Två samlingsverk. När justitierådet, förutvarande justitiestatsministernverk. Edvard Carleson — känd som "utomordentligt skarpsinnig jurist och lagstiftare" (Louis De Geer) — vid Uppsalauniversitets 400-årsfest kreerades till juris hedersdoktor, uppgav han om sin författareverksamhet att den "huvudsakligast omfattat utlåtanden och lagförslag, till vilka författarerätten torde böra anses hava förfallit i samma stund ändamålet med dem blivit uppnått".
    Denna Carlesons självdeklaration kan anses tämligen typisk förtidigare svenska juristgenerationers litterära alstring. Icke utan ett visst fog har det sagts att våra juristers skriftställarskap icke beståri annat än kommittébetänkanden, låt vara "hela vindar". Och även eljes ha de sedan gammalt namn om sig att vara föga litterärt lagda. Att jurister och präster ingenting läsa är sålunda än i dag en allmännelig ordsed bland äldre biblioteksmän.
    Mot denna bakgrund framstå i dess ljusare dager de två verk som här skola utgöra ämnet för en kort betraktelse: festskriften till Johan C. W. Thyrén och föreläsningarna vid Nordiska Juriststämman. Intet av dem har för sin tillkomst att tacka offentligt uppdrag eller — den andra mäktiga produktionsfaktorn inom vår rättslitteratur — akademisk specimination. De äro båda, om uttrycket tillåtes, barn av den fria kärleken till juridiken.
    Teologer, medicinare, språkmän, historici, naturvetare och ännu andra ha på bemärkelsedagar uppvaktats med festskrifter, i en utsträckning som hotar att beröva denna art av hyllning dess exklusivt förnämliga karaktär. Men den ståtliga volym, som vid Thyréns avgång från professorsämbetet överräcktes honom av sex lustrers professorer och docenter inom Lunds juridiska fakultet, intar, såsom den första festskriften till en svensk jurist, en ställning för sig. Att, efter vad man vågar sluta av den snävt begränsade författarekretsen och av tillfället för gåvan, denna kanske framför allt avser att hylla akademikern, gör ej hedern ringare och är blott naturligt då det gäller den som under ett decennium med sällspord glans fungerat som det karolinska universitetets styresman, icke bara i kraft av sina kollegers val utan också

 

med viljekraftens och snillets rätt, som den där lätt i var fakultet kunde dugt till professor. 

Skrifter tillägnade Johan C. W. Thyrén vid hans avgång från professorsämbetet den 31 maj 1926. Lund 1926. A.-B. Gleerupska Universitets-Bokh. i distr. 532 s. Kr. 18.00. Nordiska Juriststämman i Stockholm och Uppsala den 5—18 september 1926. Hälsningstal och föreläsningar utg. av Tore Alméns Minnesfond. Sthm 1926. A.-B. Nord. Bokh. i distr. 553 s. Kr. 10.00.

TVÅ SAMLINGSVERK. 115    Men även Nordiska Juriststämmans förhandlingar kan sägas vara en juridisk festskrift, en hyllningsgärd icke mindre välförtjänt, icke mindre hjärtligt given. Om TORE ALMÉN ej levat och verkat, hade juriststämman troligen aldrig kommit till stånd och säkert icke uppburits av den allmänna arbetsglädje och offervillighet som den nu kunde fröjda sig åt. I sitt hälsningstal vid stämmans öppnande erinrade justitierådet Ekeberg lika vackert som sant om de Tore Alméns oförgätliga karaktärsegenskaper vid sidan av intelligensen och skaparkraften, som låta honom alltjämt stå som ett levande och manande föredöme för hans vänner och forna medarbetare: "det omutliga sanningskravet, flärdlösheten, trofastheten, hjärtats godhet och adel". Ja sådan var makten av hans personlighet att de honom närstående, å vilka ansvaret för stämmans anordnande närmast vilade, för visso hämtade sin bästa tillfredsställelse av medvetandet att fullgöra ett värv i hans anda och till tack och heder åt hans dem kära minne. Liksom festskriften till Thyrén är illustrerad med dennes porträtt, är det därför också i allo tillbörligt att stämmoboken prydes av Alméns bild — samma bild som vid hans bortgång infördes i denna av honom grundade tidskrift.
    Det är icke utan sitt intresse att fortsätta jämförelsen mellan de båda samlingsverken. Om den Thyrénska festskriften uteslutande företräder lundajuridiken, så bär den andra boken en avgjort uppsaliensisk prägel. Den som har sinne för tillfälligheternas lek uppmärksammar att de 13 lundensarne i den förra skriften motsvaras av precis lika många uppsaliensare i den senare. Med dessa sista 13 ha förenat sig två 3-mannagrupper, bestående den ena av en representant för vart av våra nordiska grannländer (Munch-Petersen, Stang, Tulenheimo), den andra av lundensare. Av de tre lundensarne uppträder professor Björling i båda verken: hans deltagande i juriststämman motiveras av att hans fakultet placerat honom i styrelsen för Tore Alméns minnesfond. Att av de två andra ingendera var med i festskriften till Thyrén är för båda helt förklarligt ehuru av skilda grunder, ty den ena är Thyrén själv, den andre prof. Lundstedt.
    Båda volymerna vittna starkt om det nära samband som i de nordiska länderna råder mellan regeringsmakt och akademisk eller eljes litterärt betonad juridik. I Thyrénska festskriften medverka två förutvarande utrikesexcellenser (Hellner och Undén), och av föreläsarne vid juriststämman är en justitieminister (Thyrén), tre ha varit statsministrar (Hammarskjöld, Trygger, Tulenheimo), en utrikesminister (Marks von Würtemberg), två justitieministrar (Ekeberg och Stang), en ecklesiastikminister (K. G. Westman). Flera av de sålunda nämnda ha dessutom även i annan egenskap eller i flera repriser suttit i regeringen. Särskilt sammansättningen av juriststämmans föreläsarstab kan ej undgå att väcka reflexioner beträffandetidernas omskiftelse: man behöver ej placera ett auditorium av jurisstuderande många lustrer tillbaka för att finna det icke vara möjligt

116 B. W.att i katedern tänka sig en serafimerriddare, en president eller en sett justitieråd.
    Genom en rik omväxling av de behandlade ämnena förmår den lundensiska festskriften att tillfredsställa även ganska heterogena smakriktningar. Mest betydande till omfånget (inemot en tredjedel av hela verket) och väl även i anseende till de lärda mödor de krävt äro de rättshistoriska bidragen av Bergman (Servitut i 1600 talets rättspraxis) och Delin (Om blodshämnden och götalagarnas straffbestämmelser för viljadråp). Man känner icke mindre respekt för den senares energiska brottning med tolkningssvårigheterna i landskapslagarna än för det kraftprov som den förres studium av de digra processakterna från vår storhetstid måste anses innebära. Inom processrätten falla tre uppsatser eller flera än inom någonannan disciplin. Största uppmärksamheten tilldrager sig nog av dessa tre Hellners moget genomtänkta och starkt övertygande utredning om bästa sättet att i en reformerad svensk process anordna ett tredskodomsförfarande. De övriga processualisterna äro Kallenberg, som meddelar några anmärkningar till 20 kap. RB, och Hassler som skriver om häktningsfrågan i underrätts slutliga utslag. Civilrätten företrädes av Björling, vars studie "Gäldenärs ansvar för medhjälpare" behandlar, under hänsyn till rättspraxis, bl. a. frågan huruvida sådant ansvar förutsätter skuld eller ej. Till straffrätten hör märkligt nog blott en uppsats, nämligen Bergendals om avtalsbrott såsom förbrytelse emot tredjeman. Ej heller statsrätten representeras av mer än en författare, Malmgren, som intresseväckande undersöker vissa frågor rörande omfattningen av Konungens benådningsrätt. Inom den speciella privaträtten skriver Ernberg. Såväl genom titeln "Om objekt och adjacent vid expropriation" som genom beteckningarna m, n, F och F1 erinrar hans framställning om Thyréns eget språkliga nyskapande. Åt den internationella rätten ägnas blott ett fåtal sidor, men det goda lynne var med Undén där i all vänlighet, fortiter in re, suaviter in modo, parerar sin kollega Lundstedts häftiga utfall mot folkrätten, gör dessa sidor till kanske det parti av festskriften som man helst återläser. Slutligen bör ej heller förtigas att inom finansrätt och nationalekonomi finnas uppsatser av Lindahl, Sommarin och Åkerman.
    Om en lektyr som bjudes en lärd professor av internationella mått skulle befinnas rymma mer av vetenskapligt värde, av självständiga forskningsresultat och nya tankar än populärt hållna föredrag för studerande ungdom, så kan detta icke vara ägnat att förvåna. Men i avseende å mångsidighet i ämnesval och de behandlade frågornas aktualitet är föreläsningsboken ingalunda den sämre lottade av de två, likasom den otvivelaktigt såsom förströelselektyr betraktad äger ett avgjort företräde. I själva verket vill det synas som vore Nordiska Juriststämmans förhandlingar en synnerligen lämplig propagandaskrift i fall det gäller att ibland bildade lekmän väcka intresse för juridiken. Här kan nu icke redogöras för alla de olika föreläsningarnas innehåll; en uttömmande förteckning över

TVÅ SAMLINGSVERK. 117dem läses i förra årgången av denna tidskrift s. 360 f. Några ord må dock sägas. Med beklagande måste konstateras att statsrådet Thyréns föreläsning vid öppningshögtidligheten å riddarhuset återgives endast i kortfattat sammandrag. Om den oförlikneliga bravur, den lysande oratoriska konst och pedagogiska förmåga, varmed föreläsaren visste att genom framförande i frihet av kuperade brottsrekvisit roa och fängsla en andlöst lyssnande publik av damer och herrar, bland vilka mången säkerligen då fick sin första lektion i straffrätt — därom ger referatet icke någon föreställning. Å andra sidan. För den som i likhet med anmälaren icke var i tillfälle att vid juriststämman höra Ernst Trygger, men såsom sitt bästa studieminne från uppsalaåren räknar dennes s. k. rättsvetenskapliga övningar, har det sitt obeskrivliga behag att i föreläsningen om domaren och hans uppgift återfinna sin ungdoms lärare livslevande, t. ex.i denna stillsamma sats: "Människorna äro ofta icke så litet egendomliga; i allmänhet äro de emellertid mera goda än intelligenta".

B. W.