Stig Strömholm, den personliga integriteten och rättighetskatalogen

 

 

Av f.d. hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt

 

Denna artikel bygger på det anförande som författaren höll i anledning av Stig Strömholms 90-års dag. Den handlar om jubilaren och den personliga integriteten — ett ämne som tidigt fångade Stig Strömholms intresse. Han behandlade den personliga integriteten som en konstitutionell fråga i flera sammanhang i början av 1970-talet. Detta var framsynt, eftersom integritetsområdet ju allt sedan dess blivit så centralt också som en fråga om regeringsformens innehåll och dess tillämpning. Texten ska ses som en födelsedagshyllning och har därför fått behålla mycket av sin karaktär av muntligt framförande.

 

Käre Stig Strömholm

Teknisk massövervakning, avlyssning, biobanker eller andra rent nedbrytande kontrollåtgärder som George Orwell beskrev i romanen 1984 och som generellt ändrar alla individers psykiska och fysiska livsbetingelser är det första jag tänker på kring dagens ämne.

Men jag börjar i en annan ände med två mikroexempel.

Från mitt arbete hos Riksdagens ombudsmän (JO) på 1970-talet minns jag ett fall som inte refererades. Jag kallar det, inspirerad av Högsta domstolens nya ordning för rubriksättning, för ”Den kommunala elavläsaren som hundskattekontrollant”.

Vi känner till ordningen där en kommunalt anställd elavläsare har rätt att, på avtalsrättslig grund, göra hembesök och läsa av elmätaren i abonnenternas bostäder. På 1970-talet gällde en särskild lag om kom­munal hundskatt. I den lagen fanns, förutom kravet på hundskattemärke, inga som helst kontrollbefogenheter för det allmänna. Men i den aktuella kommunen hade man rutinen att elavläsaren, när han ändå var inne i en bostad för att göra elavläsningen, skulle passa på att kontrollera om det fanns en hund där och i så fall rapportera det (alltså en kontroll och rapport utan giltig offentligrättslig grund). Det kunde sluta med dubbel hundskatt eller böter.

Detta måste förstås ses som en husrannsakansliknande åtgärd, ”a fishing expedition”, i strid med legalitetsprincipen. Det är att se som maktmissbruk.

Men hundägare ska väl ha rent mjöl i påsen? Och tänk om rabiessmitta eller våldsamma kamphundar är ett reellt samhällsproblem? Så varför egentligen bekymra sig? Är det ett egentligt integritetsproblem värt att ta på allvar som här illustreras?

Men det är när man synar sådana här detaljer i ett drastiskt men vardagligt exempel som viktiga principer blottläggs; rättsliga principer som ska bilda utgångspunkt när värdekonflikter ska bedömas. Visst ska det finnas uttryckligt lagstöd för en sådan här kontrollåtgärd. Vi vill ju inte ha en dolt arbetande illegal samhällsmakt. Detta rör ju hemfriden som ju är en urgammal straffrättslig del av integritetsskyddet. Vi kan erinra oss Birger Jarls fridslagar eller William Pitt den yngres ord i en brittisk parlamentsdebatt 1763 om kontrollen av en ny ciderskatt:

 

The poorest man may in his cottage, bid defiance to all the forces of the Crown. It may be frail; its roof may shake; the wind may blow through it; the storm may enter; the rain may enter; but the King of England may not enter; all his force dares not cross the threshold of the ruined tenement.”

 

Det andra exemplet gäller tre färska och upprepade JO-fall på ett och samma tema: inhuman behandling i en integritetskänslig situation inom kriminalvården.[1] Det handlar om frihetsberövade kvinnor som under bevakning genomgår frivillig abort på sjukhus. Säkerhetsåtgärder är förstås då nödvändiga. Men är det proportionerligt med fotfängsel och midjebälte under sjukhusvistelsen och t.o.m. under själva ingreppet? Och kan det få vara manlig kriminalvårdspersonal som är närvarande i behandlingsrummet under de mest integritetskänsliga delarna av förloppet? Sådant förekom här och Kriminalvården brast i fallen i frågor om planering, rutiner och ansvar. I det senaste ärendet skrev JO avslutningsvis:

 

Det är uppenbart att det fortfarande återstår arbete för myndigheten för att säkerställa att gravida intagna behandlas på ett korrekt och humant sätt i integritetskänsliga situationer samt att de inte utsätts för oproportionerliga tvångsåtgärder.

 

Kravet på en korrekt proportionalitetsbedömning är avgörande här. Proportionalitetsprincipen betyder att ett stadgande eller en åtgärd ska tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Åtgärden ska vara nödvändig och innebära minsta möjliga intrång gentemot den enskilde som berörs. Principen är central i EU-rätten och Europadomstolens rättighetspraxis. Den kommer till uttryck i 2 kap. 21 § regeringsformen (RF). Proportionalitetsprincipen ska iakttas generellt i både lagstiftning och rättstillämpning. Nu under Coronapandemin finns den här avvägningsfrågan med hela tiden i lagstiftningsarbetet och annat.[2]

Proportionalitetsbedömningen hos kriminalvården brast uppenbarligen i de här JO-fallen. Det förekom sådant som är oförenligt med principen om att den offentliga makten ska utövas med respekt för den enskilda människans värdighet. Det kravet finns i ett osanktionerat s.k. programstadgande i 1 kap. 2 § RF. Jag återkommer till detta.

Situationer som de i JO-fallen kan tänkas falla under Europakonventionens begrepp förnedrande behandling (art. 3) eller kränkning av rätten till privatliv (art. 8). De kan därmed tänkas vara att se som en rättighetskränkning enligt art. 13 i Europakonventionen med där­av följande sanktionsmöjligheter. Jag hänvisar här till Johanna Chamberlains artikel tidigare i detta nummer av SvJT. Men det står nog öppet om den nya regeln i 2 kap. 6 § andra stycket RF om skydd mot betydande intrång i den personliga integriteten är tillämplig eller inte. Det beror på hur begreppen ”betydande” och ”övervakning” ska förstås.[3] I en framtid med ett reformerat s.k. grundlagsskadestånd kan tydliggörande rättspraxis här ge vägledning.[4]

Exemplen visar att Stig Strömholm valde ett utmärkt ämne för sitt jubileumsprogram. För oss jurister är den centrala frågan hur begreppet personlig integritet ska kunna avgränsas och definieras för att användas inom rättsordningens olika områden. Den frågan fordrar en djup och bred analys. Andlig spänst och engagemang är inte fel att ha i sammanhanget. Lägg därtill ett sakligt, moget och värdigt uppträdande.

Så Stig Strömholm var rätt person att ta sig an frågan när det begav sig.

Hans katalog publicerades som redan sagts bl.a. i Svensk Jurist­tidning 1971. En annan katalog publicerade han snart därefter, 1973, i boken Grundlagen, folket och etablissemangen — till diskussionen om en ny regeringsform. Den boken är ett debattinlägg i elfte timmen inför anta­gandet av den nya regeringsformen. Han ägnade en stor del, ca 50 sidor, åt fri- och rättighetsskyddet. Där finns en synoptisk (schema­tisk) tabell över ”rättighetskataloger”, där rättigheterna listas i 45 punkter. Dessa bockas av i kolumner. Tabellen möjliggör en jäm­förelse mellan Europakonventionen, den västtyska grundlagen och den svenska Grundlagberedningens förslag. Det kan noteras att bockarna i den svenska kolumnen var ganska få.

Stig Strömholm diskuterar ämnet rättighetskataloger i grundlag, lämnar de rättsteoretiska frågorna och går direkt till tekniken med frågan: Hur kan en ”bekännelse” till vissa oavvisliga grundprinciper i ett konstitutionellt grunddokument finna sina olika tekniska uttryck? Han pekar på tre former.

 

1) Riktlinjemodellen med § 16 i 1809 års regeringsform där inte någon rättighetsterminologi används. Han anser inte att den kan användas som bas för rättslig kontroll av reglers grundlagsenlighet (dvs. för lagprövning).

 

2) Programmatiska stadganden i rättighetsform som t.ex. i den franska rättighetsförklaringen. Här uppställs ett program för den offentliga verksamheten men inga detaljregler som kan läggas till grund för rättsliga anspråk i processer men kan utgöra tolkningsdatum i domstolarnas rättstillämpning.

 

3) Omedelbart bindande stadganden i rättighetsform som ska kunna läggas till grund för rättsliga avgöranden och lagprövning.

 

För att här gå vidare till just integritetsfrågorna föreslår Stig Strömholm konkret att föräldrarätten, föräldrars rätt att utöva vårdnad över sina barn, borde, närmare utvecklad, formuleras som en rättighet i grundlag. Han diskuterar vidare svårigheterna med att utforma ett integritetsskydd för privatlivet i regeringsformen.

Den här boken fick betydelse i arbetet i 1973 års fri- och rättighetsutredning (betänkandet SOU 1975:75 Medborgerliga fri- och rättigheter Regeringsformen, som är en gulfärgad klassiker med ett nummer lätt att komma ihåg).

Det betänkandet gick 1975 ut på remiss till bl.a. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet. Fakultetens remissvar undertecknades av sammankallande Stig Strömholm. I beredningsgruppen ingick även hrr Hemström, Nelson och Nyman. I remissvaret finns tydliga spår av boken. Fakulteten var kritisk mot förslaget om ett programmatiskt stadgande (nuvarande 1 kap. 2 § RF) och föreslog att det skulle utgå.

Enligt remissvaret kunde oförbindande programuttalanden lätt missförstås och missbrukas. Skulle något behållas ur den föreslagna listan så var det inledningen ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. Och i så fall skulle, enligt fakulteten, ett tillägg göras där begreppet ”integritet” togs med som ett skyddat värde.

När det sedan gäller förslaget till en egentlig rättighetskatalog i 2 kap. RF ville fakulteten att uppräkningen i 1 § om de positiva opi­nionsfriheterna skulle inledas med integriteten och privatlivet. Fakulteten angav som motivering:

 

Utan en skyddad privatsfär torde den enskildes möjlighet att fritt och aktivt deltaga i de demokratiska beslutsprocesserna vara helt illusorisk och en regel om skydd för personlig integritet och privatlivets helgd bör därför figu­rera först i katalogen.

 

Det var väl genomtänkt att i remissvaret använda just den här argumentationen. Den är mycket tydligt riktad till just den aktuella adressaten. I svaret knyts integritetsändamålet an direkt till grundlagens överordnade funktion i den demokratiska processen. Och visst är det så — det behövs ytterst ett personligt integritetsskydd för den enskilde för att säkra den demokratiska processen för oss alla. Resonemanget tog emellertid inte skruv när det begav sig. Däremot finns det numera med som argument, låt vara något undanskymt, när regeringen i anslutning till Integritetsskyddskommitténs bedömningar föreslog införandet av integritetsskyddsregeln i 2 kap. 6 § RF.[5]

Vidare förordas i remissvaret, med erkännande av svårigheterna och vid sidan av den personliga integriteten, att också familjelivets helgd skulle kunna fastslås som en rättighet i katalogen.

Jag kunde läsa remissvaret in extenso, levererat en timme efter min digitala beställning från det utmärkta universitetsarkivet, och kan till de egentliga propositionsförfattarnas heder — de var lundensare — konstatera att fakultetens svar, t.o.m. med reservationer, refererades på ett mycket utförligt och rättvisande sätt i propositionen. En annan sak är att det 1976 inte blev något genomslag för fakultetens synpunkter i dessa delar. Då, kan det tilläggas. Men att det ska komma en annan tid har ju redan framgått.

Det av Stig Strömholm efterlysta mer allmänna skyddet för den personliga integriteten, låt vara rätt snävt avgränsat, finns nu som sagts sedan 2010 intaget i 2 kap. 6 § RF. Därmed ges också ett visst skydd gentemot det allmänna för privatliv och indirekt även i viss mån för familjeliv, skyddsändamål som ju också anges som en målsättning i programstadgandet, 1 kap. 2 § fjärde stycket RF med orden: ”Det allmänna ska … värna den enskildes privatliv och familjeliv.” Föräldra­rätten har, liksom barnens rätt, däremot inte särskilt reglerats i rättighetstermer i regeringsformen. Här finns i stället Europakonventionen och barnkonventionen. Man får förlita sig på att ett betryggande rättsskydd kan ges i rättstillämpningen. Det kan handla om mycket svåra avvägningar som måste göras i rättspraxis, se för ett exempel Högsta domstolens mål om det kaliforniska surrogatarrangemanget (NJA 2019 s. 504). Arrangemanget ansågs i Sverige inte skyddat av rätten till familjeliv men accepterades likväl på grunden barnets rätt till privatliv (art. 8 i Europakonventionen). Högsta domstolen åberopade i dom­skälen även målsättningsstadgandet om barnets bästa (1 kap. 2 § femte stycket RF). Högsta domstolen diskuterade i domskälen även rättsinstitutet ordre public i detta internationellt privaträttsliga mål. Där är vi inne på ett annat av Stig Strömholms områden.

Åter till remissvaret. Där var hållningen till det föreslagna programstadgandet i 1 kap. 2 § RF som sagts kritisk. Stig Strömholm håller fast vid den ståndpunkten ännu 2020 i en lärobok. Legislativa programförklaringar anges där som principiellt främmande för lagstiftarens uppgifter, ett slags leges imperfectae. Regeringsformen visar på ”ståtliga prov på denna lagskrivningskonst”. Ibland kan sådana bestämmelser ge uttryck för stor enighet. Man har tillsammans velat fastslå en viss grundläggande värdering i högtidlig form. Men det kan också vara så att det visserligen råder principiell enighet på ett mycket generellt och abstrakt plan men att oenighet inträder så snart det gäller att konkretisera de generella principerna. En ”portalparagraf” blir då en harmlös men föga hederlig, politisk kompromiss som gör alla mindre missnöjda, skriver Stig Strömholm.[6]

Men han erkänner i sammanhanget att sådana bestämmelser kan få betydelse som tolkningsdatum i rättstillämpningen av konkreta regler. Det första ledet i föreslagna 1 kap. 2 § RF. ”Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” hade han ju också i remis­svaret 45 år tidigare ansett mer acceptabelt än de sociala program­förklaringar som sedan togs in i paragrafen.

Utvecklingen har också gett prov på att programstadgandet har kommit till användning som tolkningsdatum i rättstillämpningen. Det kan också sägas ha funktionen att formulera gränser för vad som inte är moraliskt acceptabelt i vårt samhälle.

I JOs och JKs tillsynsverksamhet åberopas begreppen i denna preamble ibland som förstärkningsord i argumentationen.

I JK 1981 s. 82 riktade JK kritik mot hur skolmyndigheterna hanterat en enkätundersökning till elever under 15 år på området för invandrarforskning. JK Hamdahl ansåg att de frågor som ställts med hänsyn till grunderna för bestämmelserna i 1 kap. 2 § RF om den enskilda människans värdighet överhuvudtaget inte borde ha ställts.

JO 2009/10 s. 398 handlar om användning av ”smygfilmer” som utredningsunderlag för ett kommunalt beslut i ett färdtjänstärende. Filmerna hade tagits av en privatperson in mot en villaträdgård och getts in till en kommun. Som en av utgångspunkterna för sin prövning av kommunens handläggning av ärendet åberopade JO Axberger kravet på respekt för den enskilda människans värdighet och att det allmänna ska värna den enskildes privatliv och verka för detta. JO förde ett proportionalitetsresonemang när han fortsatte: ”Bestämmelsen torde få ges bl.a. den betydelsen att om olika, annars likvärdiga åtgärder står till buds bör den väljas som är minst ägnad att inkräkta på skyddet för den enskildes privatliv.” Jfr JO 2011/12 s. 511 där han gjorde samma principiella uttalande i samband med kritik mot en länsstyrelse och en djurskyddshandläggare, som i samband med en kontroll olovligen berett sig tillträde till en bostad.

I JO 2011/12 s. 605 uttalade JO Axberger kritik mot en myndighet, Forum för levande historia, som i samband med den offentliga utställningen ”Middag med Pol Pot” i en kampanjfilm ansågs ha förlöjligat fyra personer. JO hänvisar också här till bestämmelsen om den enskilda människans värdighet.

Annars är hänvisningar av detta slag sparsamma. Detta kan ha goda skäl för sig, tycker särskilt den som omfattar intresset av åtskillnad mellan juridik och politik eller”judicial restraint” framför ”judicial activism”. Men, åberopandet av grundläggande rättsliga principer, som inte minst proportionalitetsprincipen, i rättstillämpningen har blivit allt vanligare. Vi ska heller inte blunda för behovet av mer värdebaserade resonemang för att i rättstillämpningen göra känsliga intresse­avvägningar. Så programstadgandet kan få ökande användning i rättstillämpningen. Så skedde ju också av Högsta domstolen i Det kaliforniska surrogatarrangemanget. Ett annat exempel som knyter an till programstadgandet om alla människors lika värde är NJA 2012 s. 464 Där prövade domstolen rätten till skadestånd enligt frihetsberövandelagen och anförde bl.a.:

 

Ett frihetsberövande innebär att den enskilde för en tid har begränsats i sina möjligheter att själv bestämma över hur han eller hon ska leva sitt liv. Av allmänt omfattade etiska och humanistiska värderingar följer att social ställning saknar betydelse för hur man bör se på värdet av den enskildes frihet. Ur det rättighetsperspektiv som i allt högre grad har kommit att prägla synen på rättsordningen, bl.a. inom skadeståndsrätten, är den givna utgångspunkten att allas frihet värderas lika.

 

Inte minst programstadgandets begrepp ”den enskilda människans värdighet” är intressant. Det har ju som vi nyss sett använts för att förstärka argumentationen angående några situationer som med andra ord likaväl skulle kunna rubriceras som gällande personlig integritet. Förarbetena ger inte närmare ledning till begreppet. Ordet värdighet finns också i ingresserna till socialtjänstlagen och hälso- och sjukvårdslagen. Det används även i diskrimineringslagen och har nyligen förts in som rekvisit i bestämmelsen om brottet förolämpning, 5 kap.3 § BrB.  Det tas också upp i bl.a. medicinsk-etiska sammanhang.[7]

I Tyskland inleds författningen och den följande rättighetsregleringen med formuleringen ”Die Würde des Menschen ist untastbar.” Den internationella filosofiska litteraturen om värdighet är mycket omfattande. Rättsfilosofer som Dworkin och Waldron behandlar ämnet under begreppet ”dignity”.

Ämnet ska inte behandlas närmare här. Endast ett rättsfall får belysa svårigheterna kring begreppsbildningen. Det gäller det franska Conseil d´Etats avgörande angående M. Wackenheim, en dvärgväxt man som hade samtyckt till att som underhållning för gästerna bli kastad mellan starka män på en restaurang. I detta mål handlar det dock inte om värdighet som ett skyddsvärde för en enskild individ. Denne hade ju gett sitt samtycke till behandlingen. Domstolen framhöll i stället att handlingen att för nöjesändamål använda en människa med ett fysiskt handikapp som en projektil var en kränkning av mänsklig värdighet, en kränkning som i målet övervägde rätten till näringsfrihet.

Avgörandet illustrerar att begreppet värdighet inte bara ska ses utifrån ett rent individuellt perspektiv. Det kan också fordras av­vägningar mot andra intressen. Att uppställa skyddsbehovet har också en allmän social samhällsfunktion. Ett spektakel som går så långt i sitt syfte att åskådarna ska förnöjas av att observera hur en annan män­niska rakt av hanteras som ett föremål, en sak, kan sägas äventyra ett inbyggt överordnat samhälleligt eller kollektivt värde, som rör den allmänna ordningen.[8]

För svensk vårdpersonal har fyra dimensioner av begreppet värdig­het påpekats av filosofen Lennart Nordenfelt. Han tar upp människo­värdighet, meritvärdighet, den moraliska resningens värdighet och den personliga identitetens värdighet.[9]

Dimensionerna människovärdighet och den personliga identite­tens värdighet har en nära koppling till begreppet personlig inte­gri­tet.

När vi tänker särskilt på meritvärdighet och den moraliska resning­ens värdighet är det Stig Strömholm som i rikligt mått för oss är före­dömet, där vi har fått följa honom i flera olika offentliga rum och i glimtar av den privata och personliga sfären. Vi har berörts av att få se att han inte alltid förmår dölja sin känslighet bakom a stiff upperlip.

I min hyllning till Stig Strömholm vill jag till sist betona vikten av hans författarskap i frågor om hur lagar och hela rättsordningar under tidens gång formats och burits upp av filosofiska, humanistiska och kulturella idéer under samhällsutvecklingen i vår omvärld och här i Norden. Rätten är i första hand, säger Stig Strömholm, inte teknik utan först och främst kultur, med djupa rötter i språk och tanke. Han betonar förstås vikten av preciseringar av den juridiska begreppsbildningen. Det gäller inte minst i fråga om ett så svår­hanterligt begrepp som personlig integritet och än mer när det gäller ordet värdighet.

Utan ett rättskulturellt perspektiv kan vi inte fullt ut förstå hur våra samhällen formas. Stig Strömholm har visat hur de rättsstatliga värdena växer fram, han har vidgat och förstärkt de svenska jurist­ernas identitet. Som en utmaning inspirerar han oss att spänna bågen och inte förtröttas i att försöka göra vårt bästa. För Stig Strömholms livsgärning ska vi känna beundran och djup tacksamhet.

 


[1]  JO 2017/18 s. 131, JO 2020/21 s. 198 och JO 2021/22 s. 330. Flera äldre JO-ärenden på integritetstemat behandlas i Johan Hirschfeldt, Integritetsskyddsfrågor när myndigheter filmar och fotograferar — några belysande fall, SvJT 2009 s. 484 ff.

[2]  Anders Eka m.fl., Regeringsformen — med kommentarer, 2 uppl., 2018 s. 183 och Ingrid Helmius, Proportionalitetsprincipen, i Offentligrättsliga principer (Red. Lena Marcusson) 4 uppl., 2020, s.137 ff.

[3]  Betänkandet (SOU 2008:3) Skyddet för den personliga integriteten — Bedömningar och förslag och prop. 2009/10:80 s. 175 ff. samt Eka a.a. s. 104 ff.

[4]  Betänkandet (SOU 2020:44) Grundlagsskadestånd — ett rättighetsskydd för enskilda.

[5] Prop. 2009/10:80 s. 176 x.

[6]  Stig Strömholm m.fl., Rätt, rättskällor och rättstillämpning En lärobok i allmän rättslära, 6 uppl., 2020, s. 280.

[7]  Det svårfångade människovärdet — en debattskrift, Statens medicinsk-etiska råd, 2012.

[8]  Societe Fun Production et M. Wackenheim , no 136727, Conseil d'Etat, 27 octobre 1995, AJDA 1995 Jurisprudence p. 942. Jag tackar professor Iain Cameron som fäst min uppmärksamhet vid detta rättsfall.

[9]  Lennart Nordenfelt, The Concepts of Dignity: An Analysis, 2021. Ersta Sköndal Bräcke Högskola Arbetsrapportserie  Nr 99.