Brottsofferersättningarnas utveckling

— reflektioner utifrån ett exempel

 

 

Av professor Mårten Schultz

 

Skadeståndsrätten har utvecklats kraftigt de senaste åren, såväl vad gäller vad som kan ersättas som hur stor ersättning som ska utgå. Sommaren 2022 genomförs flera förändringar och med dessa väntas beloppen öka än mer. Särskilt de ideella skadestånden genomgår en dramatisk utveckling, och frågan är vilken betydelse detta kan ha i praktiken men kanske särskilt i teorin.  

 

1  Inledning

Den 1 juli träder omfattande förändringar av brottsofferersättnings­systemet i kraft.[1] Ett nytt syfte — offrets intresse av upprättelse — har förts in i skadeståndslagens (1972:207) regel om kränkningsersättning till brottsoffer (2 kap. 3 §).[2] Tanken är att detta syfte ska medföra att ersättningarna kraftigt höjs; utredningen siktade mot ungefär en dubblering av de belopp som utgår enligt dagens system.[3] De para­metrar som tas upp för bestämmande av kränkningsersättningen i 5 kap. 6 § kompletteras med nya punkter. En tredje förändring syftar till att öka möjligheterna att utge ersättning till personer som utsätts för brott i tjänsten och som antas ha särskild beredskap för detta (t.ex. poliser). Utmätningsreglerna ändras i ett avseende.

I detta sammanhang har jag några funderingar kring införandet av en ny form av rent ideell ersättning, särskild anhörigersättning, och hur denna ersättning i kombination med två andra förändringar — det nya stycket med en upprättelsefunktion i skadeståndslagen och en föränd­ring i brotts­balken — medför en dramatisk utväxling av de ideella skadestånden. Nedanstående reflektioner ska inte betraktas som att jag är kritisk mot rättsutvecklingen. Det är jag inte.[4] Min tanke är att dessa rader i bästa hand kan tillföra något i diskussionen om utvecklingen av de rent ideella skadestånden — närmast som en ”case study”. Min uppgift är inte rättsvetenskaplig i trängre mening och artikeln ska snarast betraktas ett inlägg i den juridiska debatten. 

Jag kommer att utgå från ett exempel. Exemplet kan framstå som extremt men dessvärre är inte den situation som jag utgår från extremt ovanlig: barn som bevittnar att en förälder mördar en annan förälder.[5] Det vanligaste fallet är att en pappa dödar sitt barns mamma i ett sammanhang där barnet bevittnar mordet.

 

2  Barn som bevittnar mord

Först något om hur regelverket sett ut före den senaste utvecklingen. Den vars anhöriga dödats har enligt 5 kap. 2 § rätt till skadestånd och enligt p. 3 av nämnda regel utgår ersättning för presumerad psykisk skada (NJA 2000 s. 521).[6] Denna ersättning utgår för personskada och utgör alltså inte ett rent ideellt skadestånd. Vi kan kalla denna ersättning för allmän anhörigersättning, för att tydliggöra skillnaden med den nya särskilda anhörigersättningen.

I brottsskadelagen har därutöver en speciell situation, som inte sällan hänger ihop med efterlevandeersättning, under ungefär 20 år haft en speciell reglering. Barn som har bevittnat allvarliga brott där en närstående har varit inblandad har erhållit en särskild bevittnande­ersättning. Denna har enbart utgått i formen av brottsskadeersättning och saknade motsvarighet i skadeståndsrätten.[7] Bevittnandeersätt­ningen har varit en ovanlig undantagsregel från den vanliga ord­ningen, som är att brottsskadeersättningen vilar på skadeståndsrättslig grund.

Denna regel i brottsskadelagen är nu avskaffad. Det beror inte på att barns bevittnande av brott inte längre betraktas som allvarligt. Tvärt­om. Istället har det blivit ett särskilt brott att utsätta barn för bevitt­nande av andra brott, barnfridsbrott (4 kap. 3 § BrB). Om en pappa mördar sin partner eller ex-partner och gärningen bevittnas av ett barn som är när­stående eller tidigare närstående till både gärningsmannen och den som gärningen begås mot döms han inte bara för mord utan även för barnfridsbrott.[8]

Genom denna kriminalisering blir bevittnandet i sig en grund för kränkningsersättning. Det finns ännu ingen praxis från Högsta dom­stolen rörande ersättningsnivåer, men det finns några beslut från nämnden för Brottsskadeersättning.[9] Dessa beslut rör barnfridsbrott av normalgraden — det är alltså inte mord som bevittnats utan mindre allvarliga brott. Nämnden har mot bakgrund av en förarbetesanalys funnit att lagstiftaren avsett att ”straffvärdet för barnfridsbrott av normalgraden, som riktmärke, bör bedömas vara lika högt som för den del av grundbrottet som barnet bevittnar”.

Det innebär att kränkningsersättningen vid barnfridsbrott bör ”vara i paritet med den kränkningsersättning som målsäganden till grund­brottet — i den del som barnet bevittnat — är berättigad till”.[10] Om barnet bevittnar när pappan misshandlar mamman så är således barnet som utgångspunkt berättigat till samma belopp i kränknings­ersättning som mamman. Besluten indikerar att kränkningsersätt­ningarna för barnfridsbrott kan bli höga när huvudbrottet är av all­varligt slag.

Det går emellertid inte att direkt föra över resonemangen till exem­plet med mord: dels eftersom det ännu inte finns några ställ­nings­taganden till grovt barnfridsbrott, dels eftersom primäroffret inte erhåller någon kränkningsersättning vid mord.[11] Men det går ändå att använda situationen som en bakgrund för reflektioner kring de ideella ersättningarnas utveckling.

Ändringarna innebär att ett barn som bevittnar pappans mord på mamman idag har rätt till ersättning för personskada, i linje med den ”vanliga” anhörigersättning, och där­utöver har det rätt till ersättning för den kränkning som uppkommer genom bevittnandet.

Slutligen kommer barnet numer även ha rätt till särskild anhörig­ersättning. Denna nya ersättningstyp gäller vid sidan om personskade­ersättningen — den allmänna anhörigersättningen — till särskilt närstående till den dödade personen om dödsfallet orsakats uppsåt­ligen eller genom grov oaktsamhet. Regeln i 2:3 a lyder:

 

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne särskilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt.

 

3  Antalet ersättningstyper

En första iakttagelse kring rättsutvecklingen är att barn som är med om en fruktansvärd händelse, som i mitt exempel där en förälder dödar den andra bevittnat av ett barn, har gått från att enbart vara berättigade till personskadeersättning för psykisk skada till att vara berättigade till personskadersättning och två olika rent ideella ersättningar (kränk­ningsersättning och särskild anhörigersättning).

Den första ersättningsformen ska kompensera för psykisk skada som orsakats genom en ansvarsgrundande händelse under en akut sjuk­domsperiod. Skadan behöver dock inte bevisas. Den andra ersätt­nings­formen ska ersätta den kränkning av människovärdet som upp­kommer vid brottstillfället, men inte efterföljande lidande eller andra upp­levelser eller verkningar av brottet.[12] Vad gäller den tredje ersätt­ningen finns det anledning att citera utredningens formulering:

 

Den särskilda anhörigersättningen är avsedd att kompensera den rent ideella skada som kan antas uppstå då en nära anhörig blir dödad genom ett allvarligt brott och som inte ersätts som en personskada enligt nuvarande ordning. Ersättningens syfte är därför att — likt kränkningsersättningen — ersätta de momentana känslor av chock, förtvivlan, ilska, frustration, maktlöshet och liknande som typiskt sett kan antas uppstå hos en person med anledning av att denne får veta att den förlorat en nära anhörig genom ett allvarligt brott.[13]

 

Det exempel som här har använts illustrerar hur kränkningsersätt­ningen och den särskilda anhörigersättningen i vissa fall kan delvis överlappa varandra. Båda ersättningsformerna har till syfte att kompen­sera för den upplevelse som rättsordningen förutsätter uppkommer hos den som drabbas genom brottet. I båda fallen spelar de faktiska upplevelserna ingen roll. Båda skadetyperna vilar på juridiska kons­truktioner — det är lagen som bestämmer att en skada uppkommit, inte ”verkligheten”. Detta skiljer sig från ekonomiska skador men även ideella följdskador, t.ex. de ”vanliga” anhörigskadorna, som åtmin­stone teoretiskt uppkommer genom att en förändring i ”verkligheten” inträffat (även om bevisregler, som skadepresumtionen vid ”vanlig” anhörigskada, kan innebära att skillnaden i praktiken inte blir så stor).

 

4  Beloppen

En annan infallsvinkel på rättsutvecklingen är ersättningsbeloppen i anhörigfallen. Om domstolarna följer utredningens förslag på rikt­märket för ersättningsbestämningen så kommer i denna del 50 000 kr att utgå vilket läggs ovanpå den ”vanliga” anhörigersättningen om 60 000 kr.[14] Därutöver tillkommer kränkningsersättning för barnfrids­brott. Det är för tidigt att säga vilka schabloner som kan utvecklas för de grova barnfridsbrotten, men nivåerna kommer knappast att under­skrida de andra ideella ersättningar som barnet har rätt till.

När det gäller kränkningsersättningen måste också beaktas att lag­reformen 2022 — som inte har trätt i kraft när detta skrivs — har till syfte att höja kränkningsersättningarna som bedöms enligt 2:3. I all­mänhet är tanken att beloppen, ungefär, ska dubbleras.[15] Utgångs­punkten för beloppsbestämningen av våldtäkt av normalgraden där brottsoffret är en vuxen person har under flera år varit 100 000 kr, men antas efter reformen ligga kring 200 000 kr. När det gäller grovt barn­fridsbrott finns det som sagt inte någon etablerad praxis vilket gör det svårt att över huvud taget uppskatta vilka nivåer som kan bli aktuella med den nya kränkningskonstruktionen. Det är inte osannolikt att schablonen för grovt barnfridsbrott vid mord kommer att landa på 100 000 kr eller betydligt mer. 

Denna uppställning av olika schabloner enligt gällande rätt och utifrån mer eller mindre spekulativa förutsägelser om framtiden har i sig ett begränsat intresse. Schabloner ändras och dessa nedslag kom­mer att vara överspelade inom kort. Vad som däremot är av intresse i detta sammanhang är vad dessa ersättningar säger om utveck­lingen av de ideella skadorna. På bara drygt ett år har det totala beloppet som brottsoffret i mitt exempel, om vi utgår från de antaganden som ovan gjorts, gått från 60 000 kr (”vanlig” anhörig­ersättning) till 60 000 kr (”vanlig” anhörigersättning) + 50 000 kr (särskild anhörigersättning) + 100 000 kr (kränkningsersättning) = 210 000 kr. Det är en ökning med 350 % på kort tid.

Barnfridskränkningsfallet är — som sagt — extremt. Men även i mer frekvent förekommande fall som faller under den särskilda anhörig­ersättningen är beloppsökningen väldigt stor på kort tid. Det kan man ha rättspolitiska synpunkter på. För egen del har jag, som sagt, inga invändningar men noterar att ändringarna uttrycker en radikal föränd­ring i synen på värderingen av ideella skador.  

 

5  Avslutning

I diskussionen om ideella skador talar man om inkommensurabilitet.[16] Ordet har hämtats från filosofin. Inkommensurabilitet betyder, enligt en beskrivning, fundamental oöversättbarhet. I sammanhanget av ideella skadestånd brukar termen användas för att beskriva ett grund­läggande problem med ersättningskategorin: ideella skador är defini­tionsmässigt skador som inte kan uttryckas i ekonomiska termer, sam­tidigt som vi använder oss av ett ekonomiskt språk — skadestånd som uttrycks i termer av kronor och ören (eller andra valutor) — för att fastställa vilken ersättning som ska utgå.

En förutsättning för att ersättningssystem för rent ideella skador ska ”hänga ihop” och kunna upprätthålla legitimitet är att rättsordningen verkligen behandlar de ideella skadorna som just ideella. Det här kan förstås på olika sätt. Ett sätt är att betrakta ideella skador som skador som är reella — de är inte väsensskilda från en bruten arm — men de är mycket svårare att kunskapsmässigt fånga in och därför väljer rätts­ordningen att behandla dem som juridiska konstruktioner. Ett annat sätt är att betrakta de ideella skadorna som skador som helt skapas av rättsordningen. Det ”finns” ingen reell skada som ska ersättas — de rent ideella ersättningarna är väsensskilda från t.ex. personskade­ersättningen.

Hur det än är med dessa mer filosofiska aspekter så fordrar systemets legitimitet att de ideella skadorna behandlas på ett konsekvent sätt vad gäller skadebestämning och ersättningsbestäm­ning. Härvid är scha­bloniseringen viktig. Att ersättningen bestäms utifrån schabloner åter­speglar att ersättningen inte går att räkna ut genom ekonomiska modeller. Istället för beräkning, schablonisering. Ju fler schabloner som uppställs desto mer undergrävs dikotomin mellan ideell och ekonomisk skada. Annor­lunda uttryckt: om systemet med ideella ersättningar blir alltför fin­kornigt så signalerar det att ideella skador faktiskt kan värderas på en ekonomisk skala och då finns det ingen anledning att upprätthålla dikotomin.  

Kanske finns det en risk för att den senare tidens rättsutveckling — med de kraftiga förändringarna av antalet skadetyper och beloppen — bidrar till en uppluckring av vissa föreställningar om ideell skada som präglat skadeståndsrätten. Det står redan klart att den negativa inställ­ning till att över huvud taget ersätta ideell skada som tidigare präglat systemet har övergivits. Skadeståndslagen, som tillkom för 50 år sedan, kommer inom kort att ha gått från att ha en regel om ersättningsgill rent ideell skada (kränkningsersättning vid brott) till fyra (inräknat ersättning vid Europakonventionsöverträdelser, särskild anhörig­ersättning och ersättning vid grundlagsöverträdelser). Det tillkommer nya ideella ersättningar i speciallagstiftningen, t.ex. genom tillfälliga ersättningslösningar som en reaktion på vad som uppfattas som historiska oförrätter (”de vanvårdade barnen”, etc.). De ideella ersättningarna har därtill kommit att fylla andra funktioner än att fungera som kompensation; det tydligaste exemplet är hur diskrimi­neringsersättningen inom ramen för diskrimineringsrätten i hög grad tagit över straffrättens beivrande/bestraffande funktion.[17] Det är en uppgift för rättsvetenskapen att rita om de skadeståndsrättsliga kartorna så att de motsvarar den nya verkligheten.

 

 

 

[1]  Jag har tidigare i SvJT 2022 s. 129 allmänt presenterat bedömningarna i utredningen SOU 2021:64, som ligger till grund för nu beslutade förändringar.

[2]  Hänvisningar till lagrum avser skadeståndslagen om inte annat särskilt anges.

[3]  Med ”tanken” avser jag de förhoppningar som uttrycktes i utredningen och propositionen som föregått förändringarna, prop. 2021/22:198. 

[4]  För transparensens skull bör jag nämna att jag deltog som expert i utredningen SOU 2021:64 och instämde — i likhet med övriga experter — med förslaget.

[5]  Enligt uppgift per telefon från Brottsoffermyndigheten 5 maj 2022 så hade Brottsoffermyndigheten beviljat ersättning i 19 fall där ett barn bevittnat ett mord på en nära anhörig under en tioårsperiod. I de flesta fall var det en förälder som mördade en annan förälder. Dessa ärenden rörde den särskilda bevittnandeersättning som tidigare fanns i brottsskadelagen och som behandlas strax nedan.

[6]  Se för reflektioner kring bakgrunden Håkan Andersson, Den mångfacetterade diskursen kring anhörigersättning — en metodologisk studie av en pragmatisk rätts­-utveckling, JT 2013–14, s. 3 ff.

[7]  Ersättning enligt brottsskadelagens 4 a § utgick till ett barn som har bevittnat, sett eller hört, ett brott som varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos barnet i förhållande till en närstående person. Regeln upphävdes 2021 (lag 2021:399). Se för en bakgrund till regeln prop. 2005/06:166, särskilt s. 22 ff.

[8]  I mitt exempel skulle troligen gärningen betraktas som grovt barnfridsbrott.

[9]  Beslut i 34/2022, 119/2022 och 12425/2022, samtliga från 28/2 2022. Jag är själv ledamot av nämnden men har inte deltagit i dessa beslut. Ang. nämndens avgöranden som rättskälla, se NJA 2019 s. 1064, p. 11.

[10]  Citaten hämtade från 34/2022.

[11]  De högsta kränkningsersättningarna i underrätts- och brottsoffermyndighetspraxis har utgått för återkommande sexuella övergrepp mot barn. Sådana övergrepp bevittnas emellanåt, t.ex. av brottsoffrets syskon.

[12]  Se NJA 2021 s. 746, p. 7.

[13]  SOU 2021:64, s. 340. Formuleringen i propositionens specialmotivering är mer koncis men knyter liksom utredningen ersättningsformen till kränkningsskadeståndet, se prop. 2021/22:198, s. 54 f.

[14]  SOU 2021:64, s. 254.

[15]  Se särskilt den tabell som togs fram i utredningen, SOU 2021:64, s.179 f. Regeringen instämde med utredningsförslaget, prop. 2021/22:198, s. 24.

[16]  Se Johanna Chamberlain, Integritet och skadestånd, Uppsala 2020, s. 462 ff., Karl Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, Lund 2012, s. 281 ff., Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 13, Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 3.3, Karolina Stenlund, Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, s. 243. Ämnet behandlas även i en ny avhandling, Marc Landeman, Markåtkomstersättning, Uppsala 2022, s. 297 ff. Jfr. Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten, Uppsala 2017, s. 258 ff. Några reflektioner kring inkommensurabilitet utifrån det senaste brottsofferersättningsförändringarna finns i Mårten Schultz, Ersättning till brottsoffer, SvJT 2022 s. 129 ff., på s. 142 f.

[17] Jag tar upp detta tema i Deklaratoriska ersättningar, Festskrift till Håkan Hydén, Lund 2018, s. 569 ff.