Regress vid dubbelförsäkring — särskilt om självrisk

Av advokaten Paula Bäckdén [1]

När en och samma skada omfattas av två olika försäkringar föreligger i många fall så kallad dubbelförsäkring. I Försäkringsavtalslagen regleras förhållandet mellan de två försäkringsgivare som meddelat försäkring som täcker skadan ifråga genom att den försäkringsgivare som ersatt skadan ges en regressrätt mot den andre försäkringsgivaren. Regleringen av hur fördelningen av försäkringsersättningen mellan de två försäkringsgivarna ska beräknas kan vid första anblick framstå som okomplicerad, men det tycks vara ett sken som bedrar.

1 Inledning

Försäkringsavtalslagens (2005:104, FAL) regler om dubbelförsäkring framstår som något styvmoderligt behandlade, särskilt ifråga om hur försäkringsgivarnas regressrätt ska beräknas.[2] En förklaring till detta kan vara den s.k. dubbelförsäkringsöverenskommelsen enligt vilken flera svenska försäkringsbolag avtalat om fördelningen av ansvaret vid dubbelförsäkring.[3] Dubbelförsäkringsöverenskommelsen innebär därför att FAL:s regler om regressrätt i många fall inte har behövt tillämpas.

Med inträdet av nya, i många fall utländska, försäkringsbolag på den svenska marknaden har de försäkringsbolag som tillträtt dubbelförsäkringsöverenskommelsen kommit att minska i andel. Detta får till följd att FAL:s reglering om dubbelförsäkring ökar i betydelse.

Regleringen i FAL innehåller dels en definition av dubbelförsäkring, dels en reglering av försäkringstagarens rätt och dels en regressrätt för den försäkringsgivare som ersatt ett försäkringsfall i förhållande till den andre försäkringsgivaren. Regleringen framstår vid första anblick som relativt klar, men vid en närmare granskning framkommer inte obetydliga tillämpningssvårigheter.

Någon direkt vägledning finns inte heller i rättskällorna. Frågan om hur ansvarsbelopp och regressrätt ska beräknas behandlas visserligen i FALs förarbeten, men de exempel som ges avser relativt ”enkla” fall.[4] Högsta domstolen har prövat en fråga om dubbelförsäkringsregress i NJA 2019 s. 788, dock utan att närmare utveckla frågeställningen om hur regressbeloppet ska beräknas.[5] Den svenska doktrin som finns att tillgå hänför sig i huvudsak till äldre lagstiftning.

Mot bakgrund av att en nyare framställning i ämnet saknas, kommer i förevarande artikel först kort redogöras för regleringen samt ges exempel på beräkning av två försäkringsgivares respektive ansvar. Därefter kommer några situationer att belysas där beräkningen vållar (juristen) lite större problem. Slutligen kommer frågan om hur en eventuell självrisk ska behandlas vid beräkning av respektive försäkringsgivares ansvarsbelopp — en fråga som inte berörs i bestämmelsens förarbeten och som inte tidigare har behandlats men som i praktiken utgör en mycket betydelsefull fråga.

2 Bakgrund — kort om regleringen av dubbelförsäkring

Bestämmelsen som reglerar dubbelförsäkringsfall återfinns i FAL 6 kap. 4 § respektive 8 kap. 18 §. Bestämmelsen anger att:

Om samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag, är varje försäkringsbolag ansvarigt mot den försäkrade som om det bolaget ensamt hade meddelat försäkring. Den försäkrade har dock inte rätt till högre ersättning sammanlagt från bolagen än som svarar mot skadan. Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.

Regleringen innehåller således dels en definition av vad som utgör dubbelförsäkring, dels en bestämmelse avseende försäkringsgivarnas ansvar och slutligen en regressrätt för den försäkringsgivare som utbetalat ersättning. Därtill anses bestämmelsens tvingande karaktär innebära ett förbud mot dubbelförsäkringsundantag.[6]

Rekvisiten för att ett försäkringsfall ska anses vara dubbelförsäkrat är enligt lagtexten att ”samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag”. Med ”risk”, eller i den äldre lagen ”fara”, avses normalt en viss typ av skadehändelse, t.ex. brand, stöld eller vattenskada. Att det ska röra sig om ”samma intresse” som är försäkrat hos flera försäkringsgivare, är möjligen av större praktisk betydelse (eftersom dubbelförsäkring de facto inte föreligger om de två försäkringarna inte avser samma risk). Att en ägare av varor under transport innehar en sakförsäkring avseende godset medan transportören har en försäkring som avser dennes ansvar vid eventuell skada på godset under transport, innebär normalt sett inte att det rör sig om samma intresse.[7] Det samma gäller t.ex. om två panthavare försäkrar sina respektive intressen i samma egendom hos olika försäkringsgivare.[8] Om en sakförsäkring avseende egendomen däremot täcker panthavarens intresse och panthavaren dessutom försäkrar sitt intresse separat föreligger dubbelförsäkring.[9]

Slutligen anses normalt krävas att båda försäkringarna faktiskt täcker en inträffad skada för att dubbelförsäkring ska anses föreligga.[10] Om en försäkring i och för sig täcker skada på den aktuella egendomen, men försäkringsgivaren har rätt att avböja att utge ersättning avseende skadan t.ex. pga. försäkringstagarens underlåtenhet att uppfylla sin räddningsplikt, föreligger inte dubbelförsäkring.[11]

3 Försäkringsgivarens ansvar och regressrätten

För att det ska uppstå en fråga om försäkringsgivarnas respektive ansvar och regressrätt, kommer det i realiteten vara nödvändigt att de två försäkringarnas sammanlagda försäkringsbelopp överstiger den inträffade skadan. Skulle skadan överstiga det sammanlagda försäkringsbeloppet kan försäkringstagaren erhålla full ersättning ur båda försäkringarna utan att överkompensation uppkommer.[12] I förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen uttalades sålunda att termen dubbelförsäkring ibland förbehålls fallet att försäkringstagaren genom de två försäkringarna är överförsäkrad, eftersom bestämmelsen annars inte torde få någon praktisk betydelse.[13]

Av bestämmelsen i FAL följer att en dubbelförsäkrad försäkringstagare har rätt att begära ersättning ur vilken av försäkringarna som helst och att den försäkringsgivaren har att reglera skadan som om dubbelförsäkring inte föreligger. Försäkringsgivarnas ansvar är således primärt och solidariskt.[14]

I fall när dubbelförsäkring föreligger och summan av försäkringsbeloppen överstiger den inträffade skadan, har den försäkringsgivare som reglerat skadan rätt att regressvis kräva den andre försäkringsgivaren på ett bidrag till skadan.[15] Beräkningen av det belopp med vilket en försäkringsgivare kan framställa regress mot en annan försäkringsgivare sker genom att försäkringsgivarnas respektive ansvarsbelopp fastställs varefter en fördelning pro-rata ska ske.

3.1 Beräkningen av ansvarsbeloppet

Utgångspunkten enligt lagtexten är att varje försäkringsgivare ska beräkna det s.k. ansvarsbeloppet, med vilket ersättning skulle ha utgått under dennes försäkring, hade någon dubbelförsäkring inte förelegat.

Vad som utgör ansvarsbeloppet framgår inte av bestämmelsen i FAL. I förarbetena till den äldre FAL, då den nu gällande ansvarsfördelningen infördes, anförs att med ansvarsbelopp avses ”de ersättningsbelopp, med vilka försäkringsgivarna hava att svara gentemot försäkringshavaren”.[16] I förarbetena till nuvarande bestämmelse definieras ansvarsbelopp på liknande sätt, med förtydligandet att beloppet beräknas ”med hänsyn till försäkringsavtalet och lagens bestämmelser om hur försäkringsersättningen skall beräknas”.[17]

Varje försäkringsgivare har alltså att pröva skadan oberoende av att dubbelförsäkring föreligger. Försäkringsgivaren ska därvid vid reglering av skadan beräkna den ersättning som försäkringstagaren har rätt till med tillämpning av alla de begränsningar och undantag som är aktuella enligt försäkringsavtalet. Anser t.ex. försäkringsgivaren att försäkringstagaren inte iakttagit gällande säkerhetsföreskrifter eller underlåtit att anmäla en riskökning, ska avdrag göras för detta i beräkningen av den slutliga ersättningen. Eventuellt tak på ersättningen ska naturligtvis också beaktas.

Det fall att den ena försäkringen har ett lägre försäkringsbelopp än skadans storlek, och försäkringstagaren sålunda hade varit underförsäkrad om den försäkringen var den enda försäkringen diskuteras vidare nedan.

En annan fråga som kan få relevans i förhållande till ansvarsbeloppen är värderingen av skadan. I en dom från 1937 (NJA 1937 s. 290) bedömde Högsta domstolen en fråga där de två försäkringsgivarna hade gjort olika värdering av skadan. Domstolen ansåg då att skillnaden mellan värderingarna skulle bäras av den försäkringsgivare som gjort den högsta värderingen ensamt, samt att försäkringsgivarna skulle bära hälften var av den lägre värderingen. I sin bedömning tycks Högsta domstolen inte ha betraktat värderingen som en del av fastställandet av respektive ansvarsbelopp. Det kan emellertid framstå som rimligt att jämställa olika värderingar med att försäkringsgivarna har olika ansvarighet av annan anledning, t.ex. att avdrag görs pga. brott mot säkerhetsföreskrifter.[18] I det senare fallet svarar försäkringsgivarna med olika ansvarsbelopp och en motsvarande bedömning när försäkringsgivarna värderat skadan olika (vilket även kan bero på att försäkringsavtalet föreskriver olika värderingsmetoder) skulle ge en något annorlunda fördelning än den Högsta domstolen beslutade, men sannolikt skulle en sådan bedömning framstå som mer konsekvent.[19]

3.2 Fördelning Pro-rata — Utgångspunkten

När respektive ansvarsbelopp har fastställts, ska enligt FAL 6 kap. 4 § en fördelning alltså ske mellan försäkringsgivarna. Fördelningen ska ske pro-rata, vilket innebär att relationen mellan försäkringsgivarnas respektive ansvarsbelopp tillämpas på skadan. ”Förhållandet mellan ansvarsbeloppen” utgörs av kvoten mellan ansvarsbeloppen (ansvarsbelopp 1 / ansvarsbelopp 2).

Hur beräkningen rent praktiskt ska gå till, förbigås i såväl äldre som nyare förarbeten. I litteraturen har uppställts följande formel:[20]

Enligt denna formel beräknas alltså den enskilda försäkringsgivarens andel av det totala ansvarsbeloppet som kvoten av den enskilda försäkringsgivarens ansvarsbelopp och summan av båda ansvarsbeloppen.

För att använda formeln på ett okomplicerat fall kan följande exempel göras:

Den totala skadan uppgår till 150. Försäkringsgivare 1 har ett ansvarsbelopp om 150 och försäkringsgivare 2 har ett ansvarsbelopp om 100. Försäkringsgivare 1 ska då slutligt ersätta (150/250) x 150 alltså 90. Försäkringsgivare 1 kan därför framställa att regresskrav mot försäkringsgivare 2 med (150 – 90 =) 60.

Emellertid torde få fall vara så okomplicerade. Vad avser kommersiella försäkringar får det antas att dubbelförsäkring hos en försäkringstagare är en konsekvens av att olika typer av försäkringar överlappar avseende vissa moment. För att en dubbelförsäkringssituation ens ska föreligga framstår det därför som sannolikt att de två försäkringarna har olika omfattning avseende såväl täckning som försäkringsbelopp. I det följande kommer fallet att den ena försäkringen inte täcker hela skadan diskuteras.

3.3 Fördelning Pro-rata när försäkringsbeloppet understiger skadan

I fall då den ene försäkringsgivarens försäkringsbelopp inte täcker hela skadan faller beräkningen av försäkringsbeloppet lite olika ut beroende på om försäkringen ifråga är en sakförsäkring eller en ansvarsförsäkring.

Vid sakförsäkring har försäkringsgivaren normalt sett rätt att nedsätta försäkringsersättningen vid underförsäkring dvs. när försäkringsbeloppet understiger den försäkrade egendomens värde.[21] När dubbelförsäkring föreligger är egendomen i strikt mening inte underförsäkrad, och det kan därför diskuteras huruvida den försäkringsgivare som krävs på ersättning äger rätt att nedsätta försäkringsersättningen.[22]

En ansvarsförsäkring utgör normalt en första-riskförsäkring varför nedsättning normalt sett inte blir aktuellt.[23] I fråga om dubbelförsäkring kommer ansvarsbeloppet för den försäkringsgivare vars försäkring är begränsad till ett maxbelopp som understiger skadan därför uppgå till detta belopp, eftersom det är detta belopp som den försäkringsgivaren skulle ha utgett om denne varit ensam försäkringsgivare.

För att ta ett exempel; låt oss säga att skadan är 500. Försäkring 1 har ett försäkringsbelopp om 1 000, vilket motsvarar det försäkrade föremålets värde. Försäkringsgivare 1 har sålunda ett ansvarsbelopp om 500 förutsatt att andra möjligheter till nedsättning av beloppet saknas. Försäkringsgivare 2 har ett försäkringsbelopp om 300, vilket också utgör den försäkringsgivarens ansvarsbelopp eftersom skadan överstiger försäkringsbeloppet.

Enligt formeln som återgivits ovan ska försäkringsgivare 1 svara för (500/800) x 500 = 312,50 av skadan, och försäkringsgivare 2 för (300/800) x 500 = 187,50. Detta svarar mot ansvarsbeloppens inbördes relation.[24]

Den situationen infinner sig dock att, vid en regress när den ene försäkringsgivarens försäkringsbelopp understiger skadan, ersättning från den försäkringsgivare vars försäkringsbelopp understiger skadan alltså inte nödvändigtvis utgår med detta maxbelopp. Eftersom pro-ratafördelningen innebär att det belopp vilket ska ersättas försäkringstagaren fördelas utefter förhållandet mellan försäkringsbeloppen, blir konsekvensen att ju högre skadan är och ju högre belopp den förste försäkringsgivaren alltså har utbetalat, desto lägre andel av detta ska den andre försäkringsgivaren ersätta.[25]

4 Självriskens förhållande till ansvarsbeloppet

En särskild fråga är, som nämnts inledningsvis, om en försäkringsgivares ansvarsbelopp ska utgöras av ersättningsbeloppet i och för sig, dvs. före avdrag för självrisk eller av det belopp med vilket utbetalning faktiskt ska ske, dvs. efter avdrag för självrisk. Frågan har inte varit föremål för diskussion vid regressrättens införande i äldre FAL [26], sannolikt eftersom det är tydligt av äldre litteratur att tillämpningen av självrisk vid denna tid var långtnär lika självklar som i dag.[27] Idag torde det vara högst ovanligt med försäkringsvillkor som inte föreskriver självrisk för försäkringstagaren.

Det har visserligen hävdats att dubbelförsäkring bara föreligger avseende den del av skadan som överstiger den högsta självrisken.[28] Detta kan inte vara korrekt eftersom dubbelförsäkring enligt bestämmelsen föreligger när samma intresse har försäkrats mot samma risk hos flera försäkringsbolag. Det skulle också medföra en uppenbar inkonsekvens vad avser andra typer av avdrag, vilka görs inom ramen för beräkningen av ansvarsbeloppet. En annan sak är att självrisken på något sätt måste beaktas vid beräkningen av den slutliga fördelningen mellan försäkringsgivarna.

Som kommer att illustreras nedan, kan självrisken komma att försvåra uträkningen av pro-ratafördelningen mellan försäkringsgivarna.

4.1 Ansvarsbeloppet och självrisken

Utgångspunkten är att vid fördelningen av ersättningsskyldigheten mellan två försäkringsbolag vid dubbelförsäkring, ska ingen försäkringsgivare behöva utge högre ersättning än om den varit ensam försäkringsgivare.[29] Eftersom det ersättningsbelopp med vilket en försäkringsgivare har att svara, de facto utgörs av det i försäkringsavtalet angivna beloppet med avdrag för självrisk, kan det som utgångspunkt tyckas rimligt att ansvarsbeloppet utgörs av detta belopp.

Å andra sidan ska en försäkringstagare naturligtvis inte behöva erlägga två självrisker bara för att skadan täcks av två olika försäkringar, särskilt inte om varje försäkring i och för sig täcker den uppkomna skadan.[30] I den mån vardera försäkringen beloppsmässigt täcker en viss uppkommen skada, och den försäkringsgivare som utbetalat ersättning regressvis kräver bidrag från den andre försäkringsgivaren, framstår det vidare som skäligt att inget av försäkringsbolagen ska behöva ersätta mer än om avdrag för självrisk hade gjort från skadan.

I förhållande till dubbelförsäkring menar Jantzen och Simonsen därför att försäkringstagaren ska erhålla en total ersättning som motsvarar skadan med avdrag för den lägsta självrisken.[31] Mot detta kan argumenteras att eftersom ingen försäkringsgivare förväntas utge ersättning med ett högre belopp än vad den skulle ha haft att utge om den varit ensam försäkringsgivare, vilket möjligen, i vart fall om försäkringstagaren begär ersättning från den försäkringsgivare som tillämpar högst självisk, skulle tyda på att det är den högre självrisken som ska beaktas.

Låt oss anta att en sakförsäkring avser en vara med värde 1 000. Två försäkringsgivare har meddelat försäkring med försäkringsbelopp som motsvarar värdet (alltså 1 000). Varan skadas under transport och reparationskostnaden uppgår till 700. Medan försäkringsgivare 1 har förbehållit en självrisk om 300 föreskriver försäkringsavtal 2 en självrisk om 250, varför försäkringstagaren begärt ersättning ur den senare försäkringen med hela skadebeloppet. Försäkringsgivare 2 har sålunda betalat ut 700 – 250 = 450 och framställer regress mot försäkringsgivare 1.

Om ansvarsbeloppen framräknas före avdrag för självrisk får försäkringsgivarna stå för halva skadan var. Vardera försäkringsgivares respektive ersättningsskyldighet[32] understiger också vad försäkringsgivaren faktiskt hade haft att utge (dvs skadan med avdrag för självrisk) om ”det bolaget ensamt hade meddelat försäkring”.[33]

En sådan fördelning speglar emellertid inte att försäkringsgivare 1 har förbehållit sig en högre självrisk vilket sannolikt inneburit att det bolaget erhållit en lägre premie från försäkringstagaren än försäkringsgivare 2.

Om ansvarsbeloppen däremot framräknas efter avdrag för självrisk skulle försäkringsgivare 2 häfta med ett ansvarsbelopp om 450 och försäkringsgivare 1 med 400. Försäkringsgivare 2 skulle då ha att stå för (450/850) x 700 = 370 och försäkringsgivare 1 stå för (400/850) x 700 = 330. Även i detta fall understiger vardera försäkringsgivares ersättningsskyldighet vad försäkringsgivaren faktiskt hade haft att utge om ”det bolaget ensamt hade meddelat försäkring”. Denna fördelning speglar försäkringsgivarnas faktiska ansvar på ett mer ”rättvist” sätt än fördelningen 350/350.[34]

En fördelning enligt ovan exempel skulle dock innebära att försäkringstagaren kommer att erhålla full ersättning för skadan, alltså utan att behöva kännas vid någon självrisk. Att försäkringstagaren är dubbelförsäkrad skulle i realiteten innebära en försäkring mot självrisk, ofta kallad självriskeliminering. Ett sådant resultat skulle i och för sig kunna accepteras, eftersom självriskeliminering är en accepterad försäkringstyp.[35] Mot bakgrund av att självriskens syfte normalt anses vara att utgöra ett incitament för försäkringstagaren att iaktta försiktighet eftersom denne själv drabbas av en viss kostnad vid skada, kan lämpligheten i en sådan lösning dock diskuteras.[36]

Fördelningen skulle samtidigt innebära att den försäkringsgivare som utgett ersättning, sannolikt med avdrag för självrisk, skulle behöva utge ytterligare ersättning till försäkringstagaren motsvarande den självrisk som innehållits, alternativt att den försäkringsgivare som utsätts för ett regresskrav får ersätta försäkringstagaren för den självrisk denne betalat. Förutom att det framstår som en opraktisk lösning, torde en sådan ordning strida mot regleringens utgångspunkt, nämligen att försäkringstagaren kan vända sig mot valfri försäkringsgivare och erhålla ersättning enligt den försäkringens villkor.[37]

Resultaten ovan tyder dock på att innebörden av ansvarigheten behöver granskas närmare.

4.2 Ansvarigheten och självrisken

Det som ska fördelas mellan försäkringsgivarna är ansvarigheten, vilket som utgångspunkt har förståtts såsom skadan.[38] I den ekvation som redogjorts för i avsnitt 3.2 ovan, anges sålunda ”skadan” som det belopp med vilket respektive försäkringsgivares pro-rataansvar ska multipliceras. Emellertid utgör ju regressrätten i bestämmelsens andra stycke en rätt för den försäkringsgivare som utbetalat ersättning att erhålla täckning för del av det ersättningsbelopp som faktiskt utgivits.[39] Med ansvarigheten bör i sådant fall avses det belopp som utbetalats av den försäkringsgivare som försäkringstagaren vänt sig till, snarare än den skada som försäkringstagaren drabbats av. Mot bakgrund av att regressrätten utgör en rätt för den betalande försäkringsgivaren att erhålla ett bidrag till vad denne ersatt försäkringstagaren bör detta belopp därför också inkludera eventuella avdrag och nedsättningar av försäkringsersättningen som gjorts. Lagtexten anger visserligen att försäkringstagaren inte har rätt till en högre sammanlagd ersättning än vad som svarar mot skadan, vilket motsatsvis innebär att denne har rätt till ersättning motsvarande skadan. Om den utbetalande försäkringsgivaren gör ett avdrag som den andre försäkringsgivaren inte har rätt att göra, får det dock vara upp till försäkringstagaren att söka ytterligare ersättning från försäkringsgivare 2. Det belopp som försäkringsgivare 1 regressvis kan framställa krav på bidrag från försäkringsgivare 2 avseende, måste vara det belopp som denne faktiskt har utbetalat.

För att istället fördela det belopp som försäkringsgivaren verkligen haft att utbetala skulle alltså skadan i ekvationen ovan behöva anges till det belopp som försäkringstagaren erhållit.

För att fortsätta med exemplet som givits ovan, skulle fördelningen mellan försäkringsgivarna sålunda bli (450/850) x 450 = 238 resp. (400/850) x 450 = 212.

Detta kan tyckas en mer logisk ordning mot bakgrund av att regressrätten utgör en uppgörelse mellan försäkringsgivarna av den ersättning som den ene försäkringsgivaren utgivit; det är ju det belopp som denne har utbetalat som är föremål för regress. Samma ordning bör därför sannolikt gälla även i förhållande till andra typer av avdrag som försäkringsgivare 1 gjort.[40]

Låt oss nu anta att försäkringsgivare 2 har förbehållit en självrisk om 500, vilket enligt det i avsnitt 3.2 beskrivna uträkningssättet skulle ge en fördelning mellan försäkringsgivarna om 233 resp. 467.[41] I detta fall överstiger den andel som skulle falla på försäkringsgivare 1 dennes ansvarsbelopp. En fördelning där skadan i beräkningsformeln istället utgörs av skadan med avdrag för självrisk skulle ge en fördelning mellan försäkringsgivarna om 150 resp. 300.[42] Denna fördelning skulle alltså ge en fördelning mellan försäkringsgivarna, av det av den regressande försäkringsgivaren utbetalda beloppet, motsvarande relationen mellan deras ansvar. Ingen av försäkringsgivarnas faktiska betalningsansvar skulle heller överstigas och försäkringstagaren skulle erhålla en ersättning som motsvarar skadan med avdrag för den lägsta självrisken.

Eftersom FAL föreskriver att summan av ansvarsbeloppen ska överstiga skadan för att regressrätt ska föreligga, skulle detta senare beräkningssätt rent strikt få till följd att bestämmelsen inte alls är tillämplig. Det får dock anses föreligga skäl att tillämpa regressrätten i dubbelförsäkringsbestämmelsen så snart summan av ansvarsbeloppen överstiger ansvarigheten.

4.3 Göta Lejon-målet

I Stockholms tingsrätts dom i mål nr T 16236-15, det mål som sedermera skulle prövas i NJA 2019 s. 788 om än inte i den fråga som nu ska diskuteras, gjorde försäkringsbolaget Göta Lejon gällande att dubbelförsäkring förelåg avseende den del av skadan som översteg den högsta självrisken (båda försäkringarna täckte i och för sig hela skadan, men hade avsevärt olika självrisk).

Göta Lejons uppfattning, som delades av domstolen, tar hänsyn till tillämplig självrisk och innebär i likhet med vad som angetts ovan, att ansvarsbeloppet beräknas med hänsyn tagen till tillämplig självrisk.[43] Göta Lejon, som tillämpade den lägre självrisken av de två försäkringsgivarna, anförde en beräkningsmodell som innebar att det av bolaget utbetalda beloppet adderades med bolagets självrisk (dvs. den fulla skadan) från vilken samma avdrag gjordes för det andra bolagets självrisk, viket slutligt belopp delades mellan bolagen.

Det belopp som fördelades mellan bolagen utgjordes alltså av skadan med avdrag för den högsta självrisken. Begreppet ansvarsbelopp diskuteras inte i domen, men Göta Lejon anförde att motpartens betalningsskyldighet uppgick ”till hälften av ansvarsbeloppen för skadorna till den del skadorna omfattas av dubbelförsäkring” (det rörde sig i målet om två olika skador). Göta Lejon tycks alltså ha menat att försäkringsgivarna ska dela lika på den ersättning som skulle ha betalats ut av den försäkringsgivare som tillämpar den högsta självrisken. Att bolagen skulle dela lika på det belopp som skulle fördelas berodde sannolikt på att försäkringsgivarnas ansvarsbelopp, uträknade före avdrag för självrisk, var lika stora (alltså ingen försäkringsgivare hade gjort gällande något avdrag eller tak på ersättningen).

Tyvärr diskuteras inte frågan om ansvarsfördelningen av tingsrätten, vilket sannolikt beror på att den enda invändning som motparten gör är att fördelningen rätteligen ska ske i förhållande till de två försäkringsgivarnas försäkringsbelopp, vilket framgår tydligt av förarbetena att så inte ska ske.

Fördelningen i målet skedde alltså utefter ansvarsbelopp beräknade utan avdrag för självrisk, vilket innebar att de två försäkringsgivarna hade lika stora ansvarsbelopp. Det belopp som fördelades, alltså ansvarigheten, var emellertid skadan med avdrag för den högsta självrisken. Denna beräkningsmodell tar visserligen hänsyn till tillämpliga självrisker, men den slutliga fördelningen stämmer inte överens med den ovan anförda beräkningsmodellen. Det belopp som hade ersatts av Göta Lejon utgjordes av 2 363 846 kr och bolaget erhöll enligt domen en regress om 806 923 kr. Beloppet som slutligen bars av Göta Lejon var således (2 363 846 – 806 923 =)1 556 923 kr, vilket utgör ca 59 % av den totala skadan om 2 613 846 kr. Beloppet utgör dock ca 66 % av det belopp som utbetalats av bolaget till försäkringstagaren.

En beräkning enligt vilken ansvarsbeloppen utgörs av skadan med avdrag för respektive försäkringsgivares självrisk skulle likaledes innebära att Göta Lejon hade haft att ersätta 59 % av det totala beloppet.[44] Om det totala beloppet, alltså ansvarigheten, ska anses utgöras av den totala skadan framstår det således som att Göta Lejons metod utgör en annan väg till samma mål. Om ansvarigheten istället ska anses utgöras av det belopp som det regressökande bolaget faktiskt har utbetalat skulle Göta Lejon ha haft att bära ett lägre belopp; 1 394 669 kr.

4.4 Slutsatser avseende ansvarigheten

Det finns en tilltalande logik i Göta Lejons resonemang att enbart den del av ansvaret som överstiger den högsta självrisken omfattas av dubbelförsäkring. Samtidigt som dubbelförsäkring definieras utifrån försäkringens intresse och försäkrad fara, uppställs ett krav på att en skada de facto ska täckas av två försäkringar för att dubbelförsäkring ska föreligga. Om enbart den ena av två försäkringar som i och för sig täcker samma intresse och samma fara kan komma ifråga för ersättning eftersom den andra tillämpar en självrisk som överstiger skadan så har den första försäkringsgivaren ingen regressrätt mot den andre. Dubbelförsäkring föreligger de facto då inte.

Emellertid kan lydelsen av lagrummets tredje punkt, ”Överstiger summan av ansvarsbeloppen skadan, fördelas ansvarigheten mellan försäkringsbolagen efter förhållandet mellan ansvarsbeloppen.” tyckas tyda på en annan innebörd. Det är ansvarigheten som ska fördelas, med vilket inte kan förstås något annat än det belopp som försäkringstagaren får ersatt.[45]

Detta belopp kan naturligtvis vara olika stort beroende till viken försäkringsgivare som försäkringstagaren vänder sig, vilket ju var fallet i Göta Lejon-målet där de av försäkringsgivarna tillämpade självriskerna skiljde sig avsevärt åt. Om en försäkringstagare, möjligen i omedvetenhet om att en annan försäkring med lägre självrisk täcker skadan, vänder sig till den försäkringsgivare som tillämpar den högsta självrisken, kvarstår emellertid möjligheten att vända sig till den andre försäkringsgivaren med krav på ersättning för den erlagda självrisken och erhålla ersättning för denna med avdrag för den självrisk som tillämpas av den försäkringsgivaren. Den ansvarighet som ska fördelas mellan försäkringsgivarna måste istället vara det belopp som slutligen utgivits till försäkringstagaren enligt vad som diskuterats ovan, alltså med största sannolikhet ansvarsbeloppet som belöper på den försäkringsgivare med den lägsta självrisken.[46]

5 Sammanfattande slutsatser

Som framgått är det inte svårt att konstruera komplicerade exempel.[47] Min uppfattning och erfarenhet är emellertid att dylika komplicerade exempel är av allt annat än enbart akademiskt intresse. Att försäkringspoliser, kanske framförallt inom transporträtten, innehåller olika moment som gör beräkningen av såväl ansvarsbeloppen som pro-ratafördelningen komplicerad är inte ovanligt. Hur självrisken förhåller sig till ansvarsbeloppet får direkta konsekvenser för såväl försäkringsgivarna som för försäkringstagaren.

Regleringen i FAL om dubbelförsäkring har till syfte att åstadkomma en rättvis och rimlig fördelning mellan försäkringsgivarna i fall när samma intresse försäkrats hos två försäkringsgivare.[48] Vidare tycks lagstiftaren ha velat åstadkomma att försäkringstagaren inte ska hamna i ett sämre läge än om denne enbart haft en försäkring; försäkringstagaren ska därför inte kunna hänvisas till att söka ersättning från två bolag utan kan nöja sig med att vända sig till en av försäkringsgivarna.[49] Den rättvisa och rimliga fördelningen mellan försäkringsgivarna åstadkoms genom att den försäkringsgivare som utgivit ersättning ges en regressrätt mot den andre försäkringsgivaren.

I förevarande artikel har diskuterats hur den betalande försäkringsgivarens regressrätt ska beräknas, och särskilt när försäkringsavtalen föreskriver att avdrag för självrisk ska göras vid utbetalning av ersättning, vilket torde närmast vara en självklarhet i nutida försäkringsavtal. Därvid uppkommer dels frågan om till vilket belopp ”ansvarigheten”, dvs. det belopp som ska fördelas mellan försäkringsgivarna, ska bestämmas när självrisk utgår, och dels om försäkringsgivarnas respektive ansvarsbelopp ska beräknas före eller efter avdrag för självrisk.

FAL föreskriver sålunda att ansvaret, ansvarigheten, ska fördelas mellan försäkringsgivarna i förhållande till deras respektive ansvarsbelopp. Frågan om vilket belopp som utgör den s.k. ansvarigheten, och som alltså ska fördelas mellan försäkringsgivarna, har diskuterats ovan varvid följande synpunkter gör sig särskilt gällande.

Att regressrätten är en rent intern angelägenhet mellan försäkringsgivarna talar för att det är det belopp som den utbetalande försäkringsgivaren har ersatt försäkringstagaren, dvs. ansvarsbeloppet efter att självrisk dragits av, som ska fördelas mellan försäkringsgivarna. I annat fall kan försäkringstagarens ersättning komma att överstiga den som erhålls från den försäkringsgivare som reglerar skadan på det sätt som lagen föreskriver, dvs. som om det bolaget vore ensam försäkringsgivare.

Visserligen föreligger aspekter som gör det rimligt att försäkringstagaren erhåller täckning för den fulla skadan, alltså utan avdrag för självrisk, såsom att försäkringstagaren har erlagt två premier, och att dubbelförsäkringsreglerna även i andra fall kan medföra att full täckning för skadan i vissa fall ändå erhålls. Detta talar för att självriskfallet inte borde ge försäkringstagaren ett sämre utfall än nedsättning pga. av brott mot försäkringsavtalet.

Å andra sidan ger uttrycket ansvarigheten uttryck för att det är just det belopp med vilket en försäkringsgivare ersatt en skada som denne kan göra gällande regressvis mot en annan försäkringsgivare i de fall dubbelförsäkring föreligger. Slutsatsen måste därför dras att i den mån de två försäkringsgivarna förbehållit sig olika höga självrisker, det är det belopp med vilket den regressande försäkringsgivaren, sannolikt den med den lägsta självrisken, ersatt skadan som ska fördelas, även om det teoretiskt sett inte föreligger dubbelförsäkring de facto förrän skadan överstiger den högre självrisken.

Huruvida ansvarsbeloppet utgör ersättningen som ska utges före eller efter avdrag för självrisk är dock en fråga som inte tycks ha ett givet svar.

Som har visats kan utfallet bli allt annat än ’rimligt och rättvist’ om självrisken inte beaktas vid beräkningen av ansvarsbeloppet. Slutsatsen blir därför att den formel som ska tillämpas vid beräkning av fördelningen mellan försäkringsgivarna är:

Det faktum att ansvarsbeloppen i sådant fall inte alltid kommer att överstiga skadan kan möjligen övervinnas genom att skadan definieras som skada efter avdrag för självrisk, vilket kan motiveras med att självrisk inte tycks ha varit särskilt vanligt vid bestämmelsens tillkomst. Skadan efter avdrag för självrisk utgör ju också den ansvarighet som ska fördelas mellan försäkringsgivarna. Mot bakgrund av den diskussion som förts i förevarande artikel, kan därför slutsatsen dras att den enda rimliga innebörden av såväl ansvarigheten som ansvarsbeloppen är att dessa ska beräknas som de belopp som utgivits resp. skulle ha utgivits efter avdrag för självrisk.

Den omständigheten att ovanstående leder till att försäkringstagaren inte erhåller någon fördel av sin dubbla premiekostnad, får dessvärre vidarebefordras till lagstiftarens överväganden vid en eventuell kommande revision av bestämmelsen.

[1] Advokat vid Advokatfirman Vinge, Ph.D. och Sveriges biträdande dispaschör.

[2] Den enda fördjupande artikeln på temat tycks vara K. Annell; Dubbelförsäkring enligt FAL, NFT 3/2006 s. 259–271. Artikeln bygger på författarens magisteruppsats ”Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL”, Linköpings Universitet, 2006. Avseende norsk rätt finns en mer ingående diskussion i T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), sid. 197 ff.

[3] I Norge, å andra sidan, tycks frågor om dubbelförsäkring vara vanligare i rättspraxis, se H-J. Bull, Forsikringsrett (2008) sid. 460 ff.

[4] R. Eklund och W. Hemberg, Lagen om försäkringsavtal (3 uppl. 1957) sid. 93; S.O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726. J. Hellner diskuterar i Om Försäkringsbara intressen och några därmed sammanhängande frågor (1957), sid. 48 ff, dubbelförsäkring i fall då värdet på den försäkrade egendomen bestäms enligt olika principer.

[5] Tingsrättens dom i målet kommer att diskuteras i avsnitt 4.3 nedan.

[6] Prop. 2003/04:150 s. 441. Behandlingen av bestämmelsen i litteraturen är relativt sparsam och i lagkommentarerna hänvisas till Annells artikel. Även i förarbetena till FAL är diskussionen sparsam, särskilt vad avser frågor om beräkning av regressanspråket.

[7] J. Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 256, B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt 4 uppl. (2019) s. 360; T-L Wilhelmsen, ”Regress i skadeforsikring” i Tidsskrift for ersstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, juni 2019 (7–32) s. 14; S.O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 721.

[8] H-J. Bull, Sjøforsikringsrett (1980), s. 50

[9] I svensk rätt tycks alltså inte krävas att försäkringarna tecknats av samma försäkringstagare, se B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt 4 uppl. (2019) s. 359. I norsk rätt tycks uppställas ett krav på att försäkringstagaren är densamme, se T-L Wilhelmsen, ”Regress i skadeforsikring” i Tidsskrift for ersstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, juni 2019 (7–32) s. 14.

[10] H-J. Bull, Forsikringsrett (2008), s. 459

[11] T-L Wilhelmsen, ”Regress i skadeforsikring” i Tidsskrift for ersstatningsrett, forsikringsrett og trygderett, juni 2019 (7–32) s. 22, S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 721

[12] H-J. Bull, Forsikringsrett (2008) s. 463

[13] NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på s. 425. Jmf också NJA 1937 s. 290.

[14] S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 425

[15] Det är naturligtvis möjligt att båda försäkringsgivarna har utgivit ersättning för att inte någon av försäkringarna ensamt täcker den försäkrade skadan, men att dubbelförsäkring trots detta föreligger. Även i detta fall gäller de principer som redovisas i förevarande avsnitt, även om hänsyn måste tas till det belopp som försäkringsgivare 2 redan erlagt.

[16] NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på sid. 426; NJA 2019 s 788 p. 9.

[17] Prop. 2003/04:150 sid. 442.

[18] J. Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 258

[19] Trots att HD föreskriver att försäkringsgivarna ska dela på ansvarigheten gör domstolen bedömningen att reglerna om dubbelförsäkring inte ska tillämpas. Slutsatsen dras med motiveringen att ”summan av ansvarighetsbeloppen icke [överstiger] den ersättning som härutinnan tillkommer försäkringshavaren”. Med ansvarighetsbeloppen avses ju emellertid inte det belopp som försäkringsgivaren ska erlägga efter att fördelning har skett, utan det belopp som försäkringsgivaren hade haft att erlägga om denne varit ensam försäkringsgivare.

[20] H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring (2001) s. 161; S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 427; K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats Linköpings Universitet, 2006, (http://
www.forsakringsratt.se/fileadmin/Uppsatser/KarlAnnell.pdf) s. 14.

[21] Huruvida försäkringsbeloppet täcker skadan i och för sig saknar betydelse för bestämmandet om underförsäkring föreligger vid en sakförsäkring, se B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt 4 uppl. (2019) s. 432.

[22] J. Hellner, Försäkringsrätt (2 uppl. 1965) s. 256. Se även T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201, som menar att i norsk rätt påverkar underförsäkring inte värderingen av det belopp försäkringstagaren kan utkräva.

[23] NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på s. 423.

[24] 300/500 ger 0,6 vilket innebär att försäkringsgivare 2 ska svara med 0,6 av försäkringsgivare 1:s ansvar (312,50 x 0,6 = 187,50).

[25] Om skadan hade varit 800 hade försäkringsgivare 1 haft att bidra med en andel om 800/1100 = 0,73 istället för 500/800 = 0,62. Iakttagelsen innebär att det för försäkringsgivare 1 kan löna sig att försöka begränsa det belopp avseende vilket man framställer regresskrav, t.ex. genom avgränsning av olika försäkringsmoment.

[26] NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal. Detsamma tycks vara fallet i Norge, se T-L- Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201.

[27] Se t.ex. P. Hult, Föreläsningar över Försäkringsavtalslagen, 1936, som anger att ett förbehåll enligt vilken en viss del av det försäkrade intresset hålls oförsäkrat (självrisk) ”är fullt giltiga” (s. 98), något som knappast anges i nutida litteratur. Se även E. Wängstre (red.), Privat Sakförsäkring, 2007, s. 49.

[28] K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats vid Linköpings Universitet, 2006, s. 10–11.

[29] S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 722.

[30] H-J. Bull, Forsikringsrett (2008) s. 465.

[31] H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring, 2001, s. 159.

[32] 700/2 = 350.

[33] Försäkringsgivare 2 skulle ha haft att ersätta 700 – 300 = 400 om denne hade varit ensam försäkringsgivare.

[34] Att syftet med regressrätten är att åstadkomma en rättvis och rimlig fördelning mellan försäkringsgivarna framgår av NJA II 1927, Nr 11:1 Lag om försäkringsavtal, på s. 425 f. och NJA 2019 s. 788 p. 12.

[35] T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 203–204

[36] P. Hult, Föreläsningar över Försäkringsavtalslagen, 1936, s. 159; B. Bengtsson, Försäkringsrätt, 2019, s. 23.

[37] H-J. Bull, Forsikringrett (2008) s. 465

[38] H. Thal Jantzen och I.E. Simonsen, Transportforsikring (2001) s. 161; S.O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 427; K. Annell, Dubbelförsäkring och subsidiär försäkring enligt FAL, Magisteruppsats Linköpings Universitet, 2006, (http://
www.forsakringsratt.se/fileadmin/Uppsatser/KarlAnnell.pdf) s. 14.

[39] S. O. Johansson, Varuförsäkringsrätt (2004) s. 425.

[40] Se dock T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201, där Wilhelmsen menar att en nedsättning av försäkringsersättningen inte bör påverka det belopp som försäkringstagaren sammanlagt har rätt till. I den mån försäkringstagaren inte har begärt ersättning ur båda försäkringarna måste dock ”skadan” baseras på det belopp som utbetalats av försäkringsgivare 1, just eftersom det rör sig om ett regresskrav.

[41] (200/600) x 700 = 233 resp. (400/600) x 700 = 467

[42] (200/600) x 450 = 150 resp. (400/600) x 450 = 300

[43] Stockholms tingsrätts dom den 17 maj 2017 i mål nr T 16236-15 på s. 4–5.

[44] 2 363 846 kr (skadan om 2 613 846 kr med avdrag för självrisk om 250 000 kr) / 3 997 692 kr (summan av GLs ansvarsbelopp 2 363 846 kr och den andre försäkringsgivarens ansvarsbelopp om 1 363 846 kr) = 0,59

[45] T-L Wilhelmsen, Egenrisiko i skadeforsikring (1989), s. 201

[46] Man kan ju visserligen tänka sig en situation där försäkringen med den lägsta självrisken täcker ett lägre belopp än försäkringen med högre självrisk om avdrag har gjorts av försäkringsgivaren t.ex. för brister i uppfyllandet av upplysningsplikten.

[47] S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 s. 718–726, på s. 722

[48] S. O. Johansson, ”Ansvarigheten mellan försäkringsbolag vid dubbelförsäkring” i JT 2020–21 sid. 718–726, på s. 724 med hänvisning till HD:s argumentation in NJA 2019 s. 788.

[49] Om skadan överstiger den ena försäkringsgivarens ansvarsbelopp, men understiger summan av ansvarsbeloppen, kommer försäkringstagaren dock behöva vända sig till båda försäkringsgivarna för att få ut full ersättning.