Prövningsordningen vid återkrav av överlämnad egendom
Av f.d. justitierådet Stefan Lindskog
Prövningar av frågor om återkrav efter medelsöverföring har på senare tid behandlats bl.a. i ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364, ”Terrys restaurang” NJA 2017 s. 1094 och ”Den betalande sambon” NJA 2019 s. 23. Avgörandena har uppmärksammats i flera artiklar, bl.a. i denna tidskrift, men inte tidigare kommenterats på ett systematiserat sätt av författaren. I ett försök att få logisk ordning och reda på argumenten presenteras ett förslag till prövningsordning som ger en klarare bedömningsstruktur, till undvikande av sammanblandning av materiella regler och bevisregler.
Inledning
Frågan om bevisbördan i ett visst slags fordringsmål (återkrav efter medelsöverföring) har analyserats av Alexander Hardenberger i två artiklar.[1] Särskilt den andra är mycket ambitiös och intressant. Han anför en del kritiska synpunkter på senare tids praxis.[2] Var jag står i de av Hardenberger diskuterade frågorna framgår i allt väsentligt av min betalningsbok.[3] Men jag har inte blivit i tillfälle att där behandla två nyare avgöranden.[4] Dessutom blir en framställning av det slaget som betalningsboken utgör med nödvändighet kortfattad beträffande de enskilda frågorna. Det finns ett och annat att tillägga. Och liksom en gris kan styckas på många sätt kan ett och samma resonemang läggas fram ur skilda perspektiv. Till det kommer att i en eventuellt kommande ny upplaga av betalningsboken finns det knappast utrymme för att beröra och bemöta Hardenbergers artiklar på det sätt som de förtjänar. Alltså denna artikel.[5]
Låt mig då till en början framhålla att jag på intet sätt ifrågasätter Hardenbergers bevisrättsliga analyser som sådana. Han kan helt uppenbart mycket om bevisteori, och han låter frikostigt sina läsare ta del av sina kunskaper. Jag ser med spänning fram mot hans avhandling.
Vad jag är ute efter handlar i grunden inte om bevisrätt. Jag vill bara försöka att få logisk ordning och reda på argumenten. Jag börjar därför med en stegvis beskrivning av min grunduppfattning på så enkelt sätt som jag förmår. Först därefter ger jag min syn på aktuella rättsfall, dock tämligen kortfattat. Även jag har synpunkter på vissa av rättsfallen, men mina åsikter i det hänseendet sammanfaller inte helt med Hardenbergers kritik.
Efter rättsfallsgenomgången sammanfattar jag den materiella rättsystematiken och rättsläget, som jag ser det hela. Och så till sist en sammanfattande avslutning.
Som vanligt har jag förlagt utvikningar och komplikationer till fotnoter. Avsikten är att mitt grundläggande resonemang skall kunna följas utan att läsaren tar del av de exemplifieringar, fördjupningar och utblickar m.m. som finns där.
Steg 1: Frågan om överföring
Pengar är som elektricitet; det är något konstigt med det. Låt mig därför börja med något annat. Det får bli en tavla. Ett oljeporträtt. Det ägs av Anders.
Anders har en bror. Han heter Bertil. Porträttet föreställer en anfader till dem. Bertil säger sig vara särdeles förtjust i porträttet. Anders låter därför Bertil hänga upp detta i dennes bibliotek.
Alltså: En person (Anders, sedermera kärande) för till en annan (Bertil, sedermera svarande) över egendom som tillhör (ägs av) Anders.[6]
Men Anders och Bertil blir så småningom ovänner. Anders begär tavlan åter. Det visar sig att den inte längre finns i Bertils bibliotek. Bertil påstår dessutom att han aldrig har innehaft porträttet. Han invänder dock inte mot Anders äganderättspåstående.
Hur skall man då se på denna situation? Äganderätten är ostridig. Den tvistiga frågan är om Bertil har mottagit tavlan. Om han har gjort det, så skall den återlämnas. Alternativt kan vissa rättsföljder aktualiseras av att han inte förmår att återlämna tavlan (exempelvis för att han har sålt den).
Så här enkelt är det alltså: En överföring av något — en tavla, pengar eller vad det är — utgör i sig inte mer än ett realhandlande. Mottagaren skall lämna tillbaka det mottagna, om han inte har gjort ett rättsligt fång till föremålet.
Om något annat inte har förekommit i ett mål än att käranden påstår och styrker ett överlämnande, så skall domstolen alltså förplikta svaranden att återlämna det mottagna.[7]
Ett mål mellan Anders och Bertil är vad det blir. Och domstolen meddelar en mellandom rörande överlämnandefrågan. Om Bertils enda invändning hade varit ett förnekande av mottagandet, så skulle Anders yrkande om återlämnande ha bifallits. För i mellandomen slår domstolen fast att Anders har överlämnat ett porträtt föreställande anfadern till Bertil.
Men Bertil hade också ett andrahandspåstående. Detta prövades inte i mellandomen. I det fortsatta förfarandet skall det påståendet prövas. Vad Bertil gör gällande är ett fång till tavlan.
Steg 2: Frågan om fång
Bertil påstår byte. Det var nämligen så, säger Bertil, att han hade ett porträtt av en anmoder, som Anders vill ha. Därför bytte de.
Anders påstår bara en sak, nämligen att Bertil bad att få ha porträttet i sitt bibliotek. Och det fick han; mer blev det inte sagt. Något byte har det aldrig varit fråga om. Enligt Anders.
Nu tänker vi oss in i rättssalen:
— Påstår kärandesidan lån? Frågar domaren.
— Inget blev sagt om vare sig det ena eller det andra. Jura novit curia. Svarar Anders.[8]
Min fråga blir då: Om en överföring visas samtidigt som (den ursprungliga) äganderätten är ostridig och svaranden inte lyckas styrka något fång,[9] räcker inte det för att svaranden skall förpliktas att återlämna vad han har mottagit? Så ser jag det. Huruvida det handlar om ett porträtt eller om pengar saknar då betydelse enligt min mening.
I steg 2 blir alltså frågan om mottagaren har gjort ett fång till den överlämnade egendomen. Om inte skall återbäring ske.
Vad som gäller i fråga om bevisskyldigheten saknar betydelse för spörsmålet om prövningsordningen. Jag nöjer mig därför med att konstatera att den i de flesta fall bör vila på mottagaren. Fångpåståendet innefattar ju i regel ett påstående om avtal, och det är en allmän utgångspunkt att den som påstår ett avtal har bevisbördan för sitt påstående.[10]
Steg 3: Ett överflödigt och farligt påstående?
Egentligen borde jag stanna efter att ha kommit fram till den enkla och enligt min mening logiska ordning som de två första stegen innebär, nämligen att om (1) käranden har haft framgång med sitt påstående att en överföring av honom tillhörig egendom har skett, och om (2) svaranden har haft motgång med ett fångpåstående avseende egendomen,[11] så skall återgångstalan bifallas.[12] Det skall understrykas att jag med detta inte har anlagt några bevisrättsliga aspekter på prövningsordningen. Jag har bara dragit rent rättssystematiska och logiska slutsatser från det materiella rättsläget.
Men nu är vi tillbaka i rättssalen igen. Domaren ger sig inte:
— Ursäkta, men något måste väl Anders påstå!
— Inte annat än att tavlan överlämnades till låns. Svarar Anders
— Aha, säger domaren förnöjt, ett låneavtal påstås alltså!
— Så kan man se det. Svarar Anders obetänksamt.
Obetänksamt, därför att nu lägger domaren i kärandens talan in ett tilläggspåstående; återlämnade skall ske därför det rör sig om ett lån.
Ett lån förutsätter ett avtal. Den som påstår ett avtal har bevisbörda för det. Misslyckas käranden med att styrka det påstådda avtalet skall yrkandet om återlämnande ogillas. Och det finns ju ingen utredning som stöder något annat eller mer än det faktiska överlämnandet.
Så tänker nu domaren. Och bestämmer sig för att ogilla yrkandet om återlämnande utan att pröva svarandens påstående om byte.[13]
Men så här kan det väl inte gå till? Nu fablar jag väl?
Nej, jag fablar inte. Precis så här har domstolar resonerat, låt vara att det har handlat om pengar och ett försträckningspåstående.[14] Men jag kan inte se det skulle göra någon skillnad.
Är då kärandens påstående om försträckningsavtal överflödigt? Kanske inte. Det har att göra med att en överföring kan vara ett bevisfaktum med avseende på svarandens fångpåstående. Om inte käranden kan ange någon relevant förklaring till överföringen, så kan det tänkas att överföringen talar så starkt för att svaranden har gjort ett visst påstått fång att påståendet godtas. Särskilt närliggande är kanske det, när det rör sig om en av käranden oförklarad medelsöverföring och svaranden påstår skuldinfriande.[15]
Något om medelsöverföringar
Jag har utgått från ett annat scenario än det som Hardenberger diskuterar, nämligen att tvisten gäller en sak, inte en medelsöverföring. Men materiellt gör det ingen skillnad. Med utgångspunkten att det materiella rättsläget styr prövningsordningen, så handlar det bara om de två prövningsstegen: (1) Har käranden lämnat över egendom som han äger? (2) Har svaranden gjort ett fång till det överlämnande?
Vid en medelsöverföring finns nästa aldrig medlen bevarade med sakrättslig identitet. Men också det saknar betydelse i det aktuella hänseendet.[16] Prövningsordningen är den angivna — och kan inte vara någon annan — om käranden grundar sin talan på äganderätt till överlämnad egendom.
Vad gäller då i bevishänseende? Den angivna prövningsordningen har inget med bevisfrågor att göra (annat än att den materiella regelns rekvisit styr vad som vid oenighet skall bevisprövas). Men vad som har lämnats över och i vilket sammanhang det har skett kan ha relevans för den tillämpliga rättsregeln och därmed för prövningsordningen.[17] Således vill jag inte utesluta att det fallet att det är fråga om pengar, och inte någon viss sak, i vissa fall kan ha betydelse.
Inte heller vill jag utesluta att i något typfall kan bevisbördan i steg 2 vara omkastad. Det innebär då att käranden har att motbevisa svarandens fångpåstående. Men som sagt, bevisteoretiska frågor är inte ämnet för min framställning.
Något om rättspraxis
Hardenberger redovisar förtjänstfullt skillnaden i bevishänseende mellan ett försträckningspåstående och ett äganderättspåstående.[18] Men hans inställning till en materiell återbäringsregel grundad på äganderätten till det överförda synes färgad av en viss skepticism.[19] Det kan ha att göra med hur rättspraxis gestaltar sig. Det kan således noteras att käranden i fråga om betalningar veterligen inte i något refererat avgörande av HD har uttryckligen grundat sin talan på äganderätt till överförda medel annat än vid tvist rörande tillämpligheten av läran om condictio indebiti. Däremot finns det ett antal domar där käranden bygger sin talan på ett försträckningspåstående.
Nu skall man enligt min mening dock inte fästa sig så mycket vid den rättspraxis där käranden har gjort ett försträckningspåstående, när det gäller möjligheten till framgång med ett äganderättspåstående som grund för en återkravsrätt. Vad som framför allt är av vikt i fråga om ett äganderättspåstående är den klara materiella huvudregeln. En betalning utan rättsgrund skall gå åter.[20] Det framgår av bl.a. ”Tryckerimomsen” NJA 2015 s. 1072. I det fallet slår HD också fast (p. 14) utgångspunkten att betalningsmottagaren har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att betalarens återkravsrätt skall falla.
När det gäller återkrav grundat på ett försträckningspåstående har ”Hakvin och Elvira” NJA 1975 s. 577 fått ett enligt min mening alltför stort genomslag.[21] HD uttalade i det fallet ”att det i en rättegång om betalning på grund av försträckning otvivelaktigt i princip åligger borgenären att styrka att en försträckning ägt rum.” Uttalandet återkommer i olika sammanhang, närmast som ett mantra.[22] Det är i sak inte oriktigt,[23] men utan närmare förklarat besvärande oklart.[24] Man kan tolka det så, att det bara bekräftar den givna utgångspunkten att den som påstår ett avtal har att styrka vad som påstås. Man kan också förstå uttalandet på det sättet, att den som påstår en medelsöverföring har bevisbördan för det. Men dessvärre har avgörandet också ansetts ge stöd för att den som hävdar ett återkrav inte bara har bevisbördan för att en överföring har skett utan också har att påstå och visa att ett försträckningsavtal har ingåtts.[25] Detta är enligt min mening en otillåtet extensiv tolkning. Med den tolkningen undandrar sig uttolkaren att, på det sätt som god juridisk metod kräver, ta ställning till vilken prövningsordning som följer av den materiella rätten (under antagande av adekvata partspåståenden) vid situationer av det diskuterade slaget.[26]
I ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364 (p. 6) tog HD upp den bevisprincip som HD uttalade i ”Hakvin och Elvira”. HD klargjorde att principen endast innebär att den som påstår en medelsöverföring har bevisbördan för det.[27] Principen avsåg alltså inte det fallet som var aktuellt i målet, nämligen att överföringen var ostridig. När i ett sådant fall överförda medel påstods vara gåva, slog HD fast att mottagaren har bevisbördan sitt påstående.[28] HD uttalade också att de beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga. Enligt min mening är detta en självklar ordning.[29] En förmögenhetsförskjutning har presumtionen emot sig.[30]
Men det rörde till sig med ”Terrys restaurang” NJA 2017 s. 1094.[31] Här frångick HD ”Tandläkarens olycka” genom att tillämpa bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” fastän överföringen var ostridig.[32] Att HD utan plenum nyanserar och utvecklar äldre praxis är i sin ordning. Men att gå tvärs emot ett tidigare uttalande utan att ge någon bärande förklaring varför är enligt min mening inte förenligt med god prejudikatbildning.[33] Om något avgörande skall kritiseras, så är det enligt min mening ”Terrys restaurang”.
Nu kan det dock sägas, att om käranden inte grundar sin talan på något annat än ett försträckningspåstående, så får han finna sig i att han enligt allmänna bevisrättsliga principer har bevisbördan för sitt påstående.[34] Det är inget fel på det synsättet som sådant; felet ligger i hur talan läggs upp. I ”Terrys restaurang” kom på grund av hur käranden förde sin talan HD att ställa en betalares påstående om försträckning mot betalningsmottagarens påstående om skuldinfriande.[35] Rättsfallet utesluter inte att om återkravet hade grundats på ett äganderättspåstående, så skulle mottagarens påstående om skuldinfriande ha behövt prövas. Nu föll betalarens talan på att han inte lyckades visa något försträckningsavtal.
”Den betalande sambon” NJA 2019 s. 23 innebär i det aktuella hänseendet lite av en återställare.[36]HD återgav således i p. 13 uttalandet i ”Tandläkarens olycka” (p. 6) — att bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” endast innebär att den som påstår en medelsöverföring har bevisbördan för det — utan att ta avstånd från detta.[37] HD noterade också att i ”Tandläkarens olycka” hade betalaren i grunden en återkravsrätt.[38] Men i fråga om överföringar inom ramen för ett samboförhållande slog HD fast att den betalande sambon har att visa att det inte rör sig om en gåva.[39]
Något ytterligare om den materiella rättssystematiken
Hardenberger uttalar att ett försträckningspåstående är oförenligt med att återkravet grundas på en äganderätt till det överförda.[40] Tanken torde vara att det i ett försträckningsavtal ligger att äganderätten skall övergå i en fordringsrätt. Det är inget fel på den tanken i sig. Men den vilseleder snarare än vägleder.[41] En bättre förståelse för den materiella rättssystematiken får man om man utgår från att det handlar om ett lån och inte en försträckning. Jag återgår därför till porträttexemplet.
Vad är det som grundar Anders återkravsrätt? Inte behöver han visa något låneavtal för det! Det avgörande är i stället Anders äganderätt till porträttet. Ett låneavtals främsta funktion är inte att grunda återkravsrätten utan att reglera den (bl.a. genom att skjuta upp den sålunda att återkravet inte för göras gällande förrän vid en viss senare tidpunkt). Ett låneavtal kan också modifiera återkravsrätten, exempelvis genom att rymma föreskrifter om återtransporten. Men inte ens om ett låneavtal hade visats skulle rätten att få tavlan åter vila på detta;[42] återkravsrätten hade funnits avtalet förutan.[43]
Det förhåller sig inte annorlunda vid en försträckning. Visserligen övergår äganderätten här i en fordringsrätt. Men så kan ske också vid lån.[44] Fordringen är bara ett substitut för värdet av den överförda egendomen. Det är inte försträckningsavtalet som utgör den egentliga grunden för rätten till återbetalning; det är äganderätten till de överförda medlen. Försträckningsavtalet kan — liksom låneavtalet — skjuta upp rätten till återbetalning och modifiera formerna för återbetalning. Men i fråga om rätten till återbetalning kan försträckningsavtalet på sin höjd bekräfta — och utgöra bevis för — den rätt som finns avtalet förutan. Om betalaren åberopar och visar att han har fört över honom tillhöriga medel till mottagaren, så behöver han inte något försträckningsavtal som grund för en återkravsrätt.[45]
Det är alltså inte som Hardenberger utgår från, nämligen att ett försträckningspåstående inte låter sig förenas med att återkravet grundas på äganderätt till överförda medel. I stället förhåller det sig tvärtom. Om försträckningsgivaren inte hade ägt de överförda medlen, så skulle han inte ha kunnat försträcka dem. I ett försträckningspåstående ligger således med rättssystematisk och logisk nödvändighet ett implicit påstående om äganderätt till de medel som förs över.[46]
Men kan man då tala om en återkravsrätt när äganderätten har övergått i en fordringsrätt? I sak är den transformeringen irrelevant för den fråga som här intresserar. Som redan har framhållits är fordringen ett substitut för värdet av den överförda egendomen. Grunden för fordringen är äganderätten till den överförda egendomen. Vad återkravsrätten tar sikte på när den sakrättsliga identiteten till den överförda egendomen har upphört är alltså egendomens värde. Vill någon kalla det kravet för något annat och bättre än återkravsrätt, så må det göras. Jag har alltid värdesatt god terminologi. Men det är inte terminologin som bestämmer regelsystematiken.
Något ytterligare om rättsläget i ljuset av föreliggande praxis
I ett centralt hänseende delar jag helt och fullt Hardenbergers inställning, nämligen att domstolen vid sin bevisprövning skall utgå från ”vilka rekvisit den tillämpliga civilrättsliga regeln innehåller”.[47] Vad jag har synpunkter på är hur den tillämpliga regeln är beskaffad.
Hardenberger ställer ”en regel om särskild återkravsrätt” mot ”en klassisk fordringsrättslig regel” och frågar sig när den ena och den andra skall tillämpas. Redan hans sätt beskriva ”reglerna” antyder en inställning. Det klassiska (hävdvunnet och beprövat; alltså något positivt) ställs mot det särskilda (avvikande och oprövat; alltså något negativt). Så kan man i varje fall uppfatta det.[48]
Jag ser det emellertid så här.
Om käranden har fört över honom tillhörig egendom till svaranden, så föreligger det en grundläggande återkravsrätt till egendomen, eller — om den inte finns i behåll — till dess värde.[49] Det är enligt min mening en generell och obestridlig utgångspunkt,[50] låt vara att undantag finns.[51] Men svaranden kan ha gjort ett sådant fång till den mottagna egendomen att någon återbäringsskyldighet inte föreligger. Om svaranden gör ett sådant påstående, så får det prövas efter tillämpliga bevisregler.[52]
Om käranden däremot inte grundar sitt krav på äganderätten till överförda medel utan bara påstår försträckning, så blir det mer komplicerat.
Invänder då svaranden gåva måste av ”Tandläkarens olycka” följa att domstolen inte behöver ta ställning till försträckningspåståendet. Förmår svaranden styrka sitt gåvopåstående får han behålla medlen. Om inte, skall återbetalning ske.[53]
Beträffande andra invändningar när käranden grundar sin talan på uteslutande ett försträckningspåstående ger nuvarande praxis mindre ledning.[54] Påstår svaranden skuldinfriande kan förmenas att det av ”Terrys restaurang” måste följa att kärandens talan skall ogillas om han inte förmår styrka sitt försträckningspåstående.[55] Påståendet om skuldinfriande skulle då inte behöva prövas. Det skulle leda till märkligheten att svaranden genom att påstå skuldinfriande i stället för gåva kunde tvinga fram en prövning av försträckningspåståendet. Svaranden kan ha ett påtagligt intresse av detta.[56]
Det lämpliga skulle enligt min mening vara att generellt begränsa bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” i enlighet med HDs uttalande i ”Tandläkarens olycka”. Det låter sig göras om kärandens talan får anses innefatta ett åberopande av äganderätt till överförda medel som grund för återkravet. Om käranden mer precist åberopar endast ett försträckningsavtal måste dock det påståendet bli föremål för en avgörande prövning för att inte en konflikt med ”Terrys Restaurang” skall uppkomma. Beroende på omständigheterna bör dock domstolen genom materiell processledning kunna få klarlagt att i försträckningspåståendet ligger ett påstående om att överförda medel ägdes av försträckningsgivaren och att det förhållandet också åberopas till grund för återkravet.[57]
Sammanfattande avslutning
Ja, det var många ord och ett antal omtagningar rörande något egentligen ganska basalt och enkelt. Det hela kokar ju ned till en grundläggande fråga: Kan ett överlämnande av egendom i sig leda till en äganderättsövergång? Eller omformulerat: Utgör överlämnandet av egendom i sig ett förmögenhetsöverförande rättsfaktum? Eller: Finns det en regel där ett egendomsöverlämnande i sig är ett rekvisit som leder till förlust av äganderätten som rättsföljd?
Det rör sig om ett materiellt spörsmål som inte har något med bevisrätten att göra (annat än att det bestämmer vilka rekvisit som skall bevisprövas). Och det enligt min mening självklara svaret på de ställda frågorna är nej.[58] Överlämnandet skapar inte i sig någon äganderättsövergång eller något annat äganderättsupphörande.[59]
Det sagda gäller även när egendomen utgörs av pengar. Att så är fallet kommer bl.a. till uttryck genom läran om condictio indebiti. Om mottagaren saknar rättsgrund till de mottagna medlen skall dessa som huvudregel återbetalas.
Om käranden grundar sitt återkrav på att de överförda medlen (eller saken) var hans egendom vid överföringstillfället, så leder det sagda fram till en — som jag ser det — logiskt sett ofrånkomlig prövningsordning i två enkla steg. Först prövas om en överföring av kärandens egendom verkligen har skett (ifall svaranden motsätter sig det). Har en sådan överföring skett, så prövas också om mottagaren har gjort ett fång till medlen (eller saken), dvs. om han har en rättsgrund till egendomen.[60]
Skulle käranden påstå försträckning (eller lån) blir det vanskligare för domstolen. Ett sådant påstående behöver dock inte innebära att käranden gör gällande någon överenskommelse utan kan vara ett försöka att förklara en återkravsrätt som vilar på äganderätten till det överförda. Domstolen bör därför många gånger kunna förstå påståendet som just en förklaring till den yrkade återgången, medan äganderätten och överlämnandet utgör den egentliga grunden (domstolen bör då naturligtvis öppet redogöra för sin syn, så att svaranden får klart för sig vad han har att ta ställning till). Endast om käranden tydligt grundar sin talan på, inte sin äganderätt till det överförda, utan uteslutande på ett påstående om ett visst avtal (såsom lån eller försträckning),[61] bör domstolen låta prövningen av huruvida ett sådant avtal har träffats vara avgörande. Men eftersom något avtal inte behöver — och i regel inte bör — åberopas som grund (men möjligen och kanske oftast som bevis för att svarandens påstående om fång till det mottagna är oriktigt), så kan här en viss materiell processledning vara befogad.
Om nu prövningsordningen utgår från det materiella synsättet att (1) äganderätt till överförd egendom grundar en principiell återkravsrätt,[62] men att (2) mottagaren kan avvärja den återkravsrätten med ett framgångsrikt fångpåstående, så kommer domstolarna att få en klarare struktur för sina prövningar och förhoppningsvis undvika sådan sammanblandning av materiella regler och bevisregler som Hardenberger varnar för.[63] Det hindrar inte att det beträffande svarandens fånginvändningar (rättsgrundspåståenden) kan komma upp bevisfrågor. En sådan av stor praktisk vikt är vilken bevisbetydelse betalningen typiskt sett bör tillmätas ifall svaranden gör gällande fång till mottagna medel på grund av skuldinfriande. Men det är en annan historia.
[1] Hardenberger SvJT 2018 s. 360 ff. och SvJT 2019 s. 705 ff. Även Teleman (JT 2018–19 s. 396 ff.) har intresserat sig för den aktuella problematiken. — En marginell terminologisk synpunkt är att Hardenberger talar om bevisbördans placering i ”fordringsmål” (se rubrikerna till artiklarna). Men det handlar alltså inte om vilka fordringsmål som helst. En fordring kan vila på ett avtal, ett delikt eller något annat. Vad det här rör sig om är en fordring grundad på medelsöverföring. Som skall framgå i det följande behöver det såvitt gäller själva grundfrågan inte ens röra sig om en fordring; den rättssystematiska utgångspunkten är att det handlar om ett krav på att återfå överlämnad egendom. Att tala om ”fordringsmål” är alltså både för vitt och för snävt.
[2] Det rör sig framför allt om ”Tandläkarens olycka” NJA 2014 s. 364, ”Terrys restaurang” NJA 2017 s. 1094 och ”Den betalande sambon” NJA 2019 s. 23. Själv deltog jag i ”Tandläkarens olycka” och ”Terrys restaurang” (skiljaktig).
[3] Lindskog Betalning 2 uppl. 2018. Frågorna behandlas huvudsakligen i avsnitten 2.5.2 och 17.2. I det följande avstår jag på det hela taget från mer preciserade hänvisningar till vad jag där anför.
[4] Det gäller ”Terrys restaurang” och ”Den betalande sambon”.
[5] Artikel ger mig också möjlighet att utveckla och i vissa hänseenden nyansera eller förtydliga vad som anförs i betalningsboken.
[6] Hardenberger talar om värdeöverföringar (se exempelvis SvJT 2019 s. 706). Det kan synas vara motiverat vid överföring av medel vars sakrättsliga identitet upphör när de kommer i mottagarens besittning. Det är också det mest praktiska fallet. Men det är enligt min mening inte det mest illustrativa exemplet. Problemställningen får skarpare konturer om man visualiserar grundsituationen genom att utgå från att det är en sak (ett lösöre) som först överlämnas och sedan begärs åter. Dessutom kan uttrycket värdeöverföring ge intryck av en förmögenhetsförskjutning (jfr ABL 17 kap.). Men hur det förhåller sig med det är något som i regel skall prövas och inte förutsättas.
[7] Som redan har nämnts kan det kan naturligtvis inträffa att föremålet inte finns i behåll. Så är typiskt fallet med pengar. Men det är i detta sammanhang irrelevant. Se vidare not 44 nedan.
[8] Anders har läst Westberg Vänbok till Bo Brommé 2000 s. 219 ff.
[9] När det gäller bytespåståendet i exemplet kan olika bevisfrågor aktualiseras. En sådan är vilken bevisbetydelse som skall tillmätas Bertils ogillade förstahandspåstående (att han aldrig har tagit emot tavlan). En annan är om Anders verkligen har något porträtt av anmodern och om det i så fall kommer från Bertil. Men möjliga bevismedel och hur bevisprövningen skall utföras är här ointressant.
[10] Om svaranden vid överförande av pengar påstår skuldinfriande är det i grunden fråga om ett fordringspåstående. Men också beträffande ett sådant påstående gäller att det som utgångspunkt skall styrkas. Dessutom handlar det ofta om att visa ett påstått avtal som skulle grunda fordringen (exempelvis en transaktion som skulle grunda en vederlagsfordring). — Att bevisbördan åvilar den som gör ett avtalspåstående respektive ett fordringspåstående är en förenklad och därmed alltför generell beskrivning (se Lindskog Betalning 17.2.1.1 beträffande fordringspåstående). Förhandenvaron av ett avtal respektive en fordring är en rättslig slutsats. Vad som skall bevisas är de omständigheter som satisfierar rekvisiten i den tillämpliga regeln, vars rättsföljd då är uppkomsten av ett avtal respektive en fordring. I det följande tillåter jag mig dock att uttrycka mig på det vedertagna men förenklade sättet.
[11] Med fångpåstående menar jag då att svaranden hävdar rätt till egendomen eller dess värde, exempelvis som gåva eller som skuldbetalning. Påståendet kan rymma flera led. Exempelvis påstår svaranden (i) fång av medlen på grund av skuldinfriande, (ii) skuld på grund av fordring och (iii) fordring på grund av avtal.
[12] Det föreligger alltså då en återkravsrätt. Den rätten kan betecknas på olika sätt. Jag har ibland talat om vindikationsrätt, men det kan leda tanken fel eftersom vindikation är ett institut med sakrättsliga verkningar. Här handlar det inte om en tredjemanskonflikt utan om en konflikt mellan två parter rörande en egendomsöverföring dem emellan.
[13] Det är denna situation som jag åsyftar med mitt uttalande (Betalning 17.2.1.3 not 3173) att betalaren kan ställa till det för sig genom att påstå försträckning. Hardenberger tycks dock uppfatta uttalandet på annat sätt, se not 46 nedan.
[14] Jfr ”Terrys restaurang”. Käranden fick bevisbördan för sitt försträckningspåstående med följd att — sedan påståendet befunnits obestyrkt — svarandens skuldinfriandepåstående inte behövde bevisprövas. Se vidare not 56nedan beträffande de möjliga missbruksmöjligheter som prövningsordningen i ”Terrys restaurang” kan föranleda.
[15] Enligt Hardenberger (SvJT 2019 s. 714) ”befrias [käranden] helt från att ange av vilken anledning medlen överförts” (min kurs.) vid den angivna prövningsordningen. Bortsett från att formuleringen är något tendentiös — man anar ett ogillande — är uttalandet inte alldeles rättvisande, eftersom en förklaring till överföringen kan ha stor bevisbetydelse. Se också not 50 nedan om uttalandet. — Beträffande särskilt det fallet att det rör sig om en överföring där parterna inte har diskuterat huruvida det är en försträckning eller en gåva (eller ett tillskott), så kan det finnas anledning till en liten terminologianmärkning. Således bör det göras skillnad mellan vad som är en försträckning (till följd av vissa faktiska förhållanden andra än ett avtal efter AvtLs mönster) och vad som (enligt AvtLs mönster) har avtalats vara en försträckning. Om medel har förts över utan att parterna har ingått något annat avtal om det än vad som ligger i själva överförandet, så är det i realiteten en försträckning om inte mottagaren har gjort ett fång till medlen (det närliggande är då att det är en gåva). En kärande kan således mycket väl med fog påstå att det rör sig om en försträckning utan att samtidigt påstå något avtal (i mening av uttalade och korresponderande viljeförklaringar) om detta. Det förhållandet är inte utan betydelse när domstolen skall ta ställning till vad käranden grundar sin talan på. Se vidare not 57 nedan.
[16] Se not 44 nedan.
[17] Se not 51 nedan. — Egendomsslaget och kringomständigheterna kan naturligtvis ha betydelse också för bevisprövningen. Det är en väldig bevismässig skillnad mellan på den ena sidan det fallet att en gäst vid ankomsten till festen överlämnar en flaska vin till värdinnan utan att något blir sagt om det och på den andra sidan den situationen att en bilist stannar och tillhandahåller sin domkraft till en medtrafikant som har punktering utan annan kommentar än att vägsträckan är dålig och borde åtgärdas. Den tillämpliga materiella regeln är dock densamma.
[18] Hardenberger SvJT 2019 s. 711 ff.
[19] Se vid och med not 48 nedan. Ett uttryck för den skepticismen är att Hardenberger talar (se exempelvis SvJT 2019 s. 713) om ”en regel om särskild återkravsrätt” (min kurs.). Men det handlar inte om någon ”särskild” regel utan om en självklar rättsföljd av en grundläggande rättighet; det jag äger har jag rätt till, om något annat inte följer av lag eller avtal. Detta gäller även om min egendom finns i annans besittning. Hardenberger tycks se ordningen som ett undantag från presumtionsregeln i UB 4:18 (se SvJT 2018 s. 365). Så förhåller det sig naturligtvis inte. Presumtionsregel gäller en konflikt mellan ägaren och besittarens borgenärer. Den har inget med ägarens grundläggande rätt mot besittaren att göra.
[20] Denna enkla, självklara och i praxis gediget befästa rättssats innebär inget annat än att om (1) A till B för över egendom som han äger (han betalar) som (2) B inte har gjort något fång till (han saknar rättsgrund), så har B (som huvudregel) en återkravsrätt (betalningen skall gå åter). — Rättssatsen ligger bl.a. till grund för ordningen att betalning enligt en icke lagakraftvunnen dom inte medför att rätten att överklaga domen förloras, se exempelvis ”AQ Enclosure Systems” NJA 2010 s. 448.
[21] Det gäller då inte bara den här diskuterade frågan utan också frågan om ett skuldebrevs bevisbetydelse. Se Lindskog Betalning 17.2.1.6 samt därefter HDs avgörande ”Glasbergs entreprenadskuld” den 17 december 2019 i mål T 293-19.
[22] Se exempelvis i ”Klädpartiet och avräkningen” NJA 2009 s. 64. Hardenberger (SvJT 2019 s. 705) menar att uttalandet är ett uttryck för en sedan länge etablerad bevisbördeprincip. Men i dess extensiva tolkning (se det följande) rymmer det ett materiellt element, nämligen att käranden måste påstå och visa att det rör sig om en försträckning. Den tolkningen förutsätter en materiell regel av innebörd att ett försträckningsavtal är nödvändigt för att en återkravsrätt skall föreligga. Det är direkt oförenligt med den huvudregel som kommer till uttryck i bl.a. ”Tryckerimomsen”. Ett försträckningsavtal som nödvändig förutsättning för en återkravsrätt måste vidare bygga på att överföringen som sådan medför förlust av rätten till inte bara det överförda som sådant utan också till vad som träder i dess ställe innefattande dess värde. Men en sådan materiell regel är enligt min mening inte tänkbar. Se särskilt not 48 nedan.
[23] Det är ju en allmän princip (eller kanske riktigare: utgångspunkt) att den som påstår ett avtal har bevisbördan för sitt påstående. Se not 10 ovan.
[24] Det finns anledning att notera att HD inte uttalade sig om när käranden måste påstå ett försträckningsavtal för att få framgång med sitt återkrav. Om käranden nöjer sig med att påstå att inget särskilt blev sagt — svaranden behövde pengar och därvid blev det — så kan inte rimligen rättsfallet stå i vägen för att talan skall bifallas ifall svaranden inte påstår något slags fång. Och påstår svaranden ett fång — exempelvis skuldbetalning (då påståendet egentligen går ut på att svaranden har en fordring hos käranden, se not 10 ovan) — så kan inte rimligen svarandens bevisskyldighet för den påstådda fordringen påverkas av det rör sig om en svarandeinvändning. Partsställningen har ju ingen betydelse för bevisskyldigheten (se beträffande fordringspåstående ”Independent III” NJA 2016 s. 933 p. 19). Att betalningen kan utgöra ett bevis för att svaranden har den påstådda fordringen (jfr vid not 15 ovan) är en annan sak.
[25] Se hänv. till Hardenberger i not 34 nedan. En sådan tolkning förutsätter en ohållbar materiell regel, se not 22 ovan.
[26] Med utgångspunkten att det av den materiella rätten följer att något försträckningsavtal inte krävs för att den som för över medel till annan skall ha rätt till återbetalning (se vid och med not 45 nedan), så framstår det som egendomligt att betalaren för en återkravsrätt skulle ha att styrka det obehövliga avtalet.
[27] Hardenberger (SvJT 2019 s. 718) menar att före ”Tandläkarens olycka” så ”framstod rättsläget som förhållandevis klart” (min kurs.). Så var det nog. Men ett sken kan bedra. Som har framgått av det föregående var ”Hakvin och Elvira” — närmare besett — allt annat än klart. Varken i det fallet eller i efterföljande avgöranden före ”Tandläkarens olycka” har HD problematiserat bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira”. Visst kan man säga att rättsläget nu i vissa hänseenden framstår som mer svårbedömt. Men det beror enligt min mening främst på ”Terrys restaurang” (se vidare det följande). Och under alla förhållanden kommer domstolarnas bedömningar att göras med större insikt och grundligare överväganden efter ”Tandläkarens olycka” än före. Till det bidrar säkerligen de rättsvetenskapliga artiklar som det och senare avgöranden har föranlett.
[28] Hardenberger (SvJT 2018 s. 363 ff. och SvJT 2019 s. 711 ff.) för ett resonemang som går ut på att ett ogillande av svarandens gåvopåstående inte kan grunda någon återkravsrätt för svaranden. Det är givetvis riktigt. Men utgångspunkten är att en överföring av medel tillhöriga käranden till svaranden har skett (det noterade också HD i ”Den betalande sambon”, se vid och med not 38 nedan). Då skall en återbetalning ske, om inte svarandens gåvopåstående godtas. Hardenberger spekulerar också i (SvJT 2019 s. 714 f.) att ett rättegångsfel föreligger därför att den som utgångspunkt antagna återkravsrätten inte hade påståtts av käranden (beträffande vad som ligger i ett försträckningspåstående har Hardenberger enligt min mening tagit miste, se not 46 nedan). Fastän jag tog del i avgörandet tillåter jag mig att påpeka, att den aspekten inte har något med prejudikatet att göra och enligt min mening med fördel hade kunnat lämnas därhän. Felfinneri imponerar inte (särskilt inte om man själv har fel).
[29] Om en person i likviditetsnöd får ta emot 100 000 kr av en arbetskollega utan att något närmare kan utredas om vad som har överenskommits är väl alldeles givet att en återkravsrätt skall föreligga (man kan dock diskutera när återkravsrätten får utövas). Men jag skall inte förneka att också ”Tandläkarens olycka” har sina svagheter. Att en återkravsrätt utgjorde utgångspunkten för bedömningen borde ha uttryckts klarare (fastän det enligt min mening var en självklarhet). Och med den utgångspunkten tycker jag egentligen inte att det hade behövts någon argumentering för att bevisbördan för gåva vilade på svaranden (däremot kan de anförda skälen ha betydelse för kravet på bevisstyrka).
[30] Om det är nog de flesta ense. Det skall dock påpekas att presumtionen kan konstrueras på olika sätt. Man kan som i rättsfallet lägga bevisbördan på mottagaren. Men man kan också — om man menar att betalaren har att påstå och visa försträckning — låta betalaren få en bevislättnad när mottagaren inte gör gällande något annat än att det var en gåva. Den senare ordningen är dock enligt min mening inte tillräcklig och blir dessutom problematisk i det inte opraktiska fall att utredningen visar att överföringen gjordes för att ”hjälpa” mottagaren utan att parterna diskuterade huruvida det var fråga om en försträckning eller gåva. Här påstår ju betalaren inte något avtal; han påstår i själva verket icke-avtal (kanske därför att han inte förstår att det rättsligt sett kan vara fråga om en försträckning fastän parterna inte har diskuterat frågan, jfr noterna 15 ovan och 57 nedan). En bevislättnad hjälper honom då inte samtidigt som det är uppenbart att ordningen måste gå ut på att mottagaren skall ha en uppförsbacke för sitt gåvopåstående. Det bör leda till att mottagaren får bevisbördan för sitt påstående, vilket är i linje med ”Tandläkarens olycka”. Bevisbördan följer då av att betalaren har en principiell återkravsrätt, vilken stukas först om mottagaren har en rättsgrund till medlen. — Det har också föreslagits att ett villkor om återbetalning skulle presumeras. Se Hardenberger SvJT 2009 s. 716 not 47 med hänv. Men det skulle träffa också andra fångpåståenden än gåva. Och mer väsentligt: En sådan ordning skulle knappast tillföra något med utgångspunkten att redan äganderätten till den överförda egendomen medför en principiell återkravsrätt.
[31] Om det avgörandet, se också Teleman JT 2018–19 s. 396 ff.
[32] Hardenberger (SvJT 2019 s. 717) noterar detta men riktar kritiken mer mot ”Tandläkarens olycka” än mot ”Terrys restaurang”. Han frågar sig således hur HD i ”Tandläkarens olycka” kunde tillämpa ”en regel om återkravsrätt” trots att betalaren hade påstått försträckning. Han anför därvid att ett försträckningspåstående inte låter sig förenas med en ”bestående äganderätt”. Här föreligger det till en början ett missförstånd. En på äganderätten till det överförda vilande återkravsrätt förutsätter inte någon ”bestående äganderätt” utan endast att de överförda medlen var betalarens. Se vidare bl.a. not 46 nedan. I sak var läget det att svarandens enda invändning var ett gåvopåstående. HD började med att pröva detta (och utgick därmed från att en återkravsrätt i princip förelåg). Där ligger väl egentligen prejudikatet. Och när det då befanns att gåva inte var visad kunde utgången inte bli någon annan. Mottagaren hade ingen rätt till de medel som förts över av betalaren. Alltså skulle återbetalning ske. Försträckningspåståendet som grund för återkravet saknade relevans (men var för den skull kanske inte utan betydelse, se vid och med not 15 ovan). Fast i sak är det riktigt som Hardenberger påpekar — och HD i ”Den betalande sambon” sedermera konstaterar (se vid och med not 38nedan) — att HD utgick från att betalaren hade en återkravsrätt. — Hardenberger (SvJT 2019 s. 717) finner det märkligt att en ”särskild” återkravsrätt befanns föreligga i ”Tandläkarens olycka” men att jag som skiljaktig i ”Terrys restaurang” kom till motsatt slutsats. Men att jag hamnade där jag gjorde beror främst på en i min skiljaktighet citerad anteckning i tingsrättens dom, som Hardenberger inte återger.
[33] Hardenberger (SvJT 2019 s. 716) beskriver det så att HD med ”Terrys restaurang” har ”återgått” till ”huvudregeln” innebärande att inte bara överföringen utan även försträckningspåståendet skall styrkas (han anför också ”Den betalande sambon” till stöd för detta, men som skall framgå av det följande har jag en annan åsikt om det). Att tala om ”återgång” är ett rejält överslätande av något som inte borde ha skett. — Det skall dock sägas att HD åtminstone gav en skenbar förklaring, nämligen att ”Tandläkarens olycka” gällde ett gåvopåstående medan det i ”Terrys restaurang” var fråga om ett påstående om skuldinfriande. Men HD klargjorde i ”Tandläkarens olycka” att bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” bara avser överföringsfrågan. Målet gällde visserligen ett gåvopåstående, men uttalandet är generellt. Man kan därför inte låta principen som ”huvudregel” omfatta även ett försträckningspåstående utan att göra våld på ställningstagandet i ”Tandläkarens olycka”. Det är också svårt att se logiken i att det slags fång som svaranden påstår skulle inverka på den bevisregel som skall tillämpas på den av käranden påstådda grunden för käromålet.
[34] Enligt Hardenberger (SvJT 2018 s. 370) slog HD i ”Terrys restaurang” fast huvudregeln ”att den som kräver återbetalning av en fordran ska styrka att en försträckning har skett” (dvs. den extensiva tolkningen av ”Hakvin och Elvira”). En marginell synpunkt är att vad som återkrävs är väl inte en ”återbetalning av en fordran” utan av ett belopp svarande mot vad som har förts över. Viktigare är att HD inte har slagit fast något annat eller mer än att ett påstående om försträckningsavtal skall styrkas för att kunna beaktas. Visserligen blev försträckningsfrågan bestämmande för utgången, men fallet säger alls inte att en återbetalningsrätt förutsätter ett försträckningsavtal (det kan också uttryckas så, att avgörandet inte innefattar något ställningstagande till någon materiell regel; jfr beträffande ”Hakvin och Elvira” noterna 22 och 25 ovan). Om alldeles mot förmodan ett försträckningsavtal skulle vara en materiell förutsättning för en återkravsrätt, vad skall då käranden påstå i det fallet att inget blev sagt vid eller i samband med överföringen? Kan han inte ha framgång, om han redogör för sanningen (som kan innefatta att en återbetalning i ett senare läge för hans del var något så självklart att det inte behövde nämnas)?
[35] Frågan i målet anges vara ”vem av parterna som har bevisbördan i en situation där det är ostridigt att en överföring har skett men det råder oenighet om det rör sig om försträckning (ett penninglån) eller betalning (i det här fallet för aktier i en restaurang)” (se p. 6). Det är inte någon bra problemformulering. Betalarens påstående var visserligen oförenligt med betalningsmottagarens. Men påståendena är inte alternativa (mer så rent praktiskt men inte nödvändigt teoretiskt när försträckning ställs mot gåva, men inte heller det är någon bra problemformulering). Förhållandet kan uttryckas så att påståendena är konträra (båda kan inte vara sanna men väl falska) men inte kontradiktoriska (då ett måste vara sant och ett falskt). De borde alltså inte ha ställts mot varandra. Ett särskilt skäl för det är den anomali som uppstår när ett påstående om försträckningsavtal ställs mot ett påstående om avtalat fång av något slag. Efter principen att den som påstår ett avtal har bevisbördan för detta, så skulle ju parterna ha var sin bevisbörda (och eftersom påståendena inte är kontradiktoriska så skulle en sådan prövning kunna leda till att inget av dem ansågs vara styrkt). Det är också oklart om parterna hänförde sig till olika avtal eller till samma avtal där tvisten gällde avtalsinnehållet (jfr not 56 nedan). — Nu bestämmer inte domstolen parternas positioner. Men den bör eftersträva att vägleda parterna så att deras påståenden blir inbördes konsistenta i meningen att de kan prövas i en logisk ordning. Det påpekade problemet med att ett försträckningspåstående ställs mot ett fångpåstående löser upp sig om man utgår från att grunden på kärandesidan är äganderätten till det överförda (den grunden leder då vid framgång till en principiell återkravsrätt, varav följer att svarandens fångpåstående blir att pröva enligt tillämplig materiell och processuell rätt). Det är ett skäl för materiell processledning. Jfr vid och med not 57 nedan. — När det gäller ”Terrys restaurang” kan man f.ö. på ett mer brutalt sätt diskutera problemformuleringen i målet. Parterna var ense om att överföringen avsåg köpeskillingen för en aktiepost men oense om vem som var köpare. Principiellt sett borde nog den frågan ha prövats först, varefter frågan om återbetalning skulle få sitt givna svar. Men så förde inte parterna sin talan.
[36] Hardenberger (SvJT 2019 s. 707) uttalar att HD med ”Terrys restaurang” och ”Den betalande sambon” förefaller att ha insett bristerna med ”Tandläkarens olycka”. Som jag ser det har HD i ”Den betalande sambon” insett problemet med att ”Terrys restaurang” inte är förenligt med ”Tandläkarens olycka” och efter förmåga försökt hantera den svårighet som detta för med sig.
[37] Det är f.ö. beaktansvärt att när det gäller bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” nämnde HD inte ”Terrys restaurang” (ett omnämnande i p. 14 i ett annat hänseende finns dock).
[38] HD uttalade sig dock här lite kryptiskt. Således sägs återkravsrätten ha förelegat ”i det särskilda fallet” (som var före i ”Tandläkarens olycka”). Förmodligen är förklaringen till det att HD har ansett att vid överföringar inom ramen för ett samboförhållande gäller materiellt en annan ordning (precis som är fallet i fråga om bolagsmans överföring till ett handelsbolag, se not 51 nedan). Se vidare not 39 nedan. Huruvida det i grunden har förelegat en återkravsrätt (på grund av att käranden har fört över honom tillhöriga medel till svaranden) kan ju inte bero på vad för slags fång som betalningsmottagaren gör gällande.
[39] Hardenberger (SVJT 2019 s. 711, jfr s. 718) framhåller helt riktigt att HD inte klargör vilken civilrättslig regel som ligger till grund för det ställningstagandet.
HD pekade dock på ”utgångspunkterna för sambors förmögenhetsförhållanden” (p. 7). Jag tolkar detta så, att HD har utgått från en materiell (eller civilrättslig) princip av innebörd att överföringar inom ramen för ett samboförhållande inte grundar någon återkravsrätt på det sätt som normalt gäller vid överföringar utan blir att hantera efter de regler som gäller vid förhållandets ekonomiska upplösning (vad som då gäller respektive bör gälla samt betydelsen av ”Den betalande sambon” i det hänseendet lämnar jag här därhän). Som en konsekvens av det har den betalade parten att visa att ett försträckningsavtal har ingåtts för att han skall ha framgång med sitt återkrav. Detta går visserligen mindre väl ihop med att bevisbördan skulle vara placerad ”i enlighet men huvudregeln”. Men vad är ”huvudregeln”? Eftersom det stod klart att överföringar hade skett måste ju det som sägs i p. 13 förstås så, att bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” inte var tillämplig i målet. Se vid och med not 37 ovan.
[40] Se Hardenberger SvJT 2019 s. 714 f.
[41] Det gäller särskilt i det fallet att inget har sagts om försträckning, gåva eller något annat. Då kan det vara en försträckning utan att det finns något avtalat om den rättsliga naturen av betalarens rätt. Jfr not 15 ovan.
[42] Man kan göra tankeexperimentet att tavlan hade ägts av en tredje man. Ett låneavtal mellan Anders och Bertil om lån av tavlan hade då inte kunnat grunda någon rätt för Anders att återfå tavlan mot den tredje mannens bestridande. Men den tredje mannen skulle på grund av sin äganderätt ha haft rätt att av Bertil få tavlan (eller det substitut som rättsordningen kan tillhandahålla, om tavlan inte finns kvar hos Bertil).
[43] På motsvarande sätt är det med lega. Det är inte hyresavtalet eller leasingavtalet som grundar rätten att få det uthyrda tillbaka, utan det är äganderätten. Detta visar sig på bl.a. så sätt, att om hyrestagarens avtalade obligatoriska förpliktelser rörande återlämnandet preskriberas, så står likväl den på äganderätten grundade återkravsrätten kvar. Jfr Lindskog Preskription 4 uppl. 2017 4.1.3.1 in fine. Hyresgivaren behöver inte hyresavtalet för att hävda den rätten.
[44] Om låntagaren inte kan återlämna vad som har lånats, så beror vad som gäller på omständigheterna. I vissa fall kan han bli skadeståndsskyldig och i andra värdeersättningsskyldig. Men det förutsätter att en återlämnandeskyldighet skulle ha förelegat, om föremålet hade funnits i behåll hos mottagaren. Den rätt som han då kan ha bygger dock på hans äganderätt till det lånade. Att äganderätten har övergått i en fordringsrätt är irrelevant för mottagarens principiella skyldighet att återlämna den mottagna egendomen (eller det substitut för denna som rättsordningen anvisar).
[45] En annan sak är att ett försträckningsavtal — särskilt om det har formen av ett skriftligt kontrakt — kan utgöra motbevisning till vad svaranden åberopar som stöd för att han inte är skyldig att återbetala vad han har mottagit. Det förhåller sig alltså på i princip samma sätt med ett sådant kontrakt som med ett skuldebrev: Varken kontraktet eller skuldebrevet skapar den fordringsrätt (i grunden en återkravsrätt när det gäller försträckning) som det uttrycker och reglerar (jfr 1 § SkbrL beträffande skuldebrev). Inte heller är vare sig kontraktet eller skuldebrevet nödvändigt för att göra fordringsrätten gällande. Men liksom ett skuldebrev är ett kontrakt ett utmärkt bevismedel avseende den fordringsrätt som det uttrycker och reglerar.
[46] Men Hardenberger (SvJT 2019 s. 714 f.) hävdar alltså motsatsen. Han för ett resonemang som leder fram till att försträckningspåståendet i ”Tandläkarens olycka” inte kan innefatta ett påstående om ”bestående” äganderätt; försträckningspåståendet skulle tvärt om tala i motsatt riktning (i det sammanhanget gör han i not 42 en missvisande hänvisning till mig, se not 13 ovan). Det bärande argumentet är att vid försträckning så har medlen ”överförts i utbyte mot en fordran på motsvarande belopp”. Men det hindrar inte att äganderätten till de överförda medlen tillkommer betalaren åtminstone fram till överförandeögonblicket. Som har framgått av det föregående så förutsätter tvärtom en försträckning äganderätt till de överförda medlen vid överföringstillfället. Ett försträckningspåstående innefattar därför — som också redan har sagts — implicit ett sådant äganderättspåstående. Att sedan äganderätten övergår till — eller ersätts av, om man så vill — en fordringsrätt påverkar inte betalarens rätt att återfå värdet av det överförda (äganderätten till just den överförda egendomen behöver således inte vara ”bestående” efter överföringen för att en återkravsrätt skall föreligga). Detta gäller alldeles oberoende av om det handlar om en försträckning, en misstagsbetalning eller ett överförande på oklar grund. Hur betalarens fordringsrätt betecknas saknar betydelse. Termer är inte rättsskapande. Se det följande.
[47] Se Hardenberger SvJT 2019 s. 715. Det förutsätter dock att domstolen klargör den tillämpliga materiella regeln (jfr not 39 ovan). Men det är lätt att trampa fel genom att den tillämpliga materiella regeln inte tydligt hålls isär från den tillämpliga bevisregeln. Den extensiva tolkningen av det diskuterade uttalandet i ”Hakvin och Elvira” är ett exempel på det. Själv har jag inte alltid varit tydlig i frågan (se exempelvis not 51 nedan).
[48] Hardenberger uttalar visserligen (SvJT 2019 s. 714 f. not 36) att han inte avser att ta ställning förekomsten av en ”regel om återkravsrätt”. Men hans sätt att formulera sig antyder en skeptisk inställning. Han förklarar heller inte vad som skulle vara ”en klassisk fordringsrättslig regel”. Förmodligen avser han den extensiva tolkningen av bevisprincipen i ”Hakvin och Elvira” (att käranden utöver att visa överföringen har att såväl påstå som styrka försträckning, jfr not 34ovan). HDs ifrågavarande uttalande i det målet måste emellertid förstås som en bevisregel och inte som någon materiell regel. Hardenberger talar också om en ”överföring […] villkorad av att återbetalning ska ske” (se exempelvis a.a. s. 715). Men det är ingen regel. Dessutom skulle en sådan ”regel” i praktiken få samma effekt som en ”regel om återkravsrätt” (jfr not 30 ovan). Om det skulle finnas en alternativ materiell (huvud-) regel till en ”regel om återkravsrätt”, så kan denna inte vara något annat än att överföringen utgör ett rättsfaktum med äganderättens upphörande som rättsföljd, om något annat inte har avtalats. Men mot en sådan regel kan anföras tungt vägande skäl. För det första går den på tvärs med principen att en betalning utan rättsgrund skall (som huvudregel) återgå. För det andra blir regeln ofullständig om den inte anvisar vart äganderätten s.a.s. tar vägen. Man kan i och för sig tänka sig att den övergår på mottagaren. Men för att det då inte skall bli fråga om gåva (vilket skulle stå i strid mot såväl presumtionen mot förmögenhetsförskjutning som ”Tandläkarens olycka”), så måste mottagaren utge kompensation för det mottagna värdet. Då hamnar man i det läget att det i fråga lösöre blir fråga om ett inte avsett köp. Och vid medelsöverföring blir resultatet detsamma som enligt en ”regel om återkravsrätt”. Kort sagt: En regel av innebörd att en överföring av egendom utgör ett rättsfaktum med äganderättens upphörande som rättsföljd är otänkbar (jfr not 22ovan). Hardenberger har heller inte påstått något annat. Men då kan slutsatsen inte bli någon annan än att en ”regel om återkravsrätt” och inget annat utgör den grundläggande materiella rätten.
[49] Jag bortser här från att återkravsrätten till ett värde såsom substitut för egendomen i vissa fall kan falla. Så exempelvis vid casus-förstörelse av lånad egendom. Och om äganderätten har övergått i en fordringsrätt kan naturligtvis denna preskriberas.
[50] Hardenberger anför det ändamålsskälet mot en ”regel om återkravsrätt” att en kärande betalare inte skulle behöva ange av vilken anledning medlen har förts över. Se not 15 ovan. Som där noteras är argumentet inte rättvisande. Dessutom är ett processrättsligt ändamålsskäl mindre relevant vid bestämmandet av vad som är materiell rätt. Och alldeles särskilt gäller detta något så grundläggande som centrala rättsföljder av äganderätten. Det bör också noteras att resonemanget kan vändas mot ”en klassisk fordringsrättslig regel” (om nu den regeln innebär att en försträckning måste påstås och styrkas för att betalaren skall ha en återkravsrätt). Då behöver ju inte mottagaren förklara varför han fick medlen. Så snart betalaren misslyckas med att styrka försträckning skulle betalningsmottagaren få behålla medlen, oavsett vad mottagaren har påstått eller inte påstått (med det undantag för gåva som följer av ”Tandläkarens olycka” och de ytterliga undantag som i praxis kan komma att göras för vissa typer av fång, jfr not 51 nedan). Varför skulle det vara bättre? Jfr exemplen i not 56 nedan. — Trots sina invändningar synes dock Hardenberger (SvJT 2019 s. 718 f.) stanna för att om käranden åberopar och styrker äganderätt i betalningsögonblicket, så har han också en återkravsrätt (en annan sak är att Hardenberger menar att ett försträckningspåstående är oförenligt med en sådan äganderätt, se not 46ovan). Även Teleman (JT 2018–19 s. 401) menar att en medelsöverföring som utgångspunkt föranleder en återkravsrätt, låt vara att han beskriver det som en bevisregel och inte en materiell regel.
[51] Således kan det för vissa typfall gälla att en överföring innebär att äganderätten till det överförda ersätts av en annan rättslig relation, om inte något annat har avtalats. Så torde det till följd av ”Den betalande sambon” förhålla sig vid överföringar inom ramen för ett samboförhållande. Se not 38 ovan. Så även när en bolagsman gör en överföring till ett handelsbolag. Se Lindskog Lagen om handelsbolag och enkla bolag En kommentar 3 uppl. 2019 2:0-2.2.6 (jag är dock där inte tydlig med att det bör vara fråga om en materiell regel). Det beror på handelsbolagets särskilda kapitalkonstruktion. Annorlunda i fråga om aktieägares överföring till aktiebolag, se Lindskog Betalning 3.4.3.3 och 17.2.1.5 (hänv. där till kommentaren är dock missvisande, eftersom de ger intryck av att rättsläget för handelsbolag skulle vara samma som för aktiebolag).
[52] Viktigt är då att det beträffande tillämpliga bevisregler saknar betydelse att påståendet görs i svarandeställning och syftar till att få kärandens krav ogillat (jfr not 24 ovan beträffande påstått skuldinfriande). — Skulle ordningen vara den att käranden utöver att visa överföringen har att såväl påstå som styrka försträckning (dvs. vad Hardenberger förmodligen menar när han talar om ”den klassiska fordringsrättsliga regeln”), så blir läget ett annat. Domstolen kan då inte på motsvarande sätt ta fasta på vilka bevisregler som gäller för det slags fång som svaranden påstår. I stället måste domstolen för varje typpåstående — gåva, skuldinfriande, vederlag, tillskott etc. (jfr Hardenberger SvJT 2018 s. 372 f.) — ta ställning till om påståendet är sådant att käranden måste visa försträckning. En sådan regelförfining med det behov av prejudikat som den föranleder är också ett argument mot ”en klassisk fordringsrättslig regel” (under antagande att denna innebär att käranden har att påstå och styrka försträckning). Betydligt enklare och klarare blir rättsläget om HD en gång för alla slår fast att själva överförandet utlöser en principiell återkravsrätt, och sedan får svarandens fångpåstående (eller rättsgrundspåstående, om man så vill) bevisprövas efter vad som gäller för fång av det slaget. Den situation att käranden processar dåligt — genom att endast grunda sitt avtal på ett påstående om avtal om försträckning — behöver inte prejudikatbelysas (så har f.ö. redan skett genom ”Terrys restaurang”).
[53] Angående Hardenbergers invändning att käranden ”befrias” från att visa påstådd försträckning, se not 15 ovan.
[54] Hardenberger (SvJT 2019 s. 718 f.) synes mena att när käranden bara påstår försträckningsavtal har han bevisbördan för det i alla fall utom när svaranden gör gällande gåva.
[55] Det är dock ologiskt på så sätt att det knappast går ihop med ”Tandläkarens olycka”. Jfr vid och med not 38 ovan.
[56] I ett oklart bevisläge kan svaranden göra bedömningen att lika lite som han kommer att kunna styrka ett gåvopåstående kommer käranden att kunna styrka ett försträckningspåstående. Han väljer då att påstå skuldinfriande i stället. Om domstolen följer prövningsordningen i ”Terrys Restaurang” och finner att — som svaranden har utgått från — käranden inte har styrkt sitt försträckningspåstående, så kommer dennes återkravsrätt att ogillas utan att förhandenvaron av den påstådda (påhittade) fordring som ligger till grund för svarandens påstående om skuldinfriande prövas. Det blir i praktiken en gåva utan att någon sådan behöver bevisas. — Det kan här vara läge att beröra en liknande situation. Anta en försträckning om vilken det saknas bevisning. Gäldenären är införstådd med att han har fått låna pengar av borgenären men vet samtidigt att parterna är oense om villkoren. Han är också klar över att om han medger försträckning kommer han att få bevisbördan för de fördelaktiga villkor som han menar att parterna har enats om. Precis som i det nyssnämnda exemplet skulle här gäldenären — om prövningsordningen blev densamma som i ”Terrys Restaurang” — kunna komma bättre ut bevismässigt genom att i stället för att medge försträckning påstå skuldinfriande. Då skulle hans påstående inte behöva prövas, om borgenären misslyckades med att styrka sitt försträckningspåstående. Och han skulle få det bästa av alla villkor, nämligen avsaknad av återbetalningsskyldighet! — Det sista exemplet illustrerar ett annat problem med en ordning som innebär att käranden utöver att styrka överföringen har att påstå och visa försträckning, nämligen hur den situationen att två avtalspåståenden ställs mot varandra förhåller sig till reglerna om kontraktstolkning. Ifall käranden och svaranden är ense om att det rör sig om en försträckning men käranden påstår en högre ränta och svaranden en lägre (eller påstår käranden att betalning skall ske vid anfordran medan svaranden påstår en senare förfallotidpunkt), så skall bedömningen — i brist på korresponderande viljeförklaringar i frågan — göras på grundval av materiella tolkningsprinciper (som kan föranleda bevisprövning av omständigheter av betydelse för den materiella tolkningen). Men skiljer sig egentligen den situationen i grunden från att käranden påstår avtal om försträckning och svaranden avtal om något annat? Båda påstår ju avtal. Är det då inte principiellt fel (också av detta skäl, jfr not 35 ovan) att ställa de två avtalen mot varandra? Borde inte i stället domstolen fråga sig vilket innehåll avtalet har? Det beror på. När käranden åberopar att överförandet medför en principiell återkravsrätt aktualiseras inte frågan. Om överförandet visas kommer prövningen att angå svarandens avtalspåstående och kärandens invändningar mot detta (såsom att något avtal inte finns eller att det har ett annat innehåll än vad svaranden påstår). Men om käranden bara påstår försträckningsavtal sålunda att hans talan hänger på att ett sådant avtal kan styrkas, så måste skiljas mellan två situationer. Den ena är att parternas påstående rör ett och samma avtal (det typiska fallet är att båda parternas avtalspåståenden knyter sig till vad som förekom vid överförandetillfället). Då blir det en avtalstolkningsfråga rörande avtalsinnehållet. Den andra situationen är att parterna gör gällande skilda avtal. När svaranden påstår skuldinfriande (en överenskommen styrning av betalningen är i princip ett avtal), så följer av ”Terrys restaurang” att kärandens påstående om försträckningsavtal skall prövas fristående från det påståendet (som inte behöver prövas, se not 50 ovan). Det beror dock, som jag ser det, på svag processföring från kärandens sida (eller otillräcklig processledning från domstolens sida).
[57] Jfr Hardenberger SvJT 2019 s. 713 not 35. — Beträffande ett särskilt skäl för det, se not 35 ovan. Det finns här också anledning att återknyta till den i not 15 ovan gjorda terminologianmärkningen mellan försträckning (som rättsföljd) och försträckningsavtal (såsom en medveten partsdisposition). Distinktionen kan vara svårgripbar. En kärande kan därför mycket väl komma att påstå ett försträckningsavtal, när han egentligen inte menar annat än att svaranden är skyldig att betala tillbaka vad han har mottagit och försöker förklara detta med att det rör sig om en försträckning. Risken är då att domstolen tar försträckningspåståendet alltför bokstavligt och ogillar återbetalningskravet därför att något avtal i mening av anbud eller accept inte har visats. Detta är ett särskilt skäl för en materiell processledning i syfte att få klarlagt vad det är som käranden ytterst åberopar som grund för det hävdade återbetalningskravet. Käranden bör då komma till insikt om att grunden är äganderätten till de överförda medlen, som genom överföringen har övergått till en fordringsrätt. Denna fordringsrätt består om inget rättsutsläckande motfaktum föreligger.
[58] Det finns dock undantag då överlämnandet i sig innebär en rättighetsförändring. Se not 51 ovan.
[59] Förlorad specialitet leder visserligen till att äganderätten övergår i en fordringsrätt. Men det beror på vad som faktiskt händer vid eller efter överlämnandet. Det rör sig alltså inte om en rättsföljd med överlämnandet som rättsfaktum. Inte heller innebär transformationen någon värdeförändring eller förmögenhetsförskjutning.
[60] Domstolens resonemang blir då ungefär följande (under antagande att överföringen bevisas och svaranden påstår skuldinfriande): Käranden har styrkt att han av sina medel fört över x kr till svaranden. Han har därmed rätt att återfå motsvarande belopp av svaranden, om denne saknar rättsgrund till mottagna medel. Svaranden har som rättsgrund påstått att med beloppet infriades en fordring som svaranden hade hos käranden. För att en sådan fordring förelegat har svaranden bevisbördan. Svaranden har (inte) styrkt att den påstådda fordringen. Kärandens yrkande om återbetalning av ett belopp svarande mot vad han har fört över till käranden skall alltså ogillas (bifallas).
[61] Så var enligt min bedömning förhållandet i ”Terrys restaurang”, se not 32 ovan.
[62] Vilket ligger väl i linje med ”Tandläkarens olycka”, som också uttolkas så i ”Den betalade sambon”, medan det materiella synsättet inte blev föremål för prövning i ”Terrys restaurang”, där utgången uteslutande byggde på kärandens påstående om försträckningsavtal.
[63] Det finns här avslutningsvis anledning att notera att Hardenberger visserligen visar steg (1) i det materiella synsättet sin motvilja men i princip inte ifrågasätter detta i sak (hans ärende är väl egentligen inte heller att ta ställning till vad som följer av den materiella rätten) samt att synsättet ligger väl i linje med Telemans uppfattning. Se noterna 48och 50 ovan.
A published version of this content is available
Choose if you want to access the published version or continue reading this preprint.