Svenska trupper i internationell styrka under fransk ledning i Mali
— några folkrättsliga frågeställningar

 

 

Av professor Inger Österdahl

 

Sverige har på senare år deltagit i flera internationella militära insatser som haft sin folkrättsliga grund i något annat än ett beslut av FN:s säkerhetsråd — senast inom ramen för Task Force Takuba i Mali. I fallet Task Force Takuba utgjorde Malis inbjudan grunden. Då uppstår frågor kring den folkrättsliga giltigheten av en inbjudan och om giltigheten kan påverkas av utvecklingen i det aktuella landet. Inte mycket rubbar en inbjudan visar det sig. En annan fråga rör straffansvarets gränser för svensk militär personal vid användning av våld under internationella insatser. Svaret är kompli­cerat och får fortsatt sökas i folkrätten. Någon svensk lag blev det inte till slut.

 

1  Inledning

Inbjudan från den sittande regeringen i ett land utgör enligt traditio­nell folkrätt en hart när vattentät rättslig grund för utomstående stater att ingripa militärt i det inbjudande landet på den sittande regeringens vägnar. I den modernare folkrättsliga doktrinen före­kommer diskus­sioner om olika tänkbara villkoranden av en sittande regerings möjlig­heter att utfärda en rättsligt giltig inbjudan. Det diskuteras t.ex. om ett demokratiskt styrelseskick i det inbjudande landet ska utgöra ett vill­kor, om respekt för mänskliga rättigheter i landet ska utgöra ett annat villkor, och huruvida främman­de länder har rätt att ingripa militärt över huvud taget i ett land där inbördes­krig råder. Meningarna är många och delade. Den här artikeln be­handlar den folkrättsliga frågan om inbjudan som grund för utländsk militär intervention i en stat, i det här fallet den franskledda inter­nationella militära interven­tionen i Mali och ännu mer specifikt den franskledda internationella militära interventionen med styrkan som går under beteckningen Task Force Takuba, i vilken Sverige har deltagit med trupper. Särskilt diskuteras inbjudan från Malis sida i för­hållande till Sverige och hur den svenska regeringen och riksdagen har han­terat inbjudan ur ett folkrättsligt perspektiv. I februari 2022 beslöt Frankrike att dra tillbaka Task Force Takuba från Mali p.g.a. försämrade förbindelser med landets styrande militärjunta. Trupperna kommer att omplaceras i andra länder i Sahel­regionen.

Artikeln relaterar den folkrättsliga diskussionen om inbjudan som grund för militär intervention till den redogörelse för utvecklingen på marken i Mali i olika avseenden som framförs i regeringens proposi­tioner till riksdagen. Artikeln går in på de olika vinklar ur vilka den ovillkorliga rätten för sittande makthavare att utfärda giltiga inbjud­ningar till främmande stater att bistå med militära trupper ibland ifrågasätts i doktrinen. Av resonemangen i regeringens propositioner att döma är den svenska hållningen tämligen traditionell och prag­matisk; ingen diskussion förs i propositionerna kring eventuella svag­heter som ur rättslig synpunkt kunde vidlåda inbjudan från Malis regering till Sverige att intervenera militärt.

Som avslutning på artikeln tas en relaterad men något annorlunda frågeställning upp, nämligen regleringen i svensk rätt av svenska soldaters användande av våld och tvång under internationella militära operationer. Frågan om tydligare regler i svensk rätt ansågs viktig och utreddes noga i början av 2010-talet mot bakgrund framför allt av Afghanistanerfarenheten, men tycks därefter ha tappat i angelägen­hetsgrad hos beslutsfattarna. Slutresultatet tio år senare, i en mycket förändrad försvarspolitisk värld, blev ett rättsligt status quo; att folk­rätten i stort sett, inte den svenska rätten, får fortsätta reglera vad svensk militär personal får och inte får göra under internationella militära insatser.

 

2  Utvecklingen i Mali och folkrättslig grund för svensk militär närvaro

Den 14 december 2021 beslutade riksdagen — återigen — på rege­ringens förslag att en svensk väpnad styrka ska sändas till Mali för att delta i den franskledda insatsen Task Force Takuba, vilken skulle verka på maliskt såväl som vid behov på nigerskt territorium på inbjudan från de respektive staterna.[1] Task Force Takubas uppgift var att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper.[2] Huvud­uppgiften för det svenska förbandet under det första kvartalet 2022 var liksom tidigare, enligt propositionen, att understödja, und­sätta och förstärka pågående operationer inom Task Force Takuba.[3] Det är således fråga om en central funktion för genomförandet av insatsen, säger propositionen.[4] Under det första kvartalet 2022 beräk­nas den totala svenska styrkan bestå av högst 150 personer, därefter ska styrkan under resten av år 2022 endast bestå av 20 personer bestå­ende av stabspersonal och sjukvårdspersonal.[5] Det blir en jämförelse­vis kortvarig svensk militär insats. Som det står i propositionen skulle det svenska förbandsbidraget ha påbörjat insatsen under 2020, men p.g.a. fördröjningar i insatsens etablering har insatsen som helhet försenats.[6] Det svenska bidraget blev fullt operativt i mars 2021, konstateras i regeringens proposition.[7]

Eftersom det vid en första anblick skulle strida mot förbudet mot mellanstatlig militär våldsanvändning att placera väpnade styrkor på en annan stats territorium behövs en juridisk rättfärdigandegrund för att lagligen kunna sända en svensk väpnad styrka till Mali.[8] Denna rättfärdigandegrund läggs fram och motiveras i regeringens båda propositioner som berör insatsen.[9] Argumentationen i de båda propo­sitionerna är naturligt nog snarlik — det är samma principiella rätt­färdigandegrund som åberopas — och eftersom den senare propo­sitionen är mest aktuell samt ytterligare omständigheter  tillstött i Mali som gör argumentationen ännu mer intressant i den senare propositionen ligger fokus här på den folkrättsliga argumentationen i den av regeringen senast presenterade och av riksdagen accepterade propositionen.[10]

Den folkrättsliga grunden för ett svenskt deltagande i insatsen Task Force Takuba, enligt propositionen, är dels en inbjudan från Mali och, eftersom den svenska styrkan ska kunna verka även på Nigers territorium, en inbjudan från Niger.[11] Inbjudan kan betecknas som en tämligen oklanderlig folkrättslig grund enligt ett traditionellt sätt att se på folkrätten men den kan problematiseras på olika sätt vilka kommer att diskuteras i avsnittet nedan. Som utgångspunkt är en inbjudan från sittande makthavare och därmed legitima företrädare för landet vattentät.

Rätten att använda våld, sägs det vidare i propositionen, grundas på Malis och Nigers samtycke och på eventuella begränsningar som kan ställas av Mali och Niger och som följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt.[12] Rätten att använda våld och tvång i internationella militära operationer för svenska truppers del, och eventuella begränsningar i denna rätt, är ett särskilt ämne som mot bakgrund av Sveriges växande internationella militära åtaganden behandlades i en ambitiös offentlig utredning i början av 2010-talet ledd av Runar Viksten som särskild utredare.[13] Utredningen ansåg att det fanns ett behov av svensk lagstiftning som reglerade svenska truppers användning av våld och tvång i inter­nationella militära operationer.[14] Hur utredningens resultat slutligen hanterades av regeringen och riksdagen 2020 kommer att diskuteras i korthet nedan i avsnitt 4.

I propositionen om Mali informeras också om att Sverige, som sig bör, har anslutit sig till de avtal som reglerar den rättsliga statusen för personalen (s.k. Status of Forces Agreements, SOFAs) som Frankrike har ingått med Mali och Niger.[15]

Som extra, indirekt, folkrättsligt stöd för det svenska deltagandet i Task Force Takuba i Mali och Niger hänvisas i propositionen till det faktum att FN:s säkerhetsråd i flera resolutioner har konstaterat att säkerhetssituationen i Mali utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet.[16] Ett sådant konstaterande kan för säkerhetsrådets del leda vidare till beslut om olika icke-militära och/eller militära s.k. tvångs­åtgärder från FN:s och säkerhetsrådets sida mot olika aktörer i Mali, statliga såväl som icke-statliga grupper och individer. I Mali finns sedan 2013 en FN-operation på plats — United Nations Multi­dimensional Integrated Stabilization Mission in Mali (MINUSMA) — med ett brett såväl icke-militärt som militärt mandat, i vilken Sverige deltar sedan 2015 senast med ett lätt skyttekompani om ungefär 220 personer.[17] Sverige planerar att avsluta sitt bidrag till MINUSMA vid halvårsskiftet 2024.[18]

I propositionen angående Task Force Takuba från december 2021 hänvisas vidare som indirekt folkrättsligt stöd för det svenska del­tagandet i Task Force Takuba till att FN:s säkerhetsråd även har ansett att terroristorganisationers aktiviteter i Mali och Sahel utgör ett hot mot fred och säkerhet i och utanför regionen.[19] Franska styrkor har, säger propositionen, sedan 2013 efter att Malis regering begärt militärt stöd av Frankrike, bistått Mali med att bland annat bekämpa terroristgrupper.[20] Den folkrättsliga grunden för den franskledda insatsen Opération Barkhanes — av vilken Task Force Takuba utgör en del — närvaro i Mali och Niger utgörs av inbjudan av värdstaterna, förklaras vidare i den svenska regeringens proposition.[21] Franska styrkors insatser i Mali har välkomnats av FN:s säkerhetsråd, konsta­teras i propositionen.[22] Dessutom, tilläggs det i det för­modade syftet att ytterligare indirekt stödja den folkrättsliga grunden för det svenska deltagandet i Task Force Takuba, har de franska styrkorna ett särskilt säkerhetsrådsmandat att efter begäran av FN:s generalsekreterare ingripa till stöd för MINUSMA när FN-insatsen är under överhäng­ande allvarligt hot.[23] Angående ingripanden till stöd för FN-insatsen MINUSMA står i den svenska propositionen att i samråd med Task Force Takuba-insatsens ledning kan det svenska bidraget, inom ramen för befintliga resurser och förmågor samt inom de ramar som folkrätten tillåter, ingripa vid överhängande allvarliga hot från väp­nade terroristgrupper mot övriga insatser som vilar på en folkrättslig grund i området, som MINUSMA, G5 Sahels gemensamma säkerhets­styrka, eller andra insatser initierade av FN, EU eller som leds av EU-medlemsländer.[24]

När det gäller den folkrättsliga grunden för den svenska militära närvaron i Mali läggs i den senaste propositionen till — på före­kommen anledning — att inbjudan från Mali inte förlorar i giltighet i ljuset av ”den senaste utvecklingen i landet”.[25] Det betyder att den svenska regeringen med riksdagens stöd anser att den inbjudan som ursprungligen skickades i form av ett brev från Malis, dåvarande, president till Sverige den 27 november 2019 att delta i Task Force Takuba och bistå Malis säkerhetsstyrkor att bekämpa väpnade terror­istgrupper på Malis territorium fortfarande står sig som folkrättslig grund för det svenska deltagandet.[26] Detta förutsatte att den maliska ledningen fortfarande ställde sig bakom inbjudan, vilket får förmodas, även om inget uttryckligen sägs i propositionen om det fortsatta stödet för den ursprungligen utfärdade inbjudan till Sverige. Den folkrättsliga styrkan i argumentet att inbjudan från Mali inte har förlorat i giltighet sedan dess mot bakgrund av ­— eller kanske snarare trots — utvecklingen i landet kommer att diskuteras i avsnittet nedan. Utveck­lingen i Mali under tiden efter det att den ursprungliga inbjudan skickades till Sverige i november 2019, såsom den i propositionen skildras i inledningen av redogörelsen för situationen i Mali, kommer kort att redogöras för här.[27]

Hösten 2021 har säkerhetsläget i Mali fortsatt förvärrats, inte minst i de centrala delarna.[28] Det finns tendenser till ett försämrat säkerhets­läge även i de södra delarna av landet.[29] Landet präglas av säkerhets­mässiga, politiska, ekonomiska, och humanitära utmaningar.[30] Den statliga närvaron är begränsad inte minst i norra och centrala Mali, med långtgående konsekvenser för människors levnadsvillkor.[31] Ett konfliktfyllt förhållande råder i Mali sedan länge dels mellan folk­grupperna i den södra delen av landet, som traditionellt dominerar det politiska och ekonomiska livet, dels mellan olika minoritetsfolk i norr, bland annat tuareger.[32] Periodvis har dessa motsättningar övergått i våldsamheter — vilket skedde 2012 och ledde till den franska interventionen 2013 och den efterföljande etableringen av FN-operationen MINUSMA — och det förekommer därtill andra typer av sammandrabbningar mellan befolkningsgrupper i Sahel­regionen, inklusive Mali.[33] Som avslutning slås fast att säkerhets­situationen på senare år har komplicerats ytterligare av en ökning av terrorism och kriminella aktiviteter, såsom illegal handel med vapen, droger och människor.[34]

Två militärkupper har genomförts i Mali sedan inbjudan till svensk militär utfärdades i november 2019. Den första militärkuppen genom­fördes i augusti 2020 och den andra i maj 2021.[35] De ursprungligen utlovade valen som skulle hållas i februari 2022 har skjutits på fram­tiden och den sittande militärregimen avser att inte hålla val förrän tidigast i slutet av december 2025.[36] Av beskrivningen av situationen i Mali i den första propositionen om svenskt deltagande i Task Force Takuba att döma var läget i Mali allvarligt redan när Sverige ursprungligen bestämde sig för att delta — ”[l]äget i Mali har fortsatt försämrats det senaste året” inleder redogörelsen för situationen i Mali även i den första propositionen[37] —  och att döma av den andra och senaste propositionen har läget stadigt försämrats.[38] I den senaste propositionen nämns att Mali överväger samarbete med legosoldater; detta vore oacceptabelt och skulle få konsekvenser för det inter­nationella samfundets insatser i Mali.[39]

Enligt rapporter i media anlände personal från det ryska privata säkerhetsföretaget Wagner Group till Mali i slutet av 2021.[40] När det gäller själva inbjudan från Mali till Sverige att delta i Task Force Takuba kan konstateras rent faktiskt att det inte är samma regim som utfärdade den ursprungliga inbjudan som nu — två militärkupper och ett uppskjutet presidentval senare — sitter vid makten. Det kan vidare konstateras att den sittande regimen inte tycks ha haft något emot de tidigare inbjudna utländska väpnade styrkornas när­varo på maliskt territorium, förutom den danska truppen.[41] Den folkrättsliga halten i argumentet att den senaste utvecklingen i Mali inte gör att inbjudan förlorar i giltighet, och att det därmed fortsatt finns en folkrättslig grund för den svenska militära närvaron i Mali ska diskuteras nedan.

 

3  Inbjudan som folkrättslig grund

3.1 Territoriell kontroll och demokrati

En inbjudan från en i rättslig bemärkelse legitim företrädare för en stat utgör, som sades tidigare, en folkrättslig grund för att militära trupper från en stat kan sändas till en annan stat som utfärdat inbjudan.[42] Utan inbjudan skulle ett sändande av militära trupper från en stat till en annan stat utgöra ett brott mot det mellanstatliga våldsförbudet samt även ett brott mot den utsatta statens suveränitet.[43] På basis av en inbjudan från en folkrättsligt legitim företrädare får en stat intervenera militärt i den stat som utfärdat inbjudan.

En fråga som kan uppstå är vem som kan betraktas som en legitim företrädare för en stat eller, närmare bestämt, om det finns några kriterier som måste vara uppfyllda för att den politiska ledningen för en stat ska betraktas som legitim i den bemärkelse som krävs för att ledningen ska besitta rätten att bjuda in främmande militära makter. I dagens folkrätt finns i princip två principiellt olika kriterier varav minst ett — och helst båda — ska vara uppfyllt för att en politisk före­trädare för en stat ska betraktas som legitim. Det första möjliga kriteriet är att ledningen för landet är i besittning av den faktiska kontrollen över landet ifråga. Det andra är att ledningen är demo­kratisk till sin natur. Det senare är ett mer modernt folkrättsligt kriterium än det förra och har en något osäkrare position som krite­rium på legitimitet både i den folkrättsliga teorin och i praktiken. Det traditionella kriteriet territoriell kontroll — helt oavsett regimens eventuella demokratiska meriter — är fortfarande utgångspunkten. Det har i doktrinen och i viss mån i folkrättslig praxis kommit förslag och tecken på att den demokratiska kvaliteten hos regimen i stället ska vara avgörande eller åtminstone utgöra ett ytterligare nödvändigt kriterium i tillägg till territoriell kontroll.[44]

Av propositionerna angående Mali att döma, är det något osäkert om den maliska regering som ursprungligen utfärdade inbjudan till Sverige uppfyllde något av kriterierna i strikt folkrättslig mening för legitimitet som företrädare för staten Mali. Den statliga närvaron är begränsad, inte minst i norra och centrala Mali, och bristen på statlig närvaro skapar utrymme för de extremistiska våldsbejakande grupper­nas verksamhet, står det i den första propositionen.[45] Kanske skulle det alternativa kriteriet att regimen ska vara demokratisk till sin natur ha kunnat betraktas som uppfyllt, trots den  tämligen oroliga politiska situation som beskrivs i propositionen.[46] Demokratiskt vald men bräck­lig kanske den sittande politiska makten skulle ha kunnat beskrivas som.

Det finns ett tredje möjligt kriterium på en i folkrättslig mening legitim företrädare för en stat, nämligen att företrädaren faktiskt innehar den politiska makten i landet — utan att nödvändigtvis kunna utöva kontroll över landet — och att omvärlden betraktar den sittande politiska regimen i landet som den legitima företrädaren för staten ifråga. Dvs. varken det traditionella kriteriet att makthavarna ska utöva faktisk territoriell kontroll eller det modernare kriteriet att regimen ska vara demokratisk till sin natur skulle i så fall vara uppfyllda, utan endast det mer formella kriteriet att en viss ledning faktiskt tagit den formella makten och att omvärlden är beredd att acceptera denna regim som företrädare för landet. Omvärlden brukar sällan eller aldrig uttryckligen åberopa ett sådant möjligt tredje alternativ utan i den mån omvärlden motiverar sina ställnings­taganden till om en viss regim utgör en legitim företrädare eller inte brukar hänvisningar göras antingen till kontrollkriteriet (även om det i realiteten inte är uppfyllt) eller till demokratikriteriet eller till båda. I den svenska regeringens proposition till riksdagen argumenteras inte kring varför den regeringen anser att den maliska regeringen är en legitim företrädare för Mali utan slutsatser får dras indirekt av de omständigheter som redogörs för i propositionerna. Den mest sanno­lika tolkningen utifrån vad som där står är att varken kriteriet terri­toriell kontroll eller kriteriet demokrati tillämpas särskilt strikt.

Inbjudan till Sverige utfärdades i november 2019 av Malis (dåvar­ande) president som vid tiden var demokratiskt vald. Presidenten avsattes vid en militärkupp i augusti 2020 och ytterligare en militär­kupp med ytterligare en ny president som följd ägde rum i maj 2021. De presidenter som tillsattes genom militärkupperna kan knappast betraktas som demokratiska ens i en väldigt tunn bemärkelse. Alltså finns ur demokratisynpunkt ingen i folkrättslig mening legitim företrädare för Mali längre som exempelvis har kompetensen att bjuda in militära trupper från utlandet. Vi har sett att den svenska regeringen i sin proposition till riksdagen i oktober 2021 dock säger att inbjudan från Mali inte förlorar sin giltighet i ljuset av den senaste utvecklingen i landet.[47] I strikt mening har regeringen nog rätt; om inte den nya regimen motsätter sig att främmande trupper befinner sig på dess territorium i enlighet med den tidigare utfärdade in­bjudan så går det att säga att inbjudan fortfarande är giltig (på grundval av ett mer realpolitiskt eller traditionellt maktargument). Om den nya regimen dock hade velat att de främmande militära styrkorna skulle lämna Mali så skulle inte inbjudan längre ha kunnat åberopas som folkrättslig grund för den utländska militära närvaron.[48] Den nya regimen tar så att säga över den tidigare regimens inbjudan. Om inbjudan är legitim i politisk eller mer allmän mening får be­dömas av andra än jurister; två militärkupper och ett till slutet av december 2025 uppskjutet presidentval har kanske trots allt tärt lite på legitimiteten i allmän mening hos en inbjudan vars legitimitet inte ens ursprungligen möjligen var väldigt stark.

När det gäller de folkrättsliga kriterierna för legitimitet för en före­trädare för en stat kan konstateras att de senaste två presidenterna inte heller kan sägas ha utövat respektive utöva kontroll över Malis territorium, att döma av propositionens egen beskrivning av läget i landet, och presidenter och vidhängande regeringar som tillsatts genom militärkupper kan knappast betecknas som demokratiska. Så kontentan måste bli att i formell mening har inbjudan från Mali inte förlorat giltighet i ljuset av den senaste utvecklingen i landet och att regimen samtidigt inte uppfyller något av de två huvudsakliga kriterierna för legitimitet att företräda staten utåt, inte ens det tradi­tionella kriteriet territoriell kontroll. Det finns en inbjudan från en tidigare, något legitimare, företrädare för landet som fortfarande gäller i strikt folkrättslig mening. I övrigt finns inte mycket som skulle stödja den sittande regimens folkrättsliga legitimitet att företräda landet, mer än det faktum att ledningen faktiskt sitter vid makten och att omvärlden tycks betrakta den sittande ledningen som i folkrättslig mening legitim. En misstanke skulle kunna smyga sig in att om­världen — dvs. inte bara Sverige utan många av världens länder — i själva verket varken tar det traditionella kontrollkriteriet eller det modernare demokratikriteriet på allvar när det gäller kontakten med företrädare för olika länder som t.ex. Mali, t.ex. när det gäller frågan om en viss regim har den folkrättsliga legitimitet som krävs för att kunna utfärda en giltig inbjudan till främmande stater att bistå med militära trupper.

 

3.2 Fred och mänskliga rättigheter

En omfattande diskussion pågår i den folkrättsliga doktrinen rörande både den fråga som behandlades ovan nämligen vem som kan be­traktas som en legitim företrädare för en stat och rörande frågan om det finns några kriterier som måste vara uppfyllda, förutom det tradi­tionella kontrollkriteriet, för att en inbjudan från en stat till en annan att intervenera militärt ska vara rättsligt giltig. Väldigt många och diametralt olika uppfattningar förekommer.

En fråga som diskuterats mycket i doktrinen är huruvida ens en politisk regim som uppfyller legitimitetskravet, oavsett med hur bred eller snäv marginal, har rätt att bjuda in militära trupper från andra länder om inbördeskrig pågår i landet dit de främmande trupperna bjuds in. Mot bakgrund av hur den konfliktfyllda situationen i Mali beskrivs i propositionerna uppkommer den folkrättsliga frågan om ens en legitim företrädare för Mali har rätt att bjuda in främmande militära trupper till sin hjälp i vad som kanske skulle kunna betraktas som ett inbördeskrig. Olika ställningstaganden är folkrättsligt fullt möjliga längs hela skalan från rätt för åtminstone den sittande regeringen och kanske alla parter till inbördeskriget att bjuda in militär hjälp från andra länder till rätt för ingen, inte ens regeringen, att bjuda in utländska militära styrkor om det råder inbördeskrig. I proposi­tionerna rörande Mali diskuteras inte frågan om någondera parts — närmast regeringens — rätt att bjuda in främmande militära trupper under ett inbördeskrig eftersom regeringen inte tycks hysa uppfattningen att inbördeskrig råder i Mali. Våldsamheter, samman­drabbningar och konflikter mellan befolkningsgrupper refereras till i propositionen men inte väpnad konflikt eller inbördeskrig.[49]

Det mest auktoritativa semi-officiella dokument som hittills ut­arbetats i ämnet inbjudan i ett inbördeskrigssammanhang, utarbeta­des inom ramen för en icke-statlig organisation för internationell rätt vid namn l’Institut de Droit International, eller Institute of Inter­national Law, 1975.[50] Enligt denna resolution ska utomstående stater helt enkelt avstå från att ge militär hjälp till parter till ett inbördeskrig som utkämpas i en främmande stat.[51] Förbudet inkluderar enligt deklara­tionen även ekonomiskt bistånd till någondera parten som skulle påverka konfliktens utgång, att ställa sina egna territorier till någon­dera krigförande partens förfogande samt att för tidigt erkänna en tillfällig regering som inte utövar effektiv kontroll över en väsentlig del av territoriet tillhörande staten ifråga.[52]

Det är en ovanligt klar och tydlig regel som det (icke-statliga) Institut de Droit International stipulerar mot inbjudan som folk­rättslig grund för utomstående stater att intervenera när inbördeskrig råder. Som nämnts ovan råder långt ifrån någon internationell konsensus i denna fråga. Väl vetande att inblandning från utom­stående stater äger rum även i inbördeskrig, läggs i resolutionen från 1975 till att närhelst det visar sig att en intervention (av någon utom­stående aktör) ägt rum i strid med de föregående bestämmel­serna i resolutionen, så får tredje stater ge hjälp till den eller de övriga parterna endast i överens­stämmelse med FN-stadgan och andra rele­vanta folkrättsliga regler, med hänsyn tagen till sådana åtgärder som har föreskrivits, auktori­serats eller rekommenderats av FN.[53] Om en part till ett inbördeskrig alltså bjudit in och fått militär hjälp av en utomstående stat så kan även andra parter till ett inbördeskrig bjuda in utomstående stater och därmed förse dem med en folkrättslig grund för att agera med militära trupper på en annan stats terri­torium, enligt Institut de Droit Inter­national’s resolution.[54]

I praktiken bjuds utomstående stater i stor utsträckning in att stödja parter även i inbördeskrig. Rättsläget kan i princip sägas vara oklart men i praktiken råder stor frihet för sittande regeringar oavsett effektiv kontroll över territoriet och demokratisk halt att bjuda in militär hjälp från främmande stater för att bekämpa interna oppo­sitionella grupper. Huruvida omvärlden svarar positivt på inbjudan tycks ha att göra mer med om omvärlden i någon bemärkelse accepterar den sittande regimen — och har ett intresse av utgången av den väpnade konflikten — än om omvärlden verkligen anser att regimen kontrollerar territoriet eller är demokratiskt sinnad. Typiskt sett har icke-statliga oppositionsgrupper svårare att ur folkrättslig synpunkt göra gällande en rätt att bjuda in militär hjälp utifrån, men det sker också i praktiken. Så kallade krig genom ombud i främman­de stater förs idag liksom tidigare.  

Respekt för mänskliga rättigheter hävdas ibland som argument när det gäller att avgöra om en viss regim kan utfärda en rättslig giltig inbjudan till utomstående stater att bistå med militär hjälp eller inte. Enligt en folkrätt av modernare snitt skulle kunna hävdas — och hävdas ibland — att respekt för mänskliga rättigheter hos inbjudaren är ett krav för att främmande stater ska kunna åberopa inbjudan som folkrättslig grund för sin militära närvaro i landet ifråga.[55] Avsaknaden av respekt för mänskliga rättigheter skulle då motsatsvis undanröja eller åtminstone kraftigt försvaga den folkrättsliga grunden för utom­stående stater att sända väpnade styrkor till landet för att bistå den inbjudande regimen.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Mali tas också upp i regeringens propositioner.[56] Situationen för mänskliga rättigheter är fortsatt mycket oroande, skriver regeringen i propositionen 2021.[57] Kränkningar av och övergrepp mot de mänskliga rättigheterna kopplade till säkerhetsläget rapporteras regelbundet, står det vidare i propositionen.[58] Kränkningarna omfattar bland annat utomrättsliga avrättningar, tortyr eller annan kränkande behandling, sexuellt våld samt godtyckliga frihetsberövanden.[59] Kränkningar av de mänskliga rättigheterna rapporteras ha begåtts bland annat av Malis säkerhets­styrkor, står det i propositionen, dvs. av maliska regeringens styrkor.[60] Liknande problematik, fortsätter propositionen, har rapporterats om den s.k. G5 Sahelstyrkan, som inrättades 2017 och består av trupper från Burkina Faso, Mali, Mauretanien, Niger och Tchad.[61] Straffri­heten är utbredd, enligt propositionen.[62] I propositionen tilläggs avslut­ningsvis angående situationen för de mänskliga rättigheterna, att ”[p]roblem till följd av låg statlig närvaro i delar av landet är en utmaning för rättsstatens principer”.[63] En intressant observation följer, vars relevans för diskussionen om situationen för de mänskliga rättigheterna dock inte är uppenbar och inget vidare resonemang förs heller kring detta i propositionen, nämligen att det har förekommit lokala protester mot delar av den internationella militära närvaron i Mali.[64]

En internationell undersökningskommission under den svenska ambassadören Lena Sundhs ledning inrättades av FN:s säkerhetsråd i enlighet med fredsavtalet av år 2015 mellan de tidigare stridande parterna i Mali.[65]  Kommissionens mandat var att undersöka påståen­den om övergrepp och grova brott mot de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt, inklusive påståenden om konflikt­relaterat sexuellt våld, allt begånget mellan den 1 januari 2012 och den 19 januari 2018, vilket är det datum då undersöknings­kommissionen etablerades.[66] I enlighet med sitt mandat avgav kommissionen avslutningsvis ett antal rekommendationer för kampen mot straffrihet i Mali i ljuset av de övergrepp, grova brott som kommissionen identifierat.[67] Enligt den svenska regeringens propo­sition pågår för närvarande diskussioner om uppföljningen av rekom­mendationerna i rapporten.[68]

Det verkar redan av de svenska propositionerna att döma som om respekten för mänskliga rättigheter generellt är låg i Mali. Den bristande respekten för mänskliga rättigheter diskuteras emellertid inte som något som skulle undergräva styrkan i inbjudan från de maliska makthavarna — och från Niger — som den folkrättsliga grunden för den svenska militära styrkans närvaro i Mali och deltagande i Task Force Takuba i syfte att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis och Nigers territorium.[69] Med utgångspunkt i nyare folkrättsdoktrin vore det möjligt att ifrågasätta styrkan i en inbjudan från en regim som inte upprätthåller respekten för mänskliga rättigheter, men enligt ett traditionellare folkrättsligt synsätt är frågan om respekt eller inte för mänskliga rättigheter inte lika central, eller inte alls relevant för att avgöra om en officiell företrädare för en stat har den legitimitet som krävs för att utfärda en giltig inbjudan till främmande stater att bistå med militär hjälp.[70]

Rättsläget är som sagt en aning oklart och statspraxis generellt vittnar om att respekten för mänskliga rättigheter hos den inbjudande regimen inte spelar någon avgörande roll för bedömningen hos utomstående länder huruvida dessa ska svara positivt och bidra med militär hjälp eller inte. Enligt ett traditionellt och oklanderligt folkrättsligt synsätt skulle en inbjudan som sådan från en sittande regim i sig utgöra en stark folkrättslig grund för omvärlden att inter­venera militärt i det inbjudande landet. Bortsett från ovanstående kan det precis som i fallet med inbördeskrig — skulle ett sådant vara för handen — finnas andra än rättsliga skäl till varför ett utomstående land inte skulle vilja engagera sig militärt för en regim som inte upprätthåller mänskliga rättigheter. Detta är dock inte något som hittills helt slagit igenom inom folkrätten. Det kan naturligtvis finnas andra än strikt folkrättsliga skäl till varför en utomstående stat skulle vilja bistå med militära medel också. Under alla omständigheter verkar av den senaste propositionen att döma Sveriges deltagande i Task Force Takuba i sin mer offensiva tappning vara avsett att avslutas senast efter första kvartalet 2022.

 

4  Våld och tvång under internationella militära insatser

Som kort nämndes ovan i samband med diskussionen av den folk­rätts­liga grunden för det svenska deltagandet i Task Force Takuba stipu­lerades också i propositionen att rätten att använda våld grundas på Malis och Nigers samtycke och på eventuella begränsningar som kan ställas av Mali och Niger och som följer av folkrätten, inklusive de mänskliga rättigheterna och internationell humanitär rätt.[71] Frågan om rätten att använda våld under en internationell militär operation är ingen fråga som den här artikeln kommer att gå närmare in på. Det förtjänar dock att nämnas att frågan har varit föremål för en omfattande diskussion och dito statlig offentlig utredning som ett resultat av Sveriges allt aktivare deltagande i internationella militära operationer och främst bland dessa FN:s insats — International Security Assistance Force (ISAF) — i Afghanistan under åren 2002–2014.[72]

Den svenska regeringen beslutade i slutet av 2010 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att analysera regleringen kring användandet av våld och tvång av Försvarsmaktens personal i inter­nationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser.[73] Enligt direktivet till utredningen skulle utredaren sammanställa den internationella och nationella rätt som är tillämplig och utredaren skulle även närmare analysera tillämpligheten av svenska straffbestämmelser vid tjänst­göring i internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser.[74] Utredaren skulle även närmare analysera tillämpligheten av svenska straffbestämmelser vid tjänstgöring i internationella freds- och säker­hetsfrämjande insatser.[75] Vidare skulle utredaren överväga om det finns ett behov av en särskild reglering av Försvarsmaktens vålds- respektive tvångsanvändning i freds- och säkerhetsfrämjande insat­ser.[76] Om utredaren kom fram till att särskild reglering behövs skulle utredaren presentera förslag till en sådan.[77] Och det gjorde den grundlige utredaren redan i november 2011.[78]

En av flera förutsättningar som utredningen grundar sina över­väg­anden på är att de internationella militära insatser där det är aktuellt för svensk trupp att använda vålds- och tvångsbefogenheter som går utöver nödvärn i praktiken är begränsade till insatser som har vålds- och tvångsbefogenheter beslutade av säkerhetsrådet under FN-stad­gans kapitel VII.[79] À propos begreppet internationella freds- och säkerhetsfrämjande insatser skriver utredaren att det svenska deltag­andet i internationella militära insatser hittills har utgjorts av del­tagande i insatser som beslutats av FN:s säkerhetsråd enligt kapitel VI eller VII i FN-stadgan.[80] Detta innebär dock inte, lägger utredaren till, att Sverige inte kan komma att delta i andra typer av internationella militära insatser.[81] Task Force Takuba är ett exempel på en annan typ av sådan insats i vilken Sverige deltar på senare år.[82]

Författningsförslaget syftade, enligt den sär­skilde utredaren, till att tydliggöra att Försvarsmaktens personal inom vissa angivna ramar får använda våld och tvång under inter­nationella militära insatser, och svensk syn på vilka regelverk som ska beaktas, vid användningen av våld och tvång under sådana insatser.[83] Förslaget är motiverat, skriver utredaren, dels av det i dag — 2011 när utredaren lade fram sitt lag­förslag och fortfarande år 2022 — oklara nationella rättsläget beträffande straffansvarets gränser vid använd­ning av våld och tvång under internationella militära insatser, dels av det svårbedömda internationella rättsläget beträffande den formella tillämpligheten av främst de mänskliga rättigheterna under dessa insatser.[84] Förslaget innebar att Sverige skulle vara tydligare än något annat land hittills varit när det gäller att i nationell lag ställa krav på att såväl den inter­nationella humanitära rätten som de mänskliga rättigheterna respek­teras i internationella militära insatser, slår utre­daren fast.[85]

Särskilt viktiga aspekter av det svenska lagförslaget var att det i nationell lag skulle tydliggöras att svensk militär personal i inter­nationella militära insatser — så länge det inte omöjliggjorde genomförandet av mandatet eller var oförenligt med den rådande hotbilden — har att respektera mänskliga rättigheter, oavsett vad som kan anses vara en formell skyldighet, i linje med Sveriges tydligt uttalade hållning att de mänskliga rättigheterna ska respekteras under internationella militära insatser.[86] Respekten som den föreslagna bestämmelsen kräver är, skriver utredaren, att användningen av våld och tvång inte får vara mer ingripande i individers fri- och rättigheter än vad som är försvarligt, dels att de icke-derogerbara rättigheterna (rättigheter som inte lagligen kan inskränkas) aldrig får kränkas.[87] Särskilt viktigt i lagförslaget är också att svensk militär personal som deltar i en väpnad konflikt ska följa Sveriges förpliktelser enligt den internationella humanitära rätten oavsett om Sverige som stat (i motsats till en annan stat eller organisation som leder operationen) är part i den väpnade konflikten eller inte.[88]

Svaret från regeringen på lagförslaget i utredningen om använd­ningen av våld och tvång under internationella militära operationer lät vänta på sig. Plötsligt kom det — i en avsevärt förändrad försvars­politisk värld.[89] I totalförsvarspropositionen 2020 där regeringen bl.a. tar ställning till lagförslaget i utredningen om användningen av våld och tvång i internationella militära insatser bedömer regeringen att någon svensk lagreglering inte behövs.[90] Som svar på argument rörande ökad tydlighet och trygghet för den personal som deltar i insatsen, säger regeringen i propositionen att det är tillräckligt tydligt att det är den folkrättsliga grunden, det internationella mandatet och det nationella mandatet som utgör den grund och den nödvändiga reglering som krävs rörande vålds- och tvångsbefogenheter vid deltagande i en internationell militär insats.[91] I likhet med många andra i Sverige som kommenterar den nationellrättsliga regleringen av våld och tvång i internationella militära insatser hänvisar rege­ringen till en tidigare proposition rörande den FN-mandaterade Nato-ledda styrkan i Bosnien-Hercegovina — IFOR (Implementation Force) sedermera avlöst av SFOR (Stabilisation Force) — i vilken den dåvarande regeringen år 1995 uttalade att ”[i] straffrättsligt hän­seende är en väpnad styrkas rätt att bruka våld i samband med strid i princip oreglerad. Det ligger emellertid i sakens natur att det straff­rättsliga regelsystemet inte är avsett att hindra en svensk väpnad styrka från att på vedertaget sätt lösa sin uppgift. Med hänsyn härtill får förutsättas att något straffrättsligt ansvar inte kan göras gällande för styrkans medlemmar såvitt avser sådan våldsutövning som kan anses motiverad från militär synpunkt och som står i överensstämmelse med folkrättens regler. Några lagstiftningsåtgärder är inte påkallade i detta hänseende.”[92] Dagens regering — och riksdag — håller med.

Utredningen 2011 hade tvärtom argumenterat att det i klarhetens intresse inte är tillfyllest att behöva falla tillbaka på enbart mandatet från säkerhetsrådet, ett osäkert internationellt rättsläge och allmänna resonemang om vad som ter sig rimligt enligt någon oskriven ansvars­frihetsgrund, som utredningen skriver.[93] Klarhet kan skapas, argumen­terar utredningen, genom att det i svensk lag anges att våld och tvång får användas i fullgörandet av mandatet under vissa förutsättningar.[94]

En intressant detalj i propositionen 2020 som bl.a. vittnar om det förändrade försvarspolitiska läget sedan år 2011 är att regeringen hänvisar till utredningarna Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete respektive En lag om operativt stöd mellan Sverige och Finland, i vilka bedömningen görs att det inte finns något krav enligt regeringsformen att i lag reglera svenska styrkors maktbefogenheter, t.ex. vålds- och tvångsutövning, utomlands gentemot utländsk befolkning eller andra som befinner sig på utländskt territorium.[95] Regeringen instämmer i denna bedömning i propositionen till lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.[96] På frågan som regeringen ställer sig själv i propositionen om totalförsvaret 2020, huruvida det finns skäl att göra en annan bedömning av behovet av lagreglering när det gäller svenska styrkors användning av våld och tvång i internationella militära insatser jäm­fört med om stöd lämnas enligt lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland svarar regeringen nej.[97] Det blev ingen lag om Försvarsmaktens personals användning av våld och tvång under internationella militära insatser.[98]

 

5  Slutsatser

Sverige fick 2019 en inbjudan av Malis president att verka militärt på maliskt territorium genom att inom ramen för den franskledda internationella styrkan Task Force Takuba bistå maliska säkerhets­styrkor i bekämpandet av väpnade terroristgrupper på maliskt terri­torium. Motsvarande inbjudan att verka på nigerskt territorium kom 2020 från Nigers president. Sverige svarade positivt på inbjud­ningarna. Ur folkrättslig synvinkel utgör inbjudan från sittande makt­havare den rättsliga grund som gör det militära ingripandet i ett främmande land lagligt. Det finns emellertid frågetecken som kan resas rörande giltigheten i en inbjudan i olika avseenden som har diskuterats i artikeln. Det kan röra tillståndet för demokratin i landet som utfärdar inbjudan, det kan röra respekten för mänskliga rättigheter, det kan röra den kontroll som de officiella makthavarna i realiteten utövar, eller inte utövar, över landets territorium och det kan röra huruvida motsättningarna i landet har nått en nivå av inbördeskrig. Konturerna kring inbjudan som rättslig grund för militära operationer i främmande länder är inte helt skarpa.

Alla dessa aspekter av utvecklingen av situationen i Mali redogörs för i den svenska regeringens propositioner till riksdagen, men relateras inte till giltigheten i själva inbjudan. Giltigheten i inbjudan i och för sig påverkas inte heller enligt regeringen av att det skett två militärkupper sedan den första inbjudan utfärdades; inbjudan till Sverige hade ju hittills bevisligen inte dragits tillbaka av de nya makt­havarna. Ur folk­rättslig synvinkel tycks Sverige följa en traditionell, konventionell folkrättslig linje när det gäller hur inbjudan att bistå främmande länder med militär hjälp betraktas. Väldigt lite om ens någonting kan rubba giltigheten i en inbjudan utfärdad av sittande makthavare. Sverige deltar genom sin tolkning av folkrätten och sitt faktiska militära bistånd i den internationella praxisbildning som till slut genererar det rådande rättsläget. I det här fallet bekräftar svensk praxis den traditionellt gällande rätten. Uppenbarligen delas Sveriges folkrättsliga bedömning av många andra europeiska länder som också deltar eller har deltagit i Task Force Takuba.

När det gäller de straffrättsliga ramarna för svenska soldaters vålds­användning under internationella militära operationer är frågan i princip oreglerad i svensk rätt. Efter moget övervägande har svenska beslutsfattare kommit fram till att den så ska förbli. De ytterst komplexa bedömningar som i förekommande fall skulle behöva göras rörande tillämpligheten av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt under internationella militära operationer i vilka svensk militär personal deltar får fortsätta grundas på befintlig folk­rätt. En svensk lag i ämnet hade i materiellt hänseende under alla omständigheter varit helt avhängig innehållet i den folkrättsliga regleringen, som dessutom tenderar att ständigt utvecklas. Det faktum att det tidigare tagits för givet att de internationella militära insatser i vilka Sverige deltar med militär personal skulle ha sin folkrättsliga grund i ett beslut av FN:s säkerhetsråd medan på senare år det inte funnits något sådant beslut som utgångspunkt, sätter visserligen frågan om svenska soldaters våldsanvändning under internationella militära operationer i ett nytt försvarspolitiskt perspektiv, men på­verkar inte den rättsliga bedömning som är aktuell här.  

 

 

 

 

[1]  Prop. 2021/22:10, Fortsatt svenskt deltagande i militär insats för stärkt säkerhet i Mali, 15 oktober 2021, s. 1 och passim; röstsiffrorna i riksdagen var 172–54–70. I Task Force Takuba, som är en europeisk styrka utanför EU-samarbetet, ingår eller har ingått även trupper från bland andra Danmark (som dock lämnade i januari 2022), Norge, Estland, Belgien, Nederländerna, Tjeckien, Ungern, Portugal och Italien,

[2]  Prop. 2021/22:10 s. 4; se även prop. 2019/20:86, Svenskt deltagande i militär insats för stärkt säkerhet i Mali, 12 mars 2020, s. 4.

[3]  Prop. 2021/22:10 s. 13; prop. 2019/20:86 s. 10.

[4]  Ibid.

[5]  Prop. 2021/22:10 s. 1, 13, 14.

[6]  Prop. 2021/22:10 s. 4.

[7]  Ibid.

[8]  Jfr FN-stadgan Artikel 2(4) och Artikel 2(1); se även t.ex. Olivier Corten, Le droit contre la guerre: l’interdiction du recours à la force en droit international contemporain, tredje upplagan, Paris: Pedone, 2020; Christine Gray, International Law and the Use of Force, fjärde upplagan, Oxford: Oxford University Press, 2018; Christian Henderson, The use of force and international law, Cambridge: Cambridge University Press, 2018; Nico Schrijver, ”The Ban on the Use of Force in the UN Charter”, in Marc Weller (red.), The Oxford Handbook of the Use of Force in International Law, Oxford: Oxford University Press, 2015, s. 465–487; Claus Kress, ”The International Court of Justice and the ‘Principle of Non-Use of Force’”, in Marc Weller (red.), The Oxford Handbook on the Use of Force in International Law, Oxford: Oxford University Press, 2015, s. 561–604.

[9]  Prop. 2019/20:86 s. 8–9; prop. 2021/22:10 s. 11.

[10]  Prop. 2021/22:10 s. 11.

[11]  Ibid.

[12]  Ibid.

[13]  SOU 2011:76 Våld och tvång under internationella militära insatser, Betänkande av Fredsinsatsutredningen (SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen).

[14]  Ibid., s. 19–20, 190–191.

[15]  Prop. 2021/22:10 s. 11; allmänt angående SOFAs, se t.ex. Ola Engdahl, ”Fredsfrämjande insatser i svensk rätt”, i Rebecca Stern och Inger Österdahl (red.), Folkrätten i svensk rätt, Malmö: Liber, 2012, s. 98–120, s. 101–102; Dieter Fleck, ”The Coordinating and Steering Function of Status of Forces Agreements”, i  Robin Geiss och Heike Krieger (red.), The ’Legal Pluriverse’ Surrounding Multinational Military Operations, Oxford: Oxford University Press, 2019, s 287–299.

[16]  Prop. 2021/22:10 s. 11; enligt kapitel VII I FN-stadgan. Den senaste resolutionen i vilken ett sådant konstaterande gjordes av FN:s säkerhetsråd var resolutionen 2590 (2021). Den första resolutionen i vilket ett sådant konstaterande gjordes av FN:s säkerhetsråd med anledning av den kris som fortfarande råder i Mali var resolution 2056 (2012). Däremellan har konstaterandet att situationen i Mali utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet gjorts i sjutton ytterligare säkerhetsrådsresolutioner.

[17]  FN:s säkerhetsråds resolution 2100 (2013); mandatet utökades genom resolu­tion 2164 (2014); MINUSMA:s mandat förlängdes senast genom resolution 2584 (2021); Prop. 2013/14:189, Svenskt deltagande i Förenta nationernas stabilise­ringsinsats i Mali, 13 mars 2014, det svenska styrkebidraget utgjordes då huvudsakligen av ett underrättelsekompani, det totala antalet personer i det svenska bidraget var 250 (ibid., s. 1, 11–13; prop. 2021/22:22, Svenskt deltagande i Förenta na­tionernas stabiliseringsinsats i Mali, 15 oktober 2021, s. 1–2, 20, 22–23.

[18]  Prop. 2021/22:22 s. 2.

[19]  Prop. 2021/22:10 s. 11; se t.ex. FN:s säkerhetsråds resolution 2584 (2021) pre­ambulära stycken 4–5.

[20] Prop. 2021/22:10 s. 11

[21]  Prop. 2021/22:10 s. 11; den ursprungliga beteckningen på den franska militära insatsen var Opération Serval (se t.ex. prop. 2021/22:22 s. 12).

[22]  Prop. 2021/22:10 s. 11; se FN:s säkerhetsråds resolution 2100 (2013) preambulärt stycke 5 (”Welcoming the swift action by the French forces, at the request of the transitional authorities of Mali, to stop the offensive of terrorist, extremist and armed groups towards the south of Mali…”).

[23]  Prop. 21/22:10 s. 11; FN:s säkerhetsråds resolution 2100 (2013) operativt stycke 18; säkerhetsrådsmandatet till de franska styrkorna förnyades senast igenom resolution 2584 (2021) operativt stycke 43.

[24]  Prop. 2021/22:10 s. 13; se även prop. 2019/20:86 s. 10. Om G5 Sahel se vidare nedan not 61.

[25]  Prop. 2021/22:10 s. 11.

[26]  Prop. 2019/20:86 s. 8–9.

[27]  Prop. 2021/22:10 s. 4–7; prop. 2019/20:86 s. 4–6.

[28]  Prop. 2021/22:10 s. 4.

[29]  Ibid.

[30]  Ibid.

[31]  Ibid.

[32]  Ibid.

[33]  Ibid. s. 4–5.

[34]  Prop. 2021/22:10 s. 5.

[35]  Jfr prop. 2021/22:10 s. 6–7.

[36]  Economic Community of West African States (ECOWAS) Commission, 4th Extraordinary Summit of the ECOWAS Authority of Heads of State and Government on the Political Situation in Mali, Accra, Republic of Ghana, 9 January 2022, stycke 7; “[t]he Authority finds the proposed calendar for a transition totally unacceptable.” (ibid., stycke 8); efter den andra militärkuppen suspenderades Malis medlemskap i ECOWAS samt i Afrikanska Unionen.

[37]  Prop. 2019/20:86 s. 4.

[38]  Jfr ovan not 28 och följande.

[39]  Prop. 2021/22:10 s. 7.

[40]  Se t.ex. The Economist, 15 januari 2022 s. 34.

[41]  Jfr ovan not 1.

[42]  Se t.ex. Karine Bannelier och Théodore Christakis, ”Under the UN Security Council’s Watchful Eyes: Military Intervention by Invitation in the Malian Conflict”, Leiden Journal of International Law, vol. 26, nr 4, 2013, s. 855–874; Georg Nolte, ”Intervention by Invitation”, in Max Planck Encyclopedias of International Law, Published under the auspices of the Max Planck Institute for Comparative Public Law and International Law under the direction of Professor Anne Peters (2021–) and Professor Rüdiger Wolfrum (2004–2020), senast uppdaterad januari 2010, https://opil.ouplaw.com/view/10.1093/law:epil/9780199231690/law-97801992... besökt 4 februari 2022; Gregory H. Fox, ”Intervention by Invitation”, in Marc Weller (red.), The Oxford Handbook of the Use of Force in International Law, Oxford: Oxford University Press, 2015, s. 816-840; Erika de Wet, Military Assistance on Request and the Use of Force, Oxford: Oxford University Press, 2020; Eliav Lieblich, International Law and Civil Wars: Intervention and Consent, New York: Routledge, 2013; Chiara Redaelli, Intervention in Civil Wars: Effectiveness, Legitimacy, and Human Rights, London: Bloomsbury Publishing, 2021.

[43]  Jfr ovan not 8.

[44]  Se t.ex. Chiara Redaelli, ovan not 42; Claus Kress och Benjamin Nussberger, ”Pro-democratic intervention in current international law”, Guest Editorial, Journal on the Use of Force and International Law, vol. 4, nr 2, 2017, s. 239–252; Gregory H. Fox, above note 42, s. 829–840; Katinka Svanberg, FN:s säkerhetsråd i rättens tjänst: En studie av säkerhetsrådets ingripande under kap. VII i FN-stadgan för rätten till demokrati, Stockholm: Jure, 2014; Claus Kress och Benjamin Nussberger, ”Pro-democratic intervention in current international law”, Guest Editorial, Journal on the Use of Force and International Law, vol. 4, nr 2, 2017, s. 239–252; jfr även FN:s säkerhetsråds re­solution 940 (1994), 1132 (1997), 1975 (2011), 2216 (2015), 2337 (2017).

[45]  Prop. 2019/20:86 s. 4–5.

[46]  Jfr prop. 19/20:86 s. 5–6.

[47]  Prop. 2021/22:10 s. 11.

[48]  FN:s generalförsamlings resolution 3314 (XXIX) 1974 Definition of Aggression, Artikel 3 (e).

[49]  Se t.ex, prop. 2021/22:10 s. 4–5; prop. 2019/20:86 s. 5.

[50]  Se The Principle of Non-Intervention in Civil Wars https://www.idi-iil.org/app/uploads/2017/06/1975­_wies_03_en.pdf besökt 14 januari 2022.

[51]  Ibid., Art 2(1).

[52]  Ibid., Artikel 2(d) – (f).

[53]  Ibid. Artikel 5; jfr även FN:s Declaration on Principles of International Law Concerning Friendly Relations and Co-operation Among States, The principle of equal rights and self-determination of peoples, stycke fem, som säger att ett folk som kämpar för sin rätt till självbestämmande mot  tvingande åtgärder från statens sida har rätt att söka och erhålla stöd i enlighet med FN-stadgans syften och principer (FN:s generalförsamlings resolution 2425 (XXV) UN General Assembly resolution 2425 (XXV) 1970).

[54]  Dock hävdar Erika de Wet, ovan not 42,  att den sittande regeringen så länge den är erkänd de jure av omvärlden har rätt att bjuda in militärt stöd från tredje länder även under inbördeskrig (s. 72, 117, 123), medan oppostionsgrupper aldrig har rätt att bjuda in militärt stöd (s. 24–26).

[55]  Jfr Redaelli, ovan not 42; jfr även Cóman Kenny och Séan Butler, ”The Legality of ’Intervention by Invitation’ in Situations of R2P Violations”, New York University Journal of International Law and Politics, vol. 51, nr 1, 2018, s. 135–178.

[56]  Prop. 2021/22:10 s. 7; prop. 2019/20:86 s. 6.

[57]  Prop. 2021/22:10 s. 7; jfr även motsvarande i stort sett likalydande skildring i den föregående, första propositionen rörande det svenska deltagandet i Task Force Takuba, prop. 2019/20:86 s. 6.

[58]  Prop. 2021/22:10 s. 7.

[59]  Ibid.

[60]  Ibid.

[61]  Prop. 2021/22:10 s. 7, 9; G5 Sahelstyrkan ”lider fortfarande av betydande brister och utmaningar”, enligt propositionen (ibid., s. 9).

[62]  Prop. 2021/22:10 s. 7.

[63]  Prop. 2021/22:10 s. 7

[64]  Ibid., jfr även ibid. s. 5; prop. 2019/20:86 s. 5 jfr även s. 5.

[65]  FN:s säkerhetsråds resolution 2354 (2017) operativt stycke 20 (a) (iii); kommis­sionens rapport finns tillgänglig på FN:s hemsida, Report of the International Commission of Inquiry for Mali (19 June 2020), S/2020/1332 of 29 January 2021) https://www.un.org besökt 4 februari 2022. 

[66]  S/2020/1332 stycke 1.

[67]  S/2020/1332 stycke 1, stycke 1050–1092; efter rekommendationerna följer en Summary table of the Commission’s recommendations, där syfte med rekommendationerna, de åtgärder som krävs samt vilka aktörer som ska vida vilka åtgärder specificeras. 

[68]  Prop. 2021/22:10 s. 8; jfr även fallen i Internationella brottmålsdomstolen ICC-01/12-01/15 samt ICC-01/12-01/18 https://www.icc-cpi.int besökt 4 februari 2022.

[69]  Jfr prop. 2021/22:10 s. 7, 11. Situationen i Niger redogörs inte för i proposi­tionen.

[70]  Jfr ovan not 55.

[71]  Ovan not 12; jfr allmänt Ola Engdahl, ”Fredsfrämjande insatser i svensk rätt”, i Anna-Sara Lind, Rebecca Stern och Inger Österdahl (red.), Folkrätten i svensk rätt, Malmö: Liber, 2012, s. 98–120, s. 105–106; jfr även diskussionen i SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 198–199, s. 205–210, s. 214–215.

[72]  Jfr SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen; se även SOU 2017:16 Sverige i Afghanistan 2002–2014; mandatet för ISAF beslutades om i FN:s säkerhetsråds resolu­tion 1386 (2001) den 20 december 2001.

[73]  Direktiv 2010:125, Rätten för Försvarsmaktens personal att använda våld och tvång i internationella insatser, s. 1. Som särskild utredare förordnades dåvarande ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen Runar Viksten; jfr ovan not 13.

[74]  Direktiv 2010:125, s. 1.

[75]  Ibid.

[76]  Ibid.

[77]  Ibid.

[78]  SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 41–42.

[79]  Ibid., s. 18, 175–176.

[80]  Ibid., s. 45.

[81]  Ibid.

[82]  Jfr även Ola Engdahl, ”Folkrättsligt ansvar och svenska väpnade styrkors utövande av våld och tvång: vad innebär den svenska Irakinsatsen?”, SvJT 2016, s. 38–61, s. 39. Ola Engdahl uttrycker bl.a. förhoppningen att den svenska Irakinsatsen (som inte heller var beslutad av FN:s säkerhetsråd) skulle medföra att lagförslaget om användande av våld och tvång inom ramen för en internationell militär insats skulle få förnyad aktualitet och leda till ett förtydligande av svensk rätt i dessa frågor (ibid. , s. 61).

[83]  SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 252.

[84]  Ibid.

[85]  Ibid.; i utredningen görs en jämförande undersökning av våra nordiska grannländers och några ytterligare länders lagstiftning på området rörande huruvida användningen av våld och tvång i internationella militära insatser över huvud taget är reglerat i nationell lag och i så fall på vilket sätt (avsnitt 5. Andra staters syn på användningen av våld och tvång i internationella militära insatser), s. 151–174.

[86]  SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 257.

[87]  Ibid.

[88]  Ibid., s. 261. De komplicerade underliggande folkrättsliga frågeställningar som lagförslaget beträffande svensk militär personals skyldighet att alltid respektera de mänskliga rättigheterna och, vid väpnad konflikt, den internationella humanitära rätten, utgör ett utflöde av, analyseras noggrant i utredningen (SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, avsnitt 6.6 och 6.7 s. 243–247 respektive avsnitt 6.5 s. 197–203) samt av Ola Engdahl (2012), ovan not 15, s. 101–102, 112–117, 119–120; rörande diskussionen om vem som ska betraktas som part till en väpnad konflikt, jfr även Ola Engdahl, ”Multinational peace operations forces ivolved in armed conflict: who are the parties?”, in Kjetil Mujezinović Larsen, Camilla Guldahl Cooper and Gro Nystuen (red.), Searching for a ’Principle of Humanity’ in International Humanitarian Law, Cambridge: Cambridge University Press 2013, s. 233–271; Paulina Starski, ”Accountability and Multinational Military Operations”, in Robin Geiss och Heike Krieger (red.), The ’Legal Pluriverse’ Surrounding Multinational Military Operations, Oxford: Oxford University Press, 2019, s. 300–321; Yohei Okada, ”Effeictive control test at the interface between the law of international responsibility and the law of international organizations: Managing concerns over the attribution of UN peacekeepers’ conduct to troop-contributing nations”, Leiden Journal of International Law, vol. 32, nr 2, s. 275–291.

[89]  Prop. 2020/21:30, Totalförsvaret 2021–2025, 14 oktober 2020, s. 81–83.

[90]  Prop. 2020/21:30 s. 83.

[91]  Ibid.; angående internationella mandat härrörande från FN:s säkerhetsråd, se vidare Pia Hesse, ”UN Security Council Resolutions as a Legal Framework for Multinational Military Operations”, i Robin Geiss och Heike Krieger (red.), The ’Legal Pluriverse’ Surrounding Multinational Military Operations, Oxford: Oxford University Press, 2020, s. 267–286.

[92]  Prop. 1995/96:113 Svenskt deltagande i fredsstyrka i f.d. Jugoslavien, 30 november 1995, s. 12; jfr även Ola Engdahl (2012), ovan not 15, s. 105; SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 150, 189. Jfr även Peter Vedel Kessing, ”Liability in Joint Miltary Operations — The Green Desert Case”, Journal of Conflict & Security Law, vol. 25 nr 2, 2020, s. 343-366 (om dansk rätt); Kirsten Boon, ”The Supreme Court of the Netherlands-acts and omissions of Dutch peacekeepers-attribution-compen­sation for damages”, International Decisions, American Journal of International Law, vol. 114, nr 3, 2020, s. 479–486; Rob McLaughlin, ”The Legal Regime Applicable to Use of Lethal Force When Operating under a United Nations Security Council Chapter VII Mandate Authorising ‘All Necessary Means’, Journal of Conflict & Security Law, vol. 12, nr 3, 2007, s. 389–417, s. 413–416 (om australiensisk rätt).

[93]  SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 21; den oskrivna ansvarsfrihetsgrund som refereras till utgörs av de allmänna grunderna för ansvarsfrihet i 24 kap. Brottsbalken, Om allmänna grunder för ansvarsfrihet.

[94]  SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 21; jfr även Ola Engdahl (2012), ovan not 15, s. 98–120, s. 117, 120, som emellertid tillägger, att svårigheterna med att avgöra gränserna för tillämplig folkrätt i stora delar dock kommer att kvarstå även med en tydliggörande svensk lag (ibid., s. 117).

[95]  Prop. 2020/21:30 s. 83; SOU 2016:64 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, Betänkande av Förutsättningsutredningen, s. 111; SOU 2018:31 En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, Betänkande av Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, s. 159; befogenheterna följer i stället av tillämplig internationell rätt, överenskom­melsen med mottagande stat och av nationella mandat, anges i den senare utredningen (SOU 2016:64, SOU 2018:31, ibid.).

[96]  Prop. 2019/20:110, 5 mars 2020, s. 73; lag (2020:782) om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland.

[97]  Prop. 2020/21:30 s, 83; jfr prop. 2019/20:110 s. 73.

[98]  Jfr SOU 2011:76 Fredsinsatsutredningen, s. 41–42 Författningsförslag.