En fullmaktslära i förändring
— reflektioner kring NJA 2014 s. 684

 

 

Av jur. kand. Olle Wännström[1]

 

I rättsfallet NJA 2014 s. 684 introducerade Högsta domstolen en ny fullmaktstyp i svensk rätt, den så kallade tillitsfullmakten. I artikeln behandlas frågan om vad som definierar en tillitsfullmakt och hur en sådan skiljer sig från en fullmakt som grundas på huvudmannens viljeförklaring.

 

 

1  Introduktion

Huruvida en mellanman i ett visst fall har haft fullmakt att företa en viss rättshandling för sin huvudmans räkning är förstås en tolkningsfråga. Tolkningen syftar som utgångspunkt till att fastställa vad tredje man med fog kunnat sluta sig till i fråga om fullmaktens gränser utifrån fullmaktsförklaringen samt övriga omständigheter som varit synbara för huvudmannen och tredje man vid tidpunkten för rättshandlandet mellan mellanmannen och tredje man. Huvudmannens verkliga vilja med fullmakten saknar emellertid som huvudregel betydelse; avgörande är i stället den vilja som kommit till uttryck och hur mottagaren med fog kunnat tolka denna. Detta kan sägas vara ett uttryck för en objektiv tolkningsprincip som för svensk rätts vidkommande varit dominerande åtminstone sedan striden mellan vilje-, förklarings- och tillitsprinciperna avgjordes genom att tillitsprincipen lagfästes i 32 § st 1 avtalslagen (motsatsvis).[2]

Frågan om förhållandet mellan vilja och tillit har emellertid fått förnyad aktualitet i och med rättsfallet NJA 2014 s. 684, i vilket Högsta domstolen (HD) fick anledning att behandla ett av de grundläggande koncept som avtalslagens fullmaktslära bygger på, nämligen att en fullmakt utgör en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man.[3] Efter åberopande av ett antal fullmaktsfall i rättspraxis (särskilt NJA 2013 s. 659 som jag återkommer till i avsnitt 4.1 nedan), kunde HD konstatera att ”utöver att en fullmakt kan vila på huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.” I dag har vi således att göra med två huvudkategorier av fullmakter inom svensk rätt, sådana som grundas på huvudmannens viljeförklaring och sådana som grundas på tredje mans befogade tillit. Denna artikel behandlar huvudsakligen denna distinktion. Frågan ställs hur den syn på fullmaktsläran som kommer till uttryck i NJA 2014 s. 684 förhåller sig till avtalslagens fullmaktslära respektive den rättsvetenskapliga tolkning av fullmaktsinstitutet som förmodligen varit den mest inflytelserika under 1900-talet, nämligen Kurt Grönfors.[4] Slutligen görs ett försök att spåra orsakerna bakom den förändring av fullmaktsläran som NJA 2014 s. 684 medfört.

 

2  En kort historik

2.1  Avtalslagen och dess förarbeten

Enligt ett centralt uttalande i avtalslagens förarbeten utgör en fullmakt ”en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denna påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager.”[5] Att fullmakten inordnades i viljeförklaringsteorin är viktigt för förståelsen av avtalslagens fullmaktslära. Den bärande idén i viljeförklaringsteorin, som härstammade från tysk rättsvetenskap, var att rättshandlingsviljan och förklaringen genom vilken den kommit till uttryck var grunderna för allt rättshandlande och nödvändiga element för att rättsföljder skulle uppstå.[6] En med viljeförklaringsteorin sammanhängande fråga som var häftigt omdebatterad vid tiden för avtalslagens stiftande och årtiondena dessförinnan, var hur förklaringsmisstag skulle hanteras, dvs. den situationen att en viljeförklaring av misstag fått ett annat innehåll än det avsedda. Enligt tysk rätt var en avgivare inte ovillkorligt bunden av sin rättshandling vid brist på faktisk vilja, i enlighet med den så kallade viljeprincipen.[7] Tongivande författare i nordisk doktrin lade i stället avgörande vikt vid vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till (tillitsprincipen) eller hur förklaringen skulle te sig för en utomstående tredje man (förklaringsprincipen).[8] För Sveriges del lagfästes tillitsprincipen i 32 § st 1 e contrario.[9]

Justitierådet Stefan Lindskog uttalar i sitt tillägg i NJA 2014 s. 684 att avtalslagens fullmaktsinstitut bygger på huvudmannens vilja.[10] Det är riktigt i den meningen att det i viljeförklaringsbegreppet ligger ett grundläggande krav på vilja hos avgivaren av viljeförklaringen. Det innebär dock inte att huvudmannens vilja skulle vara bestämmande för fullmaktens innehåll enligt avtalslagens fullmaktsinstitut.[11] Tvärtom inordnades fullmakten genom kopplingen till viljeförklaringsbegreppet i avtalsrättens principer om tolkning av rättshandlingar, enligt vilka det var förklaringen och inget annat som var bestämmande för en rättshandlings innehåll.[12] Tolkningen skulle ske objektivt i den meningen att det som mottagaren med fog kunde sluta sig till i fråga om avgivarens avsikt skulle utgöra viljeförklaringens innehåll.[13]

 

2.2  Grönfors tolkning av fullmaktsinstitutet

Synen på fullmakten som en från huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring ifrågasattes dock i litteraturen och till kritikerna hörde bland många andra Kurt Grönfors. Kritiken kom från rättsrealistiskt håll. I sin monografi Ställningsfullmakt och bulvanskap från 1961, gjorde Grönfors gällande att viljeförklaringsbegreppet var en överflödig ”dogmatisk påbyggnad” i förhållande till vissa fullmaktstyper (främst ställningsfullmakten), eftersom kopplingen till huvudmannens vilja var fiktiv.[14] Därmed var det obehövligt att härleda mellanmannens behörighet från någon form av tyst eller konkludent viljeförklaring från huvudmannen, så som gjorts i praxis.[15] Fullmaktsverkan kunde i många fall lika gärna anknytas till de “för den yttre situationen karaktäristiska fakta”[16] eller fullmaktsgrundande rättsfakta som Grönfors kallade sitt alternativ till avtalslagens viljeförklaringsbaserade fullmaktslära.[17] Grönfors teoribildning innebar att betydelsen av partsviljan tonades ner till förmån för yttre omständigheter, vilket kan beskrivas som ett slags objektifiering av avtalsrätten.[18] Följdriktigt fick de nya fullmaktstyper vilka presenterades i Ställningsfullmakt och bulvanskap, toleransfullmakten och kombinationsfullmakten, utpräglat objektiva rekvisit. Toleransfullmakten kännetecknades av att huvudmannen under en avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låtit mellanmannen rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot det.[19] Det utmärkande för kombinationsfullmakten var att det förekom en kombination av omständigheter som i samverkan med varandra var ägnade att inge en tredje man föreställningen att huvudmannen företräds av en behörig mellanman.[20] Enligt Grönfors hade dessa fullmaktstyper utvecklats i rättspraxis.

Ytterligare ett element i Grönfors fullmaktslära var teorin att behörigheten vid tolerans- och kombinationsfullmakter närmast skulle betraktas som en sanktion mot huvudmannen. Ändamålet med sanktionen var att skydda tredje man “och därmed tillgodose affärslivets krav” på skydd för den befogade goda tro som skapades av den yttre situationen[21] samt att framtvinga ”önskvärda handlingsmönster hos samhällsmedlemmarna.”[22] Sanktionsteorin blev således ytterligare ett argument för att minska betydelsen av partsviljan i förhållande till de yttre omständigheterna.[23],

Begreppsbildningen i Ställningsfullmakt och bulvanskap fick genomslag i rättspraxis[24] och framställningar om fullmaktsläran i litteraturen.[25] Det innebär emellertid inte att Grönfors beskrivning av rättsläget är oomstridd, och det är inte heller tolkningen av flera av de fall som han ville härleda tolerans- och kombinationsfullmakterna från. Huruvida man som Grönfors vill beskriva saken så att tolerans- och kombinationsfullmakterna är två fullmaktstyper vid sidan av avtalslagens är således en fråga om perspektiv. Ett annat sätt att beskriva saken är att ställningsfullmakten genom rättspraxis kommit att få normativa inslag,[26] eller att fullmakt helt enkelt föreligger om huvudmannen gett tredje man fog för den uppfattningen[27] och att fullmaktslärans formfrihet gör kategoriseringen överflödig.

Av de rättsvetenskapliga analyserna av fullmaktsinstitutet kontrasterar Grönfors kanske tydligast mot Bert Lehrberg. Lehrberg står fast vid motivuttalandet att fullmakten ska betraktas som en viljeförklaring till tredje man[28] och vänder sig mot idén om att avtals- eller fullmaktsverkan kan uppkomma som sanktion.[29] Lehrbergs anmälan av Grönfors Avtalsgrundande rättsfakta utgör ett bra exempel på vad som skiljer de två författarna åt.[30] Det Grönfors kallar yttre rättsfaktum ser Lehrberg som omständigheter som tyder på förekomsten av vilja hos avgivaren av en rättshandling, eller som kan tillmätas betydelse inom ramen för en viljeförklaring genom grundandet av befogad tillit hos mottagaren. Därför ser Lehrberg inget behov av att ersätta viljeförklaringen med Grönfors objektivistiska avtalsgrundande rättsfakta.[31] I stället framhåller han ”den enkla och pedagogiska systematik som ett enhetligt viljeförklaringsbegrepp erbjuder.”[32]

En grundläggande skillnad mellan Lehrbergs och Grönfors olika syn på fullmakten — och avtalsrätten i allmänhet — tycks således ligga i deras olika förståelser av viljeförklaringsbegreppet.[33] Lehrberg använder ett omfattande viljeförklaringsbegrepp som även innefattar förklaringar med bristande rättshandlingsvilja.[34] Hos Grönfors har viljeförklaringsbegreppet en mer begränsad innebörd: när det inte är fråga om en “verklig viljeförklaring”[35] (vilket får antas betyda att förklaringen överensstämmer med avgivarens vilja) anser Grönfors att fullmaktsverkan uppkommer som en sanktion mot huvudmannen och inte att den är en konsekvens av hans eller hennes viljeförklaring.

 

3  Något om tolkning av rättshandlingar

En fullmakts gränser fastställs genom en tolkning av fullmakten och enligt avtalslagens förarbeten är allmänna regler om tolkning av rättshandlingar tillämpliga även på fullmakter.[36] Fastställandet av en rättshandlings innehåll ska ske med hänsyn till samtliga omständigheter som varit synbara för båda parter vid avtalsslutet eller vid mottagandet av rättshandlingen.[37] Vid tolkning av avtal är det övergripande syftet att fastställa den gemensamma partsavsikten. Som huvudregel är tolkningen objektiv såtillvida att de ord och uttryck som använts i avtalet typiskt sett ska förstås på ett sätt som är gemensamt för en större relevant krets av personer, t.ex. i enlighet med gängse språkbruk inom en bransch.[38] Detta brukar också beskrivas så att rättshandlingar i regel blir bindande i enlighet med vad dess mottagare med fog kunnat sluta sig till i fråga om avgivarens avsikt, i enlighet med tillitsprincipen eller förklaringsprincipen.[39]

Hur mottagaren subjektivt förstått innehållet i en rättshandling utan att ha haft fog för sin tolkning är därmed som huvudregel ointressant, men denna regel är inte utan undantag. Om det visar sig att båda parter vid avtalsingåendet avsett någonting annat än det som följer av avtalets ordalydelse, ska den gemensamma partsavsikten ges företräde.[40] Vidare följer av den så kallade dolusregeln att om avgivaren avsett något annat än det han eller hon objektivt sett gett uttryck för, och mottagaren insett eller måste inse detta, blir rättshandlingen i stället bindande i enlighet med det avsedda innehållet.[41] Principen om den gemensamma partsavsikten och dolusregeln brukar betecknas som två former av subjektiv tolkning.[42]

Objektiv tolkning avser alltså att fastställa vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till utifrån de omständigheter som varit synbara för båda parter vid mottagandet av rättshandlingen eller vid avtalsslutet, medan subjektiv tolkning syftar till att fastställa vad en eller båda parter avsett med en rättshandling. En annan fråga är hur gränsdragningen mellan dessa två typer av tolkning görs i praktiken. Den objektiva tolkningen tar sikte på tolkningsdata som fått ett objektivt uttryck och varit synbara för parterna vid rättshandlandet. Den subjektiva tolkningen måste då inrikta sig på… ja, vad? Frågan är retorisk och vill peka på att objektiva uttryck rimligtvis är de enda uttryck en rättshandling kan ha. Den som påstår att en viss skrivning ska tilläggas en särskild betydelse kan inte gärna göra det utan stöd i någon yttre omständighet. Och den objektiva omständigheten har ju bara betydelse i den mån den säger något om vad som avsetts, dvs. det subjektiva. Det objektiva och det subjektiva hänger således ihop. Tolkningsunderlaget är alltid objektivt och det är därför inte möjligt att ”förfölja viljan över gränsen för det objektivt givna.”[43] Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är därför kritiserad på, enligt min mening, goda grunder.

 

4  Tillitsfullmakten

4.1  NJA 2013 s. 659

Detta rättsfall rörde en tvist mellan researrangören Apollo och dess turkiska agentbolag, Asistan. Asistan utförde olika tjänster för Apollos räkning och förhållandena bolagen emellan reglerades genom ett tillsvidareavtal. I samband med ett ägarbyte i Apollo[44] ersattes tillsvidareavtalet av ett nytt avtal som sträckte sig över tre år. Det nya avtalet ingicks för Apollos räkning av B.Ö. som var VD i ett av Apollos dotterbolag. I tvisten gjorde Apollo gällande att B.Ö. saknat behörighet och befogenhet att ingå avtalet för Apollos räkning. Asistan invände att B.Ö. haft ställningsfullmakt, toleransfullmakt eller kombinationsfullmakt.

HD konstaterande inledningsvis att B.Ö. varken var firmatecknare eller fått i uppdrag från behörig firmatecknare att ingå det omtvistade avtalet. Därefter följde en redogörelse för de i målet åberopade fullmaktstyperna. Efter denna redogörelse gjorde HD följande principuttalande: “Den som skapar en befogad tillit hos någon annan, om att han företräds av en behörig person i en viss avtalssituation, kan alltså bli bunden av personens handlande.” HD konstaterade, med en hänvisning till Draft Common Frame of Reference (DCFR) Art II. 6:103 (3), att detta är en princip som gäller även i andra rättssystem. Vid bedömningen av om tredje man kunnat hysa befogad tillit angavs det vara av betydelse vilket slags avtal det rör sig om, vilken verksamhet det gäller, hur vanligt förekommande avtalstypen är och vilka åtaganden avtalet innebär.

Utifrån denna bakgrund gick HD in på bedömningen i det enskilda fallet. HD fann det inte visat att det funnits någon sedvänja i resebranschen som kunnat grunda behörighet för B.Ö. att ingå treårsavtalet. Den typ av avtal som nu var i fråga skiljde sig även från de avtal som B.Ö. tidigare ingått för Apollos räkning eftersom motparten i detta fall skulle agera som Apollos samarbetspartner och således inneha en förtroendeställning. HD noterade att det nya avtalet sammantaget innebar en inte oväsentlig försämring av Apollos avtalssituation. Till detta kom att Asistan, som kände till ägarbytet inom Apollo, måste ha insett att frågan om Apollos agenter skulle komma att ses över. Mot bakgrund av detta hade det funnits anledning för Asistan att känna beaktansvärd osäkerhet angående rätten för B.Ö. att ingå treårsavtalet. Asistan kunde därför inte ha hyst befogad tillit till att B.Ö. haft behörighet.

Sett till de yttre omständigheterna är detta en ganska typisk fullmaktstvist, där en mellanmans rättshandlande aktualiserar frågan om behörighetens gränser. Processens ram i tvisten är också typisk, så till vida att ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna samtliga var åberopade. I dessa avseenden liknar 2013 års fall exempelvis NJA 1990 s. 591, NJA 1998 s. 304, NJA 2001 s. 191 I och II samt NJA 2002 s. 244, för att göra en jämförelse med några nyare fullmaktsrättsliga avgöranden från högsta instans. Prövningen av dessa tidigare mål har följt ungefär samma mönster: HD har inledningsvis prövat förekomsten av sedvänja som ett led i prövningen av om ställningsfullmakt enligt 10 § st 2 avtalslagen förelegat. Där sedvänja saknats (i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304 och NJA 2002 s. 244) har HD gått vidare med att pröva förekomsten av “sådana speciella ställningsfullmakter som i doktrinen brukar benämnas tolerans- och kombinationsfullmakter.”[45]

I detta sammanhang utgör 2013 års fall en anomali redan genom redogörelsen för gällande rätt. HD konstaterar att det är tredje mans befogade tillit som är den gemensamma nämnaren för behörighet enligt ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna. I dessa fullmaktstyper finner HD alltså stöd för en generell regel: Att tredje mans befogade tillit till mellanmannen fungerar som en behörighetsgrund. HD gör sedan en prövning av omständigheterna i fallet men nämner inte, vare sig uttryckligen eller genom hänvisningar, begreppen tolerans- eller kombinationsfullmakt. Trots att dessa fullmaktstyper åberopats av Asistans och trots att dessa begrepp använts av HD många gånger tidigare.

Det framstår alltså som att HD:s syfte med detta prejudikat var att etablera principen om tredje mans befogade tillit som behörighetsgrund. Vidare tycks det ligga ett ställningstagande i icke-nämnandet av begreppen toleransfullmakt och kombinationsfullmakt. En annan fråga är dock varför HD väljer att gå denna väg, när den gamla begreppsbildningen var etablerad i både praxis och doktrin. Ett möjligt svar erbjuder HD i samma stycke som regeln om befogad tillit uttalas, nämligen att detta “är en princip som gäller även i andra rättssystem och som avspeglas i olika internationella rättssammanställningar (jfr t.ex. Art.-II.-6:103 (3) Draft Common Frame of Reference).” Skrivningen ger visserligen intrycket av att likformigheten mellan den nyss fastslagna och den ”internationella” principen närmast skulle vara ett positivt sammanträffande. Märk väl att överensstämmelsen nämns först efter att principuttalandet gjorts, med vederbörligt angivande av stöd i svensk rätt. I litteraturen har emellertid ifrågasatts om inte DCFR:s inverkan på det faktum att HD drog den aktuella slutsatsen i själva verket var större än HD låter påskina.[46] Denna misstanke har enligt min mening visst fog för sig. Ett skäl för det är att harmoniseringsaspekten är det enda egentliga argumentet som framhålls för den nya principen. Visserligen härleds principen från den befintliga strukturen, men inga andra skäl redovisas till varför HD övergick från att pröva förekomsten av tolerans- och kombinationsfullmakterna till att pröva huruvida befogad tillit förelegat. Och om de befintliga fullmaktsbegreppen redan innehöll den önskade materiella rätten, varför då byta ut dem?

Man kan ha olika uppfattning om huruvida principen om befogad tillit som behörighetsgrund verkligen går att återföra på ställnings-, tolerans- och kombinationsfullmakterna.[47] Som framgått ovan innebär ställningsfullmakten att behörigheten följer av lag eller sedvänja och således saknar denna fullmaktstyp i grunden normativa inslag, även om regeln möjligen kommit att få sådana i rättspraxis. Vidare syftar visserligen tolerans- och kombinationsfullmakterna till att skydda godtroende tredje man, men begreppet befogad tillit har enligt min kännedom inte förekommit i fullmaktspraxis i något tidigare fall. Att gå från att söka efter ”tolerans” eller ”en kombination av yttre omständigheter” till ”befogad tillit” utgör en viss omtolkning av den rättsliga materian, även om det kanske rör sig om en nyansskillnad — och en förändring på det begreppsliga planet — snarare än en förändring av rättsläget.

Sammanfattningsvis utgör NJA 2013 s. 659 i flera avseenden ett trendbrott jämfört med tidigare liknande fall som behandlats i praxis och här tycks en bakomliggande harmoniseringstanke ha spelat en inte obetydlig roll. Framför allt innebär fallet en omdaning i begreppsbildningen i fullmaktsläran och därmed ett avståndstagande från Grönfors tidigare så inflytelserika begreppsbildning.

 

4.2  NJA 2014 s. 684 — omständigheter och domskäl

Bakgrunden till 2014 års fall var att Alvestabolaget sålt VVS-komponenter, så kallade vattenkoppel, till Skanska som använt dessa produkter vid uppförandet av bostadshus. När ett antal vattenkoppel sprack och vattenskador uppkom, kontaktade Skanska Alvestabolagets VD L.H. Förlikningsförhandlingar påbörjades då mellan L.H. och Skanska. Medan förhandlingarna pågick fusionerades Alvestabolaget med Solar och vid tiden för slutandet av förlikningsavtalet, enligt vilket Solar skulle betala Skanska 3 040 000 kronor, var L.H. inte längre VD i Alvestabolaget utan divisionschef för Alvestadivisionen, en verksamhetsgren inom Solar. Tvist uppkom när Solar därefter gjorde gällande att L.H. inte hade varit behörig att för Solars räkning ingå förlikningsavtalet och att detta därför var oförbindande. Enligt Skanskas talan i HD[48] hade L.H. haft behörighet på grund av ställningsfullmakt eller på grund av Skanskas befogade tillit till L.H:s behörighet.

Under rubriken “Frågan om ställningsfullmakt enligt avtalslagen” konstaterade HD först att det inte visats att någon ställning som medfört behörighet att ingå förlikningsavtalet enligt lag eller sedvänja förelegat. Nästa del av domskälen rubricerades “Allmänt om tillitsgrundad fullmakt”. Här redogjorde HD först för den syn på fullmakten som en till tredje man riktad viljeförklaring från huvudmannen som kommer till uttryck i avtalslagen. Med hänvisning till avtalslagens förarbeten uttalade HD att allmänna principer om viljeförklaringar är tillämpliga på fullmakter och att fullmakter kan tillkomma genom konkludent handlande. Därefter noterades att synen att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring med tiden har blivit ifrågasatt. Efter denna utläggning refererade HD till det ovan citerade uttalandet om befogad tillit som behörighetsgrund i NJA 2013 s. 659 och kommenterade detta med följande ord: “Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit”. Därefter preciserade HD under vilka förutsättningar en tillitsbaserad fullmakt kan uppstå. Tredje man ska hysa faktisk tillit, som även ska vara befogad (tillitskravet), och de omständigheter som ligger till grund för den bedömningen ska på ett relevant sätt kunna knytas till huvudmannen (härrörandekravet). Slutligen måste huvudmannen ha haft erforderlig insikt om att dessa omständigheter skulle kunna föranleda en tredje man att hysa befogad tillit i behörighetshänseende. I den situationen att huvudmannen varit oaktsam men inte haft insikt om de behörighetsgrundande omständigheterna var det mer närliggande att låta huvudmannen bli skadeståndsskyldig.

Därefter gjorde HD ett par generella uttalanden om vilken befogad tillit en tredje man rimligtvis kan hysa till en mellanman som har chefsställning hos huvudmannen. Under nästa rubrik, “Betydelsen av chefsställningen i detta fall”, bedömde HD att Skanska hade haft anledning att räkna med att L.H. var behörig att träffa avtal inom ramen för den löpande förvaltningen i Alvestadivisionen, vilket också Solar måste ha insett. Förlikningsavtalet bedömdes dock falla utanför ramen för den löpande förvaltningen, oavsett om avtalet varit förmånligt för Solar eller inte. Därefter uttalades att även “omständigheterna i övrigt” måste beaktas, varvid nämndes att förhandlingarna pågått under en längre tid och att det varit naturligt för Solar att informera sig om dessa. Skanska hade dock haft anledning att överväga hur långt L.H:s behörighet sträckte sig, men vidtog trots det inga åtgärder för att kontrollera den saken. Sammantaget ansåg HD att Skanska inte hade haft befogad anledning att räkna med att L.H. varit behörig att ingå förlikningsavtalet för Solars räkning.

 

4.3  Begreppsbildningen i NJA 2014 s. 684

Det har sagts att tillitsfullmakten är en snarlik variant av tolerans- eller kombinationsfullmakten.[49] Det ger oss en uppfattning om vad som är utmärkande för tillitsfullmakten i materiellt hänseende. Behörigheten grundas på att omständigheterna i det enskilda fallet skapat bilden av att mellanmannen är behörig att vidta en viss rättshandling, snarare än att behörigheten följer redan av ställningen som sådan. En annan fråga är dock hur uppdelningen mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter ska förstås i ett teoretiskt perspektiv. Den frågan ska undersökas i detta avsnitt.

HD:s utläggning om fullmaktsbegreppet påbörjas i punkt 10 i domskälen. Där uttalas följande.

 

Tanken att en fullmakt måste vara grundad i huvudmannens viljeförklaring har emellertid med tiden blivit ifrågasatt. Det står också klart att även i andra fall än de nämnda (ställningsfullmakt enligt 10 § andra stycket respektive fullmakt grundad på huvudmannens konkludenta handlande) kan huvudmannen, när omständigheterna i det enskilda fallet motiverar det, bli ansvarig för någon annans handlande i en avtalssituation, fastän någon uttrycklig fullmaktsförklaring inte föreligger.

 

HD ger alltså ifrågasättandet av fullmakten som en viljeförklaring ett visst erkännande.[50] Att det ”står klart” att en fullmakt kan uppkomma utan viljeförklaring från huvudmannen styrks sedan i de följande punkterna genom hänvisningar till uttalanden i NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. Därefter drar HD i punkt 13 denna slutsats:

 

Det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall kan beskrivas så, att utöver att en fullmakt kan vila på en huvudmannens viljeförklaring kan den under vissa förutsättningar ha sin grund i den tredje mannens befogade tillit.

 

Det HD uttrycker är alltså att en fullmakt kan baseras på (i) en uttrycklig eller (ii) en konkludent viljeförklaring, men dessa fullmaktstyper ska skiljas från (iii) den tillitsgrundade fullmakten som inte vilar på någon viljeförklaring. I doktrinen har synsättet resulterat i kritik, som i huvudsak går ut på att det i svensk rätt alltid är mottagarens befogade intryck som avgör en rättshandlings innehåll och att det då framstår som onaturligt eller meningslöst att dela upp fullmakter i viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade. I någon mening är därmed alla fullmakter tillitsfullmakter.[51]

Vad HD å ena sidan och avgörandets kritiker å andra sidan ger uttryck för kan relateras till de skilda sätten att se på viljeförklaringsbegreppet som omnämndes i avsnitt 2.2. HD:s slutsats att viljeförklaringsbaserade och tillitsbaserade fullmakter bör skiljas åt tycks förenlig med Grönfors snäva förståelse av viljeförklaringsbegreppet. Grönfors ville redan i Ställningsfullmakt och bulvanskap dela upp fullmakter i sådana som kunde återföras på huvudmannens viljeförklaring och andra fullmakter som uppstod på grund av fullmaktsgrundande rättsfakta. I NJA 2014 s. 684 tycks HD, i likhet med Grönfors, reservera viljeförklaringsbegreppet för fall där det, i brist på bättre sätt att beskriva det hela, finns en vilja bakom förklaringen. Detta kan ställas i kontrast till det vida viljeförklaringsbegrepp som återfinns i avtalslagens förarbeten och hos Lehrberg, där det som med fog kan tolkas som en viljeförklaring definieras som en sådan. Annorlunda uttryckt skapas enligt detta synsätt en “konstruerad vilja”[52] hos avgivaren med stöd av tillitsprincipen, oavsett vad avgivaren velat.

Å ena sidan går HD alltså i Grönfors fotspår genom att tolka viljeförklaringsbegreppet snävt. Å andra sidan ligger den lösning som HD väljer långt ifrån Grönfors objektivistiska avtalsrätt, där det i det första rummet var de yttre omständigheterna som skulle ligga till grund för prövningen av om fullmakt förelegat och där vilje- och tillitsresonemang t.o.m. kunde bortrationaliseras med hänvisning till att fullmaktsverkan uppstod som sanktion mot huvudmannen. Tvärtemot detta synsätt klargör HD i NJA 2014 s. 684 HD att vilja och tillit är de två grunder ur vilka fullmaktsverkan kan uppstå. Dessutom innebär etablerandet av tillitsfullmakten som en särskild fullmaktstyp ett avståndstagande från Grönfors tolerans- och kombinationsfullmakter. Med detta sagt kvarstår emellertid frågan om vad som skiljer den tillitsgrundande fullmaktstypen från den viljeförklaringsgrundade. Den frågan undersöks i följande avsnitt.

 

4.4  Den nya begreppsbildningen ställd i förhållande till 32 § st 1 avtalslagen

I NJA 2014 s. 684 väcker HD liv i den gamla dikotomin vilja kontra tillit. Striden mellan vilja och tillit hör ursprungligen hemma i ett annat sammanhang, nämligen det som rör hanteringen av förklaringsmisstag. Vilje- och tillitsprinciperna uppkom som bekant som lösning på just förklaringsmisstagsproblemet i den rättsvetenskapliga debatten under det sena 1800-talet och genom avtalslagen lagfästes indirekt tillitsprincipen för svensk rätts del. HD:s användning av begreppsparet väcker då frågan om uppdelningen av fullmaktstyperna är avsedd att förstås i ljuset av förklaringsmisstagsreglerna. Anläggs det perspektivet, kan förhållandet mellan viljeförklaringsgrundade och tillitsgrundade fullmakter tolkas så att en tillitsgrundad fullmakt är detsamma som en fullmakt behäftad med förklaringsmisstag som meddelats till en godtroende tredje man, medan det inte är fallet med en viljeförklaringsgrundad fullmakt. Det hade kunnat fungera som ett kriterium för att skilja fullmaktstyperna åt i teorin och det hade också varit ett sätt att förstå uppdelningen med avtalslagen som referensram. Men teorin brister, i flera avseenden. För det första är en viljeförklaring som innehåller ett förklaringsmisstag med avtalslagens terminologi (32 §) inte mindre en viljeförklaring för den sakens skull. Även en tillitsgrundad fullmakt borde således vila på en viljeförklaring. För det andra kan ju huvudmannen enligt den regel HD ställt upp inte sägas ha gjort något misstag när han eller hon meddelat en tillitsfullmakt eftersom huvudmannen måste ha insett hur en tredje man kunnat tolka mellanmannens behörighet. Att betrakta skiljelinjen mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter som analog med distinktionen mellan viljeförklaringar med och utan förklaringsmisstag tycks alltså inte vara lämpligt. Det får därför antas att HD inte avsett att anknyta till den ursprungliga innebörden i begreppen vilja och tillit.

 

4.5  Slutsatser angående begreppsbildningen i NJA 2014 s. 684

Ska man försöka inordna distinktionen mellan viljeförklaringsfullmakten och tillitsfullmakten i avtalslagens fullmaktslära så knakar det i fogarna. För egen del lutar jag åt att det inte är möjligt att göra en sådan inordning. Inte minst därför att HD själv inte tycks anse att den fullmaktstyp som etableras i 2014 års fall går att återföra på avtalslagen, som jag läser fallet. Enligt vad HD anför tar avgörandet tvärtom fasta på den kritik som riktats mot ”[d]et fullmaktsinstitut som kommer till uttryck i avtalslagen”, specifikt synen på fullmakten som viljeförklaring till tredje man. Utgångspunkten för rättsbildningen verkar snarare vara ”det rättsläge som kommer till uttryck i 2013 års fall”. Formuleringen ger närmast intrycket av att det sedan dess rör sig om ett nytt rättsläge: att tredje mans befogade tillit innan dess inte skyddades, vilket kan ifrågasättas.[53] Det finns gott om stöd i praxis för att befogad tillit innan 2013 års fall kunnat grunda behörighet, även om inte just uttrycket befogad tillit använts som nyckelbegrepp tidigare.[54] Dessutom härledde HD sin princip i 2013 års fall från tre befintliga fullmaktstyper, som angavs utgöra stöd för att befogad tillit utgjorde en behörighetsgrund enligt svensk rätt.

Det har ovan sagts att tillitsfullmakten tycks vara ett slags variant av tolerans- och kombinationsfullmakterna och att detta ger oss en fingervisning om vad som karaktäriserar tillitsfullmakten. Tillitsfullmakten tycks därmed utmärkas av att behörigheten utgår från en ställning och att det finns omständigheter vid sidan av ställningen som ger skäl att tolkningsvis utvidga behörighetens gränser i det enskilda fallet, till skydd för en godtroende tredje man. Ser man saken på det sättet är det möjligt att göra en distinktion mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter på rättsfaktumsidan. Det löser emellertid inte den terminologiska förvirring som orsakats av att HD skilt viljeförklaringen från den befogade tilliten av densamma. Denna uppdelning skymmer det faktum att behörighetens gränser för båda fullmaktstyperna bestäms i enlighet med vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till utifrån de omständigheter som varit synbara för båda parter vid rättshandlandet.

 

5  Något om orsakerna bakom den nya begreppsbildningen

5.1  Förståelsen av tillitsprincipen som förklaringsmodell

Det har ovan anförts att HD i NJA 2014 s. 684 tycks har tagit intryck av den rättsrealistiska förståelsen av viljeförklaringsbegreppet — Grönfors och andra — där detta reserveras för rättshandlingar där någon sorts ”faktisk rättshandlingsvilja” existerar hos avgivaren. Med en sådan förståelse av begreppet i fråga blir det naturligt att, precis som Grönfors, anse att inte alla fullmakter uppstår till följd av huvudmannens viljeförklaring. Det finns emellertid fler tänkbara förklaringar till särskiljandet mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter. En av dem har att göra med förståelsen av tillitsprincipen.

Vid avtalslagens tillkomst avsågs med tillitsprincipen den regel som tillämpas för att lösa förklaringsmisstag vid onerösa rättshandlingar. Man kan tala om tillitsprincipen som misstagsregel. I detta sammanhang innebär principen enligt 32 § st 1 tolkad motsatsvis att en viljeförklaring som på grund av felskrivning eller annat misstag fått ett annat innehåll än det åsyftade, blir bindande för avgivaren om mottagaren inte kände till eller bort känna till misstaget. Tillämpningen av regeln går till så att rättshandlingens innehåll fastställs genom tolkning och därefter prövas om avgivaren haft en annan avsikt än den han eller hon gett uttryck för. Slutligen prövas om mottagaren varit i ond tro om misstaget.[55] Tillitsprincipen löser konflikten mellan det uttryckta och det avsedda och det förra ska enligt tillitsprincipen ges företräde om inte mottagaren varit i ond tro. Det uttryckta får i sin tur fastställas genom tolkning. På så sätt görs en åtskillnad mellan hanteringen av förklaringsmisstag och tolkning.[56]

Med tiden har tillitsprincipen kommit att få en mer vidsträckt innebörd och i dag hänvisas ofta till tillitsprincipen som tolkningsprincip. Det som avses med uttalanden av detta slag är att tolkningen ska ske utifrån mottagarens perspektiv eller i allmänhet att en befogad tolkning av en rättshandling ska skyddas.[57] Denna förståelse av tillitsprincipen synes också ligga till grund för den kritik som riktats mot NJA 2014 s. 684.[58]

Följande uttalande av Håstad utgör ett exempel på hur tillitsprincipens tillämpningsområde beskrivs i dag: “I avtalslagen är 32 § första stycket läst e contrario inte bara en giltighetsbestämmelse utan även en tolkningsregel; om en förklaring av misstag fått annat innehåll än som åsyftats, är den förklarande bunden av det objektiva förklaringsinnehållet om mottagaren är i god tro.”[59] Som framhålls här kan man anse att 32 § st 1 § e contrario är en tolkningsregel så till vida att den fastställer en rättshandlings innehåll och rättsverkningar vid förklaringsmisstag. Man kan alltså betrakta förklaringsmisstag som en typ av tolkningsproblem och enligt detta resonemang är 32 § st 1 § e contrario en tolkningsregel.[60] Men ser man saken på det sättet hoppas ett tankeled över. Det är visserligen riktigt att 32 § st 1 e contrario innebär att avgivaren inte är bunden av det objektiva förklaringsinnehållet om mottagaren är i god tro. Men vilket är då det objektiva förklaringsinnehållet? Det är tolkningsfrågan. Två frågor blandas ihop: den om avgivarens vilja eller det uttryckta förklaringsinnehållet ska ges företräde och den om vilket det objektiva förklaringsinnehållet är. Tillitsprincipen var avsedd att besvara den förra frågan, men den har nu snarare kommit att bli ett svar på den senare.[61]

På vilket sätt skulle då detta vara problematiskt? Principen är ju i båda sammanhangen att avgivarens vilja endast är relevant i den mån den varit synbar för motparten.[62] Misstagsregeln och tolkningsregeln har dock olika premisser och tillämpningsområden. Misstagsregeln förutsätter att det på något sätt kan visas att det finns en konflikt mellan rättshandlingens objektiva uttryck och avgivarens avsikt och regelns syfte är att lösa denna konflikt. Vid tolkningen är däremot uppgiften att fastställa rättshandlingens innehåll, alltså vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till i fråga om avgivarens vilja med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter. En möjlig risk med att ”tillitsprincipen” används som svar både på frågan hur förklaringsmisstag ska hanteras och hur rättshandlingar ska tolkas, är att premisserna för de olika problemen blandas ihop. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att avgivarens vilja och rättshandlingens innehåll skiljs åt även vid tolkningsförfarandet, trots att den enda relevanta viljan vid tolkningsförfarandet i princip är den vilja som kommit till uttryck på ett sätt som varit synbart för motparten.

Åter till NJA 2014 s. 684 och separationen mellan viljeförklaringsgrundade och tillitsgrundade fullmakter. Ur ett tolkningsperspektiv framstår denna manöver som främmande. Om avgörande för tolkningen är den vilja som kan uttolkas av förklaringen, hur kommer då HD fram till att skyddet för den objektiva tolkningen kräver en särskild fullmaktstyp? Är inte viljeförklaringens innehåll vad mottagaren med fog kunnat uttolka om avgivarens vilja? Ett sätt att förstå uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade och tillitsgrundade fullmakter är att se den i ljuset av det faktum att misstagsfrågan och tolkningsfrågan i dag tenderar att behandlas som en och samma fråga, genom hänvisningen till tillitsprincipen som tolkningsprincip. För inom ramen för vad som i grunden är ett tolkningsproblem gör HD en separation mellan objektivt och subjektivt som inte hör hemma i tolkningsläran — men känns igen från misstagsregelns premiss att vilja och förklaring ska skiljas åt. Det framstår med andra ord som om tolkningsfrågan sammanblandas med misstagsfrågan och dess utgångspunkt att en skiljelinje ska dras mellan vad som avsetts och vad som förklarats. Å ena sidan har vi alltså ett rättsligt problem där åtskillnaden mellan objektivt och subjektivt förutsätts, å andra sidan ett dito där avgivarens subjektiva inställning endast har betydelse i den mån den kan framtolkas genom viljeförklaringen med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter. Och i båda fallen säger vi att tillitsprincipen ska tillämpas. Kan detta få till följd att distinktionen mellan vilja och tillit som tillitsprincipen som misstagsregel ska vara ett ställningstagande till, inverkat på hur vi betraktar tolkningen av viljeförklaringar?

I svensk rätt har tillitsprincipen gått från att vara en misstagsregel till att bli en misstagsregel och en tolkningsregel. Enligt den ovan framlagda teorin har detta inneburit att även en av de inneboende förutsättningarna för hanteringen av misstag ”smugglats över gränsen” till tolkningens område. Därmed har vi nu att skilja på vilja och tillit även inom vad som i grunden är en tolkningsfråga, dvs. om fullmakt har förelegat. Teorin är inte lätt att leda i bevis, men den erbjuder en förklaring till det på flera sätt svårförståeliga särskiljandet mellan viljeförklaringen och den objektiva tolkningen av densamma i NJA 2014 s. 684.

 

5.2  DCFR:s inflytande som förklaring

En annan förklaringsmodell till HD:s nya begreppsbildning än den jag just presenterat som har att göra med DCFR:s inflytande på svensk rätt. Den regel som HD åberopade i NJA 2013 s. 659, DCFR II. 6:103, gör sig nämligen även påmind om i NJA 2014 s. 684. Bestämmelsen lyder:

 

(1)  The authority of a representative may be granted by the principal or by the law.

(2)  The principal’s authorisation may be express or implied.

(3)  If a person causes a third party reasonably and in good faith to believe that the person has authorised a representative to perform certain acts, the person is treated as a principal who has so authorised the apparent representative.

 

I 2014 års fall gör HD två distinktioner: den första mellan explicit och konkludent meddelade viljeförklaringsfullmakter, den andra mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter. Som Samuelsson påpekat återspeglar denna systematik innehållet i DCFR-regeln.[63] Då HD i ett liknande fall ett år tidigare hänvisat till just denna bestämmelse, infinner sig misstanken att överensstämmelsen mellan den fullmaktslära som kommer till uttryck i NJA 2014 s. 684 och den som stadgas i DCFR inte är ett sammanträffande. Särskilt om man är villig att ta andra indicier i beaktande. Som att en viss tendens till harmoniserande åtgärder i dag kan skönjas vid prejudikatbildningen i svensk civilrätt och att DCFR där har blivit ett viktigt instrument.[64] Det kan noteras att hänvisningar till DCFR numera sker på regelbunden basis i HD:s domskäl.[65] DCFR förtjänar alltså, enligt min mening, att framhållas som förklaringsmodell till utfallet i NJA 2013 s. 659 och NJA 2014 s. 684.

 

6  Slutord

Den nya begreppsbildning som HD introducerat genom NJA 2014
s. 684 innebär att viljeförklaringsfullmakter ska skiljas från tillitsfullmakter. Som jag redogjort för ovan tycks distinktionen (bland annat) bygga på en rättsrealistisk förståelse av viljeförklaringsbegreppet, enligt vilken det i vissa fall är problematiskt att betrakta fullmakten som en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man eftersom detta förutsätter en överflödig abstraktion. Eftersom en fullmakt inte (nödvändigtvis) grundas på en faktisk vilja från huvudmannen att rättshandla med tredje man skulle den klassiska teorin därmed vara orealistisk. Mot detta kan emellertid invändas att viljeförklaringsbegreppet i sig är en abstraktion i det att begreppet — när det används — förutsätter att avgivaren menar det han eller hon säger, skriver eller uttrycker på annat sätt alldeles bortsett från ”den faktiska viljan”, i bemärkelsen ”psykologiskt faktum”.[66],Kvalifikationen av vad som utgör en viljeförklaring sker således genom att vissa förhållanden lyfts fram medan andra tänks bort, vilket torde överensstämma med själva definitionen av en abstraktion.

Anläggs emellertid det rättsrealistiska perspektivet att en viljeförklaring endast föreligger där den faktiska viljan överensstämmer med den förklarade, framstår det däremot som helt riktigt att skilja på viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter. Det innebär dock inte att viljeförklaringsbegreppet blir mindre abstrakt[67] eller att kvalifikationen av vad som utgör en viljeförklaring kommer att ske på något annat sätt än genom att tolka den förklarade viljan. Ironiskt nog kan det nog sägas att det rättsrealistiska perspektivet vid tillämpningen blir mindre realistiskt, i den meningen att det gör anspråk på att säga något om avgivarens faktiska vilja (om vilken man i normalfallet inte kan veta mer än vad som framgår av den förklarade viljan). För egen del anser jag därmed att den rättsrealistiska förståelsen av viljeförklaringsbegreppet, liksom skiljandet mellan viljeförklaringsgrundade och tillitsgrundade fullmakter och slutsatsen att en fullmakt inte (nödvändigtvis) är en viljeförklaring från huvudmannen till tredje man, är bristfällig.

Vidare kan det ifrågasättas om tillitsfullmakten löser något problem som inte redan gick att lösa utifrån de befintliga fullmaktstyperna som utvecklats i rättspraxis och i litteraturen. Till tillitsfullmaktens försvar kan dock anföras att begreppet som sådant är förklarande för regelns funktion, att skydda tredje mans befogade uppfattning om mellanmannens behörighet. I det avseendet har tillitsfullmakten en fördel jämfört med tolerans- och kombinationsfullmakterna. Det problematiska i NJA 2014 s. 684 uppstår vid särskiljandet mellan viljeförklaringsfullmakter och tillitsfullmakter. Enligt min mening riskerar denna separation att leda till missförstånd gällande det faktum att tolkningsförfarandet tar sikte på den vilja som kommer till uttryck i viljeförklaringen och inte huvudmannens faktiska vilja.

 

 

[1]  Artikeln bygger på författarens examensarbete som färdigställdes under vårterminen 2016 vid Uppsala universitet. Författaren vill rikta ett stort tack till professor Joel Samuelsson för värdefulla synpunkter och givande diskussioner på temat för uppsatsen och artikeln.

[2]  Den objektiva tolkningsprincipen följer emellertid inte direkt av lagfästandet av tillitsprincipen; tillitsprincipen avser nämligen hantering av förklaringsmisstag och inte tolkningen av viljeförklaringar (se avsnitt 5.1). Däremot anses de värderingar som tillitsprincipen ger uttryck för — bl.a. att omsättningsintresset ska överordnas avgivarens partsvilja — ha haft stor betydelse för tolkningsverksamhetens inriktning, se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41.

[3]  Se vidare avsnitt 2.1 nedan.

[4]  Grönfors utgör en god representant för den rättsrealistiska förståelsen av fullmaktsinstitutet, vilket jag återkommer till i avsnitt 2.2 nedan.

[5]  NJA II 1915 s. 184.

[6]  O. Svensson, Viljeförklaringen och dess innehåll, 1996 s. 22 f.

[7]  Den felaktiga viljeförklaringen var angripbar (anfechtbar) under en viss tid efter att den avgivits, vilket framgår av Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) § 119 resp. § 121. Genom angripande undkom avgivaren bundenhet vid viljeförklaringen under förutsättning att han eller hon ersatte mottagaren för det negativa kontraktsintresset, BGB § 122. Detta gäller alltjämt i tysk rätt.

[8]  Enligt Stang var skillnaden mellan tillits- och förklaringsprinciperna huvudsakligen terminologisk, då både tillitsprincipen och förklaringsprincipen är objektiva i den meningen att de, till skillnad från viljeprincipen, fäster avseende vid viljeförklaringens innehåll i stället för avgivarens faktiska vilja. Se Stang, Viljesdogmet, TfR 1905 s. 280 och 244 ff. samt O Svensson, Viljeförklaringen och dess innehåll, 1996 s. 38 f. Flera författare läser dock in en skillnad mellan tillitsprincipen och förklaringsprincipen, se t.ex. Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl., 2006 s. 237 f. och Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41.

[9]  Lagfästandet av tillitsprincipen skedde indirekt såtillvida att principen endast framgår motsatsvis av 32 § st 1. Detta motiverades av att man inte ville avskära möjligheten att ta hänsyn till misstag under alla förhållanden, NJA II 1915 s. 251 och 255.

[10]  Se p. 1–3 i tillägget i NJA 2014 s. 684. Se även Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14:e uppl., 2016 s. 183.

[11]  Någon sådan syn på den ”inre viljans” roll synes inte heller kunna hittas någon annanstans enligt J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. med hänvisningar.

[12]  Se NJA II 1915 s. 251 där det framgår att innehållet i en viljeförklaring ska fastställas ”genom tolkning av förklaringen, varvid hänsyn naturligtvis bör tagas icke blott till dennas ordalydelse utan till samtliga omständigheter, som kunna vara av betydelse för ett riktigt bestämmande av dess innebörd” (min kursiv). Att tolkningen syftar till att fastställa den i förklaringen uttryckta viljan och inte avgivarens verkliga vilja är än tydligare i motiven till 1930 års lag om testamente, där det, angående ”rättshandlingar i levande livet” anförs att det gäller att avgöra ”icke vad den, som företagit rättshandlingen, verkligen menat, utan huru dess innebörd skäligen kunnat uppfattas”. Se SOU 1929:22 s. 204 f.

[13]  Karlgren, Tolkning och omtolkning — i relation till misstagsregeln i 32 § avtalslagen (cit. Tolkning och omtolkning), SvJT 1966 s. 162.

[14]  Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f.

[15]  Grönfors, a.a. s. 349 f.

[16]  Grönfors, a.a. s. 350 f.

[17]  Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f.

[18]  Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337.

[19]  Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244.

[20]  Grönfors a.a. s. 244.

[21]  Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56.

[22]  Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225.

[23]  Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f.

[24]  HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde.

[25]  Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten).

[26]  Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall.

[27]  Se NJA 2013 s. 659 p. 12.

[28]  Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff.

[29]  Lehrberg, a.a. s. 162.

[30]  Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482.

[31]  Lehrberg, a.a. s. 469 f.

[32]  Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion.

[33]  En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete).

[34]  Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f.

[35]  Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55.

[36]  NJA II 1915 s. 189.

[37]  NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f.

[38]  Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f.

[39]  Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgrens anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736.

[40]  Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl.

[41] Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f.

[42]  Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189.

[43]  J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f.

[44]  Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis.

[45]  Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes.

[46]  J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f.

[47]  J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183.

[48]  I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit.

[49]  Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”.

[50]  Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan.

[51]  O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015– 16 s. 376.

[52]  Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93.

[53]  Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183.

[54]  Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II.

[55]  Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29.

[56]  Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolknings, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2.

[57]  Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51.

[58]  O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736.

[59]  Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184.

[60]  Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff.

[61]  Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108.

[62]  Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258.

[63]  J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”.

[64]  Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935.

[65]  Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff.

[66]  Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f.

[67]  Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.