Uppgiftsskyldigheten i rättegångs­balken — obsolet eller outnyttjad möjlighet till bevisefterforskning?

 

 

Av jur.kand. Olle Andersson[1]

 

Uppgiftsskyldigheten i 42 kapitlet 8 § 1 stycket 4 meningen rättegångs­balken ger enligt dess ordalydelse part i tvistemål möjlighet att få information från motparten om vilka skriftliga bevis denne innehar. Bestämmelsen har på vissa håll i doktrinen betecknats som obsolet och på andra håll ansetts möjliggöra bevisefterforskning. Om uppgiftsskyldigheten skulle möjliggöra bevis­efterforskning kan det få stor inverkan på tvistemålsprocessen och parternas möjlighet att anskaffa bevis och tillvarata sin rätt. I denna artikel analyseras uppgiftsskyldighetens eventuella existens och omfattning. Slutligen diskuteras bestämmelsen i förhållande till rättegångsbalkens system för bevisanskaffning.

 

1  Inledning

Det förekommer frekvent att parterna i en tvistemålsrättegång har olika uppfattning om väsentliga delar av händelseförloppet (rätts­faktan) som ligger till grund för en tvist. Den av parterna åberopade bevisningen är då avgörande när domstolen bestämmer vilken av parternas versioner av händelseförloppet som ska läggas till grund för domstolens prövning. Bevisningen är alltså många gånger central för målets utgång.

För att en part ska ha möjlighet att på tillfredsställande sätt till­varata sin rätt är det mot denna bakgrund nödvändigt att parten har tillgång till all relevant bevisning till stöd för sin talan. Om en part själv inte har tillgång till all relevant bevisning kan parten behöva anskaffa bevisning som innehas av motparten. I denna situation förefaller uppgiftss­kyldig­heten enligt rättegångsbalken vid en första anblick av lagtexten vara ett relevant verktyg för part att ta hjälp av. Bestämmelsen återfinns i 42 kapitlet 8 § 1 stycket 4 meningen rättegångsbalken och anger följ­ande:

 

Parterna är skyldiga att på framställning av motparten uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar.

 

Bestämmelsen har dock av vissa författare i doktrinen betecknats som obsolet, oanvänd och endast existerande på pappret.[2] Av andra har uppgifts­skyldigheten ansetts kunna användas av part till bevisefterforskning, alltså för att söka efter okända bevis som skulle kunna vara relevanta i tvisten.[3]

Denna artikel avser att utreda uppgiftsskyldigheten i rättegångs­balken; Är den obsolet? En outnyttjad möjlighet till bevisefter­forsk­ning? Eller någonting däremellan?

Artikeln disponeras som följer. I avsnitt 2 behandlas frågan om uppgiftsskyldigheten är obsolet eller inte och därefter redogörs för uppgiftsskyldighetens omfattning i avsnitt 3. Avsnitt 4 behandlar vad domstolen får göra om part inte följer föreläggandet om uppgiftsskyldighet. I efterkommande avsnitt 5 analyseras huruvida uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken möjliggör bevisefterforskning. Slutligen, i avsnitt 6, diskuteras uppgiftsskyldighetens framtid och dess förhållande till rättegångsbalkens system för bevisanskaffning.

 

2  Är uppgiftsskyldigheten obsolet?

Obsoleta regler kan definieras som uråldriga och överspelade eller dysfunktionella regler som domstol kan avstå från att tillämpa trots att regeln, i någon mån, fortfarande är giltig.[4]

Uppgiftsskyldigheten infördes i samband med att rättegångsbalken trädde ikraft år 1948 och kan varken sägas vara uråldrig eller överspelad av ny lagstiftning eller andra omständigheter. Även om det förefaller som att bestämmelsen sällan tillämpas, finns det nämligen exempel i praxis på att parter har åberopat uppgiftsskyldigheten och att domstolar tillämpat regeln.[5] Uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken kan enligt min mening därför inte betraktas som obsolet.

Även om uppgiftsskyldigheten inte är obsolet, är den sparsamt be­handlad i doktrinen, ytterst kortfattat motiverad i förarbetena och en­dast ett relevant avgörande från överrätt har påträffats. Den fortsatta framställningen har följaktligen endast ett begränsat stöd i rättskällor av högre dignitet. Argumentationen är av denna anledning till viss del de lege ferenda (”hur lagen borde vara”) i stället för de lege lata (”hur lagen är”).

 

3  Uppgiftsskyldighetens omfattning

3.1  Uppgiftsskyldigheten i allmänhet

När en part i en tvist vill få del av bevis som innehas av motparten i målet utnyttjas vanligtvis inte uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken. I stället är det naturliga första steget att parten framställer en informell förfrågan till motparten om att (frivilligt) överlämna önskade handlingar. Om motparten inte frivilligt lämnar ut handlingarna kan nästa steg vara att begära editionsföreläggande för att få domstolens hjälp att, med hot om vite eller genom Kronofogdemyndighetens verkställande, begära att få tillgång till handlingarna.

När under rättegången kan då uppgiftsskyldigheten aktualiseras? Sedd till dess ordalydelse kan uppgiftsskyldigheten användas redan innan part framställer den informella frågan om att få tillgång till handlingar som innehas av motparten. Redan efter att parterna uppgett preliminär bevisning i stämningsansökan respektive svaromål har part (uppgiftssökanden) nämligen möjlighet att genom uppgiftsskyldigheten få uppgift om vilka andra skriftliga bevis motparten (uppgiftssvaranden) innehar.[6] Formuleringen ”vilka andra skriftliga bevis de innehar” indikerar att uppgiftsskyldigheten endast avser andra skriftliga bevis än de parterna redan åberopat. På detta vis kan uppgiftssökanden genom domstolens åläggande om uppgiftsskyldighet (uppgiftsföreläggande) få kännedom om vilka andra skriftliga bevis uppgiftssvaranden innehar på ett tidigt stadium i tvisten. Regeln syftar alltså till att part ska få kännedom om okända skriftliga bevis som motparten innehar och ingen av parterna åberopat i målet.[7]

Med stöd av uppgiftsskyldigheten kan uppgiftssökanden begära att domstolen ska förelägga motparten, uppgiftssvaranden, att ge in en skriftlig förteckning över vilka skriftliga bevis denne innehar.[8] Uppgiftssvaranden är alltså inte skyldig att på grundval av bestämmelsen tillhandahålla bevisningen, utan endast ge information om vilka skriftliga bevis som innehas. Motsatsvis tolkning av bestämmelsen ger vid handen att uppgiftsföreläggandet endast kan riktas mot motparten och inte mot tredje man.

Eventuella kostnader som uppstår för uppgiftssvaranden vid upprättandet av förteckningen bör denne vid vinst kunna få ersatt som sedvanliga rättegångskostnader.

Det finns fördelar för part med att få tillgång till en förteckning över motpartens skriftliga bevis innan editionsföreläggande begärs eller den informella förfrågan om tillgång till handlingarna framställs. För det första får uppgiftssökanden med hjälp av förteckningen möjlighet att på ett bättre sätt precisera de handlingar som parten vill få tillgång till genom editionsföreläggande eftersom hänvisning till relevant bevis i förteckningen gör att uppgiftssvaranden tveklöst vet vilka handlingar som avses. På detta sätt undviks tids- och kostnadsslukande editionsprocesser. För det andra kan editionsföreläggande helt undvikas genom att uppgiftssvaranden frivilligt lämnar ut handlingar från förteckningen. Denne kan vara mer tillmötesgående efter att förteckningen upprättats.[9] En tredje fördel för part att använda sig av uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken är att uppgiftssökanden därigenom kan få kännedom om tidigare okända bevis som är till partens fördel. Genom editionsföreläggande kan part endast få tillgång till redan känd bevisning eftersom handlingarna av den sökande parten måste preciseras till den grad som krävs för att motparten och Kronofogdemyndigheten ska kunna veta vilka handlingar som avses.[10] Rättegångsbalken erbjuder ingen annan möjlighet för part att få tillgång till okända bevis som innehas av motparten och är relevanta för målet.[11]

Att använda sig av uppgiftsskyldigheten är även förenat med vissa nackdelar ur parternas perspektiv. Om uppgiftssvaranden motsätter sig begäran om uppgiftsföreläggande kan skriftväxling i frågan ta tid i anspråk. Det kan resultera i att rättegången fördröjs och ombudskostnaderna ökar. Vidare är en nackdel med uppgiftsskyldigheten att föreläggandet kan betraktas som verkningslöst om inte uppgiftssvaranden frivilligt följer det (se vidare avsnitt 4 nedan för diskussion om vad domstolen kan göra om uppgiftssvaranden inte följer uppgiftsföreläggandet).   

Vilka handlingar är uppgiftssvaranden skyldig att ange i förteckningen på grundval av uppgiftsskyldigheten? I det följande ska uppgiftsskyldighetens omfattning närmre beskrivas.

 

3.2  Vilka typer av bevis omfattas?

Bestämmelsen anger att uppgiftsskyldigheten omfattar skriftliga bevis. Bevismedlet skriftliga bevis regleras i 38 kapitlet rättegångsbalken och förefaller jämställas med skriftliga handlingar som åberopas som bevis och/eller har betydelse som bevis.[12]

De skriftliga handlingarna som uppgiftsskyldigheten omfattar bör motsvara de skriftliga handlingar som ett editionsföreläggande enligt 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken avser.[13] En förteckning från uppgiftssvaranden av de skriftliga bevis denne innehar kan följas upp med ett editionsföreläggande avseende de handlingar i förteckningen part vill ha tillgång till. Av denna anledning är det enligt min mening ändamålsenligt att de skriftliga bevis som uppgiftsskyldigheten omfattar motsvarar de skriftliga handlingar som omfattas av den processuella editionsplikten.

Det sagda innebär att uppgiftsskyldigheten även omfattar elektro­niskt lagrade dokument som är möjliga att skriva ut.[14] Däremot omfattar uppgiftsskyldigheten inte skriftliga handlingar som exempelvis foto­grafier, kartor och sakkunnigutlåtanden eftersom dessa handlingar avser andra bevismedel än skriftliga bevis (syn respektive sakkunnig­bevisning, se kapitel 39 respektive 40 i rättegångsbalken).[15] Ej heller omfattar uppgiftsskyldigheten uppgift om potentiella vitten. Det inne­bär att uppgiftssökanden har bättre möjlighet få information om, och sedermera anskaffa, skriftliga bevis än exempelvis fotografier, kartor, sakkunnigutlåtanden och uppgift om potentiella vittnen. Varför lag­stiftaren valt att göra just skriftliga bevis mer åtkomliga för motparten än andra bevis är oklart, men det kan enligt min mening vara lämpligt att genomföra en översyn av regleringen för att göra informations­åtkomsten oberoende av vilket bevismedel informationen är knuten till.[16]

 

3.3  Kravet på att bevisen ska innehas

Uppgiftsskyldigheten omfattar endast de skriftliga bevis som innehas av uppgiftssvaranden. Även detta rekvisit bör ha samma betydelse som motsvarande rekvisit i bestämmelsen avseende processuell editions­plikt i 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken.[17] Följaktligen anses uppgifts­svaranden inneha en handling som denne har i sin besittning och äger eller annars har rätt att bestämma hur den ska användas. En anställd på ett bolag anses alltså inte inneha bolagets handlingar, utan i stället anses bolaget inneha handlingar det äger eller annars har rätt att bestämma hur de ska användas.[18]

Däremot omfattar uppgiftsskyldigheten inte skriftliga handlingar som innehas av annan än uppgiftssvaranden, men som denne har kännedom om. Inte heller omfattas skriftliga handlingar som ännu inte existerar, men som kan komma att upprättas.[19] Vidare är ett moder­bolag inte skyldigt att uppge vilka handlingar ett dotterbolag innehar.[20] 

Omfattar uppgiftsskyldigheten endast skriftliga bevis som innehas vid tidpunkten då uppgiftsföreläggandet meddelas (momentan skyldighet) eller omfattar uppgiftsskyldigheten även bevis som uppgifts­svaranden får i sin besittning eller kontroll efter föreläggandet meddelats (perdurerande skyldighet)? Peter Westberg anser att det inte går att få klarhet i frågan om uppgiftsskyldigheten är momentan eller perdurerande utifrån hur regeln har utformats. Westberg framhåller vidare att en momentan uppgiftsskyldighet utgör en omständig ordning på grund av att skriftliga bevis som kommer i uppgiftssvarandens besitt­ning efter uppgiftsföreläggandet endast omfattas av uppgiftsskyldigheten om ny begäran framställs.[21]

Även om en perdurerande uppgiftsskyldighet bättre främjar uppgiftsskyldighetens genomslag och informationsutjämningen mellan parterna, förefaller en sådan ordning vara främmande för svensk civilprocessrätt. Exempelvis gäller ett editionsföreläggande endast momentant och omfattar inte bevis som kommer i editionssvarandes besittning efter tiden för besvarandet av föreläggandet passerat. En perdurerande uppgiftsskyldighet kan även motverka bestämmelsens förmodade syfte att bidra till koncentration och en effektiv förberedelse.[22]

 

3.4  Kravet på bevisbetydelse

Enligt uppgiftsskyldighetens ordalydelse förfaller det som att något krav inte uppställs på att de skriftliga handlingarna som innehas av uppgiftssvaranden ska ha betydelse som bevis för att de ska omfattas av uppgiftsskyldigheten (utan endast att denne ska ”uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar”). Däremot anges i motiven till Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk att bestämmelsen innebär att uppgiftssvaranden ska uppge ”vilka skriftliga handlingar av betydelse för målet, han innehar utöver dem han åberopar till sin förmån.” (min understrykning).[23]

Uttalandet innebär att handlingen även måste ha betydelse som bevis för målet för att uppgiftssvaranden ska vara skyldig att ange hand­lingen i förteckningen över skriftliga bevis som denne innehar. I dok­trin har kravet på bevisbetydelse preciserats genom att det rör bevis­relevanta handlingar både till fördel och till nackdel för uppgifts­svaranden.[24] Följaktligen måste uppgiftssvaranden uppge alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet (utöver de som redan åberopats i målet av någon part). Uppgiftssvaranden be­höver alltså inte göra någon ingående bedömning av om handlingarna som innehas är till uppgiftssökandens fördel eller nackdel, utan hand­lingarna ska anges i förteckningen oberoende av till vilken parts fördel eller nackdel de är, så länge de har bevisbetydelse i målet.

Vad innebär det mer i detalj att de skriftliga handlingarna ska ha betydelse som bevis i målet? De skriftliga handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna bevisteman och rättsfaktan parterna åberopat.[25] Det kan alltså röra sig om skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för uppgiftssökandens grunder och bevisteman. Exempelvis kan bevisen utgöras av fakturor från reparation av en bil, som styrker att motorskadan uppgiftssökanden yrkar ersättning för uppgår till ett visst belopp. Handlingar som omfattas av uppgiftsskyldigheten kan även avse skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för uppgiftssvarandes grunder och bevisteman. Exempelvis kan handlingarna utgöras av kvitton från banktransaktioner som styrker invändning om att den i målet aktuella fordran redan har betalats av svarande.

Att handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna bevisteman och rättsfaktan innebär att uppgiftsskyldigheten inte omfattar handlingar som endast är relevanta utifrån möjliga alter­nativa grunder som inte åberopats.[26] Vidare omfattar uppgifts­skyldig­heten inte handlingar som utgör bakgrundsinformation eller kring­informa­tion och används för allmän förståelse av tvisten, som exempelvis doku­ment i en försäkringstvist som beskriver hur en försäkrad in­dustriell maskin fungerar. Denna typ av handlingar har som regel inte betydelse som bevis för målet.[27] 

Ovanstående innebörd av rekvisitet för bevisbetydelse bekräftas dock inte av det enda rättsfallet från överrätt avseende uppgiftsskyldigheten som påträffats.[28] Svea hovrätt har i rättsfallet lämnat ett yrkande om att motparten ska inkomma med en förteckning över skriftliga bevis utan bifall. Domstolen motiverade beslutet med att uppgiftsskyldigheten enligt dess ordalydelse innebär att uppgiftssvaranden är skyldig att föra en konstruktiv juridisk analys till sin egen nackdel samt att uppgiftssökanden får information om bevis och möjliga nya grunder för talan som denne inte i förväg haft kännedom om. Enligt domstolen står en sådan utpräglad discoverymöjlighet inte i överenstämmelse med den lagreglering och den försiktiga attityd som rättegångs­balken i övrigt intar till bevisefterforskning.[29]

Det är dock svårt att se hur uppgiftssökanden kan få information om nya grunder för talan mot bakgrund av kravet på att de okända bevisen måste vara relevanta i förhållande till rättsfaktan och bevisteman i målet.[30] Bevisen som anges måste alltså ha betydelse för parternas talan så som de redan är utformade i målet och inte för potentiella andrahandsgrunder och invändningar som inte gjorts gällande. Skriftliga bevis som endast är relevanta som bevis i förhållande till icke-åberopade grunder omfattas inte av uppgiftsskyldigheten. Vidare är det svårt att utforma nya grunder för talan endast på grundval av uppgifter om bevisen i förteckningen (och inte själva beviset med bevisfaktan i sig). Uppgiftssvaranden är inte skyldig att i förteckningen ange någon omfattande beskrivning av de skriftliga bevisen som innehas. Det bör i stället vara fullt tillräckligt med en summarisk notering i förteckningen av vad handlingen avser, exempelvis ”Mejl den från [X] till [Y] den 26 juni 2002 om leveransavtalet från 1999 avseende maskin [Z]”. För att ha möjlighet att utforma nya grunder krävs alltså att part, antingen på frivillig basis eller genom edition, får tillgång till bevis som anges i förteckningen (och inte endast summariska uppgifter om bevisen).

För att bevisbetydelse ska föreligga måste vidare rättsfaktan, som handlingarna ska vara relevanta som bevis för, enligt min mening vara konkretiserad.[31] Handlingar kan inte vara relevanta som bevis i förhållande till abstrakta rättsfakta som i princip endast återger rekvisiten i en rättsregel. Rättsfaktan är vidare inte konkretiserad om den inte innehåller ett konkret påstående om att ett visst sakförhållande föreligger. Så är fallet om exempelvis rättsfaktan endast anger att orsakssamband i allmänhet föreligger mellan skador och handlingar av samma typ som aktualiseras i målet utan att det konkretiseras och påstås att orsakssamband i målet föreligger mellan en specifik skada och ett bestämt agerande.[32] Uppgiftssvaranden är alltså endast skyldig att ange de skriftliga bevis som innehas och som har bevisbetydelse i förhållande till konkretiserade rättsfakta i målet.

Uppgiftssvaranden bör vidare endast vara skyldig att i förteckningen ange skriftliga bevis som är relevanta i förhållande till konkretiserad och stridig rättsfakta. Om en omständighet är ostridig finns det i allmänhet inget behov av bevisning.[33] Bevisning i förhållande till ostridiga rättsfakta är alltså varken av praktisk eller reell betydelse som bevis. Mot denna bakgrund bör uppgiftsskyldigheten endast omfatta skriftliga bevis som är relevanta i förhållande till stridiga rättsfakta.

Vidare bör det krävas preciserade bevisteman av uppgiftssökanden.[34] Handlingarna kan nämligen inte ha betydelse som bevis om bevistemat är för allmänt hållet. Vidare underlättar preciserade bevisteman uppgiftssvarandes bedömning av vilka bevis som är relevanta att ange i förteckningen. Exempelvis är det inte tillräckligt att bevistemat anger att ”händelseförloppet ska styrkas” eller att motparten ”orsakat skadan”. I stället krävs ett konkretiserat bevistema som avser viss faktisk omständighet som ingår som ett relevant moment i talan.[35] Exempelvis kan bevistemat avse hur skadan rent konkret orsakats av motparten eller vilken konkret formulering av omtvistad klausul som parterna diskuterat.

Kravet på preciserat bevistema bekräftas i praxis. I det tidigare nämnda avgörandet från Svea hovrätt lämnades en begäran om förteckning över skriftliga bevis utan bifall med hänvisning till att bevisteman var allmänt hållna. I domskälen motiverades beslutet bland annat med att de i vissa delar allmänt hållna bevisteman är att likna vid så kallad ”fishing expedition”.[36] Mot bakgrund av att endast vissa av uppgiftssökandens bevisteman i målet kan anses ha varit för allmänt hållna borde domstolen dock meddelat uppgiftsföreläggande, men endast i förhållande till de tillräckligt konkretiserade grunderna och tillräckligt preciserade bevisteman.

Det bör vara tillräckligt att de skriftliga bevisen är relevanta i för­hållande till preciserade bevisteman eller konkreta rättsfakta. Ett vagt bevis­tema bör alltså  inte utesluta  bifall till begäran om uppgifts­föreläggande om rättsfaktan är tillräckligt konkret.

Vad innebär det närmre bestämt att handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna och tillräckligt preciserade bevisteman och konkreta rättsfakta? Hur stor relevans eller betydelse som bevis krävs för att bevis ska omfattas av uppgiftsskyldigheten?

Något tydligt svar på denna fråga återfinns inte i förarbeten, praxis eller doktrin. Relevanskravet bör dock vara lågt och inte ställas högre än att de skriftliga handlingarna på ett allmänt och ytligt plan har eller kan ha med saken att göra. Handlingar som uppenbarligen inte har med saken att göra bör däremot inte ha bevisbetydelse.[37] Exempelvis är det tydligt för uppgiftssvaranden att mailkorrespondens mellan parterna rörande en avtalsbestämmelses utformning kan ha med påstående om att avtalet ska förstås på ett visst sätt eller omfatta viss omständighet att göra (preciserad med rättsfakta och bevistema). På motsatt vis är det uppenbart för uppgiftssvaranden att exempelvis reparationsfakturor hänförliga till reparationer av annan egendom än den i målet skadade egendomen inte har eller kan ha med skadeberäkningen att göra (utifrån rättsfaktan och bevisteman i målet). Detta innebär att uppgiftssvaranden inte behöver vidta komplexa och omfattande utredningar av om bevisbetyd­else föreligger för tillgängliga handlingar. I stället behöver uppgiftssvaranden endast på ett allmänt och ytligt plan bedöma om handlingarna har eller kan ha med saken att göra och utgå från att så är fallet såvida det inte är uppenbart att handlingarna inte har med de åberopade grunderna och bevisteman i målet att göra.

Sammantaget innebär alltså kravet på bevisbetydelse att uppgiftssvaranden måste uppge alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet (utöver de som redan åberopats i målet av någon part). För att handlingarna ska ha bevisbetydelse bör de ha eller kunna ha med saken att göra utifrån de i målet preciserade bevisteman och konkretiserade, stridiga rättsfakta parterna åberopat.

 

3.5  Proportionalitetsbedömning och annan begränsning av uppgiftsskyldigheten

Det framgår varken av lagtext, förarbeten eller praxis att en propor­tionalitetsbedömning ska göras av domstolen vid bedömningen av om uppgiftssvaranden är skyldig att ange de skriftliga bevisen i förteck­ningen.

Lars Heuman förefaller dock, med hänvisning till proportion­ali­tets­principens tillämpning vid editionsföreläggande, framhålla att en pro­por­tionalitetsbedömning ska göras när uppgiftssvaranden åläggs en uppgiftsskyldighet. Heuman menar att dokumentationen och det data­lagrade materialet i kommersiella transaktioner ofta är mycket om­fatt­ande. Det krävs enligt Heuman ofta att partens ombud gör en rättslig analys av parternas bevisteman för att bedöma vilken informa­tion som har bevisbetydelse till nackdel för parten. Uppgiftssvarandes utred­nings­skyldighet blir enligt Heuman avgörande för om propor­tion­alitetsprövningen ska leda till att part befrias från uppgifts­skyldig­heten eller om den endast ska begränsas.[38]

Även om Lars Heumans skäl för proportionalitetsprincipens tillämpning vid uppgiftsföreläggandet kan förefalla som rimliga är det långt ifrån klart att proportionalitetsprincipen ska tillämpas i detta avseende. Utöver att proportionalitetsprincipens tillämpning varken framgår av lag, förarbeten eller praxis, finns flera skäl till att inte låta uppgiftsskyldigheten begränsas av proportionalitetsprincipen.

Under ideala förhållanden har en uppgiftssvarande genom sitt om­bud god kännedom om vilka skriftliga bevis som innehas redan innan en begäran om uppgiftsföreläggande framställs. Detta mot bak­grund av att parts ombud kan ha genomfört en omfattande informa­tions­insamling redan innan tvisten initierats. Informationsinsamlingen mynnar ibland ut i förteckningar över relevanta bevis och annan in­formation med korta noteringar om datum, avsändare eller upphovs­man och vad varje handling avser. Utifrån den tillgängliga bevisningen utformas sedan konkreta grunder och bestämda yrkanden. Under dessa förhållanden blir det inte särskilt betungande eller tidskrävande för uppgiftssvaranden att ange vilka skriftliga bevis som innehas, efter­som denna information mer eller mindre redan finns tillgänglig i för­teck­ningar över relevanta bevis och andra informationskällor och bara behöver skickas över.[39] Det är däremot inte rimligt att låta parter och om­bud med dålig kontroll över tillgängliga bevis och annan informa­tion dra fördel därav genom att tillkommande arbete resulterar i att begäran om uppgiftsföreläggandet inte anses propor­tionerligt och därför lämnas utan bifall.  

Någon ingående rättslig analys av parternas grunder och bevisteman behöver vidare inte göras för att bedöma vilken information som har bevisbetydelse till nackdel för parten. Som nämnts ovan i avsnitt 3.4 omfattar uppgiftsskyldigheten alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet, oberoende av till vilken parts fördel eller nackdel de är. Någon analys av till vems fördel eller nackdel behöver alltså inte vidtas för att efterleva uppgiftsskyldigheten. Vidare bör själva bedömningen av om handlingarna har bevisbetydelse inte medföra omfattande arbete med rättsliga analyser efter­som bedömningen endast bör ske på ett allmänt och ytligt plan och begränsas till om handlingarna har eller kan ha med saken att göra (vilket är fallet såvida handlingarna uppenbart inte har eller kan ha med saken att göra, se avsnitt 3.4 ovan).

Uppgiftssvaranden behöver alltså vanligen varken utföra något omfattande och tidskrävande arbete för att ange de skriftliga bevisrelevanta handlingar denne innehar. Uppgiftssvaranden behöver i allmänhet inte heller vidta ingående rättsliga analyser av parternas grunder och bevisteman. Att låta uppgiftsskyldigheten bli föremål för proportionalitetsbedömning kan även resultera i att domstolens prövning tar längre tid, vilket motverkar regelns tidseffektivitet. Några skäl i dessa avseenden att begränsa uppgiftsskyldigheten genom proportionalitetsprincipen föreligger således inte. Ett uppgiftsföreläggande bör alltså enligt gällande rätt inte av domstolen prövas utifrån propor­tionalitetsprincipen.

Uppgiftsskyldigheten omfattar även skriftliga bevis bestående av minnesanteckningar eller innehållandes yrkeshemligheter.[40] Uppgiftssvaranden måste alltså även ange att denne innehar minnesanteckningar och handlingar med yrkeshemligheter om de har betydelse som bevis för målet.

 

3.6  Krav på begäran om uppgiftsföreläggande

Några formella krav finns inte för uppgiftssökandens begäran om att motparten ska uppge vilka skriftliga bevis denne innehar. Uppgifts­sökanden behöver endast, efter att parterna angett preliminär bevis­ning, begära att domstolen ska förelägga uppgiftssvaranden att uppge vilka (bevisrelevanta) skriftliga handlingar denne innehar utöver de som redan åberopats i målet.

Hur omfattande är domstolens prövning av begäran om uppgifts­skyldighet? Prövningen bör vara begränsad till en kontroll av att upp­giftssökandens grunder är tillräckligt konkreta och eventuella bevis­­teman tillräckligt preciserade för att uppgiftssvaranden över­huvud­­taget ska ha möjlighet att bedöma bevisbetydelsen av tillgängliga hand­lingar. Om så inte är fallet bör begäran lämnas utan bifall.[41] Dom­stolen bör som regel inte behöva göra någon ingående prövning i detta av­seende eftersom grunder och eventuella bevisteman redan kon­troll­e­r­ats vid utfärdande av stämning och vid avgivande av svaromål.[42] Vidare bör domstolen kontrollera att parterna angett (preliminär) bevisning till stöd för talan.[43]

Domstolen har möjlighet att i uppgiftsföreläggandet ange vad förteckningen ska innehålla för information om respektive bevis. Exempelvis kan domstolen ange att förteckningen över bevisen ska innehålla uppgift om datum för handlingens upprättande, vem som upprättat handlingen, vilka parter som är involverade och notering om vad handlingen huvudsakligen avser (exempelvis ”orderbekräftelse rörande solpaneler modell X” eller ”mail från Y till Z den 13 december 2015 angående skada på maskin uppkommen 1 mars 2015”). Förteckningen bör endast innehålla minsta möjliga information för att uppgiftssökanden ska få användning av uppgifterna och kunna bilda sig en uppfattning om handlingarna ska begäras eller inte (på frivillig basis eller genom editionsföreläggande). Tanken måste vara att uppgiftssvaranden inte ska behöva vidta nya undersökningar av tillgänglig information i målet, utan endast utgå från (förhoppningsvis) redan upprättade förteckningar över bevisningen (se avsnitt 3.5 ovan).

Uppgiftssökanden har även möjlighet att i sin begäran till domstolen ange hur denne vill att förteckningen ska vara utformad.[44] Domstolen bör dock inte godta mer omfattande beskrivningar av respektive dokument än minsta möjliga information för att det ska gå att förstå vad det är för typ av handling och vad den i allmänhet avser. I annat fall kan uppgiftssvarandes arbete med att upprätta förteckningen bli tids- och kostnadskrävande samtidigt som regelns effektivitet hämmas.

 

3.7  Sammanfattning av uppgiftsskyldighetens omfattning

Uppgiftssvaranden är på framställning av uppgiftssökanden endast skyldig att i förteckningen ange de handlingar som uppfyller följande rekvisit:

 

  1. Skriftligt bevis: Uppgiftsskyldigheten omfattar endast skriftliga bevis (med samma betydelse av begreppet som gäller för skriftlig handling i regeln om processuell editionsplikt i 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken).
  2. Innehas: De skriftliga bevisen måste innehas av uppgiftssvarande, det vill säga att motparten har handlingarna i sin besittning och antingen äger eller annars har rätt att bestämma hur de ska användas.
  3. Bevisbetydelse: De skriftliga bevisen som innehas av uppgiftssvaranden måste slutligen ha betydelse som bevis, alltså ha eller kunna ha med saken att göra utifrån de i målet preciserade bevisteman och konkretiserade, stridiga rättsfakta parterna åberopat.

 

Det ankommer på uppgiftssvaranden att efter uppgiftsföreläggandet meddelats bedöma vilka handlingar som uppfyller ovanstående rekvisit och därmed ska anges i förteckningen som ges in till domstolen.

I övrigt görs ingen begränsning av uppgiftsskyldigheten utifrån exempelvis bevis som innefattar minnesanteckningar eller yrkeshemligheter (även denna typ av handlingar ska anges i förteckningen). Vidare prövas inte ett yrkande om uppgiftsföreläggande enligt propor­tionalitetsprincipen.

 

4  Vad kan domstolen göra om uppgiftssvaranden inte uppger vilka skrift­liga bevis den innehar?

4.1  Förutsättningar för domstolen att bedöma om uppgiftsföreläggandet efterlevts

När uppgiftssvaranden besvarat uppgiftsföreläggandet måste dom­stolen först ta ställning till om uppgiftssvaranden efterlevt före­läggandet eller inte.

Om domstolen i uppgiftsföreläggandet endast anger att uppgiftssvaranden ska inge en förteckning över skriftliga bevis som innehas utan att närmre precisera vad den ska innehålla, kan det vara svårt för domstolen att avgöra om föreläggandet efterlevts. För att domstolen enk­lare ska kunna bedöma om uppgiftssvaranden efterlevt uppgiftsföreläggandet är det därför av vikt att domstolen i föreläggandet preciserar vad förteckningen över bevisen ska innehålla för uppgifter (se avsnitt 3.6 ovan om vilka uppgifter förteckningen bör innehålla).

 

4.2  Domstolens bedömning av om uppgiftsföreläggandet efterlevts

Även om uppgiftsföreläggandet är klart och tydligt kan det vara svårt för domstolen och uppgiftssökanden att bedöma om uppgiftssvaranden verkligen angett samtliga skriftliga bevisrelevanta handlingar denne innehar utöver de som redan åberopats i målet. Med tanke på att uppgiftsskyldigheten även omfattar för uppgiftssökanden okända bevis i målet är det svårt för domstolen att veta om uppgiftssvaranden uppgett samtliga skriftliga bevis uppgiftsskyldigheten omfattar utöver de som redan är åberopade i målet; hur ska domstolen kunna bedöma om uppgiftssvaranden innehar skriftliga bevis utöver de som redan åberopats? Varken domstolen eller uppgiftssökanden har ju någon insyn i uppgiftssvarandes informationstillgång utan har att förlita sig på dennes ärlighet och att samtliga bevis som omfattas av uppgiftsskyldigheten angetts i förteckningen.

Det kan dock finnas anledning för uppgiftssvaranden att följa uppgiftsföreläggandet efter bästa förmåga. Uppgiftssvaranden har inte heller någon insyn i vilka handlingar uppgiftssökanden har tillgång till. Det finns således en risk för att även uppgiftssökanden har tillgång till en handling (som ännu inte utgör processmaterial) som uppgiftssvaranden väljer att inte uppge i förteckningen. Då kommer uppgiftssvaranden i en besvärlig och förtroendeskadlig situation när det för domstolen blir klarlagt att samtliga relevanta skriftliga bevis inte angetts.

 

4.3  Sanningspliktens inverkan på uppgiftsskyldighetens efterlevnad

Det kvarstår hursomhelst en risk för att uppgiftssvaranden inte följer uppgiftsföreläggandet. Uppgiftssvaranden har dock en skyldighet att förhålla sig till sanningsplikten i 43 kapitlet 6 § 1 stycket rättegångs­balken. Sanningsplikten gäller under hela rättegången och innebär i detta avseende att part har en skyldighet att sanningsenligt och korrekt upprätta förteckningen om innehavd bevisning.[45]

Sanningsplikten är dock inte sanktionerad.[46] Domstolen har ingen möjlighet att med tvångsmedel verka för att sanningsplikten upprätthålls i praktiken. Det finns därför ingen garanti för att motparten beaktar sanningsplikten, upprättar förteckningen korrekt och anger samt­liga relevanta bevis.

 

4.4  Möjliga sanktioner när uppgiftsföreläggandet inte efterlevs

Själva uppgiftsskyldigheten är inte heller den förenad med någon omedelbar sanktion och kan alltså inte genomdrivas med tvång.[47] Det är därför inte möjligt för domstolen att förena ett uppgiftsföreläggande med vite eller förordna om att Kronofogdemyndigheten ska genomsöka motpartens information och upprätta förteckningen i motpartens ställe (jämför med sanktionerna för editionsföreläggande). Mot denna bakgrund kan uppgiftsskyldigheten uppfattas som tandlös.

Det finns dock en möjlighet för motparten att i särskilt förhör under straffansvar, likt editionsförhör[48], bekräfta den upprättade förteckningens riktighet. Part som misstänker att motparten i förteckningen inte uppgett samtliga skriftliga bevis uppgiftsskyldigheten omfattar kan näm­ligen begära förhör under sanningsförsäkran med motparten enligt 38 kapitlet 4 § 1 stycket 2 meningen rättegångsbalken.[49] Det är lämpligt att ett sådant förhör äger rum i nära anslutning till att förteckningen över bevis inkommit till domstolen. Mot bakgrund av att regeln är fakultativ har domstolen möjlighet att efter relativt fria överväganden besluta om begäran om förhör i detta avseende ska bifallas eller inte.[50] Domstolen bör enligt min mening regelmässigt tillåta edi­tionsförhör under förberedelsen i syfte att bekräfta riktigheten av förteckningar över innehavda skriftliga bevis om det inte är uppenbart att förhöret endast begärs i syfte att trakassera motparten eller för­dröja processen.

Rätten kan besluta om att kalla motparten till förhöret vid äventyr av vite.[51] Om det skulle visa sig att motparten talat osanning när förteckningens riktighet bekräftats under förhöret kan vidare straffrättsligt ansvar för osann partsutsaga aktualiseras.[52] Part kan mot denna bakgrund vara mer benägen att sanningsenligt upprätta förteckningen över bevis med vetskapen att editionsförhör under straffansvar kan aktualiseras. Om förteckningen inte är korrekt upprättad bör motparten ges möjlighet att under eller efter förhöret komplettera förteckningen med utestående skriftliga bevis.

Även om partsförhör på nämnda sätt kan användas för att upprätthålla uppgiftsskyldigheten finns det flera nackdelar med att använda sig av förhöret. Det finns risk för att förhöret medför ökade rättegångskostnader och fördröjer processen. Beroende på domstolens processhandledning och parternas ageranden kan en begäran om förhöret nämligen föranleda tidsödande skriftväxling mellan parterna innan beslut om förhör meddelas. Om uppgiftsskyldigheten ger upphov till en tvist i sig förringas uppgiftsskyldighetens roll med att hjälpa parterna att på ett tidigt stadium av tvisten snabbt och effektivt få kännedom om relevanta skriftliga bevis. Vidare är det oklart vilken preventiv effekt förhörets straffansvar har på sanningsenligheten av uppgiftssvarandes utsaga. Uppgiftssvaranden kan uppfatta det som osannolikt att det skulle uppdagas att denne talat osanning när förteckningens riktighet bekräftas om endast parten har insyn i sin informationstillgång. Även om förhöret är en möjlighet att främja korrekta förteckningar över skriftliga bevis, är förhöret sammantaget förenat med ökade kostnader, ökad tidsåtgång och dess preventiva effekt är oklar.

Domstolen har dock möjlighet att indirekt sanktionera en parts försummelse att följa uppgiftsföreläggandet. Domstolen kan nämligen låta motpartens underlåtenhet att följa föreläggandet få betydelse vid bevisvärderingen i målet enligt 35 kapitlet 4 § rättegångsbalken.[53] Det är dock förenat med rättsosäkerhet att låta bevisvärderingen påverkas av att ett uppgiftsföreläggande inte uppfyllts; det kan vara oklart dels om samtliga handlingar med bevisbetydelse verkligen angetts, dels, om så inte är fallet, hur försummelsen ska påverka bevisvärderingen. Som tidigare nämnts kan det vara svårt för domstolen att överhuvudtaget konstatera att förteckningen inte innehåller samtliga relevanta skriftliga bevis. Om försummelse kan klargöras är det vidare vanskligt för domstolen att låta bevisvärderingen i målet påverkas av försummelse att uppge vissa skriftliga bevis om det närmare innehållet i handlingarna är okänt. Möjligheten att låta försummelse av uppgiftsskyldig­heten påverka bevisvärderingen är alltså svår för domstolen att använda sig av på ett rättssäkert sätt.

Det kan vara påkallat att från lagstiftarens sida se över andra möjligheter att få part att upprätthålla uppgiftsskyldigheten. De tillgängliga verktygen enligt gällande rätt, förhör respektive bevisverkan, är nämligen förenade med ineffektivitet respektive rättsosäkerhet.

Genom att införa en möjlighet för domstolen att förena ett uppgiftsföreläggande med vite skulle parten på grund av viteshotet få ett ökat incitament att följa föreläggandet och uppge samtliga skriftliga bevis i förteckningen. Det skulle kunna bidra till ökad effektivitet i tvistemålsprocessen och bättre möjlighet för part att få tillgång till nödvändiga bevis för att tillvarata sin rätt.

För att domstolen skulle få döma ut vitet skulle det krävas att domstolen kan klarlägga att en överträdelse av uppgiftsföreläggandet skett.[54] Som tidigare nämnts är det svårt för domstolen att veta om samtliga skriftliga bevis har angetts i förteckningen, med tanke på att domstolen (och uppgiftssökanden) inte har någon insyn i uppgiftssvarandens informationstillgång. Det gäller i synnerhet bevis som är okända för uppgiftssökanden. Att tillföra information om just dessa bevis är uppgiftsskyldighetens främsta roll. Trots att det kan vara svårt för domstolen att döma ut vitet kan det ha påverkan på parts benägenhet att följa uppgiftsföreläggandet om det förenas med vite. Viteshotet i sig kan, även om det inte döms ut, verka i preventivt syfte och få part att inte vilja dölja någon handling utan i stället uppge samtliga skriftliga bevis i förteckningen.[55]

 

5  Möjliggör uppgiftsskyldigheten bevisefterforskning?

Innebär uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken att det finns möjlighet till bevisefterforskning (så kallad fishing expedition) i svensk rätt? För att besvara frågan måste först klargöras vad som avses med bevis­efterforskning.

Bevisefterforskning innebär i allmänhet att part ges möjlighet att mer eller mindre planlöst, alltså i princip oberoende av parts talan i målet, få tillgång till information hos motparten som skulle kunna vara relevant i en tvist mellan parterna.[56] De eftersökta bevisen och annan information behöver då inte närmare preciseras. Part ska i stället få tillgång till all information som kan vara relevant på ett tidigt stadium av tvisten.[57] De åtkomna handlingarna kan sedan användas som utgångspunkt när part utformar sin talan.

Som framgår av avsnitt 3 ovan innebär uppgiftsskyldigheten, i motsats till bevisefterforskning, att motparten på parts begäran i en förteckning måste ange alla skriftliga bevis som innehas och har eller kan ha med saken att göra utifrån de i målet preciserade bevisteman och konkretiserade, stridiga rättsfakta parterna åberopat.

Kravet på bevisbetydelse resulterar alltså i att part inte ges någon planlös tillgång till all önskvärd information hos motparten. Det är i princip inte möjligt att använda uppgiftsskyldigheten för att utforma parts talan eftersom bevisen i listan måste ha samband med redan preciserade rättsfakta och bevistema. Det kan jämföras med det ameri­kanska discoveryinstitutet där part har möjlighet att väcka talan på relativt vaga grunder för att sedan under för­bered­el­sens discovery­förfarande få tillgång till samtliga bevis som kan vara av rele­vans för tvisten.[58] 

Däremot är det möjligt att få uppgift om bevis som är relevant både i förhållande till åberopade och icke-åberopade grunder samt yrkanden. I sådana fall kan uppgiftssvaranden försöka ändra sin talan till att omfatta ytterligare grunder och yrkanden utifrån de bevis som denne fått kännedom om genom uppgiftsskyldigheten. Genom uppgiftsskyldigheten får part dock bara summariska uppgifter om innehavd bevisning, inte bevisfakta eller bevisen i sig. För att få tillgång till bevisen i sig måste informell förfrågan eller editionsyrkande framställas som tar sikte på att få del av de angivna bevisen. Uppgiftsskyldigheten öppnar alltså inte heller upp dörren för bevisefterforskning när det gäller att få direkt tillgång till bevis.

Sammantaget ger uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken inte parten möjlighet att bedriva planlös bevisefterforskning.[59] Däremot kan uppgiftsskyldigheten användas för att få information om tidigare okända skriftliga bevis som motparten innehar. Dessa bevis måste dock vara relevanta i förhållande till parternas talan. Med lite tur kan part få tillgång till information om bevis som både är relevanta i förhållande till talan i det relevanta målet och i förhållande till alternativa yrkanden och grunder som inte framställts.

 

6  Uppgiftsskyldighetens framtid och förhållande till rättegångs­balkens system för bevisanskaffning

Ovanstående genomgång visar att även om uppgiftsskyldigheten inte möjlig­gör bevisefterforskning, ger bestämmelsen förutsättningar för part att få information om okända bevis som motparten innehar och som har betydelse för målet (bevistema och rättsfakta). Denna informa­tion kan användas för att antingen få motparten att frivilligt lämna ut bevisen eller till att framställa editionsyrkande (och få motparten att lämna ut bevisen med tvång).

Part får dock genom uppgiftsskyldigheten endast domstolens hjälp med att (indirekt) komma åt bevismedel att använda för att leda sin redan utformade talan i bevis. Bestämmelsen är därmed förenlig med rättegångsbalkens princip om att part inte får domstolens hjälp med att få tag på information som kan användas för att bättre utforma sin egen talan (eftersom denna redan är utformad när uppgiftsskyldigheten aktualiseras).[60]

Uppgiftsskyldigheten fyller trots detta onekligen en viktig roll i svensk civilprocessrätt, åtminstone i teorin, eftersom rättegångsbalken i övrigt inte ger part i dispositiva tvistemål rätt att få information om okända bevis motparten innehar.[61] Rättegångsbalken lämnar i övrigt endast öppet för insamling av redan känd bevisning till stöd för parternas talan i målet.[62]

Uppgiftsskyldigheten innebär på detta sätt ett visst avsteg från utgångspunkten för bevisanskaffningssystemet i civil law-länder och rättegångsbalkens kontradiktoriska förfarande; tanken att parterna själva ska anskaffa sin bevisning och endast få domstolens hjälp att samla in redan känd bevisning till stöd för sin talan.[63] Uppgiftsskyldigheten utgör härigenom ett sällsynt kooperativt inslag i rättegångsbalken genom att möjliggöra viss informationsutjämning mellan parterna då part förpliktigas att medverka till ömsesidigt informationsutbyte.[64] Ur detta perspektiv innebär uppgiftsskyldigheten ett, om än litet men dock, närmande till informationsanskaffningssystemet i common law-länder; att obalansen i bevisning och informationstillgång mellan parterna ska utjämnas genom utväxling av information.[65] Genom uppgiftsskyldigheten prioriteras således likabehandlingstanken (att parterna ska ha tillgång till lika information) och materiellt riktiga avgöranden framför frihetstanken (att parterna ska slippa ingrepp i den privata sfären).[66]

I stället för att parterna (i princip) får klara sig med de bevis de på egen hand kan anskaffa (redan känd information) ger uppgiftsskyldig­heten parterna viss möjlighet till att föra processen på samma villkor vad gäller informationstillgång (genom tillgång på okänd informa­tion).

Med lika tillgång till bevis är det ömsesidiga informationsutbytet som uppgiftsskyldigheten innebär ägnat att främja rätten till en rättvis rättegång. Parts möjlighet att tillvarata sin rätt blir då inte helt beroende av parts egen tillgång till information om vad som hänt. Bestämmelsen främjar vidare rättssäkerheten genom att förutsättningar för materiellt riktiga domar förbättras då omständigheterna i målet enklare kan utredas och klargöras.[67] Därigenom verkar uppgiftsskyldigheten för processens handlingsdirigerande funktion och underlättar för rättsreglernas genomslag.[68] Part får således bättre möjligheter att tillvarata sina rättigheter samtidigt som avgörandena i större utsträckning blir materiellt riktiga.

Under ideala förhållanden är andra följder av uppgiftsskyldigheten att dispositiva tvistemål i allmän domstol avgörs snabbare genom att bevis tillgängliggörs och omständigheter i målet klargörs på ett tidigt stadium. Det kan även innebära att förlikningsbenägenheten kan öka när händelsen som är föremål för tvist i stort sett kan bli klarlagd.[69] Att uppgiftsskyldigheten inte är direkt sanktionerad med exempelvis vite innebär dock, trots bestämmelsens viktiga roll, att dess nytta för parter i praktiken är beroende av parternas och ombudens benägenhet att följa domstolens uppgiftsföreläggande.

Mot det ömsesidiga informationsutbytet och ovanstående intressen som uppgiftsskyldigheten främjar står rätten till personlig integritet och att freda parts informationstillgång från insyn. Vidare kan det finnas ett intresse för starkare parter och duktiga ombud att självständigt svara för bevisanskaffning i stället för att informationsövertag utjämnas genom upplysningspliktens informationsutbyte. Det har även framhållits att ökade möjligheter för part att få tillgång till informa­tion kan innebära att antalet tvister och dess storlek kan öka.[70] Det finns vidare en risk för att framför allt finansiellt starkare parter använder uppgiftsskyldigheten som ett verktyg för att fördröja förfarandet och tynga processen (och bland annat pressar den finansiellt svagare parten till oförmånlig förlikning). 

Oaktat nackdelarna med det ömsesidiga informationsutbytet kan användbarheten av bestämmelsen öka och bevisanskaffningen främjas om uppgiftsskyldigheten ändras till att även kunna omfatta andra bevismedel samt förenas med vite.

 

[1]  Biträdande jurist i Advokatfirman Vinges tvistlösningsgrupp och försäkringsgrupp i Stockholm.

[2]  Se t.ex. Bertil Södermark i Förhandlingarna vid det 36 nordiska juristmötet i Helsingfors 15–17 augusti 2002, del 2, s. 246 och Per Henrik Lindblom i SvJT 1996 s. 820.

[3]  Se t.ex. Fredrik Jorstadius i JT 2010–11 s. 852.

[4]  Se Alexander Peczenik, Rätten och förnuftet: en lärobok i allmän rättslära, andra upplagan, 1980, s. 41 f.

[5]  Se Svea Hovrätts beslut den 10 september 2001 i mål nr Ö 5508-01 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 220 f. med gjorda hänvisningar.

[6]  Det förutsätter alltså att uppgiftssökanden i vart fall preliminärt angett vilka bevis denne stöder sin talan på. Formenliga bevisuppgifter bör inte krävas mot bakgrund av att de vanligen inges på ett sent stadium av tvisten, efter muntlig förberedelse men innan huvudförhandling. Jfr Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, 2009, s. 261 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 221 f.

[7]  Jfr Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 220.

[8]  Se hänvisade rättsfall under avsnitt 3 samt Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, 2009, s. 261.

[9]  Jfr Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 220.

[10]  Jfr Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 292.

[11]  Undantag gäller för immaterialrättsliga intrångsmål, se Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 290.

[12]  Se 38 kapitlet 1 § 1 stycket rättegångsbalken.

[13]  Se Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 590. Jfr. Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 216 f.

[14]  Jfr NJA 1998 s. 829 samt Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 292 samt Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 218.

[15]  Se t.ex. NJA 2011 s. 241.

[16]  Jfr Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång V, sjunde upplagan, 1998, s. 38 not 74 och Magnus Widebäck m.fl., Tvistemålsprocessen I, femte upplagan, 2016, s. 102 f.

[17]  Jfr Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 590 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 218 f.

[18]  Se NJA 2014 s. 651, stycke 6 och 7 samt Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, 2009, s. 266. Jfr Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 590 och Lars Heuman i JT 1989–90 s. 22 f.

[19]  Se Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 590.

[20]  Se Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, 2009, s. 267 och Lars Heuman i JT 1989–90 s. 24.

[21]  Se Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 591.

[22]  Jfr Bengt Lindell, Civilprocessrätt, fjärde upplagan, 2017, s. 383 f.

[23]  Se Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44, s. 432.

[24]  Se Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 216 f., Samuel Rudvall i Till minnet av Södra Roslags Tingsrätt, 2007, s. 149 och Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 589 f.

[25]  Se Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 216 och Samuel Rudvall i Till minnet av Södra Roslags Tingsrätt, 2007, s. 156.

[26]  Se Samuel Rudvall i Till minnet av Södra Roslags Tingsrätt, 2007, s. 154.

[27]  Jfr Per Olof Ekelöf m.fl. Rättegång IV, sjunde upplagan, 2009, s. 265.

[28]  Avgörandet meddelades dock innan de aktuella uttalandena i doktrinen gjordes.

[29]  Se Svea Hovrätts beslut den 10 september 2001 i mål nr Ö 5508-01. Svea hovrätt fastställde Uppsala tingsrätts beslut den 29 juni 2001 i mål nr T 3834-00.

[30] Jfr Samuel Rudvall i Till minnet av Södra Roslags Tingsrätt, 2007, s. 154.

[31]  Jfr 42 kapitlet 2 § 2 punkten rättegångsbalken.

[32]  Jfr NJA 2002 s. 41.

[33]  Se 35 kap 3 § rättegångsbalken och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken (21 oktober 2019, Zeteo), kommentaren till 38 kapitlet 2 §.

[34]  Jfr 42 kapitlet 2 § 3 punkten rättegångsbalken.

[35]  Se prop. 1986/87:89 s. 190 och Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, åttonde upplagan, 2011, s. 38.

[36]  Se not 29.

[37]  Jfr Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 611.

[38]  Se Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 222 ff.

[39]  Jfr Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 591.

[40]  Se Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 589 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 217.

[41]  Jfr Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 221.

[42]  Jfr 42 kapitlet 2 och 7 §§ rättegångsbalken.

[43]  Se avsnitt 3.1 ovan.

[44]  Se not 29.

[45]  Se Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 446 f., Samuel Rudvall i Till minnet av Södra Roslags Tingsrätt, 2007, s. 143 f. och Bengt Lindell, Civilprocessrätt, fjärde upplagan, 2017, s. 355, not 101.

[46]  Se Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 447.

[47]  Se Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken (16 oktober 2019, Zeteo), kommentaren till 42 kapitlet 8 §, Bengt Lindell, Civilprocessrätt, fjärde upplagan, 2017, s. 355, Lars Perhard i JT 2007–08 s. 399, not 19 och Per Henrik Lindblom i SvJT 1996 s. 820.

[48]  Editionsförhör är inte ett adekvat begrepp eftersom det aktuella förhöret inte äger rum inom ramen för ett processuellt editionsförfarande, utan i anslutning till upplysningsplikten.

[49]  Se Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 415, där det framhålls att förhöret ”kan avse icke blott huruvida den hörde innehar viss uppgiven handling utan även vilka handlingar han innehar, som kunna vara av betydelse i målet” (min understrykning). Se även Natanael Gärde m.fl., Nya Rättegångsbalken, 1949, s. 533, Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken (16 oktober 2019, Zeteo), kommentaren till 38 kapitlet 4 §, Hovrätten för nedre Norrlands beslut den 31 januari 2001 i mål nr Ö 563-00 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 225.

[50]  Lagtexten föreskriver att ”För prövning av frågan må förhör hållas med honom” (min understrykning). Jfr Per Olof Ekelöf m.fl., Rättegång I, nionde upplagan, 2016, s. 55 f.

[51]  Se 9 kapitlet 7 § rättegångsbalken och Peter Fitger m.fl., Rättegångsbalken (16 oktober 2019, Zeteo), kommentaren till 38 kapitlet 4 § och Processlags­bered­ningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 415.

[52]  Se 15 kapitlet 2 § brottsbalken. Se även 15 kap 4 § 1 stycket brottsbalken.

[53]  Se Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 293 och Lars Heuman i Vänbok till Bertil Södermark, 2009, s. 225.

[54]  Se Rune Lavin, Viteslagstiftningen — En kommentar, (16 oktober 2019, Zeteo), kommentaren till 6 § lag (1985:206) om viten.

[55]  Vite får dock inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet, se 2 § 2 stycket lag (1985:206) om viten.

[56]  Jfr Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 292.

[57]  Jfr Peter Westberg i Festskrift till Per Ole Träskman, 2011, s. 503.

[58]  Se Peter Westberg i Festskrift till Per Ole Träskman, 2011, s. 503.

[59]  Jfr Fredrik Jorstadius i JT 2010–11 s. 852.

[60]  Se Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 289 f.

[61]  Se Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 289 f. Undantag från principen gäller för immaterialrättsliga intrångsmål.

[62]  Jfr Bengt Lindell, Civilprocessrätt, fjärde upplagan, 2017, s. 383 och Peter Westberg, Civilrättskipning, andra upplagan, 2013, s. 292.

[63]  Jfr Bengt Lindell, Civilprocessrätt, fjärde upplagan, 2017, s. 383, not 196 där Lindell framhåller att det kan betvivlas om uppgiftsskyldigheten gäller i dispositiva tvistemål då parterna ansvarar för bevisningen i dessa mål.

[64]  Se Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 66 ff. och redogörelsen för olika system för informationsanskaffning.

[65]  Jfr Magdalena Berg, Edition av handlingar i skiljetvister, publicerad på InfoTorg Juridik den 11 februari 2013.

[66]  Jfr Peter Westberg i Festskrift till Per Ole Träskman, 2011, s. 515.

[67]  Jfr Lars Perhard i JT 2007–08 s. 399, not 19.

[68]  Jfr Peter Westberg, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, första upplagan, 2010, s. 31 f. och Per Henrik Lindblom i Festskrift till Ulla Jacobsson, 1991, s. 156.

[69]  Jfr Per Henrik Lindblom i Festskrift till Ulla Jacobsson, 1991, s. 156.

[70]  Jfr Per Henrik Lindblom i Festskrift till Ulla Jacobsson, 1991, s. 157 f.