Är innehav av falska handlingar straffbart?
Av kammaråklagaren HANS RANHOLM
Sedan gammalt har innehav av falska handlingar kunnat straffas som förberedelse till brukande av falsk urkund. Enligt en framväxande hovrättspraxis skulle detta dock vara omöjligt med hänsyn till principen om åtskillnad mellan hjälpmedel och brottsobjekt. Artikeln undersöker grunden för principen och ifrågasätter tolkningen, samt tar upp frågan om principen fortfarande är giltig.
1 Inledning
Straffansvar för den som innehar falska urkunder kan, alltefter omständigheterna, konstrueras på flera olika sätt, men det finns inget särskilt straffstadgande. En förekommande lösning är att se innehavet som en förberedelse till brukande av det som innehas. Om innehavaren inte har använt eller försökt använda urkunden, och heller inte kan sägas ha innehaft den som ett led i en plan att begå ett visst annat brott, är detta ofta den enda möjliga grunden för straffansvar.
På senare år har emellertid i flera hovrättsavgöranden hävdats att straffansvar för förberedelse till brukande av falsk urkund genom innehav av själva förfalskningen skulle strida mot en princip om att skilja mellan hjälpmedel och brottsobjekt. Om ett brott består i hantering av en viss sak kan enligt detta synsätt denna sak inte anses vara ett hjälpmedel för brottet.
I denna artikel undersöks hur innehav av förfalskade ID-handlingar bedömts i modern praxis1. Genom en genomgång av de bakomliggande rättskällorna undersöks vidare huruvida principen om åtskillnad mellan brottsobjekt och hjälpmedel verkligen utesluter straffansvar för förberedelse till brukande. Utifrån resultatet av undersökningen av förutsättningarna för principens tillämpning finns anledning att ifrågasätta dess giltighet över huvud taget.
2 Ett praktiskt problem
Den som vid t.ex. gripande visar sig ha falska ID-handlingar kan sällan straffas för själva urkundsförfalskningen. Att beställa en förfalskning är anstiftan, och om man låter fotografera sig även medhjälp, men dessa misstankar faller ofta på att gärningsorten, och därmed straffbarheten, är okänd. Förberedelse till något visst annat brott är ofta inte ak-
1 Begreppet praxis används här i vid bemärkelse såsom inbegripande avgöranden av såväl hovrätter som Högsta domstolen, vare sig dessa publicerats särskilt eller inte.