Egendomsskydd och nya gator — svårt att förena?

 

 

Av juristen Klara Rolfart[1]

 

I Sverige har kommuner möjlighet att debitera enskilda fastighetsägare för gatuarbeten som de inte nödvändigtvis behöver eller vill ha. I den här arti­keln utreds under vilka omständigheter uttag av sådana så kallade gatu­kost­nadsavgifter riskerar att komma i konflikt med egendomsskyddet i regerings­formen och Europakonventionen. Det konstateras att denna risk framförallt föreligger om avgifterna överstiger fastighetsägarnas faktiska nytta av gatorna. Tre möjliga lösningar föreslås för hur överträdelser av egen­doms­skyddet kan undvikas.

 

1  Inledning

När kommuner anlägger eller rustar upp gator i bostadsområden kan de enligt plan- och bygglagen, när gatorna är färdiga, fakturera en­skilda fastighetsägare i området för kostnaden för arbetet. Detta är ett alternativ till att finansiera gator genom exempelvis skatt, som moti­ve­ras av att fastighetsägarna anses ha sådan nytta av gatorna att det mot­svarar och rättfärdigar kostnaderna de får betala. Idag är det endast en minoritet av landets kommuner som debiterar enskilda för sådana så kallade gatukostnader.

Gatukostnader har under många år varit föremål för diskussion, bland annat eftersom gatukostnadsuttag av enskilda fastighetsägare riskerar att komma i konflikt med egendomsskyddet. Denna fråga aktualiseras oftast i samband med förtätning av områden där befintliga fastighetsägare tilldelats nya byggrätter, vilka möjliggör avstyckning och fler husbyggen. Det förekommer i sådana situationer att kommuner tar ut gatukostnader för både den befintliga fastighetsindelningen, och för de potentiella nya fastigheterna som de nya byggrätterna medger. Detta kan medföra att fastighetsägare som inte avser att stycka av och exploatera sina fastigheter påförs gatukostnader som kan upplevas som höga i förhållande till den faktiska nytta som de har av gatorna.

Mot denna bakgrund syftar den här artikeln till att redogöra för gatukostnadernas utveckling och gatukostnadsproblematiken i för­håll­ande till egendomsskyddet.

Artikeln inleds med en genomgång av gatukostnadernas historik och en inblick i hur gatukostnader används idag. För att ge en aktuell bild redovisas en sammanfattning av resultatet av en undersökning som författaren genomförde som forskningsstipendiat på Centrum för rättvisa genom kontakter med samtliga 290 kommuner under oktober 2018–maj 2019. Därefter gås egendomsskyddet igenom i relevanta delar, både utifrån regeringsformen och Europakonventionen. De rättsliga problem som kringgärdar uttag av gatukostnader redovisas då djupare.

Avslutningsvis ges förslag på hur gatukostnadsreglerna bör tillämpas framöver för att undvika överträdelser av egendomsskyddet.

                

2  Kort historisk bakgrund

Fastighetsägares skyldighet att betala gatukostnader har mång­hundra­åriga anor. Under 1800-talet låg ansvaret för gatunätet på de med­borg­are som hade behov av tillfarter till sina fastigheter. Det var de som hade materiell möjlighet att verkställa arbetet som utförde det.[2]

Under större delen av 1900-talet begränsades fastighetsägares gatukostnadsansvar i olika avseenden för att det inte skulle bli alltför betungande. Bland annat gällde betalningsskyldigheten endast bebyggda tomter, eftersom fastighetsägarens nytta av gatan ansågs fullt realiserad först när tomten var utbyggd enligt plan.[3]

Genom 1947 års byggnadslag[4], det vill säga plan- och bygglagens företrädare, skedde en viss skärpning av gatukostnadsreglerna. Det inne­bar en förändring till nackdel för enskilda, eftersom kravet på be­byggelse som grund för ersättningsskyldighet avskaffades.[5]

De gatukostnadsregler som gäller idag bygger i princip helt på 1982 års reform av byggnadslagen, som tillgodosåg kommunala önskemål om bättre kostnadstäckning och ökade möjligheter att ta ut ersättning av fastighetsägare.[6]

Reformen innebar att flera skyddsmekanismer som under lång tid hade funnits till förmån för fastighetsägarna slopades. Det fördes över huvud taget inte några resonemang om egendomsskydd i förarbetena till lagändringen, och det kommunala intresset vägdes således inte mot enskildas intressen i någon märkbar utsträckning.

Trots att reglerna kunde få ingripande verkningar för enskilda föregicks varken införandet av den äldre plan- och bygglagen år 1987 eller den nu gällande från år 2010 av resonemang om egendomsskyddets betydelse i anslutning till diskussionen om gatukostnader.[7] Sedan dess har det dock föreslagits att gatukostnadsreglerna, med hänvisning till egendomsskyddet, bör ändras bland annat för ägare till befintliga, bebyggda fastigheter.[8]

3  Gatukostnader idag

Kommuners möjlighet att övervältra kostnaden för gatuarbeten på enskilda fastighetsägare är idag reglerad i 6 kap. 24–27 §§ plan- och bygglagen (2010:900). Där anges bland annat att kostnaderna för kommunens anläggande eller förbättringar av gator och allmänna platser kan tas ut av fastighetsägarna i området. Sådan ersättning kan bara tas ut inom detaljplan där kommunen är huvudman.[9]

Kommunerna för inte själva någon statistik över gatukostnadsuttag. De enda underlag som funnits sedan tidigare är en rapport från Villa­ägarnas Riksförbund och en examensuppsats från Kungliga tekniska högskolan.[10] Författaren har därför under år 2018 och 2019 genomfört en ny undersökning av omfattningen av gatukostnader hos landets kommuner.

Under åren 2007–2011 var det 37 kommuner som angav att de tog ut gatukostnadsavgifter, vilket är i princip detsamma som tjugo år tidigare.[11] Det var främst kommuner med mycket nybyggnationer eller många kommunmedlemmar som nyttjade gatukostnadsinstitutet. Då, liksom nu, var förortskommuner till storstäder, så kallade kranskommuner, överrepresenterade.

Enligt författarens undersökning är det 35 av Sveriges 290 kommuner som har tagit ut gatukostnadsavgifter någon gång under de senaste tio åren. Flera kommuner har uppgett att de inte ens känner till gatukostnadsinstitutet. Bland de kommuner som tar ut gatukostnader av enskilda är det vanligast att det gjorts endast en till fem gånger under hela tioårsperioden. Av undersökningen kom även följande fram.

En tredjedel av kommunerna angav i Villaägarnas Riksförbunds undersökning år 2011 att de var intresserade av att ta ut gatukostnadsavgifter i framtiden. Nu uppger däremot flertalet av dessa att de inte har tagit ut gatukostnadsavgifter och inte heller har planer på att göra det framöver. En vanlig förklaring som kommunerna har lämnat till varför de inte tar ut gatukostnadsavgifter har varit att systemet är krångligt och administrativt betungade, med missnöjda fastighetsägare och många överklaganden.[12]

Eftersom möjligheten att ta ut gatukostnadsavgifter av enskilda används sparsamt av kommunerna, skattefinansierar de flesta kommunerna gator och allmänna platser.[13]

Det främsta skälet till att gatukostnadsavgifter tas ut av enskilda är, enligt kommunerna, politiska beslut som grundas på uppfattningen att de som har nytta av gatan också ska betala för den. Många av de kommuner som använder sig av gatukostnadsavgifter anser att nyttan utgörs av en värdeökning på fastigheten genom att standarden höjs i området.

Det är således, enligt kommunerna, av rättvise- och likabehandlingsskäl som gatukostnaderna i dessa fall inte finansieras av till exempel skattekollektivet. Rättviseskälet blir särskilt påtagligt i kommuner där stora delar av befolkningen bor på landsbygden där kommunen inte är huvudman för vägarna. Det kan anses orättvist om landsbygdsbefolkningen skulle bekosta stadsbornas gator via kommunalskatten samtidigt som de måste bekosta sina egna vägar under enskilt huvudmannaskap.

Gatukostnadsavgifter tas främst ut i samband med förtätning av befintliga bostadsområden, exempelvis när tidigare fritidshusområden rustas upp till permanentbostadsområden. I de fall gatukostnader uppkommer för helt nyexploaterade bostadsområden brukar kostnaden istället läggas på tomtpriset eller regleras i exploateringsavtal med bygg­herren.

Gatukostnadsavgiftens storlek brukar bestämmas genom en för­del­ningsgrund utifrån storlek och antal byggrätter på fastigheten. Om det i den nya detaljplanen som ligger till grund för gatukostnaderna till­förts nya byggrätter på en viss fastighet debiteras fastighetsägaren ibland även för dessa även om de inte nyttjas. Detta eftersom vissa kommuner anser att fler byggrätter innebär en värdehöjning och nytta för fastigheten oavsett om den är bebyggd eller inte. I sådana situa­tioner tas ofta lägre kostnad ut för befintliga byggnader medan ny­till­kommande byggrätter har fullt debiteringskrav. Rabatten för be­fintliga byggnader varierar mellan kommunerna, allt från omkring tio till sjuttio procent av beloppet.

Förhöjda gatukostnader på grund av tillförandet av nya byggrätter sker framför allt vid större exploateringar och kan få till följd att kommunen i praktiken frammanar avstyckning och försäljning av tomter.

Fram till år 2011 varierade beloppen som togs ut av enskilda fastig­het­sägare mellan några tusen upp till några hundratusen kronor. Endast tolv kommuner hade tagit ut gatukostnader överstigande 100 000 kronor, och avgifter över 250 000 kronor per fastighet hade endast tagits ut vid totalt tre tillfällen.

Idag är de kostnader som debiteras enskilda högre. Avgifterna vari­erar mellan olika kommuner och även inom olika områden i samma kommun. Befintliga områden med befintliga fastigheter debiteras vanligtvis en kostnad mellan 50 000 och 200 000 kronor. Nytillkomna områden och fastigheter har däremot oftast högre kostnad, upp emot 400 000 kronor. I ett uppseendeväckande fall låg avgiften på 1 800 000 kronor, med betalningsfrist på trettio dagar.

Fastighetsägarens betalningsskyldighet inträder när gatan och infrastrukturen har färdigställts, och betalning ska ske vid anfordran från kommunen.[14] Tidpunkten för betalning varierar mellan olika byggprojekt. Vanligtvis får fastighetsägaren en betalningsfrist på mellan trettio och sextio dagar. Uppskov med betalning kan också medges enligt överenskommelse.

Gatukostnadsavgifter tas i regel ut vid ett tillfälle som en klumpsumma. Även om det inte finns några hinder för kommunen att själva besluta om avbetalning, anstånd eller till exempel lån, hör det till ovanligheten att så sker. Den enskilde har dock en möjlighet att begära avbetalning,[15] men det krävs att denne ansöker om det varpå en ekonomisk prövning av om ersättningen är betungande görs. Dessa betalningsvillkor ska i princip jämkas om de är alltför betungande för fastighetsägaren.[16]

De som fått möjlighet att betala gatukostnaden genom avbetalning eller med uppskov enligt avtal får betala ränta på obetalat belopp. I de fallen gäller att hela skulden ska betalas omedelbart om fastigheten säljs under avtalstiden.

I vissa fall tillåter kommunerna att enskilda med nya och outnyttjade byggrätter beviljas anstånd med betalningen upp till tio år eller till dess bygglov beviljas, fastigheten avstyckas eller annan fastighetsreglering sker. Det är dock förhållandevis ovanligt att gatukostnadsavgiften tas ut för en avstyckad del först när fastigheten bildats eller i samband med bygglov.

Det är främst vid belopp som baseras på nya och outnyttjade byggrätter, som frågan om egendomsskydd blir mest aktuell. För att öka förståelsen för denna problematik ska det i följande avsnitt redogöras för hur gatukostnader förhåller sig till egendomsskyddet.

 

4  Egendomsskyddet i svensk rätt och dess betydelse för reglerna om gatukostnader

4.1  Egendomsskyddet i regeringsformen

Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen är vars och ens egendom tryg­gad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant för­fogande utom när det krävs för att tillgodose ange­lägna allmänna in­tres­sen. Den som tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten.

Vad som avses med ”expropriation eller något annat sådant förfogande” är olika former av tvångsövertagande av förmögenhetsrätt, till exempel äganderätt, nyttjanderätt eller servitut. Det som inte omfattas är bland annat förverkande av egendom på grund av straffrättsliga regler, exekutiva åtgärder och skatter.[17] Uttag av gatukostnader faller inom denna definition eftersom det är fråga om en avgift och inte en skatt, och är därför inte undantaget egendomsskyddet enligt förarbetena.

Om det konstaterats att en kommun har inskränkt en enskilds egendomsskydd genom uttag av gatukostnader, ska en prövning i tre led göras för att utreda om ingreppet är rättfärdigat. Det krävs lagstöd, att det är fråga om ett angeläget allmänt intresse, och att ingreppet är proportionerligt.[18]

Lagstödet finns i 6 kap. 24–27 §§ plan- och bygglagen.

Det angelägna allmänna intresset är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet, och får enligt förarbetena avgöras i enlighet med vad som kan anses acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt i ett mo­dernt och demokratiskt samhälle. Det kan vara fråga om samhällets behov av mark för bland annat naturvårds- och miljöintressen, total­försvarsändamål, bostadsbyggande, trafikleder och rekreation.[19] Mot den bakgrunden är det rimligt att anse att det är ett angeläget allmänt intresse att anlägga och rusta upp kommunens gator och allmänna platser samt att täcka kostnaderna för detta.

Det sista steget är proportionalitetsbedömningen, vilket i sig också är en prövning i tre led. Vid denna bedömning ska ändamålsenlighet, nöd­vändig­het och proportionalitet i strikt mening prövas.[20] Proportiona­litets­bedömningen kommer att utvecklas nedan i avsnitt 4.3.

 

4.2  Egendomsskyddet i Europakonventionen

Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ska varje fysisk eller juridisk person ha rätt till respekt för sin egendom. Vidare får ingen berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. I Europakonventionen finns alltså både ett skydd mot egendomsberövande, och en mer allmän rätt till respekt för egendom.

Egendom är i Europakonventionen ett autonomt begrepp, och nästan allting av ekonomiskt värde har kommit att omfattas av begreppet.[21] Gatukostnadsuttag kan aktualisera intrång i egendomsskyddet på två olika sätt. Dels utgör det ett egendomsberövande. Därtill kan uttaget av gatukostnadsavgifter utgöra ett intrång i rätten till respekt för egen­dom, om ägaren till exempel tvingas avyttra delar av sin fastighet för att ha råd att betala gatukostnadsavgiften.

När det konstaterats att det är fråga om egendom och ett intrång krävs lagstöd, allmänt intresse och proportionalitet (inklusive bedömning av oskälig börda) för att rättfärdiga kommunens åtgärd.[22]

Lagstödet ska vara tillräckligt tillgängligt, precist och förutsebart.[23] Som enskild är det visserligen svårt att förutse vad det kan väntas kosta att bo i ett område med kommunalt ägda gator, men det är troligtvis inte tillräckligt för att anse att gatukostnadsuttag utgör en överträdelse av egendomsskyddet på grund av bristande lagstöd.

Kravet på allmänt intresse framstår vid en objektiv tolkning vara något lägre ställt än regeringsformens skydd eftersom det enligt Europakonventionen inte krävs att det allmänna intresset är angeläget. Det finns dock ingen tydlig ledning för om ändamålskraven i regeringsformen och Europakonventionen skiljer sig åt i praktiken.

Proportionalitetsbedömningen är i gatukostnadsfallen det mest kritiska. Det ska därför utvecklas i följande avsnitt.

 

4.3  Proportionalitetsbedömning

4.3.1  Allmänt om bedömningen

Ingrepp i enskildas egendomsskydd måste alltid föregås av en grund­lig proportionalitetsbedömning enligt såväl regeringsformen som Europa­konventionen. I en sådan bedömning ställs det allmännas intresse av åtgärden mot den enskildes intresse av att behålla sin egen­dom oin­skränkt. Den fördel som det allmänna vinner ska stå i rimlig proportion till den skada som ingreppet medför för den en­skilde.[24]

Kravet på proportionalitet vid uttag av gatukostnader finns även till viss del uttryckt i 2 kap. 1 § plan- och bygglagen, som anger att hänsyn ska tas till både allmänna och enskilda intressen. Därutöver är det angivet i 6 kap. 24 § plan- och bygglagen att gatukostnaderna ska fördelas mellan fastigheterna på ett skäligt och rättvist sätt.

Efter inkorporeringen av Europakonventionen har i svensk praxis fastslagits att en åtgärds ändamålsenlighet och lämplighet måste beaktas vid ingrepp i egendomsskyddet i relation till vad som ska uppnås, om ingreppet är nödvändigt sett till ändamålet och om det kan finnas ett mindre ingripande alternativ.[25]

På senare år har denna praxis utvecklats. Europadomstolen har slagit fast att egendomsskyddet innefattar ett krav på att en proportionalitetsavvägning ska ske i frågan om det kan godtas att enskildas egendom tas i anspråk mot ägarens vilja genom uttag av avgift.[26] Utifrån det har Högsta domstolen i avgörandet ”Parkfastigheten” (NJA 2018 s. 753) rett ut de grundläggande kriterierna för egendomsskyddet enligt regeringsformen.

Genom ”Parkfastigheten” klargjorde Högsta domstolen att det följer direkt av regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd att det måste göras en fristående proportionalitetsbedömning i tre steg vid tvångs­vis egendomsberövande. De tre stegen som ska beaktas är ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt mening.[27]

Kortfattat innebär proportionalitetsbedömningen alltså att även om det finns ett (angeläget) allmänt intresse som kan motivera ett ingrepp, måste det vägas mot den enskildes intresse, och åtgärden måste genomföras på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde.[28]

Det är inte bara egendomsskyddets ekonomiska och praktiska sidor som omfattas av prövningen, utan även dess ideella värden. Vid proportionalitetsbedömningen måste därför fastighetsägarens starka intresse av att inte utsättas för tvångsförfogande avseende sin egendom alltid beaktas, även om den mer praktiska nyttan av egendomen inte är särskilt stark.[29]

Prövningen av proportionalitet skiljer sig något åt i regeringsformen jämfört med Europakonventionen. Det finns därför två typer av proportionalitetstest: ett horisontellt och ett vertikalt.

Det vertikala testet, som tillämpas i regeringsformen, är ett test steg för steg, där de tre stegen prövas självständigt ett efter ett i rakt nedåtstigande led – det vill säga ”vertikalt”. Om det brister i det första steget behöver inte de resterande stegen prövas.[30] Det är till synes genom ”Parkfastigheten” som det vertikala proportionalitetstestet fick genomslag i svensk rätt vid intrång i egendomsskyddet.

I det horisontella testet, som används i bedömningen enligt Euro­pakonventionen, bedöms däremot om ingreppet är propor­tion­er­ligt i en sammanvägd bedömning där de tre stegen prövas vid sidan av varandra — det vill säga ”horisontellt”. De tre stegen beaktas till­sam­mans i en helhetsbedömning[31] och inget steg är därmed över­ordnat ett annat. I praktiken brukar dock generellt något mer tyngd läggas på propor­tionalitet i strikt mening, där ändamålsenligheten och nöd­vändig­­heten beaktas.

Proportionalitetsbedömningens tre steg ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt mening redogörs för separat i det följande. Observera att de tre stegen i det horisontella testet sker unisont och inte hierarkiskt. Av pedagogiska skäl kommer dock redogörelsen i den­na artikel utgå från en trestegsmodell likt det vertikala testet.

 

4.3.2  Ändamålsenlighet

Första steget i proportionalitetsbedömningen är att klargöra om in­grep­pet är ändamålsenligt, vilket innebär att ingreppet måste vara ägnat att tillgodose det avsedda ändamålet med gatukostnadsuttag.[32]

Frågan som måste besvaras är alltså om uttaget av gatukostnader är ägnat att täcka kommunens kostnader för anläggande eller förbättring av gata eller allmän plats.[33]

Utifrån en objektiv bedömning av om ingreppet uppfyller ända­målet framstår det som rimligt att det är ändamålsenligt att ta ut gatu­kostnader.

 

4.3.3  Nödvändighet

Andra steget är att utreda om ingreppet är nödvändigt för att uppnå ändamålet med gatukostnadsuttag eller om det finns likvärdiga, mindre ingripande alternativ.[34]

Principen om nödvändighet innebär att om det finns två tillvägagångssätt som båda tillgodoser ändamålet, men på olika sätt inskränker enskildas rättigheter, ska den minst ingripande åtgärden väljas.

De frågor som ska besvaras är 1) om det finns andra tillgängliga lämpliga åtgärder som tillgodoser samma syfte, 2) om dessa åtgärder är mindre ingripande för den enskildes rättigheter, och 3) om dessa åtgärder är lika effektiva som de andra alternativen för att uppnå samma syfte. Att inte ens överväga alternativa åtgärder är svårt att förena med proportionalitetsprincipen.[35]

Den mindre ingripande åtgärden som står till buds ska inte medföra orimliga kostnader för kommunen. I frågan om åtgärden är lika effektiv ingår därför ett, vad vi kan kalla, orimlighetstest. Det måste finnas vissa begränsningar för vilka ekonomiska och administrativa resurser som kan läggas på att begränsa intrånget i en rättighet. Annars kan det bli orimligt ekonomiskt betungande för kommunen, vilket inte är önskvärt för övriga medborgare. Orimlighetstestet blir alltså en fråga om det allmänna intresset och kommunens börda kontra vikten av den enskildes rättighetsskydd.[36]

Kravet på nödvändighet bör av denna anledning kopplas till det politiska beslutsfattandet som föregår fördelningen av gatukostnaderna. Det åligger nämligen kommunen att göra en fullständig propor­tionalitetsbedömning och däri beakta alla de konsekvenser och kostnader som uppkommer.[37]

I detta beslut bör ställning tas till om det ger samma effekt, det vill säga om det också uppnår syftet att finansiera gatuarbetet, att kräva betalning först när tillkomna byggrätter realiseras. Om kommunen budgeterar för att en del av kostnaden inkommer senare, kan oskäliga betalningsvillkor där enskilda faktureras högre gatukostnader på grund av orealiserade byggrätter undvikas.[38]

 

4.3.4  Proportionalitet i strikt mening

Tredje steget innebär en bedömning av proportionaliteten i strikt me­ning. Med det får förstås att den fördel som det allmänna har att vinna på att ta ut gatukostnadsavgifter av enskilda ska stå i rimlig proportion till den skada som ingreppet förorsakar fastighetsägarna.[39]

Europadomstolen har slagit fast att det måste finnas en rimlig balans mellan det allmänna intresset som motiverar inskränkningen och ingreppet i den enskildes rättighetssfär. Vid denna bedömning ska ställning tas till om den enskilda har fått bära en oproportionerlig och oskälig börda på grund av det allmännas agerande.[40]

Prövningen av om den enskilde har fått bära en oskälig börda innefattar en avvägning mellan de enskilda och allmänna intressen som aktualiseras i det enskilda fallet, med beaktande av att de grundläggande rättigheter som kommer till uttryck i Europakonventionen ska få ett praktiskt och effektivt genomslag.[41]

Vid bedömningen i gatukostnadsfallen ska hänsyn tas till att den egendom som avses i rätten till respekt för egendom enligt Europakonventionen även utgör de enskildas hem, eftersom rätt till skydd för hem finns i artikel 8 i Europakonventionen. Det torde innebära att det ska ställas särskilt höga krav på att kommunen lägger fram godtagbara skäl för att göra ingrepp i sådan egendom.

Om de fördelar som en kommun uppnår genom att ålägga enskilda gatukostnader inte står i rimlig proportion till den olägenhet som uppkommer för de enskilda innebär åtgärden en oskälig börda.

Proportionalitet i strikt mening går alltså ut på att avgöra om den enskilde drabbats av en oskälig börda. I det sammanhanget måste det klargöras om den enskilde fått effektiv ersättning.[42] Detta eftersom ersättningsfrågan är en del av proportionalitetsbedömningen i själva intrånget. Därutöver ska det även utredas om det förekommit några processuella faktorer eller annat under genomförandet som inneburit oskälig börda, vilket sker i ljuset av rätten till respekt för egendom.[43]

De två momenten effektiv ersättning och oskälig börda kommer av pedagogiska skäl, trots att de är en del av proportionalitet i strikt mening, redogöras för separat i följande två avsnitt.

 

4.3.5  Effektiv ersättning

I prövningen av proportionalitet i strikt mening ska den enskilde till­försäkras full och effektiv ersättning.[44] Ersättningen kan antingen vara ekonomisk eller utgöras av en uppkommen nytta.[45]

Att ersättningen ska vara effektiv innebär att den inte får förbrukas av andra kostnader med samband till ingreppet, eftersom den enskilde då får anses bära en oskälig börda.[46]

Den enskildes intresse av att inte utsättas för tvångsförfoganden bör som utgångspunkt anses väga tyngre än kommunens intresse av att bygga och finansiera gator. För att ändå motivera ett genomförande av kommunens gatukostnadsuttag är ersättningens funktion att lätta på den enskildes starka, motstående intresse så att det inte ska väga tyngre än kommunens.

Kommunerna motiverar vanligtvis gatukostnadsavgifter med att upprustningen genererar en värdeökning, med tillskott av nya byggrätter tillika möjlighet till avstyckning och försäljning. Sådana byggrätter bör dock rimligtvis inte ses som en kompensation. Eftersom avgiften baseras på antalet byggrätter blir avgiften nämligen högre om fastigheten tillförts nya byggrätter. Detta oberoende av om den enskilde gör bruk av byggrätterna eller inte. Kompensationen förutsätter då att den enskilde avyttrar delar av sin fastighet där de tillagda byggrätterna är belägna för att kunna realisera nyttan. Vad ersättningen är värd är alltså hypotetisk fram till dess att avyttringen är ett faktum.[47]

En ersättningsform som utgörs av en obestämd och orealiserad nytta är problematisk.[48] En kommun som exproprierar en enskilds mark hade jämförelsevis inte kunnat utge intrångsersättning först flera år senare. Det kan uppstå problem om ersättningen och nyttan inte fastställs och utväxlas samtidigt. Gatukostnadernas storlek kan beräknas ungefärligt innan planen antas men kan också påverkas av senare händelser.

Med tanke på proportionalitetskravet kan det uppdelade beslutsförfarandet utsättas för kritik om nyttan för ägaren i efterhand skulle befinnas väsentligt understiga uppoffringen.[49] Om betalningen drivs in innan ersättningen realiseras, blir nyttan hypotetisk och inte faktisk på ett sätt som är svårt att godta.[50]

 

4.3.6 Oskälig börda: processuella faktorer och genomförande

Gatukostnader och därtill kopplade nya byggrätter kan innebära påtryckning för den enskilde att sälja hela eller delar av sin fastighet. Det riskerar i sig att utgöra en oskälig börda. Sista steget i proportionalitetsbedömningen är frågan hur oskälig börda påverkas av att den enskilde till exempel tvingas föra långdragna processer i domstol för att bevaka sin rätt, eller av åtgärder som kommunen vidtagit vid genomförandet av åtgärden. I det följande kommer därför redogöras för begreppet oskälig börda i processuell bemärkelse.

Europadomstolen har betonat vikten av att det allmänna iakttar prin­cipen om god förvaltning, särskilt i fall som berör egendomsskyddet. Av principen följer att kommuner måste agera skyndsamt, konsekvent och lämpligt när de genomdriver allmänna intressen.[51]

Beslut om grunderna för betalningsskyldigheten av gatukostnader och om generella betalningsvillkor kan överklagas till förvaltningsrätt genom kommunalbesvär.[52] Andra frågor om gatukostnader kan inte överklagas alls.[53]

En tvist mellan kommun och fastighetsägare om gatukostnadsavgift och betalningsvillkor kan dock prövas av mark- och miljödomstol. I en sådan tvist riskerar den enskilde i vissa fall att få betala kommunens rättegångskostnader.[54]

I nämnda instanser görs inte någon helhetsbedömning, eftersom det är olika frågor som prövas i olika domstolar. Det krävs därför att den enskilde stämmer kommunen i allmän domstol för att samtliga invändningar ska kunna beaktas. Det är som bekant förenat med kostnader både för ansökningsavgift och risk för att betala motpartens rättegångskostnader.[55]

Om kommunen i beslutsfattandet och genomförandet inte gör en fullgod proportionalitetsbedömning, och till exempel inte tar tillräcklig hänsyn till nödvändigheten av betalningsvillkoren eller om genomförandet i sig innebär en oskälig börda för den enskilde, kommer alltså den enskilde behöva driva långa och i vissa fall kostsamma processer för att bevaka sin rätt. Detta bör ses som en oproportionerlig och oskälig börda.

Av det ovan sagda kan slutsatsen dras att försummande av god förvaltning kan innebära en oskälig börda för enskilda. Enskilda ska nämligen inte behöva genomgå onödiga processer för att tillvarata sig rätt, bara för att kommuner och myndigheter inte agerar skyndsamt, konsekvent och lämpligt. Som en del av proportionalitetstestet innebär det på det processuella planet att respekten för egendom överträds.

För att uttag av gatukostnader inte ska bli oproportionerligt diskuteras  i följande avsnitt möjliga tillvägagångssätt.

                

5  Rekommendationer för att förena gatukostnadsuttag med egendomsskyddet

5.1  Utgångspunkt

Gatukostnadssystemet möts ofta av kritik, inte minst från enskilda fastig­hetsägare. En av orsakerna är att betalningsskyldigheten ibland inträder innan den nytta som anses motivera avgiften realiseras.[56] Detta alldeles oberoende av fastighetsägarnas intresse av att tillgodo­göra sig den ökade nytta som kommunen anser följer av en ny detalj­plan, i form av exempelvis utökade byggrätter och därtill möj­lig avstyckning.

Med nuvarande bestämmelser har kommunen möjlighet att omedelbart ta ut sina kostnader av alla befintliga och eventuellt nya ägare. Detta kan väcka anstöt och bli svårt att hantera för kommunen, speciellt om fastighetsägaren inte har några omedelbara planer på att förändra sin fastighet.[57]

Författarens undersökning visade att det för vissa kommuner inte är värt att använda sig av gatukostnadsavgifter eftersom det, enligt kommunerna själva, kan innebära en risk för att tappa kommuninvånare. På grund av det stora missnöjet kring gatukostnader är det många kommuner som istället finansierar gatuarbeten i nya områden genom markpriset vid försäljning, och förbättringar av befintliga områden genom drift­budgeten.

Trots att det vanligaste sättet att finansiera gatuprojekt på är genom skatt, kan det upplevas som orättvist för de kommun­invånare som inte har något direkt nytta av en ny gata i en annan del av kommunen att hela kostnaden övervältras på skattekollektivet. Andra nackdelar med full skattefinansiering är att även de som själva måste betala för enskilda vägar på grund av enskilt huvudmannaskap tvingas vara med och betala kommunala vägar på skattsedeln, och att juridiska personer är undantagna från skyldigheten att betala kommunalskatt.[58]

Valet mellan att finansiera gator genom skatt eller genom gatukostnadsavgifter är en politisk fråga. Eftersom denna artikel tar sikte på fall där gator finansieras genom gatukostnadsavgifter lämnas skattefinansiering därhän. I det följande presenteras tre alternativ för att undvika att uttag av gatukostnader innebär en överträdelse av enskildas egendomsskydd.

Utvecklingen kan enligt de tre förslagen åstadkommas genom bättre betalningsvillkor, lagändring eller beloppsreglering i kommunernas egna rutiner. Gemensamt för åtgärderna är att nödvändighetstestet bör integreras i det politiska beslutsfattandet som föregår hur fördelningen av gatukostnaderna görs, så att budgeten täcker att enskilda inte ska behöva betala innan nyttan realiserats.

 

5.2  Betalningsvillkor: betalning först när nyttan realiseras

Första förslaget rör betalningsvillkoren. Det är angeläget att nya och höga kostnader undviks för redan bebyggda fastigheter. Ägarna bör inte faktureras för gatukostnader förrän de kan tillgodogöra sig den nytta som eventuellt kan uppstå av att utnyttja tillkomsten av nya bygg­rätter.[59]

Betalning för tillförda byggrätter bör därför påföras först när det är utrett att nya byggrätter kommer att användas, det vill säga vid beviljat bygglov. Det är nämligen då som nyttan realiseras och blir faktisk. På så vis uppnås ändamålet med gatukostnaderna på ett mindre ingripande och således mer proportionerligt sätt.

Så som betalningsvillkoren ibland utformas idag, att betalning sker innan nyttan realiseras, utgör en risk för att ersättningen för egendomsingreppet inte blir effektiv. Detta eftersom kommunerna i sådana fall tillämpar en presumerad ekonomisk värdehöjning som kompensation för egendomsingreppet. Att det inte klarläggs om eller i vilken omfattning fastigheterna ökar i värde innebär att det är svårt att bedöma fördelarna i förhållande till de kostnader som den enskilde åläggs.[60]

Det torde vara en förutsättning för att gatukostnadsuttag ska vara förenligt med egendomsskyddet att den enskilde debiteras enbart för den existerande fastighetsindelningen och inte för hypotetiska fram­tida fastigheter. Att utforma betalningsvillkoren så att gatukostnads­avgifterna tas ut när nyttan realiseras medför att bördan inte blir oskälig för enskilda, vilket skulle innebära mer konventions­kon­formade villkor.

 

5.3  Lagändring: krav på bebyggelse

Det andra förslaget är att åstadkomma en mer proportionerlig til­lämpning av gatukostnadsuttag genom lagändring.

I den gamla stadsplanelagen fanns ett krav på bebyggelse för att ta ut gatukostnader, vilket vid införande av 1947 års byggnadslag togs bort.[61] Ett av syftena med ändringen var att områden i kommunen inte skulle ligga outnyttjade.[62] Kommunerna gavs därför större möjligheter att erhålla och bebygga mark.

Det är viktigt att notera att ändringarna till kommunernas fördel skedde innan egendomsskyddet började växa sig starkare och långt innan inkorporeringen av Europakonventionen. Ut­tag av gatukost­nader borde därför anpassas för att vara i takt med rättighets­utveck­lingen. Att återinföra ett bebyggelsekrav skulle kunna innebära att rättig­­hetsöverträdelser i stor utsträckning kan undvikas.

Med ett bebyggelsekrav skulle kommuner kunna fakturera enskilda för gatukostnader motsvarande deras fastighet med hus, men vara tvung­na att avvakta med att ta ut kostnader för inte ännu avstyckade och bebyggda fastigheter. Då skulle problemet med att ersättningen motsvaras av en hypotetisk nytta undvikas. När fastigheten väl styckas av skulle kommunen kunna ta ut den resterande gatukostnadsavgiften. Troligen har kommuner lättare att ligga ute med några hundratusen än vad den genomsnittlige enskilde har.

Om regeln att betalningsskyldigheten inträder först när tomten är bebyggd återinförs, kan ersättningsskyldigheten sakligt motiveras av de enskildas nytta av gatan, som då är fullt realiserad när tomten är utbyggd enligt detaljplanen. En sådan lagändring bör av dessa skäl övervägas.

 

5.4  Beloppsreglering: det hypotetiska vägföreningstestet

Tredje förslaget utgörs av ett hjälpmedel som kommunerna skulle kunna använda för att inte fatta beslut som leder till att egendoms­skyddet överträds, och är upp till kommunerna själva att inkorporera. Oavsett hur och när gatukostnadsavgifter tas ut, är beloppet nämligen alltid en fråga som måste utredas.

Ett sätt att bestämma vilket belopp som är skäligt att ta ut skulle kunna vara att fråga sig vad enskilda fastighetsägare själva hade beslutat om det var upp till dem.

Om gatan inte står under kommunalt huvudmannaskap är det upp till vägföreningen, bestående av fastighetsägarna, att fatta beslut om upprustning av och betalning för vägarna. Så om en vägförening hade beslutat om visst belopp som rimligt för sig själva är det även befogat att kommunen skulle kunna kräva dem på motsvarande belopp.

För att tydliggöra jämförelsen skulle detta kunna kallas för ”det hypotetiska vägföreningstestet”. Det är alltså ett test med en fråga som kommunen får ställa sig för att avgöra den faktiska nyttan som uppstår av vägbygget. Genom att, om än presumtivt, på ett grundligare sätt beakta de enskildas ekonomiska situation och belastning skulle bördan troligtvis inte bli lika oskälig.

Det ska inte bortses från att det inte är helt enkelt för kommunerna att göra de fullständiga proportionalitetsbedömningarna som krävs. Utan en grundlig sådan bedömning riskerar den enskilde att påföras en oproportionerlig och oskälig börda, vilket innebär en överträdelse av egendomsskyddet. Användning av det hypotetiska vägföreningstestet kan bidra till att enskildas börda väsentligt minskas, utan att resultatet eftersätts.

 

6  Avslutande kommentarer

Egendomsskyddet är en av de rättigheter som i vissa avseenden har förstärkts med tiden. Trots det förekommer det, som redogjorts för i den här artikeln, att tillämpningen av gatukostnadsuttag inte utvecklats och reviderats i takt med egendomsskyddets stärkta ställning.

Uttag av gatukostnader är visserligen ovanligt — och flertalet kommuner känner inte ens till institutet. I de fall det används riskerar det dock att komma i konflikt med enskildas egendomsskydd.

Möjligheten för kommuner att ta ut gatukostnader av enskilda ger kommunerna stor makt på exploateringsområdet, vilket i dagsläget inte sällan medför att den lilla människan kommer i kläm. Ett av de grundläggande problemen är att gatukostnader tar sikte på fastighetens nytta[63], medan egendomsskyddet skyddar fastighetsägarnas rättigheter. Trots de olika fokuspunkterna ska de grundläggande fri- och rättigheterna alltid få genomslag. Gatukostnadernas nyttorekvisit får inte komma i konflikt med egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonven­tionen.

Det kan förvisso i många fall anses rimligt att den som har nytta av gatan också ska betala för den. Men gatorna kan även nyttjas för allmän trafik och till och med kollektivtrafik, vilket innebär att nyttan av gatan tillkommer hela kommunen. Om avgifter tas ut av enskilda fastighetsägare utan att någon faktiskt nytta ännu inträtt uppstår en oskälig börda för den betalningsskyldige. En sådan oskälig börda är oproportionerlig och innebär en överträdelse av egendomsskyddet.

Att gatukostnader är och har varit omdebatterat råder det inga tvivel om. Media har under årens lopp rapporterat om fastighetsägare som utsätts för dyra vägnotor som kan tvinga dem att flytta.[64]. Det finns därmed skäl att fortsätta utveckla institutet, för att undvika att enskildas fri- och rättigheter överträds i framtiden.

 

 

---

[1]  Artikeln har författats inom ramen för den forskning som författaren bedrivit som forskningsstipendiat på Centrum för rättvisa, finansierad med stöd av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål. Författaren vill tacka Centrum för rättvisa för möjligheten att genomföra detta arbete. Ett särskilt varmt tack riktas till kollegorna på Centrum för rättvisa som genom arbetets gång tagit sig tid och bidragit med värdefulla synpunkter, insikter och råd.

[2]  Se SOU 1977:65, s. 51.

[3]  Jfr remissvar från Stockholms stads fastighetskontor som redogörs för i prop. 1947:131, s. 357.

[4]  Byggnadslag (1947:385).

[5]  Se prop. 1980/81:165, s. 24.

[6]  Se prop. 1980/81:165, s. 24.

[7]  Se prop. 1985/86:1 och prop. 2009/10:170.

[8]  Se SOU 2012:91, s. 150. Frågan om ändrade regler om gatufinansieringen har utretts vid flera tillfällen, senast genom Lantmäteriets promemoria år 2015 med förslag till normaltaxa för kommunala gatuavgifter (dnr: 403-2015/1277), som har remissbehandlats (N2015/6012/PUB). Därefter har frågan om gatukostnader kort diskuterats i ett övergripande och konstitutionellt perspektiv i ett slutbetänkande av Kommittén om finansiering av offentliga infrastruktursatsningar via skatter, avgifter och privat kapital (se SOU 2018:13).

[9]  Huvudmannen för allmänna platser är ansvarig för att ställa iordning och förvalta, t.ex. för att bygga ut och sköta gator. Huvudmannaskapet för allmänna platser i en detaljplan kan vara antingen kommunalt eller enskilt. För gator med enskilt huvudmannaskap kan alltså inte gatukostnader tas ut, eftersom det inte är kom­munen som är ansvarig. Se bl.a. 4 kap. 7 § och 6 kap. 18, 21 och 24 §§ plan- och bygglagen.

[10]  Fridh, Gatukostnader. En undersökning om kommunernas tillämpning, avdelningen för Fastigheter och byggande, KTH Ex-07-169, 2007, och Villaägarnas riksförbund, Gatukostnader. Svenska kommuners tillämpning, Rapport 2011-12-19, utförd av WSP Analys & Strategi. Se även SOU 2012:91, s. 122–124 där kommun­ernas tillämpning år 2006 och 2011 redogörs för med utgångspunkt i uppsatsen och rapporten.

[11]  Se SOU 2012:91, s. 111.

[12]  Se SOU 2012:91, s. 103 och 111.

[13]  Se SOU 2012:91, s. 103.

[14]  Se 6 kap. 34 och 35 §§ plan- och bygglagen.

[15]  Se 6 kap. 36 § plan- och bygglagen.

[16]  Se 6 kap. 37 § plan- och bygglagen.

[17]  Se SOU 1993:40 del a, s. 46 f. och prop. 2009/10:80, s. 163 f.

[18]  Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 20–23 och NJA 2013 s. 350, p. 11.

[19]  Se prop. 1993/94:117, s. 48 och prop. 2009/10:80, s. 164.

[20]  Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 23.

[21]  Se Pieter van Dijk m.fl., Theory and Practice of the Europeand Convention on Human Rights, 5:e uppl, 2018, s. 853, med där i gjorda hänvisningar.

[22]  Se Broniowski v. Poland [GC], no. 31443/96, §§ 147–151, ECHR 2004-V.

[23]  Se Beyeler v. Italy [GC], no. 33202/96, § 109, ECHR 2000-I.

[24]  Se bl.a. ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, särskilt p. 23.

[25]  Se RÅ 1999 ref. 76.

[26]  Se t.ex. Evaldsson and Others v. Sweden, no. 75252/01, § 55, 13 February 2007.

[27]  Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753.

[28]  Se NJA 2013 s. 350, p. 11, och ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 17 och 23.

[29]  Se ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 28.

[30]  Jfr Eva Brems och Laurens Lavrysen, ’Don’t use a sledgehammer to crack a nut’: less restrictive means in the case law of the European Court of Human Rights, Human Rights Law Review 15 [1], 2015, 1-30, s. 2 och 28, och Oscar Söderlund, Regeringsformens proportionalitetskrav som grund för lagprövning och grundlagskonform tolkning i domstol efter 2010 års reform (del I), SvJT 2018 s. 375, på s. 397.

[31]  Se RÅ 1999 ref. 76 avsnitt 5.5.1, och Brems och Lavrysen, a.a., s. 2 och 28.

[32]  Se RÅ 1999 ref. 76 avsnitt 5.5.1 och ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 23.

[33]  För utförligare beskrivning av hur ändamålsprövningen ska förstås generellt hänvisas till Thomas Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten. En statsrättslig studie av mötes- och demonstrationsfrihetens innehåll och gränser i Sverige, Tyskland och USA, 1997, s. 446, Alexander Ottosson, Hur ett generellt förbud mot diskriminering i grundlagen kan utformas, SvJT 2019 s. 27, och Söderlund, a.a., s. 398 f.

[34]  Se RÅ 1999 ref. 76 avsnitt 5.5.1 och ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 23.

[35]  Se Brems och Lavrysen, a.a., s. 4 och 7.

[36]  Se Brems och Lavrysen, a.a., s. 6 och 7.

[37]  Kommuner har även en skyldighet enligt 11 kap. 1 § kommunallagen (2017:725) att ha en god ekonomisk hushållning.

[38]  Diskussion om ekonomisk belastning för kommunerna om gatukostnadsavgift tas ut när bygglov beviljas diskuteras i Lagrådsremiss, Nya bestämmelser om gatukostnader, 7 november 2013, s. 38.

[39]  Se RÅ 1999 ref. 76 avsnitt 5.5.1 och ”Parkfastigheten” NJA 2018 s. 753, p. 23.

[40]  Se Sporrong and Lönnroth v. Sweden, a.a., §§ 69 och 73, och James and Others v. the United Kingdom, 21 February 1986, § 50, Series A no. 98.

[41]  Se Broniowski v. Poland, a.a., §§ 150 och 151.

[42]  Se The Holy Monasteries v. Greece, 9 December 1994, § 71, Series A no. 301-A.

[43]  Se G.I.E.M. S.R.L. and Others v. Italy [GC], nos. 1828/06 and 2 others, § 302, 28 June 2018.

[44]  Det var huvudprincipen om full ersättning vid expropriation och annat sådant förfogande som tydliggjordes genom ändring av egendomsskyddet under grundlagsreformen år 2010, se prop. 2009/10:80, s. 1.

[45]  Se 2 kap. 15 § regeringsformen, artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen och Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5:e uppl., 2015, s. 58 och 581 ff.

[46]  Se Perdigão v. Portugal [GC], no. 24768/06, § 78, 16 November 2010, och Danelius, a.a., s. 587.

[47]  Se Viktoria Hybbinette och Sebastian Scheiman, Gatukostnadsansvar för enskilda — ett otillåtet ingrepp i egendomsskyddet?, Juridisk tidskrift, 2014–15 nr 2, s. 476.

[48]  Se Hybbinette och Scheiman, a.a., s. 482.

[49]  Se SOU 2012:91, s. 184.

[50]  Jfr Perdigaõ v. Portugal, a.a., som klargör att ersättningen inte får konsumeras av andra kostnader som är förenade med egendomsingreppet i fråga. I målet, som rör­de expropriation, översteg rättegångskostnaderna ersättningen som den en­skilde erhöll för myndigheternas ingrepp i egendomsskyddet. Europadomstolen ansåg att ersättningen för ingreppet inte var effektiv och att ingreppet i egen­domsskyddet därför var oproportionerligt.

[51] Se Beyeler v. Italy, a.a., § 120.

[52] Se 13 kap. 1 § punkt 5 plan- och bygglagen. I förvaltningsmål, som ett kommunal­besvär är, bär den enskilde ingen risk att behöva betala kommunens rättegångskostnader vid förlust.

[53] Se 13 kap. 2 § punkt 3 plan- och bygglagen.

[54] Se 15 kap. 10 § plan- och bygglagen. I tvist om gatukostnadsavgiften och betalningsvillkor gäller lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar. I mål om jämk­­ning av avgiften enligt 6 kap. 33 § plan- och bygglagen tillämpas dock expropria­tionslagen (1972:719) i fråga om rättegångskostnader.

[55]  Se 18 kap. 1 § rättegångsbalken.

[56]  Se Lagrådsremiss, a.a., s. 37 f.

[57]  Se SOU 2012:91, s. 150.

[58]  Se SOU 2012:91, s. 115.

[59]  Detta har tidigare föreslagits i lagförslaget ”Ett effektivare plangenomförande”, se SOU 2012:91, s. 140 f. och 150, och i Lagrådsremiss, a.a. Föreslagen har dock inte lett till någon proposition än. Se även resonemang om när nytta i form av presu­merad ekonomisk värdeökning kan vara ersättning i Hybbinette och Scheiman, a.a., s. 482.

[60]  Jfr Hybbinette och Scheiman, a.a., s. 482.

[61]  Se 47 § stadsplanelagen (1931:142), jfr byggnadslagen (1947:385).

[62]  Se Grunddragen i den nya byggnadslagstiftningen, Kungliga byggnadsstyrelsen, 1947, s. 8.

[63] Fastighetens nytta ska bedömas objektivt utan hänsyn till fastighetsägarna, se Lagrådsremiss, a.a., s. 24. Se även dir. 2011:104 s. 8 (direktiven till SOU 2012:91) där nyttorekvisitet delas upp i den ekonomiska nytta som fastigheten kan tillgodogöra sig genom planläggningen, och den direkta nytta som fastigheten kan ha av gatorna ifråga när väl de har anlagts.

[64]  Se bl.a. http://www.gp.se/ledare/partille-kommun-trampar-p%C3%A5-%C3% 25A4gander%C3%A4tten-1.15708215, https://www.harrydaposten.se/2018/04/ stopp-for-uttag-av-gatukostnader/, https://www.dn.se/sthlm/dyr-vagnota-kan-tvinga-villaagare-att-flytta/, https://mitti.se/nyheter/gatukostnad-villaagare-flytta/?omrade=nacka, https://www.dn.se/arkiv/stockholm/villaagare-riskerar-100-000-i-vagavgift/, https://www.dn.se/arkiv/nyheter/pa-sin-vag-mot-ett-dyrt-bygge/, https://omni.se/gatukostnader-riskerar-bli-en-ny-fastighetsskatt/a/0XV26, http://www.smp.se/ledare/den-uppdelade-staden/.