Ersättning till brottsoffer

 

 

Av professor Mårten Schultz

 

En utredning föreslår stora förändringar i systemet för brottsofferersätt­ningar: Kraftigt höjda kränkningsersättningar, en ny ersättningsform för efterlevande till personer som dödats, fler fall av ersättning till personer som skadas i tjänsten inom vissa yrkesgrupper (som poliser) och förändringar i utmätningsreglerna. I denna artikel presenteras och problematiseras för­slagen mot bakgrund av en beskrivning av gällande rätt.

 

1  Inledning

Den 19 juli 2021 överlämnades betänkandet Ersättning till brottsoffer (SOU 2021:64) till justitieministern.^[1] Utredningen innehåller förslag på de mest omfattande förändringarna i brottsofferskyddet på många år. Det finns skäl att anta att utredningen kommer att leda till förändringar. Det finns ett brett stöd i riksdagen för att stärka det skadeståndsrättsliga och i övrigt ersättningsrättsliga stödet för brottsoffer. Signalerna från regeringen har också varit positiva.

Mot denna bakgrund finns det anledning att presentera och kort kommentera lagförslaget redan i detta skede. Betänkandet vilar på en ovanligt genomgripande analys och kommer att utgöra en viktig rätts­källa i diskussionen om brottsofferarbetet framöver, oavsett vilka lagstiftningsresultat det leder till. Det kan till och med finnas an­ledning för domstolarna att redan idag, innan några lagändringar genomförts, ta intryck av utredningens resonemang i rättstillämpningen. Det här kan låta konstigt, men jag återkommer till ämnet i slutet av artikeln.

I denna korta framställning presenterar jag några av utredningens resultat. Jag inleder med en summarisk beskrivning av brottsoffers rätt till ersättning, med fokus på rätten till skadestånd, enligt gällande rätt. Därefter följer en presentation av utredningens förslag. Slutligen görs några reflektioner om ideella ersättningar i allmänhet och till brottsoffer i synnerhet, mot bakgrund av förslaget.

 

2  Brottsofferersättningar enligt gällande rätt

2.1  Allmänt om ersättningssystemet

Om någon skadas genom ett brott uppkommer ofta en rätt till ersättning.^[2] Ersättningsrätten kan tillkomma antingen det primära brottsoffret, t.ex. den som misshandlas, men även den som orsakas skada till följd av att någon annan, en närstående, utsatts för brott.

Brottsofferersättningarna regleras primärt i den allmänna skadeståndsrätten. Det finns ett särskilt ersättningssystem för brottsoffer, brottsskadeersättning, men brottsskadeersättningen bygger i väsentliga avseenden på skadeståndsrättsliga principer. Därutöver kan brotts­offer erhålla ersättning enligt andra specialersättningsrättsliga normer, t.ex. diskrimineringsersättning. Slutligen kan en rätt till ersättning grunda sig på avtal, t.ex. ett försäkringsavtal.

Det är emellertid de allmänna skadeståndsreglerna som utgör utgångspunkten för analysen av brottsoffersättningar. Denna utgångspunkt är särskilt tydlig när det gäller skadetyperna — vilka skador man kan får ersättning för. Skadeståndslagen (1972:207; SkL) utgår idag från fyra typer av skada. Två av dessa ersätts enligt skadeståndslagens regler, om vi nu bortser från det allmännas ansvar, enbart vid just brott.

 

2.2  Personskada

Det är inte ovanligt att brott medför personskador. Personskada kan vara av fysiskt slag (utslagna tänder, hjärnskakningar, krossade ben) eller psykiskt slag (depressioner, neuroser eller psykoser).^[3] Sexualbrottsoffret drabbas av fysiska personskador till följd av ett övergrepp och därutöver orsakar brottet psykiska skador som fordrar behandling. Om dessa skador kan ledas i bevis är de i princip ersättningsgilla och brottslingen som bevisligen orsakat skadorna behöver ersätta dem.

Personskador, eller viktigare: effekterna av personskador, kan delas upp i två fack, ekonomiska och ideella skador. Uppdelningen mellan ekonomisk och ideell skada förekommer inte i skadeståndslagen men har gamla anor och har fortfarande stor betydelse. Ekonomiska skador kan på ett ”naturligt sätt”, enligt grundtanken, värdesättas på en ekonomisk värdeskala. Ideella skador kan, enligt distinktionen definitionsmässigt, inte värdesättas i ekonomiska termer. Istället används i hög grad schabloner och tabeller som på personskadornas område ofta utgår från Trafikskadenämndens praxis för trafikskadeersättning.

Ett brott leder inte sällan till att offret har rätt till ersättning för personskada av både ekonomiskt och ideellt slag. De ekonomiska effekterna av brottet räknas ut, så gott det nu går, genom att brotts­offret visar vilka kostnader och andra ekonomiska effekter som brottet har medfört, t.ex. kostnader för medicin, inhyrd hjälp med städning eller kostnader för terapi. De ideella effekterna av person­skada bedöms ofta utifrån de schabloner som — vilket nyss nämnts — tagits fram av bl.a. Trafikskadenämnden.

Ett brott kan även medföra skada på närstående till den som primärt skadats. När ett brott leder till en personskada som därefter leder till en personskada för någon annan, en anhörig till den först skadade, kan brottslingen behöva ersätta även den som drabbats sekundärt. Det följer sedan 20 år tillbaka av en särskilt regel i 5 kap. 2 § 3 p. SkL för skador som drabbar efterlevande till någon som dödats genom en ansvarsgrundande händelse. Ersättning kan även utgå till en närstående till någon som orsakats livshotande skador men överlevt, enligt avgöranden från HD (se NJA 2006 s. 181 och dom 8/10-21, i T 1291-21). Den s.k. anhörigersättningen, eller efter­levande­ersättningen, har likheter med kränknings­ersätt­ningen (se nedan) på så vis att båda ersättnings­typerna i hög grad är ”objektivi­serade” och schabloniserade. En skillnad är att anhörig­ersättningen är en form av personskade­ersättning — den ersätter de efterlevandes sveda och värk som presumeras uppkomma genom att en närstående på ett ansvars­grundande sätt dödats — medan kränk­ningsersättning i sin moderna tolkning är helt frikopplad från person­skadorna.^[4]

 

2.3  Sakskada

Sakskador kan vara av fysiskt slag (en nedslagen dörr vid ett inbrott), men kan också uppkomma genom att ägaren (och i vissa fall andra rättighetsinnehavare) begränsas i sin möjlighet att använda egen­domen (t.ex. genom om en sak stulits och ägaren därför inte kan använda den).^[5] I vissa fall kan en begränsad möjlighet att använda egendom betraktas som sakskada även om rättighetsinnehavaren inte hade för avsikt att använda den vid tillfället, t.ex. om någon använder en annans cykel under en tid då ägaren inte hade tänkt att använda den själv. Det kan också vara en sakskada om egendom får en försämrad funktion.

 

2.4  Ren förmögenhetsskada

Ren förmögenhetsskada är den enda skadetyp som har en definition i SkL. En ren förmögenhetsskada är enligt 1 kap. 2 § — lagens enda skadedefinition — en ekonomisk skada som saknar samband med att ”någon” drabbats av en person- eller sakskada.

Följdskador av någons person- eller sakskada är alltså inte rena förmögenhetsskador. Om jag blir misshandlad och har kostnader pga. brottet — jag köper in ett överfallslarm — så är det inte en ren förmögenhetsskada.

Begreppet ren förmögenhetsskada är snävt avgränsat genom lagens bestämning.^[6] Förutom att bestämma begreppets innehåll så förklaras även vad som faller utanför. Tredjemansskador, i formen av ekonomiska skador som orsakats av någon annans person- eller sakskada, faller således utanför. Det har betydelse just när det gäller ersättningarna till brottsoffer.

Ren förmögenhetsskada ersätts enligt skadeståndslagen (2 kap. 3 §) just när den uppkommit genom brott (med undantag för när det allmänna är ansvarssubjekt).^[7] Inom ramen för lagen är ersättning för ren förmögenhetsskada med andra ord primärt en brottsofferersättning. Den som utsätts för bedrägeri har enligt lagen rätt till ersättning för den rena förmögenhetsskada som därmed uppkommer. Den som förlorar pengar på ett dåligt men inte kriminellt råd på travbanan har det inte.

 

2.5  Kränkning

Den mest renodlade brottsofferersättningen i skadeståndslagen är skadestånd för kränkning.^[8] Precis som med ren förmögenhetsskada är brott en förutsättning för att få skadestånd enligt lagens huvudregel. En skillnad är att de rent ideella skadorna inte utvecklats genom HD:s rättsbildande praxis på det sätt som ren förmögenhetsskada har gjort. Principen att det krävs lagstöd för sådan ersättning har vägt tungt.^[9] 

Rätten till skadestånd för kränkning vid brott kodifierades i början av 2000-talet genom att nuvarande 2 kap. 3 § infördes i skadestånds­lagen. Det var också genom den regeln som ordet kränkning introducerades i lagen. Tidigare talades det om ”lidande”, ett uttryck som fortfarande finns kvar i specialskadeståndsrätten men som fasats ut ur den allmänna skadeståndsrätten.^[10] 

Kränkningsersättning utgår till den som allvarligt kränkts genom brott. Det är inte alla brott som ger sådan rätt till ersättning, utan brott mot person frihet, frid eller ära. Genom kravet på allvarlighet och genom utpekandet av vissa kategorier av brott inskränks kränkningsregelns tillämpning.

Allvarlighetsrekvisitet innebär att den som utsatts för ett brott inte alltid är berättigad till kränkningsskadestånd. Det krävs att brottet innebar en allvarlig kränkning. Det innebär i praktiken att en del av de brott som hör till de fyra kategorierna av i och för sig kränknings­skadeståndsgrundande brott — person, frihet, frid och ära — inte alltid ger en rätt till ersättning. Det gäller t.ex. för brott som ofred­ande, sexuellt ofredande och förolämpning, som kan ligga på gränsen till det skadeståndsgrundande området.

Allvarlighetsrekvisitet har även haft en annan betydelse som i vissa fall hamnat på kollisionskurs med ”det allmänna rättsmedvetandet”. När brottsoffer tillhört vissa särskilda yrkesgrupper som återkommande utsätts för brott har kränkningen emellanåt ansetts inte vara tillräckligt allvarlig, eftersom brottsoffret genom sitt yrke förutsätts ha en mental beredskap för den typ av brott som aktualiserats.^[11] Väktaren som får en knuff vid avvisande av en stökig gäst på krogen anses inte utsatt för en allvarlig kränkning i lagens mening, till skillnad från om samma knuff utdelats av en kund mot en anställd i en mataffär.

Utpekandet av vissa kategorier av brott innebär en annan begränsning. Brott mot allmän ordning som uppvigling eller hets mot folkgrupp hamnar utanför regeln. Det går dock inte att dra några raka linjer mellan skadeståndslagens uppräkning av brottskategorier och brottsbalkens kapitel. I vissa situationer kan brott som enligt brottsbalkens systematik betraktas som brott mot allmän verksamhet ändå ge rätt till kränkningsersättning, t.ex. vid barnpornografibrott.

 

3  Utredningen

3.1  Bakgrunden

Under senare tid har rättspolitiska frågor fått en alltmer central ställning i den politiska debatten. Fokus i reformarbetet har legat på straffrättsliga saker. Regeringen har sammanställt ett åtgärdspaket under rubriken 34-punktsprogrammet, med syftet att ta ett samlat grepp mot brottslighet.^[12] Den allmänna diskussionen har präglats av krav på ”hårdare tag”, vilket också återspeglas i lagändringar om straffskärpningar för t.ex. mord och vapenbrott. Nyligen överlämnades ett betänkande till regeringen om åtgärder mot kriminella nätverk — ”gängbrottslighet” — för att ge ett färskt konkret exempel på denna tendens.^[13]

Brottsofferfrågorna har inte fått lika mycket uppmärksamhet, men då och då har även dessa blivit föremål för allmänhetens och mediernas intresse. Som exempel kan nämnas ersättning till de efter­levande och skadade efter terrorattentatet på Drottninggatan och ett flertal medialt uppmärksammade mål där poliser har nekats ersättning när de drabbats av brott i tjänsten.^[14] Ett nyare och mer specifikt exempel är de starka reaktionerna mot ett beslut av Justitiekanslern att utge ersättning till en dömd våldtäktsman, som hade suttit felaktigt frihets­berövad.^[15] Dessa tre teman har alla i någon utsträckning behandlats i den nya utredningen.

 

3.2  Utredningsuppdraget

Det genomgripande temat i utredningen är att rätten till ersättning till brottsoffer bör stärkas. Mer specifikt kan uppdraget sammanfattas i fyra frågor (hämtade från sammanfattningen, s. 13):

 

1. I vilken utsträckning bör nivåerna på kränkningsersättning höjas?
2. I vilken utsträckning bör polisers och vissa andra yrkesgruppers

rätt till kränkningsersättning utvidgas?

3. Hur kan efterlevande anhörigas rätt till ideellt skadestånd stärkas?
4. Hur bör reglerna om förbud mot utmätning av skadestånd med

anledning av ett frihetsberövande ändras för att i större utsträckning möjliggöra utmätning till förmån för brottsoffer?

 

Frågorna 1–3 besvarades av utredningen genom att ge förslag på hur ersättningsrätten skulle kunna vidgas, antingen genom en höjning av beloppen av idag redan existerande ersättningar, genom förbättrade möjligheter att erhålla ersättning eller genom införandet av nya ersättningsformer.

 

3.3  Höjning av ersättningsnivåerna

3.3.1  Hur sätts ersättningsnivåerna?

En central punkt i diskussionen om brottsoffers rättigheter rör nivåerna för kränkningsersättningen. I skadeståndslagen finns en särskild regel i 5 kap. 6 § om vad som ska beaktas vid kränkningsskadeståndets bestämmande. Dessa punkter är ganska vaga och ger över huvud taget inte någon vägledning för en beräkning, men innehåller några riktmärken för bedömningen.

Kränkningar hör till kategorin ideell skada. Ideella skador utmärks av att de, till skillnad från ekonomiska skador, inte kan bestämmas genom ekonomiska beräkningar.^[16] En ekonomisk skada, som ett sönder­trasat plagg, kan bestämmas genom att jämföra med vad ett likvärdigt plagg kostar att köpa i handeln. I andra sammanhang sker bestämningen genom att beräkna utifrån kostnader, i åter andra sammanhang utifrån bortfall av inkomst eller vinst.

Det som har relevans i detta sammanhang är att värderingen sker genom jämförelser på en ekonomisk skala: en verklig ekonomisk situation — den skadelidandes faktiska situation vid värderingstid­punkten — jämförs med den hypotetiska ekonomiska situation som den skadelidande skulle ha befunnit sig i om det inte varit för den ansvarsgrundande händelsen. Ideella skador kan definitionsmässigt inte värderas på det här sättet. En ideell skada är en skada som inte på ett naturligt sätt låter sig uttryckas i ekonomiska termer, på en skala av kronor och ören.^[17]

Istället används i hög grad olika schabloner eller riktmärken för kränkningsersättningens bestämmande. Schablonerna kopplas till brotten och följer antingen av praxis från Högsta domstolen (om det finns något prejudikat avseende den aktuella brottstypen) eller från den praxis som produceras av Nämnden för brottsskadeersättning vid Brottsoffermyndigheten (s. 70).  

 

3.3.2  Undersökningen av reella nivåer

Nivåerna för kränkningsersättningarna sätts alltså primärt genom praxis från HD och Brottsoffermyndighetens nämnd. Det medför en tröghet i rättsutvecklingen. Det gäller särskilt för de brott som inte omfattas av rätten till brottsskadeersättning och därmed inte blir före­mål för nämndens prövning. Ärekränkningsbrott av normalgraden är undantagna rätten till brottsskadeersättning, för att ta ett exempel.

Utredningens undersökning visar att de reella ersättningsnivåerna i vissa fall gått ned, till följd av penningvärdesutvecklingen. Samtidigt har den straffrättsliga synen på många av de brott som ger upphov till en rätt till skadestånd skärpts. 

 

3.3.3  Undersökningen av olika ersättningar

En återkommande form av kritik mot de ideella ersättningarna i den allmänna debatten är att de uppfattas som inkonsekventa eller orättvisa. Hur kan en våldtäkt av normalgraden ge offret en ersättning för kränkning med 100 000 kr medan ett felaktigt frihetsberövande för en dömd brottsling kan ge mer åtta gånger så mycket? Proportion­erna uppfattas som stötande.

Från ett juridiskt håll kan det ligga nära till hands att hävda att så­dana jämförelser är meningslösa. Det går inte att jämföra ideell ersättning för ett brott, med ideell ersättning för ett felaktigt frihets­berövande eller ett felaktigt avskedande. Olika ideella ersättningar vilar på olika funktionsargument och en jämförelse blir därför miss­riktad. Det är en invändning som har en poäng. Det kanske tydligaste exem­plet på denna poäng är diskrimineringsersättningen, där det avskräck­ande syftet framgår direkt av lagen (och vilar på EU-rätten).^[18]

Samtidigt så är det inte överraskande att det är här vi har hamnat. Om rättsordningen intagit inställningen att vissa skador inte kan värderas i pengar men ändå landat i att även dessa skador ska ersättas med pengar, så är det inte konstigt att de olika ekonomiska värderingarna av de skador som enligt rättsordningen inte kan värderas ekonomiskt ställs mot varandra.

En av utredningens betydelsefulla bidrag är att den har företagit en utredande jämförelse mellan olika typer av ideella ersättningar.^[19] Kränkningsersättning vid brott är en form av ideell ersättning. Ersätt­ning för sveda och värk vid personskada är en annan. Båda dessa typer av ideella skador har reglerats i skadeståndslagen sedan många år. Men det finns flera andra typer av ideell skada utöver dessa. Som exempel kan nämnas ersättningar vid felaktiga uppsägningar, immaterialrättsliga ersättningar eller diskrimineringsersättningar.

I utredningen görs en genomgång av olika ideella skadestånd, bl.a. några av de nyss nämnda: Allmänt skadestånd inom arbetsrätten, diskrimineringsersättning, ersättning vid överträdelse av Europa­konven­tionen och 2 kap. regeringsformen, ersättning enligt frihets­berövande­lagen och ersättning vid överträdelser av dataskydds­regle­ringen (kap. 5). Denna jämförelse mynnar efter en jämförelse med vad som gäller för kränkning till brottsoffer ut i slutsatsen att brotts­offerskadestånden är för låga i förhållande till andra ideella ersätt­ningar (6.2.4).

 

4  Förslagen

4.1  Förslaget om höjda ersättningar

Utredningen föreslår kraftigt höjda kränkningsersättningar. Det är en målsättning som uttryckts i den politiska debatten under senare år. Det uttalades också klart i direktiven till utredningen. Det är dock inte så enkelt att säga hur en nivåhöjning av kränkningsersättningarna ska åstadkommas. Ersättningsnivåerna följer inte av författning utan, som nyss framhållits, av praxis. Hur ska den lagstiftare som vill höja ersättningarna gå till väga?

En möjlighet är att staten genom tabeller år för år ger riktlinjer för kränkningsersättningens bestämmande. Regeringen skulle kunna be­stämma riktmärken genom årliga beslut, litet på samma sätt som med prisbasbeloppet. Det finns olika metoder för hur detta skulle kunna ut­formas. Riktlinjerna kan antingen ta sig formen av allmänna schabloner som direkt påverkar domstolarna. Alternativt skulle rege­ringen kunna styra Brottsoffermyndighetens praxis, vilket indirekt påverkar domstolarna.

Det finns flera skäl som talar emot att regeringen skulle styra ersättningarna på detaljnivå. Ett skäl är att det vore främmande för svensk skadeståndsrättslig tradition. Den generellt försiktiga inställningen till författning i allmän skadeståndsrätt (och i annan allmän civilrätt) är en del av vår rättskultur. Rättsbildningen, begreppsbildningen och ersättningsprinciperna utvecklas i domstolarna, ibland i samspel med myndigheter (Brottsoffermyndigheten), fristående nämnder (Trafikskadenämnden) eller akademin.^[20] Det är en modell som på det hela taget har fungerat väl.^[21] Det talar mot att göra regeringen till praxisbildare. Ett annat argument som talar i samma riktning är att det skulle vara tidsödande och krångligt. Det är oerhört mycket mer omfattande och svårt att hålla en tabell med kränkningsbelopp uppdaterad varje år än att räkna om prisbasbeloppet.

Utredningens förslag är istället att en ändring ska genomföras i regeln om ersättningens bestämmande i 5 kap. 6 § SkL. Av regeln ska nu framgå att kränkningsersättningens funktion av att ge upprättelse ska skrivas ut explicit i lagtexten. Tanken är att detta ska ge direkt utväxling vid ersättningsbestämningen.

Härvid innehåller utredningen ett konkret förslag i formen av en tabell för vilka normalbeloppen för olika brott borde vara. Bland förslagen finns en generell höjning av lägstabeloppet från 5 000 kr till 8 000 kr och en fördubbling av ersättningsnivåerna för brott som misshandel, olaga integritetsintrång och våldtäkt.

 

4.2  Nya parametrar i 5:6 SkL

I 5 kap. 6 § SkL, ersättningsregeln, stadgas att ersättningen ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det finns en uppräkning av olika omständigheter som särskilt ska beaktas vid ersättningens bestämmande, t.ex. om den brottsliga handlingen ”haft förnedrande eller skändliga inslag”. Regeln utgör inte bara ett stöd för ersättningens bestämmande utan används också som en utgångspunkt för bedömningen av om en kränkning är allvarlig, dvs. för bedömningen av ansvarsgrunden (2 kap. 3 § SkL).

Till den nuvarande listan föreslås ett antal tillägg. Enligt dessa tillägg ska bedömningen också beakta om angreppet riktar sig mot någon som gärningspersonen tidigare haft ett nära förhållande till (brott i nära relationer), om handlingen tagits upp med ett tekniskt hjälpmedel som innebär en risk för spridning (t.ex. när en misshandel filmas med en mobilkamera), utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande (t.ex. gruppvåldtäkter) eller innefattat hot som påtagligt förstärkts genom anspelning på ett vålds­kapital.

 

4.3  Särskilda yrkesgrupper

För att kränkningsersättning ska utgå till ett brottsoffer krävs, som framgått, att kränkningen är allvarlig.^[22] När det gäller de brott mot person som kan ge upphov till långa fängelsestraff — grov misshandel, mordförsök, våldtäkt — är rekvisitet i allmänhet uppfyllt. Vid mindre allvarliga brott — ofredande, förolämpning, sexuellt ofred­ande — kan det vara mer svårbedömt.

Allvarlighetsbedömningen kan påverkas av omständigheter på brotts­offersidan.^[23] Om offret provocerat fram ett angrepp, t.ex. genom en knuff, kan det medföra att kränkningen inte anses allvarlig. Det finns ingen medvållanderegel för kränkningar — istället görs motsvarande bedömningar för brottsoffer med stöd av allvarlighetsbegreppet.

En omständighet som kan påverka prövningen av allvarligheten är om den skadelidande kan anses ha beredskap för att utsättas för brott.^[24] I praktiken handlar det om personer i vissa särskilda yrkesgrupper som möts av hot, våld och andra brott i tjänsten, t.ex. (men inte enbart) poliser och ordningsvakter.

Det har återkommande framförts kritik särskilt mot att poliser, som det uppfattats, nekats kränkningsersättning när ersättning borde ha utgått (7.1 och 7.3.1). Riksdagen har i två tillkännagivanden 2019 krävt att regeringen borde genomföra åtgärder för att stärka rätten till ersättning i dessa fall.^[25] Utredningen framför mot denna bakgrund förslag som syftar till att öka möjligheterna för poliser och andra personer i yrkesgrupper med särskild beredskap att få ersättning.

Argumentationen i denna del av utredningen avviker från hur dessa frågor har diskuterats i andra sammanhang. I en tidigare artikel i SvJT skrev jag om hur dessa yrkesgrupper ”särbehandlas” negativt i praxis: poliser erhåller inte kränkningsersättning för ett brott som skulle ha medfört ersättning om det drabbat den anställda på en livsmedelsbutik eller en skattejurist.^[26] Utredningens uppfattning är att ”särbehandling” är ett mindre passande uttryck. Det handlar inte om att polisen som utsätts för ofredande särbehandlas när hon går utan den kränkningsersättning som universitetsläraren skulle erhållit vid samma brott. Det handlar istället om att brottsoffer har olika förutsättningar beroende på bl.a. yrkestillhörighet och att detta påverkar bedömningen.

Hur man än ser på terminologin landar utredningen i ett förslag om att poliser och andra särskilda yrkesgrupper bör vara berättigade till kränkningsersättning i fler fall än tidigare. Det gäller särskilt vid brott som riktar sig mot offrets privata sfär eller om det är fråga om fysiska angrepp, vilket föreslås uttryckligen skrivas in i ett nytt stycke i den nuvarande regeln i 2 kap. 3 § SkL.

Angrepp på den privata sfären behandlas redan idag delvis annor­lunda än andra angrepp: ett rasistiskt angrepp mot en polis med utländsk härkomst kan ge rätt till kränkningsersättning för förolämpning medan invektiv av mer generiskt slag knutet till yrkeskåren (”snutjävel”) hamnar utanför det skadeståndsgrundande området. Utredningen tar som andra exempel på situationer när ersättning ska kunna utgå hot som riktar sig mot den angripnas familj eller när­stående.

Tillägget om att fysiska angrepp ska ges prioritet kan nog ge mer omedelbara effekter. I NJA 2012 s. 711 fann HD att en ordningsvakt som blev slagen och riven i ansiktet i samband med att en berusad person skulle avvisas från en restaurang inte utsatts för en tillräckligt allvarlig kränkning för att skadestånd skulle utgå. Den nya regeln skulle troligen medföra ett annat utfall i en liknande situation.

 

4.4  Särskild anhörigersättning

Efterlevande till någon som dödats på ett ansvarsgrundande sätt kan, som nämnts, erhålla ersättning för den personskada som därmed uppkommit. Utredningen konstaterar att denna ersättning utsatts för kritik för att ersättningsnivåerna är för låga. Idag utgår vanligtvis 60 000 kr till en efterlevande vid uppsåtligt dödande (eller dödande som ligger när ett uppsåtligt dödande) och 30 000 vid vårdslöst död­ande.^[27]

I rättstillämpningen har tidigare frågan aktualiseras om den som är efterlevande till någon som dödats kan ha rätt till kränkningsersättning. Kan, för att ta det allvarligaste brottet, ett mord anses drabba även de efterlevande till den som mördats på ett sätt som ger rätt till kränkningsersättning? Det finns något exempel på att ett sådant anspråk vunnit bifall i underrätterna och hos Brottsoffermyndigheten.^[28] Domstolarna har dock varit obenägna att utvidga rätten till kränkningsersättning för efterlevande. Mig veterligen har sådan ersättning inte utgått med undantag för det nyss nämnda exemplet, i vart fall inte under senare tid.

I denna del föreslår utredningen att en ny form av rent ideell ersättning bör införas till förmån för vissa efterlevande till dödade personer. Denna ersättningsform bygger alltså inte vidare på den nuvarande anhörigersättningen, som — för att hamra in det — är en personskadeersättning. Istället påminner den mer om kränknings­ersättningen i sin konstruktion. Ersättningsformen kallas för ”särskild anhörigersättning” och ska utgå vid sidan om personskade­ersätt­ningen — den nuvarande anhörigersättningen — till särskilt när­stående till den dödade personen om dödsfallet orsakats uppsåtligen eller genom grov oaktsamhet. Ett undantag ska gälla för om sådan ersättning vore uppenbart oskälig (s. 251 f.).

 

4.5  Utmätning

Reglerna om utmätning brukar inte få så mycket uppmärksamhet i den allmänna debatten, men ett uppmärksammat beslut från Justitiekanslern tidigare i år satte dessa i centrum.^[29] En person hade dömts för våldtäkt till ett långt fängelsestraff. Det fanns olika uppgifter om gärningspersonens ålder. Underrätterna fann att han skulle betraktas som vuxen. HD tog upp frågan och landade i att bedömningen skulle utgå från att gärningsmannen var under 18 men över 15 år gammal. Som en följd av detta hade pojken/mannen redan avtjänat längre tid i fängelse än den slutligt bestämda påföljden. Han hade därför rätt till ersättning enligt den s.k. frihetsberövandelagen (1998:714). JK bestämde ersättningen till 840 000 kr.

Ärendet medförde upprördhet hos allmänheten. En anledning (av flera) var att ersättningen inte kunde utmätas för den skuld som gärningsmannen hade till sina brottsoffer. Det finns ett särskilt skydd mot utmätning av skadestånd för kränkningar av den personliga integriteten (5 kap. 7 § utsökningsbalken), vilket omfattar ersättningar enligt frihetsberövandelagen. I dessa fall har ersättningen en särskilt personlig prägel som talar mot utmätning.^[30]

Utredningen föreslår förändringar i reglerna om det s.k. utmätningsförbudet som innebär att ersättning enligt frihetsberövandelagen kan utmätas för skulder som uppkommit genom brottsligt orsakade skador. Fordringar som avser skadestånd pga. brott föreslås få företräde framför andra fordringar utan företrädesrätt vid löneutmätning. 

 

5  Synpunkter

5.1  Vad kan göras åt urholkade ersättningar?

Lagförslaget föreslår kraftigt höjda kränkningsersättning. Ett av de skäl som anförs är att ersättningarna urholkats till följd av inflation. Ett problem med att domstolarna följer de schabloniserade ersättningsnivåerna är att det alltid kommer att leda till en eftersläpning. Om Brottsoffermyndigheten publicerat ett vägledande beslut en dag så kommer värdet av denna ersättning, så länge vi lever med inflation, att ha urholkats redan dagen efter. Det här är ett systemproblem. Vad kan man då göra åt det (om man nu inte vill slå in på den ovan diskuterade vägen att låta regeringen, eller till och med riksdagen, fort­löpande ta ställning till nivåerna)?

En möjlighet är — om vi håller oss till kränkningarna — att Brottsoffermyndigheten ges i uppgift att kontinuerligt uppdatera nivåerna. Det kan ske genom att ”släppa upp” ärenden, åtminstone rörande sådana brott som återkommer med viss frekvens, i nämnden med syfte att penningsäkra ersättningarna. Det finns emellertid även problem med en sådan lösning. Ett problem är att schablonerna, på goda grunder, är ”grovhuggna”. Det blir konstigt om normalbeloppet i kränkningsersättning vid våldtäktsbrott går från 100 000 kr till 106 000 kr. Det leder till svårbesvarade följdfrågor om hur ofta nämnden skulle behöva korrigera nivåerna och hur myndigheten ska balansera intressena bakom enkla schabloner och penningvärdesäkring. Det finns fler invändningar.

En följdfråga är om detta problem kan avvärjas genom att den ”vanliga” rättstillämpningen, i underrätterna (till skillnad från i HD), kan göra något åt saken. En allmän observation är att domstolarna är obenägna att avvika från de normalbelopp som följer av praxis. Om lagstiftaren går vidare med utredningens förslag så kommer sannolikt beloppen att kraftigt höjas.

Det finns dock inget som hindrar att domstolarna redan idag tar intryck av de förslag som utredningen har lagt. Nu bör väl kanske inte tingsrätterna på eget bevåg fördubbla ersättningsnivåerna om det finns tydlig praxis, men det finns ett utrymme för mer försiktiga förändringar. Närmast till hands ligger att underrätterna justerar ersättningarna i de fall där ett normalbelopp påtagligt urholkats till följd av penningvärdets utveckling. Det här är f.ö. något som domstolarna skulle kunna beakta i rättstillämpningen även längre fram och inte bara inom ramen för det nuvarande lagstiftningsärendet. Tingsrätterna kan på helt på eget bevåg ”korrigera” ersättningsnivåer om det förflutit längre tid från de domar eller beslut som är vägledande för brottstypen ifråga. Det är inte, enligt min mening, att frångå praxis utan ett sätt att följa den.

 

5.2  Värdering av det ovärderliga

En fråga som diskuterats under de senaste decennierna är hur ideella skadestånd, som kränkningsersättningen, är förenliga med skadeståndsrättens grundläggande funktion att kompensera den skade­lidande för den skada hon utsatts för. Om skadan är en uppbruten dörr kan värderingen utgå från vad dörren kostar att reparera, eller om det inte går, kostnaden för en ny dörr. Men hur reparerar man ett brustet hjärta? Eller en krossad självkänsla? Eller en förändring som gör att man alltid tittar över axeln när man går hem från bussen i rädsla över att någon kan följa efter? Hur kan man kompensera så­dana här saker — med pengar?

Det här kallas emellanåt för ett ”inkommensurablitetsproblem”.^[31] Inkommensurabilitet är ett uttryck som används bl.a. i filosofin för att uttrycka en idé om att två företeelser saknar ett gemensamt språk. ”Vilken färg har en symfoni?” är en fråga som inte har ett svar efter­som en symfoni inte kan uttryckas i termer av färg, annat än metaforiskt.

När det gäller ideella skador innebär denna invändning att det finns ett fundamentalt problem med att uttrycka dessa skador på en ekonomisk värdeskala, eftersom själva definitionen av en ideell skada är att den inte låter sig uttryckas i termer av kronor och ören. Icke desto mindre använder rättsordningen ett ekonomiskt språk för att uttrycka dessa skador redan idag, på samma sätt som vid ekonomiska skador. Det är pengar som är kvittot på skadan och dess omfattning, både för ekonomiska och ideella skador.

Eftersom temat om inkommensurabilitet återkommande diskuteras, om än inte alltid under denna tungvrickande etikett, vill jag problematisera saken något. Det är i och för sig så att ideella skador definieras av att de inte kan på ett naturligt sätt uttryckas i ekonomiska termer. Samtidigt är det en truism att skador som juridiken betraktar som ideella i många andra sammanhang självklart uttrycks i termer av kronor och ören. Riskbedömningar av olika slag används vid samhällsekonomiska kalkyler av vilka kostnader som är rimliga för att rädda människoliv, t.ex. inom folkhälsopolitiken. Livförsäkringsbranschen räknar på ett liknande sätt på livs värden. Det finns många fler exempel. Min poäng är att skillnaden mellan ekonomiska och ideella skador har skapats genom juridiska överväganden. Det är inget som följer av någon extern verklighet.

Även med en sådan här nyansering av distinktionen ideell och ekonomisk kvarstår faktumet att metoden för hur värderingen sker inom de två kategorierna skiljer sig åt. När det gäller ekonomiska skador finns det värderingsmodeller som redan är ”färdiga” att användas, i kombination med ersättningsreglerna i (främst) skadestånds­lagen.

Inkomstförlusten räknas ut genom att läsa av lönebeskeden före och efter misshandeln; reparationskostnaden efter skadegörelsen bestäms utifrån bilmekanikerns räkning. När det gäller de ideella skadorna skapas däremot dessa värden inom det juridiska systemet. Skadans värde konstrueras genom rättsliga bedömningar: avgöranden från Högsta domstolen, beslut från Brottsoffermyndigheten eller i Trafikskadenämnden. Att prissättningen görs av domstolar och myndig­heter och inte av lönekontor eller bilmekaniker innebär dock inte i sig att värderingen är mindre rationell.

 

5.3  ”Särskilda yrkesgrupper”

Lagförslaget innebär en kraftig förbättring för brottsoffer som blir kränkta i utövandet av sina yrken. Det möter en del av de invänd­ningar som framförts mot de nuvarande rättsläget. Det kan dock, enligt min mening, finnas anledning att längre fram ta ytterligare steg för att stärka skyddet för poliser, ordningsvakter och andra utsatta grupper. Utredningens förslag är en bra början, men frågan är om det är tillräckligt för att möta de önskemål som riksdagen uttryckt.^[32]

Vad är för intressen som ligger i vågskålen? Intresseavvägningen i dessa fall, för att vara övertydlig, innebär att ett brotts­offers intresse av kompensation vägs mot en konstaterad brottslings intresse av att undgå att behöva kompensera. När väger det senare intresset över brottsoffrets intressen?

För egen del misstänker jag att en anledning till att allvarlighetsrekvisitet innebär en njugghet mot vissa yrkesgrupper är att det, implicit eller uttalat, finns en oro för hur en mer generös inställning skulle påverka ”systemet”. Det är en sak att den som knuffar en polis i samband med en fotbollsmatch och döms för ofredande också blir skyldig att ersätta polisen. Det är en annan sak att försäkringstagar­kollektiv eller skattebetalarna ska ta notan när brottslingen inte betalar. I avvägningen mellan brottslingen och polisen som är brottsoffret så är det lätt att känna sympati med brottsoffret. Det är troligen färre som anser att det är rimligt att staten ska betala ersättning till poliser som utsätts för mindre allvarliga brott i tjänsten.

Eftersom systemet för brottsofferersättningar är konstruerat som det är, där försäkringsersättningar och brottsskadeersättningen fullgör skadeståndsrättens kompensationsfunktion när skadevållaren inte kan betala, finns det en risk att oönskade resultat i försäkrings- och brottsskadeersättningsleden påverkar skadeståndsrättsliga ställningstaganden. Omsorgen om de kollektivt finansierade systemen kan leda till en allmänt återhållsam syn, även på skadestånden, på ett sätt som inte är rättspolitiskt motiverat. Det här är, tror jag, något som för­tjänar mer vaksamhet.

 

6  Avslutning

Förslagen i utredningen Ersättning till brottsoffer innebär, om de blir lag, en av de mest omfattande brottsofferreformer under flera decennier: Kraftigt höjda kränkningsersättningar, en ny ersättningsform till efterlevande och ett stärkt skadeståndsrättsligt skydd för poliser och vissa andra yrkesgrupper. Den som oroas av hur detta skulle påverka statsfinanserna kan måhända lugnas av att förslaget inte medför några nya utgifter alls enligt utredningens beräkningar.

 

 

---

[1]  Utredare var chefsrådmannen Mikael Forsgren. Jag var förordnad som expert i utredningen. Det är enbart jag själv som står bakom nedanstående reflektioner i den mån dessa inte utgör ett direkt återgivande av förslaget. När det förekommer hänvisningar till en sida i denna artikels huvudtext så är det betänkandet som avses.

[2]  Se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 8. Se för en kort presentation av brottsofferersättningssystemet Mårten Schultz, Framtidens brottsskadeersättning, SvJT 2012, s. 592 ff.

[3]  Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 11 uppl., Stockholm 2021, s. 103.

[4]  Den presumtion som jag talar om etablerades genom NJA 2000 s. 521.

[5]  Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 11 uppl., Stockholm 2021, s. 103.

[6]  Se om begreppsbildningen Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, passim. Se även Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 11 uppl., Stockholm 2021, s. 63 och Mårten Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017, s. 820.

[7]  Det allmänna ansvarar för ren förmögenhetsskada vid fel eller försummelse vid myndighetsutövning, 3 kap. 2 § SkL, samt i vissa andra fall (se 3 kap. 3–4 §§). I special­skadeståndsrätten förekommer olika regler om skadestånd för ren för­mögen­hetsskada som inte fordrar något brott, t.ex. i immaterialrätten (se för en färsk undersökning av immaterialrättsliga ersättningar David Johansson, Skada och ersättning vid immaterialrättsliga intrång, Uppsala 2020). Genom Högsta dom­stolens prejudikat har vissa kategorier utvecklats som medger skadestånd för ren förmögenhetsskada även om skadan inte uppkommit genom brott, jfr NJA 2015 s. 899 och kommentarer i Mårten Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017, s. 820 ff.

[8]  Se om begreppsbildningen Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, 7.2.2. (och passim).

[9]  Saken togs upp i NJA 2005 s. 462, där HD ruckade på principen och öppnade upp möjligheten till ersättning vid överträdelser av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Fram till nyligen var huvudregeln i 2 kap. 2 § den enda ansvarsregeln om kränkning i skadeståndslagen. 2018 infördes en regel (3 kap. 4 §) om rätt till ersättning från det allmänna vid överträdelser av Europakonven­tionens regler. Enligt denna regel kan kränkningsskadestånd utgå vid rättighets­överträdelser även om inget brott förekommit. Se för en genomgripande behandling av Europakonventionen och skadeståndsrätten Karolina Stenlund, Rättighetsargument i skadeståndsrätten, Uppsala 2021. HD har vidare utvecklat en möjlighet till ersättning för överträdelser av regeringsformens regelverk i tre avgöranden. Två av dessa fall – NJA 2014 s. 323 och NJA 2018 s. 103 – rör frågor om indragna medborgarskap och det tredje – NJA 2014 s. 332 – behandlade rådighetsinskränkningar och egendomsskyddet enligt 2 kap. 18 § RF (i en tidigare tappning). En kodifiering av möjligheten till ersättning på RF-grund utreddes i SOU 2020:44.

[10]  ”Lidande” finns kvar i lagen om ersättning (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder. Det lidande som ersätts enligt lagen ska dock i det stora hela förstås på samma sätt som kränkningsersättningen i den allmänna skadeståndsrätten, jfr NJA 2012 s. 211.

[11]  Se på temat Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, 12.5.6 och Mårten Schultz, Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”, SvJT 2013, s. 314.                     

[12]  Se för en sammanställning av åtgärderna: https://www.regeringen.se/ regeringens-politik/ett-tryggare-sverige/34-punktsprogrammet-regeringens-atgarder-mot-gangkriminaliteten/.

[13]  SOU 2021:68: Skärpta straff för brott i kriminella nätverk.

[14]  Anja Haglund, Flera terroroffer missnöjda med Sveriges stöd, SvD 4 april 2019; Oisin Cantwell, Poliser ska inte behöva tåla beskjutning med automatgevär, 3 februari 2017.

[15]  JK:s beslut från 11 augusti 2021, diarienummer 2021/958. Se vidare nedan.

[16]  Se för en problematisering av detta nedan, avsnitt 5.2.

[17]  Den litet aviga formuleringen ”på ett naturligt sätt” tar sikte på att premissen att det inte går att räkna ut värdet av en depression eller smärta inte gäller i alla samman­hang. I riskhanteringssammanhang kan alla frågor behandlas som eko­nomiska frågor, t.ex. värdet av att rädda ett liv. Se Jonathan Ames, What is the Value of Preventing a Fatality, i Tim Lewens, Risk: Philosophical Perspectives, London/New York 2007, s. 54 ff. I svensk civilrätt är inställningen annorlunda. Se vidare nedan, avsnitt 5.2.

[18]  Se Sabina Hellborg, Diskrimineringsansvar, Uppsala 2018, 5.2.

[19]  Sådana undersökningar har i och för sig förekommit tidigare, se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 9 som — till skillnad från utredningen — även tar upp immaterialrättsliga ersättningar.

[20]  Se för en debatt om samspelet mellan HD och rättsvetenskapen i skadestånds­rätten: Jan Hellner, Rättsfallsöversikter i SvJT, SvJT 1994, s. 536 och Bertil Bengtsson, Rättsfallsöversikter i SvJT — en kommentar, SvJT 1994, s. 545.

[21]  Det här är inget mer än en personlig åsikt. Se för reflektioner kring behovet av en mer komplett skadeståndslag, Jan Hellner, Behöver vi en ny skadeståndslag?, JT 1995/96, s. 282 ff.

[22]  Se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 12.

[23]  Se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 12.5.

[24]  Se Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 12.5.6 och Mårten Schultz, Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”, SvJT 2013, s. 314 ff.

[25]  Se diskussionen i utredningen, s. 187 med referenser.

[26]  Mårten Schultz, Kränkning och ”särskilda yrkesgrupper”, SvJT 2013, s. 314 ff.

[27]  Jfr NJA 2017 s. 1208. Se även NJA 2020 s. 1142.

[28]  Se Brottsoffermyndighetens beslut i dnr 5937/2015, det s.k. Dalaröfallet, samt utredningen s. 241.

[29]  Diarienr 2021/958, beslut den 11 augusti 2021.

[30]  Detta var ett av HD:s argument för att underkänna möjligheten att förvärva en fordran på kränkningsersättning innan den fastställts i NJA 2017 s. 343, särskilt p. 13. (Transparens: Jag var och är själv ordförande i den organisation, Institutet för Juridik och Internet, som drev detta mål för att få saken prövad.)

[31]  Se Johanna Chamberlain, Integritet och skadestånd, Uppsala 2020, s.  462 ff., Karl Dahlstrand, Kränkning och upprättelse, Lund 2012, s. 281 ff., Sandra Friberg, Kränkningsersättning, Uppsala 2010, kap. 13, Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 3.3, Karolina Stenlund, Rättighetsargumentet i skadeståndsrätten, Uppsala 2021, s. 243. Jfr Håkan Andersson, Ersättningsproblem i skadestånds­rätten, Uppsala 2017, s. 258 ff.

[32]  Jfr utredningen, s. 187 med referenser.