Replik angående koranbränningar

Av f.d. justitierådet Göran Lambertz

Det kan inte råda något tvivel om att det är brottsligt att bränna en koran i fall då handlingen faktiskt är ett uttryck för missaktning för muslimer. Och det är lätt att ge exempel där handlingen är just ett sådant uttryck. Att lagstiftaren tillåtit religionskritik vars uttrycksmedel är stötande för religiösa grupper hjälper inte, om handlingen dessutom uttrycker missaktning för gruppen muslimer. Det är bara att läsa i lagen, skriver författaren i en replik till Johannes Norrman (SvJT 2023 s. 693).

Inledning

Tingsnotarien Johannes Norrman invänder i SvJT 2023 s. 693 mot den uppfattning som jag har fört fram angående koranbränningar. Den situation vi diskuterar är att en koran bränns offentligt i ett sammanhang där det finns utredning som visar att aktionen är förenad med uttalanden eller handlingar som är fientliga mot muslimer eller islam. Jag menar att sådana aktioner normalt utgör hets mot folkgrupp och därmed är brottsliga. Norrman har motsatt uppfattning.

Mina argument är i huvudsak dessa:

1. Det framgår tydligt av tillgängliga rättskällor att koranbränningar av det nämnda slaget normalt är hets mot folkgrupp.

2. Yttrandefriheten i detta fall skyddas inte av vare sig regeringsformen eller Europakonventionen.

De argument som Norrman för fram är dessa:

1. Min analys av rättsläget bygger på en krystad och förutfattad tolkning av skälet till att bränna en koran.

2. Förarbetena till avkriminaliseringen av hädelse talar starkt för att lagstiftarens avsikt varit att tillåta religionskritik vars uttrycksmedel ter sig stötande för religiösa grupper. Detta talar mot att likställa missaktning av religiösa föremål med missaktning för religiösa grupper.

Diskussion om Norrmans första argument

Den avgörande frågan är uppenbarligen om en koranbränning innebär att den som genomför handlingen ”uttrycker missaktning” för muslimer, alltså (ungefär) uttrycker förakt eller ringaktning för gruppen. Om så är fallet är aktionen brottslig, annars inte.

I ett tänkt fall (exempel 1) där den person som bränner en koran har en skylt bredvid sig med texten ”muslimer är löss, försvinn ut ur landet!” lär ingen kunna säga annat än att även själva bränningen innebär ett uttryck för missaktning för muslimer. Detsamma gäller om personen har en kamrat intill sig som ropar dessa ord samtidigt som bränningen sker.

I ett annat tänkt fall där den person som bränner en koran i stället har en skylt bredvid sig med texten ”död åt mullorna i Iran!” (exempel 2) eller ”denna bok är inte heligare än en rulle toalettpapper!” (exempel 3) står det å andra sidan klart att bränningen inte innebär ett uttryck för missaktning mot muslimer. Med den förstnämnda texten är det ett angrepp på regimen i Iran, med den andra en hädelse mot koranen och Islam, i båda fallen yttranden som är skyddade av yttrandefriheten.

Svårare än så är det väl inte? Självklart uppkommer det ett antal gränsfall som måste hanteras i rättstillämpningen, t.ex. om den som agerar har uttryckt missaktning för muslimer tidigare men inte gör det i samband med själva bränningen, eller om koranbränningen ackompanjeras av bilder på muslimer som ter sig mer eller mindre kränkande. Men gränsdragningsproblem är till för att lösas, de förändrar inte den grundläggande innebörden av straffstadgandet.

Diskussion om Norrmans andra argument

Det är naturligtvis helt riktigt att förarbetena till avkriminaliseringen av hädelse ger starkt stöd för att lagstiftarens avsikt varit att tillåta religionskritik vars uttrycksmedel ter sig stötande för religiösa grupper. Det var just detta som avkriminaliseringen gick ut på.

Likaså är det helt riktigt att avkriminaliseringen av hädelse talar mot att likställa missaktning av religiösa föremål med missaktning för religiösa grupper. Det var bl.a. detta som lagstiftningen klargjorde; missaktning av religiösa föremål (hädelse) är tillåten, medan missaktning för religiösa grupper (hets mot folkgrupp) är brottslig.

Jag kan inte hitta något i förarbetena till avkriminaliseringen av hädelse (avsnitt 2.2 i Norrmans artikel) som skulle innebära att lagstiftaren avsett att tillåta att man ”uttrycker missaktning för” muslimer eller andra grupper av ”personer med anspelning på trosbekännelse” (lagtexten om hets mot folkgrupp). Och det hade ju också varit rätt konstigt om man i förarbetena till en viss lagändring hade avsett att tillåta handlingar som tydligt ryms under en straffbestämmelse som inte ändras eller upphävs.

Mina slutsatser

Jag tror att Norrman i båda sina argument har missat det grundläggande:

1. Oavsett om min ”tolkning av skälet till att bränna en koran” skulle råka vara ”krystad och förutfattad”, så är en koranbränning brottslig om den faktiskt innebär ett uttryck för missaktning för muslimer. Och i vissa fall innebär den uppenbarligen det.

2. Trots att avkriminaliseringen av hädelse förvisso talar starkt för att lagstiftarens avsikt varit att tillåta religionskritik vars uttrycksmedel ter sig stötande för religiösa grupper, och trots att detta talar mot att likställa missaktning av religiösa föremål med missaktning för religiösa grupper, så är det straffbart att uttrycka missaktning för gruppen muslimer även när uttrycket är en koranbränning.