Pressen
Vi har som bekant i Sverige ett effektivt och långtgående skydd för yttrande- och tryckfriheten. Mindre känt är vilka möjligheter den enskilde har att reagera mot missbruk av denna frihet. Att stämma en tidning — eller rättare sagt dess ansvarige utgivare — för tryckfrihetsbrott är ett trubbigt vapen som dessutom är dyrbart, omständligt och osäkert. Pressen har emellertid ett eget system för självsanering som står öppet för allmänheten helt kostnadsfritt. Redan år 1916 inrättades pressens opinionsnämnd (POn) — den första i sitt slag i världen — och 1923 tillkom de första etiska reglerna — Publicistklubbens publiceringsregler, de s. k. PK-reglerna — som vägledning för tidningar och journalister och även som grundval för POn:s verksamhet. Sedan dess har mycket hänt på det pressetiska området i Sverige. POn:s sammansättning och arbetsformer har ändrats och de pressetiska reglerna utvidgats och omarbetats flera gånger. Någon historik över denna verksamhet har — såvitt är mig bekant — ännu inte skrivits och en sådan faller också utom ramen för denna redogörelse. Jag begränsar mig därför till att som bakgrund till den aktuella situationen på pressetikens arena ge några korta glimtar från de bägge senaste decennierna.
