Om tillhandahållande av allmänna handlingar i dispositiva tvistemål
Av biträdande juristen Linus Örnulf[1]
I rättegångsbalken finns en förhållandevis okänd bestämmelse som reglerar hur en domstol kan besluta att allmänna handlingar ska tillhandahållas när de har betydelse som bevis. Regleringen möjliggör för en part att få ut handlingar som han eller hon annars hade varit förhindrad att ta del av på grund av regler om sekretess. Reglerna om tillhandahållande av allmänna handlingar har likheter med dem som gäller för edition av privata handlingar, men ger ändå upphov till vissa särskilda frågor som både ombud och domare bör känna till.
1 Inledning
Avsikten med den här artikeln är att beskriva rättegångsbalkens (RB) reglering av hur domstolen kan besluta om att allmänna handlingar ska tillhandahållas som bevis, samt belysa vissa särskilda frågor rörande tillämpningen. Artikeln avser endast att behandla regleringen i förhållande till dispositiva tvistemål. Reglerna är sparsamt behandlade i doktrin och i Högsta domstolens (HD) praxis. Den magra praxisen från HD kan nog delvis förklaras av att möjligheterna att överklaga beslut om att tillhandahålla allmänna handlingar är begränsade (mer om detta under avsnitt 10). En sökning i någon av de mer frekvent använda rättsdatabaserna tyder på att reglerna oftare än vid allmän domstol kommer upp till prövning i förvaltningsdomstol, och då särskilt i mål som rör offentlig upphandling.[2]
En part får i många fall lättare tillgång till allmänna handlingar om begäran görs om tillhandahållande enligt rättegångsbalken jämfört med om begäran om utlämnande görs direkt till den myndighet som förvarar handlingarna. Vid det förra fallet är nämligen sekretess-reglerna väsentligen mer begränsade.
Tillhandahållande av allmänna handlingar regleras i 38 kap. 8 § RB. Bestämmelsen har följande lydelse.
Om en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis, får rätten besluta att handlingen ska tillhandahållas.
Första stycket gäller inte
- handling som innehåller uppgift, för vilken gäller sekretess till följd av 15 kap. 1 eller 2 § eller 16 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) eller bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum, om inte den myndighet som har att pröva fråga om utlämnande av handlingar har gett sitt tillstånd,
- handling vars innehåll är sådant, att någon, som haft befattning med handlingen, enligt 36 kap. 5 § andra, tredje, fjärde eller sjätte stycket inte får höras därom, eller
- handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, med mindre synnerlig anledning förekommer.[3]
För att kunna tillämpa bestämmelsen korrekt krävs kunskap om hur edition är reglerat i rättegångsbalken, vad som kan utgöra allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen (TF), och hur reglerna om offentlighet och sekretess är uppbyggda och ska tillämpas i allmän domstol. Dessa rättsområden är väl utforskade, och därför kommer vissa frågor som anknyter till dem att beröras översiktligt i artikeln. Utförligare resonemang kommer endast att föras om det har betydelse för förståelsen av tillämpningen av 38 kap. 8 § RB.
Det finns flera frågor rörande tillämpningen av 38 kap. 8 § RB som saknar ett klart svar, vilket kommer att visa sig. I vissa fall ges dock förslag på lösningar.
2 Bakgrund och terminologi
Möjligheten för en part i ett mål vid domstol att där begära att allmänna handlingar ska tillhandahållas som bevis infördes genom att ett andra stycke lades till 38 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar (1937 års sekretesslag). Regleringen infördes samtidigt som rättegångsbalken trädde i kraft år 1948 och behandlades inom ramen för Processlagsberedningens arbete.
I förarbetena till 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag hänvisade departementschefen till syftet bakom editionsplikten enligt rättegångsbalken, nämligen att alla handlingar som kunde ha betydelse som bevis enligt domstolen skulle företes och att endast i snävt avgränsade fall skulle editionsplikten vara inskränkt. Enligt departementschefen gjorde sig samma synpunkter gällande beträffande allmänna handlingar.[4] 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag kom också att i ganska stor utsträckning modelleras efter den bestämmelse i rättegångsbalken som reglerade, och fortfarande reglerar, de grundläggande förutsättningarna för processuell edition av privata handlingar: 38 kap. 2 § RB.
I samband med att sekretesslagen (1980:100) (sekretesslagen) trädde i kraft flyttades regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar till 38 kap. 8 § RB. Lagrummet har därefter endast genomgått redaktionella ändringar i samband med att sekretesslagen ersatts av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL).
Ur terminologisk synvinkel kan man fråga sig om förfarandet enligt 38 kap. 8 § RB bör kallas edition av allmänna handlingar. Förarbetena till 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag ger det allmänna intrycket av att man där huvudsakligen avsett att kalla förfarandet för tillhandahållande av allmänna handlingar eller allmänna handlingars tillhandahållande eller liknande. I propositionen talas dock på ett ställe om ”editionsplikt [artikelförfattarens kursivering] beträffande allmänna handlingar” apropå i vilken lag regleringen hör hemma.[5] I de ursprungliga förarbetena till 1937 års sekretesslag lyfte man frågan om denna typ av reglering borde införas på följande vis: ”Huruvida och i vad mån med avseende å hemliga handlingar en editionsplikt [artikelförfattarens kursivering] bör gälla för Kronan i processer vid allmän domstol är ett spörsmål, som lämpligen torde böra lösas i samband med den allmänna rättegångsreformen.”[6] I ett utskottsutlåtande över propositionen talades också om editionsplikt med syftning på 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag.[7]
I doktrin kan följande iakttagelser göras. I Fitgers m.fl. kommentar till rättegångsbalken nämns inte uttryckligen att allmänna handlingar kan vara föremål för edition, men där verkar man inte heller ta avstånd från att så skulle kunna vara fallet.[8] I kommentaren till OSL talas om editionsplikt med avseende på 38 kap. 8 § RB.[9] Welamson har kommenterat ett rättsfall som berört 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag under rubriken Editionsföreläggande, men i sina kommentarer kring rättsfallet nämner han inte begreppet edition.[10] För Ekelöf m.fl. verkar det inte vara gångbart att tala om edition av allmänna handlingar. Dessa författare anger att reglerna om editionsplikt gäller privata och inte allmänna handlingar,[11] vilket antyder att de ansett att 38 kap. 8 § RB inte handlar om någon editionsplikt. Härvid kan inflikas att det väl i och för sig inte är klart om man kan tala om edition utan att det för den delen behöver föreligga editionsplikt, eller om begreppen förutsätter varandra.
I HD:s praxis har det sporadiskt talats om editionsförelägganden med koppling till tillämpningen av 38 kap. 8 § RB.[12] Det är dock svårt att utläsa om HD:s ordval föregåtts av en djupare analys varför denna praxis nog inte bör ge underlag för någon säker slutsats om den korrekta benämningen.
Av det ovan anförda följer att det inte är helt klart om man bör använda benämningen edition av allmänna handlingar. För att undvika att göra terminologiska fel kommer därför i den här artikeln användas lokutionen tillhandahållande av allmänna handlingar för att beskriva förfarandet enligt 38 kap. 8 § RB. Det ska inte uppfattas som ett avståndstagande från möjligheten att tala om edition när det gäller allmänna handlingar.
3 Vad utgör en allmän handling och kan andra allmänna handlingar än sådana som utgör skriftliga bevis tillhandahållas?
38 kap. 8 § RB avser tillhandahållande av allmänna handlingar; andra handlingar omfattas inte av regleringen.[13]
Regler om allmänna handlingar finns i 2 kap. TF. Med handling avses framställning i skrift eller bild samt en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt.[14] En handling är allmän om den förvaras hos en myndighet och om den är att anse som upprättad eller inkommen till myndigheten.[15] Med myndighet jämställs riksdagen och beslutande kommunala församlingar.[16] Det finns särskilda regler enligt vilka man bedömer om en handling är förvarad, inkommen och upprättad.[17] Särskilda regler finns också för minnesanteckningar, utkast och koncept.[18] Vissa handlingar har i lagen uttryckligen angetts inte vara allmänna.[19] I vissa fall förlorar en handling inte sin karaktär av att vara allmän trots att den lämnas till ett enskilt organ som tagit över en myndighets verksamhet.[20] Som huvudregel är det den myndighet som förvarar den allmänna handlingen som prövar frågan om utlämnande.[21]
I 2 kap. 3 och 4 §§ OSL jämte en bilaga till lagen anges att vad som föreskrivs i TF om rätt att få ta del av allmänna handlingar hos myndigheter i tillämpliga delar också ska gälla handlingar som finns hos vissa kommunala bolag m.m. samt hos vissa stiftelser och högskolor m.m., då dessa associationer och organ vid tillämpningen av OSL ska anses som myndigheter. Det är tveksamt om sådana handlingar som omfattas av bestämmelserna och bilagan kan tillhandahållas enligt 38 kap. 8 § RB, detta då det inte i TF finns uttryckligt stöd för att de ska anses som allmänna. I det fallet handlingarna är att anse som privata bör edition enligt 38 kap. 2 § RB kunna tillgripas.
38 kap. RB där alltså nu aktuell bestämmelse återfinns handlar om skriftliga bevis. Med ett sådant bevis avses enligt HD:s praxis och doktrin skriftens innebörd, dvs. det intellektuella innehållet, och med skrift menas här inte bara sådant som skrivs med bokstäver, utan även siffror och blindskrift räknas som skrift.[22] Av HD:s praxis följer vidare att även information lagrad i elektronisk form kan bli föremål för edition.[23] I doktrin har det därtill gjorts gällande att en videofilm med tal bör hanteras enligt reglerna för skriftliga bevis givet att det är uttalandena och deras innebörd som ska utgöra bevis och inte främst bilderna av de personer som uttalar sig.[24]
I det fall en skriftlig handling läggs fram för att någon vill bevisa något angående handlingens äkthet, t.ex. beträffande en namnteckning, så bör den skriftliga handlingen vara att betrakta som bevisning genom syn, varför reglerna i 39 kap. RB blir tillämpliga. Detsamma bör gälla då någon som bevis lägger fram foton eller videofilm för att visa hur ett visst skeende förlöpt eller visar kartor eller skisser som ger ledning om hur en viss terräng är beskaffad.[25]
Begreppet allmänna handlingar omfattar både sådana handlingar som kan utgöra skriftliga bevis och sådana som kan vara föremål för syn. Det verkar inte finnas uttalanden vare sig i förarbeten eller i HD:s praxis beträffande om domstolen i enlighet med 38 kap. 8 § RB kan kräva in andra allmänna handlingar än sådana som kan utgöra skriftliga bevis. Hur det är med denna sak får sägas vara en öppen fråga. Kanske är dock problemet mer teoretiskt än praktiskt eftersom sådana allmänna handlingar som utgör föremål för syn under alla förhållanden kan tillhandahållas domstolen på samma villkor som skriftliga bevis. I 39 kap. 5 § 2 st. RB anges nämligen att bl.a. 38 kap. 8 § RB ska ha motsvarande tillämpning beträffande föremål eller skriftlig handling som ska tillhandahållas för syn.
Skriftliga bevis ska också skiljas från sakkunnigutlåtanden. Regler om sakkunnigbevisning finns i 40 kap. RB. Ett sakkunnigutlåtande innehåller omdömen om vissa sakförhållanden som är grundade på fackkunskap. En sakkunnigs observationer har sin grund i ett uppdrag och den information den sakkunnige kan tillhandahålla är till sin natur utbytbar genom att kunskap om de aktuella sakförhållandena lika gärna kan erhållas genom att uppdrag ges till någon annan med motsvarande fackkunskap. Den skriftliga formen av ett sakkunnigutlåtande utgör endast ett medium för de upplysningar som den sakkunnige kan ge. Egentligen är det den sakkunnige som är bevismedlet.[26]
Av HD:s praxis följer att sakkunnigutlåtanden som utgångspunkt inte kan bli föremål för edition enligt 38 kap. 2 § RB.[27] Även allmänna handlingar kan utgöras av sakkunnigutlåtanden. Frågan om sådana allmänna handlingar som utgör sakkunnigutlåtanden kan tillhandahållas domstolen enligt 38 kap. 8 § RB har inte berörts närmare i HD:s praxis, doktrin eller förarbeten.[28]
4 Vad krävs för att en allmän handling kan antas ha betydelse som bevis?
I 38 kap. 8 § 1 st. RB anges som förutsättning för att en allmän handling ska tillhandahållas att den kan antas ha betydelse som bevis. I 38 kap. 2 § 1 st. RB anges något mer ålderdomligt som förutsättning för edition att skriftlig handling kan antagas äga betydelse som bevis.[29] Den terminologiska överensstämmelsen talar i riktning för att kravet på bevisbetydelse ska ha samma innebörd i de båda paragraferna. Som framgått ovan har också regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar utformats med regleringen av edition enligt rättegångsbalken i åtanke.[30] Det sagda tas här till intäkt för att belysa kravet om bevisbetydelse i 38 kap. 8 § RB genom att nedan kort redogöra för hur motsvarande krav tolkats när det gäller 38 kap. 2 § RB.[31]
HD har när det gäller kravet på bevisbetydelse uttalat att det räcker att omständigheterna talar för att handlingen i vart fall får ett mindre bevisvärde vid prövningen av den materiella frågan. HD har vidare anfört att edition också får tillgripas för att motbevisa ett påstående som motparten har bevisbördan för.[32] Kravet på bevisbetydelse verkar dock enligt HD inte kunna vara uppfyllt ifall de handlingar som begärs endast utgör bevis i förhållande till omständigheter som ingen av parterna åberopat som grund för talan.[33] Om sökanden vill komma åt bevisning som omfattas av en regel om preklusion lär det enligt HD krävas att det framgår att ett undantag från preklusion är tillämpligt för att kravet på bevisbetydelse ska kunna vara uppfyllt.[34]
I doktrin har det därutöver i avgränsande syfte sagts att edition inte kan medges för att styrka ett faktum som erkänts av motparten. Vidare att edition inte tillåts om de efterfrågade handlingarna ska användas för att spåra upp annan bevisning eller för att ge möjlighet att bedöma om ytterligare grunder ska åberopas, eller för att ge underlag inför sakframställan och hållandet av förhör.[35]
En fråga som ligger nära spörsmålet om bevisbetydelse rör den förutsättning vid edition enligt 38 kap. 2 § RB som i doktrin kallas rättslig relevans. Om detta har sagts att ifall editionssökanden vill styrka ett förhållande som saknar rättslig relevans så kan ett editionsyrkande ogillas, liksom då domstolen gör bedömningen att de begärda handlingarna utgör irrelevant bevisning som skulle komma att avvisas enligt 35 kap. 7 § RB.[36] HD har i stort sett bekräftat att denna förutsättning ska gälla vid edition enligt 38 kap. 2 § RB.[37]
Huruvida ett krav på rättslig relevans också ska gälla vid tillhandahållande av allmänna handlingar finns det inget givet svar på. Möjligen kan man tänka sig att ifall man godtar de ovan angivna skälen för överensstämmelse mellan kraven på bevisbetydelse i 38 kap. 2 och 8 §§ RB, man också bör godta att kravet på rättslig relevans ska vara lika till följd av detta kravs nära sakliga koppling till kravet på bevisbetydelse.
5 Ställs det krav på identifiering?
Vid edition enligt 38 kap. 2 § RB gäller ett krav på att de handlingar som editionsyrkandet omfattar ska vara tillräckligt identifierade. Skälen som kan anföras för ett krav på identifiering är flera: (i) den editionsyrkandet riktar sig mot behöver få reda på vad det rör sig om för handlingar, (ii) en viss miniminivå avseende identifiering behöver ställas upp för att ett editionsföreläggande ska kunna sanktioneras med vite och göras verkställbart, och (iii) rättsordningen bör inte ge möjlighet åt s.k. fishing expeditions.[38]
En fishing expedition kan kortfattat beskrivas som en ”informationssökning som grundas på allmänna, lösliga eller vaga påståenden eller som grundas på misstankar, gissningar eller vaga antaganden”. Det är fråga om en planlöst svepande undersökning som t.ex. kan bedrivas för att få information om en eventuell rättighetskränkning eller något som kan likna en sådan kränkning.[39]
Vid edition enligt 38 kap. 2 § RB kan en part identifiera de begärda handlingarna på två sätt: antingen genom att precisera vilka handlingar det rör sig om, eller genom att ange att man vill ha de handlingar som kan hänföras till ett visst noga angivet bevistema.[40]
Den som i enlighet med TF:s regler begär ut allmänna handlingar direkt från den myndighet som förvarar handlingarna behöver inte beskriva dem noggrant. För identifiering kan det räcka med att ange att man ha vill ha en viss grupp av handlingar. Myndigheten är emellertid inte skyldig att göra några omfattande efterforskningar för att få fram handlingar som inte närmare beskrivits.[41]
Frågan är då vad som ska gälla beträffande identifiering vid tillhandahållande av allmänna handlingar. Några uttalanden om det finns varken i förarbeten, doktrin eller i HD:s praxis. De skäl som anförts ovan för ett krav på identifiering vid edition enligt 38 kap. 2 § RB gör sig dock till viss del gällande även vid tillhandahållande av allmänna handlingar. Den myndighet som förvarar de begärda handlingarna behöver förstå vilka som ska lämnas ut[42] och bara för att det är fråga om allmänna handlingar bör nog inte rättsordningen understödja planlösa och svepande undersökningar som bedrivs i jakt efter potentiella bevis, dvs. fishing expeditions. En rimlig utgångspunkt kan vara att den som begär att allmänna handlingar ska tillhandahållas åtminstone bör kunna identifiera handlingarna i samma utsträckning som om sökanden begärt att få ut handlingarna direkt från den myndighet som förvarar dem, dvs. i enlighet med TF:s regler.
Nästa fråga som inställer sig givet att man accepterar att det finns ett krav på identifiering är om detta krav, liksom vid edition enligt 38 kap. 2 § RB, även ska kunna fullgöras genom att sökanden anger att han eller hon vill ha de handlingar som svarar mot ett noga angivet bevistema. Vad som kan tänkas tala för en sådan ordning är dels ett allmänt intresse av överensstämmelse mellan de båda sätten att anskaffa bevis, dels att det kan vara rimligt att sökanden åtnjuter en lättnad när det gäller identifiering eftersom det kan vara svårt för sökanden att få närmare upplysningar om handlingarna från myndigheten som förvarar dem på grund av regler om sekretess.[43]
6 Vilka allmänna handlingar är undantagna?
Som framgår av 38 kap. 8 § 2 st. 1–3 p. RB finns det vissa undantag från då tillhandahållande av allmänna handlingar kan ske. Dessa undantag liknar i stor utsträckning dem som gäller vid edition enligt 38 kap. 2 § RB. Processlagsberedningen har också angående detta i motiven till 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag uttalat att i de fall befrielse från editionsplikt enligt 38 kap. RB föreligger bör samma befrielse gälla när handlingen finns hos myndighet.[44] Det sagda talar för att det vid undersökandet av undantagen från då tillhandahållande av allmänna handlingar kan ske, finns skäl att i förekommande fall se hur liknande undantag utformats när det gäller edition av privata handlingar. Härvid ska också framhållas att utformningen av editionsplikten enligt 38 kap. 2 § RB till stor del är tänkt att korrespondera med vittnesplikten,[45] varför också undantagen från dessa plikter till stora delar stämmer överens.
6.1 Utrikessekretess, försvarssekretess och statsfinanssekretess
Undantag från tillhandahållande av allmänna handlingar gäller enligt 38 kap. 8 § 2 st. 1 p. RB för handlingar som innehåller uppgifter som omfattas av utrikessekretess enligt 15 kap. 1 § OSL, försvarssekretess enligt 15 kap. 2 § OSL och statsfinanssekretess enligt 16 kap. 1 § OSL.[46] Undantag gäller också för handlingar som omfattas av sekretess enligt någon bestämmelse som det hänvisas till i nämnda lagrum.[47] Om en handling innehåller uppgifter som omfattas av sekretess enligt nu nämnda bestämmelser så är det den myndighet som har att pröva frågan om utlämnande som får besluta om tillhandahållande av handlingen ska tillåtas.
Med hänsyn till undantagets utformning är det svårt att se vad skillnaden blir för sökanden mellan att begära att handlingarna ska tillhandahållas domstolen enligt 38 kap. 8 § RB, och att begära ut handlingarna direkt från den myndighet som förvarar dem. Möjligen kan man tänka sig att chansen att kunna få använda en allmän handling som bevis ökar om begäran sker genom 38 kap. 8 § RB. Det skulle i sådana fall kunna bero på att myndigheten har skäl att tro att domstolen kommer att meddela förbehåll och låta parterna få ta del av handlingen utan att få egna exemplar och utan rätt att utnyttja den vid sidan av målet,[48] att domstolen kommer förordna om stängda dörrar ifall handlingen läggs fram vid en förhandling och sedan förordna om fortsatt sekretess i domen eller det slutliga beslutet,[49] samt om det befinns nödvändigt besluta om yppandeförbud för uppgifter som omfattas av sekretess hos domstolen och som lagts fram inom stängda dörrar.[50] Men resonemanget är lite långsökt och det är svårt att se att domstolen på förhand skulle kunna ställa ut några garantier till myndigheten om att förfara helt eller delvis på det angivna sättet.[51]
Den typ av uppgifter som nu aktuellt undantag tar sikte på kan också göra att privata skriftliga handlingar undantas från editionsplikt när uppgifterna finns i sådana handlingar och yrkandet riktar sig mot någon som har tystnadsplikt enligt OSL.[52]
6.2 Tystnadsplikt för vissa yrkeskategorier
Undantag från tillhandahållande gäller enligt 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB för handlingar som har sådant innehåll att någon ur vissa yrkeskategorier som haft befattning med handlingarna på grund av tystnadsplikt inte skulle få höras som vittne om det enligt 36 kap. 5 § 2–4 och 6 st. RB.[53] De yrkeskategorier som här kommer i fråga är bl.a. advokater, läkare, tandläkare, sjuksköterskor, och psykologer.[54] Privata handlingar kan på liknande sätt vara undantagna från editionsplikt enligt 38 kap. 2 § RB. Detta gäller då det kan antagas att handlingarna har innehåll som omfattas av tystnadsplikt enligt 36 kap. 5 § RB och handlingarna innehas av någon i de yrkeskategorier som anges där eller av motparten ifall tystnadsplikt gäller till skydd för honom eller henne.[55] Lokutionen kan antagas finns inte i 38 kap. 8 § RB. Vilken skillnad beträffande tillämpningen detta innebär är osäkert.
Att det enligt 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB krävs att någon ur relevant yrkeskategori haft befattning med handlingen innebär att undantaget inte bara är tillämpligt när det är någon ur de angivna yrkeskategorierna som upprättat den, utan undantaget är exempelvis också tillämpligt om en läkare fått förtroliga uppgifter i brev från en patient.[56]
För tystnadspliktens inträde för någon ur de yrkeskategorier som nämns i 36 kap. 5 § 2 st. RB krävs att det rör sig om något som han eller hon i sin yrkesutövning anförtrotts eller som han eller hon erfarit i samband därmed. Detta har enligt doktrin inte ansetts innebära att det krävs att uppgifterna anförtrotts under tysthetslöfte, utan att det är tillräckligt att de lämnats under sådana omständigheter att det skäligen kan antas ha skett i förtroende. Vidare att det även omfattar sådant som någon i relevant yrkeskategori i samband med att förtroendet lämnats på annat sätt iakttagit eller erfarit.[57] I de fall denna förutsättning för tystnadsplikt ställs upp enligt 36 kap. 5 § RB bör den vid prövningen av om undantaget i 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB är tillämpligt, gälla utöver förutsättningen att någon ur relevant yrkeskategori haft befattning med handlingen.[58] Detta följer av att undantaget i 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB för sin tillämpning förutsätter att tystnadsplikt för uppgifterna föreligger, och då behöver rimligen samtliga förutsättningar för sådan tystnadsplikt vara uppfyllda.
I flera fall kan den tystnadsplikt som gäller enligt 36 kap. 5 § RB hävas genom att den till vars förmån plikten gäller samtycker eller genom att undantag är medgivet i lag. Därav skulle man kunna anse det rimligt att i de fall tystnadsplikten får åsidosättas på dessa sätt, motsvarande åsidosättanden bör kunna göras vid tillhandahållande av allmänna handlingar.[59] Emellertid har i förarbetena till 38 kap. 8 § RB när det gäller 2 st. 2 p. uttalats att bevisinskränkningen härvid är absolut med undantag för vad som nämns i 36 kap. 5 § 4 st. RB.[60] Det är oklart om lagstiftaren med detta avsett att det inte ska vara tillåtet att allmänna handlingar tillhandahålls enligt 38 kap. 8 § RB trots att tystnadsplikten enligt 36 kap. 5 § RB hävts genom att samtycke lämnats eller genom föreskrift i lag. Härvid kan dock nämnas att en enskild på liknande sätt som om han eller hon samtycker till att tystnadsplikten enligt 36 kap. 5 § RB hävs, kan samtycka till att häva sekretess enligt OSL som gäller till skydd för den enskilde.[61] Om ett eftergivande av sekretess görs på detta sätt kan sökanden vända sig direkt till den myndighet som förvarar den efterfrågade allmänna handlingen och få ut den därifrån.
HD har i ett fall om tillhandhållande av allmänna handlingar beträffande anteckningar ur läkarjournal och rättsintyg/läkarutlåtande bedömt undantaget i 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB som tillämpligt.[62]
6.3 Yrkeshemlighet
Undantag från tillhandahållande enligt 38 kap. 8 § 2 st. 3 p. RB gäller för handling genom vars företeende yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om inte synnerlig anledning förekommer. Det finns ett motsvarande undantag från vittnesplikten enligt vilket ett vittne får vägra yttra sig om yrkeshemlighet om det inte finns synnerlig anledning att vittnet hörs om den.[63] Av 38 kap. 2 § 2 st. 3 m. RB framgår att nämnda undantag från vittnesplikten ska ha motsvarande tillämpning beträffande edition av privata handlingar, dvs. om sådan handling innehåller uppgifter som utgör yrkeshemlighet. Det saknas vägledande uttalanden i doktrin, förarbeten och HD:s praxis angående vad undantaget ska innebära när det gäller tillhandahållande av allmänna handlingar. Med hänsyn till den terminologiska överensstämmelsen och förarbetsuttalandet om att befrielsen från editionsplikt respektive tillhandahållande av allmänna handlingar bör vara samma (se inledningen till detta avsnitt), finns det här anledning att se hur undantaget tolkats när det gäller tillämpningen av 38 kap. 2 § RB, samt vad en förändrad definition av begreppet företagshemlighet kan ha för betydelse därvid.
Enligt Processlagsberedningen borde sannolikt yrkeshemlighet, i likhet med vad som gällde enligt lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser om illojal konkurrens, omfatta fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat som är speciellt för ett företag och som den berörde har ett skäligt anspråk på att inte avslöja.[64] Den lag som beredningen nämner ersattes med lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, vari företagshemlighet definierades i 1 § som sådan information om affärs- eller driftförhållanden i en näringsidkares rörelse som näringsidkaren håller hemlig och vars röjande är ägnat att medföra skada för honom i konkurrenshänseende. I detta ligger enligt HD att hemligheten ska ha ett ekonomiskt värde för näringsidkaren. Vidare har HD uttalat att begreppet företagshemlighet ofta stämmer överens med yrkeshemlighet enligt 1931 års lag och att begreppet angetts ha en i vart fall inte vidare betydelse än begreppet yrkeshemlighet.[65] Efter HD:s uttalande har 1990 års lag ersatts av lagen (2018:558) om företagshemligheter, vari en delvis förändrad definition av företagshemlighet intagits i 2 § bl.a. till följd av genomförandet av ett EU-direktiv.[66] Av den nya lagens utformning och förarbeten framgår att i förhållande till den tidigare definitionen och hur den varit avsedd att tillämpas så kan de sakliga skillnaderna sägas vara tre: (i) även information i icke-kommersiella forskningsinstitutioners verksamhet kan utgöra företagshemligheter, (ii) för att det ska vara fråga om en företagshemlighet krävs att innehavaren vidtagit rimliga åtgärder för att hemlighålla den (dvs. ett krav på aktivitet, jfr håller hemlig i 1990 års lag), (iii) information om något som utgör brott eller annat allvarligt missförhållande utgör inte företagshemligheter.[67]
I den utsträckning (ii) och (iii) ovan ska anses utgöra några förändringar i förhållande till den tidigare definitionen av företagshemlighet utgör de snarast inskränkningar rörande vad som kan utgöra företagshemligheter. Det bör sannolikt innebära att man kan utgå från att vad som utgör en företagshemlighet alltjämt ryms inom begreppet yrkeshemlighet i enlighet med vad HD tidigare uttalat, så länge det inte är fråga om information hos en icke kommersiell forskningsinstitution. En slutsats som då bör vara rimlig att dra är att den ledning som HD tidigare gett om vad som ska utgöra yrkeshemligheter vid edition enligt 38 kap. 2 § RB fortfarande ska anses gällande. Som exempel på uppgifter som i HD:s praxis ansetts utgöra yrkeshemligheter kan nämnas uppgifter om kunder, kundstorlek, kundvolym och priser,[68] en banks gamla kreditinstruktioner,[69] samt en banks skriftliga instruktioner rörande skyldighet att kontrollera legitimationshandlingar.[70]
Vid prövningen av undantaget rörande yrkeshemligheter enligt 38 kap. 8 § 2 st. 3 p. RB framstår det som lämpligt att fråga sig om samma uppgifter som finns i de efterfrågade allmänna handlingarna hade utgjort yrkeshemligheter ifall de funnits i privata handlingar.
När det sedan gäller det förhållandet att information som innehas av icke kommersiella forskningsinstitutioner numera också kan utgöra företagshemligheter, kan inte säkert sägas om det ska ha någon betydelse för gränsdragningen för vad som kan utgöra en yrkeshemlighet.
Rörande avvägningen mot synnerlig anledning har HD beträffande edition enligt 38 kap. 2 § RB uttalat att de intressen som främst ställs mot varandra är å ena sidan yrkeshemlighetens ekonomiska värde och å den andra sidan handlingarnas betydelse som bevis. HD har därtill uttalat att betydande restriktivitet ska iakttas vid prövningen.[71] Av lite äldre praxis från HD får man intrycket av att det också kan ha betydelse för frågan om synnerlig anledning föreligger hur stor chans till framgång i målet sett till den övriga utredningen som sökanden har.[72] Därutöver har i doktrin lyfts fram att det vid avvägningen kan ha betydelse att domstolen kan förordna om stängda dörrar och förordna om sekretess.[73]
I HD:s praxis finns också uttalanden om att ifall editionsyrkandet riktar sig mot tredje man så påverkar det typiskt sett bedömningen av om det finns synnerlig anledning att medge edition.[74] Eventuellt kan man i viss analogi med det tänka sig att det vid tillhandahållande av allmänna handlingar har betydelse om yrkeshemligheten i fråga är hänförlig till motparten eller tredje man. Men det kan inte sägas säkert, särskilt då det sannolikt bör anses mer kännbart att som tredje man behöva underkasta sig ett editionsföreläggande jämfört med att allmänna handlingar som rör ens verksamhet tillhandahålls domstolen från en myndighet.
Vid prövningen av undantaget enligt 38 kap. 8 § 2 st. 3 p. RB finns det nog anledning att vid avvägningen mellan skadan av att röja en yrkeshemlighet och synnerlig anledning, hämta ledning från hur motsvarande avvägning kan göras vid edition av privata handlingar. Men som antytts ovan beträffande det fall då ett editionsyrkande riktar sig mot tredje man kan det inte uteslutas att det vid tillhandahållande av allmänna handlingar, kan föreligga omständigheter som gör att man måste se avvägningen ur perspektiv, som de principer som gäller för avvägningen vid prövningen enligt 38 kap. 2 § RB inte fullt ut svarar mot.
7 Kan domstolen begära in handlingar inför beslut?
I 38 § 2 st. 1 m. 1937 års sekretesslag framgick uttryckligen att handlingarna i fråga skulle tillhandahållas domstolen. I nuvarande 38 kap. 8 § 1 st. RB anges endast att handlingarna ska tillhandahållas. Men någon ändring av det förhållandet att domstolen ska besluta om att det är den som ska tillhandahållas handlingarna verkar inte ha avsetts av lagstiftaren. I doktrin och HD:s praxis verkar man också ha utgått från att handlingarna fortfarande ska tillhandahållas domstolen.[75]
Eftersom det enda domstolen ska fatta beslut om enligt 38 kap. 8 § RB är om vissa allmänna handlingar ska tillhandahållas domstolen, bör det följa av bestämmelsens ordalydelse att den inte kan tillämpas för att begära in handlingar om inte frågorna rörande bevisbetydelse och undantag redan är avgjorda.[76]
Med det synsättet som här förespråkas behöver alltså domstolen om den avser att begära in handlingar inför ett beslut om tillhandahållande göra det på annan rättslig grund än 38 kap. 8 § RB. Detta får i sådana fall också till följd att den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § 1 st. OSL inte lär vara tillämplig på den begäran, varför begäran kan komma att avslås ifall handlingarna innehåller uppgifter som är sekretessbelagda.[77]
8 Vad gäller beträffande inhämtande av underlag inför beslut?
Förra avsnittet behandlade frågan om domstolens möjligheter att begära in handlingar med direkt stöd av 38 kap. 8 § RB inför beslut. Det här avsnittet kommer att behandla vilka parternas möjligheter är att komma med underlag inför beslut, samt vad som allmänt bör gälla beträffande domstolens aktivitet vid inhämtande av underlag.
I jämförelse med edition enligt 38 kap. 2 § RB är sökandens utsikter att få information om de efterfrågade handlingarna troligen något begränsade eftersom sökanden inte lär kunna tillgripa editionsförhör enligt 38 kap. 4 § RB. Innan regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar flyttades till 38 kap. 8 § RB angavs i den paragrafens första mening att om tillhandahållande av allmänna handlingar som förvaras hos stats- eller kommunalmyndighet gäller vad därom är stadgat. Härvid bör ha avsetts bl.a. 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag.[78] Den mest närliggande tolkningen bör då vara att de bestämmelser som reglerar edition i 38 kap., däribland 4 §, inte avsetts vara tillämpliga när det gällt allmänna handlingar.[79]
När regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar flyttades till rättegångsbalken behandlades inte frågan om övriga paragrafer i 38 kap. RB som rörde edition skulle vara tillämpliga på förfarandet i fråga annat än i förbigående i ett remissyttrande.[80] Detta får nog anses tala i riktning för att man inte avsett att göra någon ändring härvid.[81]
Det ovan sagda gör att det finns skäl att anta att de uppgifter som sökanden kan bidra med inför beslut om tillhandahållande huvudsakligen är sådana som han eller hon fått från den myndighet som förvarar, eller tros förvara, de efterfrågade handlingarna, samt uppgifter han eller hon har kännedom om sedan tidigare beträffande motpartens eller tredje mans verksamhet. På liknande grunder bör sökandens motpart kunna bidra med uppgifter.[82] I förhållande till parternas framställningar vid beredningen av frågan kan domstolen utöva materiell processledning.[83]
När det sedan gäller allmänt om domstolens inhämtande av underlag inför beslut har Processlagsberedningen uttalat att inför bedömningen av en handlings betydelse som bevis kan det ibland vara lämpligt att domstolen inhämtar närmare upplysningar om handlingens innehåll från den myndighet som förvarar den.[84] I senare doktrin har i mer generella termer uttalats att domstolen inför beslut om en myndighet ska tillhandahålla en handling i många fall kan höra sig för med myndigheten för att få underlag.[85]
Det är oklart vilken räckvidd beträffande domstolens eftersökningar som avses i uttalandena i förarbetena och doktrin. Det är också ovisst hur uttalandena förhåller sig till 35 kap. 6 § RB som anger att det ankommer på parterna att svara för bevisningen och som i princip förbjuder domstolen att självmant inhämta bevisning i dispositiva tvistemål.[86] Processlagsberedningen har visserligen lyft fram att bestämmelsen tar sikte på bevisning rörande sådana frågor som omfattas av parternas fria förfoganderätt (dispositionsfrihet),[87] och kanske omfattas därför inte utredning om huruvida tillhandahållande av allmänna handlingar kan tillåtas av paragrafens direkta tillämpningsområde. Men ett för vidlyftigt agerande från domstolens sida bör nog ändå kunna komma i konflikt med ett berättigat intresse av att domstolen håller sig opartisk och objektiv i den tvist som den har att avgöra.[88]
Problem kan också uppstå ifall domstolen hämtar in sådant underlag inför beslut om tillhandahållande som parten själv inte kan få ut från den förvarande myndigheten på grund av regler om sekretess.[89] Då kan det tyckas rimligt att parten inte ska få del av det materialet utan att ett bifallande beslut enligt 38 kap. 8 § RB är fattat. Men om domstolen inte kommunicerar det inhämtade underlaget inför sitt beslut innebär det troligen att domstolen avviker från den kontradiktoriska principen när det gäller en processuell fråga.[90] Det kan vidare inte uteslutas att ett hemlighållande av underlaget kan komma i konflikt med en parts rätt till insyn.[91]
Det ovan sagda leder till att den utgångspunkt som här föreslås gälla beträffande underlag inför beslut är att det bör komma från parterna, låt vara att detta underlag kan vara begränsat. Det är osäkert i vilken utsträckning domstolen därutöver kan och bör ha kontakter med den myndighet som förvarar handlingarna för att hämta in underlag.
9 Utgör de allmänna handlingar som tillhandahålls domstolen processmaterial?
Utgångspunkten bör vara att de allmänna handlingar som tillhandahålls domstolen enligt 38 kap. 8 § RB blir processmaterial, varför ingen sekretess gäller mot parterna i enlighet med 10 kap. 3 § 2 st. 2 m. OSL. Parterna ska alltså få ta del av handlingarna i deras helhet. Om domstolen emellertid av någon anledning får in material som är ovidkommande i sak är det möjligt att det inte är att anse som processmaterial. Parternas rätt att ta del av materialet får i sådana fall inskränkas givet att materialet innehåller en uppgift som är sekretessbelagd och det är av synnerlig vikt att den uppgiften inte röjs med hänsyn till allmänt eller enskilt intresse (se 10 kap. 3 § 1 st. OSL).[92]
Om materialet innehåller uppgifter som är sekretessbelagda får domstolen låta parterna ta del av det med förbehåll enligt 10 kap. 4 § OSL (se 6 kap. 1 § 3 st. RB). Ett sådant förbehåll kan exempelvis innebära att parterna inte får utnyttja uppgifterna utanför målet och att de endast får ta del av materialet i domstolens lokaler.[93]
10 Vilka beslut rörande tillhandahållande av allmänna handlingar kan överklagas?
Ett beslut under rättegång om att bifalla en begäran om tillhandahållande av allmänna handlingar kan inte överklagas av sökandens motpart.[94] Inte heller kan ett sådant beslut överklagas av en enskild till vars skydd uppgifter i en allmän handling är sekretessreglerade.[95] Det finns heller ingen möjlighet för den myndighet som förvarar de allmänna handlingarna att överklaga beslutet.[96] Ett beslut under rättegång om bifall till ett yrkande om tillhandahållande av allmänna handlingar kan alltså inte överklagas.
Ett beslut under rättegång om att avslå en begäran om tillhandahållande av allmänna handlingar får överklagas i samband med överklagande av dom eller slutligt beslut i enlighet med 49 kap. 3 § 2 st. RB. Samma sak bör gälla om domstolen inte låter en part få ta del av allmänna handlingar som tillhandahållits domstolen med stöd av 38 kap. 8 § RB då domstolen anser att materialet inte utgör processmaterial och då skäl för hemlighållande finns enligt 10 kap. 3 § 1 st. 2 och 3 m. OSL.[97]
[1] Författaren arbetar som biträdande jurist vid Olof Johan Rågmark Advokatbyrå AB.
[2] Enligt 20 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan flera bestämmelser i 38 kap. rättegångsbalken även tillämpas i förvaltningsdomstol.
[3] Som synes talas i paragrafen om allmän handling i singular. Vid behandling av paragrafen kommer dock på flera ställen i artikeln av framställningstekniska skäl talas om allmänna handlingar i plural.
[4] Se prop. 1947:260, s. 27. Jfr HD:s uttalande om syftet bakom editionsplikten i HD:s beslut den 10 juli 2020 i mål Ö 4643-19 p. 6.
[5] Se prop. 1947:260, s. 32.
[6] Se SOU 1935:5, s. 41.
[7] Se sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 1947, s. 10.
[8] Se Fitger, Peter m.fl., Rättegångsbalken m.m. (JUNO, uppdaterad t.o.m. den 1 april 2020, publicerad den 27 maj 2020), kommentaren till 38 kap. RB.
[9] Se Lenberg, Eva, Tansjö, Anna och Geijer, Ulrika, Offentlighets- och sekretesslagen (JUNO, uppdaterad t.o.m. den 1 januari 2020, version 21), kommentaren till 10 kap. 28 § OSL.
[10] Se om SvJT 1975 ref. s. 71 i Welamson, Lars, Svensk rättspraxis, Civil- och straffprocessrätt 1973–1979, SvJT 1982 s. 149.
[11] Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik och Heuman, Lars, Rättegång — Fjärde häftet (JUNO, senaste uppdatering 2009, publiceringsdatum den 16 augusti 2016, version 7), s. 262. I tidigare upplaga av boken anges än starkare att reglerna om editionsplikt naturligtvis (artikelförfattarens kursivering) bara avser privata handlingar, se Ekelöf, Per Olof, Rättegång — Fjärde häftet, upplaga 5, 1982, s. 177.
[12] Se NJA 1996 s. 439, NJA 1987 s. 742 (se återgivandet av klagandens yrkande i HD) och NJA 2005 s. 76 (se rubriken till referatet).
[13] I samband med att regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar flyttades till rättegångsbalken fanns ett tidigt förslag i förarbetena om att det förutom allmänna handlingar skulle vara möjligt att tillhandahålla annan handling som tillhör myndighet, se Ds Ju 1977:11, s. 86 (del 1) och 681 f. (del 2). I den senare lagda propositionen har emellertid angetts att det inte finns något praktiskt behov av att låta handlingar som inte är allmänna omfattas av regleringen, se prop. 1979/80:2 Del A, s. 401.
[14] Se 2 kap. 3 § TF.
[15] Se 2 kap. 4 § TF.
[16] Se 2 kap. 5 § TF.
[17] Se 2 kap. 6, 7, 9 och 10 §§ TF.
[18] Se 2 kap. 12 § TF.
[19] Se 2 kap. 13 och 14 §§ TF.
[20] Se 2 kap. 21 § TF och lagen (2015:602) om överlämnande av allmänna handlingar för förvaring.
[21] Se 2 kap. 17 § TF. Som framgår av 2 st. kan undantag föreskrivas, se t.ex. 15 kap. 4 § OSL. I denna artikel kommer för enkelhets skull likhetstecken sättas mellan förvarande myndighet och myndighet som prövar frågan om utlämnande. För en mer uttömmande behandling av vad som utgör allmänna handlingar, se Lenberg, Tansjö och Geijer, a.a., avsnitt 2 och kommentaren till 2 kap. TF i appendix 1.
[22] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 256 samt HD:s beslut den 10 juli 2020 i mål Ö 4643-19 p. 6 och p. 7 och HD:s beslut den 2 april 2020 i mål Ö 2232-19 p. 4. I HD:s beslut talas visserligen inte om blindskrift, men det bör sannolikt rymmas i HD:s utpekande av språkliga tecken.
[23] Se HD:s beslut den 2 april 2020 i mål Ö 2232-19 och NJA 1998 s. 829.
[24] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 256.
[25] Jfr Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 276, samt NJA 1992 s. 307 och NJA 1981 s. 791. I 1992 års fall tillämpades reglerna om syn på en videoinspelning. I doktrin har det anförts, trots vad som gjorts gällande här, att det antagligen var det som hade sagts under inspelningen som hade bevisvärde, se Fitger m.fl., a.a., inledningen till kommentaren till 38 kap. RB. Av rättsfallsreferatet kan dock ingen säker slutsats dras.
[26] Se NJA 2011 s. 241 p. 3 och p. 4. Se ytterligare om gränsdragningen mellan skriftligt bevis och sakkunnigutlåtande i Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 298 f.
[27] Se NJA 2011 s. 241 och NJA 1963 s. 72. I 2011 års fall antyds att edition ändå kan vara möjlig ifall den sakkunniges observation på grund av särskilda förhållanden är unik i den meningen att observationens bevisbetydelse inte kan uppnås på annat sätt, se p. 7. I 1963 års fall lämnas utrymme för att edition kan tillåtas i det fall regelrätt sakkunnigbevisning av någon anledning är omöjliggjord.
[28] I NJA 2005 s. 76 beslutade HD att bl.a. ett läkarutlåtande/rättsintyg skulle tillhandahållas. Det framgår dock inte om handlingen var att anse som ett skriftligt bevis eller sakkunnigutlåtande. Jfr om medicinska bedömningar och rättsintyg i Ekelöf, Edelstam och Heuman, s. 283 och s. 299. Jfr också NJA 1996 s. 439 som gällde utlämnande av journalanteckningar förda vid psykiatrisk klinik efter att de tillhandahållits domstolen enligt 38 kap. 8 § RB. Inte heller i detta rättsfall framgår om de tillhandahållna handlingarna var att anse som sakkunnigutlåtanden eller skriftlig bevisning.
[29] Denna skrivning fanns även i 38 kap. 8 § RB till dess ändringar gjorts i samband med att OSL införts, se prop. 2008/09:150, s. 121 f.
[30] Se under avsnitt 2.
[31] När det gäller kravet på bevisbetydelse i 38 kap. 8 § RB har det prövats endast en gång av HD, se NJA 2005 s. 76. Några generella slutsatser av det rättsfallet kan dock inte dras.
[32] Se NJA 2014 s. 651 p. 8 och p. 10.
[33] Se NJA 2002 s. 41.
[34] Se NJA 2001 s. 404.
[35] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 264 f. Jfr omfattande redogörelse och diskussion i Heuman, Lars, Editionsförelägganden i civilprocesser och skiljetvister, Juridisk Tidskrift 1989–90, s. 23 ff.
[36] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 266. Jfr också diskussion om förutsättningen i Heuman (1989–90), s. 24 f.
[37] Se NJA 2014 s. 651 p. 9.
[38] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 263 f. och Heuman (1989–90), s. 6 f.
[39] Se Westberg, Peter, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, 2010, s. 277.
[40] Se om dessa sätt att identifiera handlingar vid edition enligt 38 kap. 2 § RB i Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 263 f. och Heuman (1989–90), s. 13. Se också NJA 1998 s. 590 I varvid det uttalas att det för identifiering kan räcka med att yrkandet avser viss kategori av handlingar.
[41] Se Lenberg, Tansjö och Geijer, a.a., avsnitt 2.4 och kommentaren till 2 kap. 15 § TF i appendix 1. Jfr NJA 1998 s. 559.
[42] Detta gäller särskilt då myndigheten inte själv har någon prövningsrätt, se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 273 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 38 kap. 8 § RB.
[43] Jfr vad som sägs under avsnitt 8 om parts inhämtande av underlag.
[44] Se SOU 1944:10, s. 166.
[45] Se SOU 1938:44, s. 412 och HD:s beslut den 10 juli 2020 i mål Ö 4643-19 p. 8.
[46] Se närmare om vad dessa sekretessbestämmelser omfattar under kommentaren till respektive paragraf i Lenberg, Tansjö, och Geijer, a.a.
[47] Härvid kan endast bestämmelser i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar avses eftersom det bara är till den lagen det hänvisas i någon av bestämmelserna, nämligen 15 kap. 2 § OSL.
[48] Se under avsnitt 9 om domstolens möjlighet att meddela förbehåll.
[49] 15 kap. 1 och 2 §§ OSL är hos domstolen primära sekretessbestämmelser och gäller direkt där. Sekretessen enligt 16 kap. 1 § OSL överförs till domstolen enligt 43 kap. 2 § 1 st. OSL och är därmed hos domstolen en sekundär sekretessbestämmelse. Om det är av synnerlig vikt att uppgifter som omfattas av sekretess hos domstolen inte röjs vid förhandling får domstolen förordna om stängda dörrar enligt 5 kap. 1 § 2 st. 1 m. RB. Domstolen kan när det gäller uppgifter som omfattas av sekretess hos domstolen och som lagts fram vid förhandling inom stängda dörrar förordna om fortsatt sekretess i dom eller slutligt beslut enligt 43 kap. 5 § 2 st. OSL. Ifall uppgifterna tas in i dom eller slutligt beslut kan förordnande om sekretess också meddelas, men då ställs höga krav på intresset av sekretess, se 43 kap. 8 och 8 a §§ OSL.
[50] Se 5 kap. 4 § RB.
[51] Jfr förarbetena till 38 § 2 st. 1937 års sekretesslag vari departementschefen har anfört att möjligheten för domstolen att hindra att en part får ut en handling från domstolen kan utgöra en väsentlig förutsättning för att en hemlig handling ska kunna tillhandahållas rättskipningen, se prop. 1947:260, s. 30. Därtill har Processlagsberedningen betonat vikten av att förhandlingar där hemliga handlingar läggs fram kan hållas inom stängda dörrar för att domstolen ska kunna förordna om tillhandahållande av allmänna handlingar, se SOU 1944:10, s. 161 f.
[52] Se 38 kap. 2 § 2 st. 2 m. RB som hänvisar till 36 kap. 5 § RB. Se särskilt 1 st. i sistnämnda paragraf.
[53] Man kan här tala om ett s.k. frågeförbud, se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 227.
[54] För den fullständiga uppräkningen av yrkeskategorier, se 36 kap. 5 § RB. Tystnadsplikt kan enligt paragrafen i de delar som 38 kap. 8 § 2 st. 2 p. RB hänvisar till också gälla för sådana om i strikt mening kanske inte tillhör en viss yrkeskategori, nämligen rättegångsombud, biträden och försvarare (3 st.) samt sådana personer som har tystnadsplikt enligt TF och yttrandefrihetsgrundlagen för att ge vissa skyddsvärda personer anonymitet (6 st.).
[55] Se 38 kap. 2 § 2 st. 2 m. RB som hänvisar till 36 kap. 5 § RB.
[56] Se prop. 1979/80:2 Del A, s. 401.
[57] Se Gärde, Natanael m.fl., Nya rättegångsbalken, faksimilupplaga 1994, s. 498 f. Jfr den omfattande diskussionen om detta i Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 36 kap. 5 § RB.
[58] Förutsättningarna bör alltså gälla kumulativt.
[59] Jfr Lenberg, Tansjö och Geijer, a.a., kommentaren till 10 kap. 28 § OSL.
[60] Se prop. 1979/80:2 Del A, s. 401 f. Det lär inte komma i fråga att i dispositiva tvistemål tillämpa 36 kap. 5 § 4 st. RB för att bryta igenom tystnadsplikten med hänsyn till i vilka fall som där anges att så får ske.
[61] Se 10 kap. 1 § och 12 kap. OSL.
[62] Se NJA 2005 s. 76. I rättsfallet medgavs emellertid edition då handlingarna skulle användas som bevis i ett mål om grova brott. Då kunde undantag från undantaget göras enligt 36 kap. 5 § 4 st. 1 p. RB tillsammans med 14 kap. 2 § 5 st. sekretesslagen. Idag hade troligen samma bedömning gjorts men med stöd av 36 kap. 5 § 4 st. 2 p. RB tillsammans med 10 kap. 23 § OSL.
[63] Se 36 kap. 6 § 2 och 3 st. RB.
[64] Se SOU 1938:44, s. 394.
[65] Se NJA 2012 s. 289 p. 14. Jfr NJA 1995 s. 347.
[66] Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsinformation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs.
[67] Se prop. 2017/18:200, s. 25 ff. och s. 136 ff.
[68] Se NJA 2012 s. 289 p. 16. Jfr NJA 1986 s. 398.
[69] Se NJA 1999 s. 469. I rättsfallet benämner emellertid HD uppgifterna som företagshemligheter och inte yrkeshemligheter.
[70] Se NJA 1995 s. 347. Rättsfallet är kommenterat i Heuman, Lars, Editionssökandens moment 22 och yrkeshemligheter, Juridisk Tidskrift (1995–96), s. 449 ff.
[71] Se NJA 2012 s. 289 p. 17 och p. 20.
[72] Se NJA 1986 s. 398.
[73] Se Heuman (1989–90), s. 38. Jfr NJA 2012 s. 289 p. 19 där HD bedömt det av betydelse att de begärda handlingarna skulle utlämnas till en skiljeman och således inte bli offentliga. Sekretess i domstol för uppgifter om yrkeshemligheter kan gälla enligt 36 kap. 2 § OSL.
[74] Se NJA 2012 s. 289 p. 19.
[75] Se NJA 2005 s. 76 och Heuman, Sigurd, Tansjö, Anna och Lönqvist, Eva, Sekretess m.m. hos allmän domstol — En handbok, upplaga 5, 2017, s. 164. Jfr NJA 1996 s. 439. Se beträffande till vem handling ska lämnas vid edition enligt 38 kap. 2 § RB i Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 38 kap. 5 § RB.
[76] Jfr Heuman, Tansjö och Lönqvist, a.a, s. 174 där det anges att rätten bör fatta beslut i frågan om tillhandahållande utan att ha fått handlingarna.
[77] Se under avsnitt 8 om skäl till varför domstolen kan behöva vara försiktig med att hämta in underlag inför beslut.
[78] Jfr sammansatt konstitutions- och första lagutskotts utlåtande nr 1 1947, s. 7 och Gärde m.fl., a.a., s. 536 f.
[79] Den här slutsatsen synes också ha stöd hos Gärde m.fl. som i kommentaren till 42 kap. 19 § RB verkar förutsätta att 38 kap. 2–5 §§ RB inte är tillämpliga när det gäller tillhandahållande av allmänna handlingar, se Gärde m.fl., a.a., s. 603 f.
[80] Se återgivandet av Regeringsrättens remissyttrande i prop. 1979/80:2 Del B, bilaga 2, s. 561. Det är inte helt klart vad Regeringsrätten härvid ansåg skulle gälla efter att regleringen flyttats till 38 kap. RB.
[81] Som tidigare sagts har Ekelöf, Edelstam och Heuman (se under avsnitt 2) anfört att reglerna om editionsplikt omfattar privata men inte allmänna handlingar. Om det stämmer bör det nog taget för sig utesluta att editionsförhör kan hållas för att komma åt allmänna handlingar eftersom 38 kap. 4 § RB bör innefattas i reglerna om editionsplikt.
[82] Jfr vad HD säger i NJA 2012 s. 289 p. 15 beträffande möjligheten att bedöma om viss information om affärsförhållanden utgör yrkeshemlighet när domstolen inte har tillgång till den efterfrågade handlingen.
[83] Se 42 kap. 8 § 2 st. RB.
[84] Se SOU 1944:10, s. 167.
[85] Se Heuman, Tansjö och Lönqvist, a.a., s. 164. I samband med att sekretesslagen infördes och regleringen av tillhandahållande av allmänna handlingar flyttades till 38 kap. 8 § RB fanns ett tidigt förslag om ett tredje stycke i paragrafen enligt vilket domstolen i regel skulle behöva inhämta yttrande från myndigheten som förvarar handlingen ifall det kunde antas att handlingen innehöll uppgift som omfattades av ett undantag, se Ds Ju 1977:11, s. 86 f. (del 1) och s. 683 (del 2). Förslaget ledde som synes inte till lagstiftning.
[86] Att parterna ska sörja för bevisningen i tvistemål följer av den s.k. förhandlingsprincipen, se SOU 1938:44, s. 382.
[87] Se SOU 1938:44, s. 383.
[88] Jfr prop. 2004/05:131, s. 154 f. I doktrin har det uttalats att om dispositionsprincipen råder så kan domstolens materiella processledning enbart bestå av att ge incitament till parterna att ändra på yrkanden och åberopanden. Domstolen har då alltså ingen möjlighet att självmant berika processmaterialet. Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik och Pauli, Mikael, Rättegång — Femte häftet (JUNO, senaste uppdatering 2011, publiceringsdatum den 16 augusti 2016, version 8), s. 46.
[89] Domstolen kan ha fått ut uppgifterna med stöd av 10 kap. 27 § OSL.
[90] Jfr Heuman (1995–96), s. 455.
[91] Jfr vad som sägs under avsnitt 9.
[92] Jfr Heuman, Tansjö och Lönqvist, a.a., s. 148 f. och s. 163, Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 38 kap. 8 § RB, NJA 1996 s. 439 och NJA 2008 s. 883.
[93] Jfr prop. 2016/17:68, s. 89 ff. och NJA 2008 s. 883.
[94] Se Ekelöf, Edelstam och Heuman, a.a., s. 273.
[95] Se NJA 1987 s. 742.
[96] Se NJA 1981 s. 982.
[97] Jfr NJA 2008 s. 634.
A published version of this content is available
Choose if you want to access the published version or continue reading this preprint.