Vårdplikt för tredje mans lösöre vid konkurser — en replik

 

 

Av advokaterna Hans Andersson och Lars Ehrstedt

 

Bankjuristen Joseph Zamani har i en artikel i SvJT 2019 s. 50 (Konkursförvaltaruppdragets normer — om arvode, skadestånd och vård av annans lösöre) utvecklat sin syn på konkursförvaltarens och konkursboets vårdplikt och därmed anknytande separationsrätts- och arvodesfrågor (fortsättningsvis benämnt ”Artikeln”). Syftet med denna replik är att lämna några kommentarer till sakinnehållet i Artikeln.

 

1  Några utgångspunkter avseende vårdplikt och konkurs

Omfattningen av vårdplikten i konkurs är inte alldeles lätt att få grepp om. Men några saker kan vi slå fast redan inledningsvis. För det första är den vårdplikt som åläggs gäldenär genom avtal med borgenär bindande för gäldenären även efter konkurs och gäldenärens brott mot denna kontraktuella vårdplikt kan ge borgenären en oprioriterad skade­ståndsfordran i konkursen. För det andra kan konkursboet på olika sätt inträda i gäldenärens befintliga avtal eller ingå nya avtal och på så vis ikläda sig ansvar för att vårda borgenärs egendom. Konkursboets brott mot en sådan förpliktelse får normalt till följd att konkursboet inträder i ett massaansvar gentemot sin kontraktspart.

Gränserna för vårdplikt grundad på kontrakt framgår av avtalet och allmänna kontraktsrättsliga principer. Detta innebär att från konkursförvaltarens perspektiv blir riskerna för gränsdragningsproblem i ansvars-, kostnads- och partsfrågor överblickbara. Annorlunda förhåller det sig med den vårdplikt som inte följer avtal, utan grundar sig på (frivilligt eller ofrivilligt) besittningstagande av tredje mans lösöre. I det följande kallar vi denna typ av vårdplikt för ”allmän vårdplikt” och tredje mans lösöre för ”separationsegendom”.

Den allmänna vårdplikten är, med undantag för bestämmelserna i 7 kap. 23–24 §§ konkurslagen (”KL”) om förvaltarens skyldighet att omhändertaga redovisningsmedel i konkurs, i konkurssammanhang i allt väsentligt oreglerad.^[1] Frågor rörande omfattningen av, och ansvaret för, den allmänna vårdplikten behandlas inte heller särskilt ingående i doktrin och praxis. De doktrinuttalanden som finns präglas av återhållsamhet och framhåller mest i försiktiga ordalag vad som kan antas gälla, utan stöd i andra rättskällor.^[2]

De sammanhängande frågorna om arvode till konkursförvaltaren för hantering av separationsegendom, eventuellt skadeståndsansvar vid förvaltarens underlåtenhet att befatta sig med separationsegendom samt hur vårdansvaret fördelas mellan konkursboet respektive konkursförvaltaren personligen har på samma sätt berörts mycket sparsamt i doktrin och praxis. Sakernas tillstånd får anses något förvånande med tanke på att landets konkursförvaltare dagligen hanterar sådan separationsegendom i stor omfattning, och tidvis rörande stora värden.

Det brukar framhållas att det i den allmänna vårdplikten ingår både en positiv skyldighet att handla för att bevara egendomen och en negativ skyldighet att inte vidta åtgärder som kan riskera att skada densamma. Av naturliga skäl är intresset vid konkurs främst den positiva skyldigheten att vidta åtgärder som kan medföra kostnader för konkursboet och vid underlåtenhet att agera på rätt sätt utlösa ett skadeståndsansvar, om egendomen därigenom skadas eller på annat sätt minskar i värde.[3]

I den utredning som föregick konkurslagen angavs i specialmotiveringen till 7 kap. 24 § KL, såvitt avser ansvarsfrågan, att:

 

Förvaltaren har inte bara en allmän vårdnadsplikt gentemot tredje man beträffande egendomen som är i boets besittning men till vilken tredje man är ägare. Han är även redovisningsskyldig till tredje man för medel som gäldenären vid konkursbeslutet innehade med redovisningsskyldighet.^[4]

 

Utredningen ansåg alltså att den allmänna vårdplikten var ett ansvar som låg på konkursförvaltaren, och inte endast på konkursboet, i egenskap av besittare av tredje mans egendom. Förarbetena till konkurslagen utvecklar dock inte närmare på vilka grunder konkurs­förvaltaren ska axla detta ansvar eller hur långt den allmänna vårdplikten sträcker sig.

Beträffande domstolspraxis och doktrin i ämnet kan i övrigt hänvisas till lämnad redovisning i Artikeln.

 

2  Förekomsten av separationsegendom i konkurs

Att separationsegendom förekommer så frekvent i konkurser beror på den centrala betydelse sådan egendom har i näringslivet.

Separationsegendom i konkurs uppkommer typiskt sett som en konsekvens av det sätt på vilka många rörelser är finansierade. Att finansieringsformer som ger separationsrätt vid konkurs valts får antas bero på att kreditgivare och leverantörer ofta bedömt andra former av säkerheter (t.ex. företagshypotek eller borgen) som mindre attraktiva ur kreditrisksynpunkt.

Finansiering genom leasing av lös egendom torde vara den vanligaste formen av kreditgivning med separationsegendom som säkerhet, men separationsegendom kan även bestå av kommissionsegendom, redovisningsmedel, säkerhetsöverlåtelser m.m.

Separationsegendom som inte föranleds av finansieringsskäl avser ofta inlämnad egendom för service, reparation, deposition eller tillfälligt lånad eller hyrd egendom.

Hur näringslivet finansierar sin verksamhet och de rättsliga regleringarna härför är en viktig samhällsfråga, och ett hänsynstagande till detta omsättningsintresse utgör därför en viktig komponent vid lagtolkning och rättstillämpning.   

 

3  Inledande kommentarer till Artikeln

I Artikeln framförs åsikter som i olika avseenden utgör en avvikelse från tidigare doktrin- och praxisuttalanden. Det finns bland annat av det skälet anledning att analysera de argument som framförs och närmare överväga om de utgör lämpliga förslag.

Kortfattat anser Zamani att det i konkurslagen och från allmänna rättsprinciper kan hämtas stöd för att konkursboet, och konkurs­förvaltaren, som huvudregel inte ska befatta sig med separations­egendom i de fall arbetet inte bidrar ekonomiskt till konkursboets avveckling. Det rättsliga stödet för åsikten är att portalparagrafen 7 kap. 8 § första stycket KL fullt ut definierar förvaltarens uppdrag enligt följande:

 

Det åligger förvaltaren att ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som främjar en förmånlig och snabb avveckling av boet.

 

Därutöver krävs det, enligt Zamani, särskilt lagstöd för att konkursförvaltarens uppdrag ska utsträckas till uppgifter som inte ger ett positivt netto till konkursboet. Sådana uppgifter angivna i konkurslagen är t.ex. upprättande av förvaltarberättelse (7:15), utförande av utredning om brott (7:16), upprättande av anmälan om miljöfarligt avfall (7:16a) samt hantering av redovisningsmedel (7:23 och 24).

Zamanis tes är att hantering av separationsegendom, med enstaka undantag, inte tillhör det lagreglerade området och normalt inte heller lämnar ett positivt bidrag till konkursboets ekonomi. Därmed ingår uppgiften inte heller i konkursförvaltarens uppdrag. Sådant arbete ska därför inte heller berättiga till arvode. Vi kallar den ovan föreslagna tesen för ”Passivitetsregeln”.

Zamani gör en modifikation av Passivitetsregeln avseende undantagsfallet att hanteringen av separationsegendom lämnar ett positivt bidrag till konkursboet. I ett sådant fall är arbetet ersättningsgillt. Ett positivt bidrag definieras i Artikeln som sådant arbete som medför att det undviks att det ställs massaanspråk mot konkursboet överstigande kostnaderna för åtgärden. Däremot gäller undantaget inte för arbete med att förhindra uppkomsten av konkursfordringar, oavsett storlek och skäl. Detta eftersom konkursförvaltaren, enligt Zamani, ska vara neutral i förhållande till vilka fordringar som görs gällande i konkursen.

Passivitetsregeln gäller enligt Zamani inte för den inom den allmänna vårdplikten gällande skyldigheten att bereda en rättmätig ägare möjlighet att ta omhand sin egendom, eftersom den rätten följer av allmänna rättsprinciper av samma dignitet som lag. Vilka resurser som konkursförvaltaren ska lägga ner för att tillse att tredje man ska kunna avhämta sin egendom utvecklas inte i Artikeln, men av sammanhanget får det antas att Zamani menar att konkursförvaltaren i princip ska inskränka sig till att mer eller mindre passivt bereda ägaren möjlighet att avhämta egendomen.

Det berörs inte i Artikeln huruvida Zamani anser att tillämpningen av Passivitetsregeln i förhållande till konkursfordringarna ska gälla i andra fall än när det just rör egendom med separationsrätt. Om så är fallet är, som framgår nedan, en sådan inställning inte okontroversiell.

Den vårdplikt som gäldenären kan ha haft avseende separations­egendom, oftast på grund av avtal, övergår visserligen på konkursboet i och med att egendomen tas i besittning, men resulterar enligt Zamani
typiskt sett vid underlåten kontraktuell vårdplikt endast i ett skadeståndsanspråk som separatisten kan bevaka i konkursen, eller vid bristande allmän vårdplikt i ett massaanspråk mot konkursboet.

Eftersom konkursförvaltarens uppdrag enligt Zamani inte inne­fattar en skyldighet att begränsa de bevakningsgilla skuldernas storlek i konkursen (annat än senare i bevaknings- och anmärkningsför­farande) är det endast i de fall där det genom passivitet kan befaras uppkomma massaanspråk som överstiger vårdkostnaderna, som åtgärder från konkursförvaltarens sida är motiverade. Enligt Zamani kan dock sådana krav endast riktas mot konkursboet och kan inte överföras på konkursförvaltaren personligen. I linje med detta för Zamani ett resonemang där han förespråkar att det görs en tydlig gränsdragning mellan konkursboets och konkursförvaltarens ansvar.

Zamani redovisar att hans Passivitetsregel innebär en avvikelse från vad som under lång tid antagits i doktrinen såsom gällande rätt.

 

4  Konkursförvaltarnas befattning med separationsegendom

Det kan antas att konkursförvaltarnas hantering av separationsegendom i konkurs i brist på tydliga lagregler varierar betydligt, såväl till innehåll som till omfattning.

Om man ändock ska våga sig på en generalisering kan man anta att den typiska hanteringen vanligen består i att sådan egendom (t.ex. leasade bilar, rörelsemaskiner eller inlämnat depositions- eller reparationsgods) identifieras i bokföringsmaterial eller genom uppgifter från gäldenären eller annars när egendomen påträffas på annan plats — men den eftersöks normalt inte aktivt — varefter man försöker fastställa äganderätten.

Ställföreträdare och anställda uppmanas att separationsegendom i gäldenärens besittning återställs till rörelseadressen eller direkt till ägaren. Ägaren kontaktas och ombeds i förekommande fall att avhämta egendomen varefter det tillses att egendomen, inklusive bilnycklar och andra tillbehör till egendomen, är tillgänglig enligt överenskommelse, varpå utlämnande sker. Egendomen försäkras inte, men vissa former av skyddsåtgärder vidtas emellanåt. Stöldbegärlig egendom, t.ex. på byggarbetsplatser, kan tas in och låsas om, om detta enkelt kan ske. Dokumentation som kan underlätta identifiering och ägarefterforskning omhändertas och systematiseras. Avskiljning sker från boets övriga egendom, vilket kan kräva någon form av aktivt omhändertagande och förvaring av separationsegendomen.

Situationen kan emellanåt vara betydligt mer svårhanterlig. T.ex. hos konkursförsatta auktionsföretag, inofficiella börser/secondhand­butiker för försäljning av lös egendom (gamla böcker, kamerautrustning, samlarobjekt), bil- bygg- och båthandel (bilar, husvagnar, båtar, friggebodar eller annat skrymmande avhämtningsgods har lämnats kvar för senare transport av konsument efter betalning), inlämnat reparationsgods (klockor, glasögon) eller vid deposition (pälsar, alpin- eller dykutrustning) kan konkursförvaltaren finna ett myller av svåridentifierbar egendom och oklara ägarförhållanden. Situationen kännetecknas då av ett tydligt konsumentinslag.

Till följd av reglerna om massaansvar för hyra och löner, för det fall nyttjande härav sker efter utgången av första månaden efter konkurs, och de prioriteringar som konkursförvaltaren därför måste göra avseende hantering av övrig egendom, tenderar hanteringen av separa­tionsrättsegendom att få komma i andra hand men vägs hela tiden mot skadeståndsaspekten. De lösningar som väljs, säger erfarenheten, är ofta av utpräglad ad hoc-karaktär.

Det är oklart i vilken mån konkursboet kan ta betalt från ägaren för sin hantering med identifiering, särskiljande och utlämnande av separationsegendomen, om inte särskild överenskommelse träffas med denne. Även om det är lagligen möjligt framstår en sådan debitering ofta som opraktisk, därför att sådana diskussioner lätt tenderar att kosta mer i tidsåtgång än vad som kan vinnas i kostnadsbesparing.

Konkursförvaltarens skäl att befatta sig med separationsegendom är flera och kan sammanfattas enligt följande:

Det betraktas som en uppgift som i sig ingår i förvaltaruppdraget, och som skulle kunna föranleda inom- eller utomkontraktuellt skadeståndsanspråk mot konkursboet eller konkursförvaltaren om den försummas.

I många fall är omfattningen av separationsegendom inte känd förrän en tid efter konkursutbrottet. Egendomen kan i sådant fall behöva säkras för fortsatt utredning och det kan också finnas tvistiga frågor hänförliga till egendomen som behöver lösas innan den kan lämnas ut.

Konkursförvaltaren önskar förhindra att onödig skuldbelastning sker i konkursen, med åtföljande lägre dividend för övriga borge­närer.

Det kan, som i ytterlighetsexemplet ovan, förutses att det omgående kan emotses mängder av telefonsamtal eller mailförfrågningar från separatisterna om utfående av egendomen, ofta nog i ett tonläge som är mycket besvärande för advokatfirmans personal. Anmälningar till olika instanser såsom advokatsamfundet, polisen eller TSM följer ofta i spåren när egendomen inte lämnas ut snabbt nog. Ytterlighetsexemplet tenderar ofta att föranleda betydande kostnader för konkursboet.

 

5  Våra synpunkter på Passivitetsregeln

7 kap. 8 § KL är den portalbestämmelse vari konkursförvaltarens upp­drag definieras. Bestämmelsen ger konkursförvaltaren i princip ett öppet mandat att vidta alla åtgärder som är förmånliga för borgenären; denne ska enkelt uttryckt nyttomaximera. Omvänt får man utgå från att konkursförvaltaren bör avstå från sådana kostnader som inte bidrar till nyttan. Hur nyttan ska uppnås framgår inte av paragrafen, men i 8 kap. KL och på vissa andra ställen finns ett antal bestämmelser som närmare preciserar hur specifika arbetsuppgifter ska utföras. Det finns, som angivits ovan, också ett antal bestämmelser som innebär avsteg från åliggandet att nyttomaximera. Där direkta regler inte finns får konkursförvaltaren laga efter läge, med beaktande av den övergripande principen.

Rent formellt framstår Artikelns resonemang kring paragrafens
innehåll om nyttomaximering som invändningsfritt; slutsatsen verkar följa, eller motsägs i vart fall inte, av innehållet i 7 kap. 8 § KL. HD
har också i bl.a. NJA 2015 s. 132 givit uttryck för sådana tankar, låt vara i annat sammanhang.

Tolkningen av aktuell lagbestämmelse förefaller inte heller särskilt kontroversiell. Det är först i kombination med det andra ledet av den hävdade Passivitetsregeln, nämligen i förhållningssättet till gäldenärens skulder, som regeln i detta sammanhang får stor betydelse. Det är därigenom som förslaget innebär ett väsentligt avsteg från vad som hittills anses ha gällt.

Vi menar att det finns skäl att ifrågasätta Passivitetsregelns synsätt på gäldenärens skulder i aktuell situation. Enligt vår mening saknas det först och främst erforderligt rättsligt stöd för den tolkning som framförs i Artikeln. Inte heller finns det skäl att verka för en förändring i sådan riktning. Skälen härför är flera och kan ställas upp enligt följ­ande.

 

1. Nyttomaximering

Genom att konkursförvaltaren iakttar det passiva förhållningssätt som Zamani förespråkar uppkommer lätt en onödig skuldsättning för gäldenären vilken kan komma att gå ut över dividenden i konkursen, till nackdel för övriga borgenärer. Uppenbart kan Passivitetsregeln här stå i motsättning till uppgiften att nyttomaximera.

Vi anser dessutom att det i konkursförvaltarens uppgift att ta tillvara borgenärernas gemensamma rätt och bästa innefattas att vidta alla åtgärder som ökar borgenärernas utdelning i konkursen, och inte bara vissa utvalda åtgärder. Om detta sker genom att intäkterna till konkursboet ökas, dess massaskulder minskas eller om de totala konkursfordringarna minskas genom att konkursförvaltaren förhindrar att sådana skulder uppkommer måste rimligen sakna betydelse. Enligt vår mening är det just genom den högre dividenden som nyttan kan mätas.

Det noteras att Zamani inte anför några lagbestämmelser till stöd för tesen om påbjuden passivitet även i skuldsättningsledet, annat än att konkursförvaltarens uppgift att anmärka mot bevakade fordringar enligt 9 kap. KL uppkommer först i och med att ett bevaknings- och anmärkningsför­farande inleds. Inte heller åberopar han nämnvärt stöd i praxis eller doktrin.

Den rättspolitiska motiveringen för en sådan Passivitetsregel är inte heller lätt att förstå, annat än att det kan upplevas som en möjlighet till vissa besparingar. Att sådana besparingar lätt dyker upp som kostnader på andra håll i konkursen, eller hos andra aktörer, finns det all anledning att överväga. Värdet av besparingsskälet framstår därför som svagt. 

Dessutom är hänvisningen till reglerna vid bevaknings- och anmärkningsförfarandet inte relevant. Det som åligger konkursförvaltaren i anmärkningsförfarandet är något annat än det som innefattas i att försöka undvika att onödiga fordringar uppkommer till följd av underlåtenhet att uppfylla gäldenärens vårdförpliktelser. Inom ramen för förfarandet ska konkursförvaltaren anmärka mot de fordringar som denne inte anser ha den utdelningsrätt som påstås av borge­nären. Konkursförvaltaren ska i bevakningsförfarandet däremot inte aktivt verka för att reducera berättigade fordringar; alla har rätt att delta i fördelningen av gäldenärens tillgångar på det sätt lagen föreskriver och konkursförvaltaren ska lojalt tillse att förutsättningarna härför är goda. Detta är emellertid något annat än att vara verksam för att minimera onödigt påförda skulder. Det sistnämnda är dessutom positivt inte bara för konkursboet; även ägaren av separationsegendomen är säkert mer nöjd med att undgå skada än att få en ersättningsgill massafordran på grund av den allmänna vårdplikten försummats.

 

2. Förutsebarheten

Passivitetsregeln har inget självständigt innehåll, utan definieras utifrån ett antal faktorer i konkursen som konkursförvaltaren i princip inte har någon kännedom om när arbetet påbörjas. Som regeln är utformad förutsätts att konkursförvaltaren innan några åtgärder vidtas har god kännedom om dels hur stora massaskulderna kan tänkas bli om konkursförvaltaren förhåller sig passiv, dels vilka kostnaderna som uppkommer vid en tänkt hantering av separationsegendomen.

Att konkursförvaltaren i förväg ska kunna ange storleken på massaskulderna riktade mot boet är naturligtvis omöjligt; hur ska han eller hon veta det innan kunskap erhållits om vilken egendom som är aktuell, de närmare förhållandena om egendomens lokalisering, ställ­företrädarens och anställdas m.fl. vilja att medverka samt en mängd andra förhållanden hänförliga till ägarens organisation och normala tillvägagångssätt för att säkra och kanske realisera omhändertagen egendom? Ytterligare en faktor av betydelse för att bedöma eventuella massakrav mot konkursboet är hur upprörda och påstridiga separatisterna kan förväntas bli till följd av behandlingen; upprörda separatister kan förväntas ställa skadeståndskrav i högre utsträckning, vilket således utökar konkursförvaltarens uppdrag enligt Passivitetsregeln. Mer timi­da separatister bör däremot negligeras.

Konkursförvaltaren ska också på förhand kunna ange omfattningen av det arbete som krävs för hantering av separationsegendomen. Detta innefattar en bedömning av vilket arbete som går åt för att identifiera egendomen, skilja den specialiserade egendomen från konkursboets egendom, säkra den och lämna ut den till tredje man och därmed förenad kommunikation med separatister, ställföreträdare, anställda etc. Därjämte krävs en på förhand god inblick i det allmänna trassel som ofta uppkommer när beslut ska fattas på begränsade underlag och i samarbete med personer man aldrig tidigare haft med att göra, och vars vilja och förmåga till samarbete kan vara svårt att avgöra på förhand.

Därigenom uppkommer situationen att frågan huruvida konkursförvaltaren kommer att uppfylla den allmänna vårdplikten eller inte blir olika från konkurs till konkurs, beroende på hur de ekonomiska förhållandena gestaltar sig. Ena gången är konkursförvaltaren beredd att hantera separationsegendom, men i ett annat fall får tredje man kalla handen; förmodligen utan att den som vill ha bistånd med att säkra sin egendom i konkursboets vård förstår varför. En sådan variabel regel kommer enligt vår uppfattning att påtagligt underminera förtroendet för konkursförfarandet.

 

3. Affärsmässigheten

Passivitetsregeln kan också interferera på ett olyckligt vis med det affärsmässiga förhållningssätt som det i andra sammanhang råder enighet om att konkursförvaltaren ska iaktta. Antag att konkursförvaltaren vid konkursutbrottet önskar föranstalta om att en nästan färdig entreprenad slutförs i boets regi och avlämnas till beställaren, i syfte att skydda boets entreprenadfordran mot avräkningar enligt kontraktet. Det går naturligtvis bra. Om konkursförvaltaren däremot av samma skäl, alltså för att skydda entreprenadfordran, istället (eller dessutom) önskar återlämna en från beställaren lånad eller hyrd byggkran, i
synnerhet om det är förenat med mer påtagliga kostnader för boet, så låter det sig inte göras. I sistnämnda fall torde nämligen ägarens fordran på gäldenären inte i första hand resultera i en massaskuld, som därmed blir noll, utan i en motfordran i entreprenaden att avräkna på kontraktssumman. Härigenom kan det inte bara uppkomma betydande, och helt onödiga, avgränsningsproblem, utan Passivitetsregeln kan dessutom lägga effektiva hinder i vägen för en för borgenärerna gynnsam konkursförvaltning.

 

4. Inte ett odelat ansvar 

Passivitetsregeln bygger på förutsättningen att det finns klara regler för vem som kan åläggas den skadeståndsskyldighet som kan uppkomma när konkursförvaltaren underlåter att uppfylla den vårdplikt som åtföljer separationsegendomen. Vi menar emellertid att beskrivningen av skadeståndsskyldigheten inte är korrekt.

Vi är eniga med vad som framförs i Artikeln beträffande den allmänna vårdplikten, d.v.s. skyldighet som finns enligt allmänna civilrättsliga principer för den som har besittning till annans egendom att även utan avtalsstöd i rimlig mån vidta åtgärder för att förhindra att egendomen förstörs samt att utlämna densamma till den rättmätige ägaren. Mellan tredje man och gäldenären föreligger dessutom oftast avtal som innehåller längre gående vårdförpliktelser för gäldenären, vilken överskjutande del således utgör en kontraktuell vårdplikt.

Vi delar Zamanis uppfattning att när konkursförvaltaren tar omhand gäldenärens egendom överförs den allmänna vårdplikten på boet såvitt avser den separationsegendom som faktiskt omhändertas, medan den kontraktuella vårdplikten inte följer med i annat avseende än att den av borgenären kan bevakas såsom en skadeståndsfordran i konkursen. Egendom som konkursförvaltaren inte tar omhand, t.ex. för att densamma inte kan återfinnas, medför dock inget vårdansvar för boet. Men tredje man kan då bevaka eventuell skadeståndsfordran i konkursen. 

Däremot skiljer sig vår och Zamanis uppfattning åt beträffande vilket ansvar konkursförvaltaren kan ha om denne underlåter att låta konkursboet fullgöra den allmänna vårdplikten.

Om vi ska försöka strukturera hur ett ekonomiskt ansvar kan utkrävas vid bristande fullgörelse av vårdplikten kan situationen beskrivas enligt följande:

 

1. Konkursförvaltarens underlåtenhet att låta konkursboet fullgöra gäldenärens kontraktuella vårdplikt innebär att om det till följd härav uppkommer skada, inträder en motsvarande skadeståndsfordran som bor­genären kan bevaka i konkursen.
2. Vad gäller underlåtenhet att fullgöra den allmänna vårdplikten är detta en förpliktelse som åvilar konkursboet, och om underlåtenheten medför skada kan anspråk på grund härav göras gällande direkt mot konkursboet, dvs. skadeståndskravet utgör en massaskuld.
3. Enligt 17 kap. 1 § KL föreligger skadeståndsskyldighet för konkursförvaltaren personligen för skada som vållas konkursboet, borgenär eller gäldenären. En separatist i denna sin egenskap anses principiellt inte vara borgenär i konkursen. Om konkursförvaltaren underlåter att fullgöra den allmänna vårdplikten och detta föranleder skada för separatisten får skadan anses som en tredjemansskada.

Någon skadeståndsregel till skydd för tredje man finns inte i konkurslagen. Däremot anses det finnas en allmän princip för skadestånd i förhållande till tredje man för det fall konkursförvaltaren uppsåtligen eller genom vårdslöshet vållar ren förmögenhetsskada genom överträdelse av en regel till skydd för denne. Principen har fastställts bl.a. i NJA 1996 s. 700. I fallet hade konkursförvaltaren avyttrat en rörelse till vilken tredje man gjort gällande bättre rätt. Konkursförvaltarens åtgärd skedde med motivering att tredje mannen inte styrkt att det före­kommit ett relevant sakrättsligt skyddat fång för denne. Efter försäljningen avslutades konkursen med utdelning till borgenärerna. Långt därefter väckte tredje mannen talan mot konkursförvaltaren personligen med krav på ersättning för sin skada. Talan fördes till HD i form av en mellandom, där frågan var om ren förmögenhetsskada var ersättningsgill för det fall konkursförvaltaren genom försäljningen bedömdes ha varit vårdslös, men utan att ha vållat skadan genom brott. Konkursförvaltaren invände i underrätterna bl.a. att talan inte kunde riktas mot honom utan skulle ha förts mot konkursboet, som uppburit ersättningen för rörelsen. HD ansåg, utan närmare motivering, att hinder att rikta anspråket direkt mot konkursförvaltaren inte fanns. HD ansåg vidare att det fanns en allmän rättsregel av innebörd att konkursförvaltaren skulle tillse att tredje mans egendom inte drogs in i konkursen och menade att skadeståndsskyldighet därför kunde föreligga om skadan vållats genom vårdslöshet.^[5]

Den allmänna vårdplikten för omhändertagen separationsegendom måste anses vara en rättsregel till skydd för tredje mans intressen och ett åsidosättande av den regeln kan därför föranleda skadeståndsskyldighet för konkursförvaltaren, om skada vållas uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Ett åsidosättande av vårdplikten enligt den modell som anges i Passivitetsregeln torde vara ett uppsåtligt åsidosättande; konkursförvaltaren avstår ju från sin skyldighet med full kännedom om samtliga relevanta fakta. Därmed kan det uppkomna ett personligt ansvar för konkursförvaltaren om vårdplikten inte fullgörs.

Skulle det till äventyrs vara så att separatisten genom den uppkomna skadeståndsfordran istället ska anses vara borgenär i konkursen och att skadan därigenom istället vållats en borgenär, borde den uppkomna skadan kunna angripas utifrån en direkt tillämpning av 17 kap. 1 § KL. Vidare bör övriga borgenärer i konkursen kunna rikta ett ersättningsanspråk mot konkursförvaltaren med stöd av nyss nämnd bestämmelse om en tillämpning av Passivitetsregeln fått till följd att dessa drabbats av en lägre utdelning i konkursen än vad som blivit fallet om konkursförvaltaren iakttagit tredje mans intressen. 

Slutsatsen av det anförda är att den konkursförvaltare som följer den föreslagna Passivitetsregeln riskerar att göras personligen ansvarig för den därigenom uppkomna skadan.

 

6  Avslutning

Konkursförvaltning är en i många avseenden praktisk verksamhet och det har många gånger konstaterats att bäst resultat uppnås i affärs­delen om den kan omgärdas av så få regler som möjligt, tillsammans med högt ställda krav på dem som är satta att hantera verksamheten. Här bör råda affärsmässighet och sunt förnuft, samt ett välavvägt risktagande. De regler som måste finnas bör i första hand inriktas på att få till stånd en så rättssäker och snabb hantering som omständigheterna medger. Frågan om hantering av separationsegendom i konkurs är inte reglerad i konkurslagen utan är ett moment som har vuxit fram under hänsynstagande till situationens krav. Det är få konkursförvaltare som hittills funnit det förenligt med boets affärsmässiga intressen att möta separatister med att avstå från att samarbeta i rimlig mån för att dessa ska kunna få ut sin egendom. Det torde sällan vara ekonomiskt gynnsamt för boet eller de som ska hantera förvaltningen att möta separatisterna med likgiltighet inför var deras egendom befinner sig, hos vem och hur de ska gå tillväga för att få ut densamma. Vi anser inte att det aktuella förslaget korresponderar med den praktiska verklighet som konkursförvaltarna är satta att hantera.

Huruvida det är en lämplig ordning att konkursförvaltaren bör ha ett personligt ansvar för fullgörandet av den allmänna vårdplikten kan diskuteras; det ger å ena sidan en handlingsdirigerande effekt så att tredje mans intressen faktiskt beaktas, men å andra sidan brister det i balans då ansvaret drabbar förvaltaren medan vinsten som kan uppkomma tillförs boet. Förhållandet kan lätt leda till en försiktighet
eller överarbetning som inte är ekonomiskt motiverad. Eftersom det under nuvarande förhållanden kan antas att konkursförvaltaren ändå bär ett sådant personligt ansvar bör dock konkursförvaltarna rimligen förhålla sig till det.

 

---

[1]  För ytterligare hänvisningar, se Artikeln s. 56.

[2]  Palmer/Savin, Konkurslagen, en kommentar, till 7 kap. 12 § första stycket
Kronofogdemyndigheten, handbok i konkurstillsyn, s. 38. För en uppdaterad sammanfattning av rättsläget, se tillämparuppsats av Klaralee Keilor, Stockholms universitet, 2019.

[3]  Se bland annat Jakob Heidbrink, Omhändertagande av annans egendom – ett avtalsgrundande rättsfaktum? SvJT 2008 s. 57 ff.

[4]  SOU 1983:24, Ny konkurslag, s. 301.

[5]  Det finns förvisso skäl att vara kritisk mot domen; det är inte rimligt att konkursförvaltaren i ett sent skede ska behöva svara personligen för eventuella felbedömningar samtidigt som hela värdet av egendomen tillförts boet, utan att vara berättigat till det. Det förefaller mer rimligt att tredje mannen istället hade haft att hålla sig till att föra talan mot boet, t.ex. i analogi med 4 kap. 20 § utsökningsbalken om skyldighet att föra talan om bättre rätt till utmätt gods, vid risk att rätten till skadestånd annars förfallit. I vart fall om tredje mannen givits erforderlig respit för att förbereda och väcka en sådan talan innan konkursen avslutats.