang i vilket

bestämmelsen ingår och det mål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen (C-617/15 Hummel Holding).
    Enligt ordalydelsen i arvsförordningens artikel 1.1 föreskrivs att förordningen är tillämplig på arv efter avliden. I artikel 1.2. d undantas ”frågor som rör makars förmögenhetsförhållanden” från förordningens tillämpningsområde. I artikel 3.1. a ges begreppet arv följande definition: ”arv efter avliden som omfattar alla former av överföring av tillgångar, rättigheter och skyldigheter efter dödsfall, oavsett om det rör sig om ett testamentariskt förordnande om kvarlåtenskap eller om arv enligt den legala arvsförordningen”.
    Det framgår också av förordningens preamble nr 9 att förordningens tillämpningsområde bör innefatta alla civilrättsliga aspekter av arv efter en avliden person.
    I preamble nr 12 framgår uttryckligen att förordningen inte bör tillämpas på frågor som rör makas förmögenhetsförhållanden, som förekommer i vissa rättssystem, i den mån dessa inte rör arvsfrågan.
    I fallet Mahnkopf ska enligt tysk rätt (BGB § 1371 punkt 1), vid upplösning av förmögenhetsordning med Zugewinngemeinschaft, den efterlevande makans arvslott ökas med en fjärdedel.
    Den tyska regeringen har i yttrande till EU-domstolen förklarat att bestämmelsen i BGB § 1371 punkt 1 endast ska tillämpas när äktenskapet upplösts till följd av ena makens dödsfall. Syftet med bestämmelsen är att schablonmässigt kompensera för de nackdelar som följer av avslutandet av Zugewinngemeinschaft när ena maken avlider, utan att exakt fastställa värdet på makarnas tillgångar såväl vid äktenskapets början som dess slut.
    Enligt EU-domstolen avser BGB § 1371 punkt 1 inte fördelningen av tillgångar mellan makarna, utan den efterlevande makans rätt till tillgångar som redan ingår i dödsboet. Under dessa omständigheter förefaller huvudsyftet med den aktuella bestämmelsen inte vara att reglera fördelningen av makarnas tillgångar, utan snarare fastställandet av den efterlevande makans andel av arvet. En sådan bestämmelse avser därför huvudsakligen arvet efter den avlidne maken och inte makarnas förmögenhetsförhållanden. Bestämmelsen rör således arv i den mening som avses i arvsförordningen.
    Det europeiska arvsintyget kan således utfärdas med fullständiga uppgifter om den efterlevande makans rätt till kvarlåtenskapen.
    I domslutet fastslår EU-domstolen att arvsförordningens artikel 1.1 ska tolkas så att tillämpningsområdet för arvsförordningen omfattar en nationell bestämmelse, som föreskriver att det när en av makarna avlider ska göras en schablonmässig uppdelning av makarnas tillgångar (Zugewinnausgleich) genom en ökning av den efterlevande makans arvslott.

 

Min kommentar
Domen i målet Mahnkopf kan åskådliggöra och kommenteras genom att jämföra några exempel. Grundförutsättningarna för kommande exempel är följande. Makarna A och B är båda tyska medborgare. Makarna har ett gemensamt barn C. A har avlidit. Han hade inget testamente och makarna hade inget äktenskapsförord. A hade vid sin död nettotillgångar på 100 000 EUR. B saknade tillgångar.

 

Exempel 1
Makarna hade hemvist i Tyskland och alla tillgångar i Tyskland. Ärendet är således rent internt tyskt. B ärver hälften (en fjärdedel enligt BGB § 1931 punkt 1 och ytterligare en fjärdedel enligt BGB § 1371 punkt 1) av A:s tillgångar dvs. 50 000 EUR. Den andra hälften ärver C. Någon bodelning sker inte.
    De tyska reglerna i BGB § 1931 punkt 1 och BGB § 1371 punkt 1 har skapat klara tillämpningsproblem om makarna haft anknytning till Sverige och nyssnämnda regler ska kombineras med svenska bodelningsregler.

 

Exempel 2
Förutsättningarna jämfört med Exempel 1 ändras så att makarna sedan mer än två år har gemensam hemvist i Sverige och alla tillgångar finns här i landet. Svensk domstol är behörig. Mannen avlider år 2014, dvs. innan EU:s arvsförordning trädde i kraft. Enligt LIMF § 4 ska svensk bodelningsrätt tillämpas. Enligt IDL kap 1 § 1 ska tysk arvsrätt tillämpas (den avlidnes medborgarskap styr). B erhåller 50 000 EUR i bodelningslott (enligt svenska bodelningsregler). Av arvet på 50 000 EUR ska B enligt BGB § 1931 punkt 1 erhålla en fjärdedel i arv, dvs. 12 500 EUR. Fråga uppstår om hon därutöver ska erhålla en ytterligare fjärdedel av arvet enligt BGB § 1371 punkt 1. Syftet med denna regel är emellertid att kompensera för en utebliven bodelning. Men i det här fallet har ju en bodelning skett, dock enligt svenska regler. På den advokatbyrå där jag själv är verksam har vi under årens lopp åtskilliga gånger ställts inför just den här situationen. Vi har då, med beaktande av syftet med BGB § 1371 punkt 1 och för att undvika ”dubbelkompensation” till efterlevande makan, avstått från att tillämpa BGB § 1371 punkt 1. C har således erhållit 37 500 EUR i arv. Notera att B, trots att vi avstått från att tillämpa BGB § 1371 punkt 1, totalt sett fått mer (62 500 EUR) än i det rent tyska fallet i Exempel 1. Våra beslut har i dessa fall alltid godtagits av samtliga dödsbodelägare, så någon överprövning i klanderprocess i svensk tingsrätt har inte skett.
    Genom EU:s arvsförordning har hemvistprincipen i stället för medborgarskapsprincipen blivit styrande för arvsfallen.

 

Exempel 3
Samma förutsättningar som i Exempel 2 med de två ändringarna att A avled 2016 och att han gjort ett lagval till tysk arvslag med stöd av arvsförordningen artikel 22. 1. Innan Mahnkopf-domen kom, blir resultatet exakt detsamma som i Exempel 2.
    I Mahnkopf-domen fastslås att BGB § 1371 stycke 1 ska anses vara en arvsregel. Detta synes innebära att vår byrås tidigare ”pragmatiska” hantering av situationen i Exempel 2 inte längre kan vidhållas. Såvitt jag kan förstå har EU-domstolen accepterat den ”dubbelkompensation” som uppkommer i ett fall som Exempel 2.

 

Exempel 4
Samma förutsättningar som i Exempel 3, med beaktande av Mahnkopf-domen. B erhåller först 50 000 EUR i bodelning med stöd av LIMF § 4 och svenska bodelningsregler. Av arvet på 50 000 EUR erhåller B vidare 25 000 EUR (en fjärdedel enligt BGB § 1931 punkt 1 och ytterligare en fjärdedel enligt BGB § 1371 stycke 1). Totalt erhåller B 75 000 EUR att jämföra med 50 000 EUR i Exempel 1 och 62 500 EUR i Exempel 2 och 3.

 

Mål C-20/17; Oberle. Dom 2018-06-21.

 

Målets konsekvenser för Sverige:
I Sverige kan nu inte en svensk bouppteckning registreras, om arvet handläggs i annan EU-stat, även om bouppteckningen är begränsad till tillgångar i Sverige.

 

Sakomständigheter
Adrien Oberle avled 2015-11-28. Han var fransk medborgare med hemvist vid sin död i Frankrike. Han efterlämnade två söner, Vincent Oberle och dennes bror. Hustrun hade avlidit tidigare. Adrien Oberle hade inte upprättat något testamente. Han hade kvarlåtenskap såväl i Frankrike som i Tyskland.
    Den 8 mars 2016 utfärdade en fransk domstol i Saint-Avold ett nationellt franskt arvsintyg att Vincent Oberle och hans bror skulle ärva hälften var av kvarlåtenskapen.
    Vid Amtsgericht Schöneberg (tingsrätt i Berlin) ansökte Vincent Oberle om ett nationellt tyskt arvsintyg (Erbschein) begränsat till den kvarlåtenskap som fanns i Tyskland. Han uppgav att han enligt fransk lag hade ärvt hälften av kvarlåtenskapen och hans bror den andra hälften. Amtsgericht Schöneberg avvisade ansökan eftersom domstolen inte ansåg sig behörig. Grunden var att nationell tysk rätt, enligt vilken Amtsgericht Schöneberg hade behörighet, åsidosatte artikel 4 i arvsförordningen. Enligt artikel 4 ska domstolarna i den medlemsstat, där den avlidne vid sin död hade hemvist, vara behöriga att fatta beslut om arvet i dess helhet.

Vincent Oberle överklagade till Kammergericht i Berlin (motsvarande hovrätt). Kammergericht ansåg att Amtsgericht i Schöneberg var behörig att utfärda ett nationellt tyskt arvsintyg, eftersom det fanns kvarlåtenskap i Tyskland. Enligt Kammergericht framgår det inte tydligt att EU:s arvsförordning haft för avsikt att uttömmande reglera behörigheten att utfärda nationella arvsintyg. Dessutom menade Kammergericht att orden ”fatta beslut” i artikel 4 i arvsförordningen bara åsyftar domstolsavgöranden, medan utfärdande av nationella arvsintyg inte utgör sådana avgöranden. Nationella arvsintyg utfärdas som icke-tvistiga rättsvårdsärenden och innehåller endast faktiska omständigheter. De är inte ägnade att ha rättskraft (res judicata).
    Mot denna bakgrund beslutade Kammergericht att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen: Ska artikel 4 i arvsförordningen tolkas så, att därigenom även fastställs en exklusiv internationell behörighet att utfärda de nationella arvsintyg i de respektive medlemsstaterna som inte ersätts av det europeiska arvsintyget (artikel 62.3) i arvsförordningen, med följd att avvikande nationella bestämmelser avseende behörighet att utfärda nationella arvsintyg saknar verkan på grund av att det strider mot överordnad unionslagstiftning?

 

EU-domstolens dom
Domstolen konstaterar först att artikel 1.2 i arvsförordningen räknar upp olika frågor som är undantagna från förordningens tillämpnings– område. Bland dessa finns inte nationella arvsintyg.
    Därefter fastslår domstolen att enligt fast rättspraxis ska bestämmelser om domstols behörighet ges en självständig och enhetlig tolkning i hela unionen. Därvid ska hänsyn inte bara tas till bestämmelsernas ordalydelse, utan även till det sammanhang i vilket dessa bestämmelser ingår och till syftet med den aktuella lagstiftningen. Enligt ordalydelsen i artikel 4 i arvsförordningen fastställer den att domstolarna i den medlemsstat, där den avlidne hade hemvist vid sin död, ska vara behöriga att fatta beslut om arvet i sin helhet. Uttrycket ”arvet i sin helhet” tyder på att det i princip ska gälla alla arvsförfaranden som handläggs vid medlemsstaternas domstolar.
    Angående tolkningen av orden ”fatta beslut” konstaterar domstolen att ordalydelsen i artikel 4 i arvsförordningen inte i sig gör det möjligt att avgöra om den omständigheten, att det rör sig om tvistiga mål eller rättsvårdsärenden, påverkar tillämpligheten av behörighetsregeln i artikel 4. Bokstavstolkning ger således inget svar på den fråga som Kammergericht ställt. Vidare noterar domstolen, enligt artikel 13 i förordningen, att den domstol som är behörig att ”fatta beslut” om arvet i sin helhet enligt artikel 4, även är behörig att ta emot förklaringar om t.ex. avstående från arv. Av detta följer att artikel 4

även åsyftar förfaranden som inte leder till domstolsavgöranden. Denna tolkning stöds av preamble nr 59 i förordningen, där det framgår att förordningens bestämmelser är tillämpliga oberoende av huruvida avgöranden om arvet avsett tvistiga eller otvistiga förfaranden.
    Mot denna bakgrund fastslår domstolen att artikel 4 i arvsförordningen reglerar den internationella behörigheten för medlemsstaternas domstolar vid förfaranden som gäller hela arvet, t.ex. utfärdande av nationella arvsintyg oavsett om förfarandet handläggs som ett tvistigt mål eller som ett rättsvårdsärende.
    Vidare anser domstolen att tillämpningen av nationell rätt i syfte att fastställa behörighet för medlemsstaternas domstolar att utfärda nationella arvsintyg skulle strida mot det mål som anges i preamble nr 27 i arvsförordningen. Målet är att säkerställa samstämmighet mellan bestämmelserna om domstols behörighet och bestämmelser om tillämplig lag.
    Med hänsyn till det allmänna syftet med arvsförordningen om ömsesidigt erkännande av domar som meddelats i medlemsstaterna, understryks dessutom i preamble nr 34 att förordningen syftar till att undvika sinsemellan oförenliga avgöranden i olika medlemsstater. Detta mål är knutet till universalitetsprincipen att tillämplig lag enligt förordningen ska styra ”arvet i dess helhet”. En tolkning av bestämmelserna i arvsförordningen, som skulle leda till en fragmentation av arvet, skulle vara oförenlig med målen för förordningen. Att tolka artikel 4 i förordningen på det sätt som domstolen här gjort syftar till att begränsa risken för parallella förfaranden vid olika medlemsstaters domstolar och de motsägelser, som detta skulle kunna medföra.
    I domslutet fastslår EU-domstolen att ett nationellt arvsintyg endast får utfärdas av domstol i den medlemsstat som har behörighet att handlägga arvet i sin helhet. Således får domstol i annan medlemsstat inte utfärda att nationellt arvsintyg avseende egendom belägen i denna andra stat.

 

Min kommentar
EU-domstolen har tydligt understrukit att unionsrätt har företräde framför nationell rätt.
    Vidare har domstolen fastställt att syftet med arvsförordningen måste vara avgörande framför bokstavstolkning.
    Ett av förordningens centrala syften är att undvika uppsplittring av arvsförfarandet. En sådan uppsplittring riskerar alltid att leda till motstridiga avgöranden.
    I Sverige har vi inte nationella arvsintyg för att utvisa vilka som är arvingar/testamentstagare. Motsvarande funktion kan en registrerad bouppteckning däremot ha hos oss. Rättsfallet Oberle måste rimligen innebära, att om arvet handläggs i t.ex. Polen enligt polsk rätt, så kan

inte en svensk bouppteckning registreras, även om den är begränsad till tillgångar i Sverige.

Ulf Bergquist2

 

 

2 Författaren är senior partner på Bergquist & Partners Advokatbyrå. Han var ledamot av den expertgrupp som på EU-kommissionens uppdrag tog fram förslaget till EU:s arvsförordning. Han var också expert i den statliga utredning som utarbetade förslaget till den kompletterande svenska lagstiftningen, IAL. Bergquist är medförfattare till en internationell lagkommentar till arvsförordningen samt också medförfattare till lagkommentaren till IAL.