DEN SKANDINAVISKA LAGSTIFTNINGEN OCH DESS FRAMTIDSUPPGIFTER.
De första försöken till ett skandinaviskt lagstiftningsarbete, vilka gjordes kort efter det unionen slutits mellan Sverige och Norge, hade otvivelaktigt ett rent politiskt inslag: det berörde blott dessa båda länder och avsåg att giva deras enhet utåt en motsvarande överensstämmelse i ordnandet av deras inre rättsförhållanden. I detta syfte grep man sig an med ett samarbete dels på processrättens område, där det emellertid så gott som genast befanns lönlöst att fortsätta, och dels inom straffrätten, där lagutkast i vissa delar tillkommo efter gemensamma överläggningar mellan svenska och norska kommissioner. Någon slutlig överensstämmelse följde dock icke av denna samverkan, som i Norge synes ha väckt misstro. Ny strafflag utfärdades i Norge redan 1842, under det att den svenska strafflagen ju lät vänta på sig ända till 1864. Båda voro fullt fristående från varandra, sedan varje samråd mellan länderna långt därförut avbrutits.
