Mindre reklamationsplikt
— mer ”allmän passivitetsverkan”?

 

 

Av jur.kand. Jakob Andersson[1]

 

Högsta domstolen (HD) har i ett nytt avgörande, ”Svartöns pris”,[2] berört frågan om en konsument har en skyldighet att reklamera mot ett oskäligt pris, dvs. en reklamationsplikt liknande 47 § köplagen. HD har besvarat frågan nekande, men samtidigt konstaterat att konsumenten, genom passivitet, kan förlora sin rätt att återkräva det redan erlagda (påstått oskäliga) priset. Avgörandet reser frågor om bl.a. den allmänna inomkontraktuella reklamationspliktens omfattning. Därtill vidareutvecklar HD principen om ”allmän passivitetsverkan”, som domstolen sjösatt under framförallt senare tids praxis. I denna rättsfallsanalys diskuteras avgörandet med avstamp i dessa två frågeställningar.

 

1  Inledning

Civilrätten rymmer många olika regler som ålägger en part att under vissa omständigheter lämna underrättelse till annan för att säkerställa sina rättigheter i förhållande till denna. Ofta handlar det om att framföra ett anspråk (t.ex. vid avtalsbrott). Det kan också t.ex. vara fråga om att invända mot ett visst förhållande i syfte att undgå bundenhet vid avtalsingående. Om underrättelse inte sker leder det till rättsverkan för den underrättelsepliktiga (passiva) parten; hen kan förlora rätten att åberopa avtalsbrottet; hen kan bli bunden av medkontrahentens uppfattning om avtalets tillämpning.

Ovanstående civilrättsliga passivitetsregler har olika klassificeringar beroende på bl.a. under vilka förutsättningar de aktiveras, hur lång underrättelsefristen är, och vad rättsföljden är av utebliven underrättelse. Gemensamt för reglerna är dock att de i och för sig uppställer en viss underrättelsefrist som börjar löpa vid en viss startpunkt och medför någon form av rättsverkan om fristen inte iakttas. Reglerna, som inte alltid är lätta att skilja från varandra, kan i huvudsak passas in under två passivitetsinstitut: reklamation och preskription. I princip utgör alla passivitetsregler där såväl startpunkten som fristen är relativ med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte preskriptionsregler. Dessa icke-preskriptionsregler har ofta följande konstruktion: ”Om X vill åberopa Y gentemot Z måste X inom skälig tid [fristen] göra gällande Y gentemot Z från det att X insett eller bort inse Y [startpunkten].” 32 § 1 st. köplagen är ett exempel på en sådan regel. Motsatsvis är passivitetsregler där både startpunkten och fristen är fixerad inte reklamationsregler. I dessa fall rör det sig om preskriptionsbestämmelser, vars start­punkt typiskt sett är ett objektivt konstaterbart förhållande (t.ex. en fordrans uppkomst) och vars frist är fixerad (t.ex. 10 år). Svårigheterna att särskilja de civilrättsliga passivitetsinstituten uppstår framförallt när startpunkten är relativ, men inte fristen, och vice versa.[3]

Framförallt på senare år har det, efter intensiv praxisbildning från HD, börjat utkristalliseras ett passivitetsinstitut som innebär att parts passivitet kan få rättsverkan utan att så sker genom en direkt tillämpning av reklamations- eller preskriptionsregler. Det rör sig om en princip om allmän passivitetsverkan, som lyder under sina egna förutsättningar. Detta tredje passivitetsinstitut förefaller ännu inte har fått något träffande namn. I den här artikeln kommer den benämnas som passivitetsverkansprincipen.

HD har i ”Svartöns Pris” berört reklamationsplikten och passivitetsverkansprincipen i förhållande till frågan om återkrav av tidigare erlagd betalning. Avgörandet är av mycket stort intresse, både sett till bedömningen av den specifika frågeställningen och till avgörandets generella implikationer. Syftet med den här rättsfallskommentaren är att analysera avgörandet och diskutera några av dess slutsatser. Kritik framförs i reklamationsfrågan, såväl vad gäller HD:s slutsats som dess domskäl. Beträffande passivitetsverkansprincipen görs ett försök att passa in avgörandet i förhållande till HD:s tidigare praxis och att diskutera hur principen förhåller sig till läran om condictio indebiti.

 

2  HD:s avgörande

2.1 Bakgrunden

En konsument hade anlitat ett bolag för renovering av badrum, kök och hall. Något fast pris för tjänsten avtalades inte. Konsumenten skulle istället betala ett skäligt pris enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Renoveringsarbetena utfördes under första kvartalet 2016 och konsumenten betalade bolagets faktura före förfallodatumet.

Konsumenten kom senare att få uppfattningen att viss del av det pris hon betalat var oskäligt. Hon väckte därför talan mot bolaget och yrkade ersättning för den del som enligt henne översteg skäligt pris 36 § konsumenttjänstlagen (58 996 kr). Bolaget bestred käromålet och invände bl.a. att konsumenten underlåtit att reklamera ”i fråga om prisets skälighet”, varför hon ”förlorat sin rätt att föra talan på grund av passivitet.” Konsumenten bestred att hon haft påstådd reklamationsskyldighet.

Efter att tingsrätten med hänvisning till 56 kap. 13 § rättegångsbalken beslutat att ”hissa” ett antal frågor till HD meddelade domstolen prövningstillstånd enligt följande: ”[o]m det har funnits en allmän reklamationsplikt för [konsumenten] beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen, då något avtalat pris inte föreligger och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse.”

 

2.2 HD:s bedömning

HD inledde sina domskäl med att hänvisa till konsumenttjänstlagens regler om prissättning och prisets betalande (p. 7–8), för att därefter övergå till en allmän redogörelse av reklamationsinstitutet. HD konstaterade att frågan om en part måste underrätta sin motpart för att få ”bibehålla sina rättigheter eller för att kunna göra gällande krav mot motparten” uppkommer i flera olika situationer (p. 9). Enligt HD är den typiska formen av reklamationsplikt den som uppstår då en förfördelad part vill göra gällande ett avtalsbrott. HD konstaterade att rättsföljden av sen reklamation i dessa sammanhang "ofta" är att rätten att åberopa avtalsbrottet prekluderas eller att vissa påföljder går förlorade (p. 10).[4]

HD noterade att både konsumenttjänst- och konsumentköplagen innehåller bestämmelser som ålägger konsumenten att inom skälig tid reklamera näringsidkarens avtalsbrott, i form av dröjsmål och fel, för det fall hen vill göra gällande påföljder. HD hänvisade också till bestämmelser om dröjsmål och fel i köplagen, och till att kontraktsrätten även i andra sammanhang innehåller regler om reklamationsplikt vid avtalsbrott (p. 11–12). Enligt HD kan dock de regler och principer om reklamation vid avtalsbrott som domstolen redovisat inte grunda en reklamationsplikt även i andra sammanhang, inklusive den i målet aktuella (p. 13). När det som i detta fall inte finns uttryckliga regler om reklamation[5] måste man, ansåg HD, analysera vad som följer av närliggande avtalstyper och allmänna obligationsrättsliga principer och då särskilt köprättsliga (p. 14).

Följaktligen hänvisade HD till köprättsliga bestämmer, 23, 24, 28 och 61 §§ köplagen, som ålägger part en reklamationsplikt för det fall hen inte ska bli skadeståndsskyldig eller för att få bibehålla sina rättigheter, dvs. bestämmelser som inte avser avtalsbrott (p. 15–17). Av förklarliga skäl ägnade HD särskilt utrymme åt 47 § köplagen. Enligt HD följer av bestämmelsen att en köpare, som tagit emot en faktura, som huvudregel är ”bunden” av det pris som anges i fakturan om köparen inte inom skälig tid meddelar säljaren att priset inte godtas. Framställs sådan reklamation så förlorar fakturan sin ”bevisbetydelse”. Vid utebliven reklamation får köparen bevisbördan för de omständigheter som hen menar innebär att det fakturerade priset inte behöver betalas. Fakturapriset behöver inte betalas om det är oskäligt eller om ett lägre pris följer av parternas avtal. Något motsägelsefullt i förhållande till sitt tidigare konstaterande att köparen som huvudregel blir bunden av priset om reklamation inte sker, uttalade HD därefter att en ”underlåten invändning mot priset leder alltså inte till bundenhet till det begärda priset, men köparen måste som huvudregel i den situationen bevisa att ett lägre pris följer av avtalet” (p. 18). Därmed infann sig frågan om bestämmelsen skulle tillämpas (analogt) i avtalsförhållanden där konsumentköp- eller konsumenttjänstlagen är tillämplig (p. 19).

HD noterade att en liknande bestämmelse fanns i den äldre köp­lagen från 1905 (p. 20). Den var som utgångspunkt endast tillämplig på s.k. handelsköp, dvs. det som vi idag betecknar som köp mellan näringsidkare. Men enligt HD ansågs bestämmelsen kunna tillämpas även på det som vi idag skulle beskriva som konsumentavtalssitua­tioner, om särskilda skäl förelåg. I sådana fall kunde ”konsumentens” invändning mot priset ofta lämnas utan avseende om det passerat ”lång tid” (p. 21).

Vad således gällde frågan om nuvarande 47 § köplagen kunde tillämpas analogt hänvisade HD bl.a. till ett uttalande i konsumentköplagens betänkande (SOU 1984:25), som uttryckligen angav att konsumentköplagen inte borde innehålla en motsvarande bestämmelse, och att köplagsbestämmelsen inte heller borde kunna tillämpas analogt.[6] Förarbetena till konsumenttjänstlagen behandlade inte frågan (p. 22). Detta hindrade dock inte HD från att konstatera att det följde redan av lagstiftningshistoriken att 47 § köplagen inte ska tillämpas analogt i avtalsförhållanden på vilka konsumentköp- eller konsumenttjänstlagen är tillämpliga. HD framhöll också att det i allmänhet åligger näringsidkaren att bevisa skäligheten av ett begärt pris. HD:s slutsats blev därför att en utebliven reklamation från konsumenten om att ett fakturerat pris inte godtas inte får någon bevisverkan avseende skäligheten av det begärda priset (p. 23).

Under rubriken ”Allmänna passivitetsgrundsatser” övergick HD till passivitetsverkansprincipens tillämplighet. HD konstaterade att många avtal förutsätter en lojal samverkan mellan avtalsparterna under avtalstiden. Detta gäller särskilt ömsesidigt förpliktande avtal som pågår under längre tid. Av det följer att parterna är skyldiga att ”i vissa för avtalet väsentliga delar” hålla varandra informerade och klargöra sin uppfattning om olika frågor (p. 24). Enligt HD är det en allmän förmögenhetsrättslig princip att en rättighet kan gå förlorad till följd av passivitet (p. 25). Vidare kan part ha en skyldighet att underrätta sin motpart om att ett anspråk görs gällande om hen vet att motparten inrättar sig efter en rättslig bedömning som är felaktig (p. 26). En underrättelseplikt kan också finnas när en part gett mot­parten intrycket av att hen eftergett sin rätt, när part under ”mycket lång tid” avstått från att göra gällande en rättighet, eller när mot­parten haft fog för sin uppfattning att parternas mellanhavanden var slutligt reglerade (p. 27).

I förhållande till den i målet aktuella frågan, dvs. återkrav av för högt betalt belopp, konstaterade HD att det finns praxis rörande principen om condictio indebiti som leder till slutsatsen att den som söker återbetalning måste framställa sitt krav inom viss tid för att säkerställa den rätten. Inom vilken tid krav måste framställas beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Fristen kan, särskilt vid konsumenttransaktioner, vara ”avsevärt” längre än vad som i regel är fallet vid reklamation på grund av avtalsbrott. Utgångspunkten i konsumentsammanhang är att konsumenten ska ges ”rimlig tid att överväga sin situation”. Men desto längre som konsumenten dröjer med sitt återkrav, ju större anledning har mottagaren att tro att betalningen är definitiv (p. 28–32).

Mot ovanstående bakgrund besvarade HD den hänskjutna frågan enligt följande: ”Det anförda leder fram till slutsatsen att det för [konsumenten] inte har funnits en reklamationsskyldighet beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen. Det hindrar dock inte att en passivitet i fråga om att göra gällande återkrav av betalning kan medföra att rätten till återbetalning går förlorad.”

 

3  Analys

3.1 Reklamationsfrågan

Innan de huvudsakliga reklamationsrättsliga frågeställningarna som HD bedömde analyseras, finns anledning att kort uppehålla sig vid HD:s uttalande i punkten 10 om att (fullständig) preklusion av rätten att åberopa ett avtalsbrott vid sen reklamation endast är en rättsföljd som inträder "ofta". Detta uttalande är sannolikt en följd av HD:s försiktighet att göra kategoriska konstateranden. I det här fallet bör uttalandets betydelse inte överdrivas; att preklusion är påföljden är sannolikt en mycket stark huvudregel.[7]

HD fastslår att en utebliven reklamation inte får någon bevisverkan avseende skäligheten av ett begärt pris. Underförstått är att detsamma gäller i konsumentköplagssammanhang (p. 23 i domskälen och 35 § konsumentköplagen). Två är argumentationslinjerna som HD anför till stöd för sin slutats: (i) lagstiftningshistoriken och (ii) regelsystematiken.

(i) består av två hänvisningar till varsin SOU. I den ena av dessa, köplagsförslaget,[8] förefaller det betydelsefulla bestå i en uppmaning om att konsumentköplagen och köplagen inte i alla avseenden bör överensstämma. Detta är förvisso relevant och riktigt. Samtidigt korresponderar ju lagarna i många avseenden; uttalandet säger ingenting om hur den i målet specifika frågeställningen bör bedömas.

Vad gäller den andra SOU-hänvisningen, konsumentköplagens betänkande, är det av intresse att återge hela stycket som HD får antas hänvisa till:

 

Utöver den nu behandlade bestämmelsen i 52 § innehåller köplagsförslaget i 53 § en specialregel, som innebär att en köpare i princip blir bunden av det pris som anges i säljarens räkning, om han inte protesterar utan oskäligt uppehåll. I gällande lag finns en motsvarande bestämmelse (6 § köplagen), vilken dock endast är tillämplig vid handelsköp. Enligt det danska köplagsförslaget skall regeln gälla bara om köparen är näringsidkare, och enligt det finländska förslaget skall regeln inte gälla vid konsumentköp. Någon motsvarighet till regeln bör enligt vår mening inte tas upp i konsumentköp­lagen, och regeln bör inte heller kunna tillämpas analogt på konsumentköp.[9]

 

Betänkandets slutsats (sista meningen) saknar synbar motivering, och bestämmelsen kommenteras inte på annat håll i utredningen. Vid en välvillig tolkning kan det antas att ståndpunkten vilar på rättspolitiska överväganden i form av konsumenthänsyn. Men slutsatsen är knappast självklar även med det perspektivet; rättsföljden av utebliven reklamation enligt 47 § köplagen är klart ”snällare” än andra regler om reklamation på konsumenträttens område (mer om detta nedan).

Läsaren bör också uppmärksamma betydelsen av att det rör sig om en SOU. Ett av de huvudsakliga argumenten för användandet av förarbeten som rättskälla är att de i någon mån kan sägas ge uttryck för lagstiftarens syfte bakom en lagtext. Denna ”lagstiftarvilja” bör typiskt sett få genomslag (s.k. intentionsbaserad lagtolkning).[10] På så vis kan rättstillämpningen främja rättsordningens demokratiska legitimitet, eftersom en sådan tolkning (genom lagstiftaren) förverkligar folk­viljan. Av det följer att ju närmare koppling som finns mellan ett visst förarbetsuttalande och en folkvald politisk instans, desto starkare skäl föreligger att tillmäta uttalandet betydelse vid tolkningen av lagtext (och vice versa). Utlåtanden i en SOU uppbär alltså uppenbarligen inte samma tyngd i nu aktuellt avseende som exempelvis ett uttalande i en proposition.[11] Det som framförallt skänker en SOU auktoritet som rättskälla är robustheten i utredningen och bärkraften i analysen.[12] Detta utvisas inte minst av att HD ibland hänvisar till SOU-betänk­anden trots att de inte lett till lagstiftning.[13] Om ett uttalande i en SOU saknar motivering saknas alltså en viktig komponent i det som annars ger rättskällan tyngd. I motsats till vad som gäller för t.ex. en proposition kan inte den avsaknaden kompenseras för i kraft av källan i sig till uttalandet, i vart fall inte i nu aktuellt avseende.

Redan mot ovanstående bakgrund infinner sig vissa betänkligheter vad gäller vilket rättsligt stöd HD har för sin slutsats. Därtill är det värt att reflektera över om nuvarande 47 § köplagen verkligen återspeglar den innebörd som återges i citat ovan. Om regeln i själva verket kan uppfattas som lindrigare har betänkandets ståndpunkt vilat på i viss mån överdrivna farhågor, med följd att HD:s hänvisning till denna kan ifrågasättas även av det skälet.

Rent språkligt har 47 § köplagen och 53 § i utkastet i NU 1984:5 samma innebörd. Men påståendet att en köpare ”i princip blir bunden” av ett pris i säljarens faktura om köparen inte reklamerar mot fakturan tål att granskas närmare. Konstaterandet ger uttryck för en ganska stark huvudregel. Emellertid anger regeln att reklamation endast är ett av tre sätt att undgå ”bundenhet” till det fakturerade priset. Bundenhet undviks också om ett lägre pris följer av avtalet, eller om fakturapriset är oskäligt. Lokutionen ”följer av avtalet” avser sannolikt inte enbart vad som uttryckligen är avtalat; om lägre pris följer av partsbruk, handelsbruk eller annan sedvänja kan möjligtvis också det neutralisera fakturaprisets bevisverkan.[14]

Köparen blir alltså aldrig bunden av priset endast på grund av ute­bliven reklamation. Utevaron av två sistnämnda faktorer är ytterligare ett krav. Det var först i ”Slangfabriken” NJA 1996 s. 663 som HD klargjorde att bestämmelsens praktiska innebörd är bevismässig, innebärande att om köparen inte reklamerar är det som huvudregel hen som måste bevisa varför fakturapriset är oskäligt eller att det avviker från ett avtalat pris.[15] Detta går inte att utläsa av lagtexten. Det kan noteras att HD i ”Slangfabriken” formulerade sig som att utebliven reklamation leder till att fakturapriset gäller ”i första hand” (inte ”i princip bunden”).

Det får antas att den exponering som 47 § köplagen innebär för köparen är förhållandevis begränsad. För det första lär bestämmelsen sällan aktualiseras i praktiken. Därtill är den risk som köparen får bära, om hen inte reklamerar och inte heller lyckas bevisa att annat pris följer av avtalet eller att det begärda priset är oskäligt, att fakturapriset skulle överskrida det skäliga pris som annars skulle ha betalats enligt 45 § köplagen (motsvarande 36 § konsumenttjänstlagen). Det är inte uppenbart att konsumentköplagens betänkande insett detta, vilket i så fall skulle innebära att betänkandets slutsats i viss mån vilat på överdrivna farhågor.

Vad gäller HD:s andra argumentationslinje, regelsystematiken (ii), är följande att beakta. HD:s konstaterande att rättsregler om reklamationsplikt vid avtalsbrott inte kan åberopas för att grunda en reklamationsskyldighet i andra sammanhang (p. 13) är betydelsefullt. Kanske inte så mycket för den slutsats som HD kom fram till i just den här frågan, utan framförallt på grund av uttalandets potentiella implikationer generellt.

När folk, såväl jurister som icke-jurister, hör ordet reklamation tänker nog de flesta på avtalsbrottsreklamationen.[16] Detsamma gäller för undertecknad. Det är dessa reklamationsregler som fått störst ut­rymme i doktrinen,[17] och som säkerligen har störst praktisk betydelse. Det synes vara en välgrundad uppfattning att det finns en allmän reklamationsplikt vid avtalsbrott. Den som påstår annat argumenterar i motvind,[18] även om huvudregeln kan ha undantag i vissa specifika avtalsförhållanden.[19]

Som framgår av ”Svartöns pris” finns andra sorters reklama­tionsbestämmelser utöver avtalsbrottsreklamationen. Det kan t.ex. vara fråga om då oklarheter föreligger rörande avtalsbundenhet eller avtalets innehåll,[20] så även i förhållande till tredje man.[21] Det finns även reklamationsregler rörande anspråk i allmänhet (dvs. krav som inte är grundade på avtalsbrott),[22] eller då en part vill få till stånd en ändring av ett rättsförhållande,[23] eller när en ändring av ett rätts­förhållande de facto kommit till stånd (t.ex. då en förutsättning för ett avtals fullgörande har förändrats).[24]

De ändamålsskäl som ligger bakom reklamationsregler vid avtalsbrott är sannolikt i flera avseenden de samma som dem som motiverar en reklamationsplikt i andra sammanhang.[25] Mot den bakgrunden och de mångfacetterade reklamationsbestämmelser som förekommer inom kontraktsrätten vore det inte otänkbart att påstå att civilrättsliga reklamationsregler bildar ett sammanhängande system. Detta system skulle sammantaget innebära att en part som vill göra gällande ett anspråk eller bibehålla en invändningsrätt inom viss kortare tid måste upplysa sin motpart om detta från det att parten fått någon form av insikt om förhållandet ifråga. I vart fall i avtalssammanhang, grundat på bl.a. lojalitetsskäl, och om inte särskilda skäl föranleder en annan ståndpunkt.

Genom HD:s konstaterande i punkten 13 och bedömningen i själva sakfrågan finns det dock anledning att ifrågasätta ovanstående ståndpunkt. Avgörandet klarlägger att bestämmelser om reklamationsplikt vid avtalsbrott inte i sig är tillräckligt för att grunda reklamationsplikt även i andra sammanhang. Det är fortfarande möjligt, kanske t.o.m. sannolikt, att det föreligger en (allmän) sådan reklamationsplikt även i oreglerade fall, men den principen behöver alltså stödja sig på någonting mer än reklamationsregler vid avtalsbrott. I praktiken inne­bär detta att man vid reklamationsbedömningar i större utsträckning än tidigare måste skilja på vad för förhållande som påstås vara reklamationspliktigt, och vara särskilt uppmärksam på om det är något som talar för att en reklamationsplikt inte skulle finnas.

 

3.2 Passivitetsverkansprincipen

Det andra betydelsefulla medskicket i ”Svartöns pris” är enligt min mening HD:s vidareutveckling av passivitetsverkansprincipen. Innan vi analyserar den frågan ska först några påpekanden göras om passivitetsverkansprincipens innehåll på ett allmänt plan. Det ska understrykas att det inte är möjligt, men inte heller nödvändigt, att i det här sammanhanget lämna en heltäckande redogörelse för prin­cipens innehåll.

Passivitetsverkansprincipen kan förenklat beskrivas som ett slags samlingsbegrepp för att förklara de situationer då en part kan lida rättsförlust genom att förhålla sig passiv, men utan att det är fråga om en direkt tillämpning av preskriptions- eller (skrivna eller oskrivna) reklamationsregler. Principen manifesterar sig i huvudsak genom att den bildar en egen slags ”underrättelseplikt”, som uppkommer ”mitt emellan” sistnämnda två passivitetsinstitut. Kännetecknande är att den typiskt sett kräver att den underrättelsepliktiga har någon form av insikt, faktisk insikt eller ”bort inse-insikt”, för att dess frist ska börja löpa. Om insikt, och i så fall vilken sort, krävs förefaller bero på omständigheterna i det enskilda fallet, t.ex. när fråga är om passivitet vid avtalsbrott, illojalt avtalsbrott, framställande av anspråk eller bibehållandet av en rättighet eller invändningsrätt m.m.[26] Fristen är klart längre än reklamationsfristen,[27] men kortare än i vart fall den allmänna preskriptionsfristen om tio år.[28] Den påföljd som kan drabba den underrättelsepliktiga parten om hen framställer sin underrättelse för sent är oftast att anspråket eller invändningsrätten m.m. prekluderas.[29] Men i vart fall vid illojala avtalsbrott förekommer mer nyanserade bedömningar, t.ex. att rätten till skadestånd reduceras (snarare än bortfaller totalt).[30]

I ”Svartöns pris” upprepar HD mestadels vad domstolen konstaterat i tidigare praxis. Mot den bakgrunden är det möjligtvis inte förvånande att HD fann att det finns en skyldighet i och för sig att inom viss tid framställa ett anspråk om återkrav av betalning, och att rätten till återbetalning kan gå förlorad om krav inte framställs inom viss tid. Målet ifråga rörde en konsumenttjänst och i sina domskäl uppehöll sig HD framförallt vid konsumenttransaktioner. Med det sagt synes det följa direkt av andra meningen i punkten 32 i domskälen att rättsregeln är tillämplig även utanför konsumentsammanhang (en annan ordning vore också märklig).

Även om HD delvis hänvisar till tidigare praxis om condictio in­debiti tyder allt på att HD:s slutsats, att passivitet vid återkrav av betalning kan leda till att rätten till återbetalning går förlorad, inte utgör blott en hänvisning till den principen. Det måste istället anses vara fråga om en vidareutveckling av passivitetsverkansprincipen. Det råder nämligen inget tvivel om att passivitet typiskt sett är en relevant faktor vid condictio indebiti bedömningens s.k. inrättandekrav.[31] En bekräftelse av detta fordrar knappast närmare tre sidors domskäl. HD:s svar på den hänskjutna frågan är också svårt att förstå som enbart en hänvisning till condictio indebiti. Dessutom kan passivitet aldrig i sig, enligt condictio indebiti, leda till en förlust av rätten till återbetalning. Detta följer redan av att andra rekvisit också måste vara uppfyllda,[32] men därtill att passivitet inte i sig leder till ett inrättande (i vart fall inte i teorin).[33] Det står också klart att en betalningsmot­tagare (enligt condictio indebiti) i vissa fall inte kan inrätta sig efter en betalning oavsett hur länge misstagsbetalaren förhållit sig passiv, med följd att rätt till återbetalning föreligger.[34]

Noterbart i sammanhanget är att HD därmed möjligtvis frångått ett tidigare uttalande i ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224, som rörde frågan om condictio indebiti i konsumentsammanhang. Där övervägde HD om den passivitet som konsumenten uppvisat trots allt inte borde leda till att denna förlorat sin rätt till återbetalning, med hänvisning till betalningsmottagarens intresse av ”trygghet”. HD besvarade frågan nekande. HD hänvisade bl.a. till att paralleller med lagregler om reklamation och preskription fick anses ha ett begränsat värde, när det är fråga om att en betalare går miste om sin rätt utan stöd av lag. Uttalandet är inte helt lättolkat (detsamma gäller avgörandet i andra delar)[35] och dessutom var två justitieråd skiljaktiga, men möjligen skulle det kunna förstås som att HD uttryckte en skepsis mot att utan stöd i lag utvidga grunderna för när en misstagsbetalare kan gå miste om sin rätt till återbetalning.[36]

Vad gäller frågan om passivitetsverkansprincipens frist konstaterar HD att den i nu aktuellt sammanhang kan vara ”avsevärt längre” än vad som generellt är fallet vid avtalsbrottsreklamationer. Detta ligger i linje med tidigare praxis och bekräftar därmed bilden av att det är fråga om en generös frist. Vidden av generositeten framstår dock som oklar. Den praxis som finns i passivitetsverkansfallen är spretig och det är inte uppenbart i vad mån de olika fallen är jämförbara med varandra. I t.ex. ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 ansågs en underrättelse efter ca 4,5 år inte vara för sen, men det som skulle underrättas var motpartens illojala avtalsbrott. I dessa fall finns det starka skäl att behandla den underrättelsepliktiga förmånligt. När underrättelse har befunnits skett för sent har det ofta varit fråga om väldigt långa tidsfrister.[37] I ”Lägenheten på Karlaplan”[38] ansågs en väckt talan efter sju månader inte vara för sent, vilket inte är förvånande givet HD:s uttalande ovan i ”Svartöns pris”.

Ett som utgångspunkt starkt argument mot att part skulle kunna lida rättsförlust före preskription är om lagstiftaren uttryckligen förklarat att förhållandet ifråga inte är reklamationspliktigt. Det antyder att lagstiftaren intagit en restriktiv hållning i frågan. ”Svartöns pris” kan dock uppfattas som att passivitetsverkansprincipen kan äga tillämpning även i det fall det finns en avsiktlig utevaro av reklama­tionsplikt. Även HD:s tidigare praxis synes ge stöd för denna möjlighet; en nyhet är dock att principen kan aktualiseras även då det inte är fråga om ett långvarigt avtalsförhållande.[39]

En observation är att HD inte anger när fristen börjar löpa. Det är alltså oklart vilket, om något, insiktskrav som gäller. Visserligen påpekar HD att konsumenten ska ges ”rimlig tid att överväga sin situation”. Detta skulle kunna tolkas som att konsumenten ska ha getts faktisk sådan möjlighet vilket ju kräver faktisk insikt om förhållandet som ska övervägas. Kravet för att faktisk insikt ska föreligga är högt ställt.[40] Å andra sidan förefaller HD:s uttalande likaväl kunna förstås som att fristen ska vara så pass lång att konsumenten typiskt sett, och därmed borde ha, haft den möjligheten. Detta vinner stöd av HD:s uttalande om den rimliga tiden, som anges i sammanhanget att ju längre tid betalaren dröjer med sitt återkrav, desto större anledning har mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Detta utgör en ganska tydlig indikation på att passivitetsverkan kan inträda på objektiva grunder; det skulle möjligtvis räcka med att mottagaren har tillräckligt stor anledning att tro att betalningen är definitiv. Tolkat på detta vis skulle det alltså vara tillräckligt att betalaren bort inse (om ens det) sitt återkrav för att underrättelsefristen ska börja löpa.

 

4  Avslutande ord

Möjligtvis var det i första hand ömmande konsumenthänsyn som vägledde HD i sin bedömning i reklamationsfrågan. Självklart måste utgångspunkten vara att iaktta försiktighet med att ålägga konsumenter oväntade förpliktelser.[41] Men detta har inte hindrat HD från att ålägga konsumenten reklamationsplikt i andra sammanhang, som möjligen kan anses mer betungande än den i målet aktuella.[42] Om farhågorna ändå kvarstått hade en rimligare lösning enligt min mening varit att införa en variant av 47 § köplagen med tillämpning av den s.k. konsument­mässiga minimifristen om två månader, möjligtvis i kombination med ett krav på faktisk insikt om anspråket. En sådan konstruktion gäller vid konsumentens reklamationsplikt enligt konsumentköp- och konsumenttjänstlagen i övrigt, och tillämpades av HD i ”Flyget till Antalya” NJA 2017 s. 127. För all del hade HD också kunnat finna att konsumenter har en reklamationsskyldighet i nu aktuellt sammanhang. Materiellt sett är inget av dessa alternativ, inklusive HD:s slutsats, orimliga. Intressant nog synes detta framhäva betydelsen av uttalandet i punkten 13 — det är svårt att skaka av sig tanken att HD:s ambition kan ha varit att verka för nyanserandet av reklamationsbedömningar. En inte helt ovanlig situation där HD:s uttalande kan få betydelse är vid ianspråktagande av avtalade skadelöshetsförbindelser.[43]

Genom ”Svartöns pris” synes det också stå klart att passivitet kan leda till rättsförlust vid krav på återbetalning utan att det är fråga om tillämpning av en reklamationsplikt, preskription, eller condictio indebiti.[44] HD:s ställningstagande framstår enligt mig som rimligt och välgrundat. En sak man kan fundera på är dock räckvidden av den etablerade principen. I HD:s avgörande finns ingen antydan till begränsning, men frågan är om principen verkligen kan tillämpas i alla återkravssituationer. I ”Svartöns pris” torde näringsidkaren ha kunnat utgå ifrån att konsumentens betalning föregåtts av någon form av övervägande av prisets skälighet. I dessa sammanhang kan betalningen med fog uppfattas som en accept av priset och tjänstens beskaffenhet. Den situationen skiljer sig uppenbarligen från den då det skett en ”ren” misstagsbetalning (exempelvis betalning till fel konto) och den misstagsbetalande inser det först senare och då omedelbart framför sitt återkrav.

”Svartöns pris” kommer sannolikt att leda till att kravställaren i en återkravssituation i fler fall än tidigare löper risken att gå miste om rätten till återbetalning, eftersom den nu kan gå förlorad vid sidan av condictio indebitis relativt snäva rekvisit. Med det inte sagt att condictio indebiti på något sätt har spelat ut sin roll även i situationer då båda principerna kan vara tillämpliga. Naturligtvis är det tänkbart att rätten till återbetalning i ett enskilt fall upphör tidigare enligt condictio indebiti än vid en tillämpning av passivitetsverkansprincipen.

Passivitetsverkansprincipen är en svårgripbar och mångfacetterad rättsfigur. Det föreligger betydande svårigheter att bedöma i vad mån HD:s praxis ska uppfattas äga generell tillämpning eller istället ses som etablerande av principer i vissa typfall. En cyniker skulle möjligen uttrycka det som att HD utnyttjar principen för att uppnå ett resultat som visserligen kan anses materiellt tillfredsställande i det enskilda fallet, men som resulterar i att förutsebarheten lämnas vind för våg.[45] Den kritiken synes enligt mig inte vara helt obefogad. HD:s avgöranden på området är svårtolkade och ibland rentav ofullständiga. ”Svart­öns pris” är inget undantag i och med att HD av okänd anledning inte klargjorde när underrättelsefristen börjar löpa. Ett annat exempel är ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 där HD, inte ens in abstracto, redo­gjorde för hur lång underrättelsefristen var. Sistnämnda fall är särskilt bekymmersamt eftersom omständigheterna i målet liknade den situa­tion som regleras i 6 § 2 st. avtalslagen eftersom den underrättelsepliktiga måste ha insett att motparten misstagit sig om avtalets innebörd. I avgörandet ansågs underrättelsen ha skett för sent. Det är oklart om detta förklarades av att HD tillämpade passivitetsverkansprincipen (med tillhörande lång underrättelsefrist) eller, med stöd av principen, närmast tillämpade 6 § 2 st. avtalslagen analogt (innebärande en skyldighet att framställa underrättelsen inom viss kortare tid). Kritik mot andra ”passivitetsavgöranden” har också rests i doktrinen.[46] I sammanhanget kan noteras att HD:s (och andra domstolars) avgöranden även i reklamationsfrågor i många fall framstår som svårtolkade.[47]

Med detta sagt måste man ha förståelse för att passivitetsverkansprincipen är en relativt ny rättsfigur, i vart fall sett till dess kraftigt ökade tillämpning i HD:s praxis. Vidare kan den som sagt aktualiseras inom vitt skilda förhållanden. Det ska därför understrykas att det möjligtvis är felaktigt, kanske till och med något missvisande, att bunta ihop dessa olika situationer under en enda rättsprincip, såsom har gjorts i den här artikeln.[48] Än finns mycket att upptäcka om passivitetsverkansprincipen och behovet av vägledning är stort. Det framstår inte som en alltför vågad gissning att HD även fortsättningsvis kommer att vara generös med att ta upp principen till prövning. Detta framgår inte minst av att HD:s avgörande i den här delen förefaller utgöra ett obiter dictum.[49]

 

[1]  Biträdande jurist i advokatfirman Setterwalls tvistlösningsgrupp i Stockholm.

[2]  Högsta domstolens avgörande den 11 januari 2022 i mål Ö 672–21.

[3]  Johan Bärlund, Reklamation i konsumentavtal. En kontraktsrättslig studie av konsumentens reklamation som en förutsättning för att konsumenten skall kunna åberopa näringsidkarens avtalsbrott, s. 93 ff. Se även Johannes Marszalek, Reklamationsplikt vid fel i utförd överlåtelsebesiktning, JT 2013–14 nr 4.

[4]  S.k. avtalsbrottsreklamation, se Jori Munukka, Hävning krävs trots svävarvillkor, JT net 2021–22 s. 54.

[5]  HD använder sig av termen ”meddelandeskyldighet”, men hänvisar också till att dylika bestämmelser utanför avtalsbrottssituationer ofta betecknas som reklama­tioner (se p. 15).

[6]  SOU 1984:25 s. 201.

[7] Jag känner inte till något avgörande från HD eller hovrätterna där domstolen funnit att rättsföljden av sen reklamation vid avtalsbrott inte skulle vara preklusion, för att istället tillerkänna den reklamationspliktiga möjlighet att i viss mån göra gällande påföljd. Tvärtom ger HD:s praxis stöd för att påföljden är preklusion (se t.ex. "Flyget till Antalya" NJA 2018 s. 12). Jfr dock Stefan Lindskog, Preskription, uppl. 5 (Stefan Lindskog 2021), s. 745 och Christina Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 (Christina Ramberg 2010), på s. 154 f.

[8]  SOU 1976:66 s. 137 f.

[9]  SOU 1984:25 s. 201. Anledningen till att konsumentköplagens betänkande numrerar bestämmelsen som 53 § (och inte 6 § som i SOU 1976:66) är att betänkandet hänvisar till det senare utkastet på ny köplag i NU 1984:5.

[10]  Torben Spaak, Guidance and Constraint. The Action-Guiding Capacity of Theories of Legal Reasoning, s. 47 ff. Jfr dock Stig Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning. En lärobok i allmän rättslära, 5 u., s. 367 ff. som påpekar att det visserligen ur ett teoretiskt perspektiv är ohållbart att anse att förarbeten ger uttryck för lagstiftarviljan på ”väsentligen” samma sätt som lagtexten.

[11]  Stig Strömholm, a.a., s. 370.

[12]  Bertil Bengtsson, SOU som rättskälla, SvJT 2011 s. 777 ff.

[13]  Bertil Bengtsson, a.a., s. 782 f.

[14]  Jan Ramberg & Johnny Herre, Köplagen. En kommentar, JUNO version 3A, p. 10.4.3.

[15]  Se även Jan Ramberg & Johnny Herre, a.a., p. 10.4.3.

[16]  Jfr Jori Munukka, a.a., s. 54. I åttonde upplagan av boken Juridikens termer, författad av Torgny Håstad m.fl., beskrivs reklamation enligt följande: ”meddelande varigenom den ena parten i ett avtal påpekar dröjsmål eller fel eller brist i t.ex. en levererad vara och förbehåller sig rätt att göra anspråk gällande på grund härav.”

[17]  Se Jakob Andersson, Inomkontraktuell reklamationsplikt; ett NJA-fall och flera hovrättsavgöranden senare, SvJT 2019 s. 376 (Jakob Andersson 2019), Jakob Andersson, Reklamationsfristens längd i teori och praktik, SvJT 2022, s. 40 (Jakob Andersson 2022), Johnny Herre, Något om reklamationsplikten vid köp av varor och tjänster, Festskrift till Gertrud Lennander, s. 119 (Johnny Herre Festskrift), Johnny Herre, Skadeståndsanspråk inom viss tid?, JT 2007–08 nr 4, Christina Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, Jan Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, Festskrift till Torgny Håstad, s. 333, Fredric Korling, Reklamation av investeringsrådgivning och diskretionär förvaltning, SvJT 2012 s. 649, Johannes Marszalek, a.a., Jori Munukka, a.a., Christina Ramberg 2010, Christina Ramberg, Skiljedom om jämkning av ansvarsbegränsning, reklamation, rådgivaransvar, skadeståndsberäkning och prisavdrag, JT 2010–11 nr 4, Torgny Håstad, Reklamationsskyldighet i kontraktsförhållanden, Förarbete & Efterfest, Skrifter från amanuenskollegiet vid juridiska fakulteten i Uppsala, 2015.

[18]  Se särskilt ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127 samt NJA 1931 s. 208, NJA 1943 s. 272, ”Lastbilsleasingen” NJA 1992 s. 728, NJA 1994 s. 532, ”Ränteskruven” NJA 2005 s. 142, ”Jehanders grus” NJA 2007 s. 909, NJA 2008 s. 243. Se även NJA 1996 Not A 1 och justitierådet Linds särskilda tillägg till ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224. Jfr också ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 p. 9, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 15. Se även följande underrättspraxis: Svea hovrätts dom den 16 februari 2010 i mål T 5026-08 (revisors skatterådgivning), Svea hovrätts dom den 8 juni 2020 i mål T 5591-19 (tjänst under lagen om transport av farligt gods), Svea hovrätts dom den 2 oktober 2020 i mål T 5996-19 (privatpersons hävning av förhandsavtal vid köp av bostadsrätt). Se även Jakob Andersson 2019, s. 381 f., Jan Kleineman, a.a., s. 334 ff., Johnny Herre Festskrift, s. 133, Torgny Håstad, a.a., s. 25 ff., Christina Ramberg 2010, s. 143, Johannes Marszalek, a.a., s. 882 ff. Jfr dock Stefan Lindskog 2021, s. 744 f.

[19]  Se Jakob Andersson 2019, s. 382.

[20]  Se 4, 6, 9, 32 §§ avtalslagen, 24, 47, 60 §§ köplagen.

[21]  19, 28 §§ avtalslagen, 18, 19, 21 §§ lagen om handelsagentur, 3, 44 2 st. §§ kommissionslagen.

[22]  42, 44 1 st. §§ kommissionslagen

[23]  35 § 1 st. p. 2 jämlikt 45 § kommissionslagen, 61 § köplagen.

[24]  28 §, 40 § 1 st. 58 § köplagen.

[25]  Se exempelvis hur möjligheten till spekulation åberopas om ett av skälen bakom reklamationsreglerna i 4 § 2 st. och 6 § 2 st. avtalslagen i Förslag till lag om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område m.m., avgivet den 31 jan. 1914 av därtill utsedda kommitterade, s. 47 respektive 50. För avtalsbrottens vidkommande, se Christina Hultmark, a.a., s. 33.

[26]  ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 ger alla stöd för att det föreligger någon form av insiktskrav. I ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 konstaterade dock HD att passivitetsverkan kan inträda för förfluten tid även då borgenären är ovetande om sin rättighet. Möjligtvis ska man dock tolka avgörandet som att den underrättelsepliktiga bort inse sitt anspråk. Jfr Niklas Arvidsson & Lars Gorton, Passivitet inom avtalsrätten, Festskrift till Göran Millqvist, s. 121, som anser att HD egentligen har gjort en skälighetsbedömning. I ”Lägenheten på Karlaplan” (HD:s dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21) uttalade HD att passivitetsverkan kan inträda efter ”längre tid”, utan att överhuvudtaget nämna något om huruvida insikt (och i så fall vilken) krävs (p. 26 i domskälen). Det kan möjligen anses underförstått att den underrättelsepliktiga i den aktuella situationen har faktisk insikt om förhållandet ifråga.

[27]  Se ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195, "Lägenheten på Karlaplan" Högsta domstolens dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21 samt framförallt p. 32 i ”Svartöns pris”. Längden på reklamationsfristen vid avtalsbrott har jag undersökt i Jakob Andersson 2022.

[28]  Se ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195, ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171. Se även Svea hovrätts dom den 23 oktober 2019 i mål T 7328-18, Hovrätten för Västra Sveriges dom den 3 juli 2013 i mål T 3882-12. Jfr även ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570.

[29]  ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171.

[30]  ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 p. 20.

[31]  Se Torbjörn Ingvarsson, Condictio indebiti, s. 59, Stefan Lindskog, Betalning, uppl. 2 (Stefan Lindskog 2018), p. 16.2.2.2, ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 p. 12.

[32]  Enligt principen om condictio indebiti kan en betalningsmottagare i vissa fall få behålla en misstagsbetalning. En misstagsbetalning föreligger då en betalande trodde att det förelåg en betalningsskyldighet när i realiteten så inte var fallet (betalning utan rättsgrund). För att betalningsmottagaren i så fall ska få behålla betalningen krävs att hen haft en befogad anledning att tro sig ha rätt till betalningen (godtroskravet) och, i fortsatt befogad god tro, inrättat sig efter betalningen (inrättandekravet). Slutligen krävs att det vid en övergripande intresseavvägning ska framstå som rimligt att betalningsmottagaren får behålla betalningen (intresse­avvägningen/proportionalitetskravet).

[33]  Stefan Lindskog 2018, s. 838.

[34]  Se ”Tryckerimomsen I” NJA 2015 s. 1072 p. 17.

[35]  Stefan Lindskog 2018, s. 830 f.

[36]  Jfr Stefan Lindskog 2018, s. 138 f.

[37]  Se t.ex. ”Pantsättarens passivitet” NJA 1961 s. 26, ”Bodelning efter 24 år” NJA 1993 s. 570, ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203. Även ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171 talar i denna riktning, men avgörandet är svårtolkat i den här frågan.

[38] Högsta domstolens dom den 2 mars 2022 i mål T 885-21.

[39]  Jfr ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203.

[40]  Jfr ”Suterränghuset på Ekerö” NJA 2021 s. 353 p. 11.

[41] Jfr ”Radonhuset” NJA 2016 s. 303 p. 19.

[42]  ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 127.

[43]  Jfr Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 3 maj 2021 i mål T 2419-18.

[44]  Jfr justitierådet Linds särskilda tillägg i ”Stångåstaden” NJA 1989 s. 224 som argumenterat för denna möjlighet. Diskussionen har också uppmärksammats av Stefan Lindskog 2018, s. 138 f., som dock synes anse att ifrågavarande regel förutsätter lagstöd.

[45]  Liknande farhågor har uttryckts gällande HD:s alltmer flitiga brukande av lojalitetsprincipen, se t.ex. Niklas Arvidsson, Lojalitet och egenintresse inom avtalsrätten — några reflektioner med anledning av ”Omsättningsmålet”, JT net 2021–22 s. 71.

[46]  Se t.ex. Niklas Arvidsson & Lars Gorton, a.a., s. 112–121, där kritik uttrycks mot ”Skogssällskapet” NJA 2017 s. 1195 och ”Leksaksaffären i Vimmerby” NJA 2018 s. 171.

[47]  Se Jakob Andersson 2022, s. 60 f.

[48] Jag har hört åsikten från välmeriterade avtalsrättare att passivitetsverkansprincipen rätteligen introducerades först i ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203, och att tidigare "passivitetsverkansprincipsavgöranden" rör sig om tillämpning av redan etablerade avtalsrättsliga principer om konkludent eftergift m.m.

[49]  Jfr Torkel Gregow, Obiter dictum — något att uppmuntra eller motarbeta?, JT 2015–16 nr 1, s. 46 f.