Bevisprövning av sakframställningsvis åberopade handlingar och bevisning om ostridiga omständigheter.* 

En analys av ”Vindsvåningen”

Av jur. dr Lars Edstedt1

I ett beslut benämnt ”Vindsvåningen” har Högsta domstolen (HD) tagit ställning till civilprocessuella frågor som är av mycket stort intresse både i praktiskt och teoretiskt hänseende. Kan (alternativt måste) bevisning som åberopas endast ”sakframställningsvis” beaktas vid bevisprövningen? Och kan (alternativt bör) part åberopa bevisning till stöd för ostridiga omständigheter (i dispositiva tvistemål)? I artikeln analyseras avgörandet, med fokus på hur motiveringen förhåller sig till den processuella systematiken, men också på hur man framgent bör hantera de frågor av mer praktiskt snitt som HD:s beslut aktualiserar.

1  Inledning

I praktiken är den situation som ”Vindsvåningen”2tar sikte på utomordentligt ofta förekommande. I exempelvis en avtalstvist är parterna i allmänhet överens om vad ett skriftligt avtal innehåller, men de är oense om annat; exempelvis avtalets rättsliga innebörd, rättshandlingar som ändrat det skriftliga avtalets innehåll, osv.3Avtalet behöver, enligt en vedertagen processrättslig uppfattning, i ett sådant fall inte åberopas som bevisning. Om käranden åberopar avtalsinnehållet som rättsfakta kommer svaranden att erkänna dessa omständigheter. Det skriftliga avtalet blir då onödigt som bevis, eftersom processen är dispositiv. Onödig bevisning, såsom ett avtal som inte är åberopat till styrkande av något annat än otvistiga omständigheter, ska avvisas.4

Men denna, på processrättsteorin grundade, inställning är inte så praktisk. Parterna vill i allmänhet att rätten får ta del av en så central handling som ett kontrakt är (i en avtalstvist). Det kan nog ibland fylla en processekonomisk funktion, på så sätt att hela avtalsinnehållet inte behöver åberopas som rättsfakta. Dessutom kan även ostridiga delar av avtalet utgöra viktiga bevisfakta.5Men framför allt handlar det sannolikt ofta om att part vill att rätten ska ha tillgång till det material som tvisten handlar om. Man skulle nog kunna hävda att det säger sig självt att ett omsorgsfullt ombud vill att avtalet blir en del av processmaterialet. Att domaren dömer i blindo är ingen fördel för den som tror på sin sak.

I praktiken förekommer det ofta att avtal och andra typer av skriftliga bevis åberopas men att det görs ”sakframställningsvis”.6Ett sådant åberopande visar att parten har insikt om skillnaden mellan tvistiga och otvistiga omständigheter. För den part som har bevisbördan blir åberopandet av handlingen sakframställningsvis något som tydliggör för motparten att innehållet är något som motparten inte behöver föra bevisning om.

Men vad händer då om en part lägger fram en skriftlig handling som inte åberopas som bevisning? Ska en sådan handling beaktas vid bevisvärderingen på samma sätt som formenligt åberopad bevisning? I ”Vindsvåningen” ställdes HD inför denna fråga. Men i avgörandet behandlas framför allt frågan om en skriftlig handling kan åberopas som bevis trots att handlingen i fråga endast syftar till att styrka ostridiga omständigheter.

2  Kort om omständigheterna i målet

I det mål som HD prövade hade ”en stor mängd handlingar”, som tog sikte på ostridiga omständigheter, lagts fram i tingsrätten utan att åberopas som bevisning. Tingsrätten beaktade handlingarna vid sin bevisprövning.7

I hovrätten konstaterades att parten inte hade åberopat någon skriftlig bevisning. Därefter informerade hovrätten parterna om att rättens uppfattning var att ”handlingar som läggs fram sakframställningsvis utgör påståenden om de bevisfakta som framgår av handlingarna och att domstolen inte kan göra någon värdering av innehållet i handlingarna i förhållande till tvistiga rättsfakta i målet.”8Denna upplysning fick inte parten i fråga att ändra sin uppfattning. Handlingarna lades fram ”sakframställningsvis” — de åberopades inte som bevisning. Hovrätten angav därefter i sin dom att handlingarna i fråga inte kunde ”läggas till grund för bedömningen av tvistiga rättsfakta” samt att de ”därmed i dessa delar inte beaktas vid prövningen av målet.”9

Den part som lagt fram handlingarna och som sedermera förlorat målet överklagade till HD med yrkanden i sak samt yrkande om att hovrättens dom skulle undanröjas. Motparten motsatte sig yrkandena. HD meddelade prövningstillstånd i frågan om rättegångsfel förekommit i hovrätten.

3  En försvunnen fråga: Parts dispositionsfrihet och materiell processledning

Det kan inledningsvis konstateras att prövningstillståndsfrågan är tämligen öppen. Ofta förhåller det sig nog så att det bara är i ett visst avseende som frågan om ett rättegångsfel har förekommit aktualiseras. Men i andra — såsom det ifrågavarande — kan flera olika typer av fel, så att säga, konkurrera.10HD inriktade sin prövning på frågan om det var fel av hovrätten att begränsa sin prövning på det sätt som skett.11Men en mer grundläggande fråga handlar om vilken — om någon — betydelse som bör tillmätas det faktumet att hovrätten hade bedrivit materiell processledning.

Hovrätten hade alltså, genom en s.k. tolkningsförklaring, upplyst parterna om att den ifrågavarande skriftliga bevisningen inte skulle komma att beaktas vid prövningen av målet.12Det är alltid vanskligt att avgöra frågor om hur materiell processledning har gått till — vem som har sagt vad — i efterhand.13Men såsom HD:s referat får tolkas framstår det som att det inte finns anledning att betvivla att hovrätten hade varit tillräckligt tydlig i sin materiella processledning. Man får alltså utgå från att parterna inte svävade i okunskap om vad hovrätten menade. Att hovrättens tolkningsförklaring inte ledde till någon aktivitet från parternas sida bör, enligt min mening, tolkas som ett avstående från vidare dispositioner. Parterna var, i vart fall då, nöjda med att målet prövades på det sätt som hovrätten hade uppgett att det skulle komma att prövas. 

Frågan som då uppkommer är om rätten kan — på grundval av parts avstående — avgränsa sin bevisprövning, på så sätt att viss utredning inte beaktas vid prövningen av tvistiga rättsfakta.14Utgångspunkten är att processuella avtal som begränsar eller helt avskär rätten från uppgiften att utföra bevisvärderingen, i enlighet med den obligatoriska regeln i 35 kap. 1 § rättegångsbalken, inte är giltiga.15Part kan överhuvudtaget inte styra bevisvärderingen.16Men vid sidan härom har parterna naturligtvis full frihet att disponera över vilken bevisning som kommer under rättens bedömning.17Vad som gäller i allmänhet är dock knappast avgörande. I det aktuella fallet hade ju hovrätten varit tydlig med hur prövningen skulle komma att utföras.18Men rätten kan inte — med, så att säga, befriande verkan — upplysa parterna om en dispositionsmöjlighet som parterna inte besitter.

Man torde kunna komma till olika slutsatser i frågan om hovrätten, genom sin processledning, hade gjort tillräckligt för att undvika ett eventuellt framtida rättegångsfel genom en otillåten begränsning av bevisprövningen. För egen del hade jag gärna sett att processens tvistlösande funktion och kontradiktoriska, dispositiva karaktär fått genomslag på så sätt att hovrättens förfarande accepterades. Men i dessa frågor finns många ståndpunkter och det finns inte utrymme här för att diskutera dessa mer utförligt.

Däremot kan, och bör, en mer bestämd uppfattning uttryckas i frågan om HD borde ha behandlat den aktuella frågan uttryckligen. Hovrätten hade ju tydligt visat att den var medveten om att det förelåg ett problem som behövde adresseras. Rättsverkan av den materiella processledningen var således en fråga i målet och därtill en intressant rättsfråga. Den hade, menar jag, förtjänat ett svar.

4  Frågan om rättegångsfel förekommit

Givet den bedömning av frågan om den materiella processledningen som HD (inte) gjorde fick prövningen, såvitt avsåg det aktuella målet, i övrigt en tämligen given utgång.19HD redogjorde inledningsvis för reglerna om fri bevisvärdering (35 kap. 1 § rättegångsbalken) och processmaterialets avgränsning (17 kap. 2 § rättegångsbalken). Det konstaterades att det är det som har förekommit vid huvudförhandlingen som är processmaterial20och att bevisvärderingsbestämmelsen säger att allt som förekommit vid huvudförhandlingen ska beaktas.21

Med dessa utgångspunkter hade HD kunnat gå direkt till bedömningen i det aktuella fallet.22I det mål som förelåg till bedömning hade ju de skriftliga handlingarna förekommit vid huvudförhandlingen, men inte beaktats av hovrätten. Att hovrättens förfarande innefattade ett rättegångsfel som motiverade återförvisning blev också HD:s slutsats.23Ett sådant beslut — utan ställningstagande till den materiella processledningen i hovrätten — hade dock sannolikt inte förtjänat att refereras. Däremot ger beslutet upphov till ett antal följdfrågor, av vilka några ska behandlas i det följande.

HD nyttjade emellertid situationen till att uttala sig även ”om hur handlingar vars innehåll är ostridigt ska föras in i processen i ett dispositivt tvistemål.”24Vad som anfördes i denna del låg väsentligen utanför målets omständigheter. I mål där tvist inte råder om innehållet i vissa skriftliga handlingar är ett åberopande av handlingarna (till stöd för otvistiga omständigheter) den alternativa lösning som man kan föreställa sig. Det var därmed inte särskilt förvånande att HD använde det aktuella målet för att uttala sig även i denna del.25Med detta dock inte sagt att inte motiveringen i denna del innehöll vissa överraskande inslag. Innan beslutet i denna del skärskådas närmare ska först något sägas om en viktig fråga som uppkommer om ”bevisning” utan formenligt åberopande tillåts: Medges därmed ett kringgående av preklusionsreglerna?

5  Preklusion m.m.

Strax innan bedömningen i det enskilda fallet nämner HD preklusion, närmare bestämt den situation som uppstår om en part i en instans lägger fram skriftliga handlingar sakframställningsvis varefter omständigheten som bevisningen tar sikte på blir otvistig i nästa instans (genom ett återtagande). HD konkluderar att motpartens återtagna erkännande blir av betydelse vid bedömningen av om part har rätt att åberopa den skriftliga handlingen som bevisning i den högre instansen.26Det är riktigt, men säger ganska lite om de preklusionsproblem som väntar i den konkreta bedömningen.

Ovan har redogjorts för HD:s bedömning i det aktuella fallet: Det utgjorde ett rättegångsfel att inte vid bevisprövningen beakta de endast sakframställningsvis åberopade skriftliga handlingarna. Innebörden av detta är alltså att en part har en ovillkorlig rätt att få handlingar inkluderade i bevisbedömningen, förutsatt att de har införts i målet och gjorts till processmaterial. Bedömningen ekar av de något osmidiga ordalagen i regeln om fri bevisprövning: Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat. Det man frågar sig är hur domstolar ska kunna tillämpa reglerna om preklusion efter detta. Ponera att en part omfattas av en ”mjuk” eller ”hård” stupstock, enligt 42 kap. 15 eller 15 a §§ rättegångsbalken, eller att part inte tillåts att lägga fram ny bevisning vid huvudförhandlingen (43 kap. 10 §). Parten fogar sig i detta, men åberopar i stället bevisningen ”sakframställningsvis”. Rätten har nu, till följd av HD:s beslut, en skyldighet att behandla bevisningen som om den hade lagts fram i tid, med adekvat bevistema och enligt konstens alla övriga regler.

Den ovan beskrivna situationen, med ett åsidosättande av preklu­-sionsreglerna, är olycklig. Finns det då någon möjlighet att undkomma detta resultat? I tidigare litteratur har möjligheten att tillämpa preklu­sionsbestämmelserna analogt på utredning som inte har åberopats som bevisning diskuterats. Lundberg har utförligt argumenterat för sådan analog tillämpning.27Gentele har intagit motsatt inställning.28

För egen del anser jag först och främst att rätten bör ingripa mot ”bevisning” som läggs fram sakframställningsvis om den hade träffats av en preklusionsbestämmelse för det fall att den hade åberopats som bevis. Part bör inte tillåtas att läsa upp skriftliga handlingar som antingen medvetet eller omedvetet läggs fram på ett sådant sätt. Hänvisning är olämplig och bör inte medges.29Befogenhet att styra det talade ordet finns i reglerna om materiell processledning.30Men parten kan knappast förhindras att ge in handlingen.31Att handlingen ges in och hamnar i akten gör dock inte att den blir processmaterial, i den betydelse som avses i 17 kap. 2 § rättegångsbalken. Handlingen får således inget bevisvärde om det inte tillåts att den förebringas. Härvidlag bör erinras om att huvudregeln i rättegångsbalken är att uppläsning får ske endast på rättens nåder.32

I högre instans bör en handling, som utgångspunkt, förebringas på samma sätt som i underinstansen. Skulle dock skäl föreligga för ett åberopande som bevis i den högre instansen så får frågan bedömas enligt preklusionsreglerna. I så fall talar, enligt min uppfattning, starka skäl för att en handling som tillåtits att läggas fram ”sakframställningsvis” inte prekluderas i den högre instansen. Handlingen har ju förekommit i målet och part (eller i vart fall professionella ombud) är, genom ”Vindsvåningen”, upplysta om att rätten vid bevisvärderingen är skyldig att beakta allt som har förekommit. Om det omvänt är så att en handling har åberopats som bevis i underinstansen finns knappast något hinder mot att handlingen omvandlas till sakframställningsvis framlagt åskådningsmaterial i överinstansen, men den möjligheten framstår som mindre intressant.

Men även om vad som sagts i det föregående skulle tillämpas finns det fortfarande vissa möjligheter för part att ta sig förbi det processrättsliga regelverket. En sådan möjlighet som har diskuterats är om skriftliga handlingar tas upp eller refereras i samband med vittnesförhör.33I så fall bör emellertid rätten, enligt min mening, inskrida på samma sätt som ovan sagts beträffande sakframställningen. Ofta lär situationen kunna klaras ut på lämpligt sätt genom diskussion, utan att den behöver ställas på sin spets. Skulle emellertid detta inte vara möjligt finns dock, som ovan argumenterats för, utrymme för att — genom tillämpning av den allmänna principen om att domaren styr vilket material (skriftligt och muntligt etc.) som läggs fram vid förhandlingen — avstyra kringgåenden av preklusionsreglerna.

Att gränsen mellan åberopad skriftlig bevisning och annat material i viss mån suddas ut medför därutöver att rätten behöver vara uppmärksam på skäl för att ställa in huvudförhandlingen. Enligt 43 kap. 2 § första stycket 3 rättegångsbalken ska huvudförhandlingen ställas in och utsättas till annan dag om part vill anföra nytt viktigt skäl eller åberopa nytt bevis och motparten finnes vara i behov av anstånd för att bemöta vad parten vill andraga. En situation där part tillåts att på ett överraskande sätt lägga fram ny utredning med bevisvärde vid huvudförhandlingen bör inte tillåtas.34Det är därför, som jag ser det, nödvändigt att tolka nyssnämnda bestämmelse extensivt. Eftersom även handlingar som tillåts läggas fram men som inte åberopas som bevisning de facto kan ha ett bevisvärde bör även sådana handlingar kunna medföra att skäl föreligger att ställa in huvudförhandlingen, för att ge motparten anstånd.35Återigen bör understrykas att det i allmänhet är svårt för ett ombud att bilda sig en välgrundad uppfattning om vilket bevisvärde viss bevisning kommer att tillmätas.36Sammanfattningsvis menar jag att det finns anledning att i princip behandla handlingar åberopade sakframställningsvis på samma sätt som formenligt åberopad bevisning vid 
bedömningar av (exempelvis) frågor om inställelse av huvudförhandlingen.

6  Erkännande och skriftliga handlingar som bevis

I stället för att direkt ge ratio decidendi valde alltså HD att behandla även en situation som inte förelåg i målet, nämligen den som uppstår om ostridiga handlingar åberopas som bevisning. Inledningsvis uttalas följande:

14. Om det är ostridigt att en handling med ett visst innehåll har skickats, upprättats eller annars hanterats på något visst sätt, behövs ingen bevisning om just detta. Det förhållandet att handlingen har ett visst innehåll och har hanterats på visst sätt ska – under förutsättning att handlingen förs in i målet, till exempel sakframställningsvis – läggas till grund för domstolens prövning såsom en erkänd omständighet. (Jfr 35 kap. 3 § rättegångsbalken.)

[- - -]

16. I sammanhanget bör framhållas att det förhållandet att en handling av detta slag kan läggas till grund för domstolens prövning redan med stöd av 35 kap. 3 § normalt sett inte innebär att det finns skäl att avvisa den som bevisning. Tvärtom kan ett åberopande av handlingen såsom bevisning ofta vara lämpligt.

I p. 14 inleds ett resonemang om betydelsen av bestämmelsen om erkännande (35 kap. 3 § rättegångsbalken), som fortsätter i p. 16. Resonemanget utgår emellertid från en förståelse av institutet erkännande som skiljer sig från den gängse.

Bestämmelsen i 35 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken har följande lydelse: 

Erkänner part i rättegången viss omständighet och är saken sådan, att förlikning därom är tillåten, skall vad parten erkänt gälla mot honom. Återkallar parten sitt erkännande, pröve rätten med hänsyn till de skäl, som anföras för återkallelsen, och övriga omständigheter, vilken verkan som bevis må tillkomma erkännandet.

Redan av språkdräkten framgår att paragrafen är av äldre datum — den har inte ändrats sedan rättegångsbalken beslutades 1942. I första 
meningen talas om ”viss omständighet”. Det står sedan länge klart att begreppet omständighet har olika innebörd i olika lagrum i rättegångsbalken.37I 35 kap. 3 § avses med ”omständighet”, med ett modernare och mer precist språkbruk, såväl rättsfaktum som bevisfaktum.38Med uttrycket att det som erkännandet avser ska ”gälla mot honom” avses att parten medger att omständigheten läggs till grund för domen, trots att den är till partens nackdel.39Erkännandets funktion i dispositiv process är, med andra ord, att göra bevisning onödig.40

I andra meningen ges en regel för återkallelse av erkännande. Regeln innebär att om erkännandet återkallas så kan omständigheten inte längre tas för a priori sann av rätten, utan den måste bevisprövas. Vid denna prövning utpekas anförda skäl för återkallelsen som bevisfakta som särskilt ska beaktas vid prövningen, men även övriga omständigheter är av betydelse. Processhandlingen erkännande förvandlas, med andra ord, genom återkallelsen till ett bevis, vars bevisvärde rätten har att pröva.

Om vi återvänder till HD:s ovan citerade resonemang så ser vi att HD behandlar även en skriftlig handling (inte bara ett återkallat erkännande) som en omständighet, dock — i p. 14 — med den reservation som ligger i uttrycket ”jfr”.41I p. 16 har denna reservation fallit bort. Där sägs att ett skriftligt bevis (en ”handling”) ”kan läggas till grund för domstolens prövning redan med stöd av 35 kap. 3 §”.

Klart är att det innehållsmässigt ofta inte föreligger någon skillnad mellan de omständigheter, i form av rätts- och bevisfakta, som ett erkännande tar sikte på och innehållet i en skriftlig handling. Part åberopar att avtalsvillkoret har haft viss avfattning och i avtalet kan rätten läsa att åberopandet är materiellt korrekt för där står samma sak. Men det innebär ingalunda att rätten, med stöd av 35 kap. 3 § (eller någon annan bestämmelse) kan betrakta själva handlingen som ”erkänd”, som en bit av verkligheten som kan tas för a priori sann och som utan vidare kan läggas till grund för bedömningen. Ett erkännande avser, som sagt, omständigheter (inte bevis).

Även om det i litteraturen och den processuella diskursen i övrigt talas om ”ostridiga handlingar” så förtjänar det att påpekas att det egentligen inte är en korrekt begreppsanvändning.42Erkända omständigheter kan vara rätts- eller bevisfakta och dessa kan åberopas eller på annat sätt vara införda genom bevisning/sakframställning/plädering/osv., men parterna är inte skyldiga att avge någon inställning till enskilda bevis.43Även om innehållet i ett bevis även har påståtts i målet så är beviset i sig självt inte ostridigt. Den skriftliga handlingen är ett bevis med det innehåll den har, oavsett parternas positioner.

Den sammanblandning som jag menar förekommer i HD:s resonemang bör möjligen ses mot bakgrund av en annan besvärlig, och därutöver bestående, precisionsbrist i det processrättsliga språkbruket.44Det är inte ovanligt att det i olika sammanhang talas om rättsfakta och bevisfakta även när det som avses är ett förhållande på verklighetsplanet. Men vad som har hänt i verkligheten är i processuellt hänseende tämligen egalt, även om det införs som bevisfaktum, om det inte finns något åberopat rättsfaktum som det svarar mot. I ett processuellt perspektiv skulle det därför vara en bättre begreppsanvändning att endast tala om (konkreta) rättsfakta när det som avses är åberopade omständigheter (som enligt parts mening är av omedelbar betydelse för en rättsföljd enligt materiell rätt).

Även om HD:s begreppsanvändning ses i detta perspektiv så kvarstår det faktumet att tillämpningen av erkännandeinstitutet framstår som avvikande. Detta får också betydelse för det som HD kommer fram till i p. 16, nämligen att det ”ofta” är ”lämpligt” att anföra bevisning till stöd för erkända omständigheter. Sålunda formulerad, på en högre abstraktionsgrad, framträder tydligt att denna nya rättsgrundsats inte är oproblematisk. Ett grundläggande och definierande kännetecken i en dispositiv process är ju att parterna själva får (kan, och måste45) råda över processmaterialet. Erkända omständigheter behöver därför inte bevisas. Det finns flera skäl bakom denna regel. Det främsta är nog processekonomiskt. Parter behöver inte belasta processen med bevisföring om vad de är överens om.46Part kan också ha andra, för rätten ofta osynliga, bevekelsegrunder för att erkänna omständigheter. Det kan exempelvis röra sig om att parten inte vill att vissa omständigheter/viss bevisning ska behandlas i rättegången.47

Av det sagda följer att det finns all anledning att inte tolka HD:s uttalande om skriftlig bevisning extensivt. Det bör alltjämt vara en stark huvudregel att ostridiga omständigheter inte bör bli föremål för bevisning. Men undantag kan göras för i målet centrala skriftliga handlingar. Ett sådant undantag framstår också som välmotiverat. Däremot bör, enligt min mening, starkt avrådas från att försöka utsträcka detta undantag till andra typer av bevismedel, exempelvis muntlig bevisning. Sannolikt bör rätten fortfarande avvisa exempelvis ett vittnesmål som åberopas till styrkande (endast) av en otvistig omständighet.

Något som saknas i HD:s motivering är en förklaring av vad ett skriftligt bevis egentligen är för något och hur det som sägs förhåller sig till den tämligen intrikata bevismedelssystematiken. Traditionellt har uppfattningen varit att det är själva innehållet i handlingen, dess intellektuella innehåll, som utgör ett skriftligt bevis.48Åberopas handlingen (enbart) till styrkande av något annat än att innehållet är det påstådda utgör den inte något skriftligt bevis. En skriftlig handling kan alltså vara, eller inte vara, ett skriftligt bevis, beroende på vilket tema som anges. Av HD:s beslut framgår inte att någon ändring därvidlag är avsedd, snarare tvärtom.49Men enligt min mening hade motiveringen blivit tydligare om det hade gjorts klart att det finns en skillnad mellan skriftliga handlingar som åberopas som bevis ”i allmänhet” och handlingar som åberopas såsom skriftliga bevis. Det är just eftersom det är innehållet — och inget annat — i sistnämnda beviskategori som utgör beviset som ett åberopande av ett sådant bevis är onödigt. Något behov av att gå omvägen via erkännandeinstitutet finns inte. (En annan sak är att det står part fritt att åberopa syn på handlingen till styrkande av något annat än dess intellektuella innehåll, men då krävs ett annat bevistema.)

Men kanske förhöll det sig så att HD medvetet underlät att förhålla sig till beviskategorierna i 36–40 kap. rättegångsbalken. Kanske ansågs de aktuella handlingarna utgöra bevis ”rätt och slätt” och kategoriseringen en onödig omgång. Klart är att det ofta förekommer att bevisning som påståtts vara skriftlig egentligen inte är det, i strikt mening. Och de kategorier som rättegångsbalken innehåller är knappast heltäckande eller anpassade till den mångfald av informationsbärare som förekommer idag.50Sakskäl till stöd för en sådan hållning finns således, men redan Processlagberedningen hade inställningen att de särskilda reglerna om olika bevismedel inte utgjorde någon uttömmande reglering: ”Såsom bevis kan sålunda tjäna allt, som förekommit i målet, även om det icke kan inordnas under de i lagen angivna bevismedlen.”51

Min uppfattning är således inte att HD nödvändigtvis borde ha fördjupat sig närmare i de olika bevismedlens närmare definitioner.52Tvärtom var det nog klokt att undvika detaljer av sådant slag. Däremot hade HD:s beslut fått en mer övertygande motivering om det tydligare hade förankrats i den diskussion som sedan länge förekommit om ostridiga handlingar och med tydligt avstamp i utgångspunkten om att ostridiga omständigheter inte behöver bevisas i dispositiv process.

7  Motiveringen av rättsgrundsatsen

I resterande punkter som anförs under den breda rubriken ”Skriftliga handlingar i dispositiva tvistemål” motiveras den nya rättsgrundsatsen om tillåtande som bevisning av ”ostridiga handlingar” och några av dess implikationer berörs. I p. 17 anförs att

[e]tt skäl för att en viss handling bör åberopas som bevisning, med därav följande krav på angivande av bevistema, kan vara att det tydliggör för såväl motparten som domstolen vilken betydelse som den åberopade handlingen påstås ha. Inte minst i de fall då en part har gett in en stor mängd handlingar kan det vara angeläget att i vart fall de för partens talan mera centrala handlingarna åberopas i form av bevisning med tydligt angivna bevisteman. Det kan behövas för att motparten ska kunna ta ställning till vilken motbevisning han eller hon vill åberopa. Inom ramen för sitt processledningsansvar kan domstolen sålunda ha anledning att verka för att en handling som har åberopats sakframställningsvis i stället åberopas som bevisning.

Här anförs alltså det faktumet att bevistema fordras för åberopad bevisning som en anledning till att handlingen ska åberopas, i stället för att läggas fram sakframställningsvis. Att ett tydligt bevistema anges är självfallet ägnat att befrämja ordning och reda, förutsebarhet, kontradik­-tion och andra ändamål som processregleringen håller högt.53Man frågar sig emellertid om det finns anledning att tillmäta skillnaden mellan åberopad bevisning och annat material en så stor betydelse. Det handlar ju nu om handlingar vars innehåll parterna är ense om. Rätten bör för övrigt, enligt min mening, även beträffande ”ostridiga” handlingar vara verksam för att part som lägger fram dem, i den utsträckning det bedöms erforderligt i det enskilda målet, tydliggör på vilket sätt handlingen har betydelse för prövningen.54HD:s slutsats är dessutom att det inte finns någon skillnad i bevisverkanshänseende mellan de handlingar som förebringats därför att de åberopats som bevisning och andra handlingar.

I sammanhanget bör beaktas att det, som ovan berörts, sedan länge har ansetts att ”otvistiga handlingar” inte kan åberopas som (skriftlig) bevisning.55Men den inställningen är inte särskilt praktisk och det före­-kommer också avvikande åsikter.56I senaste upplagan av Rättegång V argumenteras exempelvis för att åberopande av sådana handlingar som bevisning bör tillåtas, bl.a. därför att det främjar förutsebarhet och därför att det bidrar till att undvika preklusionsproblem i högre instans.57

HD nämner emellertid inte litteraturen utan söker i stället argument i rättegångsbalken. I p. 18 förs resonemang om skillnaden mellan handlingar som åberopas som bevisning och handlingar som åberopas ”sakframställningsvis”:

18. På vilket sätt en handling åberopas kan också ha betydelse för hur handlingen hanteras under huvudförhandlingen. En handling som åberopas som bevisning blir, som utgångspunkt, i sin helhet processmaterial och det finns ett utrymme för rätten att tillåta att bevisningen tas upp genom s.k. hänvisning under huvudförhandlingen (se 43 kap. 8 § tredje stycket och 50 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken). Om parten i stället åberopar handlingen endast sakframställningsvis, finns inte någon uttrycklig bestämmelse om hur den ska behandlas. Utgångspunkten är därför att det endast är de textavsnitt som – på det sätt domstolen finner lämpligt – gås igenom vid huvudförhandlingen som blir processmaterial.

Såvitt jag förstår så innefattar punkten två förbiseenden. Hänvisningsinstitutet finns till för att part ska slippa läsa upp den skriftliga handlingen. Den kan bli processmaterial, och beaktas enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken, utan att huvudförhandlingen belastas med uppläsning. Av detta följer att det inte stämmer att handlingen i sin helhet ”som utgångspunkt” blir processmaterial genom att den åberopas som bevisning. Den måste antingen läsas upp eller hänvisas till för att den ska kunna beaktas vid bevisvärderingen.58HD anför också att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse för vad som gäller om den skriftliga handlingen i stället åberopas sakframställningsvis.59Men en sådan regel finns numera, i 43 kap. 7 § fjärde stycket rättegångsbalken.60Där sägs att framställningar enligt andra och tredje styckena får ske genom hänvisningar till handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt. Andra stycket i bestämmelsen handlar om parternas sakframställningar. Det finns således en direkt tillämplig regel som tillåter part att hänvisa till skriftliga handlingar som åberopas sakframställningsvis, på precis samma sätt som till de skriftliga handlingar som åberopas som bevisning.61

Det kunde förstås vara lockande att uppställa en sådan skillnad mellan skriftliga handlingar som åberopas som bevisning och sådana som åberopas sakframställningsvis som HD laborerar med. Men det finns ett enkelt skäl till att några sådana skillnader är svåra att upptäcka: Enligt rättegångsbalken ska bevisning åberopas. Sakframställningen är partens framställande av sin talan. Åberopande av bevisning sakframställningsvis är en processrättslig skvader. Sådana kan, som ovan har framhållits, ibland ha ett existensberättigande, men skäl därför måste sökas i andra förhållanden än regleringen i rättegångsbalken.

Att det finns skillnader mellan åberopad bevisning och annat material såvitt avser sättet för framläggande är således inget argument för att tillåta åberopande av handlingar med ostridigt innehåll.

Hur ska då HD:s ställningstagande bedömas? Som nämnts har sedan länge ansetts gälla att skriftliga handlingar med ostridigt innehåll inte får åberopas som bevisning.62Men det finns, enligt min mening, anledning att hålla med om att denna princip, ehuru processrättsteoretiskt oantastlig, inte är helt lämplig. Det finns goda skäl för att förse den med undantag, vilket framgår redan av det faktumet att parterna sedan länge i mycket stor utsträckning gjort just det.63Något tillspetsat skulle man kunna säga, till stöd för HD:s slutsats, att det faktumet att processen är dispositiv bör innebära att det krävs skäl av viss dignitet för att frånkänna parterna möjligheten att lägga upp processföringen på det sätt de anser lämpligt. Och några sådana skäl, vid sidan om det processrättsliga teoribygget, är svåra att se. Tvärtom underlättar det även för rätten att ha tillgång till centrala handlingar, för att oförmedlat och i sina rätta sammanhang kunna bedöma de sak- och rättsfrågor som tvisten handlar om.

Till detta kommer den ökade klarhet som angivna bevistemata bid­rar med, som ovan berörts. I sammanhanget bör beaktas att angivandet av bevistema är en del i det system som rättegångsbalken tillhandahåller för att skapa ordning och reda i processföringen.64På så sätt kan även ett ganska intetsägande bevistema fylla en funktion. Redan genom åberopandet av beviset tydliggörs att part tillmäter det en särskild betydelse. Detta fäster rättens och motpartens uppmärksamhet på den aktuella handlingen. Även om en sådan effekt kan framstå som banal så bör dess praktiska betydelse inte underskattas, särskilt inte när det beaktas att även andra handlingar än de som åberopats som bevisning kan förekomma.

En praktisk fråga som inte ges något svar i beslutet, är hur parten ska ange bevistemat om omständigheten som beviset tar sikte på är ostridig. Denna lakun är dock inte stor. Enligt min mening bör parten klart och tydligt ange att beviset tar sikte på en ostridig omständighet (kanske t.o.m. med referens till HD:s avgörande). Utgångspunkten är ju fortfarande att sådan bevisning är onödig och ska avvisas. Det framstår därför som ändamålsenligt att part tydligt klargör att den önskar göra bruk av det undantag som HD nu formulerat. Det finns inte något i beslutet som visar att det varit HD:s avsikt att direkt eller indirekt medge ett undantag från kravet att åberopande av bevisning kräver angivande av bevistema, snarare tvärtom.65Det kravet, om än elastiskt, bör alltjämt upprätthållas av domstolarna.66Rent praktiskt är det alltså svårt att se att några större svårigheter uppkommer beträffande angivandet av bevistema till följd av att bevisning om ostridiga omständigheter tillåts. Det viktigaste i sammanhanget är att ett bevistema anges.

I sammanhanget kan tilläggas att det finns all anledning för part att samtidigt reflektera över om den skriftliga bevisningen har bevisbetydelse även i andra avseenden. I det här sammanhanget bör, enligt min mening, även jämförelsevis breda, vaga och diffusa bevistemata ofta vara acceptabla. Ibland bör ett sådant bevistema kunna ersätta eller komplettera det strax ovan beskrivna temat à la ”Vindsvåningen”.

8  Vilka skriftliga handlingar ska åberopas som bevis?

Utifrån den slutsats som HD kommer fram till, att det är tillåtet att åberopa skriftliga handlingar med ostridigt innehåll som bevisning, så uppkommer frågan om vilka handlingar som bör åberopas på så sätt och vilka handlingar som det räcker att lägga fram på annat sätt (”sakframställningsvis”). Uttalanden i denna fråga görs i p. 19. Där sägs att 

någon för alla situationer tillämplig princip för hur handlingar ska föras in i rättegången kan knappast formuleras. Som en allmän utgångspunkt får emellertid anses gälla att det är lämpligt att handlingar som en part tillmäter omedelbar betydelse för tvistiga omständigheter som ligger till grund för partens talan åberopas som bevisning. När det gäller handlingar som är avsedda att tjäna endast som åskådningsmaterial för att underlätta förståelsen av målet bör utgångspunkten vara den motsatta (jfr ”Det tyska hotellprojektet” NJA 2006 s. 326).

Slutsatsen av resonemanget kan beskrivas som att HD inte vill ange någon skarp gräns för i vilka fall det är tillåtet att åberopa bevisning om ostridiga omständigheter. Det anges till och med att det ”knappast” kan ”formuleras” en princip som är ”för alla situationer tillämplig”. Detta bör nog förstås snarare som att det inte är lämpligt att formulera en sådan princip än att det inte är möjligt. Den princip som de flesta hittills ansett gälla, som formulerats i många källor, är ju för alla situa­-tioner tillämplig: Bevisning får inte åberopas beträffande ostridiga omständigheter.67

HD anför alltså att det inte finns någon skarp gräns mellan den bevisning som kan/bör/måste införas som just bevis och vilken bevisning som kan läggas fram sakframställningsvis. Rätten har också ett ansvar för att se till att parten lägger fram bevisning på ”rätt” sätt. Om det accepteras att bevisning i vissa fall kan föras om ostridiga omständigheter så framstår detta som en rimlig hållning. Däremot kan man få intrycket av HD:s skäl att det handlar om en slags fri rimlighetsbedömning, vilket framstår som en vansklig hållning. Enligt min mening är det mer ändamålsenligt att se möjligheten att åberopa handlingar med ostridigt innehåll som bevis som ett ganska snävt undantag från regeln i 35 kap. 7 § rättegångsbalken, främst p. 2. Av detta följer rimligen att även p. 4 i samma bestämmelse kan få betydelse för bedömningen. Om bevisningen är vidlyftig bör den inte tillåtas (om bevisningen ”egentligen” är överflödig). Vidare bör vad som är vidlyftigt i sammanhanget avgöras på grundval av tvistens karaktär. I en större och mer komplicerad tvist bör utrymmet för att åberopa bevisning om otvistiga omständigheter vara större än om tvisten i övrigt är av mer behändigt format.

Någon mer konkret vägledning om vilken typ av bevisning, och i vilken omfattning, som bör tillåtas att åberopas trots att den inte tar sikte på tvistiga omständigheter, ges inte i HD:s beslut. Det kan finnas skäl att påminna om att i det mål som HD prövade hade handlingarna inte åberopats som bevisning, utan lagts fram sakframställningsvis. Omständigheterna i målet ger således inte någon vägledning för bedömningen av vilken sorts handlingar, eller vilken mängd av handlingar, som bör accepteras som bevisning trots att innehållet är ostridigt.

Det kan befaras att bedömningen av vad som ska accepteras som åberopad bevisning trots att bevistemat inte innehåller någon tvistig omständighet kommer bli vansklig. Att ett avtal kan vara en sådan handling som bör åberopas framstår som tydligt. Men hur förhåller det sig med 50 sidor utskrifter av mailkommunikation? Innehållet i sådan bevisning är i allmänhet ostridigt (bevisningen finns ju i minst två uppsättningar, på kärandens respektive svarandens server). Skillnaden mellan tillåten och otillåten bevisning riskerar att bli tämligen svårfångad. Ska 10 sidor mail avvisas? 30? Osv. Det skulle kunna sägas att en helhetsbedömning i det enskilda fallet, dvs. med beaktande av tvistens karaktär och omfattning etc., skulle fälla avgörandet. Men sannolikt är mången underrättsdomare obenägen att avvisa bevisning med en sådan motivering.

HD ger dock en tumregel i p. 19: Som en allmän utgångspunkt ska gälla att ”det är lämpligt att handlingar som en part tillmäter omedelbar betydelse för tvistiga omständigheter som ligger till grund för partens talan åberopas som bevisning”. Frågan är om denna tumregel gör tillämparen så mycket klokare. Det framstår som självklart att bevisning som part tillmäter omedelbar betydelse för tvistiga omständigheter som ligger till grund för partens talan åberopas som bevisning — det är ju om tvistiga omständigheter som bevisning behövs. Åberopas ingen bevisning förlorar den part som bär bevisbördan målet. Tumregeln bortser dessutom från att det inte alltid är så att det är parten som har bevisbördan för de omständigheter som ligger till grund för dess talan. Förhåller det sig så så framstår det som dumt att överhuvudtaget åberopa bevisning om omständigheten, om det inte är motbevisning som avses. För de fall som det nu handlar om, de otvistiga omständigheterna, är HD:s tumregel under alla förhållanden inte så användbar, men det är lätt att instämma i det som sägs avslutningsvis om att handlingar som är avsedda att tjäna endast som åskådningsmaterial för att underlätta förståelsen av målet som utgångspunkt inte behöver åberopas som bevisning.

Sammanfattningsvis måste konstateras att HD inte uppställer någon skarp gräns mellan sådana handlingar som bör åberopas som bevis — med bevistema — och handlingar som lika gärna, eller helst, bör läggas fram sakframställningsvis. Det blir därmed en fråga för varje enskild domare att hantera, utifrån de individuella förutsättningarna. Förhoppningsvis innebär detta inget större problem, eftersom skillnaden mellan bevisning som åberopas formenligt och annat material som läggs fram i praktiken är tämligen liten — allt som förekommit ska ju bevisprövas. Däremot finns anledning för domare att animera parterna att tydligt uppge om en skriftlig handling åberopas som bevisning (och med vilket bevistema). Förmodligen är detta en bättre garant för ordning och reda i processen än en klar och tydlig, men till sitt innehåll tämligen godtycklig, regel för vilka handlingar som behöver åberopas som bevisning.

9  Avslutande ord

Avgörandet ”Vindsvåningen” tar sikte på ett praktiskt viktigt problem och HD anvisar lösningar på problemet. Skriftliga handlingar kan (utan att förlora sitt bevisvärde) åberopas ”sakframställningsvis” i stället för som bevisning. Eller så kan handlingarna åberopas som bevisning, även om de åberopas för att bevisa omständigheter som inte är tvistiga i målet. Ovan har argumenterats för att det sistnämnda undantaget från regeln om att onödig bevisning ska avvisas inte bör utsträckas alltför långt, men exakt i vilka fall sådan bevisning ska tillåtas är en relativt öppen fråga för underinstanserna att hantera. Det är välkommet att det således införts ett mått av klarhet på ett område som vållat ganska mycket diskussioner och oklarhet. Enligt min uppfattning har också HD kommit fram till sätt att hantera det ifrågavarande problemet som ligger i rätt riktning. Om utrymmet för att lägga fram annat material än det som åberopats som bevisning och åberopandet av bevisning till styrkande av otvistiga omständigheter kombineras med en aktiv och omsorgsfull processledning finns anledning att tro att ”Vindsvåningen” kommer att bidra till en mer rationell tvistemålsprocess.

Med detta sagt har kritiska synpunkter anförts ovan på hur HD i vissa delar förhåller sig till den processrättsliga systematiken och begreppsbildningen, trots att jag menar att ett frångående av denna kan vara befogat i det här fallet. Avgörandet riskerar att möta kritik från processualister av facket och andra processuellt överintresserade. I synnerhet finns det anledning att beklaga att HD förbigår stora frågor med tystnad och inte beaktar ett vidare processuellt sammanhang. Även — kanske särskilt — i de fall avsteg från den vedertagna systematiken är befogade finns det anledning att förhålla sig till denna. Om inte annat hade en mer ingående motivering, med delvis annat fokus, kunnat ge mer övertygande skäl för den utgång som beslutet fick. Å andra sidan kan ett enskilt domstolsavgörande sällan eller aldrig besvara alla frågor. Rättsutvecklingen fortsätter, i ytterligare avgöranden eller i andra fora. Det som sagts i det föregående har varit avsett att utgöra ett bidrag till denna utveckling.

• 1*  Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike).
• 2NJA 2026 s. 216.
• 3Se även Lundberg, ”Skriftliga handlingar i civilprocessen” i Till minnet av Södra Roslags tingsrätt. Minnesskrift utgiven av Notarieföreningen vid Södra Roslags tingsrätt. Stockholm, 2007, s. 98 f. not 4.
• 4Se t.ex. Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken. Faksimilupplaga, Stockholm, 1994, s. 483; Ekelöf m.fl., Rättegång IV. 7 uppl. Stockholm, 2009, s. 38 och 67; Nordh, Bevisrätt A. Allmänna bevisfrågor. Om ansvaret för bevisning, vittne, syn, sakkunnig m.m. 2 uppl. Uppsala, 2019, s. 16 f., 29 och 104; Gentele, ”Ostridiga handlingar i civilprocessen”, JT 2017–18 s. 582, bl.a. s. 586; Gentele, ”Stridiga handlingar i civilprocessen”, JT 2017–18 s. 802; Lindell, Civilprocess. Rättegång samt skiljeförfarande och medling. 5 uppl. 2001, s. 543; Fitger m.fl., Rättegångsbalken. En kommentar, JUNO, kommentaren till 35 kap. 7 §.
• 5Exakt vad som utgör bevisfakta och i förhållande till vad behöver parten inte redogöra för. Sannolikt har parter ofta inte detta helt klart för sig — ej heller rutinerade ombud — och det finns hur som helst ingen garanti för att en domare gör samma bedömning som ett ombud.
• 6Uttrycket är egentligen märkligt. Sakframställning och bevisupptagning är, enligt rättegångsbalkens systematik, olika saker — i 43 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken stadgas att ”[s]edan parterna utvecklat sin talan, ska bevisning läggas fram.” (Min kurs.) Men uttrycket är samtidigt så pass vedertaget att det inte framstår som meningsfullt att försöka hitta på en bättre benämning.
• 7HD anför att ”[s]åvitt kan bedömas har handlingarna i sin helhet ansetts utgöra processmaterial och beaktats av tingsrätten vid prövningen av målet.” ”Vindsvåningen” p. 4.
• 8”Vindsvåningen” p. 5.
• 9”Vindsvåningen” p. 7.
• 10Rättssakkunnig på Justitiedepartementets straffrättsenhet. I artikeln uttrycks endast författarens egna åsikter.
• 11Se särskilt ”Vindsvåningen” p. 8 och 9.
• 12Jfr, om tolkningsförklaringar, Edstedt, Mellan åtal och dom, s. 519 ff. Begreppet kommer, såvitt känt, från Lars Heuman.
• 13Se redan Matz, Om underdomarens materiella processledning i svensk ordinär civilprocess. Stockholm, 1919, förordet. Se även Westberg, ”Kasuistiska marginalanteckningar eller en sedvanerättslig arkipelag – några reflexioner över underrätternas normbildning i frågor om materiell processledning i tvistemål”, JT 1995–96 s. 74.
• 14Om denna fråga i skiljeförfarande, se Lindskog, Skiljeförfarande. En kommentar. Stockholm, 2005, s. 59 f. och 735–737.
• 15Se Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning. Processuella överenskommelsers giltighet i svensk rätt. Stockholm, 2015, s. 376.
• 16Se bl.a. ”Sydkraft” NJA 1999 s. 629; Heuman, ”Grundsatsen om kontradiktoriskt förfarande och principen om bevisomedelbarhet”, i Festskrift till Per Henrik Lindblom. Uppsala, 2004, s. 265 f.; Nordh, Processens ram i tvistemål, Om yrkande och grunder, ändring av talan m.m. 4 uppl. Uppsala, 2019, s. 127.
• 17Se särskilt 35 kap. 3 och 6 §§ rättegångsbalken. Se även Lindell, Partsautonomins gränser – i dispositiva tvistemål och med särskild inriktning på rättsanvändningen. Uppsala, 1998, kap. 6.
• 18Hovrätten hade, med andra ord, levt upp till det av Victor formulerade målet med den materiella processledningen: ”En rimlig utgångspunkt är att domstolen innan förhandlingen avslutas bör försäkra sig om att den förstår hur parterna själva förstår sin talan och också att parterna inbördes förstår varandra.” Victor, ”Den åtalade gärningen – några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar”, SvJT 2020 s. 80. 
• 19Med detta avses det aktuella fallet. Däremot finns sannolikt situationer där det är vanskligt eller omöjligt att tillämpa principen att allt som gjorts till processmaterial måste bevisprövas utan reservationer, bl.a. när överträdelser av europarätten förekommit.
• 20Sedan länge har begreppet processmaterial använts med både en bredare och en snävare betydelse, innefattande allt som förekommit i målet respektive allt som får läggas till grund för domen. HD använder här begreppet med den snävare betydelsen. Se, om dubbeltydigheten, Kallenberg, Svensk civilprocessrätt. Andra bandet. I. Lund, 1927, s. 5 f.; Ekelöf, Processuella grundbegrepp och allmänna processprinciper. Några problem inom den allmänna processrättsläran. Stockholm, 1956, s. 37 f.; Boman, Om åberopande och åberopsbörda. Stockholm, 1964, s. 12 not 36.
• 21”Vindsvåningen” p. 10 och 11. Lindell har framhållit att detta innefattar även så subtila bevisfakta som förhörspersoners minspel och dylikt. Se t.ex. Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor. En studie av gränser, skillnader och förhållanden mellan faktum och rätt. Uppsala, 1987, s. 110 f.; Lindell, Notorietet och kontradiktion, 2007, s. 139 f.
• 22Förvisso aktualiseras i sammanhanget den svåra gränsdragningen mot materiella fel, som inte anses kunna utgöra rättegångsfel. Resultatet av en sådan avvägning blir, tror jag, ibland avhängigt hur problemet formuleras. I det aktuella fallet hade det varit märkligt och formalistiskt att anse att det rörde sig om ett materiellt fel, efter­som hovrätten så tydligt hade uttalat att det var själva prövningen som begränsades, inte bevisvärdet. Se, om gränsen mellan bevisvärderingsfel och rättegångsfel, Welamson, Domvillobesvär av tredje man. Stockholm, 1956, s. 78 ff (särskilt på s. 82); Cars, Om resning i rättegångsmål. Stockholm, 1959, s. 183 ff; Welamson & Munck, Rättegång VI. Processen i hovrätt och Högsta domstolen. 6 uppl. Stockholm, 2022, s. 119.
• 23Se ”Vindsvåningen” p. 23–26. Av motiveringen följer att HD tillämpat 50 kap. 28 § (och 55 kap. 15 § andra stycket) rättegångsbalken.
• 24”Vindsvåningen” p. 9.
• 25Prejudikatvärdet av obiter dicta kan, och har, diskutera(t)s. Exempelvis Asp, som f.ö. även var referent i ”Vindsvåningen”, har anslutit sig till den traditionella uppfattningen: ”[O]biter tillhör inte prejudikatet”, men samtidigt framhållit att denna inställning inte hindrar ”att de [dvs. obiter dicta] tillmäts betydelse i fall där rättsläget i övrigt är svagt.” Asp, ”Skäl, slut och skiljaktighet — noteringar kring svensk prejudikatlära”, SvJT 2021 s. 444, på s. 471. Jag instämmer i detta, men är nog beredd att gå ett halvt steg till: I de fall där HD uttalar sig så utförligt som i ”Vindsvåningen”, och dessutom med det uppenbara syftet att vägleda rättstillämpningen, vore det märkligt att tro att inte underinstanserna (och andra) kommer att följa vad som sagts. I ett sådant fall är distinktionen mellan ratio decidendi och obiter dicta inte särskilt användbar för att avgränsa vad som är prejudicerande. (En annan sak är att HD med nödvändighet har transportsträckor i sina avgöranden. Det är en självklar del av god juridisk metod att sortera bort dessa vid bedömningen av ett avgörandes bidrag till rättsläget.)
• 26Se ”Vindsvåningen” p. 21 och 22.
• 27Lundberg, ”Skriftliga handlingar i civilprocessen”, s. 102–107.
• 28Gentele, ”Ostridiga handlingar i civilprocessen”, s. 586–588.
• 29kap. 7 § fjärde stycket rättegångsbalken.
• 30kap. 4 § och 50 kap. 17 § rättegångsbalken.
• 31Jfr t.ex. JO:s beslut den 19 juni 2013 med dnr 3200-2012. Man kan således fundera på om regeln i 43 kap. 5 § rättegångsbalken har en lämplig utformning.
• 32Se 43 kap. 5 § rättegångsbalken.
• 33Se Lindell, Processuell preklusion av nya omständigheter eller bevis rörande saken. Stockholm, 1993, s. 240 ff.
• 34Jfr Heuman, ”Grundsatsen om kontradiktoriskt förfarande”, s. 263.
• 35Möjligen kan en sådan tillämpning finna stöd i formuleringen ”nytt viktigt skäl” (som dock normalt sett tar sikte på åberopande av rättsfakta, se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång V. 9 uppl. Stockholm, 2024, s. 238; Brolin m.fl., Tvistemålsprocessen II. En handledning för huvudförhandlingen, s. 23). Även i generalklausulen i p. 4 och i allmänna principer om den kontradiktoriska processen kan stöd för att ställa in en huvudförhandling i ett sådant läge hämtas.
• 36Lindell har kritiserat ett uttalande av Ekelöf och/eller Boman, som menat att omedelbarhetsprincipen innebär ”att parterna kan med lätthet avgöra vilka omständigheter som är av relevans i målet.” Ekelöf & Boman, Rättegång IV. 6 uppl. Stockholm, 1992, s. 22. Lindell anför att uttalandet inte är genomtänkt, vilket är ett hårt omdöme, men i sak har han enligt min mening rätt. Se Lindell, Notorietet och kontradik­tion, s. 139. (Det bör dock beaktas att Ekelöfs/Bomans uttalande avsåg en övergripande nivå, medan Lindell tog sikte på minsta tänkbara detaljnivå.)
• 37Se redan Hassler, ”Några ord om rättegångsbalkens systematik och terminologi”, SvJT 1940 s. 151, på s. 155–157. Se även Ekelöf m.fl., Rättegång I. 9 uppl. Stockholm, 2016, s. 43.
• 38Se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl., s. 67; Nordh, Processens ram i tvistemål, s. 111 (inklusive not 255).
• 39Se SOU 1938:44, s. 380.
• 40Se bl.a. Kallenberg, ”Bevisrätten i Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk”, SvJT 1940 s. 497, på bl.a. s. 503 och 506. Lindell beskriver det som att ”[e]rkännandet är […] en disposition som tränger undan användningen av reglerna om fri bevisprövning, bevisbörda och beviskrav på sakfrågeplanet.” Lindell, Partsautonomins gränser, s. 49 not 14.
• 41Om innebörden av jfr-hänvisningar, i ett akademiskt sammanhang, se Mossberg, Avtalets räckvidd I. Om avtals tredjemansverkningar, särskilt vid tredjemansavtal och direktkrav. Uppsala, 2020, s. 281 not 1032.
• 42Gentele talar till och med om ”stridiga handlingar”, se Gentele, ”Stridiga handlingar i civilprocessen”. Det uttrycket används mig veterligen inte någon annanstans.
• 43Jfr bl.a. 42 kap. 7 § första stycket 3 och 4 rättegångsbalken e contrario.
• 44Se härom Lindell, Sakfrågor och rättsfrågor, s. 194 ff och 364 ff, särskilt s. 368. Se även Edstedt, Mellan åtal och dom, s. 366 f.
• 45Se särskilt 35 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken.
• 46Här finns också ett systematiskt samband med rättegångskostnadsreglerna, särskilt 18 kap. 6 § rättegångsbalken.
• 47Se Boman, Om åberopande och åberopsbörda i dispositiva tvistemål, s. 18 ff.
• 48Se Kallenberg, ”Bevisrätten i Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk”, s. 606 f.; Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 7 uppl., s. 256; Nordh, Bevisrätt A, s. 103. Om äldre rätt beträffande skriftlig bevisning, se Trygger, Om skriftliga bevis såsom civilprocessuellt institut. 2 uppl. Stockholm, 1921.
• 49Se särskilt ”Vindsvåningen” p. 15.
• 50Se, om det anförda, Ekfeldt, Om informationstekniskt bevis. Stockholm, 2016, s. 400–410, med vidare hänvisningar.
• 51SOU 1938:44 s. 377. Se även Ekelöf & Boman, Rättegång IV, 6 uppl., s. 243, som dock anför att vad som gäller för de särskilt reglerade bevismedlen såvitt möjligt bör tillämpas analogt beträffande andra bevismedel. Se även Ekfeldt, Om informationstekniskt bevis, s. 402.
• 52Att bevismedelsbegreppet används på olika sätt framhålls i Lindblom, ”Processens arkitektur. Jakten på det försvunna bevistemat i ett funkishus med flera våningar”, i Lindblom, Sena uppsatser. Om domstolsprocessen, processmaterialet och den alternativa tvistlösningen. Stockholm, 2006, s. 170 not 20.
• 53Frågan om hur bevistema ska anges för skriftliga handlingar av ifrågavarande slag behandlas nedan.
• 54kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken e contrario. Skyldigheten att se till att inget onödigt dras in i målet bör innefatta en skyldighet att se till att inte handlingar läggs fram, eller uttalanden görs, utan att de har åtminstone medelbar relevans för det slutliga bevistemat.
• 55Se särskilt Gentele, ”Ostridiga handlingar i civilprocessen”, bl.a. s. 586. Se även övriga källor i not 3. Problematiken synes först ha uppmärksammats i Unger, ”Processrätt och bevis”, Advokaten. Tidskrift för Sveriges advokatsamfund nr 2 1991, s. 54 ff.
• 56Se särskilt Lundberg, ”Skriftliga handlingar i civilprocessen”.
• 57Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 47 not 108.
• 58Se t.ex. Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 109.
• 59Samma sak anges i Lundberg, ”Skriftliga handlingar i civilprocessen”, s. 107 och av Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 47 not 108. Det bör noteras att Lundbergs artikel avsåg äldre rätt.
• 60Se även Gentele, ”Ostridiga handlingar i civilprocessen”, s. 587 not 21.
• 61I förarbetena framhålls att bestämmelsen ”möjliggör hänvisningar till samtliga handlingar i tingsrättens akt”. Prop. 2004/05:131, s. 245. Om hänvisning, se även Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 105 f.
• 62Härmed avses att sådan bevisning ska avvisas, med stöd av 35 kap. 7 § 2 rättegångsbalken, inte att själva åberopandet skulle vara förbjudet.
• 63Se hänvisningar till exempel från underrätterna i Gentele, ”Ostridiga handlingar”, not 3–7.
• 64Se, om detta system, Diesen, ”Precision i straffprocessen – om gärningsbeskrivning, bevisuppgift och förebringande av förhörsutsaga”, JT 2009–10 s. 502 ff. Artikeln handlar om straffprocessen, men samma system och delvis samma regler finns i den dispositiva civilprocessen.
• 65Se första meningen i p. 17: ”Ett skäl för att en viss handling bör åberopas som bevisning, med därav följande krav på angivande av bevistema, kan vara att det tydliggör för såväl motparten som domstolen vilken betydelse som den åberopade handlingen påstås ha.” (Min kurs.)
• 66I litteraturen konstateras ofta att domstolarna inte upprätthåller kravet på angivande av bevistema så stringent som reglerna (tolkade i ljuset av förarbeten och litteratur) synes kräva. Se t.ex. Lindell, Civilprocessen, s. 352; Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 49. Å andra sidan är det, enligt bl.a. min mening, tydligt att behovet i hög utsträckning är varierande och att det därför bör tillåtas att domstolen, med beaktande av vad motparten kan ha anfört i frågan, ges utrymme att göra en nyanserad bedömning av vilka krav som bör ställas.
• 67Se hänvisningar i not 4.