Förutsättningarna för processuell editionsplikt i dispositiva tvistemål

Av tingsnotarien Ted Nyström1

I dispositiva tvistemål saknar parterna de tvångsmedel som står åklagaren till buds i brottmålsprocessen. Editionsplikten enligt 38 kap. 2 § RB utgör därför ett centralt verktyg för att säkerställa tillgången till skriftlig bevisning. Trots editionspliktens betydelse för bevisanskaffningen i dispositiva tvistemål framgår varken dess materiella förutsättningar eller den proportionalitets-bedömning som HD har utvecklat genom praxis direkt av lagtexten. I denna artikel analyseras de förutsättningar som måste vara uppfyllda för att edi-tionsplikt ska föreligga samt den intresseavvägning som rätten ska göra mellan bevisningens relevans och editionssvarandens intresse av att inte lämna ut de efterfrågade handlingarna.

1 Inledning

Till skillnad från brottmålsprocessen besitter parterna i dispositiva tvistemål mycket begränsade möjligheter att utverka skriftlig bevisning från motparten. För att parterna ska kunna erhålla tillräcklig bevisning för sin talan och för att kärande ska kunna göra en skälig bedömning av om talan bör väckas samt hur den ska begränsas har lagstiftaren ålagt parterna en editionsplikt enligt 38 kap. 2 § RB. För det fall ena parten inte uppfyller sin editionsplikt genom att inte lämna ut en skriftlig handling som kan antagas äga betydelse som bevis, kan rätten på yrkande av editionssökanden enligt 38 kap. 4 § RB ålägga editionssvaranden att lämna ut den skriftliga handlingen.2

För att editionsplikten ska föreligga behöver flertalet förutsättningar vara uppfyllda. Exakt vilka förutsättningar som behöver vara uppfyllda framgår inte av lagtexten, utan har utvecklats och preciserats genom praxis och doktrin. I korthet är de materiella förutsättningarna att editionssökanden behöver identifiera vilka skriftliga handlingar denne vill få tillgång till, att handlingarna behöver vara relevanta i bevishänseende och att de behöver vara rättsligt relevanta. Editionssvaranden behöver även inneha de skriftliga handlingarna.3HD har även uttalat att en ytterligare förutsättning är att editionsyrkandet är proportionerligt. Rätten ska därför göra en proportionalitetsbedömning där editionssvarandens intresse av att inte lämna ut de skriftliga handlingarna vägs mot de skriftliga handlingarnas betydelse i bevishänseende.4

2 Skriftlig bevisning

I RB tredje avdelningen (kap. 35–41) hanteras gemensamt reglerna om bevisning för alla mål som lyder under balkens regler. Allmänna regler för bevisningen finns i kap. 35 och i de efterföljande kap. 36–40 hanteras bevisningen genom vittnesförhör, förhör med part och med målsägande som inte för talan, skriftlig bevisning, syn och sakkunnig. I avdelningens kap. 41 hanteras slutligen reglerna om bevisning till framtida säkerhet. De mest relevanta reglerna för förevarande arbete återfinns således i 38 kap. RB som hanterar den skriftliga bevisningen.

Med skriftliga bevis anser vissa rättsvetare att det är tankeinnehållet som genom språkliga tecken och siffror framgår av en skriftlig handling som avses. Det är alltså inte den handlingen i sig som utgör det skriftliga beviset.5Den mer gängse uppfattningen är att det skriftliga dokumentet utgör den skriftliga bevisningen som åberopas till stöd för tankeinnehållet. Det skriftliga dokumentet utgör alltså det åberopade bevismedlet, medan dess innehåll ska styrka bevistemat.6I båda fallen är det tankeinnehållet som är det centrala för granskningen. Oavsett vilket synsätt som föredras saknar det betydelse med exempelvis vilka tecken som används och som kommer framgå har även vilket medium skriften är upprättad i allt mindre betydelse. Avgränsningen till tankeinnehållet av den skriftliga hand-lingen har i första hand sin betydelse i bestämmandet av om en hand-ling utgör skriftlig bevisning eller ska vara föremål för syn enligt reglerna i 39 kap. RB. Om exempelvis ett dokument med ett par fingeravtryck åberopas med bevistemat att styrka att en viss person läst dokumentet eller en röntgenbild för att styrka viss skada är det inte frågan om skriftliga bevis. Sådan bevisning är i stället föremål för syn eller exhibition enligt 39 kap. 5 § RB, om någon vägrar företa ett föremål som kan antagas äga betydelse som bevis.7Reglerna om edition avser därmed handlingar som till sitt intellektuella innehåll kan få betydelse som bevis, medan syn avser föremål eller företeelser som i sig kan få sådan betydelse. Det kan även noteras att syn omfattar en granskning av alla sinnen och kan således exempelvis röra ett föremåls lukt, känsla eller ljud8I praktiken är dock gränsdragningen mellan vad som faller inom editionsplikten respektive exhibitionsplikten av ringa betydelse eftersom förutsättningarna för de båda är mycket lika.9

En ytterligare gränsdragning som är viktig att notera är den mellan editionsplikten och vittnesattester samt skriftliga sakkunnigutlåtanden. Vittnesattester hanteras enligt bestämmelserna i 35 kap. 14 § RB där möjligheten att framlägga sådan bevisning är kraftigt begränsad.10 Om vittnesattester skulle betraktas som skriftlig bevisning skulle det innebära ett kringgående av huvudregeln att vittnesattester inte är tillåtna. En sådan ordning hade således rubbat principen om bevisomedelbarhet.11Vad gäller skriftliga sakkunnigutlåtanden är en vanlig missuppfattning att dessa ska hanteras enligt reglerna för skriftlig bevisning och inte enligt reglerna om sakkunnig i 40 kap. RB.12Skillnaden får en viktig praktisk betydelse, eftersom det föreligger editionsplikt enligt 38 kap. 2 § RB för det som utgör skriftlig bevisning, medan det inte finns någon motsvarande skyldighet enligt 40 kap. RB.

I NJA 1963 s. 72 hade ena parten låtit upprätta ett skriftligt sakkunnigutlåtande som visade sig vara till nackdel för partens talan. Motparten framställde då ett editionsyrkande och anförde att det skriftliga sakkunnigutlåtandet omfattades av editionssvarandens editionsplikt enligt 38 kap. 2 § RB. HD konstaterade att det skriftliga sakkunnig-utlåtandet inte omfattades av editionsplikten, utan skulle hanteras enligt reglerna om sakkunnig. HD uttryckte att om en sådan ordning tilläts skulle den grundläggande bestämmelsen i 40 kap. 4 § RB som stadgar att sakkunniga enbart på eget åtagande kan anta sakkunniguppdrag, bli meningslös. Rättsläget har senare bekräftats av HD i NJA 2011 s. 241 där HD dock även anförde att den sakkunnige eller dennes skriftliga utlåtande kan bli föremål för vittnesplikt eller edition. Detta förutsätter dock att observationerna på grund av särskilda förhållanden är unika, på så sätt att bevisningen av observationen inte kan uppnås på något annat sätt och således får betydelse i bevishänseende även för parten som inte låtit upprätta utlåtandet.13Westberg har sammanfattat betydelsen av 2011-års fall genom att anföra att när den sakkunniges skriftliga observationer är lika unika som vittnets observationer träffas utlåtandet av editionsplikten.14

En nyttig distinktion gällande de skriftliga bevisen är att de kan upprättas med syftet att fungera som bevis, så kallade avsiktsurkunder, eller av en ren tillfällighet få funktion som bevis och då betecknas som tillfällighetsurkunder.15Exempel på vad som utgör avsiktsurkunder är avtal, besiktningsprotokoll och intyg medan tillfällighetsurkunder kan vara privata brev eller kalenderanteckningar. Vid bevisvärderingen är det inte avgörande huruvida en handling utgör en avsiktsurkund eller tillfällighetsurkund. Av större betydelse är att en distinktion görs mellan dessa två och skriftliga handlingar som utgör beskrivande urkunder, vilka är handlingar som enbart återger den ena partens uppfattning. Exempel på beskrivande urkunder är mötesanteckningar och interna meddelanden. Sådana handlingar ska i regel tillmätas ett lägre bevisvärde eftersom de inte ger uttryck för parternas gemensamma uppfattning.16

Som känt tillkom reglerna om skriftliga bevis under 1940-talet. Lagstiftaren utgick därför från att skriftliga handlingar var sådant som med ord och tecken förmedlade tankeinnehåll och som kunde läsas eller förstås på ett fysiskt informationsmedium. Sedan mitten av förra århundradet har det emellertid blivit betydligt vanligare att information och sådant tankeinnehåll sparas och förmedlas i elektroniskt format. I det följande ska därför mycket kort utrönas hur datalagrad information kan hanteras som skriftlig bevisning.

HD angav i NJA 1998 s. 829 att datalagrad information kan utgöra skriftlig bevisning om informationen kan göras i läsbart skick genom tekniska hjälpmedel. Det är alltså tillräckligt om handlingarna lagras på exempelvis en magnetremsa eller hårddisk och kan göras läsbara, exempelvis genom att handlingarna skrivs ut. Flertalet forskare har efter avgörandet uttryckt att det är osäkert huruvida den datalagrade informationen ensamt, alltså utan att överföras på ett fysiskt informa-tionsmedium kan utgöra skriftlig bevisning.17Genom NJA 2020 s. 373 besvarade HD den frågan jakande och angav att datalagrad information kan tillhandahållas i elektronisk form.18

3 Den processuella editionsplikten

Det är inledningsvis viktigt att notera att både käranden och svaranden i rättegången kan framställa ett editionsyrkande mot den andra parten och tredje man. Därutöver kan editionssvaranden även vara en tredje man som inte är part i rättegången. Till skillnad från åklagaren i brottmålsprocessen besitter parterna ingen möjlighet att beslagta bevismedel.19Vidare kan det finnas behov för en part att, inför en presumtiv tvistemålsprocess, få del av information som endast motparten – eller en tredjeman – innehar. Motparten kan dock vägra att lämna ut några skriftliga handlingar frivilligt, eftersom det riskerar att försämra deras ställning i ett eventuellt tvistemål. Även en tredje part som informationen lagras hos kan vara motvillig att lämna ut informationen eftersom det kan röja något som rör dennes kundkrets och på så sätt skada relationen med de egna kunderna.20

Av bland annat dessa anledningar har lagstiftaren i 38 kap. 2 § RB ålagt parterna att, på yrkande av motpart, förebringa de skriftliga hand-lingar som kan antas ha betydelse som bevismedel i rättegången. Detta utgör den processuella editionsplikten. Av lagrummets första stycke andra meningen samt andra och tredje stycke framgår de lagstadgade undantagen från editionsplikten. Det är här viktigt att göra en distink-tion från den materiella editionsplikten som regleras i 38 kap. 3 § RB. Enligt denna bestämmelse ska en part som enligt ett visst rättsförhållande eller lag är skyldig att lämna ut en skriftlig handling göra så. Om en skriftlig handling såsom ett skuldebrev, ett avtal eller handelsregister har betydelse för båda parternas rättsliga ställning och enbart den ena parten har tillgång till handlingen, ska det generellt anses som uppenbart att den andra parten ska få del av den.21Rätten att få del av skriftliga handlingar kan även följa av annan lag. Exempelvis har en handels-agent rätt till huvudmannens bokföring om denne inte inom skälig tid lämnar alla upplysningar som behövs för att granska om provisions-
notan innehåller de korrekta provisionsbeloppen eller om handelsagenten har anledning att anta att uppgifterna är oriktiga.22Två ytterligare exempel är då den ena parten åberopar en skriftlig handling i en hyresförhandling eller i en förhandling mellan en arbetstagar-
organisation och en arbetsgivare.23Den materiella editionsplikten är således inte villkorad av att det föreligger en domstolstvist mellan parterna eller att förutsättningarna enligt 38 kap. 2 § RB är uppfyllda. Det är istället rättsförhållandet mellan parterna eller annan materiell rätt som avgör om den materiella editionsplikten är tillämplig.24

Det kan ofta vara svårt att veta vilka skriftliga bevis som motparten besitter, varför rätten enligt 42 kap. 8 § 1 st. RB på yrkande av ena parten under målets förberedelse kan förelägga motparten att lämna en förteckning av vilka skriftliga bevis denna innehar. Denna förteckning gäller dock enbart sådan information motparten själv innehar och inte sådant som innehas av tredje part.25Uppgiftsskyldigheten för motparten att utge en förteckning över vilka bevis som finns kan dock inte sanktioneras av domstolen. Utelämnandet av bevisuppgifter kan i stället tolkas till nackdel för motparten vid rättens bevisvärdering i en senare huvudförhandling.26

När en rättegång väl har inletts kan rätten i ett dispositivt tvistemål, om den ena parten framställer ett editionsyrkande, förelägga editionssvaranden att lämna ut de handlingar som kan antas ha betydelse som bevismedel i målet enligt 38 kap. 4 § RB. Ett editionsyrkande kan i regel enbart bifallas i tingsrätten till följd av preklusionsreglerna enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB som gäller om målet överklagas. En viss möjlighet att framställa ett editionsyrkande i överrätt finns dock om parten haft giltig ursäkt för underlåtenheten att framställa yrkandet i första instans.27

Regeln om editionsplikt är utformad för att omfatta all sådan information som vittnesplikten och partens skyldighet att avge muntlig utsaga omfattar.28Motiveringen för detta är att en mer begränsad skyldighet skulle sakna effekt då innehavaren av det skriftliga beviset ändock skulle vara skyldig att yttra sig om det vid ett förhör i rättegången. En mer omfattande editionsplikt skulle däremot komma i strid med de intressen som är grunden för ett vittnes eller en parts rätt att vägra uttala sig eller den tystnadsplikt som åligger exempelvis läkare och advokater.29Mot den första motiveringen framhåller emellertid Ekelöf m.fl. att editionsplikten tjänar en viktig betydelse eftersom motpartens muntliga utsaga över en skriftlig handling många gånger har mycket sämre bevisvärde än den skriftliga handlingen själv. Detta gäller särskilt när den skriftliga handlingen innehåller komplicerad eller omfattande information som kan vara svår att återge muntligt från minnet även om den studerats på förhand.30

Rätten avgör frågan om edition genom beslut. Beslutet kan dock inte anses ha en sådan självständig karaktär att det i sig vinner rättskraft.31Det kan dessutom finnas olika sannolikhet att vinna framgång med ett editionsyrkande beroende på var i processen rättegången befinner sig och hur väl talan och grunderna därtill redan är utformade. Ett editionsyrkande som inledningsvis avslås kan därmed bifallas senare i processen, om det exempelvis klargörs att någon mer lättillgänglig och likvärdig bevisning för samma bevistema inte finns.32

4 De materiella förutsättningarna för processuell editionsplikt

För att rätten ska kunna besluta om ett editionsföreläggande mot en part måste ett visst antal förutsättningar vara uppfyllda. Vad som här avses med “materiella förutsättningar” är de krav som måste vara uppfyllda för att editionsplikten ska anses föreligga. I denna framställning används begreppet “materiella förutsättningar” för att särskilja de nedan redovisade kraven från den proportionalitetsbedömning rätten ska göra vid ett editionsyrkande. De materiella förutsättningarna och proportionalitetsbedömningen kan därmed anses utgöra de samlade förutsättningarna för editionsplikten. De materiella förutsättningarna följer av lagtextens utformning, men utgör inte direkta rekvisit i 38 kap.
2 § RB. I stället har de konkretiserats i rättspraxis och doktrin.33I det följande görs en systematisk genomgång av de etablerade materiella förutsättningarna.

4.1 Identifikation

Inledningsvis måste det stå klart för editionssvaranden vilka handlingar som omfattas av föreläggandet. Editionssökanden måste därför principiellt identifiera de handlingar som denne vill få tillgång till.34Editionssökanden kan dock ha svårt att exakt ange vilka dokument eller handlingar som efterfrågas och kan i regel därför koppla editionsyrkandet till ett bestämt och avgränsat bevistema eller exempelvis en specifik transaktion eller försäljningen av vissa varor under en viss period.35Vad som emellertid står klart är att så kallade “Fishing expeditions” inte är tillåtna. Uttrycket avser fallet då editionssökanden efterfrågar ett brett spektrum av handlingar i syfte att efterforska om de kan hitta något till stöd för sin talan eller ledas vidare till annan relevant bevisning.36Denna form av editionsyrkande, som närmast kan liknas med discovery inom den anglosaxiska rätten, underkändes redan genom NJA 1959 s. 230 där editionssökanden ej angivit vad som skulle styrkas eller hur handlingarna var relevanta.

I syfte att editionssökanden ska kunna identifiera vilka uppgifter som är av bevisrelevans kan även editionsförhör enligt 38 kap. 4 § tredje meningen RB hållas med exempelvis företrädare eller anställda hos editionssvaranden. Vid ett sådant förhör kan rätten på yrkande av editionssökanden enligt 36 kap. 8 § RB förelägga de som ska vittna att uppliva sin kunskap om det vittnesförhöret gäller. Företrädare talar då under sanningsförsäkran och andra vittnen under ed.37Förhörstemat till ett sådant förhör kan vara relativt vagt, om det framgår vilken typ av handlingar förhöret avser att identifiera. Förhörstemat behöver således beskrivas på ett funktionellt sätt.38Editionsförhöret kan användas i syfte att identifiera skriftliga handlingar, utreda vilka handlingar som har betydelse som bevis samt för att kartlägga vem som innehar handlingarna.39Oavsett hur identifieringen sker måste editionsyrkandet som slutligen framställs vara så preciserat att det kan verkställas av Krono-fogdemyndigheten och att editionssvaranden förstår vilka handlingar som efterfrågas.40

4.2 Betydelse i bevishänseende

Handlingarna som efterfrågas måste vidare ha betydelse som bevis.41För att avgöra om handlingarna har betydelse som bevis ska rätten utgå från de bevisteman som editionssökanden angett i målet. Edition ska således inte beviljas om syftet är att exempelvis få vetskap om annan skriftlig eller muntlig bevisning som kan användas i målet eller för att identifiera ytterligare grunder till styrkande för talan.42Kravet på betydelse i bevishänseende innebär inte att editionssökanden ska bevisa att handlingen innehåller den eftersökta informationen. Editionssökanden ska enbart göra gällande att handlingen kan antas få betydelse som bevis för den framtida prövningen av saken i rättegången.43Det är vid denna prövning viktigt att rätten inte gör en materiell prövning av den skriftliga handlingen. Utöver att editionssökanden inte kunnat göra det antagligt att handlingen har betydelse som bevis bör rätten således enbart avvisa editionsyrkandet om grunden handlingen ska styrka inte ger stöd till den förda talan.44

4.3 Rättslig relevans

Närliggande kravet på betydelse i bevishänseende är kravet på rättslig relevans, som främst syftar till att hindra att något onödigt förs in i målet. Detta krav sammankopplas därför med rättens skyldighet att enligt 35 kap. 7 § RB avvisa den efterfrågade bevisningen och preklusionsreglerna. Förutsättningen uppställs eftersom det blir betydelselöst att utkräva en skriftlig handling som förmodligen kommer att avvisas av rätten när den senare läggs fram.4535 kap. 7 § RB inrymmer ytterligare krav på den presenterade bevisningen utöver vad som framgår av 38 kap. 2 § RB och har därmed självständig betydelse för frågan om edi-tionsplikt föreligger.46Reglerna om avvisande av bevisningen kan således påverka bedömningen enligt 38 kap. 2 § RB, innan de faktiskt blir tillämpliga.47Finner rätten att de efterfrågade handlingarna utgör sådan irrelevant bevisning som skulle avvisas enligt 35 kap. 7 § RB kan rätten således avslå editionsyrkandet.48

Vad gäller 35 kap. 7 § 1–3 p. RB görs en liknande bedömning vid frågan om edition redan utifrån bedömningen av om den skriftliga handlingen har betydelse i bevishänseende. Enligt 35 kap. 7 § 4 p. RB får rätten avvisa bevisning om bevisningen med avsevärt mindre besvär eller kostnad kan föras på annat sätt. Det ska alltså föreligga annan bevisning som har lika god bevisverkan som den sökta bevisningen och som kan framställas på enklare och billigare sätt.49Vid bedömningen ska både editionssökandens och editionssvarandens anförda besvär och kostnader beaktas.50

Enligt den relativt nyinförda bestämmelsen i 35 kap. 7 § 5 p. RB får rätten avvisa bevisning om beviset trots rimliga ansträngningar inte kan tas upp och avgörandet inte bör fördröjas ytterligare. Tidigare har det inte ansetts möjligt att begränsa editionsplikten med hänvisning till att målets avgörande skulle fördröjas.51Enligt motiven till den nya bestämmelsen ska bedömningen av vad som utgör rimliga ansträngningar för bevisupptagning bedömas i varje enskilt fall med beaktande av vilka åtgärder som redan vidtagits och vilka åtgärder som kan anses meningsfulla att vidta.52I övervägandet att införa denna avvisningsgrund framfördes att det finns en ökad risk för att den ena parten lider en rättsförlust om all bevisning inte får tas fram. Mot detta står dock motpartens rätt att få saken prövad inom en skälig tid och kravet på en effektiv rättegång. Avvägningen mellan dessa motstående rättsäkerhets-intressen kan ge olika resultat beroende på målets art.53Avvisning enligt denna punkt bör enligt justitieutskottet enbart ske i undantagsfall och de möjligheter som finns för bevisupptagning, som exempelvis editionsföreläggande bör tillämpas innan det blir aktuellt att avvisa bevisningen.54Ett ytterligare krav är att det bedöms att avgörandet av målet inte bör fördröjas ytterligare. För denna bedömning är det centralt hur många gånger bevisupptagningen har försökt genomföras, hur lång tid handläggningen av målet har tagit och vilken betydelse det aktuella beviset har för målets utgång.55

På ett liknande sätt som för den irrelevanta bevisningen bör rätten inte bifalla ett editionsyrkande om yrkandet framställs efter förfallandet av en stupstock enligt 42 kap. 15–15 a §§ RB eller om yrkandet framställs först i hovrätten enligt 50 kap. 25 § 3 st. RB.56På ett liknande sätt bör editionsyrkandet inte bifallas om det framställs först efter att huvudförhandlingen påbörjats och görs för att förhala processen eller överrumpla motparten.57Sammantaget innebär det nu redovisade att rätten redan vid prövningen av om editionsplikt föreligger enligt 38 kap. 2 § RB måste göra en framåtsyftande bedömning av om den efterfrågade handlingen överhuvudtaget kommer att kunna tillåtas som bevisning i processen. Om det vid denna prövning står klart att bevisningen antingen skulle avvisas på grund av preklusion, eller med stöd av någon av avvisningsgrunderna i 35 kap. 7 § RB, saknas det skäl att ålägga editionssvaranden att förete bevisningen.

4.4 Innehav

Enligt 38 kap. 2 § RB är ytterligare en förutsättning för edition att kravet riktas mot någon som innehar handlingen. Vägledande för bedömningen av vem som innehar en skriftlig handling har länge ansetts vara vem som har äganderätt till den.58HD har dock uttalat att äganderätt inte är ett krav för att anses som innehavare, utan att den som har kontroll över handlingen genom att besitta förfoganderätten får anses som innehavare.59HD hade redan innan det fastställdes att förfoganderätten var vägledande för att bestämma innehavare, uttalat att editionsplikten principiellt sett inte kan begränsas av andras rättigheter till en viss handling eller av andra åtaganden som innehavaren har gentemot andra.60

För det fall editionssvaranden har överlämnat handlingarna till tredje man menar Ekelöf m.fl. att denne fortfarande kan anses som innehavare om överlämnandet skett i syfte att undkomma editions-plikten.61HD har anslutit sig till denna uppfattning, men har inte uppställt något krav på att överlämnandet skett i syfte att undkomma editionsplikten. I stället har HD uttryckt att det är tillräckligt att editionssvaranden har en ovillkorlig rätt att få tillgång till handlingarna enligt lag eller avtal för att anses som innehavare. Resonemanget följer av att det blivit allt vanligare att handlingar enbart datalagras hos en tredje man i diverse molntjänster.62

Editionssvaranden kan även invända att inga handlingar som innehåller de efterfrågade uppgifterna existerar. En sådan invändning kan editionssökanden utreda genom att begära editionsförhör, som då sker under straffansvar för editionssvaranden eller åberopade vittnen.63För att hindra att editionssvaranden förstör eller undanröjer skriftlig bevisning när ett editionsyrkande framställs har ett sådant agerande kriminaliserats som hindrande av urkunds bevisfunktion enligt 14 kap. 4 § BrB.

5 Uppkomsten av proportionalitetsbedömningen

Vid en första läsning av RB:s tredje avdelning finns det till synes ingen formulering som antyder att en proportionalitetsbedömning ska ske.64Det kan därför förefalla rimligt att någon sådan bedömning inte ska göras vad gäller reglerna om bevisanskaffning.65I förarbetena till RB anges att editionsplikten ska vara lika omfattande som vittnesplikten. På detta vis blev editionsplikten absolut och någon möjlighet för den pliktige att undandra sig på grund av obehag, tidskrävande arbete eller besvärligheter fanns inte.66Någon proportionalitetsbedömning eller intresseavvägning beträffande editionsplikten ansågs därmed länge inte vara möjlig inom ramen för bestämmelsens utformning. Lars Welamson angav strax efter RB:s införande att det enda undantaget till editionsplikten är om den pliktige enligt annan bestämmelse är befriad från plikten och att någon intresseavvägning knappast ryms inom prövningen.67

Westberg menar emellertid att man under en längre tid kunde se framväxten av en implicit proportionalitetsbedömning beträffande de olika tvångsmedlen som rätten kan tillgripa, trots en avsaknad av uttryckliga lagregler för en sådan prövning.68Även HD har i flera rättsfall rörande olika områden anslutit sig till tanken om att en proportionalitetsbedömning ska göras utan uttryckligt lagstadgande därom. I exempelvis NJA 1993 s. 182 uttryckte HD att en proportionalitetsbedömning ska göras vid prövningen av säkerhetsåtgärder enligt 15 kap. 3 § RB. Vidare har HD i NJA 1995 s. 635 ansett en proportionalitetsbedömning vara nödvändig vid beviljandet av interimistiskt vitesförbud enligt 8 kap. 3 § varumärkeslagen (2010:1877).

Beträffande proportionalitetsbedömningen vid editionsyrkanden är det återigen i NJA 1998 s. 829 som HD uttalar sig om en sådan prövning. HD uttrycker däri att det inte enligt ordalydelsen i 38 kap. 2 § RB ska ske en avvägning mellan de skriftliga handlingarnas bevisrelevans och editionssvarandens intresse av att inte lämna ut handlingarna, men att en sådan avvägning har förekommit i tidigare praxis. HD:s uttalande baseras på det tidigare avgörandet i NJA 1977 s. 254 vars innebörd har varit föremål för en del meningsskiljaktigheter i doktrinen. HD uttalade i det aktuella fallet att det ska föreligga starka skäl för att ålägga innehavaren av en skriftlig handling editionsplikt. Heuman menar att rättsfallet inte alls lämnar något belägg för att en intresseavvägning ska ske, utan snarare dikterar att editionssökanden ska kunna motivera sitt editionsyrkande väl.69Welamson ansåg dock att det utifrån HD:s uttalande skulle ske en avvägning mellan innehavarens intresse av att inte lämna ut handlingen och handlingens inverkan på målets utgång.70Genom HD:s senare uttalande i NJA 1998 s. 829 har rättspraxis således anslutit sig till Welamsons uppfattning av NJA 1977 s. 254. Heuman har till synes inte ändrat sin uppfattning om rättsfallet, men ansluter sig till att en proportionalitetsbedömning vid ett editionsyrkande utgör gällande rätt.71Proportionalitetsbedömningen som rätten gör vid ett editionsyrkande får sägas ske efter att de materiella förutsättningarna för editionsplikten har prövats och ansetts upp-fyllda.72

I den hittills omnämnda praxisen har proportionalitetsbedöm-ningen främst hanterats i relation till editionspliktens bestämmelse i 38 kap. 2 § RB. Hjertstedt anför emellertid att bedömningen även vinner stöd av 38 kap. 4 § RB som reglerar rättens möjlighet att förelägga en part eller tredje man att tillhandahålla skriftlig bevisning. Hjertstedt menar att editionsföreläggandet till följd av verbet “äge”73i 38 kap. 4 § RB är fakultativt för rätten, vilket medför att rätten kan välja att inte utfärda ett editionsföreläggande trots att kraven för editionsplikt är uppfyllda. På så vis menar Hjertstedt att intresseavvägningen systematiskt är att hänföra till 38 kap. 4 § RB.74Annan doktrin har förespråkat en betydligt mer liberal användning av proportionalitetsbedömningen. Exempelvis har Lindell anfört att proportionalitetsprincipen är en allmän rättsprincip och att en prövning alltid kan tillgripas när rätten anser att det behövs.75Något gehör för dessa tolkningar återfinns dock inte i praxis, men uttalandena bidrar till den allmänna uppfattningen att en proportionalitetsbedömning nu ska göras vid ett editionsföreläggande.

Eftersom grundtanken med editionsplikten är att den ska vara lika omfattande som vittnesplikten är det av intresse att proportionalitetsbedömningen inte begränsar editionsplikten i alltför stor utsträckning. Grundtanken var ju att editionsplikten skulle vara absolut, vilket sett utifrån de förutsättningar presenterade ovan och faktumet att en proportionalitetsbedömning ska göras inte kan sägas stämma längre. Det är dock fortfarande viktigt att editionsplikten inte urholkas i alltför stor utsträckning genom att den görs relativ och alltmer beroende av kriterier som är till den editionspliktiges fördel.76Det är därför viktigt att i första hand beakta att syftet med editionsplikten är att möjliggöra bevissäkring för editionssökanden och därigenom öka möjligheterna för en materiellt riktig utgång i målet.

Syftet med en proportionalitetsbedömning har även utvidgats till andra skyddsvärda intressen över tid och att det inte enbart är för att skydda den som beslutet riktas mot från alltför betungande ingrepp. Ett sådant syfte är att motverka missbruk av rättssystemet. En part kan exempelvis framställa ett editionsyrkande enbart för att ockupera en motpart med arbete eller för att erhålla information som är till fördel för den egna verksamheten, utan någon egentlig tanke på att driva en talan mot parten. Proportionalitetsbedömningen kan då användas som ett verktyg för att granska konsekvenserna av ett editionsföreläggande i stället för att rätten måste klargöra det bakomliggande syftet med editionsyrkandet. Proportionalitetsbedömningen kan även användas för att motverka att parterna låter tvisten uppta alltför mycket tid, pengar och arbete. På så vis hålls rättegången på en rimlig resursnivå.77Detta synsätt visar att proportionalitetsbedömningen inte enbart tjänar ett skyddssyfte utan även ett systembevarande ändamål. Genom att väga in risken för missbruk och resursutnyttjande stärker domstolen rättsprocessens effektivitet. Samtidigt måste denna funktion vägas mot risken att proportionalitetsbedömningen urholkar editionsplikten. Om andra intressen ges för stor tyngd kan syftet med editionsplikten försvagas. Balansen mellan ett skydd för den editionspliktige och bevissäkringssyftet för editionssökanden blir därför avgörande för bedömningen.

6 Intresseavvägningarna inom proportionalitetsbedömningen

Frågan som då infinner sig efter att det konstaterats att en allmän proportionalitetsbedömning ska göras är vilka olika avvägningar som får sägas existera inom ramen för en sådan prövning? Trots avsaknaden av en lagstadgad allmän proportionalitetsbedömning finns det ett antal intresseavvägningar som följer av praxis och direkt av RB:s utformning, vilka ska presenteras nedan.

Huvudtesen för den allmänna proportionalitetsbedömning som görs vid editionsyrkandet är den som etablerades i NJA 1998 s. 829. HD har även i NJA 2014 s. 651 fastslagit att en intresseavvägning ska ske och däri sagt att “[p]rövningen av ett editionsyrkande ska omfatta en avvägning mellan bevisningens relevans och motpartens intresse av att inte lämna ut uppgifterna (se NJA 1998 s. 829)”. HD:s uttalande ger upphov till en viss analys av vad som avses med respektive del i denna intresseavvägning.

6.1 Bevisningens relevans

Det som HD benämner som “bevisningens relevans” i NJA 2014 s. 651 är mot bakgrund av hänvisningen till NJA 1998 s. 829 detsamma som “betydelse som bevis”. Till denna del av intresseavvägningen bör i vart fall den skriftliga handlingens relevans i relation till de i målet angivna bevisteman härledas. HD uttryckte i denna del att ”[f]ör att en begäran om edition ska bifallas krävs att den skriftliga handlingen kan antas ha betydelse som bevis. Det räcker att omständigheterna talar för att handlingen i vart fall får ett visst mindre bevisvärde vid prövningen av den materiella frågan (se NJA 1998 s. 590).”78Det följer även av HD:s resonemang i NJA 1998 s. 829 att den rättsliga relevansen ingår i bedömningen av bevisningens relevans. I det angivna rättsfallet angav HD i sin motivering att det “skall ske en avvägning mellan utsikterna till att vad editionssökanden önskar bevisa skall komma att tillmätas relevans och motpartens intresse att inte nödgas lämna ut en efterfrågad handling” (förf. kursivering).79För att handlingarna ska kunna tillmätas relevans i bedömningen av den materiella frågan måste de även åtnjuta rättslig relevans.80Uttalandet stämmer även överens med den generella uppfattningen av att det vore poänglöst att låta editionsplikten omfatta handlingar som senare skulle avvisas med stöd av exempelvis 35 kap. 7 § RB eller någon av preklusionsreglerna.81Det kan därmed anses klarlagt att vad HD avser med bevisningens relevans i NJA 1998 s. 829 och NJA 2014 s. 651 är såväl handlingarnas bevisrelevans som rättsliga relevans. Inom ramen för proportionalitetsbedömningen är det dock styrkan av dessa som är vägledande för dess påverkan på rättens intresseavvägning. En handling som exempelvis kan tänkas styrka ett bevistema fullt ut får således anses väga tyngre i avvägningen jämfört med en handling som enbart marginellt kan anses tala för ett visst bevistema.

6.2 Intresset av att inte lämna ut handlingarna

Efter det att HD i NJA 1998 s. 829 konstaterat att en intresseavvägning av nu nämnda karaktär ska genomföras konstaterade domstolen att Securitas invändning gällande arbetsbördans omfattning inte utgjorde “tillräckliga skäl att upphäva det meddelade föreläggandet”. Genom HD:s resonemang i den aktuella intresseavvägningen kan det således utläsas att arbetsbördan kan tillmätas en självständig betydelse i bedömningen av editionssvarandens intresse att inte lämna ut handlingen. I nära anslutning till arbetsbördan hör också kostnadsaspekten av edi-tionsföreläggandet. Editionsföreläggandet kan nämligen medföra betydande direkta och indirekta kostnader för editionssvaranden.82För de fall den editionspliktige också är part i målet kan det knappast finnas någon anledning till att inte tillmäta kostnadsaspekten samma
betydelse som arbetsbördan inom ramen för rättens proportionalitetsbedömning. Likaså brukar dessa aspekter ofta framhävas som en gemensam avvägning i litteraturen.83Är den editionspliktige i stället en tredje man och editionssökanden utställer betryggande förskottsersättning enligt 38 kap. 7 § RB förefaller det rimligt att rätten utesluter kostnadsaspekten från proportionalitetsbedömningen.

I NJA 2023 s. 1133 behandlade HD frågan om editionsplikt i förhållande till personuppgifter i en personalliggare. Efter att HD hade inhämtat ett förhandsavgörande från EUD utvecklade HD proportionalitetsbedömningen genom att tillföra ytterligare en intresseavvägning. EUD anförde att för upprätthållandet av rätten till ett effektivt domstolsskydd och rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47.2 EUSGR84krävs “att parterna i ett tvistemål ska ha möjlighet att få tillgång till handlingar som de behöver för att kunna styrka viss i målet förd talan, vilka eventuellt kan innehålla parternas eller andras personuppgifter”.85Mot bakgrund av detta konstaterade HD att en intresseavvägning mellan editionssökandens ovannämnda intresse skulle vägas mot intresset av att skydda den personliga integriteten för personalen som var registrerad i personalliggaren.86Domstolen anförde att editionssökanden inte hade redovisat behovet av personuppgifter i bevishänseende och beslutade därför att personalliggaren skulle lämnas ut med maskering av personnummer, samordningsnummer eller motsvarande utländska nummer.87

Den editionspliktige kan även ha ett intresse av att skydda uppgifterna i de efterfrågade handlingarna då de kan innehålla känsliga uppgifter om exempelvis den editionspliktiges tillverkningsprocess, kunder, aktieägare eller anställda. Motviljan att lämna ut sådana uppgifter kan potentiellt följa av deras bieffekter på den editionspliktiges affärsverksamhet och inte utgången i det aktuella tvistemålet.

För vissa handlingar som kan tänkas innehålla sådan känslig information finns särskilda regler i RB. Enligt 38 kap. 2 § 2 st. RB tillämpas
36 kap 6 § RB på motsvarande sätt för den som innehar en skriftlig handling som för ett vittne. Innehåller en skriftlig handling därmed uppgifter som utgör yrkeshemligheter behöver handlingen som huvudregel inte lämnas ut.88I likhet med vittnets möjlighet att vägra yttra sig över sådan uppgift kan rätten förelägga innehavaren av handlingen att lämna ut den, om det finns synnerlig anledning därtill.89När rätten ska pröva om det föreligger synnerlig anledning ska rätten granska om utlämnandet är ägnat att medföra skada i konkurrenshänseende för innehavaren av informationen.90Av NJA 2012 s. 289 framgår att de intressen som ska ställas mot varandra vid denna bedömningen är handlingarnas betydelse som bevis och yrkeshemlighetens ekonomiska värde. Bedömningen av yrkeshemlighetens ekonomiska värde innefattar därvid en bedömning av den skada som kan orsakas om handlingarna lämnas ut.91Något hänsynstagande till exempelvis kundkretsens integritetsintresse ska alltså inte göras vid rättens proportionalitetsbedömning.92Även minnesanteckningar och andra uppteckningar avsedda för personligt bruk behöver som utgångspunkt inte företes, om inte rätten finner att det finns synnerlig anledning till det.93

Det ter sig rimligt att det närmast kan finnas ett obegränsat antal intressen som den editionspliktige kan åberopa för dennes intresse av att inte lämna ut handlingen. Omständigheter såsom att den editionspliktige föraktar motparten eller dennes verksamhet bör naturligtvis inte tillmätas någon betydelse i proportionalitetsbedömningen. Även omständigheten att utlämnandet av skriftliga handlingar skulle strida mot den editionspliktiges avtal bör inte tillmätas någon betydelse, eftersom det hade möjliggjort ett oredligt förfarande. Den editionspliktige hade då kunnat ingå ett skenavtal med en utomstående part om att handlingen inte får lämnas ut under exempelvis hot om vite.94Den editionspliktige kan även göra gällande att denna har laga förfall för att lämna ut handlingarna på grund av exempelvis sjukdom eller funk-tionsnedsättning. Andra omständigheter såsom att editionsföreläggandet strider mot grundlag eller är brottsligt kan även påverka bedömningen. En sådan bedömning skulle dock knappast göras inom ramen för rättens proportionalitetsbedömning utan skulle ske på ett övergripande plan genom att rätten gör en partiell lagprövning och avstår från att tillämpa reglerna om edition eller avslår editionsyrkandet för att inte ägna sig åt brottsprovokation.95

1Tingsnotarie vid Södertörns tingsrätt.
2Artikeln kommer att benämna parterna inom ramen för prövningen av edition som editionssökanden och editionssvaranden och det är därvid viktigt att notera att både käranden och svaranden i tvistemålet kan inta båda dessa roller.
3Se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik & Heuman, Lars, Rättegång. Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning, XXXVIII) [cit. Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009], s. 263 ff.; Fitger, Peter, Sörbom, Monika, Eriksson, Tobias, Hall, Per, Palmkvist, Ragnar & Renfors, Cecilia, Rättegångsbalken (11 juni 2025, version 98, JUNO) [cit. Fitger m.fl., rättegångsbalken], kommentaren till 38 kap. 2 §; Nordh, Roberth, Bevisrätt A: Allmänna bevisfrågor, Iustus Förlag, Uppsala, 2019 [cit. Nordh, 2019], s. 106 ff.
4Se NJA 1998 s. 829; Nordh, 2019, s. 107.
5Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 256.
6Fitger m.fl., rättegångsbalken, kommentaren till 38 kap. RB under rubriken Inledning; Gärde, Natanael, Nya rättegångsbalken jämte lagen om dess införande, Norstedt, Stockholm, 1949, s. 526; Kallenberg, Ernst, Bevisrätten i processlagberedningens förslag till Rättegångsbalk, SvJT 1940 s. 605 ff.
7Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 256 f.
8Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 256 f. samt s. 276.
9Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 276 vid not 6.
10Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 48 ff.
11Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 48; Hjertstedt, Mattias, Tillgången till handlingar för brottsutredare, Iustus Förlag, Uppsala, 2011 (Skrifter från juridiska institutionen vid Umeå universitet, nr. 25) [cit. Hjertstedt, 2011], s. 431.
12Fitger m.fl., rättegångsbalken, kommentaren till 38 kap. RB under rubriken Inledning.
13NJA 2011 s. 241 p. 7.
14Se Westberg, Peter, Edition och informationsjakt på expertutlåtanden, JT 2011-12, s. 359.
15Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 257.
16Se Heuman, Lars, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm 2022, s. 348 ff.; Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 258 f.
17Se t.ex. Perhard, Lars, Något om elektronisk edition i tvistemål och skiljeförfarande, JT 2007-08 s. 397 f.; Heuman, Lars, Processrätten och den digitala tekniken, Magnusson Sjöberg, Cecilia (red.) & Wahlgren, Peter (red.), Festskrift till Peter Seipel, Norstedts Juridik, Stockholm, 2006, s. 250.
18Se NJA 2020 s. 373 p. 11–14.
19Jfr 27–28 kap. RB som saknar motsvarighet i RB andra avdelningen I. Om rättegången i tvistemål.
20Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 259 f.
21Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 273 f.
22Se 14 § 1–2 st. lag (1991:351) om handelsagentur.
23Se beträffande hyresförhandlingar 17 § hyresförhandlingslagen (1978:304) och beträffande förhandlingar mellan arbetstagarorganisationer och arbetsgivare 18 § lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
24Se NJA II 1943 s. 500.
25Se Heuman, Lars, Skyldighet för en part att lämna en förteckning över de skriftliga bevis han innehar, Göthlin, Lars (red.) & Wetterberg, Torgny (red.), Vänbok till Bertil Södermark, Norstedts Juridik, Stockholm, 2009 [cit. Heuman, 2009], s. 213 ff.
26Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 261.
27Se NJA 2001 s. 404.
28Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 262.
29Se SOU 1938:44, s. 412. Jfr 36 kap. 5 § 2 st. RB.
30Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 262.
31Fitger m.fl., rättegångsbalken, kommentaren till 17 kap. 11 § RB under rubriken Rättskraften hos speciella typer av avgöranden.
32Se exempelvis RH 1988:109 där Hovrätten för Västra Sverige avslog ett editionsyrkande med motiveringen att “[i] detta skede av rättegången saknas det följaktligen tillräckligt underlag för att ta ställning till frågan huruvida de handlingar yrkandet om editionsföreläggande avser har betydelse som bevis i målet”.
33Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, 263 ff.; Heuman, Lars, Editionsföreläggande i civilprocesser och skiljetvister. Del I, JT 1989-90 s. 3-46 [cit. Heuman, JT 1989-90, del I], s. 6 ff.; NJA 2024 s. 618 p. 12.
34Se NJA 2014 s. 651, p. 7.
35Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 263 f.; Heuman, JT 1989-90, del I, s. 7 f. Jfr därtill Heuman, Lars, Editionsföreläggande i civilprocesser och skiljetvister. Del II, JT 1989-90 s. 233-270, s. 241 f.; NJA 1998 s. 590 II; Nordh, 2019, s. 108 f.
36Se Heuman, JT 1998-99, del I, s. 25.
37Se 36 kap. 1 § 1 st. första men. jämte 36 kap. 11 § och 37 kap. 2 §. RB.
38Se Heuman, JT 1998-99, del I, s. 16 ff.
39Se Heuman, Lars, Editionssökandens moment 22 och yrkeshemligheter, JT 1995-96, s. 449-457 [cit. Heuman, JT 1995-96], s. 449; NJA 1995 s. 347.
40Se NJA 2012 s. 289 p. 10–11.
41Se NJA 1988 s. 652.
42Se Heuman, JT 1998-99, del I, s. 25.
43Se Heuman, JT 1998-99, del I, s. 24; Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 265.
44Se Welamson, Lars, Svensk rättspraxis, SvJT 1982, s. 81-192 [cit. Welamson, SvJT 1982], s. 150; Lindell, Bengt, Civilprocess: rättegång samt skiljeförfarande och medling, 5 uppl., Iustus förlag, Uppsala, 2021 [cit. Lindell, 2021], s. 576.
45Westberg, Peter, Anskaffning av bevisning i dispositiva tvistemål, Norstedt Juridik, Stockholm, 2010 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning, CXCVI) [cit. Westberg, 2010], s. 615.
46Se Hjertstedt, 2011, s. 435. Jfr NJA 1958 s. 501.
47Jfr NJA 2001 s. 404.
48Se NJA 2014 s. 651 p. 9 och däri angiven praxis.
49Se NJA II 1943 s. 451.
50Se Gärde, Natanael, Engströmer, Thore, Strandberg, Tore & Söderlund, Erik, Nya Rättegångsbalken, Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1949, faksimilupplaga, Norstedt juridik, Stockholm, 1994 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning, juridiska klassiker), s. 484.
51Se Heuman, JT 1989-90, del I, s. 9. Jfr Göta Hovrätts beslut den 28 juni 1985 i mål Ö 351-85.
52Se prop. 2004/05:131, s. 231.
53Se prop. 2004/05:131, s. 158; Fitger m.fl., rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 7 § RB.
54Se betänkande 2004/05:JuU29 En modernare rättegång.
55Se Fitger m.fl., rättegångsbalken, kommentaren till 35 kap. 7 § RB.
56Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 41.
57Jfr 43 kap. 10 § RB.
58Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 266.
59Se NJA 2022 s. 249 p. 11.
60Se NJA 2020 s. 664 p. 12.
61Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 267; Heuman, 2009, s. 218.
62Se NJA 2022 s. 249 p. 13.
63Se SOU 1938:44 s. 414 och därtill 15 kap. 1–2 §§ BrB.
64Jfr t.ex. 24 kap. 1 § 3 st. RB beträffande häktning, 25 kap. 1 § 4 st. RB beträffande reseförbud och anmälningsskyldighet samt 26 kap. 1 § 2 st. RB angående kvarstad i brottmål.
65Se Westberg, 2010, s. 659.
66Se SOU 1938:44, s. 42 och 412; Westberg, 2010, s. 659 f.
67Se Welamson, Lars, Rättegångsbalken och sekretesslagstiftningen, FT 1950, s. 289-316, s. 300.
68Se Westberg, 2010, s. 660.
69Se Heuman, Lars, Editionsföreläggande avseende ADB-baserad information och proportionalitetsgrundsatsen, JT 1999-2000, s. 152-158 [cit. Heuman, JT 1999-2000], s. 156.
70Se Welamson, SvJT 1982, s, 149 f.
71Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 269.
72Se Hjertstedt, 2011, s. 443.
73Modala hjälpverb såsom “må”, “äger” eller ”får” påvisar att en bestämmelse är fakultativ för rätten, se Ekelöf, Per Olof, Edelstam, Henrik, Heuman, Lars & Pauli, Mikael, Rättegång. Första häftet, Wolters Kluwer, Stockholm, 2016 (Institutet för rättsvetenskaplig forskning, XV), s. 55 f.
74Hjertstedt, 2011, s. 445.
75Se Lindell, 2021, s. 576.
76Se Heuman, JT 1999-00 s. 155; Hjertstedt, 2011, s. 447; Nordh, 2019, s. 107.
77Se Westberg, 2010, s. 641.
78Se NJA 2014 s. 651 p. 8.
79NJA 1998 s. 829 (min kursivering).
80Se ovan avsnitt 3.3.3.
81Se Westberg, 2010, s. 615.
82Se vidare nedan 6.2.1 Indirekta förluster.
83Se Ekelöf m.fl., Rättegång IV, 2009, s. 269; Lindell, 2021, s. 575 f.; Heuman, JT 1999-2000 s. 157; Westberg, Peter, Det provisoriska rättsskyddet i tvistemål: en funktionsstudie över kvarstad och andra civilprocessuella säkerhetsåtgärder. Bok 4, Juristförlaget, Lund, 2004, s. 207 f.; Westberg, 2010, s. 659.
84Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2012/C 326/02)
85Se EU-domstolens dom den 2 mars 2023 i mål Norra Stockholm Bygg AB, C-268/21, EU:C:2023:145 p. 53.
86Se NJA 2023 s. 1133 p. 15–16.
87Se NJA 2023 s. 1133 p. 18.
88Jfr 36 kap. 6 § 2 st. RB.
89Jfr 36 kap. 6 § 3 st. RB.
90Se Heuman, JT 1995-96, s. 450; Sandgren, Claes, Skyddet för företagshemligheter, JT 1998-99, s. 671.
91Se NJA 2012 s. 289 p. 18.
92Se Heuman, JT 1999-00, s. 158.
93Se 38 kap. 2 § 3 st. RB.
94Jfr NJA 2020 s. 664 p. 12.
95Se 11 kap. 14 § RF samt Bull, Thomas & Sterzel, Fredrik, Regeringsformen: en kommentar, 5 uppl., Studentlitteratur, Lund, 2022, s. 270 f. gällande en partiell lagprövning och artikel 6.1 EKMR samt Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppdaterade uppl., Norstedt Juridik, Stockholm, 2015, s. 289 ff. gällande brottsprovokation.