Brister i en studie av domstolarnas bevisvärdering avseende mål om olaga hot och våldtäkt

                           

 

Av jur.dr Linnea Wegerstad

 

I SvJT 2018 s. 327 presenterades en studie enligt vilken bevisning som är tillräcklig för en fällande dom i våldtäktsmål inte är tillräcklig för en fäll­ande dom i mål om olaga hot. Det finns dock flera problem med studien som sammantagna innebär att det inte finns stöd för påståendet att bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte är tillräcklig i mål om olaga hot. Ett första problem är att de kriterier som har använts för att välja ut domar är otillräckliga för att utesluta att skillnader i andelen fällande domar beror på något annat än just brottstypen. Ett andra problem är att man vid tolkningen av resultatet inte har beaktat relevanta skäl för varför rätten har kommit fram till en friande eller fällande dom.

 

1  Inledning

I Svenska Dagbladet påstår två advokater att domstolarna har sänkt beviskraven i sexualbrottsmål och att oskyldiga offras på rättssäkerhetens altare.[1] De menar att decennier av aktivism har lett till att domstolarna pressas att fälla den tilltalade i sexualbrottsmål i fall där det borde blivit en friande dom i brist på bevisning. Som stöd för sina argument hänvisar advokaterna till en studie av Dahlman och Korths-Aspegren, publicerad i artikeln ”Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräckligt i mål om olaga hot”.[2] Studien har fått stor medial uppmärksamhet.[3] Det kan bero på att dess resultat passar in i en polariserad samhällsdebatt som rör domstolarnas hantering av våldtäktsmål, även om författarna anger att det inte varit deras avsikt.[4] Mot bakgrund av den spridning som studien av Dahlman och Korths-Aspegren har fått finns det skäl att granska den närmare. Därtill är det ett slående resultat som presenteras. Andelen fällande våldtäktsdomar i studien är påfallande hög (90 procent) i jämförelse med resultatet av en nyligen publicerad studie som visar att andelen fäll­ande domar är 37 procent i våldtäktsmål med en snarlik bevissituation som den Dahlman och Korths-Aspegren har studerat.[5]

Innebörden av det höga beviskravet i brottmål, som ofta formuleras som att den tilltalades skuld måste vara ställd utom rimligt tvivel, eller att det praktiskt sett ska framstå som uteslutet att den åtalade är oskyldig[6], kan inte anges exakt.[7] Här har rättsvetenskapen en viktig uppgift att fylla och empiriska studier kan bidra med kunskap om
vilken innebörd beviskravet ges i praktiken. Själva formuleringen — ”ställd utom rimligt tvivel” ­— indikerar utrymme för en sköns­mässig bedömning. Vad som är just rimligt tvivel står i relation till vad det är för gärning som åklagaren ställer den tilltalade till svars för och bevisvärderingen av omständigheterna i den aktuella utredningen.[8] Forskning om domstolarnas bevisvärdering förutsätter att såväl den straffrättsliga som den straffprocessrättsliga komplexiteten beaktas. Särskilda utmaningar uppstår om man väljer att studera skriftliga domar, som är en representation av den bevisvärdering som rättens ledamöter har gjort.[9]

I den här artikeln visar jag att det finns flera problem med hur studien har utformats och att författarna inte har förmått att beakta den komplexa verksamhet som bevisvärdering utgör i praktiken. I avsnitt 2 beskriver jag studiens utformning och utgångspunkterna för min granskning av den. I avsnitt 3 redogör jag för de problem som har att göra med hur studien har utformats. I avsnitt 4 visar jag på problem som har att göra med hur författarna har tolkat studiens resultat.

 

2  Om studiens utformning och utgångspunkterna för min granskning

I Dahlman och Korths-Aspegrens artikel redovisas en kvalitativ och en kvantitativ studie. Mitt fokus är på den sistnämnda som i fortsättningen benämns som ”studien”, men den kvalitativa studien kommer att behandlas kort i avsnitt 4.[10]

Författarnas kvantitativa studie kan sammanfattas enligt följande. Syftet med studien är att jämföra bevisvärderingen i våldtäktsmål med bevisvärderingen i mål om olaga hot, genom att undersöka slumpvis utvalda tingsrättsdomar, 50 avseende olaga hot och 20 avseende våldtäkt. Studien omfattar domar där den tilltalade nekar till gärningen och åklagarens bevisning enbart består av målsägandens berättelse och stödbevisning om målsägandens agerande i anslutning till händelsen. Författarnas slutsats är att den tilltalade döms till ansvar i 90 % av våldtäktsmålen och i 18 % av målen om olaga hot, en diskrepans som författarna menar beror på måltypen. Författarna diskuterar olika tolkningar av diskrepansen och framhåller två: att stödbevisning om målsägandens agerande med anledning av händelsen värderas högre vid våldtäkt och att domstolarna tillämpar ett lägre beviskrav i våldtäktsmål än i mål om olaga hot.

För att förstå den kritik som jag presenterar i avsnitt 3 redogör jag nu närmare för hur jag förstår studiens utformning. En viktig utgångs­punkt för såväl studien som för min kritik av den är att författarna har valt att studera, med mina ord, en viss bevissituation som föreligger i de båda måltyperna. Bevissituationen ser ut på det sättet att den tilltalade nekar till gärningen och åklagarens bevisning enbart består av måls­ägandens berättelse och stödbevisning om målsägandens agerande i anslutning till händelsen. En annan viktig utgångspunkt för min kritik är att för att vi ska kunna veta att det är just brottstypen som har betydelse för domstolarnas bevisvärdering måste andra möjliga skillnader mellan målen som kan inverka på domslutet uteslutas. En jämförelse av målen förutsätter att bevissituationen definieras så pass exakt att, som författarna själva anger, ”de inkluderade målen har så likartade omständigheter att skillnader i bevisvärdering kan undersökas genom en kontrollerad kvantitativ studie av utgången i målen”.[11]

För att åstadkomma att det är just likartade omständigheter i de domar som inkluderas i studien måste definitionen av det som ska studeras operationaliseras, dvs ges en mera precis innebörd i förhållande till materialet (domarna) genom utformningen av kriterier för om en dom ska inkluderas eller exkluderas i studien. Den bevissitua­tion som författarna beskriver utgör ett första steg i att sålla ut vilka domar som ska inkluderas i studien: Endast domar där den tilltalade nekar till gärningen och åklagarens bevisning enbart består av måls­ägandens berättelse och stödbevisning om målsägandens agerande i anslutning till händelsen. Författarna förtydligar att med stödbevisning om målsägandens agerande avses att målsägandens berättelse inför domstolen överensstämmer med hur målsäganden tidigare beskrivit händelsen och/eller att målsägandens sinnesstämning i anslutning till händelsen överensstämmer med vad som kan förväntas om målsäganden har utsatts för det som berättelsen återger. Därutöver anger författarna ett antal kriterier, som innebär att om en dom uppfyller någon av dessa ska den exkluderas från studien:

 

  • Fall med flera målsägande eller flera tilltalade.
  • Fall där åtalet även inkluderade misshandel eller annan våldsbrottslighet vid samma tillfälle som hotet.
  • Fall av olaga hot där hotet förmedlats av en tredje person.
  • Fall där den tilltalade erkänt brott eller erkänt omständigheter som innebär brott.
  • Fall där den tilltalade vitsordat det faktiska händelseförloppet men förnekat uppsåt.
  • Fall där den tilltalade erkänt under förundersökning men sedermera förnekat brott.
  • Fall där målsägandens berättelse inte har betraktats som trovärdig.
  • Fall där den tilltalades berättelse har ansetts vara så osannolik att den kan lämnas utan avseende.
  • Fall där det inte förelåg någon stödbevisning om målsägandens agerande.
  • Fall där åtalet också hade stöd av annan bevisning, t.ex. rättsmedicinsk undersökning.

 

Mitt argument, som jag utvecklar och underbygger i avsnitt 3, är att författarnas kriterier inte är tillräckligt preciserade och att de kriterier som författarna har angett inte heller beaktar samtliga skillnader mellan domarna och måltyperna som kan ha betydelse för domslutet. Det innebär, menar jag, att det inte är en tillräckligt likartad bevissituation i de inkluderade domarna. Till exempel: om den tilltalade har åberopat bevisning till stöd för sin inställning kan det ha betydelse för bevis­värderingen och således för domslutet. En sådan dom kan inte anses likartad med en dom där sådan bevisning inte har beaktats av rätten. När studien innehåller domar av sådant slag, vilket jag visar i avsnitt 3, har man jämfört domar med olikartade bevissituationer.

Det är inte helt tydligt hur författarnas kriterier ska förstås i förhållande till materialet. Jag har därför ibland haft svårt att bedöma om författarna har följt sina egna kriterier när de har valt ut de domar som har inkluderats i studien. I avsnitt 3 visar jag dock att det finns vissa tydliga exempel på att författarna inte har tillämpat kriterierna på ett korrekt sätt i förhållande till domarna. Till exempel anger författarna att fall där det inte framkommer någon stödbevisning om måls­ägandens agerande ska exkluderas. När det i studien har inkluderats domar i vilka det saknas stödbevisning är det en brist i tillämpningen av kriteriet. Även det leder till att det i studien har inkluderats domar med olikartade bevissituationer.

Som jag nämnde inledningsvis är den likartade bevissituationen en grundläggande förutsättning för att kunna göra en kvantitativ studie av domarna; endast om de inkluderade domarna har en likartad bevissituation kan man svara på frågan om bevisvärderingen skiljer sig mellan måltyperna. Annars har man, vilket jag menar är fallet med Dahlman och Korths-Aspegrens studie, inte jämfört det man avser att jämföra, det vill säga domar med likartad bevissituation, utan något annat. Och då måste påståendet att bevisning som är tillräcklig för en fällande dom i våldtäktsmål inte är tillräcklig för en fällande dom i mål om olaga hot ifrågasättas, eftersom det bygger på att det är fråga om likartad bevisning i båda målgrupperna.

Jag har granskat studien genom att inledningsvis välja ut några av domarna från varje brottstyp utifrån författarnas referenslista. Då jag upptäckte att vissa domar inte stämde överens med författarnas kriterier, eller att det framstod som oklart hur kriterierna skulle tillämpas, valde jag ut fler domar. När jag hade läst igenom mer än hälften av domarna (30 av de 50 domarna avseende olaga hot och 12 av de 20 domarna avseende våldtäkt) ansåg jag att underlaget var tillräckligt för att påvisa och exemplifiera brister som har betydelse för studiens tillförlitlighet.[12] Jag har vid läsningen ställt frågan om domen uppfyller författarnas egna kriterier, men också uppmärksammat relevanta skillnader mellan domarna som inte har beaktats i studien. Jag har dock inte upprepat studien. Mål om olaga hot respektive våldtäktsmål förstås i studien som en dom i ett mål där ett visst brott ­— våldtäkt
eller olaga hot ­— har prövats i domstol.[13] Vissa domar behandlar flera åtalspunkter och domslutet avser då flera brottstillfällen, såväl friande som fällande. Det går inte att utläsa hur domar med flera åtalspunkter har hanterats i studien. Jag har efterfrågat en förteckning över vilken åtalspunkt som har inkluderats i studien, men den förteckningen har inte sparats av författarna. Jag har då utgått från att i mål med flera åtalspunkter har endast en av åtalspunkterna inkluderats i studien och att den åtalspunkt som bäst stämmer in på urvalskriterierna har inkluderats i studien. I tveksamma fall har jag angett mina överväganden i anslutning till när domen refereras nedan.

 

3  Problem med hur studien har utformats

I det följande visar jag att författarnas kriterier för vilka domar som ska ingå i studien är otillräckliga för att skapa en likartad bevissitua­tion, att det är svårt att förstå hur kriterierna har tolkats samt att kriterierna har tillämpats på ett felaktigt sätt.

Avsnitt 3.1–3.2 rör betydelsefulla skillnader mellan domarna med avseende på målsägandens och vittnens berättelser. Jag visar att det är oklart vad författarna menar med att studera domstolarnas bevisvärdering. Den oklarheten består i att med domstolarnas bevisvärdering avser författarna inte hur domstolen bedömt de enskilda bevisen som lagts fram, utan bevisvärderingen har mätts genom domens utfall. Det vill säga, en fällande dom tolkas som en indikation på att beviskravet är uppnått, medan en friande dom innebär att beviskravet inte är uppnått. Men författarna har också utformat kriterier som innebär att rättens värdering av enskilda bevis beaktas: Mål där målsägandens berättelse inte har bedömts som trovärdig av domstolen ska enligt kriterierna exkluderas. I studien antas att skillnader mellan domarna avseende hur målsägandens och vittnens utsaga har värderats av rätten kan jämna ut sig, ett antagande jag ifrågasätter i avsnitt 3.3. Även mål där den tilltalades berättelse har lämnats utan avseende anges som ett kriterium för att utesluta domar ur studien. Jag visar i avsnitt 3.4 att studien har utformats på ett sådant sätt att den inte beaktar betydelsen av den tilltalades berättelse för om det blir ett friande eller fällande domslut. Avsnitt 3.5–3.6 rör brister i vad som avses med stöd­bevisning i studien. Jag visar att det i flera domar om olaga hot saknas stödbevisning, medan rätten i flera våldtäktsdomar har beaktat bevisning utöver sådan som avser målsägandens agerande. I avsnitt 3.7 pekar jag ut andra omständigheter som har betydelse för domslutet och som inte har beaktats i studien, bland andra bevisning som har åberopats av den tilltalade och utredningsbrister. Till sist sammanfattas min kritik i avsnitt 3.8.

 

3.1  Skillnader i bedömningen av målsägandens berättelse har inte beaktats

I studien förekommer domar där domstolarna har gjort mycket olika bedömningar av målsägandens utsaga. Bland de domar jag har läst finns en tydlig tendens till skillnader mellan de två målgrupperna olaga hot och våldtäkt avseende bevisvärdet av målsägandens utsaga.

I flera domar om olaga hot, samtliga friande, uttalar sig domstolen inte alls om målsägandens utsaga.[14] I andra domar om olaga hot, också de friande, förekommer att rätten uttalar att målsägandens uppgifter måste bedömas med försiktighet av olika anledningar.[15] Till exempel, i en dom bedömer rätten målsägandens uppgifter med försiktighet mot bakgrund av en sms-kommunikation, som indikerar att målsäganden velat sätta den tilltalade på plats.[16] I en annan dom bedömer rätten målsägandens uppgifter med stor försiktighet med anledning av en pågående vårdnadstvist.[17] I studien har också inkluderats en dom om olaga hot i vilken målsägandens utsaga inte har ansetts ge stöd åt åtalet. Rätten konstaterar att det är oklart vad som uttalats och till vem, då målsäganden har haft svårt att minnas händelsen och inte klart har kunnat uttrycka vad den tilltalade har uttalat.[18] Därtill finns fler exempel på domar om olaga hot, samtliga friande, i vilka målsägandens berättelse anses vara för vag eller på andra sätt otillräcklig för att ge stöd åt åtalet.[19]

I samtliga våldtäktsdomar som jag har gått igenom anger rätten däremot att den finner målsäganden trovärdig och i de flesta anges explicit att utsagan är tillförlitlig eller att den får stöd av utredningen
i målet, och samtliga är fällande domar.[20] Det förekommer således inte bland våldtäktsdomarna att målsägandens utsaga anses för vag
eller på andra sätt otillräcklig för att ge stöd åt åtalet. I flera av våldtäktsdomarna anger rätten att det inte har framkommit några skäl för målsäganden att falskeligen beskylla den tilltalade för brott.[21] I en våldtäktsdom diskuterar dock rätten om det kan ha betydelse för
målsägandens trovärdighet att parterna ligger i en vårdnadstvist. Rätten menar dock att brottsutredningen inleddes först när en utomstående person försökte hjälpa målsäganden (domen rör även åtal för grov kvinnofridskränkning). Även i några av domarna om olaga hot som jag har gått igenom anges att det inte har framkommit skäl för målsäganden att falskeligen beskylla den tilltalade för brott, merparten av dessa är fällande.[22]

Studien innehåller således domar av stor spännvidd när det gäller värderingen av målsägandens berättelse. Enligt författarna ska domar där målsägandens berättelse inte har betraktats som trovärdig exkluderas. Vad gäller domar om olaga hot som innehåller uttalanden om att målsägandens utsaga måste bedömas med försiktighet har författarna inte beaktat att domstolen får antas vara noga med att inte uttala sig på ett sätt som skulle kunna uppfattas som en anklagelse om falsk angivelse. Ett sådant uttalande bör, menar jag, tolkas som att det ligger mycket nära kriteriet att målsägandens berättelse bedöms som icke trovärdig. Det förekommer därtill i de ovan nämnda domarna relevanta skäl för varför målsägandens berättelse ska bedömas med försiktighet eller betraktas som alltigenom trovärdig och tillförlitlig. Sådana skäl har inte beaktats i utformningen av studien. Författarna anger inte hur kriteriet om målsägandens trovärdighet har tillämpats i förhållande till domar vari domstolen inte uttalar sig om målsägandens trovärdighet. Mot bakgrund av den spännvidd som förekommer i målen är kriterierna otillräckliga för att välja ut domar med likartade bevissituationer.

 

3.2  Skillnader i bedömningen av vittnens berättelse har inte beaktats

På motsvarande sätt förekommer domar där domstolarna har gjort mycket olika bedömningar av vittnens utsaga. Bland de domar jag
har läst finns även här en tydlig tendens till skillnader mellan de två målgrupperna olaga hot och våldtäkt avseende bevisvärdet av vittnens utsaga.

I domarna avseende olaga hot förekommer att vittnets berättelse har värderats lågt på grund av relationen mellan vittne och part; exempelvis anger rätten att stödvittnets uppgifter måste hanteras varsamt med tanke på parternas relation (vittnet är sambo med måls­äganden, och den tilltalade är före detta make till vittnet).[23] I flera domar om olaga hot anges att vittnets utsaga är vag och detaljlös, vilket dels kan ta sikte på tillförlitligheten i vittnets utsaga, dels på om utsagan innehåller sådana detaljer att den ger stöd för åtalet. Till exempel anger rätten i en dom att de uppgifter som vittnena har kunnat lämna om vad målsäganden berättat för dem, har varit knapphändiga och utan några detaljer.[24] I en annan dom anger rätten att de uppgifter som vittnet lämnat inte tillför utredningen något eftersom vittnet inte minns några närmare detaljer av de samtal hon haft med måls­äganden.[25] Samtliga refererade domar är friande.  I våldtäktsdomarna, däremot, förekommer i 11 av 12 domar att rätten uttalar att måls­ägandens utsaga får stöd av vittnenas berättelser, i dessa domar framkommer att två eller fler vittnen ger sådant stöd.[26]

I studien förekommer således å ena sidan våldtäktsdomar där vittnesuppgifter på ett klart och entydigt sätt ger stöd åt åtalet och det inte finns anledning att ifrågasätta vittnets utsaga, och å andra sidan domar om olaga hot där vittnets berättelse kan ifrågasättas mot bakgrund av en intressekonflikt eller där uppgifterna är för vaga för att ge stöd åt åtalet. Det kan knappas hävdas att en likartad bevissituation är för handen i dessa mål.

 

3.3  Skillnaderna i bedömningen av målsägandens och vittnens berättelser kan inte antas jämna ut sig

Författarna har utgått från att skillnader i domstolens värdering av målsägandes och vittnes utsaga jämnar ut sig. Författarna förklarar: ”Huruvida bevisningen är tillräcklig i ett enskilt fall beror förstås på värderingen av målsägandeberättelsen och stödbevisningen och varierar från fall till fall, men sådana variationer borde jämna ut sig när vi ser på en större mängd våldtäktsfall jämfört med en större mängd fall där den tilltalade står åtalad för olaga hot, om brottstypen saknar betydelse för bevisvärderingen.”[27] Skillnader i domstolarnas bevisvärdering antas således jämna ut sig på så sätt att endast de större mönstren återstår när en större mängd fall har analyserats. Detta antagande motiveras inte mer utförligt än så. Om man har för avsikt att studera domstolens bevisvärdering framstår detta antagande som mycket problematiskt. Som jag påpekat i inledningen till detta avsnitt riktar min kritik in sig på den otydlighet som finns om vad det är som studeras. Om man avser att ta reda på huruvida skillnader i domstolarnas bevisvärdering beror på måltypen bör en sådan studie utformas på ett sätt som innebär att man beaktar både faktiska skillnader i utsagornas kvalitet och om det i domskälen framkommer relevanta skäl för varför en utsaga värderas högre eller lägre. Därtill måste ifrågasättas på vilka grunder det kan antas att antalet domar (20 domar om våldtäkt och 50 domar om olaga hot) är tillräckligt stort för att sådana skillnader ska kunna jämna ut sig. Min granskning visar att skillnaderna inte
avser enstaka fall. Det är i domar om olaga hot som målsägandens
berättelse inte anses ge tillräckligt stöd åt åtalet och även i domar om olaga hot som vittnets berättelse av relevanta skäl ifrågasätts; samtliga är friande domar. När relevanta skillnader inte har beaktats vid studiens utformning finns en uppenbar risk för att man inte har mätt det man hade för avsikt att mäta.

 

3.4  Skillnader gällande den tilltalades berättelse har inte beaktats

I min läsning av domarna framkommer att den tilltalades utsaga påverkar bevisvärderingen och således har betydelse för domslutet. Dock har författarna utformat studien så att betydelsen av den tilltalades utsaga endast beaktats genom ett kriterium: domar i vilka den tilltalades berättelse har ansetts vara så osannolik att den kan lämnas utan avseende ska exkluderas. I det följande visar jag att den tilltalades berättelse har betydelse på olika sätt för de två måltyperna olaga hot respektive våldtäkt.

I flertalet domar om olaga hot uttalar sig inte domstolen explicit om värderingen av den tilltalades berättelse, samtliga dessa är friande.[28] Det kan diskuteras om det beror på att åklagarens bevisning i sig inte anses nå upp till beviskravet. Oavsett förklaring föreligger här en skillnad gentemot våldtäktsdomarna, där den tilltalades berättelse framstår som en betydelsefull faktor i bevisvärderingen.

Särskilt intressant är att det i våldtäktsdomar förekommer uttalanden om att den tilltalades uppgifter framstår som ”efterhandskonstruktioner”. Som exempel på det sistnämnda framgår i tre våldtäktsdomar, samtliga fällande, att rätten beaktar att den tilltalade har ändrat sin berättelse från förhör under förundersökningen till utsagan vid huvudförhandlingen.[29] I två av dessa domar har den tilltalade vid förhör under förundersökningen nekat till att han haft samlag med målsäganden, men efter konfrontation med bevisning i form av att den tilltalades sperma har påträffats i prov från målsäganden, uppgett att det har förekommit ett frivilligt samlag.[30] Rätten finner att den tilltalades berättelse framstår som en efterhandskonstruktion respektive att bevisningen talar starkt mot den tilltalades uppgifter.[31]  I ytterligare en fällande våldtäktsdom anger rätten att den tilltalades uppgift om att målsäganden bett honom om massage inte synes vara ett troligt händelseförlopp med beaktande av de uppgifter som två vittnen har lämnat.[32] I endast en av domarna om olaga hot anger rätten på motsvarande sätt att den tilltalades berättelse inte är trovärdig.[33] Sammantaget ligger tingsrättens värdering av den tilltalades utsaga i dessa domar mycket nära författarnas kriterium för exklusion, det vill säga att den tilltalades berättelse har ansetts vara så osannolik att den kan lämnas utan avseende.

Förutom de ovan angivna domarna förekommer i flera andra fällande våldtäktsdomar att den tilltalades utsaga ifrågasätts av rätten, med hänvisning till bevisning som innebär att delar av den tilltalades utsaga bedöms som märkliga, svårförklarliga eller mindre tillförlitliga.[34] Till exempel anger rätten i en våldtäktsdom att tillförlitligheten i den tilltalades uppgifter påverkas av att han haft en viss alkoholkoncentration i utandningsluften den aktuella dagen, i en annan våldtäktsdom att det finns stora frågetecken kring den tilltalades trovärdighet och i en tredje att den tilltalades konspirationsteori inte har stärkt hans trovärdighet.[35]

Exemplen ovan visar att det i studien har inkluderats domar med olikartade bevissituationer avseende den tilltalades uppgifter. Domar där det framkommit omständigheter som gör att domstolen bedömer den tilltalades utsaga som en efterhandskonstruktion är inte likartade i bevishänseende med domar där den tilltalades utsaga bedöms som lika, eller mer, trovärdig än målsägandens. I flertalet domar om olaga hot, alla friande, nämns inte något om bedömningen av den tilltalades berättelse i domskälen, medan den tilltalades berättelse ifrågasätts, antingen helt eller i vissa avseenden, i flera av de fällande våldtäktsdomarna. Genom att inte beakta betydelsen av den tilltalades
berättelse har författarna förbisett en viktig omständighet i domstolens bevisvärdering som har betydelse för om domslutet blir friande eller fällande. 

 

3.5  I inkluderade domar om olaga hot saknas stödbevisning om målsägandens agerande

Ett annat problem med studien är att det har inkluderats domar om olaga hot där det inte finns stödbevisning och domar om våldtäkt där det finns annan bevisning än sådan som avser målsägandens agerande.

Enligt kriterierna ska domar där det inte förekommer någon stödbevisning om målsägandens agerande sorteras bort. I studien har dock inkluderats domar om olaga hot, alla friande, i vilka den åberopade bevisningen inte kan anses utgöra sådan stödbevisning som åsyftas i studien.[36] I en av domarna har det åberopade vittnet inte uttalat sig om den relevanta åtalspunkten. [37] Av referatet av vittnets berättelse framgår endast att vittnet har berättat om ett misshandelsåtal och rätten uppger beträffande hotet att det inte finns någon annan bevisning än målsägandens uppgifter. I en annan dom har polis som kommit till platsen åberopats som enda vittne och av referatet kan inte utläsas att vittnet haft någon kontakt med målsäganden.[38] Polisen tycks endast ha hörts avseende den tilltalades aggressiva och hotfulla beteende vid ingripandet. I en tredje dom har vittnet, den polis som kom till platsen, uppgett att målsäganden var lugn vid sammanträffandet och inledningsvis framstod som misstänkt.[39] Av referaten framgår inte hur detta skulle ge stöd åt målsägandens utsaga. I den fjärde
domen, som avser olaga hot i en trappuppgång, har vittnet berättat att han hört någon som gapade och skrek samt att han överhört ett
telefonsamtal mellan målsäganden och en annan person.[40] Ett sådant vittnesmål kan svårligen anses likartat med ett vittne som målsäganden själv har berättat om händelsen för. Därutöver förekommer i studien exempel på att det inte går att utläsa av domen huruvida vittnets utsaga ger stöd åt åtalet eller inte.[41] Till exempel, i en dom om olaga hot går det inte att utläsa om vittnets uppgifter är till stöd för måls­ägandens utsaga eller inte.[42] I en våldtäktsdom går det inte att utläsa om ett vittnes utsaga avser den aktuella åtalspunkten.[43]

En förklaring till att ovanstående domar har inkluderats i studien skulle kunna vara att författarna har utgått från hur åklagarens bevisning presenteras i inledningen av domen (vilket ofta görs genom hänvisning till stämningsansökan som bilaga) och inte rättens beskriv­ning av bevisningen i domskälen. Den förklaringen framstår dock inte som rimlig mot bakgrund av att flera av de andra kriterierna förutsätter att författarna har beaktat domskälen. Det framstår snarare som att kriterierna har tillämpats på ett felaktigt sätt i studien. Oavsett hur bevisningen i en dom har utlästs i studien, kan konstateras att det har inkluderats domar där det inte framgår att åtalet får stöd av annan bevisning än målsägandens utsaga och det gäller främst domar om olaga hot. Därtill, vilket jag visar i det följande avsnittet, förekommer i studien våldtäktsdomar med bevisning till stöd för annat än målsägandens agerande.

 

3.6  I inkluderade våldtäktsdomar förekommer bevisning till stöd för annat än målsägandens agerande

I studien definieras bevissituationen som att åklagarens bevisning enbart består av målsägandens berättelse och stödbevisning om måls­ägandens agerande i anslutning till händelsen. I kriterierna anges att fall där åtalet också hade stöd av annan bevisning, t.ex. rättsmedicinsk undersökning, har sorterats bort. Jag tolkar detta som att härmed endast avses bevisning som rätten enligt domskälen finner relevant för skuldfrågan, eftersom till exempel rättsintyg och journalutdrag åberopas i flera av målen.[44] Med stödbevisning om målsägandens agerande avses i studien sådan bevisning som innebär att målsägandens berättelse överensstämmer med hur målsäganden tidigare beskrivit händelsen och/eller att målsägandens sinnesstämning i anslutning till händelsen överensstämmer med vad som kan förväntas om målsäganden har utsatts för det som berättelsen återger.

I fem av våldtäktsdomarna, alla fällande, beaktar dock rätten bevisning som jag menar går utöver det som avses med stödbevisning om målsägandens agerande i studien.[45] I en våldtäktsdom åberopas utdrag ur målsägandens telefonkontakter samt ett vittne som uppger att han försökt ringa till målsäganden under tidpunkten för gärningen utan att få något svar. Rätten anger att detta stämmer överens med måls­ägandens uppgift om att den tilltalade tog hennes telefon. Bevisningen ger stöd för åtalet men avser således inte målsägandens agerande i anslutning till händelsen.[46] I en annan våldtäktsdom anger rätten att målsägandens uppgifter får stöd av att hon via sms skickade ordet ”Hjälp” till två personer under det tidsspann som gärningarna pågick.[47] I samma dom anges att målsägandens berättelse får stöd av ett polisvittne, som förklarat att målsäganden lämnade en ingående beskrivning av det utrymme där våldtäkten skulle ha ägt rum, och att det vore omöjligt för målsäganden att lämna en så exakt beskrivning om hon inte själv varit där. Rätten konstaterar att den tilltalade har förnekat att de befunnit sig i det aktuella utrymmet. Dessa två bevisfakta ger stöd för åtalet, men rör inte heller dem målsägandens agerande i anslutning till händelsen. I en tredje våldtäktsdom har åklagaren åberopat sms-meddelanden som den tilltalade skickat till målsäganden samma dag efter gärningen, som rätten tar upp i sin bedömning.[48] I en fjärde våldtäktsdom har sakkunnigutlåtande avseende ett par trosor åberopats och rätten anger att det framstår som osannolikt att målsäganden skulle ha sparat ett par otvättade trosor med den tilltalades sperma i, om inte något anmärkningsvärt hade hänt.[49] Slutligen, i en våldtäktsdom anger rätten att åtalet får visst stöd av ett vittne som vid gärningstillfället befann sig i samma lägenhet som gärningen ägde rum i.[50]

Sammanfattningsvis har det i studien inkluderats domar där bevissituationen inte är likartad. I flera domar om olaga hot, samtliga friande[51], saknas stödbevisning, medan domstolen i flera våldtäktsdomar, samtliga fällande, har beaktat bevisning utöver sådan som avser måls­ägandens agerande. Detta innebär att man inte har mätt det man hade för avsikt att mäta, dvs. likartade bevissituationer.

 

3.7  Övriga problem med studiens utformning

Författarnas definition av bevissituationen tar endast sikte på bevisning till stöd för åtalet och bortser från eventuell bevisning till stöd för den tilltalades inställning och berättelse. I min genomgång framkommer tre domar om olaga hot där sådan bevisning förekommer och beaktas av tingsrätten, samtliga ogillas.[52] I två våldtäktsdomar beaktas bevisning som den tilltalade har åberopat; i den ena domen anses bevisningen inte påverka målsägandens trovärdighet, i den andra domen anses den inte ge stöd åt den tilltalades utsaga.[53]

I utformningen av studien har författarna inte heller beaktat att brister i utredningen kan påverka domslutet, det vill säga det som bru­kar kallas för bevisningens robusthet.[54] I tre friande domar om olaga hot hänvisar tingsrätten till utredningsbrister.[55] Till exempel, i en av dessa konstaterar rätten att det i utredningen inte har hållits några samtal med barn som skulle kunna ha bevittnat händelsen.[56] I en annan dom om olaga hot som ska ha ägt rum vid en galleria konstaterar rätten att någon personal eller kund som kan ha uppmärksammat händelseförloppet inte har hörts.[57] Motsvarande utredningsbrister förekommer inte i domskälen avseende de 12 våldtäktsdomarna.

Domar där åtalet även inkluderade misshandel eller annan våldsbrottslighet vid samma tillfälle som olaga hot-gärningen har exkluderats i studien. Jag menar att åtal för andra brott än våldsbrottslighet vid samma tillfälle som hotet eller våldtäkten bör ha beaktats i utform­ningen av kriterierna för vilka domar som ska väljas ut i studien.[58] I två våldtäktsdomar förekommer åtal för stöld vid samma tillfälle som våldtäkten och i en tredje våldtäktsdom även åtal för egenmäktigt förfarande, utpressning och övergrepp i rättssak vid samma tillfälle som våldtäkten, i samtliga fall mot samma målsägande.[59] Om den tilltalades berättelse består i att det var fråga om ett ömsesidigt samlag, kan det påverka bevisvärderingen i åtalspunkten som rör våldtäkt om den tilltalade anses skyldig till stöld av målsägandens mobiltelefon i samband med våldtäkten.[60]

Det förekommer även enstaka brister avseende tillämpningen av andra kriterier vilket gör att det kan ifrågasättas om författarna har varit tillräckligt noggranna i tillämpningen av sina egna kriterier. Samtliga rör domar om olaga hot. Författarna anger att fall där den tilltalade erkänt brott eller erkänt omständigheter som innebär brott har exkluderats. I en dom har dock den tilltalade erkänt att han har hotat att förstöra en bil, men förnekar att han uttalat ett dödshot.[61] Åtalet bifalls endast avseende den del av åtalet som den tilltalade har erkänt. Det framgår inte om åtalspunkter som delvis får bifall har behandlats som en friande eller en fällande dom i studien. Vad gäller kriteriet att fall med flera målsägande eller flera tilltalade sorterats bort, bör nämnas att det i ett fall finns två målsäganden avseende den (enda) åtalspunkt som rör olaga hot.[62] Endast brott mot den ena måls­äganden anses styrkt. Det framgår inte om domen har ansetts vara en friande eller fällande dom. Enligt ett kriterium ska domar som även inkluderade misshandel eller annan våldsbrottslighet vid samma tillfälle som olaga hot exkluderas. Det kan diskuteras vad som avses med ”samma tillfälle”, men i två domar avseende olaga hot, båda fällande, förekommer andra våldsbrott i nära anslutning till det åtalade hotet.[63]

 

3.8  Sammanfattande kommentarer

Min genomgång visar vikten av att kvantitativa studier av bevisvärdering i domar beaktar samtliga omständigheter i målet som kan ha betydelse för om domslutet blir friande eller fällande. Eftersom så inte är fallet i den aktuella studien har domar med olikartade bevissitua­tioner inkluderats. Jag ifrågasätter därför att studien ger stöd för att det är just måltypen ­— inte bevisningen i det enskilda fallet ­— som har betydelse för om domslutet blir friande eller fällande.

Vidare visar min genomgång att det är viktigt att klargöra om och hur rättens värdering av enskilda bevis ska tillmätas betydelse i
utformningen av en kvantitativ studie. En anledning till att mycket olika bevissituationer har inkluderats i den aktuella studien förefaller vara att författarna har utgått från domslutet ­— friande eller fällande dom ­— som mått på om bevisningen är tillräcklig eller inte, men också, utan vidare motivering, har beaktat domstolens värdering av enskilda bevis i vissa fall. Därtill är det svårt att förstå antagandet om att vissa skillnader i domstolarnas värdering av bevisningen skulle jämna ut sig. 

Enligt studien ska domar där målsägandens berättelse inte har bedömts som trovärdig och domar där den tilltalades berättelse har lämnats utan avseende exkluderas. Det får antas att syftet med dessa kriterier är att utesluta målsägandeberättelser som rätten anser inte ger tillräckligt stöd åt åtalet och utsagor från den tilltalade som inte anses påverka värdet av den bevisning som åklagaren har lagt fram. Vid studiens genomförande har dock kriterierna inte ansetts omfatta domar vari målsägandens utsaga bedöms med försiktighet (vilket före­kommer i friande domar om olaga hot), och inte heller domar där den tilltalades utsaga anses vara en efterhandskonstruktion (vilket
förekommer i fällande våldtäktsdomar). Det kan förstås som att kriterierna har utformats på ett alltför svårtolkat sätt. Det kan också förstås som att kriterierna inte har följts.

Slutligen visar min genomgång att kriterierna som rör stöd­bevisning har utformats och tillämpats på ett sådant sätt att det inte kan sägas vara likartade bevissituationer. För att en kvantitativ studie av bevisvärdering i domar ska vara tillförlitlig bör klargöras på vilket sätt man utläser bevissituationen från domen. Om man utgår från
hur åklagarens bevisning beskrivs i stämningsansökan finns risken
att exempelvis det åberopade vittnet faktiskt inte hörs, eller inte
säger något som ger stöd åt det bevistema som åklagaren angett. Om man istället utgår från hur bevisningen presenteras i domskälen måste man beakta att domskälen inte alltid redogör för på vilket sätt bevisningen ger eller inte ger stöd åt åtalet utan att rätten endast anger slutsatsen av sin värdering. Sådana problem har inte beaktats i studien.

 

4  Problem med hur resultatet har tolkats

I det här avsnittet redogör jag inledningsvis för min konklusion, nämligen att resultatet inte är tillförlitligt, för att därefter även visa att författarna har förbisett relevanta förklaringar till att det finns fler fäll­ande domar gällande våldtäkt än gällande olaga hot i studien.

 

4.1  Problem med studiens utformning innebär att resultatet inte är tillförlitligt

En följd av de problem som jag redogjort för ovan är att studiens resultat måste ifrågasättas. Studiens resultat är enligt författarna att det finns en diskrepans i andelen fällande domar mellan de två målgrupperna som beror på måltypen. Genom chi-två-testet kan författarna utesluta att skillnaden beror på slumpen. Men det testet utesluter inte möjligheten att domarna skiljer sig åt i avseenden som man inte har beaktat i studien. Min genomgång visar att det finns omständigheter som har betydelse för om utgången i en dom är fällande eller friande som inte har beaktats vid utformningen av studien. Därtill finns brister i tillämpningen av de kriterier som ska se till att endast domar med likartade bevissituationer inkluderas. Om man inte har lyckats ta fram ett urval där bevissituationen är tillräckligt likartad i samtliga domar kan chi-två-testet inte kompensera för sådana brister.

Problemen med studien hänför sig till en helt grundläggande nivå i kvantitativa studier och innebär att man inte har mätt det man avser att mäta ­— domar med likartade bevissituationer ­— utan något annat ­— domar med olikartade bevissituationer. Därmed menar jag att den diskrepans som finns mellan antalet fällande domar i gruppen olaga hot och gruppen våldtäkt inte säger oss någonting om domstolarnas bevisvärdering. Studien visar endast att andelen fällande domar i en grupp med domar om olaga hot är lägre än andelen fällande domar i en grupp med domar om våldtäkt. Men den diskrepansen kan lika väl bero på att bevissituationen är en annan i domarna om olaga hot än
i domarna om våldtäkt. Det finns således sådana brister att studiens resultat inte är tillförlitligt och därmed ger studien inte stöd för påståendet att bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte är tillräcklig i mål om olaga hot. Det innebär att det egentligen inte finns anledning för mig att diskutera författarnas förklaringar till
resultatet. Dock, eftersom det i min genomgång av domarna framkommer att författarna har förbisett relevanta förklaringar till sitt resultat, går jag i det följande ändå in på vissa problem med författarnas förklaringar.

 

4.2  Det finns relevanta skäl till att viss bevisning får betydelse i ett mål om våldtäkt, men inte i ett mål om olaga hot

Författarna framhåller två förklaringar till att studien innehåller fler fällande domar gällande våldtäkt än gällande olaga hot. Den ena
är att stödbevisning om målsägandens agerande med anledning av den påstådda händelsen värderas högre i våldtäktsmål. Den andra är att olika beviskrav tillämpas för de båda måltyperna och att ett lägre beviskrav tillämpas i våldtäktsmål. Författarna frågar sig även om det kan vara så att målsägandeberättelserna typiskt sett har större beviskraft i våldtäktsmål, men avfärdar den förklaringen med hänvisning till att diskrepansen är för stor för att enbart kunna förklaras på det sättet. De menar också att bättre målsägandeberättelser i våldtäktsdomar inte kan förklara varför stödbevisningen behandlades olika i de två målgrupperna. Det sistnämnda, att stödbevisningen behandlas olika i de två målgrupperna, är centralt för att förstå författarnas slutsats och följer av deras kvalitativa studie av samma domar. Den kvalitativa studiens metod beskrivs på följande sätt: ”vi gick igenom samtliga domar och försökte förstå diskrepansen mellan måltyperna genom att tolka domskälen”.[64] Enligt författarna framträdde ett tydligt mönster: i våldtäktsdomarna framställdes det som betydelsefullt att målsägandens berättelse får stöd av vittnesmål om målsägandens agerande, medan sådan stödbevisning framställs som betydelselös i domar om olaga hot. Författarna menar att domskälen ger ett klart intryck av att stödbevisning om målsägandens agerande värderas på olika sätt utan att det framträder någon skillnad i andra avseenden.

De synpunkter som jag har framfört om den kvantitativa studien har bäring också på den kvalitativa. Till exempel har jag visat att det förekommer domar där ett vittnes utsaga värderas lågt på grund av att den är alltför vag för att ge stöd åt åtalet. Även i den kvalitativa studien har man således bortsett ifrån huruvida det finns relevanta skäl för att stödbevisningen värderas lågt i vissa domar men inte i andra. Ett annat exempel är att det i studien förekommer domar om olaga hot där det saknas stödbevisning. Då är det inte märkligt att rätten kommer fram till att målsägandens berättelse inte får stöd av annan bevisning. Detta borde dock ha uppmärksammats i den kvalitativa studien. Utöver det som framkommit i avsnitt 3, menar jag att det finns relevanta skäl till att viss bevisning får betydelse i ett mål om våldtäkt men inte i ett mål om olaga hot.

För det första framkommer det i min genomgång av domarna att rätten sätter de olika bevisen i relation till varandra. Om målsägandens utsaga endast ger svagt stöd åt åtalet ställs högre krav på annan bevisning för en fällande dom. Till exempel: i en dom om olaga hot anger tingsrätten, mot bakgrund av vagheter i målsägandens berättelse, att dennes berättelse endast med starkt stöd av annan bevisning kan läggas till grund för en fällande dom.[65] Detta har författarna bortsett ifrån som ett relevant skäl i bevisvärderingen. Därtill kan skillnader mellan domarna avseende antalet bevismedel till stöd för måls­ägandens agerande utgöra ett relevant skäl. I studien antas det vara en likartad bevissituation mellan å ena sidan en dom där det förekommer ett vittne till stöd för målsägandens agerande, och å andra sidan en dom där det finns exempelvis flera vittnen och skriftlig bevis­ning i form av sms.[66] Om det endast finns ett vittne till stöd för måls­ägandens agerande, och vittnets uppgifter är vaga eller vittnet inte framstår som trovärdigt, får det avgörande betydelse i jämförelse med en dom där det förekommer flera vittnen och ett av dessas berättelser ger stöd åt åtalet.  Här måste också tas i beaktande att den tilltalades berättelse kan påverka värderingen av den övriga bevisningen.[67]

För det andra framkommer i domskälen att brottstypen och omständigheterna i det enskilda fallet kan ha betydelse för vilken bevisning som är relevant. I domar om olaga hot förekommer att bevisning till stöd för målsägandens agerande av förklarliga skäl inte kan ges någon avgörande betydelse för åtalet. Så är fallet när parterna samstämmigt uppger att det har varit en upprörd stämning, eller att den tilltalade vidgår att hen har yttrat fula ord, men att det är tvistigt huruvida ett dödshot har uttalats eller om den tilltalade har hållit fram en kniv. Exempelvis framgår i en dom om olaga hot av måls­ägandens berättelse att hon dagen innan har blivit hotad av den till­talade.[68] Rätten anger att det är troligt att ett möte med den tilltalade skulle skrämma målsäganden oavsett om den tilltalade haft en kniv eller inte. Om den tilltalade tidigare har dömts för andra brott mot målsäganden kan även det innebära att målsäganden är rädd för personen oavsett om den tilltalade gjort sig skyldig till olaga hot vid det tillfälle som åtalet avser.[69] Detsamma gäller domar vari åtalet gäller upprepade olaga hot eller olaga hot i kombination med andra brott mot person.[70] Sammanfattningsvis, vad gäller olaga hot förekommer det att bevisning till stöd för målsägandens sinnesstämning i anslutning till gärningen inte ger något egentligt stöd för åtalet eftersom målsägandens beteende kan förklaras av andra orsaker som är utredda i målet. I våldtäktsdomar, särskilt i fall där den tilltalades inställning är att målsäganden samtyckte till sexuella handlingar, ligger sådana andra förklaringar till målsägandens upprörda sinnesstämning inte lika nära till hands.

Till sist finns det skillnader mellan brottstyperna i fråga om vilka rekvisit som ska bevisas och således det händelseförlopp som åklagaren har att styrka. Vid olaga hot är det regelmässigt ett helt kort händelseförlopp som ska bevisas, till exempel ett snabbt yttrande, upp­visande av en lapp med ett hotfullt budskap eller att en person dragit med handen över sin hals. Vid våldtäkt får händelseförloppet regelmässigt anses vara längre och innehåller fler beståndsdelar. Utöver frågan om det förekommit en sexuell handling jämförlig med samlag ska det även utredas om våld eller hot har använts, eller om den till­talade har utnyttjat att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt
situation (enligt den lagstiftning som rådde vid tidpunkten för undersökningen). Detta har betydelse för karaktären av parternas berättelser och därmed bevisvärderingen. I mål om olaga hot förekommer det att den tilltalade helt kort förnekar att ett olaga hot uttalas, möjligen med tillägget att hen har varit upprörd eller uttalat andra otrevliga saker. I mål om våldtäkt förekommer att den tilltalade gör en invändning om att den sexuella handlingen var frivillig och därvid presenterar en längre berättelse. I den förstnämnda situationen har domstolen mindre möjlighet att bedöma detaljer i den tilltalades utsaga, medan i den sistnämnda situationen finns detaljer, eller brist på detaljer, som kan granskas och eventuellt motbevisas av åklagaren.

 

4.3  Sammanfattande kommentarer

Författarna framställer det som att studien visar att stödbevisningen har behandlats olika utan relevanta skäl. Ovan har jag fört fram relevanta skäl för att bevisningen tillmäts olika värde i de olika måltyperna. Dessa skäl bör ha framgått såväl i den kvalitativa som i den kvantitativa studien, liksom i tolkningen av resultatet.

En förklaring till att det är fler fällande våldtäktsdomar än fällande domar om olaga hot, som författarna inte diskuterar, antyds av min genomgång i avsnitt 3 och av det jag uppmärksammat ovan. På grund av hur studien har utformats har det uppstått skillnader mellan domar om olaga hot och domar om våldtäkt som innebär att bevisläget tenderar att vara svagare i målen om olaga hot än i målen om våldtäkt. Det ska understrykas att min genomgång av domarna endast visar en sådan tendens och min granskning har inte haft till syfte att visa att så är fallet. Denna tendens är dock så pass uppenbar att det är anmärkningsvärt att den inte har uppmärksammats varken i den kvantitativa eller i den kvalitativa studien.

 

5  Avslutning

Kvantitativa studier av domstolarnas bevisvärdering kan bidra med värdefull kunskap till såväl rättsvetenskapen som samhällsdebatten. En förutsättning är att forskare som genomför sådana studier beaktar hela den komplexitet som präglar bevisvärdering i praktiken. Jag har i artikeln påvisat en del av de många omständigheter som måste beaktas om man med tillförlitligt resultat vill utröna om just brottstypen har betydelse för utfallet av bevisvärderingen. Jag har visat på brister i Dahlmans och Korths-Aspegrens studie som innebär att studiens
resultat inte är tillförlitligt och att studien därmed inte ger stöd för författarnas påstående att bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte är tillräcklig i mål om olaga hot. Författarna riktar tämligen stark kritik mot domstolarna då de hävdar att tingsrätterna utan relevanta skäl värderar stödbevisning i våldtäktsmål högre eller tillämpar ett lägre beviskrav i våldtäktsmål, än i mål om olaga hot. Jag kan konstatera att den kritiken saknar grund i författarnas studie.

 

 


[1]  De Basso, Sargon & Westerlund, Mikael. Domstolarna har sänkt beviskraven i sexualmål. Svenska Dagbladet 2019-01-09. https://www.svd.se/domstolarna-har-sankt-beviskraven-i-sexualmal (hämtad 2020-02-02).

[2]  Dahlman, Christian & Korths-Aspegren, Andreas. Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräckligt i mål om olaga hot? SvJT 2018 s. 327.

[3]  Se t. ex.: Cantwell, Oisin. Lättare att dömas för våldtäkt än olaga hot. Aftonbladet 2018-10-30. https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/e1gvWM/lattare-att-doma... (hämtad 2020-02-02); Sidenvall, Jakob. Förlorad oskuld. Smålandsposten 2018-05-25. http://www.smp.se/ledare/forlorad-oskuld (hämtad 2020-02-02).

[4]  Dahlman & Korths-Aspegren s. 330.

[5]  Holmberg, Stina & Lewenhagen, Lars, Våldtäkt från anmälan till dom. Brottsförebyggande rådet, Rapport 2019:9. Studien omfattar 100 våldtäktsdomar från 2017.

[6]  Gregow, Torkel, ”Några synpunkter på frågan om bevisprövning och bevisvärdering i mål om sexuella övergrepp mot barn”, SvJT 1996 s. 509.

[7]  Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång Häfte 4, 7. uppl., Norstedt, Stockholm, 2009, s. 151, Träskman, Per Ole ”Rimligt eller inget rimligt tviviel” i Kleineman m.fl. (red.) Festskrift till Lars Heuman, Jure, Stockholm, 2008, s. 501-513.

[8]  Jmf Nordh, Roberth, Bevisrätt B: bevisbörda och beviskrav, Andra upplagan, Iustus förlag, Uppsala, 2019, s. 32-33 och Diesen, Christian, Bevis 10 Bevisprövning i brottmål, 2. uppl., Norstedts juridik, Stockholm, 2015, kap. 5.4.

[9]  För en diskussion, se Lainpelto, Katrin, Stödbevisning i brottmål, Jure, Diss. Stockholm: Stockholms universitet, 2012, kap. 6.3.6.

[10]  Studien genomfördes som Korths-Aspegrens examensarbete. Jag har dock utgått från hur studien presenteras i artikeln, eftersom det är den som har publicerats. Kritiken riktar sig således inte mot det examensarbete som ligger till grund för studien. Då examensarbetet är en del av studentens utbildning måste det finnas ett stort utrymme att bedöma sådana arbeten som godkända; andra krav måste ställas på rättsvetenskapliga artiklar som har publicerats efter peer review-förfarande.

[11]  Dahlman och Korths-Aspegren, s. 331.

[12]  Ett mål uteslöts eftersom en stor del av domskälen är sekretessbelagda, Uddevalla TR 1109-15.

[13]  I artikeln används ”fall”, ”mål” och ”domar” synonymt, se Dahlman & Korths-Aspegren s. 331–332.

[14]  Malmö TR 3107-16, Göteborgs TR 5717-15 (åtalspunkt 2), Göteborgs TR 11219-13 (åtalspunkt 2), Gävle TR 2472-15, Blekinge TR 145-15, Blekinge TR 1409-15, Södertörns TR 2463-14, Östersunds TR 2420-14, Västmanlands TR 1180-15 (alla olaga hot).

[15]  Malmö TR 3107-16, Göteborgs TR 10400-15, Södertörns TR 2463-14 (alla olaga hot).

[16]  Malmö TR 3107-16 (olaga hot).

[17]  Södertörns TR 2463-14 (olaga hot).

[18]  Blekinge TR 1409-15 (olaga hot).

[19]  Östersunds TR 2420-14 (tingsrätten anger att målsägandens berättelse är alltför vag), Södertörns TR 2451-15 (tingsrätten anger att målsäganden har varit osäker och ändrat sig vad gäller på vilket sätt den tilltalade hotat honom), Östersunds 290-15 (åtalspunkt 2, då jag inte har kunnat avgöra om åtalspunkt 2 eller 3 har
inkluderats i studien har båda beaktats, tingsrätten anger att målsäganden inte
har gett intryck av att vara helt säker på sina minnesbilder), Göteborgs TR 10400-15 (målsäganden har haft svårt att redogöra för detaljer i den del som avser det påstådda knivhotet). Se även Malmö TR 5105-15 (åtalspunkt 3) och Malmö TR 9558-15.

[20]  I två domar anges inte uttryckligen att målsägandens utsaga är tillförlitlig, se
Göteborgs TR 4311-14 och Malmö TR 2484-15.

[21]  Södertörns TR 17676-14, Östersunds TR 181-16, Göteborgs TR 10842-15, Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4), Malmö TR 10528-14.

[22]  Malmö TR 2144-14 (endast bifall i den utsträckning som den tilltalade vidgått), övriga tre bifall: Malmö TR 6840-16 (åtalspunkt 2); Malmö TR 2478-14 (åtalspunkt 2); Göteborg TR 12389-14 (åtalspunkt 5).

[23]  Göteborgs TR 5717-15 (åtalspunkt 2). Se även Södertörns TR 2463-14 och Västmanlands TR 3175-15.

[24]  Västmanlands TR 1308-15, åtalspunkt 2 (då jag inte har kunnat avgöra om åtalspunkt 1 eller 2 har inkluderats i studien har båda beaktats).

[25]  Södertörns TR 2463-14 (olaga hot). Se även Blekinge TR 1409-15, Östersunds TR 2420-14, Västmanlands TR 3665-15 (åtalspunkt 1.1), (alla avser olaga hot).

[26]  Undantaget är Södertörn TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4), vari det uttalas att ett vittne är trovärdigt, men det framgår inte om det vittnet ger stöd åt den aktuella åtalspunkten.

[27]  Dahlman och Korths-Aspegren, s. 330.

[28]  Malmö TR 6840-16 (åtalspunkt 2), Malmö TR 2478-14 (åtalspunkt 2), Malmö TR 3107-16, Malmö TR 5105-15 (åtalspunkt 3), Göteborgs TR 10400-15, Göteborgs TR 5717-15 (åtalspunkt 2), Göteborgs TR 11219-13 (åtalspunkt 2), Blekinge TR 1970-16, Blekinge TR 1409-15, Malmö TR 2017-15, Östersunds TR 2420-14, Södertörns TR 2451-15, Västmanlands TR 1180-15, Västmanlands TR 3665-15 (åtalspunkt 1), Gävle TR 2004-16 (åtalspunkt 10), Uddevalla TR 1621-14 (alla avser olaga hot).

[29]  Hudiksvalls TR 280-15, Södertörns TR 1303-15 och Malmö TR 10528-14.

[30]  Malmö TR 10528-14 (våldtäkt) och Hudiksvalls TR 280-15 (våldtäkt)

[31]  Hudiksvalls TR 280-15 (våldtäkt) respektive Malmö TR 10528-14 (våldtäkt).

[32]  Göteborgs TR 4709-14 (våldtäkt).

[33]  Gävle TR 2472-15 (olaga hot).

[34]  Hässleholms TR 318-15, Östersunds TR 181-16, Hudiksvalls TR 1931-16, Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4), Göteborgs TR 4311-14, Göteborgs TR 10842-15 (alla avser våldtäkt).

[35]  Hässleholms TR 318-15 respektive Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4) och Göteborgs TR 4311-14 (alla avser våldtäkt).

[36]  Blekinge TR 145-15, Malmö TR 9558-15, Malmö TR 2144-14, Södertörns TR 5431-15.

[37]  Blekinge TR 145-15 (olaga hot).

[38]  Malmö TR 2144-14 (olaga hot).

[39]  Malmö TR 9558-15 (olaga hot).

[40]  Södertörns TR 5431-15 (olaga hot).

[41]  Malmö TR 2017-15 (olaga hot) och Gävle TR 2004-16 (åtalspunkt 10, olaga hot).

[42]  Gävle TR 2232-16 (olaga hot, jag har utgått från att författarna har inkluderat någon av åtalspunkterna 2, 4 eller 6, alla ogillas).

[43]  Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4).

[44]  Hudiksvalls TR 280-15, Malmö TR B 10528-14, Södertörns TR 17676-14, Östersunds TR 181-16, Göteborgs TR 10842-15, Hudiksvalls TR 1931-16 (alla avser våldtäkt).

[45]  Göteborgs TR 4709-14, Malmö TR 10528-14, Södertörns TR 17676-14, Södertörns TR 1303-15, Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4).

[46]  Göteborgs TR 4709-14 (våldtäkt).

[47]  Malmö TR 10528-14 (våldtäkt).

[48]  Södertörns TR 17676-14 (våldtäkt).

[49]  Södertörns TR 1303-15 (våldtäkt).

[50]  Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4, våldtäkt).

[51]  I en av domarna är det dock oklart om författarna anser att det är en friande eller fällande dom, då TR endast dömer den tilltalade för vad han har vidgått, se under 3.3.

[52]  Malmö TR 3107-16, Göteborgs TR 11219-13 (åtalspunkt 2), Västmanlands TR 1308-15 (åtalspunkt 1, då jag inte har kunnat avgöra om åtalspunkt 1 eller 2 har inkluderats i studien har båda beaktats).

[53]  Södertörns TR 11051-15 (åtalspunkt 2.4) resp Östersunds TR 181-16.

[54]  Se Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång Häfte 4, s. 187-9.

[55]  Göteborgs TR 10400-15, Gävle TR 2472-15, Västmanlands TR 1308-15 (åtalspunkt 1, då jag inte har kunnat avgöra om åtalspunkt 1 eller 2 har inkluderats i studien har båda beaktats).

[56]  Göteborg TR 10400-15 (olaga hot).

[57]  Gävle TR 2472-15 (olaga hot).

[58]  I två domar är det fråga om åtal för överträdelse av kontaktförbud vid samma tillfälle och mot samma målsägande som åtalet för olaga hot: Södertörns TR 2451-15 och Västmanlands TR 3175-15.

[59]  Göteborgs TR 4709-14, Malmö TR 2484-15, Malmö TR 10528-14.

[60]  Vilket är fallet i Malmö TR 2484-15 (våldtäkt).

[61]  Malmö TR 2144-14 (olaga hot).

[62]  Blekinge TR 1970-16 (olaga hot).

[63]  Malmö TR 540-16, den tilltalade döms även för olaga frihetsberövande mot målsäganden som ägt rum i direkt anslutning till hotet; Malmö TR 2478-14 (åtalspunkt 2), den tilltalade döms även för misshandel som föregått hotet.

[64]  Dahlman & Korths-Aspegren s. 333.

[65]  Malmö TR 5105-15 (åtalspunkt 3), se även Malmö TR 9558-15 (båda olaga hot).

[66]  Jmf t ex Blekinge TR 1409-15 (olaga hot, ett vittne till stöd för målsägandens agerande) med Göteborgs TR 4709-14 (våldtäkt, två vittnen, sms till två olika personer).

[67]  Se t ex Hudiksvalls TR 280-15 (våldtäkt).

[68]  Göteborgs TR 10400-15 (olaga hot).

[69]  Se Malmö TR 2017-15 (olaga hot), det anges att den tilltalade tidigare har dömts för misshandel mot målsäganden och tingsrätten konstaterar att det var uppenbart att målsäganden var rädd för den tilltalade.

[70]  T ex. Malmö TR 5105-15 (åtalspunkt 3, domen rör åtal för bl. a. hemfridsbrott, olaga hot och ofredande under en natt. Den tilltalade har gått med på att han kan ha sagt hotfulla saker, tingsrätten konstaterar att vittnet ger stöd åt att det har varit en allmänt hotfull stämning under natten, men varken målsäganden eller vittnet har kunnat ange detaljer kring hotet). Se även Östersunds TR 290-15 (åtalspunkt 3, då jag inte har kunnat avgöra om åtalspunkt 2 eller 3 har inkluderats i studien har båda beaktats. Tingsrätten anger att då målsäganden tidigare blivit misshandlad och känt sig hotad av den tilltalade kan det vara en bidragande orsak till att målsäganden blivit uppskakad och orolig).