Integritetsskydd för var och en — på lika villkor?

 

 

Av docent Therése Fridström Montoya

 

I denna hyllningsartikel med anledning av Stig Strömholms 90-årsdag diskuteras personrättsliga frågor, särskilt vem som har rätt att efterge integritetsskydd och hur integritetsskyddet samspelar med ett ställföreträdarskap.

 

1  Integritetsskydd som en personrättslig fråga

År 1967 publicerade Stig Strömholm en kartläggande och komparativ undersökning med titeln Right of Privacy and Rights of the Personality — en bok som på grund av ämnet var unik i sitt slag vid denna tidpunkt. Såsom avspeglas i bokens titel kan frågor om individers integritetsskydd både handla om skydd för privatliv och skydd för den personliga integriteten på andra sätt. Johanna Chamberlain hänvisade under sitt föredrag idag till en lista med 14 olika varianter av integritetskränkningar som Stig Strömholm presenterade vid en nordisk konferens om privatlivsskydd år 1967.[1] Min föreläsning gäller tre av punkterna i denna lista, nämligen punkt 3 om medicinska undersökningar, punkt 10 om spridning av förtrolig information och punkt 11 om avslöjande inför offentligheten av annans privata förhållanden. Med utgångspunkt i dessa situationer handlar det följande om frågan om det integritetsskydd som gäller för var och en kan sägas gälla på lika villkor för alla. Mitt perspektiv på temat för denna hyllningsartikel är alltså personrättsligt, vilket faller sig naturlig givet min bakgrund som forskare med särskilt intresse för rättssubjektiviteten för annorlundavarande grupper i rätten.[2] Med rättssubjektets förmåga eller oförmåga att vara aktör i rätten som utgångspunkt för en analys av integritetsskydd, kommer jag hävda att integritetsskydd inte gäller på lika villkor för alla. Men nu går jag händelserna i förväg, så låt mig börja från början.

 

2  Integritetsskydd och samtycke

De tre exempelsituationerna i ”Strömholms lista” som jag fokuserar på i det följande har det gemensamt att den enskildes samtycke har en central betydelse; ett samtycke från den som integritetsskyddet avser avgör om en myndighets (eller enskild verksamhets) handling är til­låten eller otillåten. En enskild kan alltså efterge skyddet mot att utsättas för en ofrivillig medicinsk undersökning genom att samtycka till den. På samma sätt kan den enskilde efterge skyddet mot att infor­mation av förtrolig eller privat karaktär lämnas ut eller på annat sätt röjs, genom att samtycka till att uppgiften lämnas ut. Samtycket fungerar med andra som en vattendelare mellan en tillåten eller otillåten medicinsk undersökning, eller för tillåtet eller otillåtet röjande av annars sekretessbelagd uppgift. Det kan sägas att den enskilde har förfoganderätt över sitt integritetsskydd.[3]

Respekt för patienters självbestämmanderätt och integritet har varit utgångspunkterna för hälso- och sjukvårdens verksamhet alltsedan början av 1980-talet då hälso- och sjukvårdslagen (1982:736) infördes.[4] Det dröjde dock fram till år 2014 då patientlagen (2014:821, PL) infördes innan det blev uttryckligen reglerat i lag att medicinsk vård — inklusive medicinska undersökningar — inte får ges utan patientens informerade samtycke. Av PL 4:1 framgår att patientens självbestämmande och integritet ska respekteras och i PL 4:2 föreskrivs att hälso- och sjukvård inte får ges utan patientens samtycke, om inte annat följer av PL eller någon annan lag.[5] Innan samtycke inhämtas ska patienten få information i enlighet med reglerna i kap. 3 i PL. Huvudregeln är alltså att samtycke alltid måste inhämtas, och det efter att patienten i enlighet med PL 3:1 har informerats om sitt hälsotillstånd, olika metoder för undersökning, vård och behandling m.m.[6] Medicinska åtgärder av olika slag ska alltså endast ges på frivillig grund, om inte tvångsvård kan beredas enligt särskild lag.[7]

Skydd mot spridning av förtrolig information om någon och skydd mot att privat information offentliggörs, regleras för vissa myndigheters verksamheter genom sekretess­bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400, OSL).[8] Att sekretess gäller för en uppgift innebär enligt OSL 1:1 ett förbud att röja uppgiften, vare sig det sker muntligen, genom utlämnande av en allmän handling eller på något annat sätt. Oavsett om det gäller förtrolig information eller uppgifter om en enskilds privata förhållanden så har dock i normalfallet den som uppgiften gäller förfoganderätt över sitt sekretesskydd. Av OSL 12:1 framgår att sekretess till skydd för en enskild inte gäller i förhållande till den enskilde själv (om inte annat följer av OSL) och av 12:2 framgår att en enskild helt eller delvis kan häva sekretess som gäller till skydd för honom eller henne (om inte annat anges i OSL).[9] Att sekretess till skydd för en enskild inte hindrar att uppgiften lämnas till en annan enskild eller till myndighet om den enskilde samtycker till det, framgår av OSL 10:1.

Även i vissa enskilt bedrivna verksamheter gäller tystnadsplikt för uppgifter av sådant slag som här är ifråga enligt särskilda bestämmelser i speciallagar på förvaltningsrättens område.[10] Tystnadsplikten innebär att den som är verksam inom sådan verksamhet som avser insatser enligt speciallagen inte obehörigen får röja vad han eller hon därvid har fått veta om enskilds personliga förhållanden. Lämnar enskilda samtycke till röjandet anses det emellertid inte vara fråga om ett obehörigt röjande.

 

3  Integritetsskydd för var och en — på lika villkor?

Både sekretesskyddet och skyddet mot att utsättas för en medicinsk åtgärd utan samtycke kan härledas till grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen (RF) och Europakonventionen om mänskliga rättigheter (EKMR). Sekretess för känsliga uppgifter är en fråga om skydd för privatlivet enligt EKMR artikel 8. Medicinska åtgärder aktualiserar flera artiklar i EKMR: Artikel 2 om rätt till liv, artikel 3 om förbud mot tortyr, artikel 5 om rätt till frihet och säkerhet och artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv. Av RF 2:6 framgår att var och en är skyddad gentemot det allmänna mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Med påtvingat menas inte bara fysiskt tvång genom våld, utan även andra fall då ingreppet ”inte är helt frivilligt”.[11] Med kroppsligt ingrepp avses, utöver våld mot människokroppen, även läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande företeelser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning.[12] Skyddet enligt RF 2:6 får enligt RF 2:20 endast begränsas genom lag, och enligt RF 2:21 får sådana begränsningar göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. En begränsning får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

De nämnda rättigheterna gäller för var och en eller envar. Inga undantag görs alltså för två grupper som traditionellt har särbehandlats som rättssubjekt, nämligen barn och vuxna med vissa slag av sjukdomar eller funktionsnedsättningar. När det gäller dessa grupper bör det även framhållas att deras ställning som rättssubjekt med samma rättigheter som andra människor har stärkts betydligt de senaste årtiondena genom FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonven­tionen) och FN:s konvention om rättigheter för personer med funk­tionsnedsättning (funktionsrättskonventionen). Barnkonventionen inkorporerades år 2020 och gäller alltså numera som svensk lag, men den ratificerades av och trädde i kraft i Sverige redan år 1990. Funk­tionsrättskonventionen är ratificerad av och trädde i kraft i Sverige år 2009. I barnkonven­tionens artikel 12 framgår att barn har rätt att komma till tals och att höras, och att de har rätt till integritet. I funktionsrättskonventionens artikel 12 om likhet inför lagen framgår att personer med funktionsnedsättningar ska erkännas i rätten som både personer och aktörer på lika villkor som andra. Personer som saknar förmåga att agera på egen hand i rättsliga sammanhang ska enligt samma artikel erhålla stöd för att kunna vara rättsliga aktörer.

Så långt allt väl från ett lika villkors-perspektiv: de nämnda rättigheterna, och även integritetsskyddet såsom det reglerats i PL och OSL, gäller för alla. Alla har också rätt att förfoga över sitt integritetsskydd genom samtycke — och detta ska gälla oberoende av personliga förmågor. Här finns emellertid en svårighet som bör uppmärksammas, och som Stig Strömholm lyfte fram redan år 1967:

 

A […] problem, which can only be mentioned here, and to which we shall not return, is who can give a valid consent. Where the right of privacy is considered as a “right of the personality”, it would seem to follow from prevailing theories on the nature of such rights that a minor or a lunatic cannot be represented by his guardian or committee in the exercise of it. On the other hand, the minor´s well-being and moral development, and consequently the responsibility of the guardian, may be involved.[13]

 

Frågetecknet gällande vem som kan lämna ett giltigt samtycke kvarstår än idag, inte minst mot bakgrund av den stärkta ställning i rätten som aktörer som tillskrivs barn och funktionsnedsatta personer genom barnkonven­tionen och funktionsrättskonventionen. Frågetecknet kvarstår även vad gäller legala ställföreträdares behörighet i de sammanhang som nu är aktuella.[14] Det kan inte anses självklart, ens i de fall där det är uppenbart att den enskilde inte själv kan lämna ett giltigt samtycke därför att denne är ett litet barn eller är helt oförmögen att kommunicera med omvärlden, att en ställföreträdare kan förfoga över den företrädda personens integritetsskydd genom att lämna samtycke i dennes ställe.[15]

Att detta är ett konkret och dessutom praktiskt betydelsefullt problem kan illustreras av följande frågor: Kan en vårdnadshavare, i barnets ställe, lämna samtycke till en vårdinsats för barnet? Och kan en vårdnadshavare förfoga över barnets sekretesskydd, exempelvis när det gäller uppgifter om barnet inom hälso- och sjukvården?

Jag kan avslöja direkt att svaren på dessa frågor typiskt sett är både ja och nej. Det mer nyanserade svaret kräver ett mer detaljerat resonemang.

 

4  Vårdnadshavares förfogande över barns integritetsskydd

Av FB 6:11 framgår att vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i barnets personliga angelägenheter, men i takt med barnets stigande ålder och utveckling ska ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. I praktiken betyder detta att barnet får en allt starkare medbestämmanderätt i sina personliga angelägenheter, ju äldre barnet blir.[16] Denna medbestämmanderätt för barnet innebär emellertid inte att vårdnadshavarens rätt och skyldighet att bestämma i barnets personliga angelägenheter upphör innan barnet blir myndigt — och det gör, vilket är viktigt i sammanhanget, inte heller vårdnadshavarens ansvar enligt FB 6:2 för barnets behov och välbefinnande.[17] Däremot måste vårdnadshavaren ta allt större hänsyn till barnets inställning ju äldre och mognare barnet blir, och i vissa frågor anses det att barnet erhåller självbestämmanderätt när tillräcklig mognad har uppnåtts.

Vad gäller samtycke till medicinska vårdåtgärder finns ingen särskild samtyckesbestämmelse om patienten ifråga är ett barn, utan samma regler gäller enligt PL kap. 4 för såväl vuxna patienter som för barn. Inom hälso- och sjukvården är det praxis att tillerkänna barn självbestämmande när de antas förstå innebörden av det som frågan rör. ”Det är barnets ålder, mognad och utveckling relaterad till bland annat svårighetsgraden och betydelsen av det beslut som ska fattas som avgör om barnet själv kan bestämma; barnet har en relativ beslutskompetens respektive inkompetens.”[18] Några givna åldersgränser finns alltså inte, utan bedömningen får göras av hälso- och sjukvårdens personal i det enskilda fallet med beaktande av vilken slags åtgärd som är aktuell, hur ingripande respektive angelägen den är, och om det är en komplicerad fråga att ta ställning till.[19]

Samtidigt gäller FB 6:11 så länge barnet inte har fyllt 18 år vilket innebär att om barnet uppnått den mognad som krävs för att kunna vara med och bestämma så har både barnet och vårdnadshavaren bestämmanderätt. Från hälso- och sjukvårdens perspektiv innebär detta att både barnet och vårdnadshavaren måste samtycka för att en vårdåtgärd ska vara tillåten. Det innebär i sin tur att vårdnadshavaren och barnet kan sägas få en slags vetorätt gentemot varandra. Ett barn som anses tillräckligt moget för medbestämmanderätt kan inte tvingas mot sin vilja till en vårdåtgärd som barnet inte själv godtar (om inte tvångsvårdslagstiftning är tillämplig), samtidigt som vårdnadshavaren med bestämmanderätt i barnets personliga angelägenheter — och här kan återigen understrykas att det enligt FB 6:11 inte bara är en rätt utan även en skyldighet för vårdnadshavaren att utöva denna bestämmanderätt inom vårdnadsansvaret — kan blockera en åtgärd som barnet vill ha men inte bedöms mogen att självständigt fatta beslut om.[20]

Gråzonerna här blir uppenbara och i många fall svåra att hantera, och än mer komplicerad blir situationen när det betänks att barn normalt har två vårdnadshavare vilka kan ha olika uppfattning om vad som är bäst för barnet. Parentetiskt kan nämnas att specialreglering föreligger för att barn inte ska fara illa av exempelvis utebliven medicinsk vård i fall där vårdnadshavarna inte kan enas. Av FB 6:13 a framgår att socialnämnden får besluta att vissa åtgärder för barn får vidtas om de krävs för barnets bästa, men endast den ena vårdnads­havaren samtycker. Psykiatrisk eller psykologisk undersökning eller behandling som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen är en sådan åtgärd enligt första punkten i FB 6:13 a.

Sammanfattningsvis har alltså vårdnadshavare fortfarande viss bestämmanderätt gällande barnets personliga angelägenheter fram till barnets 18-årsdag, men när det gäller förfoganderätten över barnets integritetsskydd i betydelsen skydd mot att utsättas för medicinska åtgärder mot sin vilja — så avtar denna rätt för vårdnadshavaren och övergår successivt till barnet självt i takt med mognadsutvecklingen.

På motsvarande sätt har vårdnadshavare en relativ och avtagande förfoganderätt över barns sekretesskydd. Enligt första stycket i OSL 12:3 gäller att barn som huvudregel har ett sekretesskydd även i förhållande till sin vårdnadshavare, men detta sekretesskydd gäller enligt samma lagrum inte i den utsträckning som vårdnadshavaren enligt FB 6:11 har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Här finns emellertid två undantag: dels för det fall barnet skulle lida betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren, dels om annat anges i OSL.[21] För att kunna avgöra om sekretess råder för en uppgift i förhållande till barnets vårdnadshavare måste det alltså klargöras om vårdnadshavaren behöver uppgiften för att kunna bestämma i någon personlig angelägenhet för barnet. Om sekretess inte gäller mot vårdnadshavaren enligt första stycket i OSL 12:3 så framgår av andra stycket i samma lagrum att vårdnadshavaren förfogar ensam, eller beroende av barnets ålder och mognad, tillsammans med barnet över sekretessen till skydd för barnet. Frågan om vem som med stöd av OSL 12:2 genom ett samtycke kan efterge eller häva barnets sekretesskydd blir med andra ord beroende av barnets ålder och mognad.[22]

I propositionen till OSL resonerade lagstiftaren på följande sätt gällande relationen mellan barn och vårdnadshavare:

 

Det är således vårdnadshavaren som, i sin egenskap av den unges ställföreträdare i personliga angelägenheter, normalt utövar den unges befogenheter när det gäller rätten att ta del av och förfoga över uppgifter som omfattas av sekretess till skydd för barnet. Om en omyndig, som är i besittning av viss mognad och omdömesförmåga, själv har lämnat sekretessbelagda uppgifter till t.ex. en läkare torde dock vårdnadshavaren inte kunna göra anspråk på att få kännedom om uppgifterna utan samtycke från myndlingen. (…) Beträffande en underårig som på grund av bristande mognad saknar all förmåga till bedömning av sekretessfrågan krävs vårdnadshavarens samtycke till utlämnande. Vårdnadshavarens samtycke är i ett sådant fall också tillräckligt. Beträffande ungdomar måste å andra sidan, beroende på ålder och utveckling, vederbörandes eget samtycke många gånger vara tillräckligt. Häremellan ligger de fall då samtycke för utlämnande bör krävas både från den omyndige och hans eller hennes vårdnadshavare.[23]

 

När det gäller ett litet barn är det alltså vårdnadshavaren ensam som förfogar över barnets sekretesskydd, men när barnet uppnått tillräcklig ålder och mognad för att kunna förstå och bedöma sekretessfrågan ska vårdnadshavaren och barnet bestämma gemensamt över sekretesskyddet. Ungdomar i övre tonåren anses emellertid i normalfallet kunna bestämma själva över sitt sekretesskydd.

Den samlade slutsatsen vad gäller frågorna om vårdnadshavare kan träda i barns ställe när det gäller deras integritetsskydd är alltså, som jag redan sagt, både ja och nej. Vårdnadshavare har bestämmanderätt i barnets personliga angelägenheter fram till barnets 18-årsdag och har därmed, beroende av det enskilda barnets ålder och mognad, en relativ rätt att förfoga över barnets integritetsskydd både när det gäller samtycke till medicinska åtgärder och samtycke till utlämnande av sekretesskyddade uppgifter. Det finns naturligtvis en viktig poäng med denna ordning. Integritet är inte det enda intresse som kan behöva värnas för ett barn. En vårdnadshavare, eller för den delen en god man eller förvaltare för en vuxen person med uppdraget att bevaka någons rätt, kan ses som en garant för att det lagstadgade inte­gritetsskyddet för den person som företräds faktiskt efterlevs, men även för att det efterges i situationer då andra intressen bör väga tyngre, såsom exempelvis den enskildes hälsa.[24]

Att en vårdnadshavare kan träda i barnets ställe både när det gäller möjligheten att samtycka till vård och till att sekretesskyddade uppgifter om barnet får lämnas ut är alltså betydelsefullt av skäl som bör anses minst lika tungt vägande som intresset av att skydda barnets integritet, och det är också vad som avspeglas i rättsläget. Döm därför om min förvåning när följande problem bokstavligen dök upp som ett brev på posten.

 

5  Integritetsskydd på olika villkor — ett exempel från sommaren 2021

Jag är själv förälder och vårdnadshavare, och min son fyllde 13 år denna sommar. Tre månader innan hans födelsedag fick jag på vårdsajten 1177.se — dit vi alla idag hänvisas inte bara för hälso- och sjukvårdsrådgivning, utan även för att boka sjuksköterske- eller läkartider, för receptförnyelser och inte minst för covid19-test eller -vaccinering — följande personliga meddelande från Regionen:

 

Snart fyller ditt barn 13 år. Det innebär att du inte längre kan sköta ditt barns ärenden via din egen inloggning.

Kontaktuppgifterna om mobilnummer och e-postadress som finns registrerade på barnets inloggning under Inställningar kommer att raderas automatiskt den dag barnet fyller 13 år. Därefter behöver nya kontaktuppgifter om mobilnummer eller e-postadress skrivas in under Inställningar så att mottagningarna även fortsättningsvis kan nå barnet.

För att barnet själv ska kunna logga in behöver barnet ha en e-legiti­mation, antingen BankID eller Freja eID Plus.

 

Vid närmare efterforskning via 1177.se kunde jag notera att den begränsning som nu tydligen gällde för vårdnadshavarens rätt att agera som ombud för sitt barn via 1177.se även omfattade möjligheten att ta del av barnets journal. Med stor nyfikenhet började jag leta efter den lagändring som jag därmed tänkte måste ha skett i någon av de lagar som refererats ovan. Någon sådan lagändring stod dock inte att finna. Ytterligare förbryllande fann jag istället generell information på 1177.se som beskrev det rättsläge som framgått ovan, och det angavs att hälso- och sjukvården följer de reglerna.

Hur detta gick ihop framstod som en gåta. Hur kom det sig att man från 1177.se plötsligt, utan hänsynstagande till kraven på mognads­bedömningar som följer av FB och OSL, ansåg att man generellt kunde begränsa vårdnadshavares rätt att företräda sina barn och att ta del av barnens uppgifter hos hälso- och sjukvården från 13 års ålder? Efter fortsatt sökande efter information kunde jag konstatera att fenomenet inte var unikt för den Region där jag bor, utan tycktes vara generellt över hela landet. Till sist fann jag en motion på riksdagens hemsida som kastade ett upplysande ljus över sakernas tillstånd.[25] Mo­tionären pekade på lagbestämmelserna i FB om vårdnadsansvaret och skrev sedan det följande:

 

För något år sedan gjordes en förändring som innebär att när barnen och ungdomarna är 13 år gamla så har föräldrarna inte längre tillgång till deras elektroniska journaler. När barnen och ungdomarna är mellan 13 och 15 år gamla så har dessutom varken barnen eller vårdnadshavarna direktåtkomst till barnens journaler. Det bolag som ansvarar för 1177 Vårdguiden menar att åldersgränsen har varit omdiskuterad, att det är en pågående diskussion och att de tror att de kommer att behöva ändra regelverket så småningom.[26] Bolagets argument för spärren gentemot vårdnadshavarna från det att barnen har fyllt 13 år är ”en försiktighetsåtgärd för att skydda barn vid vårdnadstvist, eller t.ex. en ung människa som blir gravid eller vill ha preventivmedel och inte vill att föräldrarna ska veta om det”. Dessa frågor, liksom exempelvis utsatthet för hedersförtryck och våld, är angelägna, men står inte i proportion till att spärra hela tillgången till alla och hela journaler och e-tjänster för alla vårdnadshavare samt det merarbete som detta innebär. I samband med införandet av journaler på nätet skapade man ett ramverk för att skydda barnen. Åldern satte man egentligen inte utifrån att det finns en lag utan för att skydda barnens integritet.

 

Här tycks något mycket intressant ha hänt. Utan stöd i lag har integritetsskyddet för barn getts företräde framför alla andra intressen, vilka dessutom sätts på spel genom att vårdnadshavaren hindras att kunna ta sitt ansvar för barnets hälsa — åtminstone så länge barnet vägrar eller saknar förmåga att samarbeta. Som framgick i meddelandet till mig från Regionen så måste nu 13-åringar själva logga in på 1177.se med eget BankID eller annan e-legitimation för att exempelvis förnya recept på livsviktig medicin eller för att boka en läkartid eller en vaccination. Man behöver inte tänka särskilt länge för att förstå att detta kan ställa till stora problem för många barn och deras vårdnads­havare.

Integritetsskydd må vara viktigt, men det är också viktigt att barn får vård eller annan hjälp som de behöver och att ansvaret för att söka sådan hjälp inte ska vara barnets eget. I synnerhet bör inte alla barn åläggas ansvarstagande för sin hälsosituation redan vid 13 års ålder. Barn mognar olika snabbt, och många 13-åringar kan nog antas inte vara mogna nog att hantera myndighetskontakter. Dessutom bör det påpekas att vissa barn har funktionsnedsättningar som innebär att de inte ens vid 18 års ålder har de förmågor som bör förutsättas för att det ska vara rimligt lämna dem att själva hantera sina ärenden hos myndigheter.

Att integritetsskydd gäller för var och en är bra, men det gäller uppenbarligen inte på lika villkor för alla. Mitt exempel ovan visar att integritetsskyddet inte bara och i alla lägen är av godo. Det har en baksida som bör uppmärksammas när det handlar om barn eller personer som av andra skäl än underårighet inte själva förmår att efterge sitt integritetsskydd till förmån för ett tyngre vägande intresse. Om ställföreträdare för dessa personer nekas att föra deras talan när det handlar om förfoganderätten över integritetsskyddet så kan det inte sägas att skyddet gäller på lika villkor för alla. Och därmed kan det i förlängningen inte heller sägas att mänskliga och grundläggande fri- och rättigheter gäller på lika villkor för alla.

 


[1]  Se i detta nummer av SvJT, Johanna Chamberlain, Stig Strömholm och vägen till ett skadeståndsrättsligt integritetsskydd. Denna lista publicerades några år efter konferensen i Strömholm, Integritetsskyddet — ett försök till internationell lägesbestämning, SvJT 1971 s. 698 f. Exempel på statliga utredningar som hänvisat till samma lista är SOU 1992:84 s. 188 och SOU 2007:22 s. 58.

[2]  Se exempelvis min avhandling Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox (2015) eller monografin Homo juridicus Den kapabla människan i rätten (2017). Båda titlarna utgivna på Iustus förlag.

[3]  Se exempelvis Ulrika Sandéns avhandling Sekretess och tystnadsplikt inom offentlig och privat hälso- och sjukvård. Ett skydd för patientens personliga integritet, ak.avh. 2012 s. 174. Se även Fridström Montoya, Förfoganderätt över eget sekretesskydd — en exklusiv rätt för den som själv kan?, FT 2018 2 s. 209 ff.

[4]  Hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ersatte den tidigare gällande hälso- och sjukvårdslagen (1982:736).

[5]  Undantag föreligger för den situation som anges i PL 4:4: patienten ska få den hälso- och sjukvård som behövs för att avvärja fara som akut och allvarligt hotar liv eller hälsa, även om hans eller hennes vilja på grund av medvetslöshet eller någon annan orsak inte kan utredas. Dessutom kan psykiatrisk vård ges med tvång enligt lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

[6]  Hur man ska se på ett samtycke som lämnats utan att patienten har informerats är dock oklart. Denna fråga är synnerligen intressant ur perspektivet att en patient alltid har rätt att avböja information enligt PL 3:6 st. 2: ”Mottagarens önskan om att avstå från information ska respekteras.”

[7]  Se lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.

[8]  År 2010 ersatte OSL sekretesslagen (1980:100). Sekretesslagen var den första lag som samlat i lag reglerade tystnadsplikter för anställda eller uppdragstagare inom olika myndigheters verksamhetsområden.

[9]  Exempel på en situation där sekretessen gäller även i förhållande till den enskilde själv finns i OSL 25:6. Där anges att sekretessen gäller i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv för uppgift om han eller hennes hälsotillstånd om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom eller henne. Ytterligare exempel på undantag från enskilds förfoganderätt över sekretesskyddet framgår av OSL 26:2 där det anges att sekretess enligt 26:1 som gäller för uppgift om en underårigs vistelseort gäller också i förhållande till barnets föräldrar och vårdnadshavare om den underårige har omhändertagits eller vårdas enligt den särskilda lagstiftningen om vård av unga utan samtycke och det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med omhändertagandet eller vården.

[10]  Se exempelvis patientsäkerhetslagen (2010:659) och socialtjänstlagen (2001:453).

[11]  Bull & Sterzel, Regeringsformen — en kommentar, 2015, Studentlitteratur, s. 71.

[12]  Prop. 2013/14:106 s. 56.

[13]  Stig Strömholm, Right of Privacy and Rights of the Personality s. 150.

[14]  Med legala ställföreträdare avses traditionellt vårdnadshavare och förmyndare för barn och gode män och förvaltare för vuxna. År 2017 infördes dock nya regler om behörighet som ställföreträdare i vissa frågor för anhöriga i FB kap. 17, vilket inne­bär att även denna krets torde ingå i uttrycket legala ställföreträdare. Däremot får framtidsfullmaktshavare betraktas annorlunda, då ett framtidsfullmaktsförhållande uppstår efter det aktiva ställningstagandet från en rättshandlingsförmögen person att ställa ut en framtidsfullmakt i enlighet med lagen (2017:130) om framtidsfullmakter.

[15]  Tillsammans med dr med. vet. Linus Broström bedriver jag fram till år 2024 det rättsligt/etiska projektet ”Samtycka genom annan? Om likhet inför lagen genom assisterat beslutsfattande” som finansieras av Ragnar Söderbergs stiftelse. Projektet handlar om frågor såsom dessa.

[16]  Singer, Barnets bästa. Om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, 2019, Norstedts Juridik s. 332.

[17]  I vissa sammanhang, exempelvis när det gäller ärenden hos socialtjänsten, tillerkänns dock barn egen talerätt redan från 15 års ålder. Se socialtjänstlagen (2001:453) 11:10, lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 36 § och lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 8 §. Se även skollagen 29:12, där barn tillerkänns egen talerätt i ärenden från 16 års ålder.

[18]  Singer a.a. s. 333 f.

[19]  Singer a.a. s. 382.

[20]  Singer a.a. s. 384.

[21]  Se OSL 26:2 om hemlighållande av barnets vistelseort vid LVU-vård.

[22]  Vad som gäller i det fall sekretess råder mot vårdnadshavaren enligt första stycket OSL 12:3 men barnet inte har uppnått sådan mognad att det självt kan ta ställning till fråga om att lämna ut uppgiften är oklart.

[23] Prop. 1989/90:150 s. 370.

[24] Se, för en djupare analys av frågan om samtycke till vård för personer med legala ställföreträdare, Fridström Montoya, Samtycke till vård — en fråga om rättshandlingsförmåga och ställföreträdarskap, Ny Juridik 1:20, s. 43 ff.

[25]  Enskild motion M1654, Motion till riksdagen 2020/21:2458, Barns journaler på nätet — tillgång och integritet.

[26]  Det bolag som motionären refererar till heter Inera och ägs av Sveriges Kommuner och Regioner.