Litteratur

 

 

 

 

Kjell Å Modéer och Martin Sunnqvist, Lagens öga — Hovrätten över Skåne och Blekinge 1821–2021, Institutet för rättshistorisk forskning, 2022. 558 s.

 

 

Hovrätten över Skåne och Blekinge 200 år — ett rättsstatligt jubileum

Hovrätten över Skåne och Blekinge grundades 1821 och fyllde således 200 år 2021. På grund av pandemin kom dock firandet att uppskjutas till maj 2022. Då firades det å andra sidan med pompa och ståt på hovrätten, med kunglig närvaro genom Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Deras uppskattning av detta besök, liksom de övriga besök som Kronprinsess­paret gör i rättsväsendet, är inte att ta miste på.  

Jag hade förmånen att vara president i Svea hovrätt vid 400-årsjubileet år 2014. Det gjorde mig övertygad om att domstolsjubileer, med Sveriges historia, är viktiga markörer för utvecklingen och vidmakthållandet av rättsstaten.

Hovrätten över Skåne och Blekinge grundades i hägnet av 1809 års regeringsform, med sitt betonande av maktdelning och oberoende dom­stolar. Det var en tid då rättsstatstanken slog rot. Skånska hovrätten har också, inte minst under den tid jag kan överblicka, stått på barrikaden för värnandet av självständiga och oberoende domstolar.

Vi har, när detta skrivs, genomlevt en osedvanligt oförsonlig valrörelse. Demokratifrågorna har mycket kommit i fokus. Utvecklingen i vår om­värld är på många sätt bekymmersam. Antalet fullvärdiga demokratier i världen krymper. Det finns oroande tendenser i vår närhet.

Men de ibland hätska tongångarna i en valrörelse ska inte dölja det faktum att Sverige — och de övriga nordiska länderna — är öar av full­värdiga demokratier i en orolig omvärld. Vi ska vara stolta över vår förvalt­ning, formad av Axel Oxenstierna och andra, och hur den utvecklats över tid.

Det är uppenbart att en fullvärdig liberal demokrati inte kan inskränka sig till majoritetsstyre. Den måste utformas utifrån rättsstatens ideal. Den måste värna den enskildes rätt, utgå från skydd av grundläggande mänsk­liga rättigheter och erbjuda likhet inför lagen.

Rättsstaten måste också erbjuda en infrastruktur för civiliserad tvist­lösning och rättssäkra former för genomdrivande av det allmännas makt­medel enligt gällande lagstiftning.

Det svenska domstolsväsendet står som garant för dessa värden.

Synen på ett oberoende och självständigt domstolsväsende har växlat, också i modern tid. Regeringsformen från 1974 betonade snarare folk­suveränitet än maktdelning. Att den centrala domstolsadministrationen lades i en myndighet under regeringen, Domstolsverket, var sympto­ma­tiskt för denna tid. Nu har pendeln svängt. Domstolarna har fått ett eget kapitel i RF. En fristående domarnämnd för beredning av utnämning av domare har inrättats. Anders Ekas utredning om ytterligare förstärk­ning av domstolarnas oberoende tillsattes i bred politisk enighet.

I dessa tider när sociala medier, med sina flyktiga former, dominerar informationsutbytet, känns det tryggt med institutioner som står pall i stormen. Institutioner som vilar på rättsstatens grund, med ett själv­förtroende och en självkänsla som en lång historia kan ge. Med detta per­spektiv är Hovrättens över Skåne och Blekinge 200-årsjubileum väl värd att uppmärksamma.

I samband med jubileet hölls ett antal ett antal mycket intressanta och kvalificerade webinarier angående centrala rättsliga frågor med anknyt­ning till domstolarna. Dessa finns alltjämt att avnjuta på hovrättens hem­sida.

Men inte minst kommer jubileet att förknippas med den förnämliga historieteckning som gavs ut i samband med jubileet.

 

Lagens öga

 

Du lagens nyss upplåtna öga,                    
du tunga uppå Themis

 

Så inleds Esias Tegnérs vers till invigningen av Hovrätten över Skåne och Blekinge år 1821. Lagens öga var under det tidiga 1800-talet en flitigt använd metafor för rättstryggheten i samhället och den konstitutionella rättsstaten. Themis är den grekiska mytologins motsvarighet till Justitia.

Lagens öga är också titeln på hovrättens jubileumsskrift. Uppgiften att teckna hovrättens historia har tagits an av två för ändamålet särskilt skickade personer, nämligen professorn Kjell Åke Modéer och docenten Martin Sunnqvist. Författarna har inte bara utomordentligt gedigna kun­skaper i ämnet. De har också ett hängivet intresse i domstolens historia, vilket präglar deras framställning.

Författarna har producerat ett omfångsrikt verk — över 550 sidor. Sam­tidigt är det en lättläst, omväxlande och matnyttig bok. Den kan med för­del användas som uppslagsverk kring hovrätternas historia eller bara för en stunds nöjsam avkoppling.

 I boken tecknas hovrättens historia. Inte minst dess växlande arbets­former och arbetsförutsättningar får ett stort utrymme och speglas på ett livfullt sätt. Det sociala livet i hovrätten tecknas, bl.a. genom vissa av hov­rättens genom åren talangfulla rimsmeder. Ett antal spännande, sär­präglade och på sin tid uppmärksammade rättsfall som prövats i dom­stolen lyfts fram.

Men framför allt lyfter boken lyfter fram hovrättens rättshistoriska roll och sätter den i ett sammanhang. Hovrättens presidenter har fått ett fram­trädande och välförtjänt utrymme. Det är uppenbart att skånska hov­rättens presidentstol besatts av ett antal färgstarka och inflytelserika jurister.

Jag väljer här att göra några korta nedslag i boken, som jag hoppas lockar till ett mer ingående studium.

 

Hovrätternas tillkomst

Det är, som sig bör, naturligt att ta Svea hovrätt som utgångspunkt för en beskrivning av hovrätternas historia. Sverige hade före år 1614 ingen permanent ordning med en professionellt verkande överinstans. Kungen verkade, tillsammans med några riksråd, som högsta instans. Detta var ingen idealisk ordning, inte minst med hänsyn till kungens stora borto­varo.

Svea hovrätt bildades med inspiration från ett antal höga domstolar i Europa. Avsikten var att domstolen skulle döma i kungens namn. Redan efter något år återtog dock kungen sin domsmakt som högsta instans, en ordning som i princip bestod till dess Högsta domstolen bildades 1789. 

Efter hand bildades under första hälften av 1600-talet nya hovrätter, i Åbo, Dorpat och Göta hovrätt i Jönköping.

Sedan Skåne och Blekinge blivit svenskt år 1658 hörde dessa landskap till Göta hovrätt, som fram till 1683 dömde enligt dansk rätt. Först genom 1734 års lag fick den svenska nationella lagstiftningen en tydlig struktur.

En särskild hovrätt för Skåne var aktuell redan på 1600-talet. Men det dröjde ända till år 1821 innan tanken kom att förverkligas genom inrättande av hovrätten över Skåne och Blekinge i Kristianstad. Bak­grunden var delvis den nya rättsliga miljön efter 1809 års regeringsform, med sitt tydligare maktdelningsperspektiv. Men den nyvalde kungen Karl XIV Johans personliga engagemang var också mycket betydelsefullt. Bidragande var också Göta hovrätts alltmer tyngande arbetsbörda.

Den högtidliga invigningsceremonin hölls på Stockholms slott, i Karl XI:s galleri, under pompa och ståt. I hägnet av den nya regeringsformen framhöll kungen att domarmakten var avskild från den verkställande och lagstiftande och framhöll vikten av en snabb och säker rättsskipning. Han uppmanade domarna att bli ”den brottsliges allwarliga skräck och oskul­dens mäktiga försvar”, en devis som står sig hyggligt än i dag. Senare följde invigning i Kristianstad.

Hovrätten kom att verka i Kristianstad fram till 1917, då den flyttade till Malmö och den vackra nybyggda hovrättsbyggnaden. Där verkade hov­rätten fram till 2009, då den nya modernistiska hovrättsbyggnaden stod färdig.

Det är lätt att sörja den gamla hovrätten, men den nya hovrätts­byggnaden, där vårens jubileumsceremoni ägde rum, är enligt min upp­fattning ett bra exempel på en modern domstolsbyggnad, som kombi­nerar värdighet, funktionalitet och effektivitet.  Ovanifrån kan byggna­dens mitt uppfattas som ett öga, ”lagens öga” måhända. Under byggna­tionen fick dock byggnaden den mer prosaiska beteckningen flundran!

 

Hovrättens grundläggande uppdrag

Vid Svea hovrätts 400-årsjubileum år 2014 slogs jag av det högtidliga i att verka i en institution som i princip haft en och samma huvuduppgift från dag 1 tills idag, nämligen att så snabbt och säkert som möjligt avgöra de mål och ärenden som underställs hovrätten. Denna uppgift är gemensam för samtliga hovrätter och dominerar vardagen.

Processordningen har givetvis ändrats. Den nya rättegångsbalken 1948, då processen gick från skriftlighet till muntlighet innebar en tämligen revolutionerande nyordning. Också införandet av reformen En moder­nare rättegång år 2008 innebar dramatiska förändringar i hovrätternas arbetsformer. Det grundläggande uppdraget är dock ett och samma.

Skånska hovrätten, med sin starka lokala förankring och närheten till juridiska fakulteten i Lund, har alltid haft förmåga att locka till sig mycket dugliga jurister och medarbetare i övrigt. Hovrätterna har redan från början haft en mycket betydelsefull roll för att utbilda unga domare. Många av dessa har blivit kvar i domstolarna, men många har också, för kortare eller längre tid, verkat i andra grenar av samhällslivet. Professor Stig Strömholm har i detta avseende benämnt hovrätterna som den civila generalstaben.

Den historiska uppgiften att utbilda unga jurister i rättsstatens ideal har enligt min uppfattning en stor betydelse för det svenska förvaltnings­klimatet. Oväld, starkt rättspatos och en skicklig penna är några av de egenskaper som kännetecknar hovrättsutbildade jurister. Det är ingen slump att huvuddelen av svensk lagstiftning — i vart fall den mer hög­kvalitativa delen — produceras av assessorer från hovrätt och kammarrätt.

Det är också lätt att konsterara att många av rättsväsendets främsta företrädare är produkter av just Skånska hovrätten.

Till det har säkert bidragit hovrättens starka engagemang i lagstiftnings­arbetet, inte bara som en viktig remissinstans, utan inte minst genom hovrättens utredningsavdelning, något som fint skildras i boken. Fram­trädande jurister från hovrätten har ända från tillblivelsen tagits i anspråk för betydelsefulla utrednings- och lagstiftningsuppdrag. Från mitt eget område, straffrätten, kan under min aktiva tid nämnas sådana storheter som Carl-Johan Cosmo, Axel Lundqvist, Erland Aspelin och Martin Borgeke, som under några decennier helt kom att dominera lagstiftnings­utvecklingen på straffrättens område.

 

Hovrättens och dess presidenters rättspolitiska betydelse

I Lagens öga har författarna tecknat porträtt av samtliga hovrättens presi­denter, från 1821 tills idag. Det är ett fascinerande galleri som framträder. Många av presidenterna har varit mycket inflytelserika personer under sin tid. De har gjort avtryck inte bara i hovrätten, utan också i samhället i stort.

Låt mig uppehålla mig något vid två av dem, Karl Schlyter och Björn Kjellin.

Karl Schlyter, president 1929–1946, präglade i hög grad den rätts­politiska diskussionen och reformagendan under sin tid. Det var, som författarna skriver, en kontroversiell utnämning. Karl Schlyter var riks­dagsman och tidigare konsultativt statsråd. Han var radikal. Men han var också högt begåvad och fotad i en tydlig domarroll. Han satte tydliga spår i hovrätten och deltog aktivt reformeringen av domstolarna också på nationell nivå.

Av särskild stor betydelse är hans insatser som straffrättsreformator, bl.a. som ordförande i strafflagberedningen. Karl Schlyter hade långt­gående radikala reformidéer. Han ville avfolka fängelserna. Hans syn på påföljdsläran var starkt präglad av behandlingstanken och han ville omforma straffen i tydlig individualpreventiv riktning. I Strafflag­bered­ningens slutbetänkande (SOU 1956:55) föreslogs till och med att straff­lagen skulle ersättas av en s.k. skyddslag.

Denna syn på påföljder kom att i hög grad prägla synen på påföljds­läran. Fullt ut kom den inte att utgöra grund för Brottsbalken, som i det avseendet framstår som en kompromiss, men det individualpreventiva tänkandet fick ändå stort genomslag. Man kan säga att först genom påföljdsreformen 1989 skedde ett mer tydligt brott med de Schlyterska tankegångarna. Nu var mantrat mer proportionalitet mellan brott och straff. En intressant iakttagelse är dock att behandlingstanken, i hägnet av en utvecklad preventionsforskning, återigen kommit att prägla diskus­sionen, i vart fall på verkställighetsnivå.

Det är slående att i princip alla som än idag diskuterar straffrätt på ett eller annat sätt förhåller sig till dominanten Karl Schlyter.

Björn Kjellin, president 1958–1977, kom till hovrätten med ett gediget förflutet. Han togs tidigt i anspråk för kvalificerade lagstiftningsuppgifter, bl.a. på tryckfrihetsområdet. Han var också statssekreterare och konsulta­tivt statsråd innan han tillträdde presidentämbetet. Hans intressen tog sig en viss annan riktning än Schlyters, även om han delade Schlyters syn på domarrollen och också i långa stycken anslöt sig till Schlyters syn på straff­rätten. Han värnade starkt ett självständigt och oavhängigt domarideal.

Han reagerade starkt på det politiska klimatet som präglade synen på domstolarna vid tiden för den nya regeringsformens ikraftträdande första halvan av 70-talet. Domstolarna sågs mer som en gren av förvaltningen, än som självständiga och oberoende. Skånska hovrätten, med Kjellin i spetsen, var utomordentligt kritiska till att inrätta en administrativ central­myndighet, Domstolsverket, direkt under regeringen. Efter dess inrättan­de markerade han klar distans till denna myndighet.

Kjellins inställning grundade sig på en principiell hållning till makt­delning och ett oberoende domstolsväsende. Han visade här en tydlig principfast hållning, som skilde sig påtagligt från den undfallenhet som många höga jurister, bl.a. inom Högsta domstolen, präglades av vid denna tid.

Den kultur som Kjellin präglade har levt vidare i Skånska hovrätten. När jag började i hovrätt i slutet av 70-talet var det tydligt att just de fiskaler som kom från hovrätten i Malmö upplevdes som banérförare för en självständig domarkultur.

Utvecklingen har också gett Kjellin rätt. Hans domarideal svarar i hög grad mot nutida krav och behov. Utvecklingen i vår omvärld har visat behovet av oberoende domstolar och en tydlig kontrollmakt avseende grundläggande konstitutionella rättigheter. Denna uppfattning synes nu delas av i princip alla riksdagens partier.

 

En modern hovrätt

Det är ett tecken i tiden att Hovrätten över Skåne och Blekinge nu fått sin första kvinnliga president, Ylva Norling Jönsson. Med sin gedigna bak­grund från lagstiftningsarbete och domstolsledning är hon väl skickad att leda hovrätten in i framtiden. Symptomatiskt är att hon som tingsrätts­lagman stått på barrikaden för att utnyttja digital teknik och sociala medier för att utveckla domstolarnas kommunikativa förmågor.

Grunduppdraget må vara långsiktigt och fotat i en månghundraårig nordisk rättskultur. Arbetsformer och uttryck måste dock vara moderna för att svara mot tidens krav och allmänhetens förtroende. Här är det uppenbart att Hovrätten över Skåne och Blekinge har såväl vilja som förmåga att svara upp mot dessa förväntningar.

 

Fredrik Wersäll