Litteratur

 

Recensioner svarar man inte på. Recensenter har sin fulla rätt att tycka vad de vill om en bok. Men en recension kan väcka intressanta frågor och ibland kan dessutom klargöranden vara på sin plats. Så är det beträffande lektorn i kriminologi vid Linnéuniversitetet Robert Anderssons recension av min bok Om straff och fängelser: Om det avvikande svenska vägvalet på straffrättens område (SvJT 2021 s. 251).

 

 

Robert Andersson har svårt att greppa vad det är för bok jag skrivit. Det måste först klargöras. Sedan bör nog några ord sägas om ämnet allmän rättslära. Därefter återstår det några sakliga påpekanden som kan bringa reda i Anderssons kritik. Om jag förstått lektor Andersson rätt är jag en usel forskare som skrivit en usel bok som inte fallit lektorn på läppen. Det är ju tråkigt.

Vad är det för en bok jag skrivit och vem vänder den sig till? För de flesta är det nog helt klart vad det rör sig om. Det är en populär­veten­skaplig bok som vänder sig till en intresserad allmänhet och inte minst beslutsfattare som exempelvis politiker. Därav omfånget, stilen och dis­positionen. När man skriver populärvetenskap är det viktigt att ta läsaren i handen och leda denna genom texten. Skillnaden är stor mellan att skriva en vetenskaplig text och en populärvetenskaplig sådan. Ja, de flesta brukar kunna se skillnad på dessa två typer av texter och förstå de olika krav som ställs på dem. Lite märkligt är det att Andersson haft så svårt att identifiera genren. Han som enligt egen utsaga är så duktig på att bedöma texter. Visst, jag hade nog med lätthet kunna skrivit en vetenskaplig text som gjort lektor Andersson nöjd. Men nu var detta inte mitt syfte. Boken är med andra ord inte ett inspel i den inomveten­skapliga debatten som Andersson så varmt värnar om. Jag återkommer till frågan om populärvetenskapen nedan.

Det är således en populärvetenskaplig bok och den är skriven ur den allmänna rättslärans perspektiv. Allmän rättslära är det ämne jag disputerat i, blivit docent i och uppnått professorskompetens i. Den allmänna rättslärans studieobjekt är främst rätten och rättsvetenskapen. Det är i mycket ett tvärvetenskapligt ämne som använder sig av filosofi, språk­vetenskap, idéhistoria och många andra vetenskapers metoder och angreppssätt. När jag ger mig in i att granska frågor om straff, fängelser och straffrätt är det precis det som den allmänna rättsläran är ämnad att göra. Granska, ge perspektiv, komma med förslag på förbättringar etc. Vi inom allmän rättslära är inte civilrättare, straffrättare eller har någon annan tydlig hemvist i någon dogmatisk rättsvetenskap. Därmed kan vi ställa andra frågor och använda oss av andra metoder och angreppssätt. Att ge sig på att skriva en bok om straffrätt är således något helt naturligt för en forskare från ämnet allmän rättslära. Givetvis kan man därmed också skriva en populärvetenskaplig bok med utgångspunkt i allmän rättslära, och det är precis det jag gjort. Rättens idéhistoria har dessutom varit något som jag sysslat med och skrivit om tidigare. Det har varit synen på romersk rätt, individen och modern och senmodern rätt. Nu var det alltså dags för straff och fängelser för en bredare publik.

Det är nog så att Robert Andersson och jag är genuint oense om mycket. Ja, kanske det mesta. Och det börjar inte bra i hans text. Redan i tredje meningen visar sig våra skilda uppfattningar: ”Att byta ut en preventionsbaserad, framåtblickande och konsekvensetisk grund för ut­dömande av straff mot proportionerlig vedergällning och en bakåt­blick­ande logik där fokus sätts på handlingens straffvärde utgör onek­ligen en kursändring”. Utöver att det är en tafflig och något svårläst mening, så är det som står där felaktigt. Sverige har aldrig rent rättligt, i lag, eller i praktiken haft en preventionsbaserad, framåt­blickande och konsekvens­etisk grund för utdömande av straff. 1864 års lag och 1965 års brottsbalk är kompromisser mellan olika synsätt. Preven­tions­baserade domar har således aldrig varit en dominerande realitet någonsin i Sverige. Vi har inte heller, före 1989, haft en straffrätt baserad på till­baka­blickande proportionalitet. Jag tar inte upp detta för att visa att Andersson har fel, utan det är en bra illustration till problemet vi har här. Han och jag är i grunden så genuint oense.

En sak till måste också sägas inledningsvis och det har med politik att göra. Andersson störs av min vanvördiga ton och mina hårda ord mot vissa. Vilka är då dessa som jag går hårt åt och är vanvördig mot? Ja, det är sådana som straffrättsdocenten Göran Elwin och hans marxism. Det är de som startade sin bana i och kring organisationer som KRUM. De har kommit allt för billigt undan och aldrig tydligt gjort upp med de destruktiva idéer de framförde i vänstervågens hägn och som tyvärr levt kvar allt för länge. Det finns därmed en politisk dimension i boken. Ja, jag drogs själv med när det begav sig. Men, som jag gör i boken, jag medger att jag hade fel på den tiden. Fel i det mesta som rörde frågor om brott och straff.

Jag visar dock välvilja mot forskare och andra som behandlades och fortfarande ibland behandlas illa på grund av att de stod på fel sida när det begav sig. Jag slår exempelvis ett slag för socialdemokraten och generaldirektören för kriminalvården Torsten Eriksson. Jag lyfter vidare fram Suzanne Wennbergs helt utmärkta artikel i Juridisk tidskrift 1987 om fängelsestraffkommitténs förslag. Jag nämner kriminologer, psykia­tri­ker med flera som jag anser fått stå allt för mycket tillbaka.

Jag ska inte tynga läsarna av denna artikel med exempel på vår oenighet och där jag menar att Andersson har fel. Det jag mycket uppehåller mig vid i boken är 29 kap. och 30 kap. i brottsbalkens ursprung och vilka konsekvenser det fått för dömandet.

Vi kan ta 29 kap. 1 § för att rulla upp det hela. I den paragrafen introduceras straffvärdet som bestämmande utgångspunkten för straff. Man kan göra som Andersson gör, referera till en mängd personer i den nordiska debatten, framför allt från vänstersidan, om straffvärde och sedan lägga till Beccaria och Bentham för att visa hur det svenska straffvärdet vuxit ur den nordiska myllan parat med vissa teoretiska referenser. Så vore gott om det inte var så att brottsbalkens straffvärde inte bara bygger på ”proportionalitet” i största allmänhet utan på en tillbakablickande sådan av ett väldigt speciellt slag. För att få syn på detta måste man först bekanta sig med förarbetena till 1989-års reform och doktrinen på området och sedan se hur praxis har uttolkat det hela. Det som framkommer då är att det svenska vägvalet är unikt och inte helt oproblematiskt.

Där Andersson går snett, i denna artikel och i tidigare skrifter, är när att han inte skiljer på den mer allmänna nordiska debatten som fördes på denna tid, med bland annat starkt marxistiskt inslag, och den specifika utveckling som skedde i den mindre miljö som var drivande bakom 1989 års reform. Det uppstod nämligen en konflikt i det nordiska samarbetet i och kring författandet av antologin Straff och Rättfärdighet 1980. En konflikt främst mellan kriminologer och jurister. Jag skriver främst om den mindre gruppen jurister när jag behandlar reformarbetet.

Vad Andersson missar, genom att inte förstå betydelsen av splittringen mellan kriminologer och jurister, skulle kunna beskrivas som en hel ”ladu­gårdsdörr”. Svensk radikalism i allt från vänsterrörelser i allmänhet till specifika företeelser som KRUM och dess förspel och efterverkningar har tydliga internationella kopplingar. Utan att beakta Kina som förebild förstår vi exempelvis inte en stor del av vänsterns utveckling i Sverige. När det specifikt gäller straffrätten är den transatlantiska idéöver­föringen central. Detta visar sig konkret i hur 29 kap. och 30 kap. ut­formades.

Fortsätter vi därför med 29 kap. i brottsbalken är det helt överväldigande tydligt var inspirationen till kapitlet finns. I boken benämner jag, med referens till Nils Christie, det hela som en räknemaskin för jurister. Är det då så farligt att rötterna går att finna i USA? Inte i sig om det inte vore så att Sverige har importerat ett tänkande som för med sig en mängd problem vid dömandet som jag beskriver i boken. Och inte minst ställer till en hel del för de som försöker driva politik på området inom Riksdagen. Vilket också visar sig i 29 kap. genom alla de försök som politiken gjort att förändra ”räknemaskinen” utan att man kommit åt dess ”bärande logik”.

Det märkliga är att Andersson inte bara ignorerar ”ladugårdsdörren”, han vägrar till och med att öppna den och se vad som finns där inne och vad det fått för verkningar på svensk straffrätt. Till en del har nog detta att göra med att Anderssons forskning rört just kriminalpolitiken och inte specifikt straffrätten och de rättsliga lösningarna.

Något måste också sägas om brottsbalken 30 kap. 4 §, presumtionen mot fängelse. Den speglar fängelsestraffkommitténs huvuduppgift enligt direktiven, att minska användningen av fängelsestraff. Huvudtanken bakom 30 kap. 4 § påverkar dömandet en hel del. 29 kap. och 30 kap. står, kan man säga, i ”dialog med varandra”. Lägger vi till det de så kallade rabatterna får vi en bild och verkan av det svenska ”straffvärdes­systemet” som är djupt problematisk. Inte minst har det lett till en segdragen konflikt mellan ”politik” och ”juridik”. Vi kan nämna 1991 och 2010 när politiken önskat höja straffen men stött på de svårigheter som juridiken i form av 29 kap. och 30 kap. skapar.

Nu till frågan om jag i min bok är konspirationsteoretisk. För övrigt ett nytt sätt att smutskasta folk på och som det är mycket svårt att försvara sig mot. Fake news och konsprirationsteorier vill ju ingen bli anklagad för att hållas på med. Jag har redan stött på kritik av detta slag mot mig i sociala medier av personer från Anderssons kretsar. Frågan är då om mitt sätt att beskriva 1989-års reform är konspiratorisk? Bevis för detta skulle kunna vara att jag använder mig av benämningar som ”gruppen”, för dem som stod bakom 1989-års reform, och ”kuppen” för att beskriva hur reformen drevs fram. Men jag säger bara, följ spåren! Det är inte så, som Andersson påstår, att jag bygger allt på ett uttalande av Dag Victor i en antologi. Nej, spåren är tydliga i antologier, utredningar och kommittéer. Det är otvetydigt så att en relativt liten grupp radikala jurister drev fram och till en mycket stor del låg bakom 1989-års reform. Men för att förstå detta måste man återigen göra en skillnad mellan, det Andersson skriver om, kriminalpolitiken i stort och det mer specifika i form av straffrätten. Det jag benämner gruppen styrde inte över ”allt” men de hade ett enormt inflytande över straffrättsreformen. Är det då odemokratiskt? I detta fall ja. Gå till min bok och se mina argument för det där.

Nu till frågan om mina vetenskapliga brister som min bok enligt Andersson visar. Ja, han går längre och dömer ut mig helt som forskare. En föredetting som inte satt några vetenskapliga avtryck och som dess­utom missförstått vetenskaplig metod. På ett ställe ondgör han sig över att jag går till originalkällor. Vi kan börja där.

Ja, vi är lite snobbiga i Uppsala, det medges. Jag kommer som sagt var från allmän rättslära. Jag är uppfostrad i traditionen att alltid gå till källorna och läsa dessa på originalspråk. På det här området är det sär­skilt viktigt eftersom det finns så många starka uppfattningar om vad som återfinns i dem. Väldigt ofta visar det sig vara helt felaktigt det som sägs i sekundärlitteraturen. Jag kommer nog att framhärda i att prioritera originalen i stället för att ta utgångspunkt i sekundärlitteraturen. Det är också viktigt i en populärvetenskaplig bok att den allmänhet man vänder sig till får en inblick i och får smaka lite på originalen.

Tydligen har Andersson en idé att han ska använda min bok som avskräckande exempel när det kommer till vetenskaplig metod. Återigen rör det sig om att Andersson inte förstår vilken sorts bok det är. Han döljer också vad jag diskuterar. I sammanhanget med 1989 års reform talar jag dels om de institutionella förändringar som skedde genom ändringar i lag, dels om det intellektuella försvaret av reformen. En del av det försvaret har en beröring med den allmänna kriminalpolitiska debatten. Här måste vi skilja på den forskning som bedrivits inom olika discipliner som kriminologi, ekonomi, psykologi med mera och det som forskare säger i en mer allmän debatt om olika frågor. Min diskussion handlar främst om det senare i relation just till det intellektuella försvaret av reformen.

Låt oss ta ett exempel, det mycket generella påståendet att forskningen visar att strängare straff inte minskar brottsligheten. Andersson själv har exempelvis framfört en variant på detta påstående när han intervjuades av i SVT Småland i oktober 2018. Jag diskuterar i boken sex pro­fessorer i kriminologi som i DN gör liknande påstående om att strängare straff inte minskar brottsligheten. De ger som stöd för detta referenser till olika forskningsrapporter. Mitt påpekande i sak är blott att går man till de hänvisade studierna finns inte den där tvärsäkerheten om effekten av strängare straff. Jag har också påpekat att begreppet ”brottsligheten” är ett mycket svårt begrepp att använda sig av. Särskilt svårt blir det i en allmän kontext och i en allmän debatt eftersom det är ett tekniskt begrepp.

Vad Andersson själv ägnade sig åt i den refererade intervjun i SVT och kriminologiprofessorerna gjorde i DN kan beskrivas som ”populärvetenskap” i vid mening. Och då är vi tillbaka till utgångspunkten. Skillnaden mellan vetenskap och populärvetenskap. Den senare kan bli destruktiv, lägga locket på och föga hjälpa allmänheten om den basunerar ut tvärsäkra påstående om ”vad forskningen säger”, ”studier har visat” etc.

Det finns givetvis mycket mer att säga i sak om till exempel varför jag, enligt Andersson, allt för mycket betonar betydelsen av forskarna Börjesons och Bondesons rön. Med mera, med mera. Men avslutningsvis måste något sägas om vad denna ”debatt” ytterst handlar om. Om vi går från Bo Wennströms uselhet som forskare till kärnfrågorna har den direkt bäring på en trend internationellt. Jag syftar på trenden att poängtera det ökande kravet på staters skyldighet att skydda sin medborgare mot brottslighet. På så vis en ”rättighet” för medborgarna att staten så mycket som möjligt ska förhindra brott. Detta kräver en offensiv straffrätt. 1989-års reform var en utlöpare av det motsatta, en defensiv straffrätt. Argumenten för en defensiv straffrätt kom ur de uppfattningar som var i svang under 1970-talet. Ett skifte i synsätt skedde så att problemen främst inte längre var brottslingen och brotten. Det fanns istället tankar om att det var det allmänna som genom sina åtgärder och ingripanden skapade problemen som härleddes ur dåliga samhällsförhållanden och förtryck. Det sades utifrån relativt grunda empiriska underlag att ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. Därför var villkorlig dom och skyddstillsyn alltid bättre än fängelse. När det gällde ungdomar var att ingripa för kraftigt alltid den stora boven i dramat för då ”stämplade” man individen och gjorde bara saken värre. Argumenten för detta gick bland annat att finna tydligt i de ovan nämnda amerikanska källorna. Där torgfördes också idén att de farliga inte var brottslingarna utan det var polis­en, domstolarna, fängelserna etc. som var problemet. Makten borde därför tas ifrån dem och de intagna återföras till sina lokalsamhällen. I populärkultur och i allmän debatt dök det hela tiden upp stöd för dessa tankar som ofta formulerades i en fråga, vem är det egentligen som är farlig?

I mer sofistikerad form i Sverige yttrade sig den defensiva straffrätten på två sätt. Dels i skepsisen till fängelsestraffet som fick sin juridiska utformning i brottsbalken 30 kap. 4 §, dels i synen på kriminalisering. Eftersom man utgick från att straffrätten var ineffektiv när det gällde att komma till rätta med brottsligheten och istället kunde skada mer än göra nytta förordades en defensiv hållning vid kriminalisering. En håll­ning som blir allt mer ohållbar i ett internationellt, europeiskt och in­rikes­politiskt perspektiv.

Det är det här debatten handlar om. Som jag ser det representerar Robert Andersson ett döende paradigm och det är dess dödskamp vi ser när han argsint går till storm med full kraft mot mig i sin recension. Det görs i skräck för det nya som bryter fram. Andersson är en representant för, vilka Christian Berggren så träffande i tidskriften Kvartal i oktober 2019 benämnde som, Stockholmskriminologerna. Vad som karak­täri­serar dem är deras rötter i och omhuldandet av radikala idéer från förr. I aldrig sinande triader i massmedia trummar de ut sitt budskap om alarm­ism, populism, symbollagstiftning och ”vad forskningen säger”. Men allt färre lyssnar. Och politiken har definitivt vänt sig bort från dessa experter som inte ger dem någon hjälp med sina nej, nej, nej …

Här är också en av orsaken till att jag skrivit min populärvetenskapliga bok. Det behövs att en bredare allmänhet och politiken får någon hjälp och någon förståelse för vad som hänt tidigare och vad som är möjligt att göra. För i grunden har vi en sund straffrätt i Sverige med brottskatalogen och den delen av balken med sina rötter tillbaka till tysk straffrätt och von Liszt. Därför envisades jag i boken med att läsa honom i original och lägga fram det han sa utan att filtrera det genom Anderssons omhuldade sekundärlitteratur. Stryker vi bara 29 kap. och 30 kap. i brottsbalken, begraver den defensiva straffrätten, ska vi nog kunna få fason på vår straffrätt igen. Återknyta till intressetänkandet, skyddstanken och ”det levda livets intressen” som von Liszt utryckte saken.

 

Bo Wennström