Tvångsvis markåtkomst för 
infrastruktur*

— Ersättningsreglerna och deras relevans för 
renskötselrätten

Av doktoranden Berit Söderfalk och professor Christina Allard1

Parallellt med den snabba industriella omställningen i norra Sverige finns behov av ny infrastruktur, förutom vägar och järnvägar även förstärkta transmissionsnät. Artikeln behandlar tvångsvis markåtkomst för infrastrukturprojekt och rätten till ersättning för innehavare av renskötselrätt. Genom traditionell juridisk metod och mot bakgrund av egendomsskyddet i regeringsformen är syftet att klarlägga om en ersättningsrätt föreligger. I artikeln påvisas dels att regelverket har betydande brister, dels att rättskällorna sammantaget ger stöd för att ersättning ska utgå även vid de facto-intrång i renskötselrätten — trots att det är mycket sällan som rätten formellt upphävs.

1  Inledning

Denna artikel behandlar frågor om ersättning för intrång i den samiska renskötselrätten i samband med tvångsvis markåtkomst för infrastrukturprojekt.2Frågan har aktualiserats i takt med den ökade exploateringen av mark i norra Sverige, där utbyggnad av industri, energisystem och transportinfrastruktur i många fall sammanfaller med områden som används för renskötsel.3Den så kallade gröna omställningen ger upphov till komplexa följdeffekter för renskötseln som numera bedrivs på en allt mer begränsad yta.4

Samisk renskötsel bedrivs med stöd av renskötselrätten,5en civil rättighet (bruksrätt) som ytterst vilar på urminnes hävd.6Fastighetsrättsligt utgör den en särskild rätt till fastighet och rätten omfattas av grundlagens egendomsskydd.7Renskötselrättsinnehavare kan liksom fastighetsägare behöva tåla intrång som på ett eller annat sätt anses samhällsviktiga. Enligt regeringsformen (RF) 2 kap. 15 § 1 st. skyddas var och ens egendom genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom genom expropriation eller annat sådant förfogande, såtillvida det inte krävs för att tillgodose ett ”angeläget allmänt intresse”. På samma sätt är den enskilde skyddad mot att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad; sådana situationer benämns rådighetsinskränkningar. I 15 § 2 st. behandlas rätten till ersättning vid sådan markåtkomst; en central del av egendomsskyddet: 

Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markan­vändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Vid markåtkomst genom expropriation eller “något annat sådant förfogande” ger alltså grundlagen rätt till ersättning för den förlust som en åtgärd eller verksamhet åsamkar en fastighetsägare eller annan rättighetshavare.8Syftet med ersättningen är i huvudsak att försätta den exproprierade i samma ekonomiska situation som om ingreppet inte skett.9

Rätten till ersättning föreligger för såväl den som nyttjar marken med äganderätt som för den som innehar renskötselrätt, men det finns skillnader i om ersättning faktiskt medges.10Ersättning för intrång i renskötseln är knapphändigt behandlad av lagstiftaren, vilket har påpekats av myndigheter.11Lantmäteriet har i ett ärende om ledningsrätt ansett sig oförmögen att ersätta renskötselrättsinnehavaren för intrång med anledning av oklara regler och uttalade följande: 

I 1 kap. 1 § 3 st. RF ska den offentliga makten utövas under lagarna. Denna s.k. legalitetsprincip som inom den konstitutionella rätten innebär att offentliga organ, som en myndighet, enbart får vidta åtgärder som har stöd i lag. Då det saknas klar bestämmelse eller prejudikat kan Lantmäteriet i nuvarande rättsläge inte besluta om ersättning till Svaipa sameby.12

Mot denna bakgrund är det angeläget att utreda gällande rätt. Artikelns syfte är att analysera och diskutera om ersättningsrätt föreligger för renskötselrättsinnehavare vid tvångsvis markåtkomst för infrastrukturprojekt, med särskilt fokus på väg, järnväg och större ledningsrätter.13Frågan om hur en eventuell ersättningsrätt ska beräknas behandlas inte. Metodologiskt baseras analysen på sedvanliga rättskällor och traditionell juridisk metod.14Materialet är sammantaget något svårmanövrerat eftersom lagtext och förarbeten är otydliga gällande hur intrång i renskötselrätten regleras; dessutom är doktrinen knapphändig. Det finns inte heller några nyare prejudikat som berör frågan om renskötselrättsinnehavarens eventuella rätt till ersättning; de senaste domarna och besluten kommer i stället från underinstanser och myndigheter.15

En central fråga i artikeln är hur egendomsskyddet i regeringsformen ska tolkas i förhållande till renskötselrätten, särskilt mot bakgrund av senare års rättsutveckling där grundlagens ersättningsbestämmelse tillmätts ökad självständig betydelse. Artikeln behandlar även relationen mellan rennäringslagen (1971:437, RNL), expropriationslagen (1972:719, ExprL) och sektorslagstiftningen samt de tolkningsproblem som uppstår till följd av otydlig och delvis fragmenterad reglering.

Artikeln är disponerad enligt följande. Framställningen inleds med en redogörelse för renskötselrättens karaktär (avsnitt 2) och rättsutvecklingen avseende den konstitutionella ersättningsrätten (avsnitt 3). Därefter analyseras det rättsliga ramverket för markåtkomst (avsnitt 4) följt av en sammanfattande bedömning av hur ersättningsreglerna ska tillämpas gällande renskötselrätten vid infrastrukturprojekt (avsnitt 5). Avslutningsvis presenteras artikelns slutsatser (avsnitt 6).

2  Renskötsel och renskötselrätt 

En grundförutsättning för att utöva renskötselrätten är tillgången till mark.16Samerna är ett erkänt urfolk i Sverige sedan 1977,17och liksom för andra urfolk är skyddet för mark och naturresurser centralt.18En viktig princip är att intrång som negativt påverkar traditionellt mark- och naturresursutnyttjande ska ersättas.19Av målsättningsstadgandet i RF 1 kap. 2 § 6 st. framgår att det samiska folkets möjligheter att såväl behålla som utveckla sitt kultur- och samfundsliv ska främjas.20Renskötseln är central för samernas kultur och fungerar som bärare av tradi-tionell kunskap, språk och levnadssätt.21

Även om skyddet för samisk kultur i regeringsformen inte självständigt ger upphov till rättigheter menar Högsta domstolen (HD) i Girjas­domen att stadgandet har betydelse, särskilt när det är fråga om att väga olika faktorer mot varandra.22Detta torde innebära att kulturskyddet ska vägas in vid en proportionalitetsbedömning där den enskildes skada vägs mot det allmännas nytta av åtgärden.23Som urfolk kan samerna vidare hävda krav på kulturell särbehandling; det följer av erkännandet som (ur-)folk enligt folkrätten.24Bedömningen av vad som utgör angelägna allmänna intressen och proportionalitet kan förmodas vara annorlunda när det handlar om expropriation av mark som nyttjas av ett urfolk, men det är oklart på vilket sätt samernas urfolksstatus påverkar tolkningen eftersom rättspraxis saknas.25Bengtsson konstaterar att ”folkrättsliga regler om icke-diskriminering, urfolks rätt till självbestämmande och minoriteters skydd för sin kultur kan hindra ingrepp i samerätten som annars skulle ansetts tillåtna”.26

Renskötselrätten regleras av rennäringslagen från 1971. Samebyn är en egen juridisk person och företräder medlemmarna i frågor om renskötselrätten.27Rätten omfattar ett flertal befogenheter, såsom rätt till bete, uppförande av anläggningar samt jakt och fiske.28

Renskötselrättens ställning som en självständig civil rättighet (via urminnes hävd) fastslogs i Skattefjällsdomen 1981.29Vid utformningen av rennäringslagen beaktades dock inte denna rättighets natur — Skattefjällsmålet pågick under lagstiftningsprocessen — och en justering har gjorts först i efterhand, 1993, i RNL 1 §.30Under större delen av 1900-talet betraktades samiska rättigheter som ett ”lapprivilegium”, alltså rättigheter givna av staten.31

Varken rennäringslagen, eller annan relaterad lagstiftning, har därefter anpassats till Skattefjällsdomen som klargjorde att renskötselrätten åtnjuter samma egendomsskydd som äganderätten.32Detta har varit föremål för kritik.33Lagstiftningen skiljer inte tydligt mellan de offentligrättsliga och civilrättsliga aspekterna av renskötseln utan utgår i stor utsträckning från renskötselrätten som en näringsrätt.34Den föråldrade rennäringslagen har visat sig svår att reformera, både generellt och i fråga om ersättningsregler; den politiska viljan verkar saknas.35

3  Tidiga ersättningsregler och förändrat synsätt

3.1  Markåtkomst och ersättning i tidigare lagar

I 1886 års renbeteslag fanns ingen allmän befogenhet för myndigheter att ta renskötselmark i anspråk. Under förutsättning att samerna anvisades annan lämplig mark, kunde områden som användes i jordbruket undantas från renarnas nyttjande. Även marknadsplatser och mark runt byar kunde undantas, men därutöver var det svårt för myndigheter att ta renskötselmark i anspråk.36

När rätten att upphäva renskötselrätt infördes i 1928 års renbeteslag motiverades det med att samerna inte hade en oinskränkt förfoganderätt över renskötselområdet.37Det så kallade lapprivilegiet skulle begränsas.38Lagstiftningen var ett resultat av ett förslag från 1919 års lappkommitté som menade att de renskötande samerna behövde finna sig i att stå tillbaka för det allmännas bästa, precis som alla andra.39Ett område kunde undantas från samernas nyttjande om kungen fann att det behövdes ”för särskilt ändamål av större betydelse”.40Med det avsågs enligt förarbetena exempelvis gruvdrift, järnvägsanläggningar och uppdämningar i vattendrag. Om dessa ändamål kunde tillmätas större betydelse skulle samernas intressen inte utgöra hinder för sådan exploa­tering.41De sakkunniga menade att rätten till markåtkomst borde tillfalla såväl privata som statliga aktörer och att de samiska renskötarna skulle få finna sig i att stå tillbaka även för den jordbrukande befolkningen, i vart fall så länge det var av väsentlig betydelse för det allmänna och intrånget inte var större än nödvändigt.42

Renbeteslagen möjliggjorde dock viss ersättning till samerna för intrång ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen, så kallad skälig gottgörelse. Den geografiska gränsdragningen innebar bland annat att skogssamer, som var verksamma på andra områden, inte var berättigade till någon kompensation.43

3.2  1971 års rennäringslag och expropriationslagen

I förslaget till 1971 års rennäringslag ansågs det nödvändigt att förtydliga vilka ändamål som kunde leda till att mark undantogs från ren-skötseln. Det föreslogs även att ersättningsreglerna skulle utformas på samma sätt som för andra nyttjanderätter, bland annat genom tillämpning av expropriationslagens44bestämmelser.45Ersättningsrätt skulle dessutom finnas för mark nedanför odlingsgränsen.46 Att ersättningsbestämmelserna gavs en generösare innebörd motiverades med att samhällsutvecklingen hade medfört konsekvenser för renskötseln som inte kunnat förutses vid renbeteslagens tillkomst.47

När nu gällande rennäringslag trädde i kraft förändrades alltså ersättningsreglerna på så sätt att intrång i renskötselrätten skulle bedömas enligt expropriationslagens regler.48Någon egentlig analys av de rättsliga eller praktiska konsekvenserna av detta går inte att utläsa av propositionen.49Utan närmare motivering sades att expropriationslagens värderingsregler ska gälla ”i tillämpliga delar”.50Vad det skulle innebära i praktiken framgår inte, men det eftersträvades att ersättningen skulle vara fullgod, varken mer eller mindre. Samtidigt konstaterades ”att rätt värdera bortfall av renbete och intrång i renskötselrätten är […] svårt”.51Lagstiftaren var således medveten om att reglerna i då gällande expropriationslag skulle vara svåra att tillämpa. Det framhölls att värderingsmetoder som skulle underlätta tillämpningen var under utveckling.52Någon sådan metod finns ännu inte.

3.3  Grundlagen och egendomsskyddet — förstärkning och utveckling via prejudikat

Även grundlagen har varit föremål för förändringar; sammantaget har egendomsskyddet fått en allt större betydelse, i författning så väl som i rättspraxis, vilket översiktligt analyseras nedan.53Denna del är central för artikelns analys då relevant lagstiftning tolkas med beaktande av regeringsformens egendomsskydd och dess nutida tillämpning.

I 1809 års regeringsform var egendomsskyddet svagt. Före 1975, då nuvarande regeringsform trädde i kraft, fanns inte något direkt skydd för egendom annat än rätt till ersättning. En konsekvens av det svaga grundlagsskyddet var att egendomsskyddet i stället utvecklades i vanlig lag, särskilt genom expropriationslagen.54I utredningen till nuvarande regeringsform föreslogs att ersättning alltid skulle utgå vid expropria­-tion. Ersättningen skulle dock inte behöva vara kontant, utan även kunna inkludera kompensation i natura.55Bestämmelsen uttrycktes slutligen såsom att den enskilde ”skall vara tillförsäkrad ersättning enligt grunder som bestämmes i lag”.56

Mycket har skett de senaste trettio åren. Efter 1994 omfattar egendomsskyddet rådighetsinskränkningar och ett krav på angeläget allmänt intresse för markåtkomst.57Även expropriationslagens58ersättningsregler förändrades då reglerna behövde överföras till grundlagen.59I förarbeten till 1994 års ändring uttalades: 

Den lagstiftning som gäller i Sverige i dag ger ett starkt skydd för den enskildes egendom (…). Grundlagsskyddet för egendomsrätten är däremot inte lika starkt utvecklat i vårt land. De rättsregler som finns till skydd för egendomsrätten har således vuxit fram utan egentligt stöd av en grundlagsregel.60

Expropriationslagens ersättningsregler ändrades 2010 där bland annat ersättningen vid markintrång höjdes genom ett påslag om 25 procent utöver marknadsvärdet.61Se vidare avsnitt 4.4.1. En annan central lagändring i samband med grundlagsreformen 2010 var att uppenbarhetsrekvisitet togs bort från lagprövningen.62Det påpekades i proposi­-tionen att lagprövningen är av särskild vikt för att rättighetsskyddet, däribland egendomsskyddet, ska få ”verklig effekt”.63

Den förstärkning som gjorts i författningen har gradvis lett till att grundlagsreglerna fått ökad betydelse i rättstillämpningen.64I Högsta domstolens praxis har egendomsskyddet i regeringsformen tillmätts betydande vikt och snarast utvecklats till en princip med självständig rättslig betydelse.65Bengtsson uttalade redan 1996 att egendomsskyddet kunde uppfattas som en rättsprincip som ger rätt till ersättning även i avsaknad av en lagregel härom, vilket bekräftats av HD i NJA 2014 s. 332 (Gränsälvsfiskarnas förlust) och NJA 2023 s. 291 (Tjäder­spelet i Malsättra).66Se vidare nedan. 

Till egendomsskyddet hör idag inte bara ett krav på angeläget allmänt intresse för markåtkomst, utan även en självständig proportiona­litetsbedömning,67vilket är en konsekvens av Europakonventionen och rättspraxis från både Europadomstolen för mänskliga rättigheter och HD.68Att proportionalitetsprincipen ska tillmätas stor betydelse följer av NJA 2018 s. 753 (Parkfastigheten), där HD klargjorde att principen ska tillämpas vid tvångsvisa ingrepp och att prövningen ska göras i varje enskilt fall, även när tillämplig lag inte uttryckligen anger det. Avgörandet visar att egendomsskyddet och medföljande proportiona­litetsprövning i RF 2 kap. 15 § har självständig betydelse vid bedömningen av tvångsvisa markingrepp.69Hur renskötselrättsinnehavarnas intresse av att ha sin betesmark intakt ska viktas i en faktisk proportionalitetsbedömning är tyvärr inte prövat av högre instans.

År 2014 konstaterade HD i rättsfallet Gränsälvsfiskarnas förlust att egendomsskyddet i regeringsformen får ”anses ge uttryck för en allmän rättsgrundsats om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar i vissa fall” (vår kursivering).70I rättsfallet konstaterade HD att ersättning i vissa fall kan utgå vid rådighetsinskränkningar även när uttryckligt lagstöd saknas. Domstolen uttalade att detta kan bli aktuellt när inskränkningen drabbar den enskilde särskilt hårt och medför ett avsevärt försvårande av pågående markanvändning, även om åtgärden motiveras av exempelvis miljöskäl.

I Tjäderspelet i Malsättra, som rörde en rådighetsinskränkning i form av ett avverkningsförbud inom ett område av betydelse för tjäderns fortplantning, prövades frågan om ersättning när artskyddsregler hindrade brukandet av skogsmark. HD menade att ersättningsfrågan skulle prövas mot egendomsskyddet trots att någon ersättning för denna typ av ingrepp inte fanns enligt artskyddsreglerna.71Ersättning kan alltså komma i fråga även om det inte finns en direkt lagregel som föreskriver det. HD menade att ersättning ska övervägas om ingreppet innebär ett betydande försvårande av den pågående markanvändningen, om markägaren har nekats dispens från de inskränkande reglerna och de ekonomiska konsekvenserna är särskilt betungande för den enskilde.72HD tillämpar proportionalitetsprincipen som ett slags ”rimlighetsfilter” för att avgöra när en rådighetsinskränkning, som uttryckligen är undantagen ersättningsrätt, blir så betungande att ersättning ändå krävs för att intrånget ska vara proportionerligt.73

I Gränsälvsfiskarnas förlust och Tjäderspelet i Malsättra har HD alltså funnit att ersättningsrätten i egendomsskyddet är så stark att även rådighetsinskränkningar av miljöskyddsskäl, som normalt är undantagna ersättningsrätt, kan komma att ersättas i vissa situationer.74Darpö menar att rättsfallen öppnar upp för en vidare rättstillämpning av ersättningsreglerna, som kan medföra en ersättningsrätt även utanför de areella näringarna.75Vi instämmer i den bedömningen och konstaterar dessutom att renskötseln tillhör de areella näringarna, liksom fiske och skogsbruk i de ovan återgivna rättsfallen. Av båda rättsfallen framgår att ersättning har betydelse för att en åtgärd ska ses som proportionerlig och avgörandena klargör dessutom att rätten till ersättning kan tillämpas när lagstöd saknas, som ett uttryck för egendomsskyddet.76

En viktig del av vår analys syftar därför till att klargöra huruvida ersättning utgår till den som drabbas av intrånget eftersom ett ingrepp utan ersättning kan anses oproportionerligt och därmed otillåtet.77

4  Det rättsliga ramverket för markåtkomst och ersättning

4.1  Inledning — avtal och tillämplig lagstiftning 

I det följande redogör vi för de ersättningsregler som aktualiseras på ett övergripande plan. En sammanfattande analys vad gäller renskötselrätten finns under avsnitt 5. Regleringen av markåtkomst och ersättning är splittrad och delvis otydlig. Analysen i detta avsnitt utgår i betydande utsträckning från förarbeten, vilka har haft betydelse för att klargöra ersättningsrättens existens och samspelet mellan regeringsformen, rennäringslagen, expropriationslagen och sektorslagstiftningen.

Tillgång till mark sker i regel genom avtal. Om exploatören inte lyckas nå en överenskommelse med samebyn återstår möjligheten att genom tvång upphäva renskötselrätten eller att med stöd av annan lagstiftning bereda sig tillgång till marken. Tvångsvis markåtkomst för samhällsutveckling möjliggörs genom flera lagar, såsom gruv-, vatten- och väglagstiftning,78och kan även ske genom fastighetsreglering vid lantmäteriförrättning. Vid infrastrukturprojekt grundas markåtkomsten i första hand på tillämplig sektorslagstiftning, medan ett formellt upphävande endast kan ske med stöd av rennäringslagen.79

Det är ytterst sällan som renskötselrätten faktiskt upphävs.80Historiskt har dock frågan väckts, exempelvis i samband med järnvägssträckan Malmberget–Svappavaara som öppnades 1964 och där undantag från renskötselrätten enligt 1928 års renbeteslag efterfrågades.81I rättspraxis har frågan om renskötselrättsinnehavarens rätt till ersättning främst behandlats i äldre vattenmål.82 Idag tillämpas i stället inlösenbestämmelserna i lagen om byggande av järnväg (1996:1649, LBJ) när ett järnvägsprojekt behöver ta mark där renskötselrätt bedrivs i anspråk. Detta har inte aktualiserats i renskötselområdet på senare tid eftersom järnvägsutbyggnaden i norr har legat still, men blir relevant vid utbyggnaden av Norrbotniabanan.83Liknande förhållanden gäller för transmissionsnäten som nu behöver förstärkas och byggas ut till följd av industrins omställning och behovet av en trygg elförsörjning. 

Formella beslut att upphäva renskötselrätten saknas i princip idag, även där annan verksamhet i realiteten starkt begränsar möjligheterna till renskötsel. När renskötselrätten genom ett de facto-förfarande begränsats utgör detta ändå ett sådant ingrepp som kan jämställas med expropriation och medföra rätt till ersättning. Att renskötselrätten ytterst sällan upphävs är inte av materiell betydelse för ersättningsrätten; det framgår av regeringsformen att ersättningsrätt föreligger vid ”expropriation eller något annat sådant förfogande”.84 I rennäringslagen finns dock inte någon formulering som inkluderar de facto-förfoganden utan endast en ersättningsrätt vid upphävande av renskötselrätten.85

4.2  Rennäringlagens regler om upphävande och ersättning

Renskötselrättens upphävande och ersättningsrätt regleras i rennä­-rings­lagen. Lagens regler blir dock tillämpliga endast i de få fall då mark tas i anspråk för en verksamhet som inte omfattas av särskild lagstiftning om tvångsförfarande.86Föreligger det dessutom ett avtal mellan exploatören och samebyn om marktillgång och ersättning uppstår inget behov av tvångsförfarande.87Trots detta är reglernas utformning relevant som jämförelsegrund och möjliga analogislut. 

RNL 26 § stadgar att renskötselrätten kan upphävas för de ändamål som framgår av ExprL 2 kap. Om rätten upphävs kan regeringen föreskriva om skadeförebyggande åtgärder, enligt RNL 27 §. Att skada eller olägenhet uppstår, trots sådana skadeförebyggande åtgärder, är inte ovanligt och enligt 28 § ska dessa ersättas. Av 29 § framgår att om det är fråga om upphävande av renskötselrätt gäller, utöver bestämmelserna i 26–28 §§, ”i tillämpliga delar” expropriationslagens regler rörande expropriation av särskild rätt till fastighet. 

Ett intrång motsvarande expropriation i renskötselrätten innebär alltså att den icke överlåtbara renskötselrätten upphävs. Detta skiljer sig från den traditionella expropriationen som innebär att den gällande rättigheten — vanligtvis äganderätten — överförs till den som exproprierar.88Ett upphävande kan vidare vara tidsbegränsat; om det konkurrerande intresset till marken är begränsat i tid är avsikten att renskötselrätten inte ska vara upphävd längre än nödvändigt.89Ren­skötselrätten kan vidare upphävas delvis eller i sin helhet. Ett delvis upphävande kan innebära att ett visst markområde inte får nyttjas under en viss tid, eller att vissa befogenheter, såsom jakt- och fiskerätten upphävs för området.90

Som nämnts, enligt ordalydelsen i rennäringslagen förutsätter all ersättningsrätt ett beslut om upphävande (motsvarande expropriation). Av förarbeten till rennäringslagen framgår dock indirekt att en ersättningsrätt kan föreligga även i andra situationer, exempelvis när det är fråga om faktiskt förfogande utan ett formellt utsläckande.91Det är olyckligt att sådan rätt till ersättning inte framkommer av lagtext, och avsaknaden av tillägget ”eller något annat sådant förfogande” i rennäringslagen — liknande regeringsformens bestämmelse — skapar onödig osäkerhet när ersättningsreglerna ska tillämpas. 

Avseende ersättningens omfattning är ersättningsregeln i rennä­-rings­lagen något utvidgad. I expropriationslagen ersätts endast ekonomiska skador under ”annan ersättning” medan motsvarande regel i rennäringslagen innebär att såväl skada som olägenhet som beror på renskötselrättens upphävande ska ersättas.92Eftersom olägenheter kan inkludera andra skador än enbart ekonomiska kan bestämmelsen betraktas som utvidgad i jämförelse med expropriationslagens skade­-ersättningsregel.93

Vid ingrepp där renskötselrätten påverkas men inte utsläcks (vare sig formellt eller genom ett faktiskt förfogande), är det oklart om, och i så fall hur, renskötselrättsinnehavaren ska ersättas enligt rennäringslagens regler. Det finns ingen regel i lagen för denna typ av ingrepp och en uttrycklig hänvisning till expropriationslagen saknas.94

De oklarheter som här har identifierats framstår emellertid inte enbart som tolkningsproblem på detaljnivå. Till saken hör att rennäringslagens ersättningsregler inte har uppdaterats trots att renskötselrätten sedan lagen infördes har konstaterats utgöra en självständig civil rättighet. Ett tydligt exempel är att ersättning ska fördelas mellan berörd sameby och samefonden.95Denna hälftendelning — en schablonregel — godtogs av lagrådet i lagstiftningsärendet.96I rättspraxis har den ansetts tillämplig även när renskötselrätt tas i anspråk med stöd av annan speciallag.97Lagrådet var dock öppet för att schablonregeln kunde modifieras så att samebyn kunde tillerkännas hela ersättningen, eller i vart fall mer än halva beloppet.98Rennäringspolitiska kommittén menade att det var rimligt att intrångsersättning som kan hänföras till en viss sameby tillfaller samebyn i sin helhet, med motiveringen att ”detta synsätt överensstämmer dessutom med det synsätt som råder för expropriations- och intrångsersättningar inom andra områden”.99En sameby som sluter avtal med en exploatör om marktillgång behöver däremot inte dela ersättningen med Samefonden, vilket också kan förmodas utgöra en delförklaring till varför formella upphävanden inte sker. 

4.3  Olika grunder för ersättning

Alltsedan mitten av 1990-talet, när Sverige inkorporerade Europakonventionen i samband med medlemskapet i EU, har rättsutvecklingen rörande egendomsskyddet (och andra grundläggande rättigheter) blivit alltmer central i den rättsliga diskursen.100Skyddet för den enskilde har stärkts genom både en höjning av ersättningsnivåerna och en generell förstärkning av grundlagsskyddet i RF 2 kap. 15 §.101Huruvida detta har haft genomslag vad gäller renskötselrätten är emellertid oklart eftersom rättspraxis saknas. Det finns mycket som talar för att den allmänna rättsutvecklingen gällande egendomsskyddet även torde gagna innehavare av renskötselrätt samt rätten till ersättning för intrång och skador kopplat till renskötseln. 

Med hänsyn till RF 2 kap. 15 § 2 st. ska alltså full ersättning utgå om renskötselrätten tas i anspråk i samband med situationer som fordrar markåtkomst. Även rådighetsinskränkningar i renskötselrätten ersätts, om de avsevärt försvårar pågående markanvändning eller orsakar betydande skada, enligt samma stycke. Skillnaden är att rätten i det första fallet helt eller delvis upphävs, medan renskötselrätten vid så kallade rådighetsinskränkningar kvarstår, men inte kan nyttjas på samma sätt som tidigare.102

För frågan om ersättning är det av betydelse om intrånget kategoriseras som ett expropriations- eller ett rådighetsfall.103Rådighetsfall utgör inskränkningar som meddelas genom författning eller myndighetsbeslut. De flesta rådighetsinskränkningar som kan aktualisera en ersättningsrätt återfinns i miljöbalken (1998:808) och plan- och bygglagen (2010:900), men kan även meddelas med stöd av exempelvis kulturmiljölagen (1988:950) och skogsvårdslagen (1979:429).104Rådighetsinskränkningar kan vara varaktiga eller av tillfällig natur. 

Enligt huvudregeln ska rådighetsinskränkningar ersättas, men full ersättning garanteras bara vid expropriation eller expropriationsliknande situationer. Skillnaden kan försvaras ur ett samhällsekonomiskt perspektiv: Rådighetsinskränkningar är vanliga, och ett system där full ersättning utgår från första skadekronan skulle innebära betydande kostnader för det allmänna.105

Vid rådighetsinskränkning ska ersättning, med vissa undantag,106”vara tillförsäkrad” den enskilde i enlighet med det som stadgas i lag.107 Om den aktuella lagstiftningen saknar ersättningsregler kan konsekvensen bli att den enskilde inte får någon ersättning, vilket kan medföra betydande ekonomiska konsekvenser för denne.108Till skillnad från expropriationsfall, där ersättning ska utgå från första skadekronan, krävs vid rådighetsinskränkningar att skadan är kvalificerad eller att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Rådighetsinskränkningar som vare sig vållar större skada eller försvårar renskötseln kan således behöva tålas utan ersättning. 

Vi utgår i analysen från RF 2 kap. 15 § och de typer av intrång som regleras där, nämligen expropriation, andra sådana tvångsförfoganden som innebär att egendom måste avstås samt inskränkningar i rådighet. När det gäller intrång i renskötselrätt är det enbart det som i lagtexten betecknas som ”annat sådant förfogande” som aktualiseras. Rena expropriationer, där renskötselrätten överförs till annan part är av förklarliga skäl uteslutna; rätten till renskötsel är inte överlåtbar. 

Inom ramen för ”annat sådant förfogande” har vi identifierat två huvudkategorier av intrång som utgör det vi benämner expropriationsfall:

1.              Formellt upphävande av renskötselrätten, där rätten uttryckligen upphör att gälla genom ett regeringsbeslut meddelat med stöd av rennäringslagen. 

2.              De facto-upphävande av renskötselrätten, där mark har tagits i anspråk med stöd av tillämplig sektorslagstiftning eller att förhållandena i praktiken gör det omöjligt att utöva renskötselrätten, utan att ett formellt upphävande skett. 

Den grundlagsstadgade ersättningsrätten är inte beroende av ett formellt utsläckande av rättigheten. Om renskötsel inte längre går att bedriva, till exempel genom att en järnvägsfastighet bildas för en ny järnväg — en tvångsvis markåtkomst — torde det rimligtvis utgöra ett sådant intrång som de facto kan likställas med expropriation. För renskötselrättsinnehavaren är den vanligaste markåtkomsten de facto-upphävande av renskötselrätten då formellt upphävande knappt förekommer såsom vi redogjort för ovan. 

Ersättningsmässigt klassas infrastrukturprojekt som expropriationsfall för fastighetsägare och andra rättighetshavare, och medför därmed rätt till ersättning för markintrånget från första skadekronan (se vidare avsnitt 4.5). Ersättningsfrågor vid rådighetsinskränkningar behandlas därför inte vidare i artikeln. 

4.4  Expropriationslagen

4.4.1  Allmänt om expropriationslagen och påslagsregeln

Som framgått ovan är utgångspunkten enligt egendomsskyddet i regeringsformen att ersättning ska utgå för den ekonomiska förlust som enskilda lider, men att formerna för ersättningen ska preciseras genom lag. Rätten till markåtkomst vid infrastrukturprojekt regleras i speciallagar såsom lagen om byggande av järnväg, väglagen (1971:948, VägL) och ledningsrättslagen (1973:1144). När det gäller ersättning finns vanligen en korshänvisning till ersättningsreglerna i ExprL 4 kap.109Att särskild rätt till fastighet, såsom renskötselrätten, omfattas framgår av ExprL 1 kap. 2 §110och 1 kap. 5 §.111Att dessa ersättningsbestämmelser ska tillämpas vid ianspråkstagande av renskötselmark konstaterades även av Renmarkskommittén som uttalade: 

Oavsett om inlösen sker med stöd av expropriationslagen, rennäringslagen eller någon annan sektorslag tillämpas expropriationslagens bestämmelser för hur ersättning för den exproprierande åtgärden ska bestämmas.112

År 2010 skedde flera ändringar i expropriationslagens ersättningsregler. Av vikt för artikelns tema är att ersättningen vid markintrång höjdes genom ett schablonpåslag om 25 procent utöver marknadsvärdet. En sådan påslagsregel var dock inte helt ny. Redan i 1918 års vattenlag föreskrevs ett påslag i vattenmål, som då uppgick till 50 procent av det fulla värdet. Av tidigare rättspraxis framgår att renskötselrättsinnehavaren var berättigad till detta påslag.113Syftet med den nya påslagsregeln var att stärka äganderätten och minska risken för underkompensa­-tion.114

Ett ytterligare motiv för reformen var kopplat till ansvarsförhållandena vid infrastrukturutbyggnad. När expropriationslagen tillkom på 1970-talet låg ansvaret huvudsakligen på offentliga aktörer utan vinstintresse och eventuella vinster återfördes till samhället. I takt med samhällsutvecklingen har dock detta ansvar i allt högre grad övergått till privata vinstdrivande aktörer, vilket ansågs motivera en högre ersättning i syfte att värna äganderätten.115Propositionen behandlade inte särskilt de svårigheter som påslagsregeln innebär för renskötselrätten där betydande utmaningar uppstår eftersom påslaget utgår från marknadsvärde. Det saknas dessutom vägledande praxis. Rennäringlagens hänvisning till expropriationslagen bekräftar dock att påslagsregeln ska tillämpas — även om det är oklart hur det ska ske.116

4.4.2  Former för ersättning och marknadsvärdemetoden

Enligt ExprL 4 kap. 1 § 1 st. utgår ersättning i form av löseskilling, intrångsersättning eller annan ersättning. Löseskilling lämnas när en fastighet eller rättighet helt tas i anspråk och övergår till ny ägare, 
medan intrångsersättning utgår när endast en del av fastigheten eller rättigheten berörs. Annan ersättning avser kompensera för ekonomisk restskada som uppkommit för ägaren genom expropriationen.117Påslag om ytterligare 25 procents ersättning utgår enligt 2 st. endast för den ersättning som betalats ut i form av löseskilling eller intrångsersättning. Det föreligger således en viktig distinktion mellan värdeförluster som kan hänföras till markavståendet i sig och sådana övriga skador som får anses hänföras till den enskilde.118Före påslagsregelns införande var det inte lika betydelsefullt att fastställa vad som utgjorde ersättning för marknadsvärdesförluster relaterade till markförlust och vad som utgjorde ersättning för annan skada. För den som mottog ersättning var förmodligen ersättningens storlek det som var av intresse, inte hur den kategoriserades. Numera torde det ligga i mottagarens intresse att så stor del av den totala ersättningen som möjligt utgör ersättning för markförlust.

Vidare är det endast ekonomiska förluster som ersätts, vilket innebär att varken affektionsvärde eller ideella förluster ersätts inom ramen för expropriationslagen.119Lagens ersättningsmodell bygger på en marknadsvärdemetod där intrång ska ersättas med ett belopp som motsvarar förlust av fastighetens marknadsvärde (samt 25 procent ytterligare). Om endast en del av fastigheten drabbats utgår ersättning med motsvarande mellanskillnaden av marknadsvärdet före och efter ingreppet.120Marknadsvärdet definieras som det pris som fastigheten sannolikt skulle betinga vid en försäljning på den öppna marknaden.121

Vid små ingrepp, och ingrepp på egendom som saknar marknadsvärde, är det svårt eller till och med omöjligt att påvisa någon skillnad i marknadsvärde. Även om det finns vissa alternativa beräkningsmodeller är det tydligt att ersättningsreglerna i expropriationslagen är utformade med tanke på äganderätten.122Marknadsvärdesmodellen är svår att tillämpa för intrång i renskötselrätten. Det handlar om ett urfolk som utövar sin kultur och renskötselrätten utövas bara av medlemmar i en sameby; rätten är inte överlåtbar och saknar därmed ett marknadsvärde.123

Att även ett litet ingrepp, som inte påverkar marknadsvärdet, ska 
ersättas framgår av det så kallade ”Optokabelmålet”, NJA 2007 s. 695. I målet var det tveksamt om en ledningsrätt för en optokabel, som inte tog något nytt utrymme i anspråk då det allokerades i ett redan befintligt system av ledningsrätter, utgjorde en minskning av marknadsvärdet. HD menade att intrånget inte hade en marknadsvärdespåverkan ”i den mening detta uttryck normalt brukar användas”, men att en, näst intill obetydlig, ekonomisk skada ändå kunde uppmätas i form av besvär och merarbete för markägaren vid ledningsrättshavarens framtida service och tillsyn. HD, som tolkade expropriationslagens regler i ljuset av egendomsskyddet, fastslog att ersättning ska utgå även för väldigt små skador trots att en minskning av marknadsvärdet inte kunde fastställas.124Landeman menar att domskälen antyder att intrångsersättning under vissa förutsättningar snarare kan ses som en värdeersättning snarare än den snävare kategorin marknadsvärdeförluster.125Han menar vidare att egendomsskyddet successivt har fått en allt större betydelse vid komplicerade ersättningsberäkningar.126Såväl Bengtsson som Holmberg har vid olika tillfällen diskuterat hur ersättningsregler kan tolkas i ljuset av egendomsskyddet.127

Att marknadsvärdesmodellen är svår att tillämpa på renskötselrätten är problematiskt, men inte helt unikt. I rättsfallet NJA 1969 Not A 22 konstaterade HD att ett inlöst markområde — en del av en kyrkogård — saknade ett marknadsvärde, eftersom marken inte kunde användas av annan än kyrkan och därför saknade köpare. En strikt tillämpning av marknadsvärdemetoden skulle därför kunna resultera i att ersättningen sattes till noll. HD valde i stället att bestämma marknadsvärdet baserat på vad det skulle kosta att återanskaffa motsvarande mark i närområdet. Landeman menar att HD:s tillvägagångssätt, trots att HD i detta fall tillämpade de äldre ersättningsreglerna i 1949 års lydelse av 1917 års expropriationslag, är en möjlig lösning eftersom domstolen kan välja den värderingsmetod som ger ett rättvisande resultat.128 

Av analysen ovan kan vi konstatera att en avsaknad av ett traditionellt marknadsvärde inte innebär att en rätt till ersättning saknas. Den som tar renskötselmark i anspråk behöver inte bara ersätta berörd sameby för den tvångsvisa markåtkomsten utan även för följdskador som uppstår på grund av åtgärden eller verksamheten.129

4.5  Infrastruktur och om rätt till ersättning föreligger för intrång 

Som framgått av avsnitt 4.1 är det i första hand sektorslagarna som ger markåtkomst vid infrastrukturprojekt, här främst lagen om byggande av järnväg, väglagen och ledningsrättslag.130Gemensamt för dessa är att de hänvisar till expropriationslagen avseende ersättningsfrågor men formerna för markåtkomst skiljer sig åt. Byggande av järnväg innebär typiskt sett en äganderättsövergång där nya järnvägsfastigheter bildas. Varken ledningsrätt eller vägrätt medför regelmässigt någon förändring av fastighetsgränser eller ägande.131Hur särskilda rättigheter ska behandlas framgår med varierande tydlighet i de olika lagarna. Renskötselrätten kan inte upphävas formellt genom någon av sektorslagstiftningarna; det är endast möjligt genom rennäringslagens bestämmelser.

Medan RNL 26 § förutsätter ett regeringsbeslut för att renskötselrätten ska kunna upphävas, innehåller väglagen en särskild ordning för markåtkomst. Genom fastställelse av en vägplan får väghållaren enligt VägL 31 § rätt att ta den mark som behövs i anspråk, även inom renbetesområden.132I dessa fall upphävs inte renskötselrätten utan renbetesmark tas i anspråk.133Det kan ifrågasättas om det föreligger någon praktisk skillnad mellan ett upphävande och ett ianspråktagande. I de fall ingreppet är så stort att renskötselrätten inte längre går att utöva menar vi att ianspråktagandet är ett sådant de facto-förfarande som gör att renskötselrätten de facto upphävs. Är ingreppet mindre torde det kunna jämställas med en delexpropriation av rätten.

Markåtkomst för byggande av järnvägar är skolboksexemplet på expropriation, såväl ersättningsmässigt som för den faktiska markåtkomsten. Vid byggande av järnväg övergår äganderätten och nya järnvägsfastigheter bildas. Av LBJ 4 kap. 1 § framgår att det finns en lösenrätt och av 2 st. framgår att detta gäller även för innehavararen av särskild rätt till fastigheten. Även om renskötselrätten inte formellt upphävs är det de facto ett sådant faktiskt förfarande som garanterar full ersättning enligt RF 2 kap. 15 § 2 st. Byggande av järnväg är tveklöst ett exempel på ett ”annat sådant förfogande” som i verkligheten omöjliggör renskötsel och därför kan kategoriseras som ett expropriationsfall (se 4.3 ovan). I LBJ 4 kap. 5 § framgår att expropriationslagens bestämmelser ska tillämpas i ersättningsfrågor.

Även om vägrätt inte innebär den äganderättsövergång som är utmärkande för expropriation kategoriseras den ersättningsmässigt som ett expropriationsfall och ska ersättas med intrångsersättning, i den mån annat inte har avtalats. VägL 55 § hänvisar till ExprL 4 kap. för bestämmande av sådan ersättning. Av bestämmelsen framgår att ersättning även ska lämnas till innehavarare av särskild rätt.134Bestämmelsens ursprungliga lydelse medgav ersättning till innehavare av särskild rätt enbart om rättigheten upplåtits före själva intrånget. För renskötselrättsinnehavaren var detta problematiskt. Att ersättningsbestämmelsen i 55 § också var tillämplig på renskötselrätten framgår av förarbeten, men eftersom renskötselrätten inte uppstår genom upplåtelse var det tidigare, innan ordalydelsen ändrades, oklart om renskötselrättsinnehavaren skulle ersättas.135Sedan 1993 framgår i stället att ersättning till innehavare av särskild rätt ska utgå så länge rättigheten inte upplåtits efter att marken tagits i anspråk.136Det råder alltså numera ingen tveksamhet om att renskötselrättsinnehavaren ska ersättas för intrång med anledning av vägrätter, och ersättningen ska bestämmas med stöd av expropriationslagens ersättningsregler.

Precis som vägrätter ska ledningsrätter ersättningsmässigt kategoriseras som expropriationsfall; inlösen av del av fastighet.137Lednings­-rätts­lagen innehåller dock inte någon tydlig bestämmelse om ersättningsrätt för innehavare av särskild rätt. Vid ledningsrätter bekräftas i stället renskötselrättens ersättningsrätt av propositionen till ledningsrättslagen. Här framgår att den som har en särskild rätt till fastighet kan jämställas med markägare och på så sätt ses som sakägare.138Att en sameby är sakägare framgår exempelvis av en dom meddelad av Mark- och miljööverdomstolen, där domstolen konstaterade att sakägarförhållandet i sig innebär att en ersättningsrätt kan föreligga.139I NJA 2007 s. 695 konstaterade HD, med utgångspunkt i egendomsskyddet, att ersättningsrätt förelåg på grund av en ledningsrätt. Eftersom egendomsskyddet även omfattar renskötselrätten innebär domen att ersättningsrätt torde gälla även för renskötselrättsinnehavaren vid ledningsrätter.

Eftersom det inte tydligt framgår att en ledningsrätt ska ersättas för en innehavare av särskild rätt till fastighet, uppstår dock osäkerhet för renskötselrättsinnehavaren. Bengtsson menar att lagstiftningen är oklar men att även ingrepp enligt ledningsrättslagen bör medföra en rätt till ersättning, inklusive påslagsregeln i expropriationslagen — inte minst eftersom det rör sig om ett expropriativt ingrepp som aktualiserar egendomsskyddet. Även om en sådan generös tillämpning kan förväntas möta invändningar menar Bengtsson att det är ”en naturlig konsekvens av att grundlagsregeln om egendomsskydd anses gälla vid dessa åtgärder”.140I praktiken har dock samebyar blivit nekade ersättning, bland annat med motiveringen att renskötseln saknar marknadsvärde.141Som framkommit ovan är detta inte ett hållbart argument.

5  Hur ska ersättningsreglerna tillämpas för renskötselrätten?

5.1  Egendomsskyddets relevans

I avsnitt 5 följer en sammanfattande analys av ersättningsreglernas tillämpning för intrång i renskötselrätten. Infrastrukturprojekten väg, järnväg och ledningar står i förgrunden. 

Under 1970-talet — när rennäringslagen, expropriationslagen och regeringsformen tillkom — var grundlagsskyddet och skyddet för egendom relativt svagt och renskötseln uppfattades mer som en näringsrätt än en civil rättighet. Medan både regeringsformen och expropriations­lagen har uppdaterats, bland annat för att säkerställa att svensk rätt uppfyller Europakonventionens åtaganden, har rennäringslagen inte reformerats i samma utsträckning. De senaste utredningarna med direktiv att se över lagstiftningen i sin helhet har inte medfört någon utveckling i frågan. Rennäringspolitiska kommittén kommenterade bristerna redan 2001 och uttalade då att: 

Idag skulle flera av dessa inskränkningar inte vara tillåtna. Vid en genomgång av rennäringslagens bestämmelser får man hela tiden pröva om dessa är förenliga med grundlagens nuvarande regler.142

Märk väl att detta uttalande är bundet till situationen före 2010 års ändringar i regeringsformen och expropriationslagen. Varken senare års rättspraxis rörande egendomsskyddet eller proportionalitetsprincipens tydligare genomslag ligger alltså till grund för kommitténs bedömning. Om man beaktar dessa rättsliga förändringar torde diskrepansen mellan grundlagsskyddet och rennäringslagens bestämmelser ha ökat ytterligare. Idag behöver rätten till ersättning för renskötselrättsinnehavaren tolkas dels mot grundlagsbestämmelsen i RF 2 kap. 15 §, dels mot den allmänna rättsutveckling som skett gällande egendomsskyddet och ersättning.

Där reglerna i speciallag, särskilt ledningsrättslagen, inte tydligt klargör att markintrång i särskild rätt till fastighet ska ersättas behöver rättstillämparen beakta egendomsskyddet i RF 2 kap. 15 § och den rättspraxis som finns gällande hur tvångsvis marköverföring ersätts i andra liknande situationer. Vår rättsutredning har tydligt visat att i avsaknad av regler härom kan grundlagsregeln tillämpas direkt. Renskötselrätten kan inte rimligtvis behandlas mindre fördelaktigt än andra jämförbara rättigheter, särskilt inte när det gäller ett urfolk.143Att speciallag och rennäringslagen inte uppdaterats med hänsyn tagen till renskötselrättens egendomsskydd får betraktas som ytterst olyckligt, inte minst då prejudikat helt saknas rörande ersättningsfrågor kopplade till ren­skötselrätten. En sameby har sällan resurser, varken ekonomiska eller personella, att driva ersättningsfrågor genom hela instanskedjan. 

Enligt rättsutredningen ska byggande av väg och järnväg samt dragning av ledningar kvalificeras som expropriationsfall och de facto-upphävanden av renskötselrätten. Även utan formellt upphävande av rätten är grundlagsregeln om egendomsskydd tillämplig. Av RF 2 kap. 15 § 2 st. följer att den som tvingas att avstå sin egendom ”ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”. Vad som utgör full ersättning beror på den faktiskt uppkomna förlusten, vilken kan variera mellan olika projekt och situationer. Klart är dock att gällande ersättningsregler tar sikte på själva markåtkomsten och den skada som denna medför för en verksamhet.

Vidare kan en myndighet hos regeringen begära att renskötselrätten upphävs enligt RNL 26 § (helt eller delvis och upphävandet kan vara tidsbegränsat), eftersom ett sådant formellt beslut inte kan ske via 
någon av sektorslagarna. Vid ett formellt upphävande framträder det expropriativa momentet än tydligare, men det förändrar inte den 
ersättningsrättsliga bedömningen.

5.2  Går expropriationslagens ersättningsregler att tillämpa på renskötselrätt? 

En utgångspunkt i vår analys är att renskötselrätten utgör en sådan särskild rätt till fastighet som avses i ExprL 1 kap. 2 §; för dessa ska expropriationslagen gälla ”i tillämpliga delar” enligt RNL 29 §.144Särskild rätt till fastighet omfattar en rad olika rättigheter, från servitutsliknande nyttjanderätter till bostadsrätter och gravrätter.145Dessa varierar i karaktär; vissa har ett marknadsvärde och kan överlåtas, andra saknar — liksom renskötselrätten — en sådan omsättningsbarhet.146Att expropria­tionslagens ersättningsregler ändå kan vara tillämpliga bekräftas i NJA 2021 s. 676.

Redan i samband med rennäringslagens tillkomst eftersträvades att renskötselrätten skulle behandlas på likartat sätt som andra särskilda rättigheter till fastighet.147År 1993 genomlystes rennäringslagens regler på nytt och vissa förändringar gjordes med syfte att stärka denna likabehandling.148Valet föll dock på att fortsätta reglera markåtkomstfrågan i rennäringslagen med motiveringen att samernas särskilda ställning bättre kunde tillgodoses genom egna regler.149Genom rennäringslagens — och sektorslagars — hänvisning blir ersättningsreglerna i ExprL 4 kap. ändå tillämpliga vid intrång på renskötselrätten. 

Av rättsutredningen kan vi alltså konstatera att påslagsregeln ska tillämpas på renskötselrätten men att det är oklart hur detta ska göras.150Det som vållar huvudbry är att påslaget utgår från ett marknadsvärde. Eftersom renskötseln saknar ett sådant, innebär det att en traditionell tillämpning av marknadsvärdemetoden inte fungerar. Beräkningsunderlaget för påslagsregeln är därmed svårbedömt.

5.3  Oklara regler och tolkningsproblem

Undersökningen visar att regleringen är otydlig och att prejudikat gällande renskötselrätten och ersättning vid tvångsvis markåtkomst saknas. Avsaknaden av rättspraxis torde delvis bero på att ersättningsfrågor ofta regleras genom avtal mellan verksamhetsutövare och samebyar, något som innebär att ersättningen inte behöver delas med Samefonden. När det gäller den otydliga regleringen kan ingen annan än lagstiftaren lastas; regelverket är vagt formulerat och svårtillämpat. Detta försvåras ytterligare av terminologin där begreppen i sektorslagstiftningen, expropriationslagen och rennäringslagen skiljer sig åt. 

Av egendomsskyddet i RF 2 kap. 15 § framgår huvudregler om att ersättning ska utgå om någon ”tvingas avstå” sin egendom eller att det allmänna ”inskränker användningen” av egendom. Bestämmelsen anger också att det är i lag som närmare regler om ersättningen står att finna. I expropriationslagen används begreppen ”upphävas eller begränsas” i förhållande till särskild rätt till fastighet.^[151] Terminologin är alltså relativt överensstämmande. När det gäller intrång i renskötselrätten är situationen en annan, här används endast begreppet ”upphävande”, vilket materiellt sett är att likställa med inlösen av en fastighet. Av RNL 26 § 2 st. framgår att upphävandet även kan vara partiellt, vilket då från ett ägarperspektiv motsvaras av delexpropriation och berättigar till ersättning. Något begrepp för intrång där renskötselrätten inte behöver upphävas, men väl begränsas, finns inte.

Rennäringslagens tillämpningsområde är i praktiken begränsat, efter­som renbetesmark främst tas i anspråk efter myndighetsprövning enligt särskild lagstiftning. Om markåtkomst sker med anledning av 
infrastruktur tillämpas i första hand den relevanta sektorslagen, med ytterligare begreppsbildning som följd. I såväl väglagen som ledningsrättslagen talas exempelvis om att mark tas ”i anspråk”.151Hur detta ska definieras i förhållande till renskötselrätten är något oklart.

En annan fråga är om rennäringslagens regler möjligtvis går att tillämpa analogt när sektorslagarna tillämpas. Rättskällorna lämnar frågan obesvarad.152Det finns dock exempel på att regler i rennärings­-
lagen tidigare har tillämpats analogt, närmare bestämt regeln om att ersättning ska delas mellan Samefonden och samebyn.153Det är också oklart om rennäringslagens specialregel om ersättning för skada och olägenhet är tillämplig när markåtkomst sker med stöd av sektorslagstiftningen. Dessa lagar hänvisar till expropriationslagens ersättningsregler, men det framgår inte om rennäringslagen i sådana fall kan utgöra lex specialis. Bristen på samstämmighet skapar problem, eftersom ett upphävande av renskötselrätt endast är möjligt enligt rennäringslagen. Eftersom järnvägar så odiskutabelt upphäver renskötselrätten på järnvägsfastigheter, borde denna oklarhet vara relativt enkelt för lagstiftaren att åtgärda, exempelvis genom en hänvisning till rennäringslagen i lagen om byggande av järnväg. 

Sammanfattningsvis: De brister och oklarheter som finns i den nuvarande regleringen skapar osäkerhet och tillämpningsproblem; lagstiftningens utgångspunkt är som regel äganderätten, men det innebär inte att en rätt till ersättning saknas. Mot bakgrund av det egendomsskydd som gäller idag ska renskötselrättsinnehavaren ersättas för intrång. Visserligen kan grundlagen åberopas direkt, men även lagstiftaren borde ha ett intresse av att tydliggöra regleringen, inte minst eftersom grundlagsregeln stadgar att ersättning ska bestämmas enligt lag. 

6  Slutsatser 

Syftet med artikeln har varit att analysera och diskutera huruvida tvångsvis markåtkomst för infrastrukturprojekt ska ersättas för renskötselrättsinnehavaren, det vill säga om ersättningsrätt föreligger. En viktig utgångspunkt för analysen har varit renskötselrättens karaktär som civil rättighet och dess egendomsskydd liksom bestämmelsen om egendomsskyddet i RF 2 kap. 15 §. Analysen visar att ersättningsrätt för markintrång föreligger i det vi benämner expropriationsfall och de facto-upphävanden av renskötselrätten, även om det inte framkommer lika tydligt i bestämmelserna om ledningsrätter. Rättspraxis gällande ledningsrätt visar dock att ersättning har getts från första skadekronan i bland annat ”Optokabelmålet”, vilket ger stöd för att även små intrång ska ersättas. Vi har vidare konstaterat att ersättningsrätten omfattar markförlust med en tillämpning av påslagsregeln om ytterligare 25 procent, och i tillägg kan det eventuellt motiveras att ersättning även ska utgå för skada och olägenhet enligt rennäringslagen. 

Av rättsutredningen framgår att oklara regler och förarbeten skapar tillämpningssvårigheter, inte bara för berörda myndigheter utan även för de samebyar som påverkas av intrång från infrastrukturprojekt, 
eftersom det inte står klart vilken typ av ersättning — om någon — de har rätt till. För samebyar innebär otydliga regler att ersättning de har rätt till många gånger uteblir eller är för lågt räknad. Visserligen kan samebyar överklaga felaktiga beslut, men det tar både tid och personella resurser i anspråk. För samhället medför den otydliga regleringen bland annat långdragna och fördyrande beslutsprocesser, liksom att beslutens legitimitet och rättssäkerhet kan ifrågasättas. 

Även om stöd för ersättningsrätt finns i rättskällorna är avsaknaden av ett tydligt regelverk problematisk. Försök att förbättra regleringen har gjorts under åren, senast genom Renmarkskommittén som dock lades ner i december 2024. En översyn av alla samverkande ersättningsregler som berör renskötselrätten är välkommen, men någon sådan utredning har ännu inte aktualiserats. Mot denna bakgrund bör reglerna om ersättning ses över och uppdateras snarast — särskilt med tanke på den pågående industriella omställningen i norra Sverige och det ökade antalet stora infrastruktursatsningar. 

• 1*  Denna artikel har genomgått kvalitetsgranskning genom s.k. peer review (granskning av jämlike).
• 2Artikeln kopplar till ett doktorandprojekt som rör just ersättningsfrågor och renskötsel för infrastruktur. Forskningen bedrivs med stöd av medel från Trafikverket (ärendenummer TRV 2025/51650) och Svenska Kraftnät (projekt 41060950). Ett varmt tack riktas till prof. Bertil Bengtsson för värdefulla kommentarer på utkast av artikeln.
• 3För exempel på utvecklingsplan och infrastruktur som är en del av den gröna omställningen, se https://www.lansstyrelsen.se/vasterbotten/om-oss/om-lansstyrelsen-i-vasterbottens-lan/vart-uppdrag/samhallsomvandlingen-i-norr.html (hämtad 2025-09-14); https://www.­svk.se/utveckling-av kraftsystemet/transmissionsnatet/transmissionsnatsprojekt/(hämtad 2025-10-03).
• 4Se exv. Åhman, Hannu och Holand, ”Förutsättningar och utmaningar för renskötseln i Norge, Sverige och Finland”, Rangifer report, 2023.
• 5RNL 1 §; prop. 1992/93:32, s. 89; NJA 1981 s. 1; Allard, Renskötselrätt i nordisk belysning, 2015, s. 25 och 54–55; Bengtsson, Samerätt – En översikt, 2004, s. 54–57. 
• 6Urminnes hävd är ett äldre fastighetsrättsligt rättsinstitut, preciserat i äldre JB 15 kap. 1 §, där någon genom långvarigt brukande av visst mark- eller vattenområde kan upparbeta rättigheter. Se NJA 2020 s. 3 p. 133; Allard , 2015, kap. 6; Bengtsson, Samerätt – En översikt, s. 80–83.
• 7NJA 1981 s. 1, s. 248 (Skattefjällsdomen). Se även NJA 2020 s. 3 (Girjasdomen); SOU 2023:46 s. 161. 
• 8För rådighetsinskränkningar är rätten till ersättning något mer begränsad vilket diskuteras närmare i avsnitt 4.3. Att innehavarare av särskild rätt har rätt till ersättning har även bekräftats i praxis, NJA 2021 s. 676 (i detta fall innehavare av tomträtt).
• 9Prop. 1993/94:117 s. 17; SOU 2001:19 s. 80. Vid rådighetsinskränkningar kan dock vissa ingrepp behöva tålas, se avsnitt 4.3. 
• 10Verksamma vid Luleå tekniska universitet.
• 11Landshövdingarna i Norr- och Västerbotten har också uppmärksammat problemen med ersättningar och skyddsåtgärder i en skrivelse till regeringen (2023-09-19).
• 12Lantmäteriet AC1910, Aktbilaga PR 5, Akt 2482K-2020/24, 2022-12-22, s. 11.
• 13Om projekt för transmissionsnäten i norr se Svenska kraftnäts hemsida https://www.svk.se/utveckling-av-kraftsystemet/transmissionsnatet/transmissions­natsprojekt/ (hämtad 2025-10-10).
• 14Se exv. Kleineman, ”Rättsdogmatisk metod” i Nääv och Zamboni (red.), Juridisk metodlära, 2025; Lehrberg, Praktisk juridisk metod, 2025. I tillägg har Renmarkskommitténs promemorior och SOU 2023:46 (delbetänkande) nyttjats trots att kommitténs arbete lades ner efter beslut av regeringen i december 2024. Detsamma gäller andra samerättsliga utredningar som inte lett vidare, exv. SOU 2001:101 och SOU 2006:14. Materialet används som kunskapskälla eftersom de innehåller bakgrundsinformation och relevanta juridiska analyser. 
• 15Se dock prejudikat i form av tidigare vattenmål: NJA 1965 s. 492; NJA 1967 s. 415; NJA 1969 s. 105; NJA 1979 s. 1; NJA 1988 s. 684. 
• 16SOU 2023:46 s.171–172. 
• 17Prop. 1976/77:80, s. 1 och 16; KrU 1976/77:43, s. 4; rskr. 1976/77:289. Erkännandet av samerna som urfolk har senare följts upp i olika utredningar, senast vid ändringar i regeringsformen, prop. 2009/10:80, s. 189, där det uttrycks att ”[s]amerna har en särställning som erkänt urfolk här i landet”.
• 18Jfr FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP, Urfolksdeklarationen), artikel 25–26.
• 19Se exv. Urfolksdeklarationen artikel 28. 
• 20Bestämmelsen vilar på folkrättsliga principer som kommit till uttryck i bland annat Urfolksdeklarationen art. 26 och 27. HD poängterar i Girjasdomen att bestämmelsen, trots sin karaktär som målsättningsstadande, kan ha viss praktisk betydelse i avvägningssituationer, NJA 2020 s. 3, p. 92–93. Allard och Brännström påpekar att HD:s enhälliga uttalade bör bli vägledande vid prövningar där rennäringens intressen ska vägas mot exempelvis vindkraftsetableringars, se Allard och Brännström, ”Girjas sameby mot staten: En analys av Girjasdomen”, SvJT 2020 s. 435–436. 
• 21SOU 2023:46, s. 151 och s. 173–175.
• 22NJA 2020 s. 3, p. 92–93. 
• 23Att ersättning är av betydelse för att en åtgärd ska anses proportionerlig diskuteras bland annat i Landeman, Markåtkomstersättning (ak. avh.), Uppsala universitet, 2022, s. 532–543.  
• 24PM 6 N 2021:02 ”Sveriges skyldigheter enligt folkrätten”, 2021, Renmarkskommittén, s. 5.
• 25HD uttalade i Girjasdomen NJA 2020 s. 3, p. 92 att grundlagsbestämmelserna kan tänkas få betydelse vid avvägningssituationer — där ska samernas intresse av att vidmakthålla renskötseln tillmätas särskild vikt. Se även SOU 2023:46, s. 691–692 där proportionalitet i förhållande till minoriteter kort behandlas. Proportionalitet kopplad till samiska markrättigheter är obehandlad i rättspraxis.
• 26Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet, 2024, s. 66.
• 27RNL 9 och 10 §§. En samebys betesområde består dels av byområdet, som är gränsbestämt, dels av övriga betesområden som nyttjas av samebyn (vinterbete). Se RNL 7 och 8 §§. I normalfallet är det inte den enskilde renägaren utan samebyn, i egenskap av juridisk person, som blir mottagare av ersättning. Se även prop. 1992/93:32 s. 106.
• 28RNL 15–25 §§; Se även Allard, Two Sides of the Coin: Rights and Duties. The Interface between Environmental Law and Saami Law Based on a Comparison with Aoteoroa/New Zealand and Canada, (ak. avh.), Luleå, 2006, s. 329–332.
• 29NJA 1981 s. 1, s. 248.
• 30Prop. 1992/93:32, s. 88–90. 
• 31Se prop. 1928:43, s. 54; SOU 2016:14, s. 387; SOU 2023:46, s. 155–158.
• 32NJA 1981 s. 1, s. 248.
• 33Se exempelvis Bengtsson, Samerätt, s. 91–94; Allard, (2013). “Who holds the reindeer herding right in Sweden? A key issue in legislation,” i The Proposed Nordic Saami Convention. National and International Dimensions of Indigenous Property Rights,Bankes och Koivurova (red.), Hart, 2013; Allard, Renskötselrätt i nordisk belysning, s. 31–32; Brännström, Skogsbruk och renskötsel på samma mark, (ak.avh.), Umeå, 2017, s. 135; Torp, ”Samers avtalsrätt”, SvJT 2018 s. 101; Allard och Brännström, ”Samers avtalsrätt — en replik”, SvJT 2019 s. 169. 
• 34Se exv. Torp, ”Samers avtalsrätt”, SvJT 2018 s. 101; Torp, ”Det rättsliga skyddet av samisk renskötsel”, SvJT 2014 s. 123. 
• 35Se Bengtsson, “Reforming Swedish Sami Legislation: a survey of the argument”, i Indigenous rights in Scandinavia. Autonomous Sami law, Allard och Skogvang (red.), Ashgate, 2016. 
• 36-års renbeteslag, 19 och 20 §§; Renmarkskommitténs PM 44, s. 38; Päiviö Från skattemannarätt till nyttjanderätt. En rättshistorisk studie av utvecklingen av samernas rättigheter från slutet av 1500-talet till 1886 års renbeteslag, s. 230–238.
• 37Lag (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, 5 §; Renmarkskommitténs PM 44 s. 38; prop. 1928:43, s. 55.
• 38Prop. 1928:43, s. 54. 
• 39SOU 1923:51 Förslag angående lapparnas renskötsel m.m., s. 105.
• 40Lag (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige, 5 § 1 st.
• 41Prop. 1928:43, s. 86.
• 42Ibid, s. 56. Det senare togs fasta på i propositionen till 1971 års lag som la till att all nödvändig hänsyn skulle tas till renskötselns intresse. Se prop. 1971:51, s. 121–122.
• 43Se renbeteslagen 5 § 2 st.; prop. 1928:43, s. 86 och 171; prop. 1971:51, s. 122. I propositionen diskuterades ersättningens storlek, det uttrycktes bland annat att full kompensation inte kunde komma i fråga — ersättningen skulle hållas inom rimliga gränser, se prop. 1928:43, s. 87. Inför 1971 års lag diskuterades innebörden av begreppet skälig gottgörelse igen; i praktiken var det inte någon full ersättning ens för skadan, utan vederlag utgick endast för en del av olägenheterna. Det påpekades att i andra jämförbara sammanhang lämnades ersättning för alla ekonomiska sakskador och att renskötselrätten behandlades sämre än andra nyttjanderätter. Se prop. 1971:5, s. 53–54.
• 44Gällande expropriationslag var vid den tidpunkten lag (1917:189) om expropria­tion.
• 45Det motiverades med att det inte fanns någon anledning att göra skillnad mellan renskötselrätten och nyttjanderätter som tillkommit genom privaträttslig upplåtelse, se prop. 1971:51, s. 124. Det bör dock erinras om att renskötselrätten här beskrevs som en ”på lagstiftning grundad nyttjanderätt”. Vid senare översyn av reglerna har lagstiftaren eftersträvat att likställa renskötselrätten med andra särskilda rättigheter till fastighet. Se prop. 1992/93:32, bil. 2, s. 93–96.
• 46SOU 1968:16 Rennäringen i Sverige, s. 71–75; prop. 1971:51 s. 124.
• 47Prop. 1971:51, s. 123–124.
• 48Ibid, s. 1.
• 49Ibid, s. 124–136. Överväganden gjordes dock i andra frågor än just ersättningsfrågan. Avseende möjligheterna till expropriation konstaterades exempelvis att expropriationslagen inte är tillämplig på kronomark. Eftersom renbetesmark till stor del finns på kronomark ansågs det bättre att rennäringslagen reglerade utsläckande av rätt. Se prop. 1971:51, s. 126.
• 50Prop. 1971:51, s. 128.
• 51Ibid, s. 169.
• 52Ibid, s. 169.
• 53Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att det över åren funnits en politisk oenighet om hur egendomsskyddet bör utformas. Se exv. Brännström, Skogsbruk och renskötsel på samma mark. En rättsvetenskaplig studie av äganderätten och renskötselrätten, s. 73–74 med hänvisningar.
• 54Prop. 1993/94:117, s. 14. 
• 55Även om ersättning i pengar är vanligast finns inget hinder mot annan kom-pensation genom t.ex. avtalad överenskommelse. Enligt FN:s urfolksdeklaration (UNDRIP) artikel 9 har urfolk t.ex. rätt till rättvis kompensation som enligt artikeln kan inkludera mark av motsvarande kvalitet. Se FN:s deklaration om urfolks rättigheter, A/RES/61/295 (13 september 2007), art. 28.
• 56RF 2 kap. 18 §. Se SOU 1972:15, s. 199; prop. 1973:90, s. 236–237; prop. 1975/76:209, s. 124.
• 57Prop. 1993/94:117, s. 3, 48–49. Jfr prop. 1973:90, s. 137.
• 58Här åsyftas expropriationslag (1972:719).
• 59Egendomsskyddet i regeringsformen blev väsentligt utbyggt i samband med en revision 1994 med syfte att precisera det egendomsskydd som Europakonventionen ger, se prop. 1993/94:117, s. 13; prop. 2009/10:80, s. 163–171.
• 60Prop. 1993/94:117, s. 14.
• 61Prop. 2009/10:162, s. 8–9.
• 62RF 11 kap. 14 §; prop. 2009/10:80, s. 145–148.
• 63Prop. 2009/10:80, s. 148. Lagprövning har aktualiserats i ytterst få fall och huruvida rennäringslagens regler är förenliga med grundlagen efter förändringen 2010 har ännu inte prövats.
• 64Att egendomsskyddet generellt stärkts framgår exv. av prop. 1993/94:117, s. 13–18 och 2009/10:80, s. 163–171. Införandet av skadeståndslagen (1972:207) 3 kap. 4 § markerar att grundlagen fått ökad betydelse även inom den allmänna skadeståndsrätten genom att grundlagsöverträdelser sedan 2022 kan grunda skadeståndsansvar vid överträdelser av RF 2 kap. Se prop. 2021/22:229; NJA 2014 s. 323; Bengtsson, ”Lagstiftning om grundlagsskadestånd”, SvJT 2022 s. 959.
• 65Se exv. NJA 1989 s. 20; NJA 2014 s. 332; NJA 2018 s. 753; NJA 2023 s. 753. Se även Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet, s. 11.
• 66Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, s. 88 och Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp, s. 192–197.  
• 67Principen är väl etablerad i svensk rätt, se exv. Brännström, Skogsbruk och renskötsel på samma mark, s. 77.
• 68Det framgår av Europadomstolens praxis, bl.a. James-fallet, att rätten till ersättning är av vikt vid proportionalitetsbedömningen. Något krav på full ersättning finns dock inte så länge ersättningen anses vara i proportion till ingreppet. Se James m.fl. mot Förenade kungariket, ansökan nr 8793/79 dom 1986-02-21,. Åhman menar att synsättet även är tillämpligt vid rådighetsinskränkningar, se Åhman, Egendomsskyddet, 2000, Juridiska fakulteten i Uppsala, s. 375–379. Se även Landeman, ”Ersättningsrätt vid avsaknad av ersättningsregler i vanlig lag. Tjäderspelet i Malsättra”, JT 2023–24, s. 139–159; NJA 2020 s. 1129 (Båthuset i Stuverum).
• 69Se även Bexhed, ”Viktigt klargörande som stärker egendomsskyddet”, SvJT 2019 s. 389; Landeman, ”Förhållandet mellan fastighetsbildningslagen och regeringsformens egendomsskydd vid tvångsvis marköverföring”, JT 2018–19, s. 661. Parkfastigheten har fått genomslag även i mål om strandskydd, se exv. MÖD M 4244–19, dom 2020-03-04.
• 70NJA 2014 s. 332, se särskilt p. 18.
• 71NJA 2023 s. 291, p. 19–21.
• 72NJA 2023 s. 291, p. 30 och 38.
• 73NJA 2023 s. 291, p. 10, 11, 23, 30, 32 och 38–42.
• 74Jfr RF 2 kap. 15 § 3 st. Se Bergdahl, ”Rätt ersättningsrätt? Ett grundlagsperspektiv på ersättningsrätten vid rådighetsinskränkningar”, Juridisk Publikation 1/2012, s. 23. Bergdahl menade att såväl Grundlagsutredningen som lagstiftaren antydde att det finns situationer där ersättning, trots undantagsbestämmelsen, kan komma att utgå.
• 75Darpö, ”Artskydd och ersättning i skogsbruket. Rättsläget efter Tjäderspelet i Malsättra och några olösta frågor”, JT 2023–24, s. 33–34. Jfr NJA 2014 s. 332, p. 20; NJA 2023 s. 291, p. 30–34.
• 76Det bör dock nämnas att möjligheten att grunda en ersättningsrätt direkt på grundlagens bestämmelse inte ursprungligen varit avsikten, utan rätten till ersättning är tänkt att regleras i vanlig lag, i enlighet med stadgandet i RF 2 kap. 15 § 2 st. Se prop. 1993/94:117, s. 17–18 och 49. Tanken med grundlagens ersättningsbestämmelse är att ange huvudprinciper, inte preciserade beräkningsnormer. Se vidare Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp I, kap 6; Bengtsson, Grundlagen och fastighetsrätten, s. 17. I Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet, s. 12 konstateras att enligt nyare rättspraxis kan egendomsskyddet åberopas också vid ingrepp mot enskilda, vilket också har bekräftat i 2022 års lagstiftning om grundlagsansvar, se skadeståndslagen 3 kap. 4 §.
• 77Se även Landeman, ”Ersättningsrätt vid avsaknad av ersättningsregler i vanlig lag. Tjäderspelet i Malsättra”, JT 2023–24, s. 139; NJA 2020 s. 1129. 
• 78Prop. 1971:51, s. 122. Se vidare t.ex. Kalbro och Lindgren, Markexploatering, 2024. Det bör framhållas att en exploatör vanligtvis skaffar sig markåtkomst genom avtal, se ibid. Först om detta inte är möjligt aktualiseras ett tvångsförfarande med stöd av lagstiftning. Se även Renmarkskommittén PM 44, s. 158.
• 79Prop. 1971:51, s. 126–127; Renmarkskommittén, PM 44, s. 158 och 160–161. 
• 80I samband med en översyn av rennäringslagen 1993 konstaterades att renskötselrätten endast upphävts ”i ett fåtal fall”, se prop. 1992/93:32, bil. 2, s. 95. Det hade i stället utvecklats en praxis med avtal som reglerade markåtkomst mot ersättning till samebyn. Departementschefen konstaterade att expropriationslagens regler visserligen var tillämpliga men att dessa endast skulle tillämpas när avtal inte var möjligt, se ibid., s. 96. 
• 81Sträckan utgör en del av malmbanan. Se prop. 1971:51, s. 123; Kungl. Maj:t Dnr 684 och 2450 10-10-1964. Det är något oklart enligt Lantmäteriet om beslutet faktiskt togs, eftersom man begärde in kompletterande uppgifter. 5 § i 1928 års renbeteslag tillämpades även för markåtkomst gällande en linbana i Abisko, en renforskningsstation och för kommunala ändamål i Kiruna, se prop. 1971:51, s. 123.
• 82Se exempelvis NJA 1965 s. 492; NJA 1967 s. 415; NJA 1969 s. 105; NJA 1979 s. 1; NJA 1988 s. 684. 
• 83Renmarkskommittén PM 45, s. 131.
• 84RF 2 kap. 15 § 2 st. Att ett de facto-förfarande utgör en sådant förfogande framgår visserligen inte direkt av förarbetena till 2 kap. 15 §, men av de skilda exempel på expropriationsförfaranden som ges kan det antas att begreppet ”annat sådant förfogande” kan tolkas vitt, se prop. 2009/10:80, s. 163–164.
• 85RNL 26–29 §§. 
• 86Prop. 1971:51, s. 126–127 och 129–130; jfr. Renmarkskommittén PM 45, s. 161.
• 87Myndigheter såsom Trafikverket menar dock att de inte har möjlighet att avtala om ersättning utan rättsligt stöd.
• 88För andra former av expropriation och deras rättsverkningar, se prop. 1972:109, s. 38 och 40. 
• 89RNL 26 § 2 st.; prop. 1971:51, s. 167. 
• 90RNL 26 § 2 st. Renskötselrätten innebär, förutom en rätt till renbete, även rätt till jakt- och fiske, uppförande av anläggningar som renvaktarstugor och uppsamlingshagar samt en rätt att tillgodogöra sig virke för detta, se RNL 15–23 och 25 §§. 
• 91Se prop. 1992/93:32, s. 107–108. Detta bekräftar en ersättningsrätt för det vi kallar de-facto upphävande. Se avsnitt 4.3. 
• 92RNL 28 § 1 st. Som framgått ovan är detta dock den enda ersättningsregel som formulerats direkt i RNL, avseende övriga ersättningsposter hänvisas till ExprL. Bengtsson menar att rekvisitet ”olägenhet” kan anses syfta på skada på icke ekonomiska värden, närmast gällande kulturvärden. Se Bengtsson, Ideella värden i fastighetsrätten, 2016, s. 155–156; Renmarkskommittén PM 45, s. 162.
• 93Att även olägenhet ska ersättas kan tolkas som en mer välvillig ersättningsregel, men det är oklart vilken praktisk skillnad det innebär. Se prop. 1992/93:32, s. 96.
• 94Se avsnitt 5.2 för närmare diskussion om problem med otydlig terminologi och oklara regler.
• 95Här bör det särskilt beaktas att rennäringslagen i huvudsak är från tiden innan renskötselrätten konstaterades utgöra en civilrättslig rättighet. I förarbetena hanteras därför i princip inte de civilrättsliga aspekterna. Se prop. 1971:51, s. 61. För regeln om ersättningens fördelning, se RNL 28 § 2 st. Fondens medel förvaltas av Kammarkollegiet och har till ändamål att främja rennäring, samisk kultur och samiska organisationer.
• 96Prop. 1971:51, s. 267–268.
• 97NJA 1979 s. 1; NJA 1981 s. 610; NJA 1988 s. 684. Jfr Renmarkskommittén PM 45, s. 178. 
• 98Prop. 1971:51, s. 267. 
• 99SOU 2001:101, s. 403.
• 100Se exv. Lantmäteriets beslut AC1910, Aktbilaga PR 5, Akt 2482K-2020/24, 2022-12-22; Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätts dom den 8 oktober 2024 i mål nr F 668-24 och F 689-24. Sametinget samt länsstyrelserna i Norr- och Västerbotten har påtalat problem med utebliven ersättning vid väg- och järnvägsprojekt i en skrivelse till Trafikverket 2021-09-21.
• 101Se exempelvis prop. 2009/10:162, s. 65–70 om ersättning över marknadsvärde; prop. 1993/94:117, s. 13–19; prop. 2009/10:80, s. 163–171 om reformering mot stärkt egendomsskydd i grundlagen.
• 102SOU 2013:59, s. 11.
• 103Landeman påpekar att det finns en ”utbredd osäkerhet om vilka ersättningsgarantier RF ger enskilda vid rådighetsinskränkningar”, Landeman, Markåtkomstersättning, s. 537.
• 104För renskötseln kan en rådighetsinskränkning via bestämmelser t.ex. vara ett förbud mot fiske under lektid. Begräsningar via beslut kan meddelas av kommunen genom bl.a. detaljplaner eller områdesbestämmelser, t.ex. kan fiske bli otillåtet på ett nytt område för fritidshusbebyggelse med turistanläggning eller en flyttväg nekas på grund av ett utfartsförbud till en större väg.
• 105Landeman, Markåtkomstersättning, s. 499–500. 
• 106RF 2 kap. 15 § 3 st. Sedan 2010 är vissa rådighetsinskränkningar uttryckligen undantagna (s.k. avvärjandefall), där den gemensamma nämnaren är att syftet är att av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl, avvärja en risk från en farlig verksamhet. Undantagen är dock inte absoluta, se ovan avsnitt 3.3. 
• 107RF 2 kap. 15 § 2 st. Rådighetsinskränkningar reglerades först efter 1994 års revi­sion av lagrummet och för fast egendom. Se vidare SOU 1993:40 del A, s. 234; prop. 1993/94:117, s. 49; SOU 2008:125, s. 430; NJA 2007 s. 695.
• 108Se t.ex. Wickmans (S) fråga till statsrådet 2024/25:657 om skogsägares rätt till kompensation vid artskydd, inkommen 2025-01-07; NJA 2023 s. 291; NJA 2014 s. 332. 
• 109Det finns vissa specialregler som ger en bättre ersättningsrätt och som då gäller utöver expropriationslagens bestämmelser. Se väglagen 63 §; lagen om byggande av järnväg 4 kap. 3 och 4 §§; ledningsrättslagen 13 a §.
• 110Prop. 1972:109, s. 268. 
• 111Bestämmelsen reglerar särskild rätt till fastighet. Det framgår att expropriation av fastighet i tillämpliga delar även ska gälla ifall särskild rätt till fastighet exproprieras eller rubbas. Att 4 kapitlets ersättningsregler ska gälla framgår av lagkommentaren. Hermansson uttrycker där att: ”Stycket innebär bl.a. att 4 kap. om expropria­-tionsersättning blir tillämpligt även på en särskild rätt som exproprieras eller rubbas”. Se Hermansson, Expropriationslag (1972:719) 1 kap. 5 §, Karnov 2025-02-10 (JUNO).
• 112Renmarkskommittén, PM 45 s. 159.
• 113NJA 1965 s. 492; NJA 1979 s. 1.
• 114Prop. 2009/10:162, s. 40–54 och 65–68. Av direktiven som låg till grund för utredningen framgår att det skulle utredas om det bör finnas en rätt till ersättning för ägarens individuella värde av sin fastighet i de fall där det är högre än marknadsvärdet. Med ”det individuella värdet” avsågs fastighetsägarens reservationspris, dvs. det lägsta pris fastighetsägaren annars hade varit beredd att acceptera, se SOU 2008:99, s. 491.
• 115SOU 2008:99, s. 69–70. Bengtsson ifrågasatte påslagsregeln vid dess tillkomst, bl.a. huruvida påslaget verkligen borde gälla vid inskränkning av särskilda rättigheter såsom servitut, något han menar att lagstiftaren inte verkat ha beakta. Se Bengtsson, ”Nya ersättningsfrågor i fastighetsrätten”, SvJT 2010 s. 726. 
• 116Att påslagsregeln ska tillämpas oavsett vilken lag som ger rätt till markåtkomst konstateras av Renmarkskommittén i PM 45, s. 159. Se även PM 44, s. 38.
• 117Regeln täcker upp för engångsförluster med anledning av expropriationen, såsom flyttkostnader eller förlorad inkomst. Möjligtvis kan även onödiga investeringar ersättas, t.ex. egendom som köpts men som med anledning av expropria­-tionen blivit utan nytta. Se SOU 1969:50, s. 185; prop. 1971:122, s. 192; NJA 1979 s. 735; NJA 1981 s. 789. Se även Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 2, s. 245.
• 118Se t.ex. Landeman, Markåtkomstersättning, s. 404–405. Landeman påpekar att det ibland kan föreligga gränsdragningsproblem där skador som kan förefalla vara personliga ändå påverkar marknadsvärdet. 
• 119Prop. 1971:122, s. 192. RNL har dock en generösare ersättningsregel i dessa situa­-tioner, se avsnitt 4.4. 
• 120ExprL 4 kap. 1 § 1–2 st.
• 121Prop. 1971:122, s. 171.
• 122Grundlagens krav på ersättning kan uppnås med stöd av exempelvis avkastnings- eller kostnadskalkyler, schabloniserade ersättningsnormer eller domstolsavgöranden. Se bland annat prop. 1971:122, s. 189; NJA 1959 s. 354; NJA 2007 s. 695.
• 123RNL 1 §; prop. 1971:51, s. 121.
• 124NJA 2007 s. 695, s. 708. 
• 125Landeman, Markåtkomstersättning, s. 401.
• 126Ibid.
• 127Se Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp 1, s. 57–59; Holmberg m.fl. Grundlagarna, 2 uppl., 2006, s. 172.
• 128Landeman, Markåtkomstersättning, s. 371. Att HD inte är bunden till en viss metod för att fastställa ett marknadsvärde framgår även av NJA 2002 s. 45, där expropria­-tions­lagens värderingsregler användes för att fastställa marknadsvärdet. Även i detta fall fann HD anledning att använda en annan metod, även denna baserad på ett återanskaffningsresonemang, för att bestämma marknadsvärdet, eftersom något faktiskt marknadsvärde inte stod att tillgå.
• 129Exempel på följdskador kan vara extra lastbilstransporter, stödutfodring, samlingshagar och merarbete. Se även samma bedömning i Renmarkskommittén PM 45, s. 159–160. 
• 130Se prop. 1971:51, s. 126–27 och 129–30; Renmarkskommittén PM 44, kap. 2.8 och PM 55, kap. 5.
• 131LBJ 4 kap. 1 och 2 §§. Jfr VägL 28, 31–32 §§ och ledningsrättslagen 12 §.
• 132Denna vägrätt ger förutom rätt att använda marken till väg, diken, bullerskydd m.m., också rätt att t.ex. avverka skog samt att ta ut jord- och bergmassor, se VägL 30 §.
• 133För skillnad i hur begreppen används, jfr VägL 31 § och RNL 26 §. Se även Bengtsson, Rennäringslag (1971:437) 26 §, Karnov 2025-09-08 (JUNO).
• 134Prop. 1971:123, s. 194. 
• 135Prop. 1992/93:32, s. 94. 
• 136VägL 55 §; prop.1992/93:32, s. 94; bet. 1992/93: BoU8; SFS 1993:38.
• 137Larsson och Synnergren, Upplåtelser av ledningar i praktiken, 3 uppl., 2019, s. 132.
• 138Prop. 1973:157, s. 109–110. Att en ersättningsrätt kan föreligga framgår också av ibid., s. 138. Dahlsjö tolkar den skrivningen som att även rättighetsinnehavare kan ha en ersättningsrätt. Se Dahlsjö, Ledningsrättslag (1973:1144) 13 §, Karnov 2025-05-09 (JUNO). 
• 139Mål F 6264-24, dom 2025-06-01.
• 140Bengtsson, Grundlagsskydd för egendom och näringsverksamhet, s. 68–69. Hur generös ersättningen i praktiken skulle bli kan dock diskuteras. Ersättningen sätts i proportion till skadan, vilket torde innebära att det endast blir mer omfattande skador som kan komma att ersättas med högre belopp. Jfr Optokabelmålet NJA 2007 s. 695.
• 141Se Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätts dom, 2024-10-08, i mål nr F 668-24, F 689-24, s. 24.
• 142SOU 2001:101, s. 109. 
• 143Som vi indikerat finns här ytterligare rättsliga hänsyn (kulturell särbehandling) att ta även om det är ytterst oklart hur det ska ske.
• 144Se även ExprL 1 kap. 5 §; prop. 1972:109, s. 268.
• 145Som nyttjanderätt räknas primärt avtal om hyra och arrende, men det kan också röra partiella nyttjanderätter, såsom rätt att avverka skog eller att jaga och fiska på annans fastighet. Se Hermansson, Expropriationslag (1972:719) 1 kap. 2 §, Karnov 2025-02-14 (JUNO); JB 7 kap. 3 §; prop. 1970:20 s. 361; Jensen, Jordabalk (1970:994) 7 kap. 3 §, Karnov 2025-02-07 (JUNO).
• 146Renskötselrätten går inte att överlåta och saknar därmed ett ekonomiskt värde på den allmänna marknaden RNL 1 §; prop. 1992/93:32, s. 93.
• 147Prop. 1971:51, s. 124. Andra rättigheter till fastighet uppstår normalt genom succession, lag eller avtal. Renskötselrätten baseras på urminnes hävd och är inte tidsbegränsad.
• 148Prop. 1992/93:32, s. 93. Detta kom till uttryck på flertalet sätt, bl.a. att renskötseln, precis som andra nyttjanderätter, bara kan upphävas för expropriationsändamålen uttryckta i ExprL 2 kap., vilket framgår av RNL 26 §. Ett utsläckande av renskötselrätten kan även ske efter myndighetsprövning enligt annan lagstiftning, exv. väglagen och plan- och bygglagen. Se prop. 1992/93:32, bil. 2, s. 95–96.
• 149Se prop. 1992/93:32, s. 96.
• 150Att påslagsregeln ska tillämpas oavsett vilken lag som ger rätt till markåtkomst konstateras också av Renmarkskommittén i PM 45, s. 159. Se även PM 44, s. 38.
• 151För skillnad i hur begreppen används, jfr VägL 31 § och ledningsrättslagen 12 § med rennäringslagen 26 §. Se även Bengtsson, Rennäringslag (1971:437) 26 §, Karnov 2025-09-08 (JUNO).
• 152En sådan tolkning stöds av tidigare utredning om ersättning vid rådighetsinskränkningar där det framkommer att rennäringslagens bestämmelser anses omfatta fler intrång än bara utsläckande. Se SOU 2013:59, bil. 2, s. 191, där det av en tabell framgår, utan motivering, att ersättningen enligt RNL 28 § även ska utgå vid rådighetsinskränkningar.
• 153Se NJA 1979 s. 1; NJA 1981 s. 610; NJA 1988 s. 684. Se även Renmarkskommittén PM 55, s. 178.