Rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning vid långvariga avtal om immateriella tjänster?
Det är ett känt problem inom svensk kontraktsrätt att det saknas generell lagstiftning. Det är därför ofta svårt att skapa sig en uppfattning om vad som bör gälla vid kontraktstyper som inte blivit föremål för specialreglering (s.k. oreglerade kontraktstyper). Vad som är gällande rätt inom framförallt det immateriella tjänsteavtalsområdet är till följd av avsaknad av lag¬stiftning många gånger oklart och svårt att fastställa. I allmänhet har dock problem som är gemensamma för hela kontraktsrätten uppmärksammats och behandlats i lagstiftning avseende särskilda kontraktstyper. Frågan uppstår därför ofta vilken vikt som ska fästas vid den lösning på ett visst problem som valts i den särskilda lagen. När är analogislut lämpliga, och vilka regler ska anses ge uttryck för ”allmänna kontraktsrättsliga rättsgrundsatser”? När det saknas rättspraxis som ger klar vägledning måste rättsläget ofta anses osäkert till dess det har klarlagts av Högsta domstolen (HD). I artikeln diskuteras i vad mån lagreglerna om den avtalsbrytande partens rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning och prisavdrag vid fel i prestationen, vilka bl.a. återfinns i 36–37 §§ köplagen (1990:931), 1990 års konsumentköplag och 20–21 §§ konsumenttjänstlagen (1985:716), ska anses ge uttryck för en allmän kontraktsrättslig princip som äger tillämpning även på oreglerade kontraktstyper, främst långvariga avtal om immateriella tjänster.