Personligt ansvar för processuella företrädare för aktiebolag med kritisk kapitalbrist

 

 

Av professor Daniel Stattin

 

Aktiebolagslagen innehåller regler om personligt betalningsansvar för den som företräder ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist. Även ett aktiebolags processuella företrädare kan under vissa omständigheter drabbas av ansvar. I denna artikel görs ett försök att precisera ansvarsriskerna för sådana företrädare.

 

1  Inledning

Aktiebolagslagen (”ABL”) innehåller särskilda regler om tvångslikvidation för aktiebolag med så kallad kritisk kapitalbrist. Om ett aktiebolags företrädare inte agerar i enlighet med lagen när kapitalbrist uppkommer kan de drabbas av personligt ansvar för skulder i bolaget. Detsamma gäller den som företräder bolaget.

Reglerna om personligt ansvar är omdiskuterade, viktiga och delvis oförutsebara — ansvaret kan komma som en obehaglig överraskning för styrelseledamöter och andra bolagsföreträdare. En av de mest kontroversiella frågorna är huruvida inte bara den som företräder ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist i dettas affärsrelationer, utan också en processuell företrädare, det vill säga aktiebolagets ombud, kan ådra sig ett personligt ansvar. I det följande kommer jag att diskutera sådant personligt ansvar för processuella företrädare för aktiebolag med kritisk kapitalbrist.

Jag inleder artikeln med att kortfattat diskutera reglerna om kritisk kapitalbrist och personligt ansvar (avsnitt 2) och företrädaransvar för den som handlar på bolagets vägnar (avsnitt 3) och behandlar sedan ansvar för processuella företrädare (avsnitt 4), deras möjligheter till exculpation (avsnitt 5) och ansvarets omfattning (avsnitt 6). Där­efter följer några slutord (avsnitt 7).

 

2  Kritisk kapitalbrist och personligt ansvar

Svensk rätt[1] innehåller i 25 kap. 13 § ABL regler om så kallad kritisk kapitalbrist,[2] det vill säga när aktiebolagets eget kapital understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet beräknat på sätt som följer av 25 kap. 14 § ABL. Reglerna har numera följande utformning:

                

Styrelsen skall genast upprätta och låta bolagets revisor granska en kontroll­balansräkning
1. när det finns skäl att anta att bolagets eget kapital, beräknat enligt 14 §, understiger hälften av det registrerade aktiekapitalet, eller

2. när det vid verkställighet enligt 4 kap. utsökningsbalken har visat sig att bolaget saknar tillgångar till full betalning av utmätningsfordringen.

 

Om kritisk kapitalbrist kan befaras skall styrelsen låta upprätta och revisorsgranska en så kallad kontrollbalansräkning samt därefter lägga fram kontrollbalansräkningen på den första kontrollstämman. På första kontrollstämman kan aktieägarna antingen besluta att avveckla bolaget eller att driva det vidare under rådrumsfristen, som är åtta månader. Efter åtta månader måste i så fall en ny kontrollstämma hållas. Vid den andra kontrollstämman skall styrelsen på nytt lägga fram en revisorsgranskad kontrollbalansräkning. Om inte den andra kontroll­balansräkningen utvisar att den kritiska kapitalbristen läkts skall aktiebolaget gå i likvidation.

Om styrelsen underlåter att fullgöra sina skyldigheter får dess ledamöter ett så kallat personligt betalningsansvar enligt 25 kap. 18 § 1 st. ABL. För aktieägare gäller ett motsvarande ansvar enligt 25 kap. 19 § ABL. Styrelseansvarsregeln har följande lydelse:

 

Om styrelsen har underlåtit att

1. i enlighet med 13 § upprätta och låta bolagets revisor granska en kontrollbalansräkning enligt 14 §,

2. i enlighet med 15 § sammankalla en första kontrollstämma, eller

3. i enlighet med 17 § ansöka hos tingsrätten om att bolaget skall gå i likvidation, svarar styrelsens ledamöter solidariskt för de förpliktelser som uppkommer för bolaget under den tid som underlåtenheten består.

 

Ansvaret för relevant underlåtenhet gäller för de förpliktelser som uppkommer under den tid underlåtenheten består. Det innebär att om en brist åtgärdas upphör ansvarsperioden att löpa, men det redan uppkomna ansvaret kvarstår. För att ansvaret slutligt skall läkas, om det uppkommit, fordras att aktiebolagets aktiekapital återställs.

Ansvaret är i princip ett oaktsamhetsansvar, vilket visas av att det är möjligt med exculpation. I 25 kap. 18 § 3 st. ABL framgår att ”[a]nsvaret […] gäller inte för den som visar att han eller hon inte har varit försumlig.” I litteraturen har exculpationsgrunderna diskuterats rela­tivt utförligt.[3] Exculpationsgrunderna kan i princip delas upp i så­dana som är hänförliga till att den förment ansvarige faktiskt gjort vad som ankommit på honom eller henne, att den förment ansvarige inte haft möjlighet att fullgöra sina plikter på grund av brist på informa­tion eller liknande samt att den förment ansvarige på annan grund inte varit i stånd att fullgöra sina plikter. Till den första hör sådant som att den förment ansvarige har försökt få styrelsen att fatta visst beslut, till exempel upprätta en kontrollbalansräkning, men styrelsens majoritet vägrat detta. I sådana fall kan det ofta, men inte alltid, vara lämpligt att lämna styrelseuppdraget.[4] Till det andra fallet kan räknas att den förment ansvarige inte fått fullständiga, eller till och med felaktiga, uppgifter om aktiebolagets ställning, utan att ha kunnat misstänka att fel förelåg. Till det sista fallet hör till exempel att den förment an­svarige lidit av en allvarlig sjukdom som förhindrat honom eller henne från att agera.

 

3  Företrädaransvar

Inte bara styrelseledamot eller aktieägare, utan också den som handlat å ett aktiebolags vägnar kan bli föremål för ansvar, vilket framgår av 25 kap. 18 § 2 st. ABL:

 

Den som med vetskap om styrelsens underlåtenhet handlar på bolagets vägnar svarar solidariskt med styrelsens ledamöter för de förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget.

 

Med relevant handlande å aktiebolagets vägnar torde avses att någon deltagit i beslutsfattande i bolaget, rättshandlat i förhållande till tredje man eller konkret och självständigt utfört bolagsåtgärder såsom att utbetala medel från aktiebolagets konton.[5] Lagrummet skall alltså inte tolkas som att enbart den som agerar som ställföreträdare för bolaget kan bli ansvarig. Detta framstår som naturligt om det betänks att handlande för ett aktiebolags räkning alltid har två moment, där ett, ”den interna viljebildningen”,[6] är internt och ett annat är externt och yttrar sig i att den interna viljebildningen manifesteras gentemot tredje man genom en rättshandling eller konkret åtgärd. Såväl interna beslut som externa manifestationer av handlande torde vara aktiva; med andra ord föreligger knappast relevant handlande för ett aktiebolags räkning för den som företräder bolaget genom så kallat passivt ställföreträdarskap, eller oftare med tysk terminologi ”passiv Vertretung”, till exempel genom att ta emot delgivning.

I litteraturen har framförts lite olika uppfattningar om vem som kan bli ansvarig som företrädare för aktiebolaget enligt 25 kap. 18 § 2 st. ABL. En ståndpunkt, som får anses innebära den mest snäva tolkningen av lagrummet, är att endast den som har behörighet att ansöka om likvidation kan bli ansvarig som företrädare för bolaget.[7] Sådan behörighet tillkommer, förutom styrelsen och aktieägare, en­dast verkställande direktör och revisor, se 25 kap. 17 § 2 st. ABL. Denna ståndpunkt har i och för sig skäl för sig, eftersom det innebär en handlingsdirigering för den som har den aktuella behörigheten att göra en likvidationsansökan samtidigt som andra bolagsföreträdare slipper ansvar. Emellertid har uppfattningen inte stöd i lagstiftningen och dessutom har den direkt motsagts av förarbetena.[8] Det torde därmed med säkerhet kunna sägas att risken för ansvar inte är inskränkt till dem som har behörighet att ansöka om likvidation. En annan sak är att bestämmelsen, som påpekats i litteraturen,[9] torde ha sin största betydelse om en verkställande direktör fortsätter att bedriva verksamhet trots att kritisk kapitalbrist föreligger eller om en styrelse­ledamot som i och för sig röstat för att pliktiga åtgärder skall vidtas, nedröstad i den saken fortsätter bidra till bolagets drift.

En något mer liberal ståndpunkt är att risken för ansvar inskränker sig till styrelseledamot, verkställande direktör, firmatecknare och annan fullmaktshavare som äger företräda ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist i ”väsentliga frågor”[10] eller att ansvar bara kan aktualiseras för verkställande direktör, särskild firmatecknare eller koncernchef och undantagsvis annan befattningshavare med likartad ställning.[11] Dessa synpunkter har funktionellt fog för sig, men inte heller de tycks ha stöd i lagtexten. De motsägs enligt min uppfattning också av för­arbetena — regeringen anför det följande:

 

En reglering av beskrivet slag torde normalt inte leda till att lägre befattningshavare inom bolaget drabbas av ansvar. Som regel har dessa inte den insikt om styrelsens försummelse som krävs för ansvar.[12]

 

Av regeringens uttalande kan såvitt jag förstår två slutsatser dras. Den första slutsatsen är att det som avgör om en lägre befattningshavare kan bli ansvarig är huruvida vederbörande har kunskap om styrelsens underlåtenhet att fullgöra sina plikter enligt 25 kap. ABL. Emellertid uttalar regeringen också:

 

Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter enligt första stycket.[13]

 

Det är vid första påseende svårt att förlika regeringens uttalanden med varandra. Det första synes ha innebörden att ansvar inte uppkommer eftersom insikt normalt inte föreligger, medan det andra synes ha innebörden att det inte har någon betydelse huruvida insikt föreligger.[14] I själva verket kan man anta att uttalandena avser olika saker. Uttalandet i allmänmotiveringen tar närmast sikte på att en befattningshavare i underordnad ställning i normalfallet inte har tillräcklig information för att bedöma aktiebolagets ställning. Uttalandet i specialmotiveringen tar i stället närmast sikte på att den under­ordnade befattningshavaren blivit ”ålagd att rättshandla”.

Den andra slutsatsen är att den redovisade uppfattningen om att endast den som har behörighet att företräda ett aktiebolag, oavsett vad som är det behörighetsgrundande rättsfaktumet, i vissa viktigare frågor kan drabbas av personligt ansvar inte är korrekt. Om så skulle vara fallet borde nämligen inte lägre befattningshavare normalt (i normaliteten ligger naturligtvis att det är huvudfallet, men att andra resultat kan tänkas) inte bli föremål för ansvar eftersom de som regel inte haft relevant kunskap. I stället borde lagstiftaren helt enkelt ut­talat att lägre befattningshavare inte skulle bli föremål för ansvar.

Det sagda leder till att vi kan avskriva också uppfattningen att en­dast den som kan handla för ett aktiebolags räkning i viktigare frågor riskerar företrädaransvar. Sådant ansvar torde tvärtom kunna bli aktu­ellt för alla bolagets företrädare som med vetskap om underlåtenhet å styrelsens sida rättshandlar självständigt, men inte den som enbart ålagts att rättshandla.

Av betydelse när det avgörs vem som riskerar ansvar är också den i och för sig helt andra frågan vad ansvaret omfattar. Företrädar­ansvarets ansvarsförpliktelse är kausal i förhållande till handlandet å aktiebolagets vägnar, vilket följer direkt av lagtextens formulering att ansvar för handlande gäller ”[…] förpliktelser som därigenom uppkommer för bolaget”. I praktiken innebär det att företrädaransvaret omfattar endast sådana förpliktelser som uppkommit till följd av det aktuella handlandet för bolagets räkning, att jämföra med att styrelseansvaret enligt 25 kap. 18 § 1 st. ABL gäller för alla förpliktelser som uppkommer under det att en underlåtenhet består. Kausalitetskravet för ansvaret kommer i praktiken sannolikt att få effekten att de under­ordnade befattningshavare som litteraturen velat rädda från ansvar, faktiskt slipper ansvar eftersom de i normalfallet inte kunnat orsaka så stor skada att det blir relevant att hålla dem ansvariga.

Utöver det sagda torde någon form av kvalifikation få ställas på vilket handlande som skall kunna grunda ansvar. Några exempel kan illustrera: Verkställande direktörens beslut att handla för bolagets räkning torde tveklöst vara ansvarsgrundande. En affärsområdeschefs verkställande av verkställande direktörens beslut, kan sannolikt också ses som handlande för bolagets räkning, givet att affärsområdes­chefen har vetskap om att det föreligger underlåtenhet hos styrelsen att verkställa pliktiga åtgärder enligt 25 kap. ABL. Men sekreteraren som skriver ut och lägger affärsområdeschefens brev på posten, varigenom handlandet manifesteras, torde knappast ha handlat på aktiebolagets vägnar på ett relevant sätt. I sekreterarens fall skulle regeringens förarbetsuttalande om ålägganden kunna åberopas för att göra ett reduktionsslut.[15] Sannolikt krävs någon form av själv­ständigt beslut att handla för att det aktuella handlandet skall vara ansvarsgrundande, även om ansvaret enligt vad som kan utläsas ur förarbetena i och för sig inte är begränsat till viktigare handlingar.

                

4  Ansvar för processuella företrädare

I praktiken är det såvitt jag förstår inte alldeles ovanligt att den som i egenskap av ombud företräder ett aktiebolag som hamnat i kritisk kapitalbrist i en process tillskrivs av motpartsombudet med påpek­andet att personligt ansvar kan uppkomma för den som handlar för ett aktiebolags räkning när bolaget har kritisk kapitalbrist. I littera­turen har sådant ansvar kortfattat berörts av Lindskog:

 

Huruvida också den som för process för bolaget ådrar sig ett medansvar för bolagets rättegångskostnader synes osäkert. Grunden för bestämmelsen talar dock för att så är fallet. — Det kan sättas i fråga om regeln för ansvar för rättshandlande är alldeles förnuftig. Oaktat styrelsens underlåtenhet kan ett visst rättshandlande vara i allas intresse. Ett exempel är att viss bolag­ets egendom hotas av snar förstörelse som kan hindras av upphand­landet av viss tjänst. Men möjligen bör i sådana fall ansvarsfrihetsgrund föreligga.[16]

 

För egen del instämmer jag både i Lindskogs slutsats att processuella företrädare kan drabbas av företrädaransvar och att reglerna inte är alldeles förnuftiga (snarare är de ett uttryck för en intellektuell härdsmälta).

Även av förarbetena kan slutsatsen dras att processuella företrädare omfattas av företrädaransvaret. Det heter i propositionen beträffande risken att drabbas av företrädaransvar att ”[d]e personer som i första hand har ansetts kunna komma i fråga är den verkställande direktören, särskilda firmatecknare och ombud”.[17] Som avgränsning använder sig regeringen enbart av argumentet att den som handlar för ett aktiebolags räkning när kritisk kapitalbrist har uppkommit kan undgå ansvar genom att bland annat frånträda uppdraget, och säger inget om att processuella företrädare skulle undantas från reglernas tillämpning.[18] Tvärtom nämns just ”ombud” i förarbetena.

Det torde i ljuset av vad som sagts i förarbeten och litteratur inte råda någon tvekan om att processuella företrädare för aktiebolag med kritisk kapitalbrist i och för sig kan omfattas av ansvar för den som handlar för bolagets räkning enligt 25 kap. 18 § 2 st. ABL. En annan sak är att lämpligheten i detta kan diskuteras. Det är lätt att tänka sig att just aktiebolag med kritisk kapitalbrist har behov av en processuell företrädare, till exempel för att rädda tvistiga bolagsvärden. I sådana fall får reglerna om exculpation åberopas.

                

5  Processuella företrädares möjlighet till exculpation

Eftersom processuella företrädare för aktiebolag med kritisk kapitalbrist av allt att döma omfattas om reglerna om medansvar för den som handlar för bolagets räkning uppkommer frågan om och hur en sådan företrädare kan exculpera sig enligt 25 kap. 18 § 3 st. ABL. I förarbetena sägs det följande om exculpation:

 

Av tredje stycket framgår att det personliga betalningsansvaret enligt första eller andra stycket gäller endast den som har varit försumlig. Bevisbördan ligger hos den som det personliga betalningsansvaret görs gällande mot. För att undgå ansvar måste han eller hon alltså visa att någon försummelse inte förelegat. Frågan om försumlighet får bedömas utifrån företrädarens roll i bolaget och den information som han eller hon har haft tillgång till. Styrelseledamöternas ansvar måste bedömas med utgångspunkten i det förhållandet att varje styrelseledamot är skyldig att hålla sig underrättad om förhållandena i bolaget (jfr 8 kap. 4 §). Den verkställande direktörens ansvar får bedömas på liknande sätt. I vilken utsträckning andra befattningshavare skall anses ha varit försumliga beror i hög grad på omständigheterna i det enskilda fallet. Den som på grund av sin faktiska ställning har ett bestämmande inflytande över bolagets medelsförvaltning och drift bör regelmässigt jämställas med styrelseledamöterna. Den som enbart har en underordnad befattning i bolaget och har blivit ålagd att rättshandla på bolagets vägnar kan däremot normalt inte anses ha varit försumlig, inte ens om han eller hon har varit medveten om att styrelsen har försummat sina skyldigheter enligt första stycket.[19]

 

Den diskussion som förs i förarbetena om exculpation är enbart delvis applicerbar på processuella företrädare. ”Huvudregeln” i förarbets­uttalandet, det vill säga att exculpationsfrågan skall avgöras utifrån företrädarens roll i aktiebolaget och vederbörandes kunskap, kan appliceras men är i sig innehållslös. Det fortsatta resonemanget i för­arbetena om organledamöter och underordnade bolagsföre­träd­are är däremot inte särskilt upplysande. En processuell före­trädare är inte organledamot eller har en motsvarande ställning, men kan inte heller jämföras med en underordnad befattningshavare, enär veder­börande har en självständig processuell rättshandlingsbehörighet för aktie­bolaget.

I stället får ett särskilt bedömningsschema konstrueras för processu­ella företrädare. Ett sådant schema kan beskrivas som att det har två sidor. Det är för det första subjektivt såtillvida att det tar hänsyn till den aktuella processuella företrädaren och vederbörandes vetskap om bolagets förhållanden. Det är för det andra objektivt såtillvida att det tar hänsyn till vederbörandes roll i bolaget och det uppdrag han eller hon fått från detta. Ett sådant schema skulle kunna delas upp i (1) frågan om den processuella företrädarens roll i bolaget, (2) veder­börandes kunskap, (3) det uppdrag som den processuella före­träd­aren fått av bolaget, härunder (3.a) syftet med uppdraget, (3.b) upp­dragets framgångsfaktorer och (3.c) de beräknade kostnad­erna för uppdraget. Modellen ansluter i steg (1) och (2) till förarbet­enas skriv­ning om ”företrädarens roll i bolaget” och ”information som han eller hon har haft tillgång till”.

(1) En processuell företrädare har ingen roll i ett aktiebolag per se, men har ett viktigt och självständigt uppdrag från bolaget. Ställningen talar för att ansvar kan uppkomma, men till skillnad från en organ­ledamot har den processuella företrädaren inget generellt uppdrag eller generellt ansvar i förhållande till aktiebolaget. Eventuellt ansvar torde därför behöva anknytas till företrädarens konkreta uppdrag.

(2) Den processuella företrädaren har inte, likt en styrelseledamot eller verkställande direktören, en skyldighet att göra sig underkunnig om bolagets ekonomiska ställning. Som utgångspunkt är det därför inte oaktsamt av en processuell företrädare att inte skaffa sig kunskap om den ekonomiska ställningen hos det aktiebolag som han eller hon företräder. Undantag från huvudregeln skulle kunna föreligga om den processuella företrädaren håller sig rationellt okunnig om den ekonomiska ställningen, det vill säga underlåter att ta del av lätt tillgänglig information om den ekonomiska ställningen. Likaså skulle ett undantag kunna föreligga om den processuella ställföreträdarens uppdrag är sådant att det tydligt innebär att vederbörande borde skaffa sig kunskap om den ekonomiska ställningen, till exempel om uppdraget har att göra just med bolagets ekonomiska ställning.

Om den processuella företrädaren har faktisk kunskap om aktie­bolagets kritiska kapitalbrist kan det tala för oaktsamhet om veder­börande agerar på sådant sätt att kostnader, till exempel rättegångs­kostnader uppkommer. Har, å andra sidan, den processuella före­trädaren inte faktisk vetskap talar det starkt mot oaktsamhet, eftersom en processuell företrädare till skillnad från till exempel en styrelse­ledamot inte har någon skyldighet att göra sig underkunnig om aktiebolagets ekonomiska ställning.

(3) Den avslutande parametern i schemat är kopplad till den processuella företrädarens uppdrag. För det första (3.a) uppdraget i sig och dess syfte. Om syftet med uppdraget är att rädda bolagsvärden till bolaget torde det tala mot att relevant oaktsamhet föreligger. Å andra sidan kan det medföra att särskild försiktighet borde iakttas med att pådra bolaget kostnader, eftersom uppdragets karaktär indikerar att den processuella företrädaren borde förstå att bolagets ekonomiska ställning är bekymmersam. Om syftet är av annan art talar det för att företrädaren behöver iaktta större omsorg för att inte skapa kostnader i onödan. Är, slutligen, uppdraget rent chikanöst torde det tala för oaktsamhet.

(3.b) Nästa parameter som jag föreslår är den aktuella tvistens framgångsmöjlighet. Detta är naturligtvis svårt att avgöra i förväg, så avgörandet kräver betydande försiktighet. En tvist där möjligheten till framgång är påtaglig torde hur som helst vara mer försvarlig att föra, än en tvist som framstår som utsiktslös.

(3.c) Slutligen kan den bedömda kostnaden för processen vägas in i bedömningen om det varit oaktsamt att handla för aktiebolagets räkning. Kostnaderna kan ställas i relation till aktiebolagets ekonomiska ställning, ungefär som Högsta domstolen gjort i NJA 2014 s. 877.[20]

Så som reglerna om medverkansansvar och exculpation är utformade uppkommer ett prima facie-ansvar för den som agerar för ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist. Vederbörande har därefter att, om ansvarstalan inleds, bevisa att det inte var oaktsamt att handla för bolagets räkning. I praktiken blir det därför den processuella före­trädaren som får använda sig av ett bedömningsschema som det ovan­stående för att exculpera sig. Bedömningen torde få göras som en helhetsbedömning.

 

6  Omfattningen av ansvaret för rättegångskostnader

Den skada som i första hand torde aktualiseras vid processuella företrädares handlande för ett aktiebolags räkning är kostnadsansvar för rättegångskostnader som drabbar bolaget efter en förlorad process. I detta sammanhang kan jämföras med uppdrag för så kallade processbolags räkning. Om det redan från början framstår som klart att det inte finns förutsättningar att betala eventuella rättegångskostnader talar det starkt för att oaktsamhet föreligger.[21] Kostnadsansvaret anses uppkomma efterhand som de processuella kostnaderna inträder, i NJA 2020 s. 526 har Högsta domstolen anfört:

 

En sådan tillämpning innebär att tidpunkten för när en förpliktelse av detta slag ska anses ha uppkommit korresponderar med när borgenären själv ådrog sig den kostnad som ska ersättas. På så sätt upprätthålls en tydlig kopp­ling mellan det personliga betalningsansvaret och borgenärens risk­exponering under medansvarsperioden. Ett successivt ökande betalnings­ansvar för borgenärens rättegångskostnader under denna period ligger också väl i linje med bestämmelsernas handlingsdirigerande funktion och med hur bestämmelserna har tillämpats på andra typer av förpliktelser […] Resultatet blir att styrelseledamöterna, oberoende av när målet inleddes eller avslutades, riskerar att få ersätta de rättegångskostnader som borge­nären har upparbetat under medansvarsperioden men inte de kostnader som är hänförliga till tiden innan denna period har börjat löpa eller efter att den har upphört.

 

Slutsatsen blir att en tolkning av 25 kap. 18 § som innebär att en förpliktelse att ersätta motpartens rättegångskostnader uppkommer löpande i takt med att kostnaderna upparbetas stämmer bäst med de ifrågavarande bestämmelsernas syfte och funktion. Att bestämmelserna med en sådan tolkning ibland kan vara svårare att tillämpa än om förpliktelsen i stället skulle anses uppkomma vid en och samma tidpunkt utgör inget avgörande skäl mot denna tolkning.[22]

 

7  Slutord

I denna artikel har jag diskuterat frågan om processuella företrädare som företräder ett aktiebolag med kritisk kapitalbrist kan bli ansvariga enligt regeln i 25 kap. 18 § 3 st. ABL om ansvar för den som handlar för bolagets räkning. Jag har utifrån förarbetena och med stöd av vad som sagts i litteraturen kommit fram till att sådant ansvar kan aktualiseras. Jag har också lämnat ett förslag på ett bedömningsschema som kan användas för att bedöma om oaktsamhet föreligger, eller snarare, så som regleringen är utformad, för exculpation.

Reglerna är enligt min mening tveksamma. De borde förändras för att skydda processuella företrädare. Det skulle kunna ske genom att vända på det presumtionsliknande ansvaret, så att den som åberopar ansvar får påvisa culpa i stället för att den processuella företrädaren skall exculpera sig. En annan lösning skulle vara att helt utesluta ansvar för processuella företrädare, annat än om de handlar i samförstånd med ett aktiebolag i kritisk kapitalbrist för att frånhända detta bolagsvärden eller vid förande av till synes utsiktslösa processer. Ett tredje alternativ är en sådan ändring som Aktiebolagskommittén föreslog, som inskränker medverkandekretsen till dem som har behörighet att ansöka om att aktiebolaget försätts i konkurs. Egentligen borde emellertid reglerna om personligt ansvar vid kritisk kapitalbrist i deras helhet förändras så att de mer liknar de brittiska så kallade wrongful trading-reglerna.[23]

 

[1]  Reglerna om personligt ansvar vid kapitalbrist är en svensk specialitet, även om Finland har haft likartade regler. Det kan nog diskuteras om reglerna fyller den funktion de avses fylla, jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag, 2 uppl., Stockholm, 2015, s. 36, Nerep, Aktiebolagsrättslig analys, Stockholm, 2003, s. 469 ff., Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag, 7 uppl., Stockholm, 2020, s. 357 ff. och Stattin, [Anmälan av] Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag. Kommentar till kap. 25:13–20 ABL, Norstedts Juridik, 2008, 231 s., JT 2009–10 s. 157, s. 157 f.

[2]  Terminologin har hämtats från Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag avsnitt 1.1.1.

[3]  Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 136 ff.; Nerep, Aktiebolagsrättslig analys s. 554 f. och 559 f.

[4]  Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 169 f.; Nerep, Aktiebolagsrättslig analys s. 555.

[5]  Jfr prop. 2004/05:85 s. 99 där det heter: ”Att någon ”handlar för bolagets räk­ning” innebär främst att vederbörande företräder bolaget utåt i samband med att en rättshandling företas. Också den som deltar i ett beslut om att bolaget skall företa en rättshandling med annan får dock anses handla för bolagets räkning, oavsett om det är någon annan som företräder bolaget när rättshandlingen före­tas.”

[6]  Jfr att Otto von Gierke uttalat att en juridisk person, för att kunna fungera som en person i rättsordningens mening, måste ha ett organ som internt formulerar viljeförklaringar — utnyttjar den juridiska personens Wollendürfen — och ett organ som utför rättshandlingar, se vidare von Gierke, Die Genossenschafttheorie und die deutche Rechtsprechung, Berlin, 1887, s. 694. I det första organet — das Willungsbildungsorgan — ingår de medlemmar i den juridiska personen som har rätt att delta i dess beslutsfattande. I det senare organet — som ofta betecknas som das Leitungsorgan — ingår de som utgör den juridiska personens ställföreträdare gentemot tredje man. Vidare Stattin, Om bolagsföreträdares befogenhetsöverskridande, Uppsala, 2007, s. 39 ff. med vidare hänvisningar.

[7]  Jfr Löfgren, Fagerberg, Lagerstedt, Persson Österman och Svensson, Personligt ansvar vid likvidationsplikt, värdeöverföringar, företrädaransvar samt skattefrågor vid obestånd, 6 uppl., Stockholm, 2016, s. 66.

[8]  Prop. 2000/01:150 s. 46.

[9]  Andersson, Johansson och Skog, Aktiebolagslagen. En kommentar, supplement 15, Stockholm, 2020, s. 25:48.

[10]  Jfr och cit. från Löfgren m.fl., Personligt ansvar s. 66 f.

[11]  Andersson, Kapitalskyddet i aktiebolag s. 382.

[12]  Prop. 2000/01:150 s. 46.

[13]  A.a. s. 100.

[14]  Så tycks det ha tolkats av Löfgren m.fl., Personligt ansvar s. 67.

[15] Strax ovan och prop. 2000/01:150 s. 100.

[16] Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 131 (fotnoter uteslutna). Lindskog hänvisar i det citerade stycket vidare till Stattin, [Anmälan av] Stefan Lindskog, Kapitalbrist i aktie­bolag. Kommentar till kap. 25:13–20 ABL, Norstedts Juridik, 2008, 231 s., JT 2009–10 s. 157, s. 160 ff.

[17]  Prop. 2000/01:150 s. 45. Se även a.a. s. 99.

[18]  A.a. s. 46.

[19]  A.a. s. 99 f.

[20]  Ett s.k. processbolag hade bildats enkom för att föra process. Processbolaget hade ett aktiekapital om 100 000 kronor och efter tappad process betalningsansvar för motpartskostnader om 3,3 miljoner kronor. Högsta domstolen anförde bl.a. i p. 12: ”M.H. och J.L. förvärvade Processorbolaget några månader innan bolaget köpte processföremålet av konkursbona. Någon annan verksamhet än rättsprocessen drevs inte i bolaget. De ekonomiska transaktioner som ägde rum rörde endast bolagets egna ombudskostnader, varvid inbetalningar till bolaget tids- och beloppsmässigt sammanföll med utbetalningar till ombudet. Bolaget har, utöver aktiekapitalet, inte försetts med mer kapital än att det kunnat betala de egna processkostnader som löpande har uppstått. Inget har framkommit som tyder på att det har funnits någon plan för hur kostnader som kunde uppstå i händelse av att man förlorade rättsprocessen skulle betalas.”

[21]  Jfr NJA 2014 s. 877.

[22]  NJA 2020 s. 526 pp. 18–19. Jfr Lindskog, Kapitalbrist i aktiebolag s. 188 f. not 511.

[23]  Sec. 214 Insolvency Act 1986.