OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG

 

AV

E. KALLENBERG.

I.

 

En granskning av den litteratur, som behandlar kvittningsinstitutet, ådagalägger, att detta institut huvudsakligen endast till den del det hör till civilrätten varit föremål för mera ingående undersökningar.1 Processualisterna, med ett och annat undantag2, ha nöjt sig med en mera flyktig behandling. Det är sålunda mindre vanligt att beträffande kvittning i rättegång träffa på en grundligare utredning av förhållandet emellan det civilrättsliga och det processuella elementet eller, närmare bestämt, emellan kvittning såsom en av de omständigheter, som bringa fordringsrättigheter att upphöra, samt kvittning såsom en rent processuell akt.
    Om kvittning såsom civilrättsligt institut råder allt fortfarande, i den mån institutet ej funnit sin reglering i positiv rätt, åtskillig meningsskiljaktighet, detta angående ej blott detaljer utan även de grundläggande konstruktiva problemen och allmänna principiella frågor. Att det vid sådant förhållande jämväl beträffande kvittning i rättegång består mycken ovisshet, kan ej väcka förundran; här tillkommer dessutom den meningsskiljaktighet, som har sin grund i olika ställning till en del rent processrättsliga spörsmål. Vad särskilt angår svensk rätt, så

 

1 Av nordisk litteratur må särskilt nämnas Morgenstierne, Om kompensation efter norsk Ret, i Norsk Retstidende för 1879; Wrede, Om kvittning enligt finsk rätt, Helsingfors 1883; Nordling, Några punkter inom läran om kvittning, i Tidsskr. for Retsvidenskab för 1888. Ämnet är naturligtvis också mera utförligt behandlat i de större systematiska arbetena på obligationsrättens område; se sålunda Jul. Lassen, Haandbog i Obligationsretten, Almindelig Del (2:den Udgave), Kjøbenhavn 1908; Serlachius, Lärobok i obligationsrättens allmänna del enligt finsk rätt, Helsingfors 1902.

2 Så t. ex. Hellwig i hans stora arbeten Lehrbuch des deutschen Civilprozessrechts och System des deutschen Civilprozessrechts. Bland monografierna i ämnet innehåller Wredes ovan anförda skrift jämväl en avdelning, som behandlar processrättsliga spörsmål. 

Svensk Juristtidning 1916. 9

130 E. KALLENBERG.finnas väl några bestämmelser om kvittning 1, men de äro av speciell natur och hava varken det innehåll eller den avfattning, att de kunna bilda någon fast grund för institutets behandling. Med avseende å svensk rätt gäller därför i hög grad, att man står tveksam och spörjande inför huvudfrågor av ämnet. Den rådande tveksamheten kommer klart till synes i praxis, som i stort sett är mycket vacklande2. Rättsfallssamlingarna upptaga visserligen ett ej ringa antal fall, i vilka kvittningsfrågor blivit avgjorda, men olika ståndpunkter äro företrädda i olika domar, och domarna äro i allmänhet icke så hållna, ej heller synas frågorna ha förelegat i så tillspetsad form, att man kan vara böjd för att i avgörandena se en verkligt principiell lösning. I synnerhet kommer härvid i betraktandeden såväl teoretiskt som ock rent praktiskt sett betydelsefullaste frågan beträffande kvittning, den nämligen, när kvittning kommer till stånd, vilken akt det är, som åstadkommer de motvarandra stående fordringarnas upphävande kvittningsvis och med vilken verkan av kvittning, särskilt upphörandet av ränteberäkning, bör anses inträda.
    Kvittning kan, som bekant, vara antingen frivillig eller tvungen. Frivillig är den kvittning, som åstadkommes genom avtal mellan borgenärerna; tvungen är den kvittning, som den ene borgenären påtvingar den andre. Endast med den senare hava vi här att göra, och det egentliga föremålet för undersökningen skall vara kvittning i rättegång. Någon uttömmande behandlingav ämnet avses ej; framställningen skall begränsas till ämnets huvudpunkter.
    De spörsmål, som särskilt angå kvittning i rättegång, torde väsentligen uppgå i följande huvudfrågor: Finnes det i processen något, som man fullt adekvat kan beteckna såsom kvittningsinvåndning, och, om denna fråga besvaras jakande, förhåller det sig månne ej så, att vad man betecknar med detta namn är ej blott invändning utan även, och kanske till sin huvudsakliga del, något annat?
    Inom den processrättsliga litteraturen uttalas ofta, att svarandens kvittningsyrkande i rättegång är ej blott invändning (d. v. s.

 

1 29 och 30 §§ U. L.; 7 och 14 §§ preskriptionsförordn.; 91 § konk. l. Se ock det äldre stadgandet 4: 7 Utsökn. B.

2 Åtskilliga rättsfall äro sammanställda och belysta av Hasselrot, Handelsbalken, del 2 (2:dra uppl.), sid. 115 ff, samt av Eschelsson, Om skuldebrev, Uppsala 1912, sid. 145 ff. (särsk. noten å sid. 148—150).

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 131försvarsmedel) utan jämväl angreppsmedel. Man träffar t. o. m. på uttalanden, som gå ännu längre i denna riktning, ända därhän att förneka kvittningsyrkandets karaktär av verklig invändning och däri se ett genkäromål, egendomligt, vad angår svenskrätt, endast så till vida, som det icke behöver stämningsvis framställas.1 Denna åsikt torde dock ha emot sig en så gott som enhällig uppfattning bland processrättsvetenskapens målsmän i våra dagar,2 och den torde verkligen icke kunna försvaras. Ett kvittnings påståendes karaktär av försvarsmedel synes åtminstone så till vida vara alldeles obestridlig, som kvittningspåståendet innefattar en opposition mot kravet, motkärandens anspråk på kontant betalning. Det vanliga är också, att de, som i kvittningspåståendet se ett angreppsmedel, icke för den skull bestrida, att det är ett försvarsmedel; man anser kvittningspåståendet vara på en gång angrepps- och försvarsmedel men lägger merendels huvudvikten på den förra egenskapen. Enligt den uppfattning, som kanske hyllas av de flesta av dem, vilka tillägga svarandens framställning om kvittning den dubbla karaktären av angrepps- och försvarsmedel, yrkarsvaranden, som gör gällande genfordran till kvittning, icke blott käromålets ogillande utan jämväl gottgörelse för genfordringen till den del denna täcker kärandens fordran. Om ock kvittningsframställningen till formen framstår såsom blott en invändning och synes allenast åsyfta käromålets ogillande, så går den, enligt ifrågavarande uppfattning, i realiteten jämväl ut på kärandens dömande till att förnöja svaranden för hans genfordran. 3

 

1 Så Husberg, Om domens materiela rättskraft, Växiö 1882, sid. 34—36. I nära anslutning till Husberg har en annan nordisk författare yttrat sig, näml. Erich, Om domens rättskraft, i Tidskrift, utg. av Jur. fören. i Finland, 1907, sid. 39 f.

2 Den bekante processualisten Wach säger i en avhandling: Prozessvollmacht und Einrede der Aufrechnung, Ein Beitrag zur Lehre von den Prozesshandlungen (i Zeitschrift für deutschen Civilprozess 1900), att det icke är möjligt frånkänna svarandens åberopande av genfordran till kvittning karaktären av försvarsmedel. Han framhåller med all möjlig skärpa, att kvittningspåstående i rättegång, vad det nu än i övrigt är, till sin principala funktion i rättegången är försvarsmedel.

3 Sålunda uttalar sig, bland andra, Planck, Lehrbuch des deutschen Civilprozessrechts I, Nördlingen 1887, sid. 263 f. Bland svenska jurister, som framhållit, att svarandens kvittningspåstående är på en gång angrepps- och försvarsmedel, märkes Trygger, Kommentar till

132 E. KALLENBERG.    I vad mån denna uppfattning är berättigad, kommer att visa sig av den följande undersökningen.

 

II.

    Kvittning innebär, enligt vad alla äro ense om, upphävande av de mot varandra stående fordringarna till den del de täcka varandra. Då man vill närmare förklara, vad som härvid äger rum, kan man anlägga den ena eller andra av följande två synpunkter. Man kan säga antingen, att vardera av de två personer, som ha fordringar hos varandra, blir fri från sin skuld i utbyte mot att hans fordran offras, eller ock, att vardera av dem får gottgörelse för sin fordran därigenom att han blir fri från sin skuld. Det ena uttryckssättet innebär, såsom genast inses, alldeles detsamma som det andra; det är samma sak, sedd från olika sidor. Ser man saken ensidigt från den borgenärs ståndpunkt, som påkallar kvittning, kan det förefalla, som om skillnaden mellan de båda sätten att närmare bestämma kvittningens innebörd bleve större. Man kan antingen säga, att den kvittande parten förnöjer sin borgenär därigenom att han befriar borgenären från den skuld, vari denne å sin sida häftar till den kvittande, eller man kan förklara saken så, att den kvittande skaffar sig gottgörelse för sin fordran på det sätt, att han gör sig fri från sin skuld till motborgenären. Är den kvittande svarande i rättegång, såligger det nära till hands att tillägga kvittningsyrkandet olika betydelse, allt efter som den ena eller andra synpunkten väljes. Betonar man, att svaranden, som vill kvitta, därmed avser att förnöja käranden för att sålunda undgå att bliva förpliktad till utgivande av vad käranden har att fordra, så har man tillskrivit svaranden allenast ett försvarssyfte och har icke anledning att tillägga kvittningsyrkandet någon annan processuell

 

lag ang. ändrad lydelse av 11 kap. Rättegångsbalken (1900), sid. 65, och Kommentar till utsökningslagen (1904), sid. 87 och 207 f. Kvittningspåståendets innebörd bestämmes dock ej på samma sätt, som ovan i texten angivits. Enligt författarens åsikt inskränker sig den svarande, som gör gällande kvittningsrätt, icke till defensiven utan övergår till angrepp »för att försäkra sig om bättre villkor vid realisationen av borgenärens anspråk». Den bestämning av kvittningsinvändningens innebörd, som lämnats av Eschelsson, anf. arb.sid. 145 f., torde gå ut på detsamma.

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 133betydelse än den av försvarsmedel. Om man däremot anser den kvittningsyrkande svarandens strävande gå ut på att bereda sig gottgörelse för sin genfordran, så tillägger man svaranden en angreppstendens, varav åter synes böra följa, att kvittningsyrkandet icke kan anses vara blott försvarsmedel utan måste uppfattas som tillika angreppsmedel.
    Frågan, huruvida man bör uppfatta vad som försiggår vid kvittning på det ena eller andra sättet, står i samband med den åsikt man hyser om kvittningens grund och ändamål. Inom rättsvetenskapen ha, som bekant, framställts två olika teorier, vilka ofta betecknas, den ena såsom bekvämlighetsteorien och den andra såsom säkerhetsteorien. Enligt den förra teorien är kvittningsinstitutets grund att söka däri, att verklig uppfyllelse av två personers inbördes förpliktelser skulle, om de prestationer, som förpliktelserna avse, äro komputabla och förfallna, vara en onödig omgång; för att undgåde stundom stora olägenheter, som ett dubbelt betalande skulle medföra, medgives det vardera borgenären att påfordra kvittning.1 Dessutom har till stöd för institutet framhållits, att en gäldenär, som har fordran hos sin borgenär, har intresse av att icke på vanligt sätt betala sin skuld; om han gjorde detta, så kunde det nämligen inträffa, att han sedan ej av sin gäldenär erhölle vad denne å sin sida är skyldig. Det ligger, om man betonar detta intresse, nära till hands att i borgenärs befogenhet att påfordra kvittning se en säkerhetsrätt eller, närmare bestämt, ett slags retentions- eller panträtt. Kvittningsrättens sammanställande med retentionsrätten har ej sällan skett2, utan att man dock ansett sig böra konstruera kvittningsrätten såsom en retentionsrätt eller velat bygga institutet uteslutande på ifrågakomna grund. Sistnämnda ståndpunkt har inom den nordiska litteraturen intagits av NORDLING (anf. arb.). Enligt hans mening är kvittningsrätten en rätt för en person (A), som på en gång har fordran hos en annan person och skuld till denne, att skaffa sig gottgörelse för sin fordran i objektet för den andres fordringsrätt, vilket objekt utgöres av A:s egen person, d. v. s. sammanfattningen av dennes

 

1 Bekvämlighetsteorien omfattas av Morgenstierne, Wrede och Jul. Lassen; se ovan anf. arb:n.

2 Se sålunda, bland andra, Wrede, anf. arb. sid. 98. Jfr Nordling, anf. arb. s. 386 noten.

134 E. KALLENBERG.personliga krafter i den mån de behöva anlitas för presterande av det, som fordringsrätten går ut på.1 Kvittningsyrkandet är enligt NORDLINGS konstruktion ett innehållande av ett i den kvittningsyrkande partens makt befintligt, den motstående borgenären tillhörigt förmögenhetsobjekt, och själva kvittningsåtgärden är en åtgärd, varigenom samma fordringsobjekt användes till den kvittandes förnöjande.
    En jämförelse mellan bekvämlighets- och säkerhetsteorierna med hänsyn till svensk rätt giver vid handen, att man medden senare kan förklara vissa kvittningsregler, vilka däremot ej framgå av den förra teorien och därför, om man hyllar denna, måste anses vara av undantagsnatur; jag tänker på de inom kvittningsläran särskilt uppmärksammade reglerna del som rätt vid cession av fordran att begagna till kvittning mot krav av cessionarien genfordran hos cedenten, dels om rättatt kvitta med preskriberad fordran2 och dels om konkursborgenärs kvittningsrätt.3 Emellertid kunna så viktiga invändningar göras mot säkerhetsteorien, att det synes riktigare att uppfatta nämnda regler såsom undantagsregler och i övrigt grunda kvittningsinstitutet på bekvämlighetsteorien än att förklara institutet i dess helhet enligt säkerhetsteorien. En sådan invändning går ut därpå, att den allmänt antagna förutsättningen för kvittning, att nämligen fordringarna skola vara komputabla, icke låter sig härleda av sistnämnda teori; en annan invändning är grundad därpå, att lagstiftningen icke i

 

1 Inom tysk och österrikisk teori har av flera författare kvittningsrätten konstruerats såsom en säkerhetsrätt. Vad beträffar den särskilda kvittningsrätt, som tillkommer konkursborgenär, uttalas denna uppfattning t. ex. i motiven till tyska konkursordningen. Av nyare författare, som höra hit, må nämnas Weigelin, som ägnat en monografi åt ämnet: Das Recht zur Aufrechnung als Pfandrecht an der eigenen Schuld, Hannover 1904. Enligt denne författare är kvittningsrätten en panträtt i egen skuld. Burgerliches Gesetzbuch's bestämmelser om kvittning torde emellertid vara byggda på den uppfattning, att den kvittande parten genom kvittningen gottgör motborgenären, åtminstone om man får döma därav, att dessa bestämmelser äro upptagna under rubriken Erlöschen der Schuldverhältnisse.

2 Ang. frågan om rätt att kvittningsvis göra gällande preskriberad fordranse Fehr, Fordringspreskription, Uppsala 1913, sid. 279—283, 302 f.

3 Jfr emellertid beträffande konkursborgenärs kvittningsrätt Serlachius, anf. arb. sid. 195.

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 135allmänhet skyddar det intresse, som kvittningsinstitutet enligt säkerhetsteorien avser att skydda.1
    Det faller genast i ögonen, att medan den, som hyllar bekvämlighetsteorien, följdriktigt måste framhålla, att den kvittningsyrkande parten genom att åvägabringa kvittning gottgör sin motborgenär, säkerhetsteoriens anhängare däremot måste ställa i förgrunden den synpunkten, att den kvittande parten genom kvittningen skaffar sig själv gottgörelse.
    Att av det sätt, varpå de i svensk rätt förekommande stadgandena om kvittning äro avfattade, bestämt sluta till att lagstiftaren ensidigt fäst sig vid den ena eller andra synpunkten, torde icke vara försvarligt. Vill man över huvud i detta avseende åberopa dessa lagrum, så kommer man närmast till den slutsatsen, att lagstiftaren ansett, att det är i sin egenskap av gäldenär, som part yrkar kvittning, och att alltså parten kvittningsvis gottgör sin motborgenär.2 För min del kan jag emellertid ej lägga någon vidare vikt på lagrummens avfattning i ifrågavarande hänseende.
    Ett tillförlitligare stöd för åsikten, att enligt svensk rätt partsframställning om kvittning snarare bör betraktas såsom infriande av skuld än såsom ett sätt att skaffa sig gottgörelseför fordran, föreligger däremot, om man antager, att vår rätt beträffande det fall, att det emellan parterna består flera kompensabla fordringar, intager den ståndpunkten, att den kvittningsyrkande parten äger bestämma, mot vilken av motpartens fordringar kvittning skall äga rum resp. vilken av partens egna fordringar skall användas till kvittning.3 Mig synes det icke kunna betvivlas, att svensk rätt intager denna ståndpunkt; man har 9: 5 HB att hänvisa till, vilket lagrum är, om också ej direkt, så dock analogt tillämpligt.
    Det har i det föregående varit tal om, huruvida man böranse, att part, som begagnar sig av sin befogenhet att kvitta,

 

1 Se närmare härom Jul. Lassen, anf. arb. sid. 670 f. Jfr ock de invändningar mot Nordlings teori, som göras av Serlachius, anf. arb. sid. 195 not. 1.

2 Endast 91 § konk.-l. är så avfattad, att man snarare kommer på tanken att i kvittning se ett sätt att bereda sig gottgörelse.

3 Wrede, anf. arb. sid. 175—177, och Jul. Lassen, anf. arb. sid. 660, anse, att detta kvittningsspörsmål bör lösas på nämnda sätt. Från säkerhetsteoriens ståndpunkt synes lösningen böra bliva en annan; se ock Nordling, anf. arb. sid. 394—396.

136 E. KALLENBERG.därmed erbjuder sin egen fordran till uppfyllelse av motborgenärens fordran eller tager sistnämnda fordran i anspråk försitt eget förnöjande. Emellertid bör man i själva verket akta sig för att överdriva betydelsen av den divergens, som härföreligger. Vare sig man uttrycker förhållandet på ena eller andra sättet, så är den reella innebörden av vad som vid kvittning äger rum alldeles densamma. Genom att kvittningsvis infria sin skuld får parten ock gottgörelse för sin till kvittning använda genfordran, liksom å andra sidan parten genom att kvittningsvis skaffa sig gottgörelse för sin fordran jämväl infriar sin skuld. Skillnaden mellan den ena och andra synpunkten är i verkligheten blott den, att vad som enligt den ena är huvudsak är enligt den andra reflexverkan och tvärtom.
    Redan med hänsyn till det nu sagda måste det synas mycket tvivelaktigt, om man, vad angår den processuella sidan av kvittning i rättegång, har fog för att tillskriva den divergens, som ovan blivit belyst, sådan betydelse, att man på densamma bygger en olikhet i uppfattning om, huruvida svarandens kvittningsyrkande har karaktären av angrepps- eller försvarsmedel. Enligt min mening bör man från frågan om kvittningens processuella betydelse noga särhålla spörsmålet om vad kvittning i materiellt hänseende betyder. Även om man beträffande det senare skulle anse riktigt att hålla fram som det väsentliga, att kvittning skaffar den borgenär, som tager initiativet till kvittning, likvid för hans fordran — något som jag för min del icke gör— så följer ej därav, att partens kvittningsframställning bör processuellt bedömas som annat än ett försvarsmedel. Vad svaranden, som vill kvitta, i rättegången åsyftar är att avvärja kärandens anspråk på kontant betalning, alltså att försvara sigoch den egenskap av försvarsmedel, som sålunda tillkommer kvittningshandlingen, lider ej intrång därav, att användandet av detta försvarsmedel tillika bereder svaranden gottgörelse för hans genfordran; den senare effekten framgår av vad kvittning materiellt taget innebär och kan icke härledas av någon kvittningshandlingen tillkommande egenskap av processuellt angreppsmedel. Svarandens förklaring att vilja kvitta är processuellt sett försvarsmedel och ingenting annat;1 det är icke därjämte

 

1 Det är inom processteorien vanligt att beteckna svarandens kvittningsförklaring som en rättsfullföljande invändning; se sålunda t. ex. Thon, Die rechtsverfolgende Einrede, i Ihering's Jahrbücher Bd 28 (1889) sid. 37 ff; Hagerup,

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 137att uppfatta som ett förstucket genkäromål.1 Härmed har, väl att märka, icke påståtts, att kvittningsförklaringens hela innebörd uttömmande angives därmed, att den säges vara ett processuellt försvarsmedel; framställningen nedan skall härom lämna vidare besked.
    Min mening, att kvittningsyrkande är i processuellt avseende att uppfatta allenast som försvarsmedel, står i överensstämmelsemed den åsikt härutinnan, som torde böra anses ligga under domstolarnas avgörande i ett i N. J. A. för 1910 sid. 664 refererat rättsfall. Frågan gällde häradsrätts behörighet att till prövning upptaga yrkande om kvittning för växelfordran. I alla tre instanserna blev kvittningsyrkandet upplaget till prövningoch bifallet. Detta resultat skulle icke vara riktigt, om man i kvittningsyrkandet såge ej allenast ett försvarsmedel utan även och väsentligen ett genkäromål.2

III.

    Jag övergår härefter till undersökningen av den i praktiskt avseende viktigaste frågan inom kvittningsläran, den nämligen, när kvittning kommer till stånd. Först då klarhet härom vunnits, låter det sig till fullo bestämma, vad kvittningsyrkande är.
    Som bekant går den äldre materiella ipsojureteorien3 ut därpå, att de mot varandra stående fordringarna av sig själva upphäva varandra, d. v. s. i och med det att den till tiden sista fordringen uppkommit och övriga förutsättningar för kvittning inträtt upphöra fordringarna att finnas till. Det är numera all-

 

Den norske civilproces I § 62; min avhandling Om kvalificerat erkännande i civilprocessen sid. 29. Fullt riktig är denna karaktäristik icke, så vida man hyllar den åsikt om när kvittning kommer till stånd, som här nedan förfäktas.

1 Det må uppmärksammas, att jag vid undersökningen av förevarande spörsmål icke lägger avgörande vikt uppå, huruvida positiv rätt för framställande av kvittningsyrkande fordrar stämning eller ej; det är en formfråga, som icke berör yrkandets väsentliga innehåll. Å andra sidan är det dock tydligt, att lagstiftningens ställning till denna fråga lämnar god ledning vid bedömandeav lagstiftarens uppfattning angående kvittningsyrkandets innebörd.

2 En av några ledamöter i högsta instansen uttalad dissentierande mening synes gå ut på att behörighet finnes, om genfordringens existens står fast utan att någon egentlig prövning behöver anställas. Denna mening har framburits från några håll inom teorien; så av Wrede, anf. arb. sid. 174.

3 Angående betydelsen av den romerska rättens ipso jure compensatiofit och de olika meningarna därom se Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts (5:te uppl.) II § 349 not 10.

138 E. KALLENBERG.mänt erkänt, att denna uppfattning varken kan teoretiskt eller med rent praktiska skäl försvaras, och då härtill kommer, att alla nutida svenska teoretici uppgivit ifrågavarande teori ochatt praxis ej heller tillämpar den, saknas anledning att ägna vidare uppmärksamhet åt densamma.1 Blott det kan förtjäna påpekas, att om ipsojureteorien hade rätt, analysen av kvittningsyrkande i rättegång gestaltade sig synnerligen enkel. Om fordringarna upphörde att existera så snart de stode kvittningsgilla mot varandra, vore kvittningsyrkande en ren sak invändning och ej något annat; den kvittningsyrkande parten gjorde med denna invändning gällande, att ett rättsupphävande faktum inträffat och att käromålet på den grund borde ogillas.2
    Åtskilliga på olika sätt närmare utförda, ipsojureteorien närstående teorier överensstämma däri, att fordringarna visserligen icke av sig själva upphäva varandra, utan att därför kräves en av vederbörande företagen handling, men att när kvittning genom denna handlings företagande kommer till stånd, verkningarna skola

 

1 Inom äldre svensk teori saknas ej uttalanden för ipsojureteorien. Se sålunda äldre Lagberedningen, som för att motivera det föreslagna stadgandet i 17:7 HB av beredningens förslag 1850 till HB m. m. (motsvarande § 7 i gällande preskriptionsförordn.) förklarar det vara en allmänt erkänd rättsregel, att en fordran, som gäldenären äger hos sin borgenär, de jure och utan föregående likvidation dem emellan upphäver den senares fordringsrätt till motsvarigt belopp; se ock Schrevelius, Lärobok i civilrätt II, Lund 1847, § 275.

2 Att ipsojureteorien icke stämmer med svensk rätt, synes framgå av de lagrum, som handla om kvittning. Dessa lagrum tala om kvittning såsom en rätt, av vilken parten äger begagna sig, om han så vill. Man finner ock ifrågavarande lagrum i nämnda avseende åberopade av Wrede, anf. arb. sid. 153, och Eschelsson, anf. arb. sid. 145 not 3; jfr därom Fehr, anf. arb. sid. 281. Det sätt, varpå lagrummen äro avfattade, skulle givetvis alldeles otvivelaktigt ådagalägga, att kvittning enligt vår rätt icke inträder ipso jure, om nämligen man finge antaga, att avfattningen skett med all möjlig och önsklig skärpa. Men ett sådant antagande får man icke utan vidare lägga till grund för tolkningen av lagar eller lagförslag, i synnerhet äldre sådana. Vad särskilt beträffar den fråga, som nu är före, lämnar äldre Lagberedningens förslag till handels- och utsökningsbalk m. m. av 1850 ett mycket slående bevis för riktigheten av det sagda. Huvudstadgandet om kvittning förekommer i 3 kap. 33 § HB och lyder: »Har gäldenär fordran hos borgenär, och är den fordran klar och förfallen, gånge den, så långt den räcker, i kvittning mot gäldenärens skuld, där han det äskar.» Man skulle tycka, att detta stadgande ej läte förena sig med uppfattningen om kvittningens inträdande ipso jure. Och dock har beredningen i sin motivering för det föreslagna stadgandet i 17 kap. 7 § HB (samma stadgande, som upptagits i 7 § av gällande preskriptionsförordn.) förklarat sig vara anhängare av ipsojureteorien; se ovan not. 1.

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 139räknas tillbaka till den tidpunkt, då fordringarna först stodo kvittningsgilla mot varandra.1 Särskilt kommer här i betraktande den åsikt, att en kvittningsförklaring av part åstadkommer kvittning, vars verkningar emellertid föras tillbaka till förenämnda tidpunkt. Det har påståtts, att denna åsikt skulle stå i överensstämmelse med svensk rätt.2 Men detta kan ej gärna vara riktigt. Att anse å ena sidan, att de ömsesidiga fordringarna upphävas genom endera borgenärens framställning om kvittning, men å andra sidan, att detta upphävande medför samma (längre gående) verkningar, som om det inträffat vid en tidigare tidpunkt, är att tillägga kvittningsframställningen en effekt, som går utöver vad sakens natur giver vid handen. Härför erfordras stödet av positiv lag eller åtminstone, att det föreligger särskilda, icke vid kvittning i allmänhet förefintliga omständigheter.3
    Enligt svensk rätt kan beträffande frågan, när kvittning och verkningarna av kvittning inträda, valet huvudsakligen stå

 

1 Ang. dessa förmedlande teorier se närmare Wrede, anf. arb. sid. 65 ff.

2 Av Hasselrot, anf. arb. sid. 117 ff., för de fall, att genfordringen uppkommit genom någon av gäldenären lämnad prestation eller eljest på sådant sätt, att borgenären ägt kunskap därom, att han kommit i skuldförhållande till gäldenären. Argumentationen är i stort sett sådan, att man torde vara berättigad påstå, att det här i realiteten, om också ej formellt, är fråga om en ipsojureteori. 

   Tysklands Burgerliches Gesetzbuch §§ 388 och 389, har intagit den ståndpunkt, som nu är i fråga: kvittning kommer till stånd genom en av endera borgenären till den andra avgiven förklaring, men kvittningen medför, att fordringarna till den del de täcka varandra gälla såsom upphävda redan i det tidsmoment, då de först stått kvittningsgilla mot varandra. Det synes mig icke kunna förnekas, att vissa beaktansvärda skäl tala för dessa regler. Två personer, som äro skyldiga varandra likartade prestationer, torde i allmänhet hålla före, att de i den mån prestationerna täcka varandra i själva verket icke hava något att fordra av varandra. Detta förhållande skall ofta medföra, att ingendera anser sig hava anledning att genom framställning till den andre om kvittning åstadkomma fordringarnas upphävande, och från denna synpunkt kan man motivera en regel, som går ut på, att när sådan framställning omsider göres, kvittningsverkningarna skola anses hava uppkommit i och med fordringskoexistensens inträdande. Jfr härom Weigelin, anf. arb. sid. 18 f. Vad man emellertid än må anse härom, så är det efter mitt omdöme otvivelaktigt, att man i saknad av positivt stadgande icke kan för svenska rättens del acceptera ifrågavarande regler; jfr ovan i texten. Endast vad angår fordringar, som leda sitt ursprung från ett och samma rättsförhållande (konnexa fordringar), må den motsatta meningen kunna hava tillräckliga skäl för sig; se därom Jul. Lassen, anf. arb. sid. 660—663.

3 Se not 2 om konnexa fordringar.

 

140 E. KALLENBERG.endast emellan följande alternativ: framställning om kvittning från någondera borgenärens sida eller beslut av domstol (resp. exekutiv myndighet), vilket beslut kan innefatta antingen, att själva beslutet åvägabringar kvittning, eller att kvittning skall äga rum vid realisationen av kärandens i beslutet godkända fordringsanspråk.
    Den uppfattning, som varit den härskande inom den romerskrättsliga doktrinen, har hyllat grundsatsen: compensatio fit per judicem.1 Satsen innebär, att kvittning fullbordas icke genomendera borgenärens ensidiga kvittningsförklaring ensamt utan på grund av sådan förklaring genom domstols beslut. Framställandet av en kompensationsinvändning betyder sålunda, att parten gör gällande ett anspråk på kompensation, vars befogenhet domstolen har att pröva; finner domstolen anspråket befogat, så åstadkommer den de ömsesidiga fordringarnas kvittnings visa upphävande genom sin dom i målet; en vidare följd härav är, att kärandens talan i domen ogillas. Man bör ej förstå denna konstruktion så, som om den innebure, att svarandens kvittningsyrkande avsåge att få käranden dömd till att förnöja svaranden för hans genfordran;2 det är över huvud ejdenna sida, som beröres av ifrågavarande konstruktion. Vad det gäller är, att dom, som innehåller godkännande av kvittningsyrkande, har konstitutiv betydelse; den åstadkommer en rättsändring, bestående i de ömsesidiga fordringarnas upphävande på det sätt, att den ena likvideras genom den andra.
    Inom den nordiska litteraturen har NORDLING i sitt här flera gånger citerade arbete uttalat såsom sin mening, att borgenärs ensidiga framställning om kvittning till sin motborgenär — vare sig framställningen göres utom eller i rättegång och vare sig den göres efter krav från motborgenären eller ej — icke kan omedelbart åstadkomma fordringarnas upphävande och ej heller kan tillerkännas den betydelsen, att när kvittningen sker, den verkställes så, som om den ägt rum, då kvittningsyrkandet gjordes. Enligt författarens åsikt kommer tvungen kvittning endast till stånd därigenom, att kvittningsyrkande framställes

 

1 Jfr Windscheid, Lehrbuch II § 349; Thon anf. arb. sid. 51 f. med talrika citat ur litteraturen.

2 Så uttrycker sig t. ex. Planck; se ovan. Vare sig man omfattar grundsatsen om kvittning per judicem eller ej, saknas anledning att i kvittningsyrkandet inlägga annat syfte än genfordringens användande till huvudfordringens likviderande.

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 141inför offentlig myndighet och denna bifaller yrkandet; till beslutets dag eller, när fordran är grundad på skuldebrev, till det tillfälle, då exekution äger rum eller eljest likvid sker mellan parterna, skall räknas ränta å fordringarna i den mån de täcka varandra, och ränteberäkningen får icke upphöra från en tidigare tidpunkt. I sistnämnda avseende avviker NORDLINGS uppfattning från den romersk-rättsliga ståndpunkten, enligt vilken verkan av kvittning gestaltar sig så, som om kvittningen ägt rum idet ögonblick fordringarna först stodo kvittningsgilla mot varandra. Däremot torde författaren kunna sägas hava i övrigt principiellt accepterat den romersk-rättsliga doktrinens grundsatsom compensatio per judicem; att författaren uppställer särskilda regler i fråga om kvittning av fordran enligt skuldebrev, betyder icke ett principiellt uppgivande av denna grundsats.
    Ett viktigt stöd för sin mening, att man enligt svensk rätt icke äger tillerkänna borgenärs framställning till sin motborgenär om kvittning någon omedelbar verkan med hänsyn till upphörande av ränteberäkning, synes NORDLING finna däri, att dylik verkan skulle strida mot vad sakens natur närmast giver vid handen och därför icke kunna i saknad av positivt lagstadgande antagas. Häremot kan till en början invändas, att den konstruktion, till vilken NORDLING närmast anslutit sig, innebär, att domen i rättegång, vari kvittningsyrkande framställts, har, därest den bifaller yrkandet, konstitutiv betydelse (se ovan). Att tillägga dom konstitutiv verkan är emellertid något förrätten vida mera främmande än att tillägga en ensidig viljeförklaring sådan verkan. Man har att utgå därifrån, att dom i rättegång har till syfte att fastställa vad som är rätt, icke att inverka gestaltande på rättsordningen. Det gives visserligen rättigheter, som äro så beskaffade, att dom i rättegång, vari sådan rättighet göres gällande, icke, om käromålet bifalles, innefattar allenast en fastställelse av rättighetens existens utan själv omedelbart konstituerar den rättsändring, varpå rättigheten gårut,1 men att hänföra kvittningsrätten till denna mycket begränsade och säregna kategori av rättigheter kan ej utan mycket bindande bevis erkännas vara riktigt. Den verkliga teoretiska grunden till att man vid den tvungna kvittningen fäst sig icke vid endera borgenärens ensidiga kvittningsförlklaring utan vid

 

1 Jfr därom mitt arbete De ordinära devolutiva rättsmedlen i den svenska civilprocessen (1915), sid. 136 f.

142 E. KALLENBERG.domstols beslut såsom det konstitutiva momentet, torde ligga däri, att man utgått därifrån, att för kvittning egentligen fordras avtal emellan borgenärerna och att vardera borgenären blott kan fordra den andres medverkan till fordringarnas avtalsmässiga upphävande; lämnas ej denna medverkan, så måste den ersättas av domstols beslut.1 Denna ståndpunkt, som inga teoretiska skäl tvinga till att intaga, bör så mycket mindre godkännas, som den är praktiskt taget mycket litet tillfredsställande, i synnerhet om man, såsom NORDLING samtidigt vill göra gällande, antager, att verkan av kvittning först inträder och är att räkna från domens (eller ännu senare) dag.
    Att NORDLINGS ståndpunkt är i praktiskt avseende föga tilltalande är ej svårt att påvisa. Om fordringarna löpa med olika ränta, så är särskilt den av borgenärerna, som i sin egenskap av gäldenär är förpliktad att betala den högre räntan, intresserad av att bli fri från sin förbindelse. Men därest hans framställning om kvittning mötes av den andres vägran att kvitta, kan han, om ifrågavarande uppfattning godkännes, ej genast kvittningsvis vinna sitt syfte. Ja det står över huvud ej i hans makt att få till stånd kvittning, förutsatt att det, såsom i allmänhet anses, icke är medgivet att stämma om kvittning.
    Man har till stöd för åsikten, att för kvittning förutsättes beslut av offentlig myndighet (domstol eller exekutiv myndighet), åberopat § 29 U. L. Stadgandet därstädes, att överexekutor skall förordna, att genfordringen må, så långt den räcker, mot skulden kvittas, anser man antyda, att myndigheten skall »giva en föreskrift till ledning för ett kommande förfarande, vilket innebär själva verkställandet av kvittningen, icke själv genom beslut om de mot varandra stående fordringarnas tillintetgörelse omedelbart åstadkomma eller verkställa kvittningen».2 För min del anser jag nämnda lagrum vara ganska litet bevisande i ifrågavarande hänseende. Avfattningen är icke sådan, att den

 

1 Se en antydan i denna riktning hos Windscheid, Lehrbuch II § 349 vid not 15, ävensom Weigelin, anf. arb. sid. 6.

2 Nordling, anf. arb. sid. 406. Nordling åberopar lagrummet till stöd för sin åsikt, att vid kvittning av fordran på grund av skuldebrev det skall bestämmas, att kvittningen skall äga rum vid exekutionen och ränta å fordringarna räknas till dagen därför. Eschelsson, anf. arb. sid. 147, synes nästan varaböjd för att gå ännu längre än Nordling och tillämpa nämnda förfarande vid kvittning även av fordringar, som icke äro grundade på skuldebrev. Båda författarne torde antaga, att det icke kan ifrågakomma att vid kvittning

OM KVITTNING I RÄTTEGÅNG. 143medgiver en säker slutsats i den angivna riktningen. Visserligen kan den omständigheten synas tyda på annat, att lagrummet avfattats på annat sätt än det motsvarande äldre stadgandet i 4:7 UB,1 vilket var så formulerat, att man närmast fick den föreställningen, att enligt lagstiftarens mening kvittning kom till stånd genom gäldenärens kvittningsförklaring, medan det blott tillkom konungens befallningshavande att pröva förefintligheten av kvittningsförutsättningarna.2 Men tager man närmare kännedom om det nu gällande stadgandets i utsökningslagen (§ 29) förhistoria, kan man ej undgå att känna sig synnerligen tveksam, huruvida det är befogat att tillägga olikheten i avfattning mellan de två lagrummen någon betydelse. Till grund för gällande stadgande ligga närmast det förslag till utsökningslag, som avgavs år 1871 av kommittén för utarbetande av förslag till förändrad lagstiftning angående utsökningsväsendet, samt Nya lagberedningens förslag till utsökningslag av 1876. I det förra förslaget, kap. 3 § 2,3 anslöt sig bestämmelsen om kvittning nära till stadgandet i UB; § 29 i det senare förslaget är lika lydande med gällande stadgande. Någon motivering för bestämmelsen om kvittning har varken i det ena eller andra förslaget lämnats. Att emellertid Nya lagberedningen icke med sin nya formulering avsett att taga ställning till den principfråga, varom nu är tal, och att avgöra densamma på annat sätt än som skett i UB, därpå tyder den omständigheten, att en ledamot av beredningen (Östergren), som avgivit ett särskilt, i åtskilliga delar avvikande förslag till utsökningslag och lämnat motivering för skiljaktigheterna, före-

 

i rättegång inför domstol tillämpa annan regel än den i § 29 UL i avseende å lagsökning givna; Eschelsson har uttalat detta. Emellertid torde man ingalunda — förutsatt att § 29 UL har den innebörd, som dessa författare antaga — så alldeles utan vidare kunna taga för givet, att regeln icke bör anses vara en för lagsökning given särskild regel.

1 Nordling, anf. arb. sid. 406, jämför de båda lagrummen och hämtar därav ett argument för sin uppfattning.

2 Kap. 4 § 7 UB lyder: Nu tillstår gäldenär gäld sin, men vill den kvittamot någon fordran hos borgenären: Finner Konungens Befallningshavande samma fordring klar, ständig och förfallen; då må gäld emot gäld kvittas, så långt den räcker. Nordling anser stadgandet innefatta en föreskrift för K. B. att själv i sitt beslut verkställa kvittningen.

3 »Vill gäldenär sin skuld mot fordran hos borgenär kvitta, och är den fordran klar och förfallen, varde den då, så långt den räcker, mot skulden kvittad.»

144 E. KALLENBERG.slagit ett i nära anslutning till stadgandet i UB avfattat stadgande om kvittning (§ 21)1 utan att med ett enda ord antyda, att han därmed velat i sak säga annat än beredningens pluralitet i dess förslag till bestämmelse i ämnet.
    Då grundsatsen om compensatio per judicem, enligt vad i det föregående påvisats, varken kan med någon säkerhet stödjas på något lagrum eller är teoretiskt oantastlig eller, särskilt sådan den bestämts av NORDLING, är praktiskt tillfredsställande, bör det ej antagas, att den är gällande i svensk rätt. Kvittning kommer enligt vår rätt till stånd genom endera borgenärens till motborgenären avgivna kvittningsförklaring, och ränta å fordringarna skall räknas till denna tidpunkt.2 Denna ståndpunkt måste, i brist på lagstadganden i annan riktning, sägas närmast överensstämma med vad sakens natur bjuder; mot densamma tala ej heller de praktiska betänkligheter, som göra det mindre tilltalande att acceptera NORDLINGS uppfattning.
    En omtvistad fråga är den, huruvida en kvittningsförklaring, som icke accepteras av motborgenären, bör, under förutsättning att samtliga betingelser för kvittning föreligga, anses definitivt upphäva fordringarna3 eller uppfattas som ett lagligt erbjudande av likvid och likställas med det fall, att gäldenär, då borgenären vägrar att mottaga lagligen bjuden betalning, deponerar prestationen.4 Hyllar man den senare uppfattningen, måste man tillerkänna den borgenär, som avgivit kvittningsförklaringen, rätt att taga denna tillbaka, medan befogenhet härtill icke kan stå honom till buds, om man utgår därifrån, att fordringarna genom kvittningsförklaringen en gångför alla bragts ur världen. Det riktiga torde vara att likställakvittningsförklaringen, som ju är ett ensidigt rättsärende, medett betalningsanbud jämte deposition av prestationen och alltså anse hinder ej möta för kvittningsförklaringens återtagande.
(Forts.)

 

1 »Vill gäldenär kvitta sin skuld mot genfordran, och är den fordran sådan,som i 14 § sägs, då må den, så långt den räcker, mot skulden kvittas.»

2 Detsamma antages för finsk rätt av Wrede och Serlächius, för dansk rätt av Jul. Lassen; för norsk rätt intager Morgenstierne i det väsentliga samma ståndpunkt.

3 Av denna mening synes Serlachius, anf. arb. sid. 199, vara. Dock gör författaren undantag för kvittning i fall, då någon av fordringarna grundas på löpande förbindelse.

4 Se sålunda särskilt Jul. Lassen, anf. arb. sid. 651 f.; jfr ock Wrede, anf. arb. sid. 185—187.