Vem bär ansvaret för att kategorisera rättsfakta i dispositiva tvistemål?

 

 

Av chefsrådmannen Måns Wigén[1]

 

Vid handläggningen av dispositiva tvistemål av viss omfattning uppstår ofta menings­skiljaktigheter mellan parterna och rätten i frågan om hur parternas grunder för talan ska formuleras. En typsituation är den att käranden vill åbe­­ropa en stor mängd faktiska omständigheter till grund för sin talan medan sva­­randen invänder att det inte går att försvara sig mot en talan vars grun­der inte är tydliga och väl avgränsade. Rätten vill för sin del ofta formulera par­ternas grunder på ett sätt som knyter an till de rättsregler som bedöms vara tillämp­liga för att förbereda sig för att döma i målet. Rätts­aktörernas olika synsätt på frågan om grunder­na för talan avslöjar att det sak­nas en gemensam förståelse för de allmänna processrättsliga begreppen åberop­ande, rättsfakta och mot­fakta. När rätten ska bestämma vad som utgör parternas grunder för talan uppstår en regel- eller principkonflikt mellan de processrättsliga regler som hör till dispositionsprincipen och de regler som hör till offi­cialprincipen. Kort sagt ställs rätten inför frågan vem som bär ansvaret för kategoriseringen av rättsfakta.

 

Civilprocessens funktion

Domstolarna har varit en del av samhällsordningen under så lång tid att det var länge sedan statsmakterna behövde lägga fram skälen för deras existens. I modern tid har lagstiftaren varit mer upptagen av frågan hur domstolarna ska utföra sin uppgift me­dan frågan om varför de ska finnas sannolikt bedömts som självklar.

Inom doktrinen har däremot frågan om domstolarnas existens­berättigande diskute­rats flitigt. Frågan behandlas normalt under rub­riken processens funktioner.[2] Civil­processens funktioner[3] beskrivs ofta som konfliktlösning och handlingsdirigering. Den materiella rätten be­står av handlingsregler för enskilda. Genom konfliktlös­ningen tiller­känns den enskilde sin rätt samtidigt som samtliga enskildas framtida hand­lings­vanor styrs i den riktning som lagen föreskriver. På det indi­viduella planet får den enskilde konfliktlösning[4] och på det allmänna planet får lagen genomslag genom handlingsdirigering[5]. Funktionerna står inte i motsatsförhållande till va­ran­dra utan förutsätter varandra för sin existens. Den växelverkan som råder mellan kon­fliktlösning och hand­lings­dirigering samman­fattas ibland med att rättskip­ning­ens över­gripande funktion är att bidra till maximalt genomslag för ändamålen bakom den materiella rätten (genomslagsfunktionen).[6]

I förarbetena till rättegångsbalken uttrycks att civilprocessen syftar till att meddela rättsskydd.[7] I ett historiskt perspektiv har dock rätts­skydds­funktionen (och den besläkt­ade konfliktlösningsfunktionen) länge stått i skuggan av Ekelöfs tankar om hand­lings­dirigering (och genom­slagsfunktionen). Lindell framhåller dock rättsskydds­funk­tionen som processens viktigaste funktion. Den enskilde måste ha en möjlighet att realisera sitt rättsanspråk och på detta vis få rättsskydd.[8] Sett till de senaste decen­niernas utveckling med både EU-rättens och EKMR:s inträde i den svenska rätten har rättskyddstanken åter fått en framskjuten plats.

Frågan om civilprocessens funktion har sannolikt inte bara betydelse i teorin. Den en­­skilde rättstillämparen kan förväntas inta olika stånd­punkter i frågor om t.ex. bety­delsen av en materiellt riktig dom, materiell processledning och principen om jura novit curia (”rätten känner lagen”) beroende på vilken funktion som den tillämparen anser att civil­processen vilar på.

 

Dispositionsprincipen och officialprincipen

Med dispositionsprincipen avses normalt den samling av processregler (klass av reg­ler) som ger parterna rätt/frihet att binda rätten genom sina processhandlingar (dis­posi­tioner).[9] Dispositionsprincipen är en del av förhandlingsprincipen som utgör den allmänna grundsatsen att det är parterna som genom sina processhand­lingar ska beskriva den mot­sätt­ning/konflikt som de önskar att rätten ska döma över (kontra­diktion).[10]

Officialprincipen är den processrättsliga princip som ofta ställs i motsatsförhållande till förhandlingsprincipen och dispositionsprincipen. Med officialprincipen avses reg­ler som ger rätten möjlighet eller skyldighet att verka självständigt i processen (rätten får handla ex officio).[11] Processregler som ger uttryck för officialprincipen kan delas in i rättens processledande verksamhet, utredande verksamhet och dömande verk­samhet.

Processreglerna om yrkande, åberopande och bevisning ger parterna stor bestäm­manderätt över rättegången i dispositiva tvistemål.[12] Rättens prövning bestäms av parternas yrkanden och åberopanden (rättsfakta och motfakta). Rätten får också endast ta upp bevisning på en parts yr­kande och en parts erkänn­ande är bindande. Dessa regler om process­materialet utgör kärnan av dispositions­principen.

Rättens officialplikter[13] att utöva materiell processledning och att tillämpa gällande rätt (rättstillämpning) påverkar dock parternas möjligheter att helt fritt förfoga över processmaterialet. I korthet bestämmer parterna över alla faktiska omständigheter i målet (faktaplanet) medan rätten bestämmer över vilka rättsregler som ska tillämpas (regelplanet). Här krävs dock ett samspel mellan parternas faktaförsörjning och rätt­ens dömande verksamhet. Rätten ansvarar för samspelet under benämningen mate­riell processledning.

 

Parternas åberopsbörda

Med åberopsbörda[14] avses parternas skyldighet att åberopa de omstän­digheter som de vill lägga till grund för sin talan. Denna skyldighet för parterna framgår indirekt genom en till rätten riktad handlingsregel som anger ramen för rättens prövning.[15] I dispositiva tvistemål får domen inte grundas på omständigheter som inte av part åbe­ropats till grund för hans talan.[16]

Åberopsbördans närmare innebörd kan beskrivas i termer av vad[17] som ska åbero­pas, hur[18] åberopandet ska gå till och vilken part[19] som har åberopsbördan.

Föremålet för åberopsbördan är rättsfakta. I förarbetena uttalas att med ”omständig­he­ter” i 17 kap. 3 § rättegångsbalken avses ”omedelbart relevanta fakta” och ”mate­riella rättsfakta”.[20] I doktrinen har be­greppet rättsfakta ägnats stor uppmärksamhet. Rätts­fakta definieras van­ligen som faktiska omständigheter som direkt kan leda till att en viss rättsföljd in­träder.[21] Rätts­fakta ställs ofta mot bevisfakta som avser faktiska omständigheter som endast indirekt kan leda till en viss rättsföljd.[22]

Rättsfakta avser vanligen ett händelseförlopp, t.ex. en beskrivning av någonting som har hänt eller existerat. Rättsfakta kan dock även avse någonting som inte har hänt eller exi­sterat.[23] Typiskt sett avser ordet fakta någonting som har kunnat konstateras eller be­stämmas. Fakta utgör därmed ett etablerat (bevisat) tillstånd. Med fakta i rätts­fakta avses dock ett påstå­ende om fakta. Det är ett påstående som rätten ska pröva inom ramen för sin bevisvär­dering.[24] 

Enligt den vanliga definitionen av rättsfakta förutsätts de faktiska omständigheterna knyta an till en rättsföljd i en tillämplig rättsregel. Rättsreglerna delas in i försatser (rättsfakta) och eftersatser (rätts­följder).[25] Även rekvisit[26], abstrakta rättsfakta[27] och bi­falls­villkor[28] är van­liga begrepp för rättsregelns försats.[29] Det är viktigt att upp­märksamma att rättsfakta inte är detsamma som försatsen/bifallsvillkoret i rätts­re­geln. Med rätt i rättsfakta avses i stället ett på­stående om att de faktiska omstän­digheterna knyter an till rättsregelns försats på ett sådant sätt att rättsföljden ska in­träda.[30] Det påståendet ska rätten pröva inom ramen för sin rättstillämpning.

Rättsfakta behöver konkretiseras. För det första behöver rättsfakta individualiseras med tids- och rumsangivelser.[31] Rättsfakta behöver också konkretiseras i förhåll­an­de till rekvisiten/bifallsvillkoren i rätts­regeln. Det saknas anvisningar om hur långt den konkretiseringen be­höver föras.[32] Det står klart att det inte räcker med att ange själva bifalls­villkoret, men också att det inte behöver konkretiseras ner på en nivå där det i stället blir fråga om bevisfakta. Om­fattningen av fakta som be­höver åberopas — och konkre­tionsnivån — bestäms av de ord/ begrepp som används i rättsregelns rekvisit/bifalls­villkor.[33] Åberops­bördans om­fattning kan därför bestämmas först efter en tolkning av rättsregelns innehåll.

Civilprocessen är uppbyggd kring grundtanken att det är de två parterna som genom sina växelvisa åberopanden och bemötanden (dispositioner) ska beskriva de sak­för­hållanden som ska prövas av rätten.[34] Det innebär för det första att både käranden och svaranden bär en åberopsbörda.[35] Det innebär också att parterna ska ange sin in­ställning till samtliga rättsfakta som motparten åberopat. Som invändning mot åbe­ropade rättsfakta kan parterna lämna tre s.k. sakinvändningar (förnekande, rättsin­vändning eller motfakta).[36] Förnekande[37] utgör en invändning mot det faktiska hän­delseförloppet som käranden påstår har ägt rum. Rättsinvändning utgör en in­vänd­ning mot att åberopade rättsfakta ska leda till en tillämpning av bifallsvill­koret i rätts­re­geln.[38] Motfakta utgör ett från kärandens rättsfakta fristående på­stående om faktiska omständigheter, som leder till tillämp­ningen av en försats i en rättsregel som än­drar den rättsföljd som käranden söker.[39] Motfakta brukar kate­goriseras som rätts­­­­­­hin­drande eller rätts­förändrande.[40] För egen del föreslår jag begreppet avslags­villkor.[41] Parterna behöver också ange sin inställning (någon av sakinvändningarna) till varje påstående av motfakta.

Processhandlingen åberopande kräver att parten klart och otvetydigt anger att om­stän­digheten läggs till grund för talan.[42] Det är inte tillräckligt att endast näm­­na eller hänvisa till omständigheten i en skrift eller vid en muntlig framställning. En omstän­dighet kan på det sättet bli införd i målet, men inte åberopad som grund. Parten kan då endast använda omständigheten som bevisfakta, men inte som rättsfakta. 

Parternas dispositioner (åberopandena och inställning till dessa) be­stämmer ramen för rättens prövning.[43] Genom att klarlägga parter­nas dispositioner framträder inte bara vilka omständigheter som ska bevis­värderas och/eller tillämpas mot gällande rätt utan också i vilken ordning prövningen bör ske.[44] I fråga om parternas åbe­ro­pan­de av rätts­fakta och motfakta är det viktigt att beakta i vilken ordning rätten bör prö­va dessa. Med den successiva relevansens princip avses rättens skyl­dig­het att pröva rättsfakta före motfakta.[45]

Det saknas generella anvisningar om hur åberopsbördan ska fördelas mellan parter­na. Hardenberger beskriver dels några förklaringsmodeller[46] för åberopsbördans för­delning, dels olika typfallsspecifika riktlinjer[47] som kan härledas ur HD:s praxis av­seen­de vissa typer av rättsfakta och motfakta. En van­lig förklaringsmodell vilar på grundtanken att det är möjligt att dela upp de ma­te­riella rättsreglerna i bifalls- res­pektive avslagsvillkor[48] och att fördel­ning­en av åbe­ropsbördan ska följa den upp­del­ningen. En annan vanlig förklaringsmodell är att åbe­ropsbördans fördelning ska följa bevisbördans fördelning.[49]

För egen del anser jag att förklaringsmodellen som bygger på en uppdelning av de ma­­teriella rättsreglerna i bifalls- respektive avslagsvillkor har tydligast skäl för sig. För att komma fram till vilka omständigheter som ska prövas — och sedan om talan ska bifallas eller avslås — måste rätten analysera de materiella rättsreglerna i termer av bifalls- respektive avslagsvillkor. Rätten kan inte resignera inför utmaningen att det saknas tydliga kriterier för hur uppdelningen ska göras.[50] Tolk­ningen av rätts­re­glernas betydelse i termer av bifalls- och avslagsvillkor utgör en av grundstenarna i rätts­tillämpningen.[51] När den tolkningen väl är genomförd är det ofta enkelt att slå fast vilken av parterna som har fördel av att den faktiska omständigheten bedöms före­ligga och sedan lägga åberopsbördan på den parten.[52]

 

Rättens skyldighet att tillämpa gällande rätt (jura novit curia)

Rättens främsta officialplikt är att döma i målet. Den dömande verk­samheten består i korthet av bevisprövning och rättstillämpning. Rätts­tillämpningen kan delas in i en rättsutredande fas och i en avslutande tillämpande fas. Domaren ska i sin rättsut­red­­­­­­ning slå fast vad som utgör ”gällande rätt”. Begreppet gällande rätt utgör en teo­re­tisk konstruktion av rättsutredningens slutpunkt. Domaren ska nå fram till gäll­ande rätt genom att ur rättskällorna tolka innebörden/betydelsen av de mate­riella rätts­reg­lerna.

Gällande rätt, rättskälleläran och den juridiska metodläran för ut­tolk­­ningen av rätts­­källorna har behandlats utförligt i litteraturen. Begreppet gällande rätt har vuxit fram ur det rättspositivistiska synsättet att ”rätten” vid varje givet ögonblick kan fix­eras med hjälp av rättskälle­läran och den juridiska metodläran.[53] På det sättet ga­ran­teras den rätts­sökande allmän­heten likformighet och förutsebarhet vid domstolens prövning.[54] Det här förhåll­ningssättet till ”rätten” och den roll som dom­­stolarna har för att upprätthålla rätten kräver att den enskilde domaren känner till rättens inne­håll. Den processrättsliga principen om jura novit curia utgör därför en del av den helhet som utgörs av det rättspositivistiska paradigmet gällande rätt.

Principen om jura novit curia är endast delvis lagfäst.[55] I lag föreskrivs att parterna inte behöver bevisa sina påståenden om innebörden i gällande svensk rätt.[56] Rätten har det yttersta ansvaret för att utreda vad som är gällande rätt. Det utrednings­an­svaret är den ena sidan av principen om jura novit curia. Den andra sidan är att rätten är obunden av parternas åsikter om vad som utgör gällande rätt. Den sidan av prin­cipen framgår motsatsvis av att rättsregler inte utgör sådana omständigheter som parterna enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken måste åberopa till grund för sin talan.[57] Även om rätten i princip står fri i sin rättstillämpning anses den ändå ha en skyldig­het att uppmärksamma parterna på att en rättsregel som inte varit uppe till dis­kus­sion i rättegången kan komma att bli tillämplig (se ”Bolagets obehöriga nyttjande” NJA 1993 s. 13).[58]

Rättskällorna kan delas in i olika kategorier som har varierande ”stadga” beroende på hur erkänd rättskällan är och hur lätt den är att finna. Rättskällorna kan delas in i följ­ande kategorier (med fallande grad av ”stadga”): lagbestämmelser, förarbeten, rätts­praxis, sedvana och handelsbruk.[59] Om de materiella civilrättsliga reglerna till­åter det (dispositiv rätt) utgör även parternas avtal en rättskälla som rätten ska tillämpa.[60] 

Vid rättsutredningen ska rätten först ur rättskällorna finna själva rättsregeln/bifalls­villkoret/avslags­villkoret och sedan tolka dess betydelse /innehåll/tillämpnings­om­råde med hjälp av legitima tolkningsmeto­der (bl.a. logisk-grammatisk, systematisk och subjektiv).[61] Rättsutredningens komplexitet bestäms således av hur svårt det är att finna rättsregeln respektive att uttolka densamma. En rättsutredning kan därmed vara alltifrån mycket enkel till synnerligen komplicerad. 

I rättstillämpningens andra steg ska rätten tillämpa rättsregelns innehåll (bifalls­vill­koren/avslagsvillkoren) på de faktiska omständigheter (rättsfakta/motfakta) som par­­­­terna har åberopat och bevisat. Det innebär att parternas dispositioner be­höver vara klarlagda och bevisprövningen genomförd innan rättstillämpningen kan avslu­tas. Rätten har samtidigt svårt att klargöra parternas dispositioner utan att kän­na till rättens inne­håll. Härmed uppstår ett slags ”rättstillämpningens cirkel­reso­ne­mang” där par­ter­nas dispositioner och bevisprövningen inte kan avslutas innan rätts­tillämp­ningens första steg — rättsutredningen — genom­förts, vilket egentligen ska ske först efter klar­läggande av parternas dispositioner och bevisprövningen. 

Sammanfattningsvis står rättens officialplikt att tillämpa gällande rätt (jura novit curia) i ett oupplösligt samband med parternas åberopsbörda. Rätten genomför sin rättsutred­ning med ut­gångspunkt i parternas dispositioner medan parterna natur­ligtvis har svårt att for­mulera sina åberopanden (dispositioner) utan att känna till rätts­regelns innehåll. En annan av rättens official­plikter — utövande av materiell processledning — ska säker­ställa att det här fungerar i praktiken.

 

Materiell processledning

Med materiell processledning avses rättens skyldighet att verka för att tvistefrågorna blir klarlagda och att parterna anger allt som de vill åberopa i målet. Rätten ska med frågor och påpekanden försöka av­hjälpa otydligheter och ofullständigheter i parter­nas framställningar.[62]

Vid rättegångsbalkens införande gällde denna skyldighet endast vid huvudförhand­lingen.[63] I förarbetena manades till stor försiktighet. En alltför aktiv domare kun­de uppfattas som partisk. Ansvaret för målets utredning vilade i första hand på par­ter­na.[64] År 1971 utvidgades regeln om materiell processledning till att gälla redan un­der förberedelsen. Skälet var att det samtidigt infördes begränsningar i möjligheterna att åberopa nytt material i hovrätten och att det därför var viktigt att allt väsentligt kom fram redan i tingsrätten. I förarbetena till utvidgningen uttalades att den mate­riella processledningen i dispositiva mål även i fortsättningen skulle utövas med för­siktig­het och inte fick medföra att principen om parternas frihet att disponera över pro­cessmaterialet åsido­sattes. I samband med klarläggandet av vilka grunder par­terna vill anföra kan rätten i viss utsträckning komma att föranleda parterna att åbe­ropa omständigheter, som tidigare har förbigåtts, men får inte uppträda så att den ens får sken av att ta parti för den ena parten.[65]

1977 års rättegångsutredning fick i uppdrag att göra en översyn av reglerna om ma­te­riell processledning. Rättegångsutredningens uttalanden omfattar den materiella processledningens syfte, hur den bör utövas i olika måltyper och hur den bör skilja sig åt beroende på vilken del av parternas talan som avses (yrkandet, grunderna och bevisningen).[66] I den efterföljande propositionen lämnade departementschefen mer kortfattade uttalanden om den materiella processledningen.[67]

Rättegångsutredningen framhöll att rättegångens ändamål[68] är att åstadkomma ett materiellt riktigt avgörande av saken. Processreglerna ska se till att sådana avgöran­den kan ske på ett enkelt, snabbt och billigt sätt.[69] Den materiella processledningen syftar därför till att ta fram snabba, billiga och materiellt riktiga avgöranden.[70]

Vid den materiella processledningen ska domaren göra en avvägning mellan å ena sidan den hjälp­­behövande partens intresse av att få ut så mycket som möjligt av rättegången och å andra sidan motpartens intressen av att domstolen är opartisk och inte låter rättegången ut­vidgas för mycket.[71]

I förarbetsuttalandena om materiell processledning i dispositiva tviste­­mål fram­hålls parternas frihet att själva bestäm­ma vad som är före­mål för processen.[72] Processled­ningen ska därför i princip begrän­sas till att av­hjälpa otydligheter och ofullständig­heter i parternas talan. Doma­ren bör vara mycket restriktiv med att uppmuntra par­terna att föra in nytt material.[73]

I fråga om processledning avseende rättsfakta uttalas i förarbetena att domaren bör fråga om ”alternativa grunder” om det fram­står som ”nära till hands liggande att par­ten, om han kommit att tänka på det, hade önskat åberopa det nya materialet”.[74] Rätte­gångsutredningen gjorde en skillnad mellan att parterna inte åberopat en om­ständighet som rättsfakta och att parten överhuvudtaget inte nämnt omständigheten. Domaren bör i den första situationen vara generös i sin processledning eftersom det endast handlar om rättslig kvalifi­cering av parternas talan. I den andra situationen bör domaren i stället vara mycket restriktiv och endast agera om åberopandet ”ligger i luften på ett mycket påtagligt sätt”.[75]

I förarbetena framhålls att rätten är skyldig att tillämpa den rättsregel som den anser är tillämplig. Om rätten märker att parterna inte förstått vilken rättsregel som är till­ämplig bör den påpeka misstaget från parternas sida. Detta bör dock ske med försik­tighet eftersom det kan leda till nya åberopanden. Om rätten kommer fram till detta först under överläggningen kan det bli nödvändigt att hålla fortsatt huvudförhand­ling eller på annat lämpligt sätt väcka frågan med parterna.[76] Rätten bör således fästa par­ternas uppmärksamhet på den nyupptäckta rättsregeln och ge dem tillfälle att ge sin syn på regelns relevans för det aktuella målet.[77] I det sammanhanget ska nämnas att rätten ska utöva materiell processled­ning även gentemot parter med ombud. Före­komsten av ombud och ombudets skick­lig­het kommer dock ha stor betydelse för be­hovet av processled­ning.[78]

Westberg framhåller att den materiella processledningen inte kan bedrivas utan att domaren bildar sig en uppfattning om den civilrättsliga hållbarheten i parternas ta­lan.[79] För att undvika att lämna materiell rådgivning och framstå som partisk föreslår han att domaren dels frågar parterna öppet vilket rättsligt stöd som deras talan vilar på, dels i allmänna ordalag upplyser parterna om innehållet i de civilrättsliga regler som verkar vara aktuella i målet.[80]

 

Ansvaret för kategorisering av rättsfakta

Tydliga doktrinuttalanden på tveksam grund

Nordh anser att det är parterna — inte domstolen — som ska kate­gorisera[81] process­ma­te­­rialet i rättsfakta och övriga fakta. Han anser att det följer av parternas åberops­börda och att det har bekräftats av rätts­praxis.[82] Lindell uttalar — i samband med att han utvecklar kraven på åberopandets konkretion — att det måste framgå om omstän­dig­heterna åberopas som ett rättsfaktum eller ett bevisfaktum eftersom rätten inte ska avgöra detta.[83] Westberg anser att HD har klarlagt att rätten är bunden av hur en part rättsligt kvalificerat vissa fakta som rättsfakta och andra som bevisfakta. Han ut­­trycker det som att HD har bestämt att det är dispositionsprincipen som ska gälla framför principen om jura novit curia.[84]

Alla tre författare stödjer sina slutsatser — direkt eller indirekt — på HD:s uttalanden i NJA 1992 s. 375. I det rättsfallet förde en bank talan mot en kommun med påstående om att kommunen — genom vissa utfästelser — var betalningsansvarig för ett lån som tagits av ett bolag med nära koppling till kommunen. I andra hand gjorde banken gäll­ande att kom­mun­en var skadeståndsskyldig på grund av visst agerande. I HD kon­­kretiserade ban­ken vilket agerande från kommunens sida som konstituerade skade­ståndsskyldighet. Kommunen gjorde då gäll­ande att banken ”till rättsfakta upphöjt” vissa omständig­heter som tidigare förebragts som obestämda bevisfakta. Banken besvarade invänd­ningen med att det inte åligger banken att ange vilka av de åberopade omständig­het­erna som är rättsfakta eller bevisfakta utan att det torde vara rättens sak. HD uttalade då att denna ståndpunkt visser­ligen inte kunde godtas, men fann sedan att de aktu­ella omständig­heterna inte var nya och därmed tillåtna. Där­efter gick HD över till att behandla själva prejudikatfrågan om kommunens agerande innebar en betalnings­skyl­dig­het för bolagets låneförpliktelse mot banken.

Till en början kan det konstateras att prejudikatet inte handlade om vem — parterna eller rätten — som bär ansvaret för att kategorisera rätts­fakta. Enligt min mening har därför HD:s uttalande ett begränsat prejudikatvärde. Det viktigaste att notera är dock att HD:s uttalande inte föregicks av en intresseavvägning mellan å ena sidan parter­nas åberopsbörda och å andra sidan rättens officialplikter om rättstillämpning (jura novit curia) och mate­riell processledning. Sammantaget anser jag att NJA 1992 s. 375 utgör ett svagt stöd för de doktrinuttalanden som bestämt och ensidigt ger par­ter­na ansvaret för att kategorisera rättsfakta.

 

Varje ändring av åberopade rättsfakta prekluderas inte

Civilprocessen innehåller ett slags påföljdssystem som syftar till att se till att parterna gör sina åberopanden i sådan tid att handläggningen blir effektiv.[85] Dessa s.k. preklu­sionsbestämmelser finns för förberedel­sen i tingsrätt[86], huvudförhandlingen i tings­rätt[87], hovrättsprocessen[88] och processen i Högsta domstolen[89]. Innebörden av dessa bestäm­melser är att parterna får åberopa nya omständigheter eller något nytt bevis endast om vissa förutsättningar är uppfyllda (t.ex. giltig ursäkt för sin underlåtenhet att inte åberopa omständigheten tidigare).

I de bestämmelser som fanns redan vid rättegångsbalkens införande[90] föreskrivs att pre­­klusionsverkan gäller ”omständigheter som åberopats till stöd för talan”. I de senare införda bestämmelserna om s.k. stupstocksföreläggande[91] och meddelande om tid för förberedelsens avslutande[92] stadgas i stället att preklusionsverkan gäller ”åberopande av nya omständigheter”. Av förarbetena till de senare bestämmelserna framgår att vad som avses är ”nya grunder”.

Med ”omständigheter” i preklusionsbestämmelserna avses faktiska omständigheter som åberopats till grund för talan (rättsfakta).[93] Det finns dock inget som hindrar att parterna gör en ny rättslig kvalificering av en redan åberopad faktisk omstän­dig­het.[94] Den del av rättsfakta som innehåller ett påstående om att en viss rättsregel (eller närmare bestämt bifalls- eller avslagsvillkor) är tillämplig kan således ändras hela vägen fram till ett lagakraftvunnet avgörande.

Preklusionsbestämmelserna leder till en rad tillämp­nings­svårigheter. En första fråga är om det verkligen rör sig om en ny faktisk omständighet eller mer ett förtydligande i förhållande till en redan åberopad omständighet. Det här hänger samman med att det är svårt att bestämma den konkretionsnivå som krävs för att parterna ska anses ha uppfyllt sin åberopsbörda. Det finns därför stöd för att tillåta parterna att konkre­tisera — eller rentav justera/ändra — sina rättsfakta utan att det blir fråga om en ny faktisk omständighet.[95] 

En närliggande fråga är om omständigheten kan anses ny om den inte åberopats som grund för talan men väl införts i målet som ett bevisfaktum. Lindell anser att starka skäl talar för att en omständighet som tidigare bara omnämnts ska anses preklu­de­rad.[96] Det finns också stöd i rättspraxis för den ståndpunkten. I NJA 1996 s. 52 an­såg HD att ett avtalsvillkor som tidigare endast omnämnts i en inlaga var att anse som en otillåten ny grund för talan. Det finns dock rättspraxis som talar i en annan riktning. I det ovan nämn­da NJA 1992 s. 375 tillät HD banken att konkretisera vilket agerande från mot­parten som konstituerade skade­ståndsskyldighet. Med de begrepp som användes i rätts­fallet kan man säga att banken tilläts kategorisera om vissa fakta — som tidigare endast anförts som bevisfakta — till rättsfakta.

För egen del anser jag att parterna som huvudregel inte bör tillåtas kategorisera om bevisfakta till rätts­fakta. Det följer av de krav som ställs på åberopande av grunder för talan. Parterna ska på ett klart och otvetydigt sätt ange de omständigheter som åberopas till grund för talan.[97] Med andra ord kan man säga att det följer av par­ternas åberopsbörda (dispositionsprincipen). Det bör dock tilläggas att det är mycket svårt att dra en gräns mellan en tillåten konkretisering/justering av en redan åbero­pad omständighet och en otillåten omkategorisering av bevisfakta till rättsfakta.

Rättens officialplikter att tillämpa gällande rätt (jura novit curia) och utöva mate­riell processledning komplicerar också frågan om vissa omständigheter ska anses pre­kluderade eller inte. Ett par exempel kan nämnas. Hur ska rätten agera om den efter sin rättsutredning inser att någon part inte åberopat faktiska omständigheter till alla bifallsvillkoren i den tillämpliga rättsregeln? Om rätten tillfrågar parten kan det tvek­löst leda till åberopande av nya omständigheter som egentligen är prekluderade. Om rätten avstår från att fråga parten kan det i stället utgöra bristfällig materiell process­ledning. Ut­gör det ”giltig ursäkt” för parten i högre rätt att inte tidigare ha åberopat den nya om­ständigheten, om tingsrätten i ett sådant fall försummat sin materiella processledning?

Hur kan parterna kategorisera rättsfakta utan att förstå vad det är?

Med grunderna för talan (rätts­fakta/motfakta) ska parterna påstå att vissa fakta upp­­­fyller bifalls- eller avslagsvillkoren i en rättsregel vars rättsföljd slutligen leder till att kärandens yrkande ska bifallas eller avslås. Som redogjorts för ovan ska så­le­des rättsfakta/motfakta inne­hålla både ett påstående om ett visst hän­delseförlopp och ett påstående om en viss rättsregels tillämplighet. Till följd av rättens officialplikt om rättstillämpning (jura novit curia) behöver parterna visserligen inte känna till rätts­reglernas innehåll, men även om parterna inte behöver ange någon viss rätts­regel så kvarstår deras problem med att kate­gorisera vissa fakta/del av hän­delse­för­loppet som rättsfakta. Annor­lunda uttryckt: hur ska parterna förstå vilka fakta som är rätts­ligt relevanta (rättsfakta/motfakta) utan att känna till rätts­reglernas inne­håll?

En närliggande utmaning ligger i själva språket. Parterna beskriver sina fakta med ord och rättsreglernas innehåll beskrivs med ord. Utan att gå in för djupt i seman­tik följer av språkvetenskapen att få ord har så fixerad betydelse att det går att ställa upp nödvändiga och tillräckliga villkor för en korrekt användning av ordet. Hur ska rätten hantera situationen att parterna vid sin beskrivning av rättsfakta använder ord som inte överensstämmer med orden i en tänkbart tillämplig rättsregel? Rätten kan tolka parternas rättsfakta/motfakta på två sätt. Antingen som att parten med de val­da orden inte kan anses ha åberopat rättsfakta/motfakta och därför ogilla talan/av­slå invändningen med hän­­vis­ning till åberopsbördan. Eller som att parten med de valda orden får anses ha åberopat rättsfakta/motfakta och — efter bevisprövning — bifalla eller av­­slå kärandens yrkande. Det bästa alternativet bör dock vara att rätten genom ut­övande av materiell processledning klarlägger vad parterna avsett med de ord som de valde att använda för att beskriva sina åberopanden. Det kräver i praktiken att rätten beskriver den tänkbart tillämpliga rättsregelns innehåll för parterna och frågar dem om de med sin faktabeskrivning menar att den rättsregeln ska tillämpas i deras fall. Det förut­sätter i sin tur att rätten själv har full insikt om rättsregelns innehåll, dvs. att rätts­utredningen är genomförd.

Sammanfattningsvis anser jag att rätten inte kan förhålla sig passiv och luta sig mot par­ternas åberopsbörda (dispositionsprincipen). Rättens officialplikter om rätts­tillämpning (jura novit curia) och materiell processledning innebär att rätten och parterna har ett gemen­samt ansvar för kategoriseringen av rättsfakta.

 

Klarläggande av motpartens sakinvändningar (särskilt av motfakta)

Den materiella processledningen har ofta fokus på att klarlägga kärandens rättsfakta. Svarandens åberopande av motfakta hamnar där­med i skymundan. Jag vill hävda att det är vanligt att rätten behöver lägga ned stor möda på att klarlägga svaran­dens disposition (förnek­ande /rättsinvändning/motfakta). [98] Den stora svårigheten är ofta att klarlägga om svaranden endast vill förneka kärandens påstående eller där­ut­över vill åberopa motfakta. Svaranden nöjer sig i stort sett aldrig med ett blankt för­nek­ande utan lägger till ett antal fakta som beskriver varför denne intar positionen att förneka. Den beskrivningen innehåller normalt sett endast bevis­fakta, men ibland kan det vara fråga om motfakta (dvs. fakta som anknyter till ett avslagsvillkor i en rättsregel). På samma sätt som när det gäller rättsfakta förutsätter rättens klarlägg­ande av motfakta att den har kunskap om rättsreglernas innehåll. En ytterligare kom­plika­tion är att det ofta är mycket svårt att finna avslagsvillkoret och uttolka dess bety­delse/tillämpningsområde.[99] 

Motpartens disposition — förnekande eller åberopande av motfakta[100] — får betydelse för prövningsordningen. Som beskrivits ovan innebär den successiva relevansens princip att motfakta prövas efter rättsfakta. Om parten har valt dispositionen för­nekande leder det till att rätten endast behöver bevisvärdera existensen av rättsfakta. I en sådan situation utgör motpartens berättelse endast bevisfakta till stöd för för­nek­andet och bevisbördan ligger normalt på parten som påstår existensen av rätts­fakta. Om motparten i stället har valt dispositionen åberopande av motfakta ska rätt­en — om existensen av rättsfakta först har bevisats och befunnits rättsligt relevant — pröva existensen av motfakta, och bevisbördan ligger då normalt på motparten.

”Låneavtalet med 4Finance” NJA 2017 s. 1105 kan illustrera svårigheterna med att klarlägga motpartens disposi­tion och vilka konsekvenserna blir av rättens ställnings­tagande. Käranden var ett finans­bolag som krävde betalt för en låneförbindelse som svaranden påstods ha in­gått med hjälp av en elektronisk signatur. Svaranden för­ne­kade att hon ingått låne­förbindelsen och påstod i korthet att någon annan måste ha obehörigen använt hen­nes BankID. Tingsrätten verkar ha tolkat motpartens disposi­tion som ett förnekande och fokuserade prövningen på vilket beviskrav som bör gälla för finansbolagets påstå­ende om ingången låneförbindelse. Tingsrätten stannade för att beviskravet bör vara ”övervägande sannolikt” och ansåg att finansbolagets bevis­ning inte hade uppnått den nivån.

I utgångspunkterna för sin bedömning slog hovrätten fast att finansbo­la­get hade bevis­­bördan för att påstått låneavtal ingåtts med svaranden. Hovrätten han­terade se­dan ändå motpartens disposition som åberopande av motfakta och stannade vid att finansbolaget skulle bevisa att svaranden använt den elektroniska underskriften och att svaranden i sådana fall måste göra ”antagligt” att det inte var hon själv som an­vänt underskriften. Hovrätten uttryckte sig på ett sätt som innebär att bevisbördan i sådana situationer går över på svaranden.

HD inledde med att ange att huvudfrågan i målet var om svaranden ingått ett låne­avtal med finansbolaget. Vidare angav HD att det i målet var tvistigt om a) låneavtalet skrevs under med en elektronisk under­skrift och i så fall om b) det var svaranden som använt underskriften. HD delade således upp huvudfrågan (ingått låneavtal) i två led. HD behandlade sedan det andra ledet som ett motfaktum (påstående om obe­hö­rig användning av den elektroniska underskriften) och lade bevisbördan på svaran­den med beviskravet ”göra antagligt”. HD skrev om den lagstadgade regleringen om att kon­to­havare inte är betal­ningsansvarig om någon obehörigen använt hans eller hen­nes betal­nings­instru­ment, men uttalade inte om dessa regler var tillämpliga i det aktuella fallet.[101] HD utmön­stra­de således inga avslagsvillkor ur en rättsregel som svaran­dens invändning (mot­fakta) tillämpades på. I stället slog HD fast att inne­havare av en elek­tronisk under­skrift som påstår obehörigt användande av under­skriften måste åt­minstone göra antagligt att användandet skett obehörigen.[102] I sin slutliga bedöm­ning ansåg HD att svaranden inte hade gjort antagligt att den elektro­niska under­skriften hade använts obehörigen och att låneavtalet därför skulle gälla.

Jag anser att HD:s anvisade prövningsordning är mycket tydlig och därför användbar i det praktiska rättslivet, men vill väcka frågan om den är processrättsligt korrekt. En­ligt min uppfattning utgör finans­bolagets påstående om ingånget låneavtal med sva­ran­­den den enda omstän­digheten av rättsfaktumkaraktär. Svarandens invändning om annans obehöriga användande av den elektroniska underskriften utgör endast ett ut­vecklat förnekande (och inte motfakta). Innebörden av mot­fakta är att även om en part förmår bevisa sina rättsfakta (i det här fallet ingånget låneavtal) inträder inte rättsföljden (betalningsskyldighet) om vissa avslagsvillkor i en tillämplig rättsregel är uppfyllda. För att invändningen om obehörig användning av annan verkligen ska prö­vas som motfakta behöver rätten således först slå fast att svaranden ingått låneavtalet (rättsfakta). HD:s prövningsordning innebär att rättsfakta (ingånget låneavtal) delas upp i två delar — elektronisk underskrift av viss användare respektive obehörig an­vänd­ning av samma underskrift — som egentligen utgör bevisfakta som talar för res­pektive emot existensen av rättsfakta (ingånget låneavtal). HD:s resonemang har visser­ligen stöd i hur man i tidigare rättspraxis hanterat liknande situationer.[103] Det hindrar inte att den anvisade ordningen är process­rättsligt tveksam.

Ett annat sätt att förstå HD:s domskäl vore att HD med beviskravet ”göra antagligt” för annans obehöriga användning avser den s.k. falska bevisbördan, dvs. den bevis­börda som går över på motparten när den part som bär den äkta bevisbördan har full­gjort sin bevisskyldighet.[104] Eftersom bevisbördan endast kan avse rättsfakta och en­dast åligger en av parterna anser jag att HD inte borde ha uttalat sig i termer av bevis­krav utan i stället i sin bevisvärdering beskrivit hur den falska bevisbördan gått över på svaranden.  

Jag vill framföra ett alternativ till HD:s resonemang som skulle leda till samma resul­tat men med en bättre processrättslig struktur. Som varje part som påstår sig ha en fordran som vilar på en låneförbindelse ska finansbolaget ha bevisbördan för sitt på­stående. Det finns inte skäl att laborera med ett sänkt beviskrav, t.ex. på grund av bevis­svårigheter, utan den normala nivån ”styrkt/visat” bör upprätthållas. Rättens upp­gift blir sedan att värdera å ena sidan finansbolagets bevis för att låneförbindelse ingåtts och å andra sidan svarandens bevisning till stöd för sitt förnekande. Finans­bolagets bevisning — den elektroniska underskriften som använts vid låneavtalets ingående tillhör svaranden och det förhållandet att det inte var något tekniskt fel med systemet — måste förstås värderas högt. Svarandens bevisning till stöd för sitt förnek­ande bestod i korthet av hennes egen berättelse att det inte var hon som använ­de un­derskriften och hennes anmälningar om bedrägeri till finansbolaget och polisen. Utan att ha tagit del av förhöret och den skriftliga bevisningen är det förstås svårt att vär­dera svarandens bevisning, men det ligger nära till hands att anta att bevisvärdet var förhållandevis lågt. Vid en sammanvägning av finansbolagets bevisning (högt bevis­värde) och svarandens bevisning (lågt bevisvärde) skulle slutsatsen med stor sanno­lik­het bli att finansbolaget förmått visa/styrka att svaranden ingått låneför­bin­del­sen.

Det går att ställa upp en prövningsregel för att bedöma om motpartens påstående ut­gör ett blankt förnekande eller ett förnekande i första hand och ett motfaktum i andra hand. Om både partens påstående om rättsfakta och motpartens påstående om mot­fakta kan existera samtidigt är det fråga om motfakta. Om de aktuella påståendena inte kan existera samtidigt är det i stället fråga om ett förnekande. Finansbolagets påstående om rättsfakta (ingånget låneavtal) kan inte existera samtidigt som svaran­dens påstående om annans obehöriga användning av den elektroniska underskriften.

 

Rätten ”känner lagen” fullt ut först efter överläggning och domskrivning

Parterna ska ange sina rättsfakta/motfakta redan under förberedelsen. Rättens skyl­dighet att materiellt processleda har också sin naturliga tyngdpunkt på förberedelse­stadiet. För att rätten ska kunna materiellt processleda behöver den ”känna lagen” i de delar som aktualiseras av omständigheterna i målet. Problemet är att rätten slut­för[105] sin rätts­utredning först i samband med överläggning och domskrivning. När rätten i praktiken utövar sin materiella processledning har den ibland bara ytliga kun­skaper om rättens innehåll. Ju mer svårutredda rätts­frågor som omständighet­erna i målet aktualiserar, desto svårare blir det att materiellt processleda.[106] Rätten kan helt enkelt inte materiellt processleda på ett meningsfullt sätt utan kunskap om rättens innehåll. Rätten kan endast uppmana parterna att tydligt individualisera sina på­stå­enden om faktiska omständigheter, men den kan inte förstå partens påstående om anknytning till en rättsregel utan att känna till rättens innehåll. Rätten är visser­ligen fri att tillämpa rättsreglerna på de rättsfakta/motfakta som parterna åberopat, men den är också skyldig att uppmärksamma parterna på en rättsregel som kan bli till­äm­p­lig men inte varit uppe i rättegången.

Hur ska rätten agera om den finner att parterna åberopat omständigheter (rättsfakta eller motfakta) som efter vissa mindre omformuleringar skulle kunna träffa de bi­falls- eller av­­slags­villkor som klarlagts efter rättsutredningen? Enligt regelverket kan rätten upp­märksamma parterna på en tänkbart tillämplig regel genom skrift­växling eller fortsatt huvudförhand­ling[107] men det är nog i praktiken synnerligen ovanligt.

”Särborna” NJA 2021 s. 46 kan illustrera frågeställningen. En man hade färdats i en personbil som framfördes av hans särbo. Föraren av en annan bil var vårdslös och orsakade en kollision som ledde till att mannens särbo avled. Föraren åtalades och dömdes för vållande till annans död och mannen yrkade på s.k. anhörigersättning för psykiskt lidande enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen. HD utredde förutsätt­ningarna för an­hörigersättning (bifallsvillkoren) och kom i korthet fram till att en normal särbo­relation inte är tillräcklig för att särbon ska betraktas som ”särskilt närstående” i lagens mening. HD bedömde att det inte hade framkommit något speciellt med den aktuella särbo­relationen och att mannen därför inte hade rätt till anhörigersättning.

Referenten gjorde ett s.k. tillägg i vilket han utförligt beskrev tillkomsten av den sär­skilda bestämmelsen om anhörigersättning och hur den förhåller sig till det allmänna ansvarsstadgandet för vållande av personskada enligt 2 kap. 1 § skadeståndslagen. Det allmänna ansvarsstadgandet kräver att personskadan, t.ex. psykisk chock eller psykiska besvär, varit en typisk/beräknelig följd av det skadegörande beteendet (ade­kvat kausalitet). I tidigare rättspraxis ansågs ersättning enligt det allmänna ansvars­stadgandet kunna utgå t.ex. när någon orsakats psykiskt lidande bara genom att be­vittna eller underrättas om att en nära anhörig dödats. Det bakomliggande syftet med anhörigersättningen var att genom lagstiftning i någon mån försöka klargöra rätten till ersättning för psykiska besvär i situationer som ligger i skadeståndsansvarets ut­kanter. En begränsad grupp personer — de som är ”särskilt närstående” — gavs rätt till skadestånd för personskada, huvudsakligen psykiska besvär, som de har åsamkats vid vållade dödsfall. Referenten fortsatte enligt följande.

 

[…] Samtidigt ska denna lagstadgade rätt till anhörigersättning i 5 kap. 2 § skade­stånds­­lagen inte läsas motsatsvis så att den utesluter rätt till skadestånd i andra fall […]

[…] Den skadelidande måste då på vanligt sätt bevisa att förhållandena i det aktuella fallet är sådana att de psykiska besvären är en så typisk och närliggande följd av den skadegörande handlingen att de är ersättningsgilla. […]

[…] I en del situationer kan man även vid tillämpningen av 2 kap. 1 § skadeståndslagen utgå från att det har uppkommit besvär av detta slag, även om utredningen inte är så fullständig. När någon dödas plötsligt och våldsamt säger det sig mer eller mindre självt att de som har stått den avlidne nära chockas och drabbas av psykiska besvär som går utöver sådana känslor av sorg och saknad som dödsfall brukar medföra, och det inte bara vid uppsåtligt dödande. […]

[…] Hur man i en domstol vid tillämpningen av 2 kap. 1 § skadestånds­lagen bedömer utred­ningen i ett skadefall som liknar det som regleras i 5 kap. 2 § skadeståndslagen behöver därmed många gånger i praktiken inte skilja sig så mycket från vad som gäller för 5 kap. 2 § skadeståndslagen.

 

Min tolkning av referentens förståelse av rättens innehåll är att han ansåg att det all­männa ansvarsstadgandet i 2 kap. 1 § skadeståndslagen mycket väl skulle kunna vara tillämpligt i en situation då en närstående till en person som dödats plötsligt chockas och att det då inte skulle behövas mycket till utredning om de psykiska besvären som den när­stående de facto lidit. HD — eller åtminstone referenten[108]  — hade såled­es funnit en rättsregel — det allmänna ansvarsstadgandet — som skulle kunna ha varit tillämp­ligt i det aktuella fallet. Hur valde då HD att lösa situationen? HD hänvisade inte till att den skadelidande hade försummat att åberopa vissa faktiska omständig­heter, t.ex. psy­kisk chock, som gjorde att domstolen — med hänvisning till åberops­bördan — inte kun­de tillämpa det allmänna ansvarsstadgandet. I domen antecknades endast att HD hade klargjort att parten endast grundade sitt skade­ståndsanspråk på bestämmelsen om anhörigersättning i 5 kap. 2 § skadeståndslagen.[109] En rättsregel utgör dock inte grun­den för talan. Det var de faktiska omständigheterna — psykiska besvär till följd av att partens särbo orsakats en plötslig och våldsam död i samma bil som han färdades i som passagerare — som utgjorde grunden för talan. Enligt min uppfattning skulle HD efter överläggningen, t.ex. genom skrift­växling, ha kunnat uppmärksamma par­terna på att de faktiska omständigheterna som klaganden åbe­ropat skulle kunna träffa bifalls­villkoren enligt det allmänna ansvarsstadgandet. Efter en sådan skrift­växling hade det nog — utifrån referentens beskrivning av rätts­läget — legat nära till hands att bifalla klagandens skadeståndstalan på den grunden.

 

Sammanfattning och avslutande synpunkter

1. Under hela rättegången riskerar det att uppstå en motsättning mellan å ena si­dan parternas åberopsbörda (dispositionsprincipen) och å andra sidan rätt­ens offi­ci­al­plikter om rättstillämpning (jura novit curia) och materiell pro­cessledning (officialprincipen). Det är därför felaktigt att lägga ansvaret för ka­tegoriseringen av rättsfakta[110] endast på parterna. Frågan om kategori­se­ring av rättsfakta bör be­traktas som en öppen — och hela tiden pågående — dia­log mellan parterna un­der rättens led­ning. Från rättens perspektiv är det värt att påminna sig att par­ternas dispositioner allra senast ska läggas fast vid domskrivningen. Den skick­lige domaren försöker klarlägga dispositionerna, helst så tidigt i pro­cessen som möj­ligt, för att därigenom in i det längsta und­vika att behöva tolka parternas åberop­an­den och inställning.

2. Varje ändring av åberopade rättsfakta inom och mellan instans­erna prekluder­as inte. Par­ter­na kan i princip fritt ändra den rättsliga grunden för sin talan. Par­terna kan visserligen inte fritt kategorisera om bevis­fakta till rätts­fakta, men de kan tillåtas konkretisera eller justera redan åberopade rätts­fakta utan det blir frå­ga om nya om­ständigheter som ska prekluderas. Frågan om vilka omständigheter som ska anses preklu­de­rade leder till svåra avvägningar mellan å ena sidan par­ter­nas åberops­börda (dispositionsprincipen) och å andra sidan rättens official­plik­ter om rätts­­­tillämpning (jura novit curia) och materiell processledning.

3. Rätten slutför oftast sin rättsutredning först efter överläggning och dom­­skriv­ning. Det innebär att rätten kan behöva klarlägga parter­nas dispo­sitioner och väcka frå­gan om nya rättsregler även efter att huvudför­hand­lingen är avslut­ad. Vid det laget upplever nog både parter och rätten att kor­ten är lagda och att förberedelse­åt­gärderna är av­slutade. Om rätten skulle kom­ma till insikt om nya rättsregler som skulle kunna vara tillämpliga så löser den nog ofta situationen genom att tolka parternas åberopanden i ljuset av de rätts­reg­ler som varit uppe i rätte­gången, och slå fast att parten inte åberopat rätts­fakta i för­håll­ande till den ”nya rättsregeln”. Rätten kan således riskera att låta sig styras av de åbe­ropade rätts­reglerna i stället för de åberopade faktiska omstän­dig­heterna (rättsfakta och motfakta). Det enda sättet att undvika den här typen av problem är att rätten tidi­gare­lägger sin rätts­utredning.[111] Rättens innehåll (bifalls- och avslagsvillkor) behöver vara kartlagd och parternas åberopanden ska innehålla tydliga fak­tapå­ståenden som anknyter till dessa. Huvudförhandlingen ska foku­se­ra på bevispröv­ningen och den avslutande delen av rättstillämpningen, dvs. frå­gan om de rätts­fakta och motfakta som åberopats och bevisats faller in under bifalls- och avslags­villkorens tillämpningsområde.

4. När rätten utövar sin materiella processledning bör den ägna särskild upp­märk­samhet på motpartens inställning till påståendet om rättsfakta.[112] Det är mycket sällsynt att motparten är så tydlig i sin dispo­sition att han eller hon helt kort anger att påståendet om rätts­fakta förnekas. Motparten lämnar näs­tan alltid en berättel­se (beskriv­ning av fakta) som ska fungera som en sorts för­klaring till varför han eller hon förnekar påståendet. Dessvärre är det också vanligt att motparten argu­menterar mot påståendet av rättsfakta (både på fakta­planet[113] och rättsplanet[114]). Utmaningen för rätten är att vara vaksam på om det någon­stans bland mot­par­tens faktapåståenden gömmer sig något som skulle kunna föranleda tillämp­ningen av någon rättsregel (avslags­villkor). Jag anser att rätten bör ställa direkta frågor till parterna om vilken rättsregel som görs gällande (även om de inte är skyldiga att ange någon). På det sättet blir det både lättare att kate­gorisera rätts­fakta och tydligare att se vilka avslags­villkor som skulle kunna aktuali­seras från motpartens sida. Om motparten lämnar fakta­påståenden mot rättsfakta bör rätt­en fråga om dessa påståenden anknyter till någon rättsregel (avslagsvillkor) som motparten anser vara tillämplig.

5. Rättens materiella processledning, bevisprövning och rätts­tillämp­ning bör inte be­traktas som fixerade stationer utplacerade längs med en liggande tids­axel utan som en cirkulär process som avstannar helt först vid ett lagakraftvunnet avgöran­de. Rätten bör löpande visa parterna hur den uppfattat deras disposi­tioner och däri­genom anvisa den troliga prövningsordningen. I tingsrätten sker det en­klast ge­nom att upprätta — och sedan löpande uppdatera — en sam­man­ställning.[115] Civil­pro­cessen bygger på en modell där par­ter­na genom samtal (kontradiktion) under rättens ledning ska utmönstra ram­ar­na för rättens pröv­ning. En nyckel till fram­gång är att rätten ser till att etablera en tydlig be­grepps­apparat så att rätten och parterna har en gemensam förståelse för vad som avses med bl.a. åbe­ropan­de, rättsfakta och motfakta.     

 

[1]  Verksam vid Stockholms tingsrätt.

[2]  I doktrin används nästan genomgående ordet funktion i rubriker och sammanfattningar, men ofta används orden uppgift, roll, syfte och effekter för att beskriva samma sak. 

[3]  Det finns stora likheter mellan civilprocessens och straffprocessens funktioner, men också viktiga skillnader. Fortsättningsvis behandlas endast civilprocessens funk­tioner.

[4]  Rättsskydd och reparation används ofta för samma sak.

[5]  Styrning och prevention används också för samma sak.

[6]  Se Lindblom, Processens funktioner — en resa i gränslandet, Festskrift till Stig Strömholm, s. 607. Lindblom benämner den övergripande funktionen som ”genomslagsfunktionen”. Lindblom hämtar säkert inspiration till den benämningen från Ekelöf som anser att ”rättskipningen är till för att ge de materiella reglerna genomslagskraft i samhällslivet” (se Ekelöf m.fl., Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 20).

[7]  SOU 1938:44 s. 179.

[8]  Se Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 24.

[9]  Ekelöf m.fl., a.a., s. 62. Om dispositionsprincipen i stället ska uttryckas som en allmän grundsats har Larsson föreslagit ”att parterna ska ha jämförelsevis mycket att säga till om i processen” (se Larsson, a.a., s. 579).

[10]  Den kontradiktoriska principen används ofta som en synonym till förhandlingsprincipen (se t.ex. Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 142 ff.).

[11]  Larsson har även beträffande officialprincipen formulerat en allmän grundsats, nämligen ”att domstolen ska ha jämförelsevis mycket makt i processen” (Larsson, a.a., s. 577 f.). 

[12]  Med dispositiva tvistemål avses mål där parterna fritt kan träffa en förlikning. Frågan om ett mål är dispositivt bestäms av den materiella civilrättsliga regleringen (se Ekelöf, a.a., s. 62).

[13]  Jag använder begreppet för att uttrycka rättens skyldighet att agera självmant (ex officio) för att jag anser att det tydligt knyter an till den processrättsliga princip — officialprincipen — som dessa regler ger uttryck för. Begreppet förekommer även i litteraturen (se Fitger m.fl., Rättegångsbalken, Juno Version 95, kommentar under I. Om rättegången i tvistemål).

[14]  För en utförlig beskrivning av begreppets uppkomst hänvisas till Hardenberger, Åberopsbörda i dispositiva tvistemål, Juno Version 1, se särskilt Del II.

[15]  Hardenberger definierar åberopsbördan som ”den nackdel som drabbar part till följd av ett visst sakförhållande inte åberopats av parten till grund för partens talan” (a.a., s. 56 f.).

[16]  17 kap. 3 § 2 men rättegångsbalken.

[17]  Hardenberger talar om föremålet för åberopsbördan (a.a., se särskilt kapitel 7).

[18]  Beskrivning av hur själva processhandlingen åberopande ska gå till (se Hardenberger, a.a., se särskilt kapitel 8).

[19]  En stor del av Hardenbergers avhandling behandlar frågan om fördelningen av åberopsbördan (Hardenberger, a.a., se bl.a. kapitel 13).

[20]  Begreppet bestäms dels genom exempel på vad som avses (frågor om fordrans uppkomst och betal­ning), dels genom exempel på vad som inte avses (frågor som rör bevisprövning, t.ex. bevisvärdet av en omständig­het). Se NJA II 1943 s. 194 f.

[21]  Se bl.a. Ekelöf m.fl., a.a., s. 42 och Fitger m.fl., a.a., kommentar till 16 kap. 2 §. Hardenberger an­vänder definitionen ”faktiska omständigheter vilka parten menar uppfyller ett eller flera rekvisit i en materiell rättsnorm som direkt eller indirekt föreskriver i målet aktuella rättsföljder” (a.a., s. 213).

[22]  Bevisfakta ska fungera som ett bevis för rättsfaktas existens eller icke-existens.

[23]  Det är dock svårt att föreställa sig en situation när en part till rättsfakta endast åberopar icke-hän­delser eller icke-existenser. Det är nog vanligen så att rättsfakta består av dels sådant som har hänt, dels sådant som inte har hänt (men som borde ha hänt).

[24]  Ett viktigt undantag utgörs av situationen att faktapåståendet har erkänts av motparten. I dessa fall behöver påståendet inte bevisvärderas (35 kap. 3 § rättegångsbalken).

[25]  Ekelöf m.fl., a.a., s. 52. Även förled och efterled används som synonyma begrepp (se Westberg, a.a., s. 153).

[26]  Lindell, Civilprocessen, Juno Version 5, s. 122.

[27]  Lindblom, Processens arkitektur, Vänbok till Torleif Bylund, 2003, s. 174.

[28]  Westberg, a.a., s. 153 f.

[29]  Hardenberger lanserar begreppet bifallsförutsättning som utgör en utveckling av bifallsvillkor (se Hardenberger, a.a., s. 47). För egen del anser jag att bifallsvillkor är det mest beskrivande begreppet. Det är kort sagt de villkor som be­höver vara upp­fyll­da för att rätten ska bifalla kärandens yrkande.

[30]  Hardenberger skriver träffande om ”rättsfaktumpåståendets två delar”, varav en del är partens ”påstående om omständigheternas rättsliga klassificering” (se a.a., s. 246).

[31]  En stäm­nings­ansökan ska innehålla bl.a. ”en utförlig redogörelse för de omständigheter som åbe­ropas till grund för yrkandet” (42 kap. 2 § första stycket 2 rättegångsbalken). Individualiseringskravet har flera syften, bl.a. så att svaranden vet vad han eller hon ska försvara sig emot, men även för rättens prövning av frågor om ändring av talan, litispendens och res judicata (Fitger m.fl., a.a., kommentar under 42 kap. 2 §).

[32]  Hardenberger redogör för flera författares olika synsätt och framhåller själv vikten av att rättsfakta formuleras som faktapåståenden som kan bevisas eller motbevisas (a.a., kapitel 7.4). 

[33]  Hardenberger (a.a., kapitel 7.5).

[34]  Förhandlingsprincipen eller kontradiktoriska principen. Hardenberger benämner uppbyggnaden som ”RB:s samtalsmodell” (a.a., s. 705 ff.).

[35]  NJA II 1943 s. 204.

[36]  Ekelöf m.fl., Rättegång, Femte häftet, Juno Version 9, s. 35 ff.

[37]  Som tidigare nämnts innebär det att rätten inte behöver bevisvärdera omstän­dig­heten (35 kap. 2 § rättegångsbalken). Ett erkännande kan omfatta både faktapåståendet och rättspåståendet och därmed binda rätten att tillämpa rättsfaktumet i enlighet med rekvisitet/bifallsvillkoret i rättsregeln (se bl.a. Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 70). Se även Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183. För egen del är jag tveksam till att parterna ska tillåtas binda rätten vid en rättstillämpning som strider mot gällande rätt, men det måste vara ytterst sällsynt att detta ställs på sin spets.

[38]  En rättsinvändning kan göras dels i samband med ett erkännande av de faktiska omständigheterna, dels som en andrahandsinvändning om käranden skulle lyckas bevisa de faktiska omständigheterna.

[39]  Innebörden av motfakta är att även om käranden förmår bevisa rättsfakta som leder till en tillämp­ning av bifallsvillkoren i en rättsregel, ska rättsföljden ändå inte inträda för att dessa motfakta före­ligger. För motfakta gäller samma krav som för rättsfakta i fråga om vad som ska åbero­pas och hur åberopandet ska gå till.

[40]  Ekelöf, Rättegång, Första häftet, Juno Version 9, s. 42. Hardenberger lanserar begreppet ogillande­förutsättning (a.a., s. 49).

[41]  Med tillämpning av dessa villkor anser svaranden att rätten ska avslå kärandens yrkande.

[42]  Se bl.a. NJA 2019 s. 802 och Hardenberger (a.a., kapitel 8).

[43]  Begreppet disposition förekommer i bl.a. Fitger m.fl., a.a., kommentar till Om rätte­gången i tvistemål. Normalt hänförs även parternas yrkanden (och inställning till dessa) till dispositioner.

[44]  Se nedan om materiell processledning och rättstillämpning.

[45]  Se NJA 2019 s. 802 och Hardenbergers analys av rättsfallet (SvJT 2020 s. 546).

[46]  Hardenberger, a.a., kapitel 13.

[47]  Hardenberger, a.a., Del IV.

[48]  Med mer traditionella begrepp (rättsgrundande fakta respektive rättshindrande, rättsändran­de eller rättsupphävande fakta) och med Hardenbergers begrepp (bifallsförutsättning respektive ogill­an­de­­förutsättning). Se Hardenberger, a.a., kapitel 13.3.

[49]  Hardenberger, a.a., kapitel 13.4. Jag ansluter mig till kritikerna av denna modell. Det är visserligen riktigt att samma part i praktiken normalt bär både åberopsbördan och bevisbördan för samma om­stän­dighet. Det är dock inte samma sak som att åberopsbördan bör följa bevisbördan. Utgångspunkten är väl precis tvärtom — bevisbördan bör följa åberopsbördan. Det här följer redan av rättens prövnings­ordning. Innan rätten kan bevispröva och därvid ta ställning till bevisbördan behöver rätten klar­lägga parternas dispositioner och i det skedet ta ställning till åberopsbördan.  

[50]  Kritiken mot modellen som tar sin utgångspunkt i en tolkning av de materiella reglerna tar sikte på problematiken med att en fullständigt specificerad rättsregel (rättighet) skulle innehålla samtliga nöd­vändiga och tillräckliga rekvisit för rättsföljdens inträde samt utevaron av varje förutsättning som kan hindra, ändra eller upphäva rättsföljden. Därigenom skulle det bli svårt att göra skillnad på sakför­håll­anden som grundar, hindrar, ändrar och upphäver rättigheter eftersom både förhanden­varon av bi­falls­villkoren och utevaron av avslagsvillkoren kan sägas grunda rättigheten. Se mer om kritiken mot förklaringsmodellen i Hardenberger, a.a., kapitel 13.3.

[51]  En försats i en rättsregel kan inte samtidigt utgöra ett bifallsvillkor och ett avslagsvillkor.

[52]  Både bifallsvillkor och avslagsvillkor är normalt utformade som att ett visst sakförhållande ska före­ligga. I vissa fall är dock villkoren utformade som att ett visst sakförhållande inte ska före­ligga. Även i dessa fall går det att analysera om det rör sig om ett bifallsvillkor eller ett avslagsvillkor. Skillnaden blir bara att i dessa fall har någon av parterna fördel av att något faktiskt förhållande inte föreligger. Åbe­rops­­bördan kan således avse både existens och icke-existens av en faktisk omständighet (se bl.a. Hard­en­­berger, a.a., not 1102).

[53]  Se Adam Croon, Jura Novit Curia, 2018, för en utförlig beskrivning av uppkomsten av ”gällande rätt” och dess koppling till principen om jura novit curia.

[54]  Detta kan beskrivas som ett rättsstatligt legalitetskrav eller som formell rättssäkerhet (se Croon, a.a., s. 60 och 217).

[55]  Principen om jura novit curia har sitt ursprung i kanonisk rätt och ska ha kommit till uttryck redan i Olaus Petris domarregler från år 1554.

[56]  ”Ej heller erfordras bevis om vad lag stadgar” (35 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken).

[57]  Westberg har utforskat innebörden av den här sidan av principen och anser att det är tydligt att varken en parts anvisning eller parternas gemensamma instruktion om viss rättstillämpning binder rätten (se Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183, särskilt s. 173).

[58]  Det är omtvistat hur långt denna skyldighet sträcker sig. Se Westberg, Civilrättskipning I, Juno Version 3, s. 369 f. Se även justitierådet Linds tillägg i NJA 1989 s. 614.

[59]  Min avsikt är inte att lämna en uttömmande lista över rättskällorna och inte heller att göra en rang­ordning över dem. Jag vill endast lyfta fram den potentiella komplexiteten i arbetet med att hitta rättsregeln och uttolka dess betydelse.

[60]  Westberg anser att rättens utredningsansvar endast omfattar de rättsregler som kommer ur den off­entliga normbildningen. Med detta avser han i första hand lagar och förordningar, men även prin­ciper och oskrivna regler som bekräftats i rättspraxis. De rättsregler som kommer ur den privata normbildningen, bl.a. avtal och handelsbruk/sedvana behöver däremot parterna åberopa för att de ska kunna tillämpas av domstolen. (Se Westberg, a.a., s. 361 f.)

[61] För en utförlig beskrivning av rättstillämpningens beståndsdelar hänvisas till Strömholm, Rätt, rättskällor och rättstillämpning, 5 uppl., 1996.

[62]  42 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken.

[63]  43 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken.

[64]  NJA II 1943 s. 538 f.

[65]  Prop. 1971:45 s. 102.

[66]  SOU 1982:26 s. 101–137.

[67]  Prop. 1986/87:89 s. 103–110. Departementschefen uttalade bl.a. följande. ”Alltför detaljerade ut­talanden kan verka förstelnande på förfarandet och därför gå i motsatt riktning mot den huvudsakliga avsikten med översynen av RB, nämligen att skapa en processordning som medger ett ökat hänsyns­tagande till förhållandena i det enskilda målet.”

[68]  Se ovan om civilprocessens funktion.

[69]  Rättegångsutredningen uttalade att processrättens uppgift i princip är att tillhandahålla ett för­far­ande som gör det möjligt att tvångsvis realisera den materiella rätten (SOU 1982:26 s. 113).

[70]  SOU 1982:26 s. 111. I propositionen uttalade sig inte departementschefen uttryckligen om syftet med den materiella processledningen, men framhöll den som en viktig förutsättning för en effektiv process (prop. 1986/87:89 s. 105). Ekelöf beskriver den materiella processled­ning­ens syften som att dels skydda okunniga parter från rättsförlust, dels säkerställa koncentrationen av huvudför­hand­lingen (Ekelöf m.fl., Rättegång. Femte häftet, Juno Version 9, s. 57 f.).

[71]  SOU 1982:26 s. 121 och prop. 1986/87:89 s. 106.

[72]  Prop. 1986/87:89 s. 105.

[73]  SOU 1982:26 s. 121.

[74]  Prop. 1986/87:89 s. 106.

[75]  SOU 1982:26 s. 124f. Lindell gör skillnad mellan att parten utelämnat antingen ett helt rättsfaktum eller ett moment i ett rättsfaktum och förespråkar processledning endast i den sistnämnda situationen (Lindell, a.a., s. 363).

[76]  SOU 1982:26 s. 126.

[77]  Se bl.a. Westberg, a.a., s. 369 och Fitger m.fl., a.a., kommentaren till 17 kap. 3 §.

[78]  Prop. 1986/87:89 s. 107 och SOU 1982:26 s. 121 f.

[79]  Westberg, a.a., s. 354.

[80]  Westberg, a.a., s. 355 ff.

[81]  Det är också vanligt att begreppen klassificering eller kvalificering används (se Hardenberger, a.a., kapitel 7.6).

[82]  Nordh, Processens ram i tvistemål, Juno Version 4, s. 56.

[83]  Lindell, a.a., s. 139. Lindell hänvisar till Westbergs artikel, se nästa not.

[84]  Westberg, Parts förfoganderätt och domarens rättsanvändning, JT 2011–12 s. 168–183 (s. 171).

[85]  Prop. 1983/84:78 s. 33 och prop. 1999/00:26 s. 70.

[86]  42 kap. 15 § och 15 a § rättegångsbalken.

[87]  43 kap. 10 § rättegångsbalken. 

[88]  50 kap. 25 § rättegångsbalken.

[89]  55 kap. 13 § rättegångsbalken.

[90]  43 kap. 10 §, 50 kap. 25 § och 55 kap. 13 § rättegångsbalken.

[91]  42 kap. 15 § rättegångsbalken.

[92]  42 kap. 15 a § rättegångsbalken.

[93]  Lindell, a.a., s. 322 ff.

[94]  Welamsson m.fl., Processen i hovrätt och Högsta domstolen, Juno Version 6, s. 80.

[95]  Lindell, a.a., s. 322 ff.

[96]  Lindell, a.a., s. 325.

[97]  Se avsnittet ovan om Åberopsbördan.

[98]  Käranden ska på samma sätt ange sina sakinvändningar mot svarandens motfakta.

[99]  Det är vanligt att avslagsvillkoret inte finns i samma lagbestämmelse som bifallsvillkoren. Ibland finns avslagsvillkoret inte i samma lag som bifallsvillkoren och emellanåt framgår det endast genom uttolkning av rättspraxis.

[100]  I praktiken är det vanliga att motparten i första hand förnekar och i andra hand åberopar motfakta. Inte heller sällan lämnas också en rättsinvändning däremellan.

[101]  Punkterna 17 och 18 i rättsfallet.

[102]  Punkten 20 i rättsfallet.

[103]  Punkterna 7–9 i rättsfallet.

[104]  Ekelöf m.fl., Rättegång, Fjärde häftet, Juno Version 7, s. 82 f.

[105]  De allra flesta domare inleder sin rättsutredning i ett tidigt skede av handläggningen. Det är nog däremot mycket ovanligt att domare slutför rättsutredningen före överläggning och domskrivning, t.ex. genom att ha en färdigskriven text om rättsliga utgångspunkter. Om målet ska avgöras av flera ledamöter är normalt endast referenten ordentligt insatt i rättsfrågorna under handläggningen. 

[106]  Samma problem uppstår om parterna anför stora mängder faktiska omständigheter eftersom dessa potentiellt kan ha någon anknytning till tillämpliga rättsregler (dvs. utgöra rättsfakta eller motfakta). 

[107]  43 kap. 14 § rättegångsbalken.

[108]  Mitt fortsatta resonemang bygger på att rättens ledamöter var ense med referenten när det gäller rättens innehåll. Den slutsatsen kan man inte säkert dra av att referenten valde att göra ett tillägg.

[109]  Punkten 4 i rättsfallet.

[110]  Detsamma gäller naturligtvis motfakta.

[111]  Ett alternativ vore att införa en hög grad av specialisering av domarna så att kunskapen om rättens innehåll på det sättet finns hos domaren redan från början. Det kan nog också vara motiverat när det gäller handläggning av stora och komplicerade dispositiva tvistemål. Det finns dock problem med spe­cia­lisering av domare som jag inte ska fördjupa mig i här.   

[112]  Detsamma gäller påståenden om motfakta.

[113]  I stil med att påståendet är orimligt/osant på grund av det ena eller det andra.

[114]  T.ex. att påståendet om rättsfakta är rättsligt irrelevant, dvs. någon form av rättsinvändning.

[115]  42 kap. 16 § rättegångsbalken.