Domstolsreformen inför advokatsamfundet. De nyligen från trycket utkomna »Förhandlingarna vid Sveriges advokatsamfunds årsmöte i Uppsala den 21 maj 1915» innehålla bl. a. ett utförligt återgivande av den vid mötet förda diskussionen över ämnet: »Huru böra domstolarna i första instans för tvistemål organiseras?» Inledaren, professorn i processrätt vid Uppsala universitet Thore Engströmer, uppdelade ämnet i två huvudfrågor: om lekmäns deltagande i rättskipningen och om enmans- eller kollegiala domstolar. Vi skola här redogöra för några av de viktigaste bland de synpunkter på dessa båda frågor, som under diskussionen framkommo.

 

    Värdet av lekmäns deltagande ur juridisk-teknisk synpunkt, d. v. s. för själva rättskipningsuppgiftens fyllande, fann hr Engströmer vara uppenbart, så snart de sitta inne med kännedom om sådana personliga eller lokala förhållanden eller med sådan särskild sakkunskap, som är av betydelse i ett förevarande mål; och för den fria bevisprövningen äger lekmannen ofta ett spänstigare och mera förutsättningslöst sinne än den rutinmässige yrkesdomaren. Lekmannadomarens värde ur politisk synpunkt, d. v. s. för att stärka allmänhetens förtroende till rättskipningen, kan inhämtas ur vår egen rättegångsordnings historia; och folkets förtroende för domstolarna och dess intresse för rättsordningen äro vinster av stort värde för ett lands rättsliv. Häradshövding Olivecrona ansåg lekmannaelementets största betydelse ligga däri, att det inverkar förmedlande på de rättslärdes uppfattning och sålunda utjämnar de kanske mera sterila och formalistiska tänkesätt, som annars lätt kunna utbilda sig. Advokaten Fahlcrantz sammanfattade sin mening i satsen, att vi i

Sverige måste hava lekmän som domare för rättens egen skull eller för att få en riktig rätt, en bättre rätt än den vi ha, eller för att vi skola få in tro och heder i rätten.
    Advokaten Tjerneld ansåg, att våra häradsrätter vore föremål för en ej ringa traditionell överskattning. Särskilt gåve den ensidiga sammansättningen hos nämnden domstolen en ej önskvärd klasskaraktär. Tal. refererade några uttalanden vid advokatsamfundets årsmöte 1902, då frågan om utvidgniug av nämndens rösträtt debatterats. Flera av dessa uttalanden (hr Sandströms m. fl.) gingo därpå ut, att det skulle vara olämpligt och olyckligt, om nämndens inflytande på något sätt ökades; genom nämnden införskaffade personalupplysningar vid sidan av protokollet kunde giva anledning till de s. k. nämndemansdomarna, vilka utan tvivel innebure ett försök att tillgodose det materiellt rätta framför den formella rätten, men till följd av åsidosättandet av de former, som avsåge att utgöra en garanti just för den materiella rättens förverkligande, i regel ledde till ett resultat, motsatt det åsyftade, och lämnade fritt spelrum åt det subjektiva godtycket.
    Gentemot hr Tjerneld yttrade advokaten Almstrand, att även om man kunde visa fram så att säga tekniska svagheter, om man jämförde lekmännens prestationer med byråkratiens arbete inom samma område, så trodde han ändå, att vi likaväl inom rättskipningen som inom andra betydande områden av samhällelig verksamhet finge lov att söka bevara lekmännens deltagande. och direkta inflytande, och advokaten Drakenberg trodde icke, att faran för lekmannadomarens partiskhet vore större än för den juridiskt bildade domarens. Professor Kôersner var övertygad om, att politiska skäl gjorde det nödvändigt att acceptera ett inflytande åt lekmännen, kanske mera vidsträckt, än som strängt taget skulle erfordras. För övrigt krävde verkligen vår tids lagar i åtskilliga avseenden biträde åt domarne från lekmannahåll. Icke minst vore detta fallet på det kommersiella området, t. ex. när det gäller att avgöra,om »skälig tid» förelegat, om fordrat pris kunde anses »uppenbart orimligt» etc. För domstolarna vore det vidare av vikt att känna sedvänjor eller kutymer på olika områden. Tal. vore emellertid mera tveksam, huruvida det nödiga tillskottet av erfarenhet bäst erhölles genom lekmäns deltagande som domare, eller om icke likaväl eller t. o. m. under större garantier en vederhäftig och opartisk kunskap om dylika faktiska förhållanden kunde vinnas genom att inhämta sakkunnigas utlåtanden.
    Beträffande formen för lekmännens deltagande i rättskipningen ansåg hr Engströmer domstolar av idel lekmän — fredsdomstolar, förlikningskommissioner etc. — ej kunna ifrågasättas; de skulle sakna den väsentligaste förutsättningen för domaruppgiften, rättskunskapen. En förening av jurister och lekmän på domarbänken kan återigen ske under olika former: lekmännenkunna fungera som jury eller som meddomare. Ett mellanting är den svenska nämnden. För civila mål är juryn en snart försvunnen institution. Nämnden är en ganska tung och otymplig inrättning. Den drager ett stort antal duktiga lekmän från deras eget arbete under sammanlagt en högst betydande del av året, utan att resultatet kan anses svara mot offret. Med tätare sammanträden skulle bördan för lekmännen lätt bliva mycket tung, om minst sju nämndemän städse skulle vara närvarande. Dessa olägenheter skulle i avsevärd grad minskas, om lekmännen i stället finge till färre antal, såsom våra nuvarande

illitterata rådmän, deltaga som egentliga meddomare vid sidan om det juridiska elementet i domstolen. Men härigenom skulle man å andra sidan gå miste om vissa av de företräden, som äro knutna vid vår nuvarande nämnd, särskilt den högt skattade förmånen, att nämndemännen representera ett större antal olika trakter i domkretsen. I varje fall torde enighet råda därom, att lekmännen icke lämpligen böra besväras med inställelse i alla möjliga mål. Då med en ny ordning den nuvarande skillnaden mellan lantdomstolar och stadsdomstolar är dömd att försvinna, skulle lekmannaelementets bibehållande jämväl innebära en utsträckning av dess användande till underrätterna i de större städerna.
    Hr Fahlcrantz talade för införandet av jury jämväl i viktigare civila mål, särskilt mål om skadestånd. Hr Tjerneld ansåg vår nuvarande nämnd vara den enda form för lekmannamedverkan i civilmål, som på allvar kunde komma under debatt. Men att införa nämnd i stadsdomstolarna ville tal. icke vara med om. En sådan anordning uppbäres ej av traditionen, och för att nyinföra den saknas den förnämsta förutsättningen eller intresse hos stadsbefolkningen att under dylik form medverka uti rättskipningen. Hr Almstrandansåg valet mellan de olika organisationsformerna ej vara så svårt som att finna ut goda valmetoder för utseende av lekmän i de allmänna domstolarna. I sistnämnda avseende vore svårigheterna alldeles särskilt stora, om man tänker sig lekmännen medverka såsom fåtaliga meddomare, då man här icke har beprövade föredömen att gå efter. Hr Köersner syntes benägen för ett fåtal lekmän med individuell rösträtt, två eller fyra, allt efter som det juridiskaelementet skulle vara representerat av en eller flera jurister.
    Efter behandlingen av frågan om lekmäns deltagande i rättskipningen övergick hr Engströmer i sitt inledningsföredrag till den andra huvudfrågan: huruvida i underdomstolarna borde sitta en enda jurist eller ett juristkollegium. Om man, med bortseende från de såsom meddomare eller nämnd eventuellt medverkande lekmännen, vill kalla domstolar med blott en jurist för enmansdomstolar och reservera namnet kollegiala domstolar för domstolar med flerejurister, så kan frågan om kollegiala och enmansdomstolar undersökas alldeles oberoende av lekmannaspörsmålet. Till förmån för enmansdomstolarna talar nu bl. a., att de medgiva ett större urval vid domarplatsernas besättande; kostnaden för domstolsorganisationen blir mindre; enmansdomstolarna kunna spridas ut i landet och därigenom bli lättare tillgängliga samt erhålla intimare kännedom om förhållandena inom domkretsen; förfarandet kan gestaltas enklare, formlösare, snabbare och billigare för parterna; åt ensamdomaren kan anförtros en starkare processledande verksamhet; han kan bättre än kollegiet tillfredsställa obemedlade parters behov av råd och hjälp i rättegången; ansvarskänslan blir större hos ensamdomaren än hos ett kollegium med divisionsansvar o. s. v. Vad som hos kollegialiteten skulle uppväga alla dessa förmåner vore framför allt den högre kvalitet, som en kollegial rättskipning till följdav det ömsesidiga växlandet av skäl och motskäl med därav följande djupare och mångsidigare behandling av målen måste anses äga. Då vi självfallet i viss utsträckning måste räkna med enmansdomstolar i första instans, blir problemet, huruvida vi därjämte böra upprätta kollegiala domstolar för vissa mål. Fördelar och olägenheter härav genomgingos, och de olika möjligheterna

för de båda domstolsformernas inbördes organisation och sammansättning utvecklades.
    Hr Tjerneld belyste den förefintliga tendensen hos rättskipningen att koncentrera sig vid de större rådhusrätterna. Om man borttoge de konstlade forumbestämmelser, som hindra en fortsatt utveckling i denna riktning, och i stället redan nu gåve käranden valrätt mellan svarandens lokala forum och t. ex. rådhusrätten i residensstaden, så snart icke målet är av den beskaffenhet, som i R. B. 10: 29 sägs, så skulle man inom kort få en för den blivande rättegångsreformen synnerligen värdefull erfarenhet om den naturliga centralisationstendensen under nu rådande samhällsförhållanden. Tal. ansåg utvecklingen oförtydbart peka därhän, att vi i varje län måste hava ett mindre juridiskt centrum, som grupperar sig kring en kollegial civildomstol för avdömandet av de viktigaremålen från hela länet.
    Hr Kôersner ansåg det vara ett oeftergivligt villkor för rättegångsreformens effektivitet, att såsom ett moment i densamma inginge, att bedömandet av viktigare mål hänskötes till en kollegial domstol. Medan bagatellmålen borde handläggas av häradshövdingen utan nämnd eller med ett par nämndemän, hade tal. såsom kollegial domstol för de viktigare målen tänkt sig en s. k. förstärkt häradsrätt, bestående av tre häradshövdingar från angränsande domsagor jämte t. ex. fyra nämndemän. Denna förstärkta häradsrätt skulle såsom regel sammanträda i den domsaga, dit målet hörde. Endast genom den sålunda föreslagna anordningen av den kollegiala domstolen trodde tal., att man kunde bevara häradsrätternas förnämliga ställning inom domstolsorganisationen.
    Hr Draken berg varnade för att på ett allt för tidigt stadium draga rent formella skiljelinjer mellan mera och mindre betydande mål. Han vände sig mot en av hr Tjerneld framkastad tanke, att man skulle kunna, med avskaffande av hovrätterna, låta appellen från häradsrätterna gå till den centraladomstolen i länets residensstad. Mot detta förslag talade även hr Almstrand, som tidigare haft sympati för tanken, men numera kommit till den övertygelsen, att högsta domstolen såsom närmaste instans till de kollegiala länsrätterna skulle bli en alltför otymplig domstol. Vårt land vore så stort, att vi mellan en högsta domstol med huvuduppgift att bevara rättsenheten i landet och underrätterna måste tänka oss en mellaninstans, motsvarande våra nuvarande hovrätter.
    Ovan hastigt gjorda klipp ur advokatsamfundets intressanta diskussion kunna ej lämna någon rätt föreställning vare sig om inledningsföredraget eller övriga inlägg, utan hänvisas den intresserade till de i bokhandeln tillgängliga förhandlingarna (Sthm 1916, 71 + 53 s., kr. 1,25). Professor Kôersners yttrande har jämväl i utdrag publicerats i Svensk tidskrift 1915, sid. 552 — 561. Mot hr Kôersners förslag om »förstärkta häradsrätter» har häradshövdingen EINAR BERGELMER uttalat sig i Juridisk tidskrift sid. 102 — 104.