Sveriges ansökan om Natomedlemskap

Några folkrättsliga, EU-rättsliga och konstitutionell­rättsliga reflektioner

 

 

Av professor Inger Österdahl

 

Plötsligt hände det; Sverige lämnade in en ansökan om medlemskap i den Nordatlantiska fördragsorganisationen (North Atlantic Treaty Organiza­-tion, Nato). Från ett juridiskt perspektiv kan ansökan tyckas om än plötslig så inte oförberedd. Juridiken har löpande utvärderats och vid behov förändrats och förnyats i takt med Sveriges kontinuerligt breddade och fördjupade samarbeten med olika stater och organisationer på det försvarspolitiska området. I den här artikeln presenteras några av de viktigaste delarna av den rättsliga ram som omslutit och möjliggjort den betydande expansion av Sveriges försvarspolitiska samarbeten som ägt rum sedan 1990-talet.

 

1  Inledning

Inledningsvis diskuteras försvarsklausuler av lika eller olika slag och med lika eller olika innebörd beroende på betraktarens öga. Därefter tas i artikeln upp solidaritetsförklaringar såväl unilaterala som bilaterala och författaren funderar över vilken betydelse dessa kan ha. Även en solidaritetsklausul omnämns i samband med diskussionen av solidaritetsförklaringarna. Regeringens senaste utrikesdeklarationer från februari respektive juni 2022 samt den mellankommande parlamentariska utredning om Sveriges säkerhetspolitiska läge som genomfördes under våren utgör en fond för diskussionen.

Artikeln fortsätter därefter med en redogörelse för olika samarbeten på det säkerhets- och försvarspolitiska området som Sverige deltagit i sedan 1990-talet och olika rättsliga utvecklingar som dessa samarbeten genererat. Även vissa rättsliga utvecklingar som aldrig kom till stånd för Sveriges del och vilka i några fall i retrospekt skulle ha försvårat en ansökan om medlemskap i Nato tas upp till belysning. Det material som används i genomgången utgörs framför allt av svenska officiella dokument och internationella överenskommelser.

Avslutningsvis konstateras att ur ett rent juridiskt perspektiv var den svenska ansökan om medlemskap i Nato knappast överraskande, men ansökan kan heller inte betraktas som en nödvändig följd av den långvariga rättsliga utveckling som ägt rum. Väl förberedda var de rättsliga markerna under alla omständigheter.

 

 

2  Försvarsklausuler

Det var ett minnesvärt ögonblick när utrikesminister Ann Linde läste upp regeringens utrikesdeklaration för riksdagen den 10 juni 2022.^[1] Regeringen har gjort bedömningen att ett svenskt Natomedlemskap är det bästa sättet att värna Sveriges säkerhet och vidare att ett svenskt och ett finskt medlemskap också stärker säkerheten för Natoländerna.^[2]

De Natoallierades svar på Rysslands anfallskrig i Ukraina har tydliggjort att Natos försvarsklausul i artikel 5 i Natofördraget enbart gäller alliansens medlemmar, konstateras vidare.^[3] Det senare är i och för sig en föga förvånande slutsats eftersom traktater endast gäller mellan parterna till traktaten ifråga, i det här fallet parterna till Natoför­draget. Enligt Wienkonventionen om traktaträtt som på ett allmänt plan reglerar de rättsliga verkningarna av överenskommelser mellan stater skapar en traktat varken skyldigheter eller rättigheter för en utomstående stat — en s.k. tredje part — utan statens samtycke.^[4]  

Den rätt till bistånd med sitt självförsvar som teoretiskt skulle kunna uppkomma för en tredje part genom Natofördraget skulle förutsätta att parterna till Natofördraget hade avsett att artikel 5 skulle ge denna rätt till den tredje staten ifråga (eller till en grupp av stater till vilken den tredje staten hör, eller till alla stater) — i det här fallet Ukraina mest omedelbart.^[5] Den tredje statens samtycke ska antas finnas när det gäller rättigheten ifråga så länge inte motsatsen visas, säger Wienkonventionen.^[6]

På motsvarande sätt — även om den aspekten inte tas upp i utrikesdeklarationen i juni 2022 — kan en bestämmelse i en traktat teoretiskt skapa skyldigheter för en tredje part på villkor att parterna till traktaten — Natofördraget i detta fall — har avsett att bestämmelsen ska ha den effekten samt den tredje parten uttryckligen och skriftligen accepterar skyldigheten ifråga.^[7] Det kan konstateras att av allt att döma har Natofördragets nuvarande parter inte avsett att Natoför­draget ska skapa vare sig rättigheter eller skyldigheter för tredje parter.

 

 

 

 

I Natofördragets artikel 5 uttalas följande:

 

Parterna är överens om att ett väpnat angrepp mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett väpnat angrepp mot dem alla och följaktligen är de överens om att, om ett sådant väpnat angrepp inträffar, så ska var och en av dem under utövande av rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar erkänd i artikel 51 i FN-stadgan, bistå den part eller de parter sålunda angripna genom att omedelbart, individuellt och i samförstånd med de övriga parterna, vidta sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av väpnat våld, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området.^[8]

 

Oavsett om en stat är part till ett kollektivt försvarsavtal eller inte så har varje stat en rätt till individuellt eller kollektivt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51, vilken även omnämns i Natofördraget som vi just såg. Ukraina — som exempel — kan alltså inte åberopa något rätt till bistånd i sitt självförsvar mot Rysslands aggressionskrig av t.ex. Natomedlemmarna eftersom Ukraina inte är part till Natofördraget, men inget hindrar en Natomedlem eller vilken annan stat som helst att bistå Ukraina — inklusive med militära medel — genom att utöva sin rätt till kollektivt självförsvar på Ukrainas sida. Ukraina utövar i sin tur förstås sin rätt till individuellt självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

I utrikesdeklarationen i juni 2022 refereras också — vilket fram till mars månad 2022 var lite ovanligt i ett svenskt officiellt sammanhang — till ”EU:s gemensamma försvarsklausul 42.7”.^[9] Det sker i ett sammanhang där det redogörs för den prekära situation Sverige befinner sig i mellan ansökan om medlemskap och fram till att Sverige verkligen blir medlem i Nato. Fram till dess att ett svenskt medlemskap träder i kraft så kommer vi att stå sårbara för externa hot och försök till påverkan, som det står i utrikesdeklarationen i juni 2022.^[10] För att hantera osäkerheten har Sveriges regering erhållit tydliga försäkringar om stöd under ansökningsperioden från ett antal av Natos medlemsländer, bl. a. USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Spanien, Norge och Danmark.^[11] Sverige och Storbritannien har dessutom undertecknat en bilateral solidaritetsförklaring som enligt utrikesdeklarationen syftar till att stärka säkerheten i norra Europa.^[12] Vi kommer att återkomma till solidaritetsförklaringen.

Försvarsklausulen i artikel 42.7 i EU-fördraget förtjänar att uppmärksammas lite mer här.^[13] EU-fördraget trädde i kraft den 1 december 2009. Sedan dess har alla EU:s medlemsstater inklusive Sverige varit bundna av åtagandena i artikel 42.7 som säger följande:

 

Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt terri­torium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.

Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.

 

Den som jämför första stycket i artikel 42.7 i EU-fördraget ser att det åliggande för medlemsstaterna som artikel 42.7 stipulerar är mycket likt, för att inte säga identiskt med eller t.o.m. ännu längre gående än åliggandet för medlemsstaterna i Nato enligt Natofördragets artikel 5. Det är alltså en korrekt beteckning av artikel 42.7 i EU-fördraget som görs i utrikesdeklarationen i juni 2022, nämligen ”EU:s gemensamma försvarsklausul”.^[14]

Den som läser artikel 42.7 i EU-fördraget noga ser även att det förekommer vad som skulle kunna tolkas som villkoranden av den ursprungligen stipulerade förpliktelsen för medlemsstaterna. Den sista meningen i det första stycket — satsen om ”den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik” — var de dåvarande neutrala eller alliansfria staternas sätt att markera att de förblev neutrala eller alliansfria, trots att de ingick ett bindande interna­tionellt avtal om ömsesidiga försvarsförpliktelser. Innehållet i det andra stycket i artikel 42.7 i EU-fördraget ger uttryck för de medlemsstaters syn som redan var medlemmar i Nato att Nato förblev ”grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det”. Varken de neutrala eller alliansfria staterna å ena sidan eller de Nato­anslutna EU-medlemmarna å den andra verkade således särskilt angelägna om att upprätta en ömsesidig försvarsförpliktelse gentemot varandra inom ramen för EU-fördraget. Ändå finns den där och har funnits där i bindande form ända sedan EU-fördraget trädde i kraft 1 december 2009 som sagt.

Det kan också noteras att det i EU-fördragets ingress — eller preambeln — står att EU:s medlemsstater har föresatt sig:

[a]tt genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vilken omfattar den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik som i enlighet med bestämmelserna i artikel 42 skulle kunna leda till ett gemensamt för­svar, och därmed stärka den europeiska identiteten och självständig­heten i syfte att främja fred, säkerhet och framsteg i Europa och övriga delar av världen.

 

Idag är inte det faktum att Sverige, åtminstone i princip, sedan en längre tid redan har varit part till en bindande gemensam försvarsklausul genom EU-fördragets artikel 42.7 lika kontroversiellt som det kan ha varit tidigare, fram till tiden för Sveriges ansökan om medlemskap i Nato som också och uppenbarligen är en organisation för kollektiva försvarsåtaganden mellan medlemmarna. I utrikesdeklarationen i juni 2022 refereras också som vi såg till artikel 42.7 i EU-fördraget som ”EU:s gemensamma försvarsklausul”. I utrikesdeklarationen i februari 2022 omtalades inte artikel 42.7 i EU-fördraget över huvud taget.

 

3  …eller inte försvarsklausuler

Det är också intressant att kontrastera utrikesdeklarationen i juni 2022 med den utredning som gjordes under våren 2022 om Sveriges säkerhetspolitiska läge där samtliga riksdagspartier deltog och vilken lades fram den 13 maj.^[15] I utredningen behandlas i kapitlet om Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten bl. a. EU och artikel 42.7 i EU-fördraget.^[16] Inledningsvis i kapitlet om EU sägs att EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena.^[17] Detta läggs också fast i utrikesdeklarationerna i såväl februari som juni 2022.^[18] I utredningen våren 2022 om Sveriges säkerhetspolitiska läge förutspås att EU sannolikt framgent kommer att vara en mer uttalad geopolitisk aktör än tidigare.^[19]

I utredningen våren 2022 sägs vidare att artikel 42.7 i EU-fördraget har fått förnyad uppmärksamhet.^[20] Därefter sägs — och det förtjänar att jämföras med vad som senare skulle komma att sägas i regeringens utrikesdeklaration i juni samma år — att artikel 42.7 ”utgör en internationell förpliktelse för medlemsstaterna att, om den aktiveras, bistå varandra vid ett väpnat angrepp, men utgör inte en gemensam försvarsförpliktelse (kursivering tillagd av författaren)”.^[21] Det kan jämföras med utrikesdeklarationen i juni 2022 som omtalar artikel 42.7 i EU-fördraget som ”EU:s gemensamma försvarsklausul”.^[22] De olika uppfattningar om innebörden av artikel 42.7 som ges uttryck för i den parlamentariska utredningen respektive i utrikesdeklarationen i juni 2022 kanske vittnar om en viss ambivalens från svensk sida i förhållande till innehållet i den förpliktelse som stipuleras i artikel 42.7. Utgör artikel 42.7 en gemensam försvarsförpliktelse eller gör den det inte? Möjligen har denna ambivalens, om den existerade, blivit av mindre betydelse efter det att Sveriges ansökan om medlemskap i Nato lämnades in den 18 maj.

I utredningen våren 2022 sägs efter konstaterandet att artikel 42.7 inte utgör en gemensam försvarsförpliktelse, att frågor om nationell säkerhet och försvar i grunden är ett ansvar för varje EU-medlemsstat, vilket framgår av artikel 4.2 i EU-fördraget.^[23] Artikel 4.2 handlar om att Unionen ska respektera alla medlemsstaters nationella identitet och i synnerhet, står det i artikeln, ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje medlemsstats eget ansvar. Det står vidare i utredningen våren 2022 att Sverige har betonat att trovärdigheten i artikel 42.7 behöver säkerställas.^[24]

Även i förhållande till den internationella organisationen Nato torde gälla att frågor om nationell säkerhet och försvar i grunden är ett ansvar för varje medlemsstat, även om det försvarspolitiska samarbetet är mer välutvecklat inom Nato än inom EU, än så länge. Vidare torde samma förhållande gälla beträffande själva försvarsförpliktelsens aktiverande i såväl Nato som EU, nämligen att försvarsförpliktelsen blir aktuell just om den aktiveras av medlemsstaterna. Om försvarsförpliktelsen inte aktiveras av någon av medlemsstaterna blir den inte aktuell, för organisationen i fråga.

Men, framhålls vidare i utredningen våren 2022; det finns inget i artikel 42.7 som omöjliggör en utveckling mot kollektivt försvar, utan begränsningarna ligger i hur artikeln underbyggs i praktiken och det faktum att det för de 21 Natoallierade EU-medlemsstaterna är Nato som ansvarar för det kollektiva försvaret.^[25] Att det föreligger begränsningar vid genomförandet av en formellt ingången traktatsförpliktelse är i och för sig ingenting som är unikt för EU-fördragets artikel 42.7. Det finns (tyvärr) ett flertal internationellt ingångna och i och för sig bindande överenskommelser som inte fullgörs till fullo av parterna. I dessa fall brukar rättsläget dock oftast inte betraktas som om den ursprungliga bindande överenskommelsen inte existerar utan oftast brukar den formellt ingångna internationella förpliktelsen vid den rättsliga analysen hållas isär från frågan huruvida den ingångna, i och för sig juridiskt bindande, förpliktelsen, i praktiken fullgörs eller inte.

I den säkerhetspolitiska utredningen våren 2022 läggs till resonemanget kring den förnyade uppmärksamheten kring artikel 42.7 konstaterandet att inte heller de militärt alliansfria medlemsstaterna har velat bygga upp parallella strukturer inom EU.^[26] Det finns ingen politisk vilja bland EU:s medlemsstater att ändra på detta förhållande, noteras det.^[27] Och kanske lite mer krasst, EU:s medlemsstater har inte heller på egen hand den militära förmåga som krävs i sammanhanget.^[28] Det kan därför konstateras, avslutas utredningen våren 2022, att det saknas förutsättningar för en utveckling mot kollektivt försvar inom EU. Även om det kanske är sant, är det ett intressant konstaterande dels mot bakgrund av preambeln till EU-fördraget som vi noterade ovan och dels mot bakgrund av vad som tidigare angetts i utredningen om det förväntade mer uttalade geopolitiska aktörskapet från EU:s sida framgent.^[29]

Angående antalet militärt alliansfria medlemsstater i EU, i bemärkelsen icke-medlemmar i Nato, kan också konstateras att det alltid har varit relativt lågt och att det sannolikt blir ännu lägre inom en relativt snar framtid efter Sveriges och Finlands ansökningar om Natomed­lemskap. Antalet Natoanslutna EU-medlemsstater har också sjunkit på senare tid i och med Storbritanniens utträde ur EU.

 

4  Solidaritetsförklaringar

Det har under åren talats en hel del om solidaritetsförklaringar och solidaritetsklausuler. Senast har den bilaterala solidaritetsförklaringen gjord av Sverige och Storbritannien den 11 maj 2022 varit på tal.^[30] Vi kommer att återkomma till den nedan.

Den ursprungliga ”solidaritetsförklaringen” i det här sammanhanget uttalades av Sverige år 2007 i en omvärldsanalys gjord av Försvarsberedningen.^[31] I Försvarsberedningen ingår bl. a. representanter för samtliga politiska partier i riksdagen.

Den ursprungliga svenska solidaritetsförklaringen lyder som följer:

 

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi för­väntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.^[32]

Solidaritetsförklaringen deklarerades sedermera av regeringen 2009 och antogs samma år av riksdagen.^[33] Senare år 2009 trädde som vi såg det reviderade EU-fördraget — Lissabonfördraget — inklusive artikel 42.7 i kraft. Den svenska solidaritetsförklaringen bekräftar innehållet i den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7 i förhållande till EU:s medlemsstater. Den svenska solidaritetsförklaringen riktas även till de nordiska länder som inte är EU-medlemmar.

I utrikesdeklarationen i februari 2022 finns solidaritetsförklaringen fortfarande med:

 

Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett an­grepp skulle drabba ett annat EU-land eller ett nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas.^[34]

 

Där läggs också till:

 

Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Vi ska därför kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.^[35]

 

I utrikesdeklarationen i juni 2022 finns den svenska solidaritets­förklaringen inte längre med. Däremot nämns som vi har sett artikel 42.7 — ”EU:s gemensamma försvarsklausul” — vilket den alltså inte gör i utrikesdeklarationen i februari 2022.

Den bilaterala solidaritetsförklaringen som gjordes av Sverige och Storbritannien i år, 2022, innehåller en passus som i stort sett till innehållet motsvarar den svenska solidaritetsförklaringen.^[36] I tillägg till en beskrivning av Sveriges och Storbritanniens delade syn på regionala och globala säkerhetshot samt en genomgång av Sveriges och Storbritanniens samarbeten på det säkerhets- och försvarspolitiska området, säger den bilaterala solidaritetsförklaringen följande i sin officiella engelska språkversion:

 

On the basis of solidarity, values and geographical proximity, the United Kingdom and Sweden will meet challenges in peace, crisis and conflict together. Should either country suffer a disaster or an attack, the United Kingdom and Sweden will, upon request from the affected country, assist each other in a variety of ways, which may include military means. Such an intensified cooperation will remain fully in line in (sic!) with each country’s security and defence policy and is designed to complement not replace existing European and Euro-Atlantic cooperation.^[37]

 

Den svenska och brittiska bilaterala solidaritetsförklaringen avslutas med följande uttalande som definierar solidaritetsförklaringens rättsliga status: ”This document is a political declaration and not a legally binding commitment under international law.”^[38] Icke desto mindre är dokumentet undertecknat av Sveriges och Storbritanniens respektive premiärministrar.^[39]

Eftersom Storbritannien har lämnat EU och inte längre är part till EU-fördraget inklusive artikel 42.7 kan den bilaterala solidaritetsförklaringen sägas i någon mån fylla den lucka som uppstod när det gemensamma försvarsåtagandet härrörande ur artikel 42.7 försvann. Till skillnad från den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7 som är rättsligt bindande är emellertid den bilaterala solidaritetsförklaringen alltså uttryckligen icke rättsligt bindande.

De försäkringar om stöd under ansökningsperioden om medlemskap i Nato som Sverige erhållit från flera länder inom Nato, som vi såg ovan, skulle även de i princip kunna kallas ett slags solidaritetsförklaringar från de andra ländernas sida gentemot Sverige.^[40] Vissa av de länder som avgivit sådana försäkringar är också medlemmar av EU och följaktligen också rättsligt bundna av den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7.

I Fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (Treaty on the Functioning of the European Union, TFEU) finns också en ”solidaritetsklausul” i artikel 222.^[41] Solidaritetsklausulen handlar om hur EU och medlemsstaterna ska agera om en medlemsstat utsätts för en terroristattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor. Denna solidaritetsklausul har inget direkt samband med den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7 i EU-fördraget, förutom ett historiskt samband som har att göra med framtagandet av vad som till slut kom att bli två olika artiklar i två olika fördrag rörande EU. Det som har diskuterats idag i samband med Sveriges ansökan om medlemskap i Nato är den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7, inte den artikel (222) som uttryckligen rubriceras ”Solidaritetsklausul” i TFEU. Ändå händer det att artikel 42.7 refereras till som EU:s solidaritetsklausul, vilket alltså är missvisande.

 

5  Samarbeten

5.1  Utrikesdeklarationerna

Vikten av Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten betonas i utrikesdeklarationerna i juni såväl som i februari 2022. I utrikes­deklarationen i juni 2022 sägs att det kraftigt försämrade säkerhetsläget har belyst vikten av att fortsätta fördjupa Sveriges försvars- och säker­hetspolitiska samarbeten.^[42] Det sägs vidare att Sveriges säkerhets­politiska linje bygger på samarbete tillsammans med Nato, EU och FN och genom en stark transatlantisk länk.^[43] Och, Sverige har nu även sökt medlemskap i Nato.^[44]

I utrikesdeklarationen i februari 2022 specificeras angående Sveriges internationella försvarssamarbeten att Sverige sedan 2014 har byggt upp ett fungerande försvarspolitiskt säkerhetsnätverk, och slutit ett 30-tal överenskommelser och omkring 20 samarbetsavtal, inte minst med våra nordiska och baltiska grannar.^[45] Det förklaras att vi bygger upp militär förmåga såväl med enskilda länder som med Nato men att samarbetet med Finland intar en särställning.^[46] Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik bygger på sammanhållning i EU och ökat samarbete på bred front: i Norden, Östersjöområdet, genom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och genom fördjupat partnerskap med Nato, framhålls i februari 2022.^[47] Och, ”den säkerhetspolitiska linjen ligger fast”, som det står.^[48] ”Regeringen avser inte att ansöka om Natomedlemskap.”^[49]

Sveriges säkerhetspolitiska linje bygger fortfarande på samarbete, nu med en ännu starkare och mer uttalad transatlantisk länk i och med ansökan om medlemskap i Nato. Sveriges säkerhets- och försvars­politiska samarbeten beskrivs också tämligen ingående i den säkerhetspolitiska utredning som gjordes våren 2022.^[50] Där konstateras också att Sverige sedan 2014 har fördjupat sina säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten med ett 20-tal länder genom att ingå olika former av överenskommelser och avtal.^[51] I utredningen sägs vidare att försvarssamarbeten är nödvändiga för att stärka Sveriges militära förmåga för att kunna möta ett väpnat angrepp.^[52] Samarbetena bidrar till ett försvarspolitiskt sammanhang som höjer den konfliktavhållande tröskeln.^[53]

I den säkerhetspolitiska utredningen konstateras också att Sveriges samarbeten ger möjligheter till ett skyndsamt gemensamt agerande i krissituationer och ytterst krig.^[54] En utökad övningsverksamhet bidrar till interoperabilitet, anges i utredningen.^[55] Försvarsmaktens deltagande i internationella militära insatser — både genom EU, FN, Nato och koalitioner utanför organisationernas ram — har också bidragit till en hög grad av interoperabilitet med några av Sveriges viktigaste partnerländer som USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland.^[56] Efter Sveriges inträde i Nato kommer de internationella säkerhets- och försvarspolitiska samarbetena att intensifieras ytterligare.

 

5.2  Från utbildning i fredsfrämjande verksamhet till utbildning i interna­tionellt militärt samarbete

Några för Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten och ur rättslig synvinkel särskilt intressanta internationella överenskommelser som Sverige ingått eller lagändringar som Sverige har gjort, eller inte har gjort, på senare år kommer att gås igenom i det följande.^[57] År 2016 gjordes en ändring i lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, ursprungligen från 1994.^[58]

I versionen från 1994 talades om fredsbevarande verksamhet — vilket 1996 ändrades till fredsfrämjande verksamhet — och bakgrunden till lagen 1994 var att Nato hade bjudit in till en ny form av samarbete inom ramen för initiativet Partnerskap för Fred (PFF).^[59] Den svenska regeringen var positiv.^[60] För att Sverige skulle kunna bidra till den fredsbevarande verksamheten krävdes det att en svensk trupp kunde delta i gemensamma övningar och annan utbildning tillsammans med andra partnerstater.^[61] En rättslig grund saknades dock för regeringen att besluta om sådant deltagande varför regeringen föreslog en lag som gav den en möjlighet att fatta sådana beslut.^[62]

Lydelsen från 1996 av 1 § i nämnda lag var att ”[r]egeringen får sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning för fredsfrämjande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete”. Lydelsen av 1 § ändrades 2016 till ”[r]egeringen får sända en väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete (kursivering tillagd av författaren)”.^[63] Lagen heter idag lag om utbildning inom ramen för internationellt militärt samarbete. Det konstaterades i regeringens proposition att Försvarsmaktens behov av att öva utomlands tillsammans med andra länder har kommit att förändras till att omfatta även annat än fredsfrämjande verksamhet.^[64] Den solidariska säkerhetspolitiken och solidaritetsförklaringen förutsätter att försvaret kan verka tillsammans med andra och ställer också krav på att Sverige kan ge och ta emot militärt stöd, framhålls i propositionen.^[65] Det konstateras också i propositionen från år 2016 att övningsverksamheten i de länder i vårt närområde som Sverige brukar öva med och inom Nato kommit att utvecklas från krishanteringsoperationer mot en underlägsen och mindre kvalificerad motståndare till att fokusera mer på kollektivt självförsvar mot kvalificerade motståndare.^[66]

 

5.3  Värdlandsstödsavtal med Nato

Värdlandsstödsavtalet — som ingicks mellan Sverige och Nato 2014 och trädde i kraft 2016 efter vederbörliga svenska lagändringar och riksdagens godkännande — är också värt att notera.^[67] Vad begreppet värdlandsstöd innefattar förklaras pedagogiskt i propositionen.^[68] Samförståndsavtal om värdlandsstöd handlar om att i förväg förbereda de praktiska arrangemang som krävs för att ett utländskt förband ska kunna verka på svenskt territorium t. ex. vid övningar, kriser eller militära operationer i Sverige eller i vårt närområde.^[69] Vidare poäng­teras att förmåga till värdlandsstöd är en grundförutsättning för att kunna ge och ta emot militärt stöd.^[70] I samförståndsavtalet med Nato om värdlandsstöd regleras även juridiska och finansiella aspekter av att ge och ta emot stöd.^[71]

 

5.4  Memorandum of Understanding med Finland

Ett ”Memorandum of Understanding” (MoU) om försvarssamarbete mellan Finland och Sverige undertecknades 2018.^[72] Memorandumet är utformat som ett internationellt bindande avtal. Memorandumets syfte och räckvidd är brett och djupt. I artikel 2 punkt 1 i memorandumet sägs i den officiella engelska språkversionen att:

 

The defence cooperation between the Participants aims at strengthening the defence capabilities of the Participants, creating prerequisites for com­bined joint military action and operations in all situations, and to further common interests in the defence domain, including strengthening the security of the Baltic Sea region.”

 

I artikel 2 punkt 3 memorandumet sägs vidare att:

 

The defence cooperation covers peace, crisis and war. No predetermined limits will be set on deepening the bilateral defence cooperation. This MoU does not contain mutual defence obligations. Execution of bilateral military action and operations is subject to separate national decisions.”

 

Det var viktigt för parterna till memorandumet att betona att överenskommelsen inte innehåll några ömsesidiga försvarsförplik­telser. Det var också viktigt att uttryckligen påpeka att bilateralt militärt agerande och bilaterala militära operationer är föremål för separata nationella beslut, liksom det för övrigt till syvende och sist kommer att vara även inom ramen för det multilaterala agerandet inom Nato.

 

5.5  Lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland

Ingåendet av memorandumet för svensk del föregicks av en grundlig utredning år 2016 rörande ”förutsättningarna enligt regeringsformen för Sverige att, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, med militära resurser agera gemensamt med annan stat för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna samt för att hindra kränk­ningar av någon av staternas territorium i fred och under krig mellan främmande stater”.^[73] I utredningen dras slutsatsen att det inte finns några hinder för försvarssamarbete i regeringsformen så länge de konstitutionella regler som har relevans för frågan iakttas vid besluts­fattandet.^[74]

Konstaterandet att regeringsformen inte innehåller några begränsningar för fördjupat internationellt försvarssamarbete som sådant är giltigt även för det fördjupade internationella försvarssamarbete som förestår inom ramen för Natomedlemskapet.^[75] De författningsrättsliga förutsättningarna för fördjupat försvarssamarbete inom Nato, eller bilateralt med någon annan stat än Finland, är således redan utklarade, indirekt.

År 2017 tillsattes ytterligare en utredning med uppdraget att se över de rättsliga förutsättningarna för Sveriges försvarssamarbete med Finland, med utgångspunkt i den analys av regeringsformens reglering som hade gjorts i den tidigare utredningen.^[76]

Syftet med den nya utredningen var enligt direktiven att tillförsäkra att nödvändiga beslut om att ge och ta emot militärt stöd inom ramen för det svensk-finska försvarssamarbetet kan fattas med tillräcklig skyndsamhet samt att finska styrkor som lämnar stöd till Sverige ska ha de befogenheter i Sverige som är nödvändiga.^[77] En ny lag — lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland — som reglerar det fördjupade försvarssamarbetet med Finland antogs av riksdagen 2020.^[78] Ett bilateralt värdlandsstödsavtal har även slutits med Finland i juni 2022.^[79]

 

5.6  Lag om operativt militärt stöd

I samband med att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato i maj 2022 ändrades lagen om operativt stöd mellan Sverige och Finland.^[80] Lagen heter numera lagen om operativt militärt stöd. Två paragrafer i lagen ändrades — 2–3 §§ — så att det som tidigare reglerades enbart i förhållande till Finland nu regleras i förhållande till ”en stat som är medlem i Europeiska unionen eller i Nordatlantiska fördragsorganisa­tionen”. Lagens första paragraf som enbart rör förhållandet till Finland finns kvar oförändrad. Den första paragrafen rör en situation där Sverige inte är i krig och väpnad konflikt inte råder på finskt terri­torium i vilken regeringen på begäran av Finland får sätta in svenska väpnade styrkor för att i enlighet med internationell rätt stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium. Para­graferna 2 och 3 behandlar en situation där Sverige befinner sig i krig eller krigsfara och får begära militärt stöd från andra stater för att möta ett väpnat angrepp mot Sverige respektive en situation av fred eller krig mellan främmande stater där Sverige får begära militärt stöd av andra stater för att hindra kränkningar av svenskt territorium.

Det kan noteras att varken utredningen från 2016 eller utredningen från 2018 diskuterar eventuella verkningar av Sveriges genom EU-fördraget redan ingångna ”gemensamma försvarsklausul artikel 42.7”.^[81] I utredningen från 2016 om den svenska regeringsformens regler refereras innehållet i artikel 42.7 och det konstateras att klausulen inte medför någon skyldighet för medlemsstaterna att lämna just militär assistans.^[82] Artikel 5 i Natofördraget medför inte heller någon skyldighet för medlemsstaterna att lämna just militär assistans, kan tilläggas.

I utredningen från 2018 om den rättsliga regleringen av försvarssamarbetet med Finland diskuteras artikel 42.7 inte alls i förhållande till Sverige. Vid en internationell jämförelse av rättsläget i Sverige med rättsläget i andra länder, bl. a. Finland, omnämns artikel 42.7 just i fråga om Finland eftersom artikeln hänvisas till uttryckligen i den befintliga finska lagstiftningen rörande lämnande av och begäran om internationellt bistånd samt i lagen om försvarsmakten.^[83] De finska lagarna hänvisar även uttryckligen till solidaritetsklausulen i artikel 222 i TFEU.^[84]

Att den nya svenska lagen om operativt militärt stöd refererar bl.a. till ”en stat som är medlem i Europeiska unionen” kanske vittnar om att regeringen och riksdagen har haft den gemensamma försvarsklausulen i artikel 42.7 i åtanke. Mest direkt syftar nog uttrycket ”en stat som är medlem i Europeisk unionen” emellertid på Finland. När Sverige och Finland båda blivit medlemmar i Nato återstår endast Cypern, Irland, Malta och Österrike bland EU-medlemmarna som inte samtidigt är medlemmar i Nato.

 

5.7  Konventionen om förbud mot kärnvapen

En överenskommelse som inte ingåtts för Sveriges — eller tills vidare för någon Natomedlemsstats — räkning är Konventionen om förbud mot kärnvapen.^[85] Det svenska beslutet att inte tillträda konventionen föregicks av en utredning av konsekvenserna av ett eventuellt svenskt tillträde.^[86] Utredaren konstaterade bl. a. att ett svenskt tillträde till kon­ventionen skulle förhindra ett framtida svenskt medlemskap i Nato så länge Nato förblir en kärnvapenallians, om inte konven­tionens text ändras.^[87] Och vidare bedömde utredaren att man kan förutse att ett tillträde leder till att det nuvarande samarbetet med Nato och bilateralt med Natomedlemmar kommer att stagnera.^[88] Kon­sekvenserna av ett tillträde för dessa samarbeten kan således med utredarens ord be­dömas som mycket negativa.^[89] Utredaren hade i uppdrag att analysera konventionens innebörd och de konsekvenser ett svenskt tillträde till konventionen skulle kunna få avseende bl. a. ”Sveriges samlade bi- och multilaterala säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten”, om än inte specifikt i förhållande till frågan om ett eventuell svensk ansökan om Natomedlemskap.^[90]

 

5.8  Regeringsformen 2010

Relevanta ändringar i regeringsformen som inte gjordes var de av Grundlagsutredningen 2008 föreslagna ändringarna i det kapitel i regeringsformen — kapitel 15 — som rör krig och krigsfara.^[91] Grund­lagsutredningen föreslog dels att det i bestämmelsen i 15 kap. 16 § om sändandet av svenska väpnade styrkor till andra länder eller insättandet i övrigt av sådana styrkor för fullgörandet av en inter­nationell förpliktelse, uttryckligen skulle läggas till i paragrafens text att ett sådant sändande eller insättande av svenska väpnade styrkor endast skulle ske ”i fredsfrämjande syfte”.^[92] Ett sådant tillägg skulle ha försvårat ett svenskt medlemskap i Nato.

Dels föreslog Grundlagsutredningen att det i avsnittet om krigsdelegationen i samma kapitel — 13 kap. §§ 2–3 — skulle specificeras att krigsdelegationens inträdande i riksdagens ställe endast skulle kunna bli aktuellt om (det svenska) riket är i krig eller krigsfara med det föreslagna tillägget ”som rör dess bestånd eller integritet”.^[93] Ändringsförslaget tycktes bortse ifrån att Sverige skulle kunna bli indraget i krig eller fara för krig kan uppkomma, och att det därmed skulle kunna uppstå en befogad anledning att låta krigsdelegationen träda i riksdagens ställe, även i krigssituationer som inte rör det svenska rikets bestånd eller integritet. Ingen av de här föreslagna ändringarna togs upp i regeringens proposition till riksdagen och förslagen underställdes således aldrig riksdagen.^[94] Någon diskussion rörande ett eventuellt svenskt framtida Natomedlemskap fördes för övrigt inte vare sig i Grundlagsutredningen eller i regeringens efterföljande proposition utan de föreslagna grundlagsändringarna avvisades av andra skäl.

 

5.9  Fredsinsatsutredningen

En föreslagen lagändring som aldrig kom till stånd var förslaget i Fredsinsatsutredningen om en ny lag om Försvarsmaktens personals användning av våld och tvång under internationella militära insatser.^[95] Utredningen och lagförslaget rör tillämpningen av den inter­nationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna under inter­nationella militära insatser och de straffrättsliga gränserna för svensk militär personals användning av våld och tvång under en sådan insats.

Utredningen och lagförslaget hade sin upprinnelse i erfarenheter gjorda under Sveriges deltagande i ISAF-styrkan (International Security Assistance Force) i Afghanistan.^[96] Regeringen lade emellertid aldrig fram förslaget för riksdagen utan hänvisade till Förutsättningsutredningen samt Utredningen om en rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland i vilka det bedöms att det inte finns något krav enligt regeringsformen att i lag reglera svenska styrkors maktbefogen­heter, t.ex. vålds- och tvångsutövning, utomlands gentemot utländsk befolkning eller andra som befinner sig på utländskt territorium.^[97] På frågan om det finns skäl att göra en annan bedömning av behovet av lagreglering när det gäller svenska styrkors användning av våld och tvång i internationella insatser än när det gäller operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland svarar regeringen nej.^[98]

Enligt regeringens mening finns det inte behov att i lag reglera svenska styrkors maktbefogenheter om stöd lämnas enligt den föreslagna lagen om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland. Frågan är då om det finns skäl att göra en annan bedömning av behovet av lagreglering när det gäller svenska styrkors användning av våld och tvång i internationella militära insatser. I båda fallen är det den folkrättsliga grunden, det internationella mandatet och det nationella mandatet som utgör den grund och den nödvändiga reglering som krävs rörande vålds- och tvångsbefogenheter vid svensk militär personals deltagande i en internationell militär insats, finner regeringen.^[99] Även om Totalförsvarspropositionen skulle revideras mot bakgrund av den svenska ansökan om medlemskap i Nato är det inte sannolikt att regeringen skulle göra en annan bedömning av frågan om lagreglering av vålds- och tvångsbefogenheter i internationella militära insatser.

 

6  Slutsatser

Den svenska ansökan om Natomedlemskap kan sägas ha varit väl för­beredd ur juridisk synvinkel. I artikeln har vi sett hur olika inter­nationella överenskommelser har ingåtts, lagar har tillkommit eller ändrats och grundliga utredningar om det svenska rättsläget har gjorts vilka i och för sig aldrig direkt hänvisade till ett eventuellt svenskt framtida medlemskap i Nato, men indirekt lade en solid rättslig grund för den ansökan som komma skulle. Det enda som åter­stod att justera vid tidpunkten för själva ansökan var den lag om operativt militärt samarbete som dittills uttryckligen endast hade rört samarbetet med Finland. Samtidigt som ansökan om medlemskap i Nato lämnades in ändrades lagen till att i stället för Finland röra ”en stat som är medlem i Europeiska unionen eller Nordatlantiska för­dragsorganisationen”.^[100] Ett nytt värdlandsstödsavtal med Finland har också ingåtts efter det att ansökan om medlemskap i Nato lämnades in.^[101]

Ansökan om Natomedlemskap och den av regeringen i riksdagen presenterade reviderade utrikesdeklarationen i juni 2022 kan ur juridisk synvinkel sägas utgöra en logisk — om än inte nödvändig — kulmen på en rättslig utveckling som pågått en längre tid. I den här artikeln har skildrats, förutom innehållet vad gäller säkerhetspolitiken i den reviderade utrikesdeklarationen, olika delar av den rättsliga utveckling som skett för svensk del vilka föregått det som kom att bli en ansökan om medlemskap i Nato. Olika pusselbitar har lagts vid olika tillfällen och, som sagt, fram till tiden för själva ansökan om medlemskap har ingen juridisk pusselbit lagts med den direkt uttryckta avsikten att förbereda en eventuell svensk medlemskapsansökan till Nato.

Den ur juridiskt perspektiv principiellt viktigaste pusselbiten var utredningen om förutsättningarna enligt regeringsformen för det fördjupade försvarssamarbetet med Finland. Om de konstitutionellrättsliga förutsättningarna var uppfyllda för det fördjupade försvarssamarbetet med Finland — eller som utredningen uttrycker det ”regeringsformen inte lägger några hinder i vägen för försvarssamarbete” — så skulle motsvarande rättsliga förutsättningar vara uppfyllda för svenskt vidkommande för motsvarande samarbete med vilken stat eller vilken organisation som helst.^[102] Det faktum att det aktuella försvarssamarbetet med Nato till skillnad från samarbetet med Finland innehåller folkrättsligt bindande ömsesidiga försvarsförpliktelser skulle inte förändra detta faktum. Den utredning som följde om den rättsliga regleringen — utanför regeringsformen — av försvarssamarbetet med Finland utgjorde också en viktig pusselbit. Lagen visade sig snabbt kunna anpassas till en situation med en bredare krets av försvarssamarbetspartners än bara Finland.

En annan viktig pusselbit var ingåendet av den ömsesidiga försvarsförpliktelsen i artikel 42.7 i EU-fördraget — ”EU:s gemensamma försvarsklausul”, enligt utrikesdeklarationen i juni.^[103] Att Sverige möjligen redan sedan 2009 varit bundet av en ömsesidig försvarsförpliktelse i förhållande till EU:s medlemsstater och att de svenska rättsliga förutsättningarna därmed får anses ha varit uppfyllda för att delta i försvarssamarbete tycks emellertid inte ha varit en uppfattning som allmänt omfattats av svenska beslutsfattare.

Efter det att Natos medlemsstater har godkänt Sveriges ansökan om medlemskap förestår förhandlingar om den specifika utformningen av det svenska deltagandet i samarbetet. Nya svenska lagändringar kommer det sannolikt att bli fråga om på olika områden men nu ur ett perspektiv inifrån Nato i stället för ett perspektiv utifrån. Det avgörande steget är taget.

 

---

[1]  Regeringens deklaration vid 2022 års utrikespolitiska debatt i riksdagen fredagen den 10 juni 2022 (utrikesdeklarationen i juni); https://www.regeringen.se/tal/
2022/06/utrikesdeklarationen-2022/ besökt 6 juli 2022. Tack till Torsten Söderbergs stiftelse vars anslag (RT2/19) möjliggjorde skrivandet av denna artikel. I den mån det inte existerar officiella översättningar av dokument citerade i texten har översättningar gjorts av författaren själv.

[2]  Utrikesdeklarationen i juni, s. 3.

[3]  Ibid.; The North Atlantic Treaty, 4 april 1949, https://www.nato.int/cps/
en/natohq/official_texts_17120.htm? besökt 6 juli 2022.

[4]  Wienkonventionen om traktaträtt, 23 maj 1969, 1155 United Nations Treaty Series (UNTS) 331, artikel 34.

[5]  Artikel 36 (1) i Wienkonventionen om traktaträtt.

[6]  Ibid.

[7]  Artikel 35 i Wienkonventionen.

[8]  På engelska i original: “The Parties agree that an armed attack against one or more of them in Europe or North America shall be considered an attack against them all and consequently they agree that, if such an armed attack occurs, each of them, in exercise of the right of individual or collective self-defence recognised by Article 51 of the Charter of the United Nations, will assist the Party or Parties so attacked by taking forthwith, individually and in concert with the other Parties, such action as it deems necessary, including the use of armed force, to restore and maintain the security of the North Atlantic area.” I artikel 5 står vidare i andra stycket att: “Any such armed attack and all measures taken as a result thereof shall immediately be reported to the Security Council. Such measures shall be terminated when the Security Council has taken the measures necessary to restore and maintain international peace and security.” Se även FN-stadgan, Charter of the United Nations, 26 juni 1945, https://www.un.org/en/about-us/un-charter/full-text besökt 6 juli 2022.

[9]  Ovan not 1, s. 4.

[10]  Ibid.

[11]  Ibid.

[12]  Ibid.; Political Declaration of Solidarity, 11 May 2022, https://
www.regeringen.se/uttalanden/20222/05/political-declaration-of-solidarity/

[13]  Fördraget om Europeiska Unionen (konsoliderad version), antagen 13 december 2007, i kraft 1 december 2009, Europeiska Unionens Officiella Tidning C 326/13, 26.10.2012.

[14]  Jmf. ovan not 9.

[15]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, Departementsserien (Ds) 2022:7, publicerad den 13 maj 2022; jämför också tidigare liknande utredningar ledda av särskilda utredare, Försvarspolitiskt samarbete — Effektivitet, solidaritet, suveränitet, Försvarsdepartementet (Fö) 2013:B, ledd av Tomas Bertelman; samt Säkerhet i ny tid, Sveriges Offentliga Utredningar (SOU) 2016:57, ledd av Christer Bringéus. Jämför även utredningen, tillsatt av utrikesdepartementet, om Sveriges eventuella ratificering av Konventionen om förbud mot kärnvapen (konventionen antagen 2017, i kraft 2021), Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen, 2019, ledd av Lars-Erik Lundin. Vi kommer att återkomma till den senare utredningen nedan.

[16]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, ovan not 15, kapitel 4, underkapitel 4.7 Europeiska unionen, s. 27–28.

[17]  Ibid., s. 27

[18]  Utrikesdeklarationen i juni, ovan not 1, s. 7; Regeringens deklaration vid 2022 års utrikespolitiska debatt i riksdagen onsdagen den 16 februari 2022 (utrikesdeklarationen i februari), s. 4, https://www.regeringen.se/491b26/globalassets/
regeringen/dokument/utrikesdepartementet/utrikesdeklarationen-2022.pdf besökt 6 juli 2022.

[19]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, ovan not 15, s. 27.

[20]  Ibid., s. 28.

[21]  Ibid.; jmf. även regeringens proposition 2007/08:168 Lissabonfördraget, 3 juli 2008, s. 252.

[22]  Ovan not 1, s. 4.

[23]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, ovan not 15, s. 28.

[24]  Ibid.

[25]  Ibid.

[26]  Ibid.

[27]  Ibid.

[28]  Ibid.

[29]  Jmf ovan not 14 och följande text och not 19.

[30]  Political Declaration of Solidarity, www.regeringen.se/uttalanden/20222/05/
political-declaration-of-solidarity/, besökt 6 juli 2022.

[31]  Säkerhet i samverkan, Försvarsberedningens omvärldsanalys, Ds 2007:46, s. 11.

[32]  Ibid.

[33]  Regeringens proposition 2008/09:140 Ett användbart försvar, 19 mars 2009, s. 9, 29–30; solidaritetsförklaringen antogs av riksdagen med konsensus den 16 juni 2009, https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/
forsvarets-inriktning_GW01FöU10; jmf även Försvarsutskottets betänkande 2008/09:FöU10 Försvarets inriktning, s. 1, 12, 16–17.

[34]  Utrikesdeklarationen i februari, ovan not 18, s. 2.

[35]  Ibid.

[36]  Political Declaration of Solidarity, 11 May 2022, https://www.regeringen.se/
499d10/contentassets/3ed41b05a2624250a49897c26943de2f/political-declaration-of-solidarity.pdf besökt 6 juli 2022.

[37]  Ibid.

[38]  Ibid.

[39]  Som jämförelse kan nämnas det ur rättslig synvinkel mer mångtydiga trilaterala memorandum — ”Trilateral Memorandum” — som undertecknades av de respektive utrikesministrarna för Turkiet, Finland och Sverige den 28 juni 2022, i vilket ingenting nämns om dokumentets rättsliga status, https://www.nato.int/nato_
static_fl2014/assets/pdf/2022/6/pdf/220628-trilat-memo.pdf besökt 6 juli 2022.

[40]  Se ovan not 11.

[41]  TFEU antogs och trädde i kraft samtidigt som EU-fördraget (se ovan not 14), konsoliderad version, Europeiska unionens officiella tidning C 326/47, 26.10.2012.

[42]  Ovan not 1, s. 2.

[43]  Ibid., s. 4.

[44]  Ibid., s. 3.

[45]  Ovan not 18, s. 1.

[46]  Ibid.

[47]  Ibid., s. 2.

[48]  Ibid s 1; angående begreppet ”den svenska utrikespolitiska linjen” som samtidigt är konstant och föränderlig, se t. ex. Lars Wikman, Don’t Mention the War: The forging of a domestic foreign policy consensus on the entry, expansion and exit of Swedish military contributions to Afghanistan, Uppsala: Uppsala universitet, Acta Universitatis Upsaliensis, Skrifter utgivna av Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 205, 2021, doktorsavhandling, s 46–49, 292–293.

[49]  Utrikesdeklarationen i februari, ovan not 18, s. 1.

[50]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, ovan not 16, kapitel 4 Sveriges säkerhets- och försvarspolitiska samarbeten, s. 23–30.

[51]  Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge — konsekvenser för Sverige, ovan not 15, s. 23.

[52]  Ibid.

[53]  Ibid.

[54]  Ibid.

[55]  Ibid.

[56]  Ibid.

[57]  För en mer allmän översikt, se ”Sveriges väg in i Nato”, Försvarsdepartementet, 7 juni 2022, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-och-Nato/
sveriges-vag-in-i-nato/, besökt 1 juli 2022.

[58]  Svensk författningssamling (SFS) 1994:588.

[59]  Se regeringens proposition 1993/94:244 Utbildning för fredsbevarande verksamhet, 14 april 1994, s. 5;  regeringens proposition 1995/96:37 Rättslig reglering av samverkan för fred, 15 februari 1996, s. 12; se även regeringens skrivelse 1993/94:207 Partnerskap för fred, 24 mars 1994; utrikesutskottets betänkande 1993/94:UU18 Säkerhetspolitiska frågor; riksdagsskrivelse 1993/94:288; SOU 1995:53 Samverkan för fred: Den rättsliga regleringen; SOU 2015:1 Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands — En utökad beslutsbefogenhet för regeringen; samt regeringens proposition 2015/16:122 Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands, 3 mars 2016. Sveriges utrikesminister undertecknade den ursprungliga inbjudan från Nato att delta i Partnerskap för fred samt det vidhängande ramdokumentet utan att någondera formligen hade underställts riksdagens prövning för godkännande av internationella överenskommelser (SÖ 1994:77 4 maj 1994). Riksdagen hade emellertid dessförinnan uttryckt sitt stöd för regeringens avsikt att besluta om ett svenskt deltagande i Partnerskap för fred-samarbetet (protokoll 93/94:99 29 april 1994).

[60]  Proposition 1993/94:244 Utbildning för fredsbevarande verksamhet, ovan not 59, s. 5.

[61]  Ibid.

[62]  Ibid.

[63]  SFS 2016:647.

[64]  Regeringens proposition 2015/16:122 Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands, ovan not 59, s. 13.

[65]  Ibid., s. 14.

[66]  Ibid., s. 15.

[67]  Se regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd, 17 mars 2016 bilaga 9; jmf även Ds 2015:39 Samförståndsavtal med Nato om värdlandsstöd; en av de nödvändiga lagändringarna (i Skyddslagen, SFS 2010:35) förutsatte stöd av fem sjättedelar av de röstande i riksdagen enligt RF 2 kap. 22 § eftersom ändringen innebar en inskränkning i rörelsefriheten. Den fullständiga titeln på avtalet är, på svenska, Samförståndsavtal mellan Konungariket Sveriges regering och Nordatlantiska fördragsorganisationens Headquarters, Supreme Allied Commander Transformation samt Supreme Headquarters Allied Powers Europe om tillhandahållande av värdlandsstöd vid genomförande av Nordatlantiska fördragsorganisationens operationer, övningar och annan liknande militär verksamhet, 4 september 2014; den engelska originaltiteln på avtalet är Memorandum of Understanding (MoU) between the Government of the Kingdom of Sweden and Headquarters, Surpeme Allied Commander Transformation as well as Supreme Headquarters Allied Powers Europe Regarding the Provision of Host Nation Support for the Execution of NATO Operations/Exercises/Similar Military Activity; avtalet undertecknades av den svenska överbefälhavaren respektive Supreme Allied Commander Europe. Se även ”Värdlandsavtalet rubbar inte principen om militär alliansfrihet”, Margot Wallström, Peter Hultqvist, Pernilla Stålhammar, Jakop Dalunde, DN Debatt, 2 mars 2016.

[68]  Regeringens proposition 2015/16:152 Samförståndsavtal om värdlandsstöd, s. 14–15.

[69]  Ibid., s. 14.

[70]  Ibid.

[71]  Ibid.

[72]  Memorandum of Understanding Between the Government of the Republic of Finland and the Government of the Kingdom of Sweden, 9 juli 2018, https://www.government.se/49fadf/globalassets/government/dokument/forsva..., besökt 6 juli 2022. Memorandumet vars text endast finns tillgänglig på engelska undertecknades av Finlands respektive Sveriges försvarsministrar.

[73]  Direktiv (dir.) 2015:111 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, s. 1; SOU 2016:64 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete. Enligt direktiven finns det inom försvarsområdet, utifrån ett svenskt perspektiv, inga andra principiella begränsningar för fördjupat samarbete än att samarbetet inte innebär ömsesidiga försvarsförpliktelser (dir. 2015:11, s. 2; SOU 2016:64, s. 11).

[74]  SOU 2016:64 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, ovan not 73, s. 10, 115.

[75]  Jmf ibid.

[76]  Dir. 2017:30 En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, s. 1; se även SOU 2018:31 En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland; regeringens proposition 2019/20:110 Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, 5 mars 2020.

[77]  Dir. 2017:30 En rättslig reglering av försvarssamarbetet med Finland, ovan not 76, s. 1.

[78]  Den 8 september; SFS 2020:782; eftersom beslutet avsåg överlåtelse av myndighetsutövning till annan stat krävdes att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstade för beslutet enligt RF 10 kap. 6 § och 10 kap. 8 §.

[79]  Den 7 juni 2022, https://www.regeringen.se/artiklar/2022/06/sverige-och-finland-fordjupar..., besökt 30 augusti 2022. Denna författare har inte tillgång till texten till avtalet. Se även ”Värdlandsstödsavtal med Finland planeras”, Peter Hultqvist, DN Debatt, 28 juli 2020.

[80]  Se regeringens proposition 2021/22:246 Förbättrade rättsliga förutsättningar för att kunna ta emot militärt stöd från andra stater, 16 maj 2022; se även Promemoria Försvarsdepartementet, Fö2020/01229 2022-05-03, Förbättrade rättsliga för­utsättningar för att ta emot militärt stöd från andra stater. Beslutet fattades av riksdagen den 18 maj och lagen trädde i kraft den 19 maj, eftersom beslutet avsåg överlåtelse av myndighetsutövning till annan stat förutsatte beslutet att minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstade för beslutet enligt RF 10 kap. 8 § och 6 §.

[81]  Utrikesdeklarationen 10 juni 2022, ovan not 1, s. 4.

[82]  SOU 2016:64 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, ovan not 73, s. 35–36.

[83]  SOU 2018:31 En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, ovan not 76, s. 163–64, 167; se lag om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017); lag om försvarsmakten (551/2007, efter ändring 28 juni 2017).

[84]  Ibid.

[85]  Antagen 7 juli 2017, i kraft 22 januari 2021, 66 parter, https://treaties.un.org/
doc/Treaties/2017/07/20170707%2003-42%20PM/Ch_XXVI_9.pdf besökt 6 juli 2022.

[86]  Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen, 2019, ovan not 15.

[87]  Ibid., s. 166.

[88]  Ibid.

[89]  Ibid.; jmf även utrikesdeklarationen i juni, ovan not 1, i vilken bl.a. deklareras att Sverige skulle som medlem i Nato åta sig helheten i Washingtonfördraget, inklusive Natos doktriner, s. 3.

[90]  Se utredningens direktiv, Utredning av konsekvenserna av ett svenskt tillträde till konventionen om förbud mot kärnvapen, 2019, ovan not 15, Bilaga 1, s. 181.

[91]  SOU 2008:125 En reformerad grundlag.

[92]  Ibid., s. 102; se även s. 503–527, 806–813.

[93]  Ibid., s. 98; se även s. 503–527, 806–813.

[94]  Se regeringens proposition 2009/10:80 En reformerad grundlag, 8 december 2009, s. 202–207, 297–301.

[95]  SOU 2011:76 Våld och tvång under internationella militära insatser; den föreslagna lagtexten återfinns på s. 41–42; se även dir. 2010:125 Rätten för Försvarsmaktens personal att använda våld och tvång i internationella insatser.

[96]  Se vidare t. ex. SOU 2017:16 Sverige i Afghanistan 2002–2014; se även t. ex. Arita Holmberg and Jan Hallenberg (red.), The Swedish Presence in Afghanistan: Security and Defence Transformation, London och New York: Routledge, 2017.

[97]  Se regeringens proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, s. 83; SOU 2016:64 Förutsättningar enligt regeringsformen för fördjupat försvarssamarbete, ovan not 73, s. 111; SOU 2018:31 En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, ovan not 76, s. 159; se även regeringens proposition 2019/20:110 Operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, ovan not 76, s. 73.

[98]  Proposition 2020/21:30 Totalförsvaret 2021–2025, ovan not 97, s. 83.

[99]  Ibid.

[100]  Se ovan not 80 och följande text.

[101]  Se ovan not 79.

[102]  Jmf ovan not 74.

[103]  Jmf ovan not 9.