Klädkoder, disciplinära åtgärder och skydd för elevers yttrandefrihet*

 

 

Av jur.dr Maria Refors Legge

 

Titt som tätt diskuteras om det är möjligt att införa klädkoder på en skola. Eftersom en människas sätt att klä sig kan vara ett uttryck för dennes yttrandefrihet uppkommer en spänning mot skyddet för mänskliga fri- och rättigheter. Än mer komplicerad blir situationen om en klädkod tagits fram och någon bryter mot den. Är det då möjligt att vidta någon rättsligt accep­tabel åtgärd?

 

1  Inledning

Den 18 januari 2022 publicerade Aftonbladet en artikel om att den fristående Internationella Engelska Skolan (IES) i Täby delade ut extra­kläder till elever vars kjolar var för korta enligt skolans ordnings­regler.^[1] Klädkoden på IES i Täby omfattade förutom kjollängd även sådant som urringning och hur långt ner byxorna tilläts sitta på skolans elever och personal.^[2] De elever vars kläder bröt mot skolans klädkod fick enligt Aftonbladet byta om till lånade leggings.^[3] Nyhets­rapporteringen om IES klädkod ledde till en mediedebatt om skolors ordningsregler och elevers yttrandefrihet som trots sin omfattning inte är unik i Sverige. Den 28 september 2020 publicerade Göteborgs-Posten en artikel som handlade om att Jensens grundskola i Göte­borgsområdet infört en klädkod som innebar att skolan ”var emot” en kombination av klädesplagg som kunde associeras med machokultur, utanförskap och kriminalitet.^[4] Den 7 september 2017 publicerade Expressen en artikel som handlade om att Nordic International School i Norrköping hade ordningsregler enligt vilka eleverna var tvungna att bära skoluniform.^[5] 

De tre ovanstående exemplen väcker en hel del intressanta rättsliga frågor. Kan ett krav på skoluniform vara förenligt med skyddet för elevers yttrandefrihet i regeringsformen? Kan brott mot en skolas ordningsregler ge en skola rätt att använda disciplinära åtgärder mot elever? Kan elever (eller deras vårdnadshavare) indirekt samtycka till att elever får sina grundläggande fri- och rättigheter inskränkta genom att välja att gå i en friskola?

Skyddet för enskildas rätt till yttrandefrihet samt yttrandefrihetens omfattning har avhandlats av flera framstående rättsvetare före mig^[6] och jag är heller inte först med att diskutera skolors möjligheter att begränsa elevers yttrandefrihet genom olika typer av klädkoder.^[7] I denna artikel ägnar jag dock särskild uppmärksamhet åt frågan om ordningsreglers normhierarkiska status somt tidigare behandlats av Victoria Enkvist^[8] och kopplar detta resonemang till diskussionen om klädkoder, disciplinära åtgärder enligt skollagens femte kapitel och regeringsformens skydd för enskildas yttrandefrihet.

 

2  Regeringsformen och friskolorna

Denna artikel handlar om både fristående och kommunala skolors möjlighet att förbjuda elever att bära vissa typer av plagg under skol­dagen. För att undersöka friskolornas möjlighet att inskränka elevers klädval måste dock enskilda näringsidkares bundenhet av regerings­formen först diskuteras eftersom det inte är helt självklart att enskilda näringsidkare som ägnar sig åt myndighetsutövning måste beakta bestämmelserna i regeringsformens rättighetskatalog.^[9]

På en ytterst grundläggande nivå kan det konstateras att rättighets­regleringen som återfinns i regeringsformens andra kapitel är rättsligt bindande för det allmänna i förhållande till enskilda, se bl.a. RF 2 kap. 1 § st. 1. Något förenklat kan det sägas att ”det allmänna” ut­görs av staten, regionerna och kommunerna. Det allmänna represen­teras i sin tur av de tjänstemän som arbetar i den statliga, kommunala eller regionala verksamheten. Lärare i kommunala skolor måste således utan tvekan beakta de grundläggande fri- och rättigheterna i rege­ringsformen.

Frågan är dock vad som gäller för friskolor eftersom dessa är civil­rättsliga sammanslutningar av olika slag som trots sin privaträttsliga karaktär till stor del ägnar sig åt myndighetsutövning i det allmännas ställe. Inom rättsvetenskapen råder det idag en bred koncensus om att privata företag som ägnar sig åt offentlig maktutövning måste följa bestämmelserna i regeringsformens andra kapitel.^[10] Anledningen till detta är att privata aktörers bedrivande av utbildning är en över­lämnad offentlig förvaltningsuppgift.^[11] Enligt RF 12 kap. 4 § kan för­valtningsuppgifter (som innefattar myndighetsutövning) överlämnas åt juridiska personer och enskilda individer om det finns stöd för det i lag. En fristående skola där en elev fullgör sin skolplikt enligt skol­lagen (2010:800) (SkolL) 7 kap. 4 § vidtar exempelvis flera åtgärder som innefattar myndighetsutövning. Om en förvaltningsuppgift inne­fattar myndighetsutövning krävs enligt RF 12 kap. 4 § stöd i lag. När det gäller friskolornas verksamhet finns lagstöd i skollagen där det framgår att enskilda kan godkännas som huvudmän, se SkolL 2 kap. 5 §. Friskolor måste således på samma sätt som kommunala skolor beakta regeringsformens andra kapitel i sin verksamhet.^[12]

 

3  Regeringsformens rätt till yttrandefrihet

3.1 Omfattning

Barns (framför allt ‘tweenagers’^[13] och tonåringars) uttryck för identi­tet sker till stor del genom deras val av kläder, smink och andra acces­soarer.^[14] Identitet ses i detta sammanhang som en process vilken utvecklas under en individs liv. Ett barns val av kläder indikerar med andra ord barnets syn på sig själv och den egna identiteten samt fungerar som en markering om tillhörighet till olika sociala gruppe­ringar.^[15] Detta identitetsskapande genom kläder pågår under hela livet, men är särskilt viktigt för barn och unga när de vill förmedla åsikter och känslor.^[16]

Enligt RF 2 kap. 1 § st. 1 innebär yttrandefrihet en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Val av kläder kan således vara en sådan form av yttrande som faller in under regeringsformens bestämmelser om yttrandefrihet, se RF 2 kap. 1 § st. 1 p. 1. Som Persson diskuterar i artikeln Skolkläder och yttrandefrihet får politiska budskap i form av emblem och symboler generellt sett ses som inlägg i samhällsdebatten och det är naturligt att dessa omfattas av yttrandefriheten.^[17] Persson understryker att kläder inte behöver ha samhällsinriktade budskap, de flesta har antagligen på sig ett par jeans, en t-shirt och en collegetröja till vardags utan att för den sakens skull vilja uttrycka något särskilt med dessa klädesval utöver olika attribut hos ägaren i form av personlig förmögenhet, yrkesval, musiksmak eller sympatier för idrottsföreningar.^[18] Det kan tyckas trivialt att utsträcka yttrande­friheten till att skydda enskildas önskan att bära ett visst klädesmärke eller att signalera ett intresse för rockmusik genom bärandet av ett In Flames-linne, men det finns goda skäl som talar för att innehållet eller utformningen av ett uttryck inte ska få styra de principiella omfatt­ningen av yttrandefriheten.^[19] Som Persson påpekar bör: ”[u]ttalanden om räntepolitik […] i detta avseende jämställas med hejarop till is­hockeylag […][och] [r]egeringsformens formulering ’meddela upp­lysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor’ bör innefatta även triviala budskap som kläder förmedlar”^[20] exempelvis bärandet av ett par Dr. Martens kängor eller en Levi’s kjol.

Yttrandefrihetens omfång enligt regeringsformen är med andra ord inte begränsad till vissa särskilda former av yttranden och är inte heller begränsad till yttranden med en viss typ av innehåll. Gränserna för yttrandefriheten definieras heller inte positivt i regeringsformen utan förtydligas i stället negativt, dvs. det framgår i andra lagar och bestämmelser vilka yttranden som ska anses falla utanför regerings­formens skydd,^[21] bl.a. genom straffbestämmelser som förbjuder yttran­den i form av t.ex. olaga hot eller hets mot folkgrupp.^[22] Frågan är dock om yttrandefriheten verkligen kan omfatta alla klädesval som barn och ungdomar gör under sin tid i skolan. Bull och Persson tycks exempelvis vara överens om att yttrandefriheten inte bör vara bero­ende av vilka former som används för att förmedla tankar, känslor och åsikter.^[23] Däremot anser Bull och Persson att endast uttryck som är begripliga för utomstående bör falla in under yttrandefrihetens skydd i regeringsformen.^[24] Persson menar att viljan att kommunicera med omvärlden bör vara avgörande för om en persons val av kläder ska betraktas som ett yttrande i regeringsformens mening eller inte vilket enligt Persson:

 

[…] leder till två krav som bör ställas på personer som vill omfattas av ytt­rande­friheten. För det första måste de medvetet vilja kommunicera med sin omgivning. För det andra måste de välja uttryckssätt som omgivningen har möjlighet att uppfatta. […] Meddelanden som bara är riktade till eller kan förstås av avsändaren själv bör emellertid inte omfattas av yttrande­frihet. Det faktum att en person bär ett favoritplagg för att muntra upp sig själv när hon känner sig nedstämd bör därför inte beröra yttrandefriheten.^[25]

 

Enligt min mening finns det goda skäl att sälla sig till Perssons och Bulls resonemang. Det bör dock understrykas att de yttranden som kan te sig självklara för ett barn eller en ungdom helt och hållet kan undgå majoriteten av den omgivande vuxenvärlden utan att de vuxna förstår yttrandets relevans eller konnotationer. Som nämns i inled­ningen av detta avsnitt är barns, tweenagers och tonåringars uttryck för identitet en process som till stor del sker genom deras val av kläder och andra typer av utsmyckningar.^[26] Ett barns val av kläder indi­kerar barnets syn på sig själv och fungerar som en markering om till­hörighet till olika sociala grupperingar. Identitetsskapande genom kläder är särskilt viktigt för barn och unga när de vill förmedla åsikter och känslor och även om också vuxna skapar sin identitet genom de kläder och accessoarer de väljer att bära förlorar detta sätt att uttrycka sig relevans ju äldre en person blir.^[27] Vuxna kan således uppleva ungas identitetsskapande som banalt, irrelevant eller till och med provo­cerande, samtidigt som ungas konformitet eller anpassning till olika trender är väldigt viktigt för dem. Vad gäller yttrandefrihetens omfatt­ning kan således ett barns val att bära en magtröja eller ett par slitna jeans inte i sig ses som en alltför långsökt uttrycksform för att valet inte skulle omfattas av regeringsformens skydd för yttrandefriheten.

 

3.2 Begränsningsmöjligheter 

Yttrandefriheten är ingen absolut rättighet i den svenska regerings­formen och den kan därför begränsas.^[28] Enligt RF 2 kap. 20 § st. 1 p. 1 får yttrandefriheten inskränkas om det finns stöd för detta i lag (s.k. lagformskrav). Begränsningar av yttrandefriheten enligt RF 2 kap. 20 § får dock enbart göras i syfte att tillgodose ändamål som är god­tagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig sträcka sig så långt att de skulle kunna utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Här kan det poängteras att Högsta domstolen har funnit att emblem på kläder kan utgöra ett sådant yttrande som faller in under skyddet för yttrandefriheten i regeringsformen, samt att denna typ av yttranden genom märken och emblem kan utgöra meddelanden som innebär hets mot folkgrupp.^[29] Enligt RF 2 kap. 21 § får en begränsning av yttrandefriheten inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. I RF 2 kap. 23 § framgår det att yttrandefriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkför­sörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privat­livets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Enligt RF 2 kap. 23 § får begränsningar av yttrandefriheten dessutom bara göras om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka be­gränsningar som får göras ska dessutom vikten av vidaste möjliga ytt­randefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter särskilt beaktas.^[30]

I korta ordalag är ordningsregler som riskerar att inskränka (eller som faktiskt inskränker) barns och elevers fri- och rättigheter prob­lematiska om inte inskränkningarna också har stöd i lag enligt resone­manget som förs ovan. Under förutsättning att lagformskravet är upp­fyllt finns det dock ett flertal exempel på situationer när inskränk­ningar av elevers klädval kan accepteras i skolan. Ett sådant exempel är om en elev (i likhet med vad som sagts ovan) vill klä sig på ett sätt som innebär att kläderna ger uttryck för yttranden som utgör t.ex. hets mot folkgrupp eller olaga hot.^[31] Om en elev kommer till skolan i kläder som pryds av t.ex. hakkors eller ISIS symboler inskränks med andra ord elevens yttrandefrihet med stöd av brottsbalken (1962:700, BrB) 16 kap. 8 § vilket uppfyller lagformskravet i RF 2 kap. 20 §. Om en elev skulle komma till skolan iförd kläder som i princip inte skyler någonting av kroppen^[32] torde detta också falla in under brottsbalkens bestämmelser mot t.ex. förargelseväckande beteende (BrB 16 kap. 16 §), ofredande (BrB 4 kap. 7 §) eller sexuellt ofredande (BrB 6 kap 10 §), alternativt skulle ett liknande beteende kunna klassificeras som sexuella trakasserier enligt diskrimineringslagen (2008:567) (DiskrL) 1 kap. 4 § pt. 5. Ett annat exempel på när en inskränkning av en elevs yttrandefrihet genom klädval skulle kunna accepteras är om skolan instiftar ordningsregler som är ämnade att skydda eleven från att komma till skada inom ramen för särskilda utbildningsmoment. Ex­empelvis skulle en gymnastiklärare kunna begära att elever tar av sig stora örhängen under gymnastiklektionerna eftersom örhängena ris­kerar att fastna i redskap eller i klasskamrater och därmed skada eleverna. Att skydda elever från att komma till skada måste dock ses som ett uttryck för skolpersonalens tillsynsplikt och kan således här­ledas från föräldrabalken (1949:381, FB) 6 kap. 1–2 §§ som enligt tidigare utbild­nings­rättslig praxis anses gälla inte bara vårdnadshavare utan även skolpersonal och andra som har tillsyn över barn.

 

4  Ordningsregler och disciplinära åtgärder

Alla skolor ska enligt SkolL 5 kap. 5 § ha ordningsregler. Ordnings­reglerna ska utarbetas tillsammans med eleverna och det är skolans rektor som beslutar om deras utformning enligt SkolL 5 kap. 5 § st. 2. Elevernas medverkan i processen att ta fram ordningsregler ska enligt skollagens förarbeten inte vara symbolisk och skolorna måste arbeta aktivt för att stärka elevernas delaktighet vid utformningen av dem.^[33] Bestämmelserna i SkolL 5 kap. 5 om ordningsregler måste läsas till­sammans med bestämmelserna om disciplinära åtgärder som också återfinns i skollagens 5 kapitel då dessa hänger samman. Enligt SkolL 5 kap. 6 § har lärare och rektorer vissa allmänna befogenheter att vid­ta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att till­försäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. Disciplinära åtgärder ska enligt förarbetena till skollagen alltid vara inriktade på att för­bättra enskilda elevers framtida uppträdande och ska inte vara en bestraffning för en elevs tidigare uppträdande.^[34] Syftet med de åtgär­der som vidtas ska enligt förarbetena alltid vara att förbättra skolsitua­tionen såväl för den elev som är föremål för åtgärder som för övriga elever. Lagstiftaren skriver dessutom uttryckligt i förarbetena att:

 

[s]jälvklart får åtgärderna inte heller inskränka elevernas grundläggande fri- och rättigheter enligt regeringsformen [min kursivering]. Åtgärder enligt den före­slagna bestämmelsen får t.ex. aldrig riktas mot en elev på grund av att eleven har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt till yttrandefrihet [min kursivering] och informationsfrihet.^[35]

 

Eftersom det är en skolas rektor som beslutar om ordningsregler inne­bär det att samma krav ställs på dessa regler som på andra förvalt­nings­rättsliga beslut. Det innebär att rektor måste beakta kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen enligt RF 1 kap. 9 § samt kravet på proportionalitet, när rektorn beslutar om ordnings­reglernas utformning.

Syftet med skolors ordningsregler ska enligt förarbetena vara att garantera ordning och säkerhet samt att göra skolan till en trygg plats för de elever och den personal som befinner sig där.^[36] Ordningsregler existerar även för att skydda den pedagogiska verksamheten i skolan så att alla elever ska kunna tillgodogöra sig sin utbildning på bästa möjliga sätt.^[37] Ordningsregler bör med andra ord inte användas för att tillgodose några andra ändamål än elevernas trygghet, säkerhet och utbildning. I propositionen till skollagens femte kapitel understryker lagstiftaren vikten i att artikel 28 i barnkonventionen beaktas. Artikel 28 föreskriver en skyldighet för konventionsstaterna att vidta åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med barnets mänskliga värdighet och som i övrigt står i överensstämmelse med barnkonventionen.^[38]

 

5. Vad är ordningsregler i juridisk bemärkelse?

I den mån ordningsregler anses utgöra betungande föreskrifter krävs som utgångspunkt stöd i lag för att de ska vara giltiga enligt RF 8 kap. 3 §. Det är visserligen möjligt att delegera normgivningsmakt enligt RF 8 kap. 7 §, men vad gäller skolan saknas det tydlig delegation i denna fråga.^[39] Ordningsregler i skolan har med andra ord en osäker konstitutionell ställning och det finns flera frågor som blir aktuella vad gäller deras rättsliga karaktär. Enkvist menar att några viktiga frågor som bör ställas i sammanhanget är om skolors ordningsregler ska betraktas som normer (föreskrifter), beslut i enskilt fall eller om de bör anses vara något helt annat?^[40] Relationen mellan ordnings­reglerna och fri- och rättigheterna i RF framgår inte någonstans i skollagen men som nämns i det ovanstående avsnittet stadgas det i SkolL 5 kap. 5 § att det är rektor som är ansvarig för att det finns ord­ningsregler på skolan. Hur det är tänkt att reglerna ska utformas och vilka gränser som finns för utformningen framgår dock inte i vare sig skollagen eller i förarbetena till densamma.^[41]

Är då ordningsregler i skollagens bemärkelse att betrakta som före­skrifter eller bör de snarare vara att betrakta som beslut i enskilt fall (dvs. förvaltningsbeslut) eller är de kanske något helt annat? Enkvist har undersökt dessa frågor i en artikel om ordningsregler i skolan där hon understryker att en rättsakt enbart kan betraktas som en före­skrift enligt regeringsformen om den är en generell och ensidig akt som är bindande och som ska gälla tills vidare.^[42] Kravet på generell giltighet innebär bland annat att en rättsregel ska följas till dess den upphävs eller ändras av ett behörigt organ.^[43] Det finns ingen legaldefinition av vad begreppet ”föreskrift” i regeringsformen innebär, men en före­skrift i regeringsformens mening beskrivs av bl.a. Enkvist som ett direkt eller indirekt direktiv för ett framtida handlande för allmänna organ, ett enskilt allmänt organ eller en enskild.^[44] I förarbetena till regeringsformen separeras föreskrifter från förvaltningsbeslut. Skill­naden mellan dessa är att föreskrifter är generellt tillämpbara medan förvaltningsbeslut är beslut i enskilda fall. Distinktionen mellan före­skrifter och förvaltningsbeslut är viktig eftersom det bara är riksdag och regering som kan fatta beslut om föreskrifter utan någon form av bemyndigande. För att ett annat allmänt organ ska få fatta beslut om föreskrifter krävs det ett uttryckt bemyndigande enligt regerings­formen och ett sådant bemyndigande måste alltid enligt RF 8 kap. 1 § ges i en lag eller en förordning.^[45] Efter att ett bemyndigande genom lag eller förordning skett kan föreskrifter meddelas av andra myndig­heter än regeringen och även av kommuner. Regeringen får även direktdelegera makt till kommunerna enligt RF 8 kap. 9 § men även om direktdelegation är tillåten krävs dock (som nämns ovan) att ett bemyndigande för detta finns i lag enligt RF 8 kap. 1 och 3 §§. Det bör även understrykas att direktdelegation från regeringen till kommunerna enbart är tillåten i frågor som rör kommunala avgifter och trafikreglerande skatt.^[46]

Med det som konstaterats ovan i åtanke är frågan om en skolas ordningsregler kan anses vara föreskrifter eller inte, vilket i sin tur anknyter till frågan om ordningsregler kan anses uppfylla lagforms­kravet i RF 2 kap. 20 § eller ej. Till att börja med kan det konstateras att ordningsregler i skolan ofta är generellt utformade eftersom meningen är att de ska omfatta alla elever på en skola (t.ex. genom att förbjuda kränkande behandling och trakasserier). Ordnings­reglerna är också ensidigt bindande akter eftersom rektor upprättar dem och de gäller i förhållande till eleverna på skolan.^[47] Ordnings­regler gäller till dess nya regler upprättas, vilket innebär att ordnings­reglerna gäller tills vidare. Mot bakgrund av detta kan en skolas ordningsregler sägas uppfylla de tidigare nämnda kriterierna som används för att definiera vad som är en föreskrift (dvs. att det rör sig om en akt som är generell, ensidig, bindande och som gäller tills vidare). I regeringsformens åttonde kapitel, som reglerar normgivningsmakten, nämns dock inte rektor någonstans, vilket innebär att de regler som en rektor utfärdar inte kan anses vara föreskrifter i regeringsformens mening. En skolas ordningsregler kan således inte jämställas med före­skrifter vilket i sin tur innebär att de inte kan användas för att begränsa ett barns eller en elevs rätt till yttrandefrihet som föreskrivs i RF 2 kap. 1 §. Eftersom många rektorer är anställda av kommunala huvudmän kan det vara värt att påpeka att en rektor inte är att betrakta som ”kommun” i den mening som avses i RF 8 kap. 9 § och även om rektor hade kunnat jämställas med ”kommun” i RF 8 kap. 9 § handlar denna paragraf (som nämnts ovan) om avgifter och trafik­reglerande skatt, vilket inte ordningsregler i skolan kan hänföras till. Som Enkvist konstaterar är ordningsregler, ur ett normgivnings­perspektiv:

 

inte att anse som föreskrifter utan kan möjligen ses som beslut i enskilt fall, alltså en form av förvaltningsbeslut, eller något helt annat. Att ordnings­reglerna i skolan ska ses som förvaltningsbeslut är nämligen inte heller helt självklart. Att ordningsregler är en del av den offentliga verksamheten och därför måste sägas omfattas av rättighetsreglerna står klart men ur ett norm­givningsperspektiv är de svåra att definiera.^[48]

 

Om en skolas ordningsregler inte kan anses uppfylla lagformskravet i RF 2 kap. 20 § kan det vara värt att undersöka om de i stället skulle kunna betraktas som ordningsföreskrifter i regeringsformens mening vilket innebär att de skulle kunna falla utanför regeringsformens skydd för enskildas yttrandefrihet, åtminstone såvida ordningsreg­lerna tog sikte på formen för spridandet och inte yttrandena i sig. I RF 2 kap. 23 § st. 3 står det att föreskrifter som närmare reglerar ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden inte ska anses utgöra en begränsning av yttrandefriheten och informationsfriheten. Ordnings­föreskrifter som föreskriver ett förbud mot affischering på en viss plats är således inte att betrakta som en begräsning av yttrandefriheten.^[49] Att ordningsföreskrifter inte utgör rättighetsbegränsningar kommer även till uttryck i förarbetena till regeringsformen.^[50] Om en skolas ordningsregler skulle vara att betrakta som ordningsföreskrifter i RF 2 kap. 23 § st. 3 mening och om dessa ordningsföreskrifter dessutom enbart tar sikte på formen för spridandet skulle det innebära att ord­nings­reglernas innehåll inte nödvändigtvis vore att betrakta som en begränsning av elevernas yttrandefrihet.^[51] Denna argumentations­kedja bygger dock på att en skolas ordningsregler kan jämställas med föreskrifter, vilket de antagligen inte kan göra enligt det resonemang som förs ovan.

Kontentan av det som sagts i detta avsnitt är att det finns många lik­heter mellan en skolas ordningsregler och föreskrifter (inkl. s.k. ord­ningsföreskrifter) men att ordningsregler i slutändan inte kan jäm­ställas med föreskrifter. Beroende på innehållet i en skolas ord­ningsregler kan således bestämmelser som t.ex. innehåller ett förbud mot korta kjolar och becknarväskor, utgöra en rättighetsbegränsning, vilket i sin tur betyder att det finns ett krav på lagform enligt RF 2 kap. 20 § (som inte är uppfyllt) samt att övriga villkor i RF 2 kap. 21 och 23 §§ är uppfyllda.

 

6  Samtycke

6.1 Elevers samtycke

Eftersom en skolas ordningsregler inte uppfyller kravet på lagform i RF 2 kap. 20 § och inte heller kan anses vara den typ av ordnings­föreskrifter som behandlas i RF 2 kap. 23 § st. 3 innebär det att en skolas ordningsregler inte kan användas som grund för att inskränka elevers rätt till yttrandefrihet. Elever kan dock frivilligt välja att under­kasta sig en skolas ordningsregler och klädkod. Själva existensen av ord­ningsregler som innehåller specifika bestämmelser om en viss kläd­kod är därför inte i sig en inskränkning av yttrandefriheten även om det kan diskuteras hur ”frivilligt” något kan vara när det finns faktorer som grupptryck och subtilt ogillande från skolpersonal och vårdnads­havare att ta hänsyn till.^[52]

Poängen är dock att barn och elever kan välja att underkasta sig en klädkod utan att detta nödvändigtvis behöver vara problematiskt ur ett rättsligt perspektiv. Problem uppstår dock när skolor kopplar sina ordningsregler och sin klädkod till de disciplinära åtgärderna i skol­lagens 5 kapitel. Om en elev bryter mot ordningsreglerna och kom­mer till skolan i kort kjol och således nyttjar sin rätt att ”på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor” genom sina kläder kan inte skolans personal ingripa mot detta då det vore en inskränkning av elevens rätt till yttrandefrihet. Att en skola har regler om att elever som bryter mot skolans klädkod måste byta till lånekläder, gå hem och byta om, få en varning eller till och med en kvarsittning innebär en otillåten rättighetsinskränkning.

 

6.2 Vårdnadshavares samtycke

Enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättig­heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) (EKMR) och tilläggsprotokoll 1, artikel 2 får ingen förvägras rätten till undervisning. Dessutom ska staten enligt det nyss nämnda tilläggs­protokollet respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräld­rarnas religiösa och filosofiska övertygelse. Detta kan tolkas som att ett barns vårdnadshavare har en rätt att placera sina barn i den skola som står i överensstämmelse med deras religiösa och filosofiska övertygelse samt att detta i sin tur kan tolkas som att det är vårdnadshavarna (och inte barnen) som ska/kan samtycka till att deras barns rätt till yttrandefrihet inskränks genom att placera sina barn i en skola med klädkod. Så kan dock inte EKMR tp1, art. 2 tolkas.

Enligt europarättslig praxis syftar art. 2 i tp1 till att värna mång­falden inom utbildningen eftersom den anses vara väsentlig för beva­randet av det demokratiska samhälle som konventionen är menad att skydda. I målet B.N. och S.N. mot Sverige ansåg två vårdnadshavare som ville hemskola sina barn att den svenska skollagen och särskilt skolans roll att tillhandahålla social träning, bröt mot tp1 art. 2. Euro­peiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna slog i detta fall fast att hela art. 2 i tp1 ska styras av den första meningen, alltså barnets rätt till utbildning. Även om föräl­drarnas religiösa övertygelse, som det handlade om i det aktuella rättsfallet, ska respekteras är staten inte förpliktad att alltid följa föräl­drarnas önskemål. Det finns med andra ord gränser för vad vårdnads­havare får bestämma över när det gäller deras barns utbildning. Svenska myndigheter ansågs därför ha handlat korrekt när de inte gav tillstånd för hemundervisning.^[53]

Det bör dessutom understrykas att EKMR tp1, art. 2 handlar om det kunskapsstoff som lärs ut i skolan (dvs. undervisningen). EKMR tp1, art. 2 ger således inte vårdnadshavare någon rätt att inskränka sina barns yttrandefrihet i större utsträckning än de redan har rätt till med stöd av bl.a. FB 6 kap. 11 § där det står att vårdnadshavaren har en rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter men att denna rätt minskar i takt med barnets stig­ande ålder och utveckling samt vårdnadshavarna måste ta allt större hänsyn till sina barns synpunkter och önskemål ju längre de kommer i sin mentala utveckling. På detta sätt är det tämligen okomp­licerat att vårdnadshavare till barn i förskolan i tämligen eget majestät bestäm­mer vad deras barn ska ha på sig trots att det inskränker barnens yttrandefrihet. När ett barn blir äldre och närmar sig tonåren minskar vårdnadshavarnas rätt att bestämma i frågor som rör bl.a. barnets kläder enligt FB 6 kap. 11 §. Det finns inga hårda ålders­gränser när det gäller barns ökande självbestämmande i föräldra­balken då mog­nad och utveckling är individuellt, men att en vård­nadshavare, genom att placera sitt barn i en friskola i högstadiet skulle kunna inskränka barnets yttrandefrihet under tre års tid är inte sannolikt.

 

6.3 Samtycke genom barns och vårdnadshavares skolval

Ibland framförs det att en elev eller dennes vårdnadshavare, genom att välja en viss typ av friskola, indirekt skulle ingå ett avtal med skolan om att följa skolans ordningsregler och att eleven därmed ”frivilligt” väljer att inskränka sin egen yttrandefrihet under elevens tid vid den aktuella skolan. Detta är dock ett ytterst tveksamt argument. Ibland förekommer det att elever faktiskt undertecknar ett fysiskt avtal om att följa en skolas ordningsregler (t.ex. vid terminsstarten). Ett sådant avtal har dock knappast någon rättslig verkan eftersom det inte är möjligt för ett barn att, för en oförutsebar framtid, avtala bort sina grundläggande fri- och rättigheter.

 

7  Slutdiskussion: klädkoder och tvång

I korta ordalag är ordningsregler som riskerar att inskränka (eller som faktiskt inskränker) barns och elevers fri- och rättigheter proble­matiska om inte inskränkningarna har stöd i lag. Det finns dock exempel på situationer när inskränkningar av elevers klädval kan accepteras i skolan. Ett sådant exempel är om en elev vill klä sig på ett sådant sätt att kläderna skulle kunna tolkas som t.ex. hets mot folk­grupp enligt BrB 16 kap. 8 §. I sådana fall inskränks dock elevens yttrandefrihet med stöd av brottsbalken och det finns således lagstöd som uppfyller lagformskravet i RF 2 kap. 20 §. Ett annat exempel på när en inskränkning av en elevs yttrandefrihet genom klädval skulle kunna accepteras är om skolan instiftar ordningsregler som är ämnade att skydda eleven från att komma till skada inom ramen för särskilda utbildningsmoment.

När det gäller klädkoder i skolan är det sällan de ovanstående situa­tionerna som diskuteras. I stället är det den typ av exempel som beskrivs i inledningen av den här artikeln som får uppmärksamhet, dvs. klädkoder som enligt förespråkarna bidrar till ett lugnare och tryggare arbetsklimat i skolan och som ofta är att betrakta som rena etikettfrågor. Som påpekas ovan är det inte olagligt för en rektor att besluta om ordningsregler som förbjuder en viss typ av klädedräkt eller som till och med föreskriver att eleverna måste bära skol­uniform. Om ordningsreglerna och klädkoderna i enlighet med skol­lagen tagits fram i samarbete med eleverna och eleverna frivilligt följer dem är det inget problem oavsett om reglerna i praktiken inne­bär ett förbud mot kepsar, midjeväskor eller korta kjolar. Problem uppstår dock om eleverna inte följer ordningsreglerna och sedermera straffas för sina överträdelser. Om elever får varningar, straffas med kvarsittning, skickas hem eller tvingas byta kläder för att de kommer till skolan i kort kjol eller med mjukisbyxor innebär ordningsreg­lernas innehåll en otillåten inskränkning av yttrandefriheten. Ytter­ligare en aspekt som inte får glömmas bort i sammanhanget är att utbildning enligt skollagen måste vara avgiftsfri. Om en skolas ordningsregler kräver att elever måste köpa en viss typ av kläder (t.ex. en skoluniform) skulle detta potentiellt sett kunna strida mot SkolL 10 kap. 10 §. Dessutom skulle potentiella brott mot diskriminerings­lagen kunna diskuteras om en skolas klädkod eller ordningsregler på ett oproportionerligt sätt drabbar vissa grupper av elever, t.ex. flickor eller elever med ett visst etniskt ursprung eller en viss ”social klass”, se DiskrL 1 kap. 1 och 4 §§.

För att sammanfatta det hela menar jag att även friskolor måste följa bestämmelserna i regeringsformens andra kapitel. Ordnings­reglers innehåll, med fokus på olika typer av klädkoder och krav på skoluni­former, kan strida mot yttrandefriheten i RF 2 kap. 1 § och det finns inget klart stöd för att elevers yttrandefrihet kan inskränkas med ord­ningsregler som utfärdats med stöd av skollagen (eller någon annan relevant lag), varför lagformskravet i regeringsformen 2 kap. 20 § inte kan anses vara uppfyllt. Invändningen att ordningsregler skulle kunna jämställas med den typ av ordningsföreskrifter som inte ska anses vara rättighetsbegränsningar enligt RF 2 kap. 23 st. 3 är inte heller gångbar eftersom de regler som en rektor utfärdar inte kan anses vara före­skrifter i regeringsformens mening. Skolor får ha ordningsregler som föreskriver en viss klädkod men efterlevnaden av denna kan inte upp­rätthållas med hot om varningar, tvångsmässiga klädombyten eller kvarsittning. Att en elev valt att gå i en friskola som har ordnings­regler som föreskriver en viss klädkod kan inte ses som ett bindande avtal mellan eleven och skolan med innebörden att eleven under hela sin tid på skolan samtycker till att få sin yttrandefrihet inskränkt.

 

---

*  Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike).

[1]  Kazmierska, Natalia, Engelska skolan lånar ut ”extrakläder” — elever ska skyla sig med svarta leggings, Aftonbladet, 2022, www.aftonbladet.se, hämtad 2022-02-19. 

[2]  Kazmierska, Engelska skolan lånar ut ”extrakläder”, 2022. 

[3]  Kazmierska, Engelska skolan lånar ut ”extrakläder”, 2022. 

[4]  Karlén, Michaela, Skolans rektor i mejl, Göteborgs-Posten, 2020, www.gp.se, hämtad 2022-03-10.

[5]  Rogvall, Filippa, Här är skolan där alla elever bär skoluniform, Expressen, 2017, www.expressen.se, hämtad 2022-03-10.

[6]  Se bl.a. Bull, Thomas, Mötes- och demonstrationsfriheten: en statsrättslig studie av mötes- och demonstrationsfrihetens innehåll och gränser i Sverige, Tyskland och USA, Iustus, 1997, s. 369 ff. och 377 f.; Ruotsi, Mikael, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt: den grundläggande tryck- och yttrandefriheten och dess relation till Europakonventionen, EU-rätten och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, Iustus, 2020, s. 48 och Lagerqvist Veloz Roca, Annika, Är religions- och yttrandefriheten på kollisionskurs mot hets- och diskrimineringsförbuden i RF och BrB?, Förvaltningsrättslig Tidskrift, 2005, s. 301–328.

[7]  Persson, Vilhelm, Skolkläder och yttrandefrihet, Förvaltningsrättslig tidskrift, 2009.

[8]  Enkvist, Victoria, Ordningsregler i skolan, Hans Eklund, Lotta Lerwall och Anna-Sara Lind (red.), Vänbok till Sverker Scheutz: Om rätt och att undervisa rätt, Iustus, 2020, s. 126.

[9]  T.ex. menade Lagrådet att det inte var lämpligt att införa bestämmelser i bl.a. offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) och skollagen (2010:800) som skulle innebära att offentlighetsprincipen skulle gälla i fristående skolor då Lagrådet ansåg att det var oklart hur en utvidgad offentlighetsprincip skulle inverka på bl.a. lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och lagen (2016:1307) om straff för marknadsmissbruk på värdepappersmarknaden. Se Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2018-03-21.

[10]  Se bl.a. Lerwall, Lotta, Fristående skolor och regeringsformen — om innebörden av "det allmänna", Förvaltningsrättslig Tidskrift, 2013, s. 280 och Warnling Conradson, Wiweka, Sandström, Lena och Ahlenius, Henrik, Lärare & elev, u. 3, Norstedts juridik, 2020, s. 104–105. Denna typ av problematik diskuteras även i von Essen, Ulrik, Kompetensfördelning mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol, FT, 2021, s. 413–ff. med anledning av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande i HFD 2019 ref. 43. Se även Warnling Conradson, Wiweka, Rätten till domstolsprövning av förvaltningsbeslut — en tämligen komplicerad historia. Reflektioner kring HFD 2019 ref. 43, FT, 2020, s. 493–ff. och Örnberg, Åsa, HFD 2019 ref. 43. Privatisering av offentliga förvaltningsuppgifter. Reflektioner med anledning av frågan om förutsättningarna för att ett privaträttsligt subjekts beslut ska kunna prövas av allmän förvaltningsdomstol, FT, 2020, s. 169–ff.

[11]  Örnberg, Åsa, Kommunal verksamhet genom privaträttsliga subjekt, Jure, 2014, s. 56-ff.

[12]  Örnberg, Kommunal verksamhet genom privaträttsliga subjekt, 2014, s. 56-ff. Jfr. Lerwall, Fristående skolor och regeringsformen, 2013, s. 280

[13]  ’Tweenagers’ eller ’tweens’ är barn i åldrarna 7–11 år. Se bl.a. Boden, Sharon, Dedicated followers of fashion? The influence of popular culture on children’s social identities, Media, Culture & Society, 2006, s. 291.

[14]  Balet, Catherine, Identity: Dress Codes In European Schools, Steidl Gottingen, 2006. Se även Boden, Dedicated followers of fashion?, 2006, s. 289-ff.

[15]  Balet, Identity, 2006. Se även Boden, Dedicated followers of fashion?, 2006, s. 289-ff.

[16]  Cassidy, Tracy och van Schijndel, Hannah, Youth identity ownership from a fashion marketing perspective, Journal of Fashion Marketing and Management, 2011, s. 163-177.

[17]  Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 64.

[18]  Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 64.

[19]  Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten, 1997, s. 369 ff. och 377 f. Se även Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 65 och Lagerqvist Veloz Roca, Är religions- och yttrandefriheten på kollisionskurs mot hets- och diskrimineringsförbuden i RF och BrB?, 2005, s. 301–328.

[20]  Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 65–66.

[21]  Prop. 1973:90 s. 237-f. Se även prop. 1975/76:209 s. 141 f. och Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 48.

[22]  Prop. 1975/76:209 s. 141-f. och Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 48-49.

[23]  Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten, 1997, s. 364 ff. och 377 f. och Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 66.

[24]  Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten, 1997, s. 364 ff. och 377 f. och Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 66.

[25]  Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 66.

[26]  Balet, Catherine, Identity: Dress Codes In European Schools, Steidl Gottingen, 2006. Se även Boden, Dedicated followers of fashion?, 2006, s. 289–ff.

[27]  Cassidy, Tracy och van Schijndel, Hannah, Youth identity ownership from a fashion marketing perspective, Journal of Fashion Marketing and Management, 2011, s. 163–177.

[28]  Jfr. Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 59.

[29]  NJA 1996 s. 577. Jfr. Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 59–60.

[30]  Jfr. Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 49-52. Se även Bull, Mötes- och demonstrationsfriheten, 1997 och Cameron, Ian, Vad är en begränsning av en rättighet?, Karin Åhman (red.), Regeringsformen 40 år: 1974-2014, iUSTUS, 2014.

[31]  NJA 1996 s. 577. Jfr. Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 59–60.

[32]  I uppskruvade debatter på b.la. Twitter eller på dags- och kvällspressens debattsidor/kommentarsfält görs ibland uttalanden i stil med ”tänk om ett barn kommer till skolan med en kjol som visar halva skinkorna? Omfattas det också av yttrandefriheten?” eller ”om barns kläder omfattas av yttrandefriheten kan ju barnen dyka upp nakna i skolan!” i syfte att argumentera för tillåtligheten/nödvändigheten för skolor att reglera elevernas kläder genom sina ordningsregler. 

[33]  Prop. 2009/10:165, s. 674.

[34]  Prop. 2009/10:165, s. 322.

[35]  Prop. 2009/10:165, s. 323.

[36]  Prop. 2009/10:165, s. 319 ff.

[37]  Prop. 2009/10:165, s. 319 ff.

[38]  Prop. 2009/10:165, s. 323.

[39]  Persson, Skolkläder och yttrandefrihet, 2009, s. 59–60.

[40]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 126.

[41]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 126.

[42]  Prop. 1973:90 s. 203 och prop. 1975/76:112 s. 66.

[43]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 126. Se även Holmberg, Erik, Stjernquist, Nils, Isberg, Magnus, Eliason, Marianne och Regner Göran, Grundlagarna, u. 3, Norstedts Juridik, 2012, s. 316.

[44]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 164 och Holmberg, m.fl., Grundlagarna, 2012, s. 316.

[45]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 164. Jfr. Holmberg, m.fl., Grundlagarna, 2012, s. 317.

[46]  Bull, Thomas och Sterzel, Fredrik, Regeringsformen — en kommentar, Studentlitteratur, 2019, s. 195, 198 och 206. Se även Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 164.

[47]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 164.

[48]  Enkvist, Ordningsregler i skolan, 2020, s. 164.

[49]  Jfr. Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 49. Se dock argumentationen i Bull, Thomas, Mötes- och demonstrationsfriheten: en statsrättslig studie av mötes- och demonstrationsfrihetens innehåll och gränser i Sverige, Tyskland och USA, Iustus, 1997 (ak. avh.), s. 485–488. Se även Petrén, Gustaf och Ragnemalm, Hans, Sveriges grundlagar och tillhörande författningar med förklaringar, u. 12, Liber, 1980, s. 77.

[50]  Prop. 1975/76:209, Om ändring i regeringsformen, s. 142.

[51]  Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt, 2020, s. 49.

[52]  Jfr. diskussionen i JO 2010/11 s. 509 och JO 2022-​02-15 Dnr 413–2020.

[53]  BN and SN v Sweden, App No 17678/91.