Kan parterna åberopa nytt material efter huvudförhandlingens avslutande?

 

 

Av doktoranden Simon Göransson[1]

 

Omedelbarhetsprincipen innebär bl.a. att parterna inte kan komplettera under­laget för domen efter att huvudförhandlingen har avslutats. I vissa fall kan dock processmaterialet behöva kompletteras för att läka tidigare be­gångna rättegångsfel. I andra fall kan en part ha upptäckt något som den har missat att åberopa tidigare eller som den har haft giltig ursäkt att inte åberopa tidigare. HD har i NJA 2018 s. 1062 uttalat att parter över­ huvud­ taget inte har någon rätt att åberopa nytt material efter att huvud­förhand­lingen har avslutats men innan domen har meddelats. För­fattaren argu­men­terar för att det ändå kan finnas undantag.

 

1  Inledning

En rättegång måste någon gång ta slut, vilket i princip sker först när domstolen skiljer målet från sig genom dom eller slutligt beslut.[2] I praktiken kan dock rättegången sägas avslutas när huvudför­hand­lingen förklaras avslutad, för därefter följer av omedelbarhets­prin­cipen att rätten inte får beakta ny utredning när den avfattar sin dom (17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB).[3] Det händer dock att en part först efter att huvudförhandlingen har avslutats upptäcker att den glömt att åberopa någon omständighet eller bevisning, eller så uppkom bevis­ningen först därefter. Kan då parten ändå åberopa den nya bevis­ningen eller omständigheten trots att huvudförhandlingen har av­slutats?

Artikeln behandlar förutsättningarna för parterna att komplettera underlaget för domen efter att huvudförhandlingen har avslutats men innan domen har meddelats. Befintlig doktrin behandlar i princip inte frågan.[4] I praxis förekommer till synes motstridiga uttalanden. Vissa avgöranden talar för att parterna kan komplettera underlaget för domen.[5] HD har dock nyligen uttalat att någon sådan möjlighet inte finns.[6] Som kommer att framgå nedan är dock HD:s uttalande problematiskt.

Frågan har systematiskt samband med principerna om omedel­bar­het och koncentration samt rättens möjligheter att självmant kom­plettera utredningen. Omedelbarhetsprincipen kan sägas vara den huvud­regel som frågan måste förhållas till. Jag kommer därför att be­handla nämnda regler först (och på det sättet är denna artikel även en utförlig behandling av rättens möjligheter att komplettera under­laget för domen). Därefter behandlar jag fall då parterna kan ha rätt att komplettera underlaget för domen. Observera också att artikeln inte be­handlar enskilda åtal varför “brottmål” här bara avser åklagar­ledda mål.

 

2  Omedelbarhetsprincipen

2.1  Ändamål

Rätten får bara grunda sitt avgörande på vad som har förekommit vid huvudförhandlingen, enligt 17 kap. 2 § 1 st. och 30 kap. 2 § 1 st. RB. Material som inte har förekommit vid huvudförhandlingen får inte beaktas, oavsett om materialet införts innan eller efter huvud­förhand­lingen. Dessa regler kodifierar den s.k. omedelbarhets­prin­cipen.[7]

Tillsammans med koncentrations- och muntlighetsprinciperna bildar omedelbarhetsprincipen grunden för nya RB.[8] Koncentrations­principen innebär att huvudförhandlingen ska genomföras i ett sammanhang och exempelvis inte får delas upp på flera delför­hand­lingar (43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB).[9] Muntlighetsprincipen inne­­bär att förfarandet vid huvudförhandlingen ska präglas av munt­liga anföranden istället för hänvisningar till skriftliga handlingar.[10] Genom principernas samverkan ges goda förutsättningar för den fria bevisvärderingen och för rättens möjligheter att bedöma allt process­material i ett sammanhang.[11]

Omedelbarhetsprincipens ändamål kan på ett övergripande plan delas in i dels processekonomiska ändamål, dels ändamål rörande materiell riktighet.[12] Principen tillgodoser intresset av koncentration, som i sin tur tillgodoser intresset av god processekonomi.[13] Parternas och domstolens arbetsbörda minskas genom att domstolens behand­ling av saken avgränsas till vad som pre­senteras vid huvudför­hand­lingen.[14] Principen ska även ge goda för­utsättningar för den fria bevis­värderingen genom att bevis­materialet kan värderas i ett sam­man­­hang. Detta bevis­värde­rings­ändamål tillgodoser intresset av ett materi­ellt riktigt avgörande.[15] Goda förutsättningar för den fria bevis­värderingen ökar sannolikheten för att vad rätten finner bevisat stämmer överens med verkligheten.[16] Ett tredje ändamål är att under­lätta för parterna att avgöra vilka omständigheter som är relev­anta, vilket underlättar kontradiktionen. Underlättandet av kontradik­tionen är i samklang med kontra­diktionsprincipen, som tillgodoser parternas intresse av att kunna ta tillvara sin rätt.[17] Kontradik­tions­principen kan i sin tur möjligen anses tillgodose såväl intresset av ett materiellt riktigt av­görande som processekonomiska hänsyn.[18]

Då jag nu redan har noterat en del ändamål för omedelbarhets­principen finns ingen anledning att studera principens effekter närmare. Två effekter förtjänar dock ändå att framhållas särskilt i denna artikel: avgränsningen av tidigare åberopat material som inte är processmaterial från vad som är processmaterial (avgränsnings­effekten), och preklusionen av senare gjorda åberopanden (preklu­sions­­effekten). Effekterna är centrala för frågan om parter får åbe­ropa nytt material efter huvudförhandlingen och beror inte av sam­verkan med principerna om muntlighet och koncentration. Effekt­erna motsvarar inte något visst ändamål med omedelbar­hets­prin­cipen, utan kan hänföras till samtliga principens ändamål.

Tillåter man nya åberopanden efter huvudförhandlingen avviker man från omedelbarhetsprincipen. Preklusionseffekten inskränks.

 

2.2  Processmaterialet

Det som har förekommit vid huvudförhandlingen är processmaterial. Det rör sig främst om parternas yrkanden, grunder och utveckling av talan samt upptagen bevisning. Material som inte har förekommit vid huvudförhandling i samma instans är prekluderat. Rätten får dock lägga visst material till grund för domen utan att det har förekommit vid huvudförhandlingen enligt allmänt språkbruk.

Klart är att parterna inte alltid behöver läsa upp en åberopad handling i dess helhet utan hänvisning till handlingens övriga inne­håll är ibland tillräckligt för att det ska anses upptaget (43 kap. 7 § 4 st. och 8 § 3 st. samt 46 kap. 6 § 4 st. RB).[19] Rätten får också beakta slutledningar av vad som har förekommit vid huvudförhandlingen.[20] Rätten får vidare beakta allmänt kända fakta och erfarenhetssatser oav­sett om de har förekommit vid huvudförhandlingen eller inte (35 kap. 2 § 1 st. RB).[21] Det sagda är alltså processmaterial ändå.

Omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt omfattar inte rättslig argumentation (o.d.), trots lydelserna av 17 kap. 2 § 1 st. och 30 kap. 2 § 1 st. RB. Sådant får beaktas även om det inte har förekommit vid huvudförhandlingen då rätten är fri att beakta nya rättsliga argument och källor oavsett vad parterna har framfört (jfr 35 kap. 2 § RB).[22] Tolkningen är väl förenlig med att ny rättslig argumentation inte pre­kluderas av andra preklusionsregler — i vart fall inte som huvud­regel.[23] Effekten av att rättslig argumentation inte prekluderas kan dock bli lite märklig. Parterna kan i teorin anföra hur mycket ny rättslig argu­mentation efter huvudförhandlingen som de vill. Rätten måste i vart fall ta del av parternas inlagor för att bedöma om de föranleder någon åtgärd,[24] vilket bl.a. riskerar att fördröja rättens av­görande. Denna oönskade effekt kan möjligen ytterst stävjas med rätte­gångs­kostnadspåföljder.[25]

 

2.3  Förhållandet till andra preklusionsregler

Att material är processmaterial enligt omedelbarhetsprincipen inne­bär inte nödvändigtvis att materialet får beaktas. Rätten får exempel­vis inte beakta nya yrkanden eller ny bevisning som har förekommit under huvudförhandlingen men avvisats. Eventuella undantag från omedelbarhetsprincipen för sådana fall är något meningslösa.[26]

 

3  Rättens möjligheter att inhämta ny utredning efter huvudförhandling

3.1  Sätten för komplettering

Från omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt görs likalydande undan­­tag i 43 kap. 14 § för tvistemål och 46 kap. 17 § för brottmål (“kompletteringsreglerna”). Bestämmelserna har följande lydelse.

 

Om rätten sedan huvudförhandlingen avslutats finner att det är nödvändigt att komplettera utredningen innan målet avgörs, får fortsatt eller ny huvud­förhandling hållas enligt reglerna i detta kapitel. Är kompletteringen av enkel beskaffenhet, får rätten dock efter samråd med parterna i stället be­sluta att utredningen inhämtas på annat lämpligt sätt.

 

Rätten ska först pröva om den anser att det är nödvändigt att kom­plettera utredningen. Finner rätten att så är fallet får den vidta en av tre olika åtgärder.[27] Den kan hålla fortsatt huvudförhandling varvid handläggningen fortsätter där den slutade vid den tidigare för­hand­lingen (43 kap. 13 § 1 st. och 46 kap. 13 § 1 st.). Det material som då framkommer blir processmaterial eftersom det har förekommit vid huvudförhandlingen (17 kap. 2 § 1 st. 1 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 1 men. RB).

Är det inte möjligt att hålla en fortsatt huvudförhandling kan rätten istället hålla ny huvudförhandling, vilket i praktiken innebär att den tidigare huvudförhandlingen endast blir en bevisupptagning (jfr 43 kap. 13 § 2 st. och 46 kap. 13 § 2 st. RB). Processmaterial är då bara vad som har förekommit vid den nya huvudförhandlingen (17 kap. 2 § 1 st. 3 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 3 men. RB).

Det sista alternativet är att inhämta utredningen på annat lämpligt sätt efter samråd med parterna. Det nya materialet får beaktas genom ett undantag från omedelbarhetsprincipen (17 kap. 2 § 1 st. 4 men. och 30 kap. 2 § 1 st. 4 men.). I förarbetena framhålls att detta alterna­tiv bara får användas i mycket enkla fall och att skyldigheten att kom­muni­cera det nya materialet inte får medföra en risk att ytterligare skriftväxling behövs.[28]

 

3.2  Ändamålen med kompletteringsreglerna

Kompletteringsreglernas ändamål måste ses i ljuset av omedelbar­hets­principens dito. Huvudregeln (omedelbarhets­principen) kan anses upprätthållas om rätten håller fortsatt huvudförhandling. Lagstiftaren har dock ändå gjort en skillnad mellan fortsatt huvudförhandling som hålls innan huvudförhandlingen har avslutats och fortsatt huvud­för­handling för att inhämta kompletterande utredning. Det är svårare att få till stånd en fortsatt huvudförhandling i det senare fallet efter­som rätten då först måste finna det nödvändigt att komplettera ut­redningen. Ordningen främjar omedelbarhetsprincipens preklu­sions­effekt, vilken i sin tur främjar en mer koncentrerad förhandling (låt vara att koncentrationsprincipen ändå tillämpas som vanligt genom att alternativet följer reglerna om fortsatt huvudförhandling). Ett upp­rätt­hållande av preklusionseffekten bidrar också till att bevis­ningen kan värderas i ett sammanhang, eftersom rätten då inte plötsligt be­höver ta in senare tillkommen bevisning. Preklusions­effekten bi­drar också till att parterna enkelt kan avgöra vilka om­ständig­heter rätten får ta hänsyn till.

Rättens möjlighet att bryta igenom preklusionseffekten försvagar effektens möjligheter att främja omedelbarhetsprincipens ändamål. Försvagningen sker främst av processekonomiska hänsyn då den gör det möjligt för vissa frågor att behandlas redan av lägre rätt istället för att parterna ska vara tvungna att ta upp dem först i högre rätt. I viss mindre mån tillgodoses även intresset av ett materiellt riktigt av­gör­ande genom att ytterligare en instans (dvs. lägre rätt) kan pröva det nya materialet.

Samma hänsyn som för fortsatt huvudförhandling gör sig gällande när tingsrätten beslutar att ta upp kompletteringen vid en ny huvud­förhandling eller på annat lämpligt sätt. Det kan argumenteras för att det finns en väsentlig skillnad mellan fallen med å ena sidan fortsatt eller ny huvudförhandling och å andra sidan inhämtande av kom­pletteringen på annat sätt. De förra fallen berör även koncentrations­principen[29] medan det senare bara rör omedelbarhetsprincipen. Bestämmelsernas lydelser utgår dock från att rätten först ska bedöma hur nödvändigt det är att inhämta en komplettering och därefter be­döma hur kompletteringen ska inhämtas — en tvåstegsprövning vars led inte bör blandas samman. Vidare stämmer ändamålen med prin­ciperna om omedelbarhet och koncentration i stora drag över­ens.[30] Det är därför inte motiverat att tolka och tillämpa komplett­erings­­reglerna annorlunda beroende på vilket sätt att inhämta kom­plet­te­ringen som är aktuellt.[31] Undantag kan dock möjligen finnas.

 

3.3  Vilket material kan komplettera utredningen?

På vilket sätt kan utredningen kompletteras med stöd av kom­pletterings­reglerna? I reglerna talas om “utredningen”, vilket verkar syfta på bevisningen och inte t.ex. parternas yrkanden och grunder.[32] En sådan tolkning kan möjligen stödjas på följande rättsfall. I AD 1993:91 uttalar Arbets­dom­stolen (AD) att ”det skall vara fråga om komplettering av den före­liggande utredningen och inte fråga om att tillföra process­materialet nya omständigheter och ny bevisning”. I NJA 2019 s. 327 talar HD om att 46 kap. 17 § RB kan användas för att inhämta ”ny bevisning”.[33]

Rättspraxis är dock egentligen inte klargörande. De nyssnämnda fallen bör nämligen inte läsas som att det endast vore möjligt att kom­p­lettera utredningen med kompletterande eller ny bevisning efter huvudförhandlingen. AD:s uttalande tog sikte på att 43 kap. 14 § RB skulle användas för att komplettera utredningen istället för att användas för att inhämta helt nytt material. Och HD tar inte ställning till om 46 kap. 17 § RB bara kan användas för att inhämta kom­pletterande bevisning eller inte. Det finns ingen anledning att tolka HD motsatsvis här.[34]

Förarbetena är tydligare och stöder uppfattningen att “utred­ningen” även kan avse annat än bevisning. I specialmotiveringen exemplifieras tillämpningen av 43 kap. 14 § RB med att det exem­pel­vis kan ”visa sig vara oklart om ett åberopande, som part gjort under förberedelsen, upprepats under huvudförhandlingen, eller om en under förhandlingen omnämnd omständighet åberopats i den me­ning som avses i 17 kap. 3 §”.[35] ”Utredningen” kan alltså avse såväl åberopade rättsfakta som bevisning.

Kompletteringsreglerna bör även kunna användas för att kom­plettera parternas yrkanden och övriga processhandlingar som binder rätten (en annan sak är att det sällan är nödvändigt att komplettera underlaget för domen i den delen). Samma hänsyn gör sig gällande som vid oklara åberopanden av rättsfakta. Är t.ex. en justering av ett yrkande oklar bör rätten kunna använda 43 kap. 14 § RB för att komplettera processmaterialet. Ett annat sätt att tillämpa 43 kap. 14 § RB vore inte god processekonomi eftersom det skulle kunna innebära att ett eventuellt fel från tingsrättens sida avseende exempelvis tolk­ningen av en parts yrkande kan åtgärdas först i hovrätten.

 

3.4  Endast kompletteringar kan göras

En fråga som inte alltid uppmärksammas är vad som menas med att utredningen ska kompletteras. Ordet markerar en skillnad gentemot förberedelsen. Tanken är uppenbarligen att en part med en bristfällig talan inte ska kunna få en andra förberedelse när parten upptäcker brister i sin talan efter huvudförhandlingen. Hur dras då gränsen mot vad som inte är en komplettering? I AD 1993:91 hävdar AD att det går en gräns mellan å ena sidan rena kompletteringar samt å andra sidan nya omständigheter och ny bevisning. I fallet tillät AD varken åbe­rop­ande av en ny omständighet eller ett nytt vittne.

Det ligger nära till hands att tolka AD som att den menar att 43 kap. 14 § RB kan användas för att t.ex. hålla tilläggsförhör med redan åberopade vittnen, men inte för att åberopa nya vittnen. En så­dan tolkning stöds dock inte av HD:s praxis. I NJA 2005 s. 864 ansåg HD att det var möjligt att tillämpa 46 kap. 17 § RB för att komplettera utredningen med två nya vittnesförhör. I NJA 2018 s. 1062 antyder HD att 43 kap. 14 § RB kan tillämpas för att tillåta förhör med ett nytt vittne.[36] Även i NJA 2019 s. 327 förefaller HD utgå från att 46 kap. 17 § RB kan användas för att komplettera utredningen med helt nya bevis.[37] Därför finns inte anledning att dra någon annan slutsats än att kompletteringskravet endast innebär att det nya materialet i alla fall inte får vara av väsentlig omfattning i förhållande till befintligt mate­rial. Något annat vore inte förenligt med ordvalet (“komplettera ut­red­ningen”), bestämmelsernas processekonomiska ändamål eller det systematiska sammanhanget med omedelbarhetsprincipen.

 

3.5 Nödvändig komplettering i indispositiva tvistemål och brottmål

Det beror delvis på målets karaktär när en komplettering kan anses nödvändig. Det går en tydlig skiljelinje mellan dispositiva tvistemål å ena sidan samt indispositiva tvistemål och brottmål å andra sidan.[38] I denna del behandlar jag indispositiva tvistemål och brottmål, men huvudlinjerna är gemensamma med dispositiva tvistemål.[39]

Som utgångspunkt avgör rättens behov om komplettering ska ske.[40] I NJA 2005 s. 864 lämnar HD följande allmänna riktlinjer för brott­mål.

 

När det i ett brottmål åberopas ny bevisning som bedöms kunna vara betydelsefull för utgången i målet, får det anses föreligga förutsättningar för att med stöd av bestämmelsen i 46 kap. 17 § RB besluta om ny eller fortsatt huvudförhandling.

 

HD har i ett senare fall uttryckt att uttalandena i NJA 2005 s. 864 innebär att “rättens bedömning i första hand bör ta sikte på frågan om den nya bevisningen är av sådan karaktär och styrka att den skulle kunna inverka på utgången i målet”.[41] HD:s senare uttalande är inte begränsat till brottmål och får antas gälla samtliga relevanta måltyper. Samma utgångspunkt måste också gälla för samtliga typer av möjliga kompletteringar. Det vore inte god processekonomi om en kom­plette­­ring skulle kunna ske även om den inte kan antas ha någon betydelse för målets utgång.

Kompletteringen måste även avse sådant material som prekluderas av omedelbarhetsprincipen, vilket inte uttryckligen nämns i NJA 2005 s. 864. Kan rätten beakta materialet oavsett om det formligen inhäm­tats som en komplettering eller inte finns föga anledning att tillämpa reglerna om komplettering.

Möjligheten att komplettera utredningen måste läsas samman med domstolens utredningsansvar, även om det i första hand är parterna som ska sköta utredningen.[42] Det sagda stöds av JO 2016/17 s. 49. Om­ständigheterna var följande. I ett familjemål fick rättens ordför­ande efter huvudförhandlingen ett samtal från kommunen varigenom fram­gick att kommunen kunde ordna umgänge i närvaro av um­gänges­stöd i större omfattning än vad som hade framkommit under huvudförhandlingen. Dessa nya uppgifter hade ingen egentlig be­tydelse för utgången eftersom rätten vid överläggning innan samtalet hade bestämt sig för en utgång med umgänge i närvaro av um­gänges­stöd i den omfattning som kommunen i samtalet uppgav var möjlig. Ordföranden kritiserades för att inte ha tillsett att de nya upp­gifterna blev processmaterial genom 43 kap. 14 § RB.

JO:s yttrande kan förklaras av att rätten i familjemål är skyldig att se till så att frågorna blir tillräckligt utredda och att inhämta behövlig utredning (6 kap. 19 § FB).[43] JO:s bedömning i det konkreta fallet kan dock ifrågasättas om den bara betraktas utifrån utredningsansvaret. Uppgifterna hade varit av betydelse för utgången om inte rätten redan hade bestämt sig. Eftersom det är rätten som avgör om det är nödvändigt att komplettera utredningen kan man då anse att det inte hade varit nödvändigt att “inhämta” de nya uppgifterna genom 43 kap. 14 § RB. Ett eventuellt rättegångsfel från tingsrätten i detta avseende hade därför inte heller påverkat utgången. Att ta in de nya uppgifterna i utredningen hade i och för sig tillgodosett intresset av kontradiktion, men det är inte avgörande eftersom 43 kap. 14 § RB främst tillgodoser processekonomiska intressen. JO:s yttrande före­faller snarare grundat på att rätten såg ut att ha beaktat nya uppgifter som den inte fick beakta, vilket inte är relevant enligt 43 kap. 14 § RB. Med det sagt är JO:s principiella inställning ändå riktig.

 

3.6  Nödvändig komplettering i dispositiva tvistemål

Som utgångspunkt bör kompletteringsreglerna tillämpas på samma sätt sinsemellan och oavsett måltyp. Lydelserna är identiska och det saknas stöd för att reglernas ändamål skulle göra sig gällande i olika grad pga. måltypen. Det är talande att förarbetsuttalandena för 46 kap. 17 § RB hänvisar till vad som anförts för 43 kap. 14 § RB.[44]

I dispositiva tvistemål får dock domstolen inte hämta in bevisning självmant (se 35 kap. 6 § RB). Rätten kan alltså inte hämta in kom­plett­erande bevisning med stöd av 43 kap. 14 § RB. Utrymmet att tillämpa 43 kap. 14 § RB i dispositiva tvistemål är därför begränsat.[45] Frågan om 43 kap. 14 § RB kan tillämpas för ny bevisning som åbe­ropas av en part behandlar jag nedan.

Det huvudsakliga fallet då 43 kap. 14 § RB kan tillämpas i dis­positiva tvistemål är istället när rätten har brustit i sin materiella process­ledning. De två exempel som förekommer i förarbetena rör båda bristande materiell processledning. Är det oklart om en part har frånfallit ett tidigare åberopande eller inte ska rätten fråga parten om det. Detsamma gäller fallet då rätten har underlåtit att klarlägga om en ny omständighet som har nämnts under huvudförhandlingen åberopas enligt 17 kap. 3 § RB eller inte.[46] Det finns alltså ett samband mellan skyldigheten att utöva materiell processledning och när 43 kap. 14 § RB kan tillämpas.[47]

Någon fullständig sammankoppling kan dock inte finnas mellan skyldigheten att utöva materiell processledning och 43 kap. 14 § RB. Det vore inte god processekonomi om fel som inte har betydelse för målets utgång kunde föranleda komplettering enligt 43 kap. 14 § RB. Såväl parterna som domstolen riskerar att orsakas kostnader genom ytterligare fördröjningar av målets handläggning — i värsta fall kan en extensiv tillämpning av 43 kap. 14 § RB leda till en förnyad för­bered­else. Därför bör 43 kap. 14 § RB endast tillämpas om den under­låtna materiella processledningen utgör ett rättegångsfel som kan antas ha betydelse för målets utgång.[48] Uppfattningen stöds av NJA 2018 s. 1062 i vilket HD ansåg att svaranden borde ha tillåtits åberopa ett nytt vittne efter huvudförhandlingen då svarandens underlåtenhet att åberopa vittnet tidigare berodde på bristande processledning från tingsrättens sida. Det nya vittnet kunde antas ha betydelse på målets utgång, enligt HD.[49] Man kan anta att kompletteringar då också måste kunna ske vid andra rättegångsfel av liknande art.

 

4  Praxis om parters rätt att åberopa nytt underlag efter huvudförhandling

4.1  Tidigare rättspraxis

Jag behandlar nu i vilka fall parterna kan kräva att utredningen kompletteras. De viktigaste rättsfallen innan 2018 är NJA 1986 s. 94, NJA 2005 s. 864 och AD 1993:91.

I NJA 1986 s. 94 hade den ena parten överklagat en dom om vårdnad till HD. Målet föredrogs och HD nekade prövningstillstånd. Innan beslutet att neka prövningstillstånd hade expedierats inkom klaganden med yrkanden om ytterligare utredning och rättegångs­kostnader. HD menade att det måste föreligga särskilda omständig­heter för att de nya yrkandena skulle kunna beaktas. Några särskilda omständigheter förelåg inte och HD preciserade inte närmare vad sådana omständigheter skulle kunna vara.[50] Rättsfallet måste ses mot bakgrund av övrig praxis om när skriftlig handläggning i högre rätt anses ha avslutats. Yrkanden i sak, om rättegångskostnader eller om rättshjälp måste framställas innan HD:s eller hovrättens avgörande har lämnats ut för expediering.[51]

NJA 1986 s. 94 gällde alltså inte frågan om en part har rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandling. HD höll aldrig någon huvudförhandling utan nekade prövningstillstånd på handlingarna. I så­dana fall gäller inte omedelbarhetsprincipen utan beslutet grundas istället på handlingarnas innehåll.[52] Situationen var dock väsentligen analog. Skulle man vid skriftlig handläggning i högre rätt inte kunna sätta punkt för handläggningen riskerar den att fortsätta i evinnerlig tid, vilket inte vore god processekonomi. Även förarbetena, doktrin och viss senare praxis stöder slutsatsen att undantaget enligt NJA 1986 s. 94 också kan tillämpas för huvudförhandlingsfall.[53]

Ett senare rättsfall är NJA 2005 s. 864, som dock endast ger stöd för att kompletteringsreglerna bör tillämpas innan eventuella oskrivna regler om när parter har rätt att åberopa nytt material efter huvud­förhandlingen. Hovrätten använde nämligen en oskriven undantags­regel medan HD undvek frågan och tillämpade 46 kap. 17 § RB istället.[54]

Vad som skulle kunna vara särskilda omständigheter behandlades i AD 1993:91. I fallet antyder AD att en part kan ha rätt att åberopa ny utredning efter huvudförhandling om det föreligger speciella om­ständig­heter eller om situationen är särpräglad. Man bör alltså enligt AD vara mer restriktiv med att tillåta ny utredning efter huvud­förhand­ling än vad HD:s ordval i NJA 1986 s. 94 ger intryck av. Därutöver ger dock fallet ingen närmare ledning om vilka omständigheter som skulle kunna vara tillräckligt speciella.

Rent systematiskt kan den förmodade regeln ses som ett undantag från omedelbarhetsprincipen, varför principens ändamål blir bestäm­mande för undantagets innebörd. I de fall omedelbarhetsprincipens ändamål talar emot att preklusionsverkan skulle omfatta ett nytt åbe­ropande efter huvudförhandlingen vore det motiverat att avvika från omedelbarhetsprincipen. I ljuset av kompletteringsreglerna borde ända­målen kunna viktas så att de processekonomiska vinsterna är viktigast.

 

4.2  NJA 2018 s. 1062

Praxis ser möjligen ut att ha förändrats genom NJA 2018 s. 1062. Omständigheterna var följande. Käranden hade väckt talan om betalning av en penningförsträckning. Svaranden invände att han inte hade ingått försträckningsavtalet utan att det var hans sambo som utan hans vetskap eller tillåtelse hade ingått avtalet medelst hans identitetsuppgifter och BankID. Efter huvudförhandlingen i tings­rätten men innan rätten hade meddelat dom åberopade svaranden vittnesförhör med sin sambo.

Tingsrätten avvisade den nya bevisningen och biföll käromålet. Hovrätten nekade prövningstillstånd. HD beviljade prövningstillstånd i hovrätten. HD ansåg att tingsrätten hade brustit i sin skyldighet att utöva materiell processledning, vilket hade lett till att svaranden inte hade åberopat vittnesförhör med sin sambo under förberedelsen. Vittnes­­förhöret med svarandens sambo kunde antas ha betydelse för målets utgång. Tingsrätten borde därför ha “tillmötesgått [svaran­dens] begäran om [att hans] sambo skulle höras”. Vad HD antyder är att tingsrätten borde ha tillämpat 43 kap. 14 § RB. Som kommer att framgå lämnade HD nämligen inget annat alternativ.[55]

Rättsfallet har dock även be­tyd­else i frågan om parters rätt att åbe­ropa nytt material efter huvud­förhandlingen. HD uttalade följ­ande i sitt beslut.

 

I 43 kap. 14 § RB finns en bestämmelse som ger domstolen möjlighet att efter huvudförhandlingen komplettera utredningen. Det är domstolen som avgör om det finns behov av detta. Parterna har alltså inte någon rätt att få åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut. [Min kurs.] (Se Fitger m.fl., [Rättegångsbalken, Supplement 84 april 2018,] s. 43:33.) Tidigare brister i den materiella processledningen kan emellertid medföra att dom­stolen är skyldig att vidta åtgärder med stöd av bestämmelsen.[56]

 

HD skriver alltså att det över huvud taget inte finns någon rätt för parter att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen. Dom­stolens motivering är dels att 43 kap. 14 § RB finns, dels en hänvisning till Fitgers kommentar till RB.

HD:s uttalande är möjligt att förena med tidigare praxis. Den tidigare praxis som man brukar hänföra sig till i denna fråga består näm­ligen inte av avgöranden från HD, förutom NJA 1986 s. 94 som är från tiden innan 43 kap. 14 § RB.[57] Behovet av ett sådant undantag som HD i NJA 1986 s. 94 antyder finns har minskat. Tidigare hade man kunnat mena att ett undantag vore absolut nödvändigt för att undvika absurda konsekvenser. Vidare rör NJA 1986 s. 94 en annan situation och kan bara tillämpas på huvudförhandlingsfall analogt.

HD:s motivering kan dock ifrågasättas. För det första ska 43 kap. 14 § RB inte tolkas motsatsvis, vilket HD gjorde. Av förarbetena framgår uttryckligen att 43 kap. 14 § RB inte reglerar ”det fallet att parterna vill åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut men innan dom meddelats”. Sådana frågor överlämnades istället åt rättstillämpningen att lösa.[58] Man skulle visserligen kunna mena att HD (dvs. rättstillämpningen) har löst frågan, men domstolens sätt att lösa frågan är svårt att förena med förarbetenas uttalanden om att kompletterings­­reglerna inte ska tolkas motsatsvis.

För det andra stödjer inte hänvisningen till Fitger m.fl. slut­satsen att parterna helt skulle sakna rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingens slut. Läsaren hänvisas till ett ställe i Fitger m.fl. som mestadels citerar förarbetena. Vad författarna skriver talar för sig självt varför jag nöjer mig med följande citat.

 

Som framgår av paragrafens lydelse tar den sikte endast på de fall där rätten finner behov av att komplettera utredningen. Parterna ges alltså inte genom paragrafen någon rätt att få åberopa ett nytt material efter huvudförhandlingens slut. Frågor i vad mån en rätt till detta föreligger torde enligt motiven på samma sätt som tidigare få lösas i rättstillämpningen.[59]

 

NJA 2018 s. 1062 bör därför tolkas försiktigt i denna del. HD uttalar dock något som redan gäller i mer nyanserad form. Parterna har i princip inte rätt att åberopa nytt material efter huvudförhandlingen — det följer av omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt. Alltför exten­siva undantag från preklusionseffekten riskerar att försvaga omedelbar­hets­principen markant. NJA 2018 s. 1062 påminner därför endast om att kraven för att göra undantag måste vara högt ställda. Det krävs några alldeles särskilda omständigheter för att nytt material från parterna efter huvudförhandling ska tillåtas.[60]

 

5  Rättens inhämtande av ny utredning åberopad av part

5.1  Dispositiva tvistemål

I NJA 2018 s. 1062 avviker HD i praktiken från huvudregeln genom att antyda att ny bevisning som åberopats av part kan tillåtas genom 43 kap. 14 § RB. I fallet hade svaranden åberopat ny bevisning. HD menade att tingsrätten borde ha ”tillmötesgått” partens åberopande av det nya vittnesförhöret för att läka ett rättegångsfel som tingsrätten tidigare hade begått genom att inte utöva materiell processledning.[61] HD:s uttalande måste förstås som att domstolen menade att tings­rätten borde ha tillåtit det nya åberopandet med stöd av 43 kap. 14 § RB. Någon annan möjlig lösning anvisade HD inte. HD lägger alltså in i 43 kap. 14 § RB en rätt för parter att åberopa nytt processmaterial efter huvudförhandling men innan dom har meddelats, i de fall åberopandet inte hade skett tidigare pga. rättegångsfel från tings­rättens sida.

HD:s anvisningar om hur 43 kap. 14 § RB ska tillämpas är delvis svåra att förena med ordalydelsen. Enligt 43 kap. 14 § RB är det rätten som kompletterar utredningen — rätten inhämtar utredningen. NJA 2018 s. 1062 medför dock ingen uppseendeväckande ny inriktning på praxis. Redan i NJA 2005 s. 864 tillämpades motsvarande bestämmelse i brottmål för att komplettera utredningen med ny bevisning åbe­ropad av åklagaren.

Inhämtandet av utredning enligt 43 kap. 14 § RB sker av rätten. I dispositiva tvistemål får emellertid den nya utredningen inte innefatta ny bevisning, då det skulle strida mot förbudet för rätten att självmant inhämta ny bevisning enligt 35 kap. 6 § RB. Det är dock uppenbart att förbudet enligt HD inte är tillämpligt om en part först har åberopat bevisningen.[62] Rätten kan alltså inte på egen hand försöka få till stånd en komplettering med stöd av 43 kap. 14 § RB utan en part måste först åberopa den nya utredningen. En annan sak är att partens åbe­ropande kan ha skett efter processledning från rättens sida.[63] Vad HD har gjort kan alltså beskrivas som att domstolen har skapat ett undan­tag från omedelbarhetsprincipen som i det fördolda läggs in i 43 kap. 14 § RB.

Parter har alltså i praktiken rätt att åberopa ny bevisning efter huvudförhandling, om partens underlåtenhet att åberopa bevis­ningen tidigare berodde av rättegångsfel från rättens sida. HD:s regel tillgodoser processekonomiska hänsyn, vilka är relevanta för såväl 43 kap. 14 § som 17 kap. 2 § RB. Den tillgodoser även intresset av ett materiellt riktigt avgörande, vilket dock är av underordnad betydelse för omedelbarhetsprincipens preklusionseffekt. De processeko­nomiska hänsyn som tillgodoses är dels statens intresse av en billig process genom att hovrättens resurser inte behöver utnyttjas, dels parternas intresse av att inte behöva överklaga avgöranden i onödan. Skulle kompletteringen inte kunna ske i tingsrätten utan först i hovrätten tvingas den åberopande parten att inleda en hovrättsprocess, vilket kan leda till kostnader som möjligen hade kunnat sparas om tings­rätten fick avgöra allt. Risken finns dock så klart också att hovrätten exempelvis är strängare än tingsrätten i frågan om vilken bevisning som kan tillåtas.

De processekonomiska hänsynen innebär emellertid att rätten måste vara försiktig när den tillämpar 43 kap. 14 § RB på detta sätt. Att tillåta ny bevisning efter huvudförhandlingen kan lätt leda till ytter­ligare kostnader genom att processen förlängs mer än vad fallet skulle ha blivit om bevisningen först behandlades vid en process i högre rätt. Man bör därför inte avvika alltför mycket från vad som i allmänhet gäller när man tillämpar 43 kap. 14 § RB.

 

5.2  Brottmål och indispositiva tvistemål

Det jag sagt om dispositiva tvistemål gäller även för brottmål och indispositiva tvistemål. I sådana mål är emellertid frågan om parter har rätt att åberopa ny utredning inte lika intressant, eftersom rätten inte förbjuds att självmant hämta in ny bevisning (se 35 kap. 6 § RB).[64] Rätten kan därför själv hämta in ny bevisning den anser nödvändig inom ramen för kompletteringsreglerna, i den mån det inte undan­tagsvis föreligger något särskilt förbud. Parternas åberopanden har därför inte lika avgörande betydelse som i dispositiva tvistemål.

 

6  Nytt material som högre rätt hade tillåtit

6.1  Ett möjligt undantag?

En part som upptäcker nytt material efter huvudförhandling men innan dom skulle kunna åberopa materialet i högre rätt. I brottmål och indispositiva tvistemål saknas i princip begränsningar att åberopa nytt material i högre rätt.[65] I dispositiva tvistemål måste dock parten ha haft giltig ursäkt för att inte ha åberopat omständigheten eller beviset tidigare (50 kap. 25 § 3 st. RB).

Skulle exempelvis ny bevisning tillåtas i högre rätt förefaller det motiverat att tillåta samma material i tingsrätten, även om bevis­ningen åberopas först efter huvudförhandling. Det kan antas ofta vara mindre kostsamt att låta åberopandet ske redan i tingsrätten då det antagligen minskar den åberopande partens benägenhet att överklaga domen. Bevisningen har då kunnat prövas och tingsrättens bedöm­ning kanske gör att parten inte överklagar. Om parten ändå över­klagar domen leder tillåtandet av det nya materialet till att samma material kan bli bedömt av såväl tingsrätt som hovrätt, vilket är ägnat att tillgodose intresset av ett materiellt riktigt avgörande.[66]

Man bör dock vara försiktig med denna typ av resonemang.[67] Man kan ifrågasätta om det ens uppkommer någon processekonomisk vinst om inte det nya åberopandet t.ex. hade föranlett hovrätten att återförvisa målet. Den part som förlorar målet kan komma att över­klaga tingsrättens avgörande och låta målet prövas av hovrätt oavsett om åberopandet tillåts eller inte. Det är därför inte helt säkert om denna typ av åberopanden kan tillåtas.

 

6.2  En intresseavvägning

De tveksamheter jag har pekat på ovan motiverar att den hypo­te­ti­serade regeln inskränks med en avvägning. De goda process­eko­no­miska effekterna blir mer påtagliga om det nya materialet hade lett till återförvisning i högre rätt, vilket ibland kan ske även om något rättegångsfel inte har förekommit. Återförvisning utan rättegångsfel kan ske då det är påkallat för att åstadkomma en tillfredsställande handläggning av målet.[68] Sådan återförvisning kan ske om det i högre rätt aktualiseras nya yrkanden, nya omständigheter, ny bevisning eller en kombination av det sagda. Mål kan också återförvisas utan att det förekommit rättegångsfel i lägre instans om det i högre rätt upp­kommer frågor som lägre rätt inte behövt ta ställning till.[69] Det andra typfallet aktualiseras ibland pga. nya åberopanden, men det är mindre intressant då det främst aktualiseras när högre rätt gör en annan bedömning.[70]

Möjligheten att återförvisa mål utan rättegångsfel i lägre rätt moti­veras av instansordningsprincipen. Tyngdpunkten ska ligga i första in­stans och högre rätt ska inte — i praktiken — behöva agera första instans i en viss fråga.[71] Högre rätt ska göra en intresseavvägning när den prövar en fråga om återförvisning, vilken synliggör relevanta ändamål. Skäl för återförvisning kan vara att tillgodose rättssäker­heten genom att relevanta frågor prövas i åtminstone två instanser, att — för hovrätten — säkerställa hovrättens funktion i instans­ord­ningen, att det är mindre kostsamt att ta upp ny bevisning i tings­rätten samt att återförvisning underlättar arbetsbelastningen i högre rätt. Skäl mot återförvisning utan rättegångsfel kan vara parternas in­tresse av att målets avgörande inte fördröjs och att kostnaderna be­gränsas.[72] Dessa skäl kan alla kategoriseras som aspekter av intresset av ett mate­ri­ellt riktigt avgörande och intresset av god process­eko­nomi. Process­ekonomiska hänsyn förekommer på båda sidorna. Till det sagda kommer intresset av snabbhet som är svårare att inordna under något övergripande ändamål.[73]

Denna intresseavvägning kan förslagsvis fogas som ytterligare ett “rekvisit” till den rättsregel jag hypotetiserade i avsnitt 6.1, vilket inne­bär att undantaget egentligen byggs på högre rätts möjlighet att åter­förvisa mål utan rättegångsfel. Sådan återförvisning har delvis samma ändamål som omedelbarhetsprincipen vilka båda tillgodoses i högre grad om frågan kan behandlas direkt av lägre rätt. Starka pro­cess­­eko­nomiska skäl talar alltså för att omedelbarhetsprincipen re­du­ceras.[74]

 

6.3  Tillämplig regel

Ska det hypotetiserade undantaget från omedelbarhetsprincipen an-ses följa av oskrivna regler eller kompletteringsreglerna? Såväl NJA 2018 s. 1062 som NJA 2005 s. 864 talar för att kompletteringsreglerna ska tillämpas innan eventuella oskrivna regler. Med komplett­erings­reglerna kan vidare bara kompletteringar göras, vilket kan hindra detta undantag från att leda till en förnyad förberedelse. Det sagda talar för att undantaget anses följa redan av nämnda regler, i alla fall som huvudregel. För dispositiva tvistemål finns inga hinder mot att tillämpa reglerna på detta sätt. Som noterat ovan tyder NJA 2018 s. 1062 på att 35 kap. 6 § RB inte hindrar rätten från att hämta in nytt material i dispositiva tvistemål om en part först har åberopat det.[75]

 

7  Sammanfattning

Rätten kan i viss mån komplettera underlaget för domen med stöd av 43 kap. 14 § RB eller 46 kap. 17 § RB. Part har som huvudregel ingen rätt att åberopa nytt material efter att huvudförhandlingen har av­slutats men innan dom har meddelats. Det finns dock några möjliga undantag som gör det möjligt för parter att införa nytt material efter att huvudförhandlingen har avslutats men innan dom har meddelats.

 

 

[1]  Författaren tackar beredningsjuristen Jakob Martiin för granskning och kommentarer.

[2]  Noga räknat avslutas dock rättegången egentligen först i och med att avgörandet fått laga kraft (jfr 13 kap. 6 § RB, NJA 1957 s. 52, NJA 1975 s. 200, RH 2009:73 och Kallenberg, E., Svensk civilprocessrätt. Föreläsningar V., Gleerup 1926, s. 1143).

[3]  Se t.ex. NJA II 1943 s. 203, Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Pauli, M., Rättegång. Femte häftet, 8 uppl., Norstedts Juridik 2011, s. 11 (Ekelöf V) och Lindell, B., Noto­rietet och kontradiktion, Iustus 2007, s. 168 (Lindell 2007). Jfr Gärde, N., Eng­strömer, T., Strandberg, T., och Söderlund, E., Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande. Med kommentar, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1949, s. 173, 178, 400 och 405 (Gärde m.fl.).

[4]  Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version Suppl. 90, uppdaterad t.o.m. 2021-04-01 (hämtad 2021-07-22), https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB (Fitger m.fl.), inskränker sig i princip till att behandla 43 kap. 14 § RB.

[5]  NJA 1986 s. 94 och AD 1993:91.

[6]  Se NJA 2018 s. 1062 p. 18.

[7]  Ekelöf, P. O., Edelstam, H., och Heuman, L., Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik 2009, s. 27 (Ekelöf IV), Ekelöf V s. 11 och Gärde m.fl. s. 173 och 400. Jfr NJA II 1943 s. 202–203. Omedelbarhetsprincipen gäller dock bara mål i vilka huvudförhandling har hållits (17 kap. 2 § 2 st. och 30 kap. 2 § 2 st. RB).

[8]  Prop. 1931:80 s. 39–40, SOU 1938:44 s. 22, Ekelöf V s. 11–13 och Lindell, B., Civilprocessen — rättegång samt skiljeförfarande och medling, 5 uppl., Iustus 2021, s. 155–156 (Lindell 2021). Jfr NJA II 1943 s. 203 och Gärde m.fl. s. 173. Man kan dock i viss mån ifrågasätta hur vägledande dessa principer numera är, jfr Lindell 2007 s. 173–178 och Heuman, Begreppen behov, samverkan och ansvar som lag­stift­nings­instrument på processrättens område, Juridiska Fakulteten i Stockholm 100 år, i: Civilprocessuella uppsatser, s. 731–733 och 751–752.

[9]  Ekelöf V s. 11–12 och Gärde m.fl. s. 624.

[10]  Se t.ex. prop. 1931:80 s. 40, SOU 1938:44 s. 22 och Gärde m.fl. s. 565. Jfr Ekelöf V s. 14. Se även Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 130 som menar att Gärde m.fl. och Ekelöf använder olika definitioner.

[11]  Se t.ex. SOU 1938:44 s. 22, Lindell 2021 s. 155, Ekelöf IV s. 27–28, Ekelöf V s. 11–12 och RH 2013:8. Jfr NJA II 1943 s. 203.

[12]  Jfr RH 2013:8, Ekelöf IV s. 27–28 och Lindell 2007 s. 171–172.

[13]  Lindell 2007 s. 171.

[14]  Jfr prop. 1986/87:89 s. 83.

[15]  Lindell 2007 s. 171.

[16]  Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000 s. 136, Lindell 2021 s. 155–156 och prop. 1986/87:89 s. 83.

[17]  Jfr Lindell 2007 s. 171–172 och 180–181.

[18]  Jfr Lindblom, P. H., Civilprocessens grundprinciper de lege ferenda, SvJT 2000, s. 141–142 och min artikel Göransson, S., Bedrägeri medelst tingsrätt?, SvJT 2021 s. 287 not 53. Delvis a.m. Lindell 2007 s. 178 som menar att den kontradiktoriska principen inte främjar intresset av ett materiellt riktigt avgörande.

[19]  Se vidare Ekelöf V s. 15.

[20]  Lindell 2021 s. 125–126 och 156.

[21]  Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktions­principen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 57) som även har vissa positiva effekter för intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att det inte finns risk för att någon part glömmer bort att införa relevanta allmänt kända fakta i processen (jfr Ekelöf IV s. 58 och Lindell 2007 s. 172–173 som bara nämner den process­ekonomiska effekten). En annan sak är att notoriska fakta även kan ha faktiskt förekommit vid huvudförhandlingen (jfr NJA II 1943 s. 203 och Lindell 2007 s. 26).

[22]  Se t.ex. Ekelöf V s. 53 för en beskrivning av principen jura novit curia som reglerar denna fråga. Boman, R., Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, P.A. Norstedt & Söners Förlag 1964, s. 59, noterar ett undantag från principen.

[23]  Se härom Gentele, O., Inställd huvudförhandling — Vad utgör nya viktiga skäl i 43:2 RB?, JT 2017–18 s. 283–284, särskilt not 28. Jfr Lindell, B., Processuell preklu­sion. Av nya omständigheter eller bevis rörande saken, Norstedts Juridik 1993, s. 292–301 (Lindell 1993) som argumenterar för att rättslig kvalifikation men inte rätts­lig argumentation bör kunna prekluderas. En annan sak är att rätten ibland bör bedriva materiell processledning när den överväger att tillämpa en rättsregel som inte har förekommit vid huvudförhandlingen (jfr t.ex. NJA 1999 s. 629, Heuman, L., Bör rätten bedriva processledning innan den tillämpar en icke åbe­ropad rättsregel?, JT 1992–93 s. 921–922, Lindell 2007 s. 53–55, NJA 1993 s. 13 och Linds tillägg i NJA 1989 s. 614).

[24]  HD:s beslut den 15 oktober 2019 i mål nr Ö 1184-19 kan möjligen tolkas som att domstolen går längre än så och menar att rätten alltid måste ta del av parternas inlagor oavsett om de kan föranleda någon åtgärd eller inte.

[25]  Rättegångskostnader ersätts bara om de har varit skäligen påkallade för att ta tillvara partens rätt, se 18 kap. 8 § RB.

[26]  Jfr Lindell 1993 s. 389–391.

[27]  Jag förbigår frågan hur “får” ska tolkas eftersom det redan av kompletteringsreglernas förled framgår att de är fakultativa. Av förarbetena och praxis framgår vidare tydligt att det avgörande är domstolens uppfattning om den eventuella kompletteringens nödvändighet (jfr NJA 2005 s. 864 och prop. 1986/87:89 s. 226).

[28]  Prop. 1986/87:89 s. 225.

[29]  Dvs. 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § RB.

[30]  Jfr t.ex. prop. 1931:80 s. 39–40, SOU 1938:44 s. 22 och Ekelöf V s. 11–13.

[31]  Jfr Lindell 2007 s. 171.

[32]  Nämnda sätt att bruka ordet kan antagligen skönjas i ett stort antal underrättsdomar som behandlar sakfrågor. I domskäl förekommer exempelvis lokutionen “av utredningen framgår”.

[33]  NJA 2019 s. 327 p. 10–11. Jfr även NJA 2005 s. 864.

[34]  Jfr Bernitz, U., Carlsson, M., Heuman, L., Leijonhufvud, M., Magnusson Sjöberg, C., Seipel, P., Warnling Conradson, W., och Vogel, H.-H., Finna rätt. Jurist­ens källmaterial och arbetsmetoder, 15 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 176 och Lehrberg, B., Praktisk juridisk metod, 13 uppl., Iusté 2021, s. 187.

[35]  Prop. 1986/87:89 s. 225.

[36]  Se HD:s beslut p. 20 samt avsnitt 4.2 nedan.

[37]  Se HD:s beslut p. 11 jämförd m. p. 5–6. Detta fall bör dock tolkas försiktigt då HD endast prövade en jävsfråga.

[38]  Jfr NJA 2005 s. 864.

[39]  Se vidare avsnitt 3.6 nedan.

[40]  NJA 2019 s. 327 p. 11.

[41]  NJA 2019 s. 327 p. 11. Ett konkret exempel hittas hos hovrätten i NJA 2009 s. 72.

[42]  Jfr t.ex. 6 kap. 19 § FB och 1 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. En annan sak är att utredningsansvaret i brottmål avseende skuldfrågan sällan aktualiseras (Lindblom, P. H., Processens arkitektur. Jakten på det slutliga bevistemat i ett funkishus med flera våningar, i: Vänbok till Torleif Bylund, Andersson, T., och Lindell, B. (red.), Iustus 2003, s. 192. Jfr SOU 2019:38 s. 91 och 120).

[43]  Se t.ex. HD:s beslut den 9 juni 2021 i mål nr Ö 2283-20 p. 9 och Sjösten, M., Vårdnad, boende och umgänge samt verkställigheten av sådana avgöranden och överenskommelser, 5 uppl., Norstedts Juridik 2020, s. 264–274 och 276–279.

[44]  Prop. 1986/87:89 s. 237.

[45]  Jfr NJA 2005 s. 864.

[46]  Prop. 1986/87:89 s. 225. Se även avsnitt 3.3 ovan.

[47]  Se även NJA 2018 s. 1062 p. 18.

[48]  Jfr NJA 2005 s. 864.

[49]  Observera att det sagda innebär att det inte krävs något grovt rättegångsfel. Grovt rättegångsfel är inte detsamma som ett rättegångsfel som inverkar på målets utgång (jfr 59 kap. 1 § 1 st. 4 p. RB, samt 50 kap. 28 § RB). Avgörande för om ett rättegångsfel är grovt är istället hur viktigt det generellt sett är för att upprätthålla rättskipningens ändamål att domstolen i det konkreta fallet följer den överträdda regeln (Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB. Jfr dock NJA II 1943 s. 741 där Processlagberedningen inte verkar fästa större avseende vid skillnaden. Notera att Fitger m.fl., kommentaren till 59 kap. 1 § RB, konstaterar att man i praxis ofta presumerar att ett grovt rättegångsfel har inverkat på utgången av ett mål).

[50]  Fallet kommenteras av hovrätten i NJA 2005 s. 864. HD avgjorde frågan med stöd av 46 kap. 17 § RB och uttalade sig därför inte om parts rätt att åberopa ny bevisning.

[51]  NJA 1951 s. 322 och NJA 1979 s. 237 (särskilt JustR Perssons tillägg). I NJA 1951 s. 732 kunde dock det nya yrkandet inte beaktas trots att HD:s beslut inte hade lämnats ut för expediering när yrkandet inkom, även om beslutet hade fattats tidigare; en praxis som HD avvek från i NJA 1986 Not C 146 som rörde motsvarande fråga i hovrätt (se även NJA 2005 s. 167). Av NJA 1986 s. 94 framgår också att praxisen även gäller i sak och inte bara för rättegångskostnader. I NJA 2005 s. 167 beskriver HD praxisen som gällande “skriftlig handläggning vid dom­stol”. Klart är att praxisen gäller HD och hovrätt (jfr NJA 1981 Not C 33 och 1986 Not C 146). Huruvida den även gäller för tingsrätt saknar relevans för denna artikel.

[52]  17 kap. 2 § 2 st., 17 kap. 12 § 1 st., 30 kap. 2 § 2 st. och 30 kap. 10 § 1 st. RB.

[53]  Se t.ex. RH 2000:91 i vilket hovrätten uttalade att ”det genom praxis [är] klarlagt att rätten ända fram till dess att ett avgörande expedieras kan beakta ny utredning som åberopas av part, låt vara att det sedan handläggningen avslutats krävs särskilda omständigheter (jfr NJA 1986 s. 94)”. Jfr AD 1993:91.

[54]  Jfr prop. 1986/87:89 s. 226 där ett liknande synsätt möjligen antyds.

[55]  Jfr HD:s beslut p. 18.

[56]  HD:s beslut p. 18.

[57]  HD undviker att ta ställning till frågan i NJA 2005 s. 864.

[58]  Prop. 1986/87:89 s. 226.

[59]  Fitger, P., Sörbom, M., Eriksson, T., Hall, P., Palmkvist, R., och Renfors, C., Rättegångsbalken m.m., JUNO version 84, uppdaterad t.o.m. 2018-04-01 [hämtad 2021-07-22], https://juno.nj.se, kommentaren till 43 kap. 14 § RB. Versionen motsvarar supplement 84 i den tryckta upplagan.

[60]  Möjligen är det ingen nackdel med avgöranden som endast konstaterar vad som redan gäller, jfr Mellqvist, M., Enskilt anspråk i och efter en brottmålsrättegång, JT 2019–20 s. 927. Det är dock beklagligt att det här sker med en motivering som inte är helt övertygande, även om fallet främst tog sikte på en annan fråga.

[61]  NJA 2018 s. 1062 p. 20.

[62]  Jfr RH 2000:91, som dock i övrigt antagligen är mestadels överspelat av NJA 2018 s. 1062. Jfr Ekelöf, P. O., och Edelstam, H., Rättsmedlen, 12 uppl., Iustus 2008, s. 86 (Ekelöf & Edelstam).

[63]  Se prop. 2004/05:131 s. 231.

[64]  Detta kan dock komma att förändras i mål om brott som hör under allmänt åtal, se SOU 2019:38 s. 48 och 444. I betänkandet föreslås att domstolen inte längre ska kunna hämta in bevisning i skuldfrågan på egen hand. Genomförs betänkandets förslag kommer det att behöva omvärderas i vilken mån NJA 2005 s. 864 fort­farande är vägledande för tillämpningen av 46 kap. 17 § RB. Antagligen kommer tillämpningen i högre grad att likna tillämpningen av 43 kap. 14 § RB i dispositiva tviste­mål.

[65]  Ekelöf & Edelstam s. 87–88.

[66]  Jfr RH 2000:91.

[67]  Jfr restriktiviteten enligt NJA 2018 s. 1062.

[68]  Återförvisning pga. rättegångsfel i lägre instans (t.ex. 50 kap. 28 och 29 §§, 51 kap. 28 och 29 §§ samt 55 kap. 15 § 2 st. RB) har i praktiken redan behandlats ovan.

[69]  Jfr Welamson, L., och Munck, J., Processen i hovrätt och Högsta domstolen. Rättegång VI, 5 uppl., Wolters Kluwer 2016, s. 120–121 (Welamson & Munck) och NJA 1989 s. 646. HD:s uttalande i NJA 1989 s. 646 är formulerat som en allmän regel vilken gäller även för hovrätten som överinstans. En annan sak är att en hovrätt inte hade kunnat återförvisat det mål som var aktuellt i fallet.

[70]  Cederberg, C., Återförvisning av mål och ärenden utan att det förekommit rättegångsfel — hovrätternas tillämpning av instansordningens princip, SvJT 2019 s. 922–923.

[71]  Se och jfr prop. 2004/05:131 s. 171–172.

[72]  Cederberg a.a. s. 924. Jfr Welamson & Munck s. 121.

[73]  Jfr Göransson, S., Domstolarnas skyndsamhetskrav i ett ansträngt budgetläge, JT 2020–21, s. 292–293, där jag utvecklar min syn på frågan.

[74]  En ännu snävare konception kan skapas genom att utgå från reglerna om resning. För egen del ställer jag mig tveksam till ett sådant alternativ då ändamålen med resning skiljer sig alltför mycket från omedelbarhetsprincipens dito (se och jfr t.ex. Ekelöf & Edelstam s. 175–178, 185 och 188–189 samt Welamson & Munck s. 192–193).

[75]  Observera att jag inte behandlar åberopanden som sker för att möjliggöra partsinträde eller intervention.